Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
3
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 1 2 februari 1920 kl. 11 t. in.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående
beskattning av jordvärde eller jordvärdestegring.
(2:a avd.)
I eu inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 52, har herr Lindhagen hemställt, »att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t begära skyndsamt framläggande omsider av ett förslag om beskattning
av jord värde eller jordvärdestegring och detta i all synnerhet för
städerna och deras omgivningar eller andra trakter, där oförtjänt jordvärdestegring
å enskilda marker i avsevärd mån förekommer».
Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till motionen.
Frågan om särskild beskattning av så kallad oförtjänt jordvärdestegring
har, såsom i motionen framhållits, sedan lång tid tillbaka varit
föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I anledning av vid 1907
års riksdag väckta motioner hemställde sammansatta bevillnings- och
lagutskottet, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning, huruvida och i vilken mån, då vid försäljning eller liknande
avyttring av byggnadsgrund, bebyggd eller obebyggd, i stad eller på landsbygden,
så kallad oförtjänt värdestegring förefunnes, denna skäligen borde
göras till föremål för särskild beskattning. Då ärendet förekom till behandling
i kamrarna, biföll andra kammaren det sammansatta utskottets hemställan
»
medan första kammaren antog en reservation, vari yrkades avslag å motionerna.
Frågan hade alltså förfallit. Vid 1911—-1914 års riksdagar väcktes
ånyo motioner i ämnet, men avstyrktes dessa av bevillningsutskottet och avslogos
utav riksdagen av anledning att frågan dåmera av Kungl. Maj:t
gjorts till föremål för utredning.
Redan år 1907 uppdrog nämligen Kungl. Maj:t åt professorn Gustav
Cassel att utarbeta en översikt över den utländska lagstiftningen angående
beskattning av sådan värdestegring av jord, som finge anses hava uppkommit
utan några ägarens egna åtgärder. Sedan denna översikt den 21
december 1908 avlämnats till chefen för finansdepartementet, uppdrog denne
enligt Kungl. Maj:ts därom givna bemyndigande den 4 februari 1909 till
1909 års värdestegringsskattekommitterade att uppgöra förslag till all
-
Utskottet.
Historik.
t907 samt
1911—1914
års riksdagar.
Cassels översikt
och 1909
års värdestegringsskattekommitterade.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
1910 åra
värdestegringsskattekommitterade.
Kölders och
Landéns utredningar.
manna grunder för en kommunal jordvärdestegringsskatt. Till fullgörande
av detta uppdrag avlämnade de kommitterade den 7 augusti 1909 till chefen
för finansdepartementet av dem upprättade förslag i ämnet. Dessa förslag
lades till grund för bearbetning genom tillkallade sakkunniga i finansdepartementet,
vilken bearbetning resulterade i ett år 1909 framlagt förslag
till förordning angående värdestegringsskatt å fastighet. Den häri föreslagna
värdestegringsskatten var i princip byggd på den uppfattningen, att
endast »realiserad värdestegring» borde beskattas, d. v. s. skatten skulle
utgå såsom en indirekt jordvärdestegringsskatt vid överlåtelse av fastighet.
Med anledning av de anmärkningar, som över sistberörda författningsförslag
hörda myndigheter framställde mot detsamma, uppdrog Kungl. Maj:t
åt särskilt tillkallade personer, 1910 års värdestegringsskattekommitterade,
att efter verkställd granskning av de framställda anmärkningarna vidtaga
de ändringar i författningsförslaget, vartill anmärkningarna kunde föranleda.
Den 29 mars 1912 förelåg ett av sistnämnda kommitterade avgivet betänkande
med förslag till förordning angående kommunal värdestegringsskatt
å fastighet m. in. Sistnämnda förslag byggde på enahanda principer som
det inom finansdepartementet utarbetade.
Därefter inkom under september 1917 till chefen för finansdepartementet
kanslirådet Sven Köhler, i anledning av honom lämnat uppdrag, med utkast
till författning angående jordräntestegringsskatt. Detta förslag byggde
på den direkta beskattningsprincipen, och enligt utkastet skulle skatt erläggas
för varje i marks värde inträdd stegring, i den mån denna icke vore att
tillskriva kostnader, som markägaren själv fått vidkännas för stegringens
ernående. För jordräntestegringens fastställande skulle i sammanhang med
de allmänna, vart femte år återkommande fastighetstaxeringarna verkställas
taxering till jordräntestegringsskatt.
I november 1917 inkom till chefen för finansdepartementet landskamreraren
Otto V. Landén med ett av honom såsom tillkallad sakkunnig för
kommunalskattefrågans utredning utarbetat förslag till bestämmelser om
jordräntestegringsskatt. I princip överensstämde Landéns förslag i stort sett
med det av Köhler avgivna.
över de av Köhler och;. Landén utarbetade förslagen yttrade sig länsstyrelserna
och kammarrätten. Mot förslagen riktades därvid åtskilliga anmärkningar.
Så framhölls särskilt, att de föreslagna bestämmelserna voro
i flera hänseenden allt för invecklade samt att avsevärda praktiska svårigheter
komme att uppstå vid tillämpningen ävensom att taxeringsnämnderna
med sin dåvarande sammansättning icke kunde anses skickade att handhava
arbetet med beräkning av värdestegring. Med anledning av dessa anmärkningar
mot sistnämnda förslag, fann dåvarande chefen för finansdepartementet,
att desamma borde göras till föremål för en omarbetning i vissa hänseenden. Då
det emellertid syntes departementschefen angeläget, att en skatt av ifrågavarande
slag kunde komma i tillämpning snarast möjligt, ansåg han det
böra tagas under övervägande, huruvida man ej genom att anordna ingångs
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9. ä
värdering'' av mark i och för en blivande jordvärde- eller jordräntestegringsskatt
skulle ernå att, på samma gång de i ämnet föreliggande författningsförslagen
kunde ägnas den noggranna och omsorgsfulla överarbetning, som
frågans synnerliga vikt krävde, själva skattens utgörande ej skulle ytterligare
fördröjas.
Genom proposition den 11 mars 1919, nr 329, föreslog Kungl. Maj:t nämnda
års lagtima riksdag att antaga ett vid propositionen fogat förslag om uppskattning
av mark i och för framdeles skeende taxering till jordvärdeeller
jordräntestegringsskatt. Bevillningsutskottet vid sistnämnda riksdag
tillstyrkte i betänkande nr 47 sistberörda författningsförslag med vissa
smärre ändringar. Vid förslagets behandling i kamrarna stannade emellertid
dessa i olika beslut. Medan andra kammaren antog förslaget, sådant detsamma
förelåg i utskottsbetänkandet, beslöt första kammaren, i enlighet med
en vid betänkandet anförd reservation, att avslå förslaget. Frågan hade
därmed för denna riksdag förfallit.
Följande år framlade Kungl. Maj:t genom proposition den 7 januari 1920.
nr 22, ett författningsförslag, som i stort sett överensstämde med det år 1919
framlagda. I enlighet med hemställan av 1920 års bevillningsutskott, betänkande
nr 10, antog riksdagen det framlagda författningsförslaget. Till beslutet
fogades dock ett tillägg av innehåll, att riksdagen med beslutet icke ville
hava uttalat sig ifråga om de principiella linjer, som borde följas vid ett
framtida utformande av ett lagförslag i ämnet.
Sedan förordning om uppskattning av mark i och för framdeles skeende
taxering till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt utfärdats, påbörjade? under
senare delen av år 1920 uppskattningsarbetet, som avsåg markvärdet vid 1919
års utgång. Uppskattningen verkställdes i första instans av uppskattningsnämnder.
Inom varje län verkade såsom överinstans en granskningsnämnd.
Högsta instans var en för hela riket tillsatt uppskattningsövernämnd.
Ordföranden i övernämnden /. d. överståthållaren J. O. Ramstedt avgav i
mars månad 1923, enligt honom meddelat uppdrag, yttrande angående den da
avslutade uppskattningen av mark i och för framdeles skeende taxering till
jordvärde- eller jordräntestegringsskatt samt anförde därvid bland annat
följande.
Enligt ordförandens mening visade den gjorda granskningen, att markuppskattningen
i åtskilliga avseenden icke vore sådan att den i befintligt
skick lämpligen kunde läggas till grund för en taxering till jordvärde- eller
jordräntestegringsskatt. Mycket arbete och allvarliga strävanden att åstadkomma
ett gott resultat vore utan tvivel därå nedlagda, och många uppskattningslängder
skulle i oförändrat skick eller utan större jämkningar
kunna användas för det avsedda ändamålet. Andra åter påkallade eu mera
genomgripande omarbetning och vore efter vad det ville synas därförutan
icke användbara. Att uppskattningen sålunda icke blivit i allo tillfredsställande
vore att tillskriva flera omständigheter. Vad själva värdesättningen
beträffade så rådde ännu vid den tidpunkt, som därvidlag skulle
vara bestämmande, stor osäkerhet på tomtmarknaden beroende förnämligast
1919 och 1920
;\rs förslag.
Ramstedt»
yttranden.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
6
på penningvärdets fortgående fall och av de då högt uppdrivna och för
övrigt tämligen oberäkneliga byggnadskostnaderna. Inkonsekvenser och fel
i uppskattningsförfarandet och längdföringen finge i viss mån anses bero
därav att för uppskattningen meddelade föreskrifter varit väl knapphändiga
och icke lämnat tillräcklig ledning vid arbetets utförande. Det stöd, kännedomen
om sättet för den blivande skattens uttagande skulle givit åt denna
ingångsvärdering, hade icke heller förefunnits. Men även om dessa anledningar
till tvekan och osäkerhet ej varit för handen, skulle säkerligen ändock
en värdering, som åsyftade en för hela landet likformig uppskattning
men måste utföras av så många olika myndigheter, vilka säkerligen icke
alla förfogat över nödig sakkunskap, näppeligen kunnat medföra ett fullt
tillfredsställande resultat.
Vore det således klart att en översikt av den verkställda uppskattningen
och åtminstone partiell omarbetning av densamma erfordrades, bleve frågan,
på vad sätt detta skulle kunna åstadkommas. Ändring i åsätta ingångsvärden
eller uppskattning av områden, som hittills undgått bliva uppskattade,
skulle ej kunna vidtagas utan att därav intresserade lämnades tillfälle att
överklaga de nya åtgärderna. Utan anordnandet av en synnerligen vidlyftig
och dyrbar apparat skulle icke heller eu sådan överarbetning kunna
på annat sätt verkställas än i samband med eu blivande taxering till beskattning.
Vid den nya uppskattningen .skulle då den äldre kunna rättas
och kompletteras samt vederbörande så lämnas tillfälle att efter gottfinnande
överklaga vare sig den ena eller andra uppskattnings förrättningen eller samtidigt
båda. Därförinnan borde emellertid med ledning av vunnen erfarenhet
om de fel och inkonsekvenser, vilka nu förekommit, noggranna direktiv
för uppskattningarna utarbetas. Lättnad i arbetet med uppskattningen och
större säkerhet för dess behöriga, utförande skulle även vinnas, om under
mellantiden åt en eller helst två eller tre sakkunniga uppdroges att efter
iiverläggning med ortsrepresentanter för varje uppskattningsdistrikt angiva,
i den mån så ske kunde, de huvudsakliga fel och inkonsekvenser, som vid
den första uppskattningen blivit begångna, samt de rättelser, som i följd
därav i första hand borde vidtagas. Dessa anvisningar skulle emellertid
givas endast såsom råd utan förpliktelse för uppskattningsförrättarna att
ovillkorligen följa desamma. Även under förrättningen och vid dess överklagande
borde tillfälle finnas att av de sakkunniga inhämta sådana råd
och upplysningar.
Åtgärder till förbättring av den verkställda uppskattningen borde helst
icke vidtagas förrän beslut fattats om den ifrågasatta beskattningen. Innan
klarhet vunnits om grunden därför och om sättet för skattens utgörande,
måste eu viss osäkerhet råda om, huru uppskattningen bäst kunde utföras.
Åtminstone borde om sakkunniga erhölle det tänkta uppdraget, angivas under
vilka förutsättningar i avseende å beskattningens anordnande arbetet borde
av dem fullgöras.
En fråga, som därvid syntes förtjänt av beaktande, vore den om förfarandet
då uppskattningsenhet delades, särskilt då från större områden avstyckningar
skedde till tomter och egna hem. Enligt den av övernämnden
uttalade meningen borde ett sådant större område icke uppskattas till det
värde per arealenhet, som motsvarade de pris, som kunde erhållas för därifrån
försålda delar och efter vilka dessa sedermera komma att uppskattas.
En bestämd skillnad i uppskattningsvärde måste göras mellan området i sin
helhet och delar, som därifrån avskiljdes. Området såsom helhet betraktat
måste anses äga ett värde, därifrån avstyckade delar ett annat och relativt
. Bevillningsutskottets betänkande Nr 9. 7
högre. Iakttoges ej detta, bleve följden att vid värdestegring å marken
jordägaren antingen undginge beskattning eller Ange vidkännas alltför stor
sådan. Men då delar av ett område icke kunde särskilt uppskattas förr än
de genom försäljning eller på annat sätt blivit därifrån avskilda, måste
annan utväg anvisas för ordnande av förhållandet mellan ett till tomtupplåtelse
avsett område och tomterna i den mån de uppstode.
Härefter har f. d. överståthållaren Ramstedt utarbetat förslag till anvisningar
att beaktas vid en kommande uppskattning av mark för taxering
till jordvärdestegringsskatt. Dessa förslag överlämnades till chefen för finansdepartementet
i februari år 1924.
Av det nu anförda torde framgå, huru starkt meningarna brutit sig om
de principer, efter vilka en lagstiftning i ämnet bör utformas. Så råda
delade uppfattningar rörande den beskattningsmetod, som bör komma till
användning; den direkta, enligt vilken skatten uttages så snart oförtjänt
värdestegring konstaterats, eller den indirekta, enligt vilken skatten utgår
först vid försäljning eller annan överlåtelse mot vederlag av fastighet.
Medan tidigare den indirekta skatteformen allmänt förordats, har efter
hand den direkta metoden vunnit allt större anslutning. I sådant hänseende
må erinras, att Kungl. Maj:t i de vid 1919 och 1920 års riksdagar
framlagda förslagen — liksom vederbörande utskott — intog den ståndpunkten,
att en kommande lagstiftning borde bygga på den direkta beskattningen.
Såsom ovan framhållits ville emellertid 1920 års riksdag icke binda
sig vid någondera beskattningsformen. Vidare föreligga delade meningar,
huruvida stegring av fastighets jordbruksvärde bör göras till föremål för
beskattningen, huruvida skatten bör tillfalla stat eller kommun och om, i
senare fallet, den skall göras obligatorisk eller bero av kommunens beslut.
Uppenbart är att svårigheter kunna möta att utforma beskattningsregler,
som äro lättillämpliga i praktiken utan att träda kravet på en jämlik beskattning
för nära. Ehuru taxeringsorganen vid den redan verkställda
uppskattningen icke hade att taga ställning till frågan, huruvida uppkommen
värdestegring varit att hänföra till oförtjänt sådan eller icke.
vållade uppskattningen betydande svårigheter och utföll ganska ojämnt.
Av vad utskottet sålunda anfört synes framgå, att förevarande viktiga
spörsmål icke bör utan ytterligare utredningsarbete framläggas till slutligt
avgörande. Då emellertid frågan alltjämt är beroende på Kungl.
Maj:ts utredning och Kungl. Maj:t icke torde underlåta att på därför
lämplig tidpunkt framlägga förslag i ämnet, har utskottet saknat anledning
biträda motionärens förslag om skrivelse.
Motionären har därjämte hemställt om skrivelse till Kungl. Maj:t i
syfte att jämväl jordvärdet bleve beskattat. Sistnämnda fråga ligger
emellertid utom ramen för det hittills bedrivna utredningsarbetet och ett
inryckande av spörsmålet om jord värdeskatt däri komme säkerligen att
ytterligare försvåra och försena denna utredning.
Utskottets
yttrande.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion I: 52 av herr Lindhagen,
angående beskattning av jordvärde eller jordvärdestegringsskatt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 11 februari 1926.
ERIK RÖING.
Närvarande: herrar Röing, Wohlin, Gustaf Nilsson i Kristianstad, Johan Nilsson i Kristianstad,
Rune, Bärg, Boman, Pers, Borell, Johan Bergman, Jönsson i Boa, Olsson
i Ramsta, Johansson i Arkösund, Lithander, Olsson i Golwasta, Lövgren i
Nyborg, Wahlmark. Nyländer, Olsson i Gävle och Ericson i Boxholm.
Reservation
av herrar Gustaf Nilsson i Kristianstad, Bärg, Johan Bergman och
Wahlmark, som ansett att näst sista stycket å sidan 7 av utskottets
betänkande bort hava följande lydelse:
»Av vad utskottet —--- avgörande. Då emellertid frågan alltjämt
är beroende på Kung!. Maj:ts utredning, förutsätter utskottet att Kungl.
Maj:t så skyndsamt som möjligt fullföljer utredningen och för riksdagen
framlägger dess resultat. Vid sådant förhållande har utskottet saknat
anledning att för närvarande biträda motionärens förslag om skrivelse.»
Stockholm, Isaac Marcus'' Boktryckeri-Aktiebolag, 192ti.