Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

1

tfr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 9 april 1926 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa inrikes postavgifter,
ävensom väckt motion angående postbefor äring savgiften
för vissa utgiv arkor sb and.

(l:a avd.)

I en den 5 februari 1926 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 121, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen besluta

l:o) att assuransavgiften för inrikes försändelse skall från och med den
1 juli 1926 utgå med 40 öre för assuransbelopp av högst 1,000 kronor med
tillägg av 10 öre för varje överskjutande belopp av 1,000 kronor eller del
därav; samt

2:o) att kungörelsen den 29 maj 1925 (nr 150) om vissa ändringar i
förordningen den 17 juni 1916 (nr 216) angående villkoren för postbefordran
av tidningar och andra periodiska skrifter, vilken kungörelse gäller till och
med den 31 december 1926, skall äga fortsatt tillämpning till och med den
31 december 1927, dock att vad i 8 § stadgas icke skall tillämpas beträffande
sådana abonnemang för år 1928, som verkställas under år 1927.

Till utskottet har jämväl överlämnats en inom andra kammaren av herr
Mosesson väckt motion, nr 268, i vilken hemställts, »att riksdagen måtte besluta,
att den i kungörelsen av 29 maj 1925 omnämnda tilläggsavgiften av
ett öre för varje försändelse vid postbefordran av utgivarkorsband, vars vikt
icke överstiger 25 gram, måtte utgå, men att lättare utgivarekorsbandsförsändelser
taxeras såsom om de hölle 25 gram pr försändelse».

Sedan de vanligaste inrikes postavgifterna under en följd av år bestämts
årligen för viss tid, som utgått med närmast följande kalenderår, blevo de
genom beslut av 1925 års riksdag fastställda att gälla tills vidare, dock med
undantag beträffande avgifterna för tidningsbefordran, vilka skulle hava giltighet
endast till utgången av år 1926.

I enlighet härmed hava förstberörda postavgifter sammanförts i en ny
kungörelse den 29 maj 1925 (sv. förf.-saml. nr 149) med tillämplighet
tills vidare, under det att ändringarna i bestämmelserna om tidningsbefordran

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 7 sand. 19 höft. (Nr 36.)

Utskottet.

657 26

Proposi tionen.

Assuransav
giften.
Goneralpoststyrelsen.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36,

utfärdats i en kungörelse av samma dag (nr 150), vilken har nyssnämnda
begränsade giltighetstid.

Den föreliggande propositionen avser, såsom nämnts, dels ändring av
assuransavgifterna dels ock förlängning av giltighetstiden för nyssnämnda
författning rörande postbefordringen av tidningar till utgången av år 1927.

Generalpoststyrelsen, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 januari
1926 framlagt de förslag, som förevarande proposition innehåller, har därvid
erinrat, att postverkets assuransavgifter år 1919 i samband med förändringar,
som egentligen avsett att vinna en förenklad avgiftsskala, beträffande de
högre assuransbeloppen undergått en avsevärd höjning, samt vidare anfört
följande. Under kristiden, när alla andra postavgifter höjts, kunde en sådan
höjning anses motiverad. Emellertid vore det icke uteslutet, att höjningen
i viss mån bidragit därtill, att bankerna och andra företag, som hade att
med posten försända större penningbelopp, i stor utsträckning begagnade
sig av reassurans hos enskilda försäkringsbolag och toge postassurans till
ett obetydligt belopp eller till och med endast rekommenderade försändelsen.
Härtill bidroge ock, att en tidigare gällande bestämmelse, innefattande förbud
mot att vid assurans genom postverket angiva lägre assuransbelopp än
försändelsens verkliga värde, år 1918 upphävts. Generalpoststyrelsen har i
sammanhang härmed erinrat, att 1925 års statsrevisorer till behandling upptagit
nu berörda fråga samt uttalat, att åtgärder borde vidtagas i syfte att
assurering av värdeförsändelser måtte i största möjliga utsträckning ske hos
postverket till försändelsernas fulla värde samt att i dylikt syfte eu sänkning
av gällande assuransavgifter synts revisorerna ofrånkomlig. För egen
del har generalpoststyrelsen anfört följande.

Att ånyo införa förbud mot att assurera postförsändelse till lägre belopp
än det verkliga värdet syntes icke vara lämpligt, då vid frågans föregående
behandling alla uttalanden varit överensstämmande i fråga om det berättigade
i förbudets upphävande. Erfarenheten från den tid, då förbudet varit
gällande, hade också visat svårigheten av att uppehålla förbudet, och ett
effektivt övervakande av bestämmelsens efterlevnad skulle lätt av allmänheten
betraktas såsom trakasseri eller kränkande av brevhemligheten. Dessutom
kunde det tänkas fall, då det vore till fördel för postverket att icke vara
ansvarsskyldigt för allt för stora värdebelopp. I stället borde postverkets
assuransavgifter i största möjliga mån så avviigas, att de icke direkt föranledde
korrespondenterna att vända sig till enskilda försäkringsföretag.

Det i dylikt syfte av generalpoststyrelsen uppgjorda och med propositionen
riksdagen underställda förslaget till ändringar i assuransavgiften
innefattar en nedsättning av avgifterna för de högre beloppen. Den plan,
efter vilken ändringsförslaget uppgjorts, har även medfört en mindre höjning
av assuransavgiften beträffande lägre belopp.

Enligt vad sålunda föreslagits skall assuransavgiften (expeditionsavgift tillsammans
med avgift för ansvarigheten) utgöra 40 öre (30 + 10) för belopp
intill 1,000 kronor med tillägg av 10 öre för varje överskjutande belopp av
1,000 kronor eller del därav. Förhållandet mellan nuvarande och sålunda

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 3

föreslagen assuransavgift framgår av följande, av generalpoststyrelsen uppgjorda
jämförande tablå:

Assuransbelopp

Avgift

Ökning

eller

minskning

Kronor

nu

Kronor

föreslagen

Kronor

Högst 500 kronor....................

0: 30

0: 40

+ 0:10

Över 500—1,000 kronor ........

0:50

0: 40

- 0:10

5.000 kronor ...............

1:30

0:80

— 0:50

10,000 » ............

2:30

1:30

— 1: —

50,000 » ........................

10: 30

5: 30

— 5: —

100,000 » .....................

20: 30

10: 30

— 10: —

1,000,000 » ..........

110: 30

100: 30

— 10: -

Generalpoststyrelsen bar antagit, att avgiftshöjningen i den lägsta gruppen
komme att i det närmaste uppväga den av sänkningen i de högre grupperna
föranledda inkomstminskningen, och har på sådant sätt approximativt beräknat
en inkomstminskning för postverket av 10,000 kronor för år. Emellertid
har styrelsen framhållit, att det vore anledning förmoda, att, om postverkets
assuransavgift bestämdes på sätt sålunda ifrågasatts och de enskilda försäkringsbolagen
icke avsevärt nedsatte sina premier, en hel del korrespondenter,
som nu reassurerade sina postförsändelser, skulle finna lämpligt att taga
hela försäkringen hos postverket. Härigenom skulle en förskjutning uppåt
av assuransbeloppen komma att ske och därmed en ökning av postverkets
inkomster.

En redogörelse för de närmare skälen för den i propositionen föreslagna
ändringen av assuransavgifterna har lämnats i en av byråchefen i generalpoststyrelsen
G. Lager upprättad promemoria, av vilken utskottet erhållit
tillfälle att taga del och vilken såsom bilaga nr 1 finnes bifogad detta
betänkande.

Efter att hava redogjort för innehållet i generalpoststyrelsens ovan omförmälda
skrivelse den 26 januari 1926 har chefen för kommunikationsdepartementet
till statsrådsprotokollet i ärendet anfört, bland annat, följande.

Av den undersökning rörande försäkringen av värdepostförsändelser, som
verkställts av 1925 års statsrevisorer, hade inhämtats, att åren 1914 och 1924
antalet assurerade inrikes försändelser utgjort 895,000 och 965,000 med ett
assurera! belopp av 1,525,000,000 respektive 1,060,571,000 kronor. Postverkets
inkomster av denna rörelse hade nämnda år utgjort 610,000 respektive 625,000
kronor, medan försäkringsbolagens premieinkomster för försäkring av ininrikes
värdepostförsändelser från att år 1914 hava uppgått till 1,252 kronor
ökats, så att desamma år 1924 belöpt sig till icke mindre än 194,424 kronor,
motsvarande en försäkringssumma av tillhopa 1,690,000,000 kronor.

Den påfallande ökning, som värdepostförsäkringsrörelsen hos enskilda försäkringsanstalter
sålunda utvisar, samtidigt som postverkets motsvarande verksamhet
företett endast obetydlig utveckling, påkallar även enligt utskottets

Departements chefen.

Utskottets

yttrande.

Avgifterna
för tidningsb
ef or dr an.

Gällande

bestämmelser.

Motionen.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

mening sådan åtgärd, att postverkets förmåga att konkurrera med de enskilda
försäkringsanstalterna starkes.

Att i dylikt syfte återinföra förbud mot assurering till lägre belopp än
försändelsernas värde synes, såväl på grund av svårigheten att upprätthålla
förbudet som med hänsyn till vad generalpoststyrelsen i övrigt härom
anfört, icke vara att förorda. I stället torde det vara nödvändigt att tillgripa
den i propositionen föreslagna utvägen, nämligen att sänka assuransavgifterna
för de högre beloppen. Den inkomstminskning, som följer av
vad propositionen i sådant hänseende innehåller, har i nyssnämnda promemoria
beräknats till omkring 85,000 kronor om året. I den mån syftet med
sänkningen vinnes, kommer emellertid assuransbeloppens förskjutning iippåt
att motväga avgiftssänkningen. Den höjning av assuransavgiften för belopp
av högst 500 kronor, som blir en följd av den tillämpade principen, är
visserligen, i den mån höjningen kommer att träffa försändelser vilkas verkliga
värde icke överstiger det assurerade, mindre tilltalande, men då avgiftshöjningen
— vilken skulle i det närmaste uppväga inkomstminskningen —
icke synes kunna bliva i avsevärd mån kännbar för den enskilde korrespondenten,
har utskottet icke velat ifrågasätta någon avvikelse från den plan,
efter vilken ändringsförslaget är utformat.

Avgifterna för tidningsbefordran hava ändrats av 1924 och 1925 års riksdagar.
Sålunda bestämdes år 1924 i fråga om postavgifterna vid postabonnemang
å tidning, dels att den procentuella delen av förskrivningsavgiften skulle
sänkas från 4 till 2 procent och dels att den i befordringsavgiften ingående
viktavgiften skulle höjas från 12 till 17 öre för varje helt eller påbörjat
kilogram av tidnings årsvikt; och i fråga om samma avgifter vidtogs år 1925
den ändringen, att maximivikten för tidningsexemplar, som skall befordras
efter postabonnemang, höjdes till 250 gram, varjämte medgavs 6 procent
rabatt å vederbörande postavgifter för vissa tidningsutgivare, som själva ombesörja
de postabonnerade tidningsexemplarens inslagning till vederbörande
abonnemangspostanstalter. Beträffande avgifterna för utgivarkorsband infördes
vidare år 1925 dels för försändelse av högst 25 grams vikt utöver nuvarande
viktavgift en särskild avgift av 1 öre per försändelse, dels ock för
sådana utgivarkorsband, som sändas till vissa tidningars återförsäljare, eller
s. k. kommissionärskorsband en lägre avgift av 18 öre för varje vikt av 1
kilogram eller del därav. Samtliga nu återgivna bestämmelser gälla till utgången
av år 1926.

Den föreliggande motionen avser, såsom nämnts, att bestämmelsen om
en tilläggsavgift av 1 öre för utgivarkorsband, vars vikt icke överstiger 25
gram, måtte upphävas samt att lättare dylika försändelser måtte taxeras
såsom om de liölle en vikt av 25 gram per försändelse.

Till stöd för sitt förslag har motionären dels påpekat oegentligheten i att
försändelser, som läge något över 25-gramsgränsen komma att befordras för
lägre ersättning än försändelser på 25 gram eller därunder, dels framhållit
bland annat, att ett flertal smärre tidningar, vilka hade en uppgift såsom
förenings- och fackorgan eller avsåge att befordra religiös, sedlig eller social

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 5

verksamhet, träffades av ifrågavarande bestämmelse om 1 öres tilläggsavgift
för varje försändelse.

Generalpoststyrelsen har beträffande postavgifterna för postabonnemang
å tidning och avgiften för utgivarkorsband framhållit, att den erfarenhet
som hittills vunnits, icke kunde anses tillräcklig för att bedöma verkningarna
av 1924 och 1925 års nyss omnämnda riksdagsbeslut. I fråga särskilt
om postavgifterna vid postabonnemang har styrelsen, med stöd av tillgängliga
siffror för de tre första kvartalen av år 1925, påvisat, att postverkets övriga
rörelsegrenar belastades med icke blott den del av de gemensamma kostnaderna,
som i proportion till rörelsens omfattning borde påföras tidningarna,
utan även med en del av de kostnader, som åsamkades postverket direkt av
tidningsrörelsen. Vidare har styrelsen anfört följande.

Det ekonomiska resultatet av postverkets tidningsrörelse kunde sålunda
icke anses tillfredsställande. Ehuru styrelsen icke ansåge sig för närvarande
böra föreslå någon höjning av postavgifterna för tidningar, kunde styrelsen
å andra sidan icke tillstyrka någon åtgärd, genom vilken postverkets inkomster
av tidningsrörelsen skulle undergå minskning. Då därjämte den
hittills vunna erfarenheten av verkningarna av de senast vidtagna ändringarna
i dessa avgifter vore alltför ringa, för att härav skulle kunna dragas
några bestämda slutsatser om dessa ändringars ändamålsenlighet, ansåge sig
styrelsen böra föreslå, att gällande postavgifter för postabonnemang å tidning
förlänades giltighet under ännu ett år.

Vidkommande avgiften för utgivarkorsband har styrelsen beträffande de
av 1925 års riksdag beslutade ändringarna anfört:

I vad de nya bestämmelserna, vilka trätt i kraft den 1 juli 1925, avsåge
införande av kommissionärskorsband och avgiften för dessa, hade några anmärkningar
icke kommit till styrelsens kännedom. Däremot hade utgivare
av tidningar, vilka vid försändning såsom utgivarkorsband drabbades av den
särskilda försändningsavgiften av 1 öre, framhållit, att denna avgift verkade
mycket ojämnt och i vissa fall vore ganska betungande. När styrelsen ifrågasatt
införande av bestämmelsen, hade styrelsen varit fullt medveten om att
tillämpningen måste medföra vissa oegentligheter, och hade styrelsen närmast
avsett ett försök. Goda skäl kunde också anföras för en ändring i nu förevarande
hänseende, men det gällde då att åstadkomma en metod, som i
minsta möjliga mån förtyngde arbetet. Vad det ekonomiska resultatet av
berörda ändringar beträffade, vore beloppet av under år 1925 influtna befordringsavgifter
för utgivarkorsband visserligen omkring 200,000 kronor större
än motsvarande belopp för år 1924, men denna ökning vore mindre än den,
som sistnämnda år hade att uppvisa i förhållande till år 1923. Det vore
därför icke osannolikt, att ifrågavarande ändringar givit ett för postverket
mindre tillfredsställande ekonomiskt resultat. Att med bestämdhet yttra sig
härom vore emellertid icke möjligt efter endast ett halvt års erfarenhet, i
all synnerhet som tillgängliga uppgifter för denna tid ännu icke kunnat bearbetas.
Då det icke syntes lämpligt att efter så kort tids erfarenhet vidtaga
ändringar, torde bestämmelserna om utgivarkorsband böra äga giltighet
under ytterligare ett år.

Efter återgivande av vad generalpoststyrelsen sålunda och i övrigt anfört
i ifrågavarande del har departementschefen såsom sin mening uttalat, att

Generalpost styrelsen.

Departements chefen.

Utskottets

yttrande.

Hemställan.

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

efter ikraftträdandet av de åren 1924 och 1925 beslutade ändringarna för kort
tid förflutit, för att tillförlitligt skulle kunna bedömas, huruvida ifrågavarande
avgifter för närvarande vore lämpligt avvägda eller icke. I avvaktan på ytterligare
erfarenhet om verkningarna av berörda ändringar borde därför avgif''
terna för tidningsbefordran, sådana de nu vore bestämda, erhålla fortsatt
giltighet under ännu ett år eller till och med utgången av år 1927.

Med anledning av det förslag, som framförts i ovannämnda motion, har
byråchefen Lager upprättat eu promemoria, vilken medföljer detta betänkande
såsom bilaga nr 2.

Ovan har erinrats, att, då bestämmelsen om nyssnämnda särskilda avgift
av 1 öre för varje försändelse av högst 25 grams vikt genom beslut av 1925 års
riksdag infördes, detta betecknades såsom ett försök, syftande till att rätta
det missförhållandet, att skälig ersättning icke tillgodokom postverket för
dess arbete med utbärandet av vissa smärre tryckalster, samt att nämnda
bestämmelse redan då insågs vara behäftad med vissa brister. En närmare
redogörelse för de överväganden, som föranledde generalpoststyrelsen att,
trots insikten härom, framlägga förslag om bestämmelsen i fråga, meddelas
i nyssnämnda såsom bilaga nr 2 betecknade promemoria. Huruvida de
brister, som vidlåda bestämmelsen, i tillämpningen må befinnas vara så avsevärda,
att ändring bör vidtagas, och i så fall på vilket sätt detta bör ske,
därom torde det, i betraktande av den korta tid bestämmelsen varit gällande,
ännu vara för tidigt att med tillräcklig säkerhet döma. I varje fall
har bevillningsutskottet saknat underlag för ett bestämt omdöme i frågan.
Med anledning av vad generalpoststyrelsen i den till grund för propositionen
liggande skrivelsen i detta ämne anfört, vilket närmare utvecklats i
sistnämnda promemoria, har utskottet ansett sig kunna utgå ifrån, att styrelsen
kommer att alltjämt hava sin uppmärksamhet riktad på frågan samt,
i den mån erfarenheten finnes därtill giva anledning, framlägga förslag till
ändring.

Av sålunda anförda skäl har utskottet ansett, att ifrågavarande bestämmelse
bör, utan att för närvarande undergå någon ändring, i avvaktan på
ytterligare erfarenhet av tillämpningen erhålla fortsatt giltighet under ännu
ett år samt att den i ämnet väckta motionen följaktligen icke bör föranleda
någon riksdagens åtgärd. Även i övrigt synes giltighetstiden för bestämmelserna
om postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter böra
förlängas till utgången av år 1927.

Under åberopande av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 121 samt med avslag å motionen II: 268
av herr Mosesson, besluta,

l:o) att assuransavgiften för inrikes försändelse skall från
och med den 1 juli 1926 utgå med 40 öre för assuransbelopp

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 7

av högst 1,000 kronor med tillägg av 10 öre för varje överskjutande
belopp av 1,000 kronor eller del därav; samt

2:o) att kungörelsen den 29 maj 1925 (nr 150) om vissa
ändringar i förordningen den 17 juni 1916 (nr 216) angående
villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska
skrifter, vilken kungörelse gäller till och med den 31 december
1926, skall äga fortsatt tillämpning till och med den 31 december
1927, dock att vad i 8 § stadgas icke skall tillämpas
beträffande sådana abonnemang för år 1928, som verkställas
under år 1927.

Stockholm den 9 april 1926.

På bevillningsutskottets vägnar:

BEIK KÖING.

Närvarande: herrar Röing, Wohlin, Gustaf Nilsson i Kristianstad, Paine, Pers,
Björnsson, Boréll, Johan Bergman, Månsson i Furuvik, Jönsson i Boa, Olsson i
Ramsta, Lithander, Hedlund i Östersund, Olsson i Golvvasta, Bengtsson i Kullen,
Lövgren i Nyborg, Jönsson i Slätåker, Wahlmark, Vrång och Granath.

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Bilaga nr 1.

Y. P. M.

i fråga om ändring av postverkets assuransavgifter.

Generalpoststyrelsens framställning om ändring av assuransavgiften avser
i främsta rummet att genom nedsättning av avgiften för de högre beloppen
söka förmå vissa korrespondenter att i större utsträckning än vad nu är
fallet assurera försändelserna i postverket till fulla värdet. Vid avgivande
av förslaget har styrelsen också försökt taga hänsyn till de prestationer,
postverket utför, och de förbindelser, det ikläder sig beträffande en assurerad
försändelse. I överensstämmelse härmed skulle ifrågavarande avgift
sammansättas av en expeditionsavgift och eu försäkringsavgift. Genom att
sätta den förra avgiften till 30 öre — vilket belopp framkommit genom jämförelse
med rekommendationsavgiften, vilken för närvarande utgår med 20
öre per försändelse — och försäkringsavgiften till 10 öre per 1,000 kronor
kom man till en minimiavgift av 40 öre.

Generalpoststyrelsen ansåg sig även böra taga hänsyn till den ekonomiska
sidan av saken, och den föreslagna assuransavgiften, väl avvägd och ur taxesynpunkt
enkel, skulle ställa sig förhållandevis fördelaktigt även ur ekonomisk
synpunkt.

De assurerade försändelsernas fördelning efter assuransbeloppens storlek
ställer sig på ungefär följande sätt:

Enligt generalpoststyrelsens förslag skulle för alla försändelser med högre
assuransbelopp än 500 kronor assuransavgiften sänkas med belopp från 10
öre upp till 10 kronor. Postverkets inkomstminskning i följd härav beräknas
till omkring 85,000 kronor. På grund av det stora antalet försändelser
å belopp intill 500 kronor skulle emellertid denna inkomstminskning komma
att i det närmaste bortelimineras genom höjningen av avgiften för sistnämnda
försändelser. Såsom här ovan anförts föreligga också goda skäl för att sätta
avgiften för dessa försändelser till 40 öre, vilket, i förhållande till nuvarande
avgift, innebär eu förhöjning av 10 öre. Denna förhöjning beräknas
tillföra postverket en inkomstökning av omkring 75,000 kronor. Den ekonomiska
innebörden av den av generalpoststyrelsen föreslagna omläggningen
skulle således inskränka sig till en inkomstminskning av omkring 10,000
kronor, vilket belopp emellertid enligt generalpoststyrelsens mening kan förmodas
återvinnas genom minskning av reassuransen och därmed höjning av
assuransbeloppen.

Det nu anförda torde giva vid handen, att generalpoststyrelsens förslag
är väl grundat. Emellertid skulle mer än 77 procent av de assurerade försändelserna
drabbas av avgiftsförhöjning. Nu förhåller det sig visserligen
så, att i dessa 77 procent ingå ett stort antal försändelser, för vilka assuransbeloppen
på grund av reassurans hållas nere vid eller under 500-kronorsgränsen.
Beträffande dessa försändelser bör intet vara att invända mot en
avgiftsförhöjning, helst som förslaget erbjuder försändelserna i fråga assu -

högst 500 kronor.........

över 500—1,000 kronor
» 1,000 kronor .......

........ 10.55 %

....... 77.86 %

11.60 %.

9

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

rans till fulla värdet mot betydligt nedsatt avgift. Emellertid torde även
en stor mängd, så att säga, lojala försändelser komma att få vidkännas avgiftsförh
öfning.

I detta hänseende förtjäna de assnrerade paketen en viss uppmärksamhet.
Deras antal är visserligen icke synnerligen stort, omkring 250,000 inrikes
försändelser per år, men för mer än 86 procent av dessa överstiger assuransbeloppet
icke 500 kronor. Mindre penningbelopp kunna lämpligen sändas i
postanvisningar, för vissa handlingar kan användas rekommendation, men
för en försändelse, som överskrider för brevförsändelse stadgade maximimått
och maximivikt, står intet annat betryggande försändningssätt till buds
än assurans. Det förekommer också i stor utsträckning att en försändelse,
som varit avsedd att sändas under rekommendation, av nu nämnd anledning
måste assureras. Prisskillnaden mellan assurans till belopp av högst 500
kronor och rekommendation är för närvarande 10 öre men skulle enligt
generalpoststyrelsens förslag bliva 20 öre.

Den avgiftsförhöjning, som generalpoststyrelsens förslag innebär, kan
näppeligen bliva av nämnvärd ekonomisk betydelse för någon korrespondent,
men det är dock förståeligt, om allmänheten icke ser förhöjningen med blida
blickar.

Med bibehållandet av systemet med en expeditionsavgift, satt i relation
till rekommendationsavgiften, och en försäkringsavgift kunde en sänkning av
den utav generalpoststyrelsen föreslagna avgiften, i vad förslaget avser assuransbelopp
av högst 500 kronor, vidtagas genom att sätta försäkringsavgiften
till 5 öre pr 500 kronor (i stället för 10 öre pr 1,000 kronor). För att göra
taxan så enkel som möjligt kunde man dock för belopp över 1,000 kronor
sätta nämnda avgift till 10 öre pr 1,000 kronor, således:

högst 500 kronor............................. 35 öre (30 -f 5)

över 500—1,000 kronor..................... 40 »

med tillägg av 10 öre för varje ytterligare 1,000 kronor eller del därav. En på
detta sätt bestämd assurans skulle för postverket medföra en inkomstminskning
av omkring 47,500 kronor.

Skulle emellertid bibehållandet av den nuvarande avgiften för assuransbelopp
av högst 500 kronor anses särskilt önskvärd, möter detta givetvis
icke något hinder ur postutväxlingens synpunkt. Visserligen komme det
teoretiskt riktiga system, som genereralpoststyrelsens förslag innebär, att
därigenom brytas, men postavgifterna kunna under alla förhållanden icke
alltid så avvägas, att för varje försändelse erlägges den avgift, som just
nämnda försändelses behandling och beskaffenhet anses påfordra. En assuransavgift
av 30 öre för belopp av högst 500 kronor, 40 öre för belopp över
500—1,000 kronor och 10 öre för varje ytterligare 1,000 kronor eller del
därav — vilket skulle innebära bibehållande av nuvarande avgift för assuransbelopp
intill 500 kronor samt en större eller mindre nedsättning för alla
övriga belopp — komme att medföra en inkomstminskning med i runt tal
85,000 kronor.

Såsom ovan framhållits har styrelsens förslag avvägts så, att en betydande
nedsättning av assuransavgifterna för de högre beloppen skulle kunna ernås,
varigenom reassurans i enskilda bolag skulle bliva mindre begärlig, utan att
denna nedsättning skulle komma att medföra någon inkomstminskning för
postverket.

Stockholm den 16 mars 1926.

Gunnar Lager.

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

V. P. M.

Bilaga nr 2.

i fråga om postavgiften för vissa utgivarkorsband.

I fråga om postavgiften för utgivarkorsband gjorde 1924 års riksdagsskrivelse
nr 277) det uttalandet, att genom införande på ett eller annat sätt av
en särskild avgift per försändelse borde åstadkommas rättelse i det förhållandet,
att postverket finge utföra ett betydande arbete med utbärandet av
smärre tryckalster utan motsvarande inkomst. Generalpoststyrelsen upptog
frågan i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 februari 1925, och de därvid
framförda synpunkterna finnas återgivna i proposition nr 133 till 1925 års
riksdag. När generalpoststyrelsen stannade vid att föreslå den anordning,
som blev riksdagens beslut,'' framhöll styrelsen, att metoden visserligen skulle
föra med sig, att försändelser, som läge endast något över 25-gramsvikten,
komme att befordras för lägre ersättning än försändelser på 25-gram eller
därunder, men denna oegentlighet vore med det ifrågasatta systemet oundviklig.

Nämnda oegentlighet har nu påtalats i en vid årets riksdag inom andra
kammaren framförd motion (nr 268).

Att den viktgrujjp, inom vilken den särskilda tilläggsavgiften av 1 öre per
försändelse utgår, sattes till 25 gram, var beroende därpå att det var just
befordran av sådana lätta försändelser som kommit att göra frågan aktuell.
Det var i de flesta fall tryckalster, som utsändes i reklamsyfte. I vissa fall
kan tilläggsavgiften även drabba medlemsblad, där »tidningen» ofta består
av ett meddelande till medlemmarna, till såväl form som innehåll mera påminnande
om ett brev än om en tidning i egentlig mening. Av de religiösa
ann å tidningar, som falla inom 25-gram sgränsen och som omnämnas i motionen,
torde mycket sällan sändas endast ett exemplar i varje försändelse.
Tidningarna sändas antingen efter postabonnemang eller i tyngre försändelser
till kommissionärer (skollärare, söndagsskolor o. d.). Därigenom
drabbas dessa tidningar icke av tilläggsavgiften. Man bör också komma i
håg att ifrågavarande avgift utgår, när försändelsen (icke tidningsnumret)
väger högst 25 gram. Omslaget räknas således med i vikten.

Överskrider man 25-grams-gränsen, möter man snart en hel del nyhetstidningar,
vilkas nummervikt ligger mellan 25 och 35 gram. Beträffande
dessa gäller även att distributionen i regel sker genom postabonnemang eller
kommissionärer, endast i enstaka fall genom att ett exemplar sändes i utgivarkorsband.
Generalpoststyrelsen saknade därför sådana erfarenheter
angående tidningar av högre vikt än 25 gram, att ett ingripande i fråga om
dem var påkallat i samma mån som beträffande de lättaste utgivarkorsbanden.

Det var också av en viss praktisk betydelse, att den viktgräns, inom
vilken tilläggsavgiften skulle utgå, icke sattes för högt. Ett grundvillkor
för den låga utgivarkorsbandsavgiften är att försändelserna skola kunna behandlas
på enklast möjliga sätt. När fråga är om utgivarkorsband i allmänhet,
väges hela sändningen i klump. Ett enklare förfarande kan man näppeligen
tänka sig. Sedan tilläggsavgiften införts, ställer det sig annorlunda:
man måste undersöka vilka försändelser som väga högst 25 gram samt an -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

11

talet av dessa. Fördenskull åläggas utgivarna att avlämna försändelser av
ifrågavarande vikt sorterade för sig, och förekomma bland dessa försändelser
sådana av olika vikt, skola dessa i sin ordning grupperas. Posttjänstemannen
tar stickprov i fråga om grupperingens riktighet samt får fram antalet försändelser
i varje grupp genom att väga dels lämpligt antal försändelser dels
samtliga försändelser i gruppen. Ur arbetssynpunkt är det givetvis bäst
om av de försändelser, vilka skola taxeras efter andra grunder än sändningen
i dess helhet, förekommer endast eu grupp, och möjligheten härav är större
ju lägre viktgränsen sättes. Slutligen må tilläggas, att de tidningar, som
väga högst 25 gram, i de allra bestå fall hava en konstant nummervikt, då
däremot beträffande de något tyngre nyhetstidningarna denna vikt ofta varierar
beroende särskilt på annonstillgången.

Av det anförda torde framgå, att generalpoststyrelsen icke saknade skäl,
när den föreslog 25 gram såsom viktgräns.

Att själva systemet verkar ojämnt och därför medför icke önskvärda konsekvenser
är obestridligt. Systemets nackdelar har generalpoststyrelsen även
påvisat i förslaget om dess införande. Då styrelsen likväl icke ansett sig i
år böra föreslå någon ändring, är detta beroende därpå att den hittills
vunna erfarenheten är ganska ringa, och att det såväl för allmänheten som
för posttjänsten är önskvärt, att ändringar icke vidtagas allt för ofta. Med
hänsyn emellertid till den orättvisa de nuvarande bestämmelsernas tillämpning
kan anses medföra för vissa tidningar, lärer generalpoststyrelsen icke
vilja motsätta sig en ändring i förevarande hänseende under förutsättning
att det system, som sättes i stället, är så enkelt, att postverkets arbete med
utgivarkorsbanden icke åtminstone i nämnvärd grad ökas.

Med tillämpning av det system, som i motionen föreslås, bortfaller den
för närvarande förefintliga oformligheten att tyngre försändelser i vissa fall
draga lägre avgift än lättare försändelser av samma slag. Huru det föreslagna
systemet ekonomiskt skulle ställa sig i förhållande till nuvarande bestämmelse
framgår av nedanstående tablå:

Varje

försändelses

vikt

Antal

försändelser
på 1 kg.

Avgift

por kg.

Motionen
innebär
minskning av 1
kronor

Beräknad

vikt

enligt

motionen

för

närvarande

kronor

enligt

motionen

kronor

5 gr.

200 st.

2.2 4

1.20

— 1.04

5 kg.

10 »

100 »

1.24

0.60

— 0.64

2''/j »

20 »

50 »

0.7 4

0.3 0

— 0.44

1,250 gr.

25 »

40 >»

0.64

0.24

— 0.4 0

1 kg.

I samtliga i tablån angivna fall blir, med tillämpning av det i motionen
föreslagna beräkningssättet, avgiften per försändelse 0.6 öre.

Såsom av tablån framgår, innebär bifall till motionen eu avsevärd nedsättning
av avgiften för de lättare utgivarkorsbanden. Av någon nämnvärd
ekonomisk betydelse för postverket är frågan emellertid icke. Tilläggsavgiftens
införande synes ha medfört, att de tryckalster, mot vilka tilläggsavgiften
egentligen riktade sig, numera upphört, och det belopp, som genom
nämnda avgift tillföres postverket, är nu ganska obetydligt. Men man bör
därför icke återgå till en så låg avgift, att postverket ånyo översvämmas av
publikationer, för vilkas befordran och utdelning postverket får snart sagt
ingen ersättning.

När tilläggsavgiften sattes till 1 öre, torde man hava utgått från den förutsättningen
att en minimiavgift av 1 öre måste anses skälig för postverkets

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr till.

bestyr med en försändelse. Det är att märka, att även om utgivarkorsbandens
mottagning till postbehandling sker under jämförelsevis enkla former,
så kräva dock befordringen och utdelningen samma kostnader som
t. ex. ett brev. Att denna minimiavgift icke konsekvent genomfördes — så
att postverket under alla förhållanden skulle få åtminstone 1 öre för befordringen
av en dylik försändelse — berodde på här ovan antydda skäl,
vilka huvudsakligen voro av praktisk natur. Som ovan sagts har postverket
emellertid den erfarenheten, att tidningar av högre vikt än 25 gram endast
i undantagsfall sändas såsom utgivarkorsband med ett exemplar i varje försändelse.
Såsom bestämmelserna nu äro, torde därför icke i någon större
utsträckning förekomma försändelser, för vilka avgiften nämnvärt understiger
1 öre per försändelse.

Går man ut ifrån, att postverket alltid bör hava minst 1 öre för varje
utgivarkorsband, och att en viss försändelse icke bör draga högre porto än
en tyngre försändelse av samma slag, skulle viktgränsen för tilläggsavgiftens
beräknande sättas så högt, att för försändelser, som ligga närmast över
gränsen, ensamt viktportot giver minst 1 öre per försändelse. Med nuvarande
system skulle dessutom den särskilda tilläggsavgiften för varje fall sättas
till ett belopp, som tillsammans med den för försändelsen utgående viktavgiften
uppginge till 1 öre. Detta är emellertid praktiskt taget omöjligt.
Man bör därför övergå till att antingen, såsom i motionen föreslås, beräkna
en viss minimivikt för försändelserna eller ock att uttaga en försändelseavgift
av 1 öre men ingen viktavgift. Så länge den viktgräns, varom nu är
fråga, hålles så låg, att praktiskt taget alla försändelser, för vilka tilläggsavgift
skall utgå, äro av samma vikt, är det jämförelsevis enkelt att genom
vågning utröna försändelsernas antal. Att lägga om hela systemet och taga
försändelseavgift för varje utgivarkorsband skulle däremot medföra så mycket
merarbete och sådan försening av expeditionen, att en dylik anordning icke
ens torde böra diskuteras.

För att postverket skulle erhålla minst 1 öre för varje utgivarkorsband,
borde viktgränsen sättas till 40 gram eller rätteligen mellan 41 och 42 gram.
Man kunde då, såsom ovan sagts, bestämma antingen att försändelse under
40 grams vikt skulle beräknas väga 40 gram eller också att för dylik försändelse
skulle utgå en avgift av 1 öre per försändelse men ingen viktavgift.
Tar man hänsyn till de manipulationer som måste utföras för beräknande av
postavgiften, ställer sig det senare alternativet enklare. I båda fallen måste
antalet dylika försändelser utrönas. Med eu försändelseavgift av 1 öre hade
man därmed också postavgiften uträknad. Enligt det andra alternativet
skulle däremot antalet multipliceras med 40 och det därvid erhållna talet
(beräknad vikt) multipliceras med 24. I förekommande fall skulle den beräknade
vikten sammanslås med vikten av andra (tyngre) samtidigt avlämnade
försändelser.

Mot det enkla systemet med endast försändelseavgift kan emellertid göras
en invändning. Om tyngre utgivarkorsband avlämnades samtidigt med de
lättare, skulle endast de förra vägas. Enligt bestämmelsen i tidningsförordningens
11 § 1 mom., näst sista stycket, skall viktavgiften beräknas efter
sammanlagda vikten av de försändelser, som på en gång avlämnas, och för
varje gång beräknas för minst 2 kilogram. I det nu tänkta fallet skulle
endast en del av de avlämnade försändelserna vägas, och erläggande av avgift
för minst 2 kilogram kunde bliva mera betungande än om viktavgift beräknats
för samtliga försändelser. Om huvudsakligen lättare försändelser avlämnades
men endast eu av t. ex. 50 grams vikt, skulle för denna försändelse
betalas minimiviktavgift d. v. s. 48 öre.

Såsom i det föregående framhållits tala många skäl för att icke sätta

13

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

vikten av de utgivarkorsband, för vilka särskild avgift skall utgå, så liög som
till 40 gram. En flyttning av ifrågavarande viktgräns från nuvarande 25 till
40 gram skulle medföra ett avsevärt ökat arbete för postverket. En mycket
stor del tidningar hava en nummervikt, som ligger mellan 25 och 40 gram.
Så är fallet med ett 30-tal 6-dagars tidningar och flertalet av de tidningar,
som utkomma 3 resp. 2 gånger i verkan. Utgivarkorsband med ett exemplar
i värjo försändelse sändas visserligen i allmänhet av dessa tidningar endast
i enstaka fall (t. ex. till annonsörer), men om särskild taxering skulle verkställas
beträffande försändelser av högst 40 grams vikt, bleve det nödvändigt
att varje gång utgivarkorsband avsändes undersöka om dylika enstaka försändelser
— vilka för övrigt i många fall allt efter annonstillströmningen
vägde under eller över 40 gram — funnes med och att i förekommande fall
verkställa särskild taxering av dessa få försändelser. Ersättningen skulle
säkerligen icke motsvara arbetet, vartill komme besväret för utgivaren att
alltid hålla reda på om några försändelser av högst 40 grams vikt förekomme
och att tillse, att dessa i så fall bleve avlämnade för sig.

Av nedanstående tablå framgår huru det ekonomiskt skulle ställa sig om
alla försändelser under 40 gram taxerades såsom om de vägde 40 gram eller
— vilket blir i det närmaste detsamma — om för dessa försändelser skulle
utgå en försändelseavgift av 1 öre, men ingen viktavgift.

Vane förslå
vikt

Antal

försändelser
pä 1 kg.

A

t g i f t

Ökning

Öre

f. n.
öre

enligt förslag
öre

26

omkr. 38

24

38

+ 14

30

» 33

24

33

+ 9

35

» 28

24

28

+ 4

38

» 26

24

26

+ 2

40

25

24

25

+ i

41.66

24

24

24

± o

Bestämmandet av en 40 grams gräns, inom vilken särskild taxering skulle
ske, skulle således — åtminstone teoretiskt sett — giva postverket ökad
inkomst.

Såsom sammanfattning av vad här ovan anförts tillåter jag mig framhålla,
att det varken ur allmänhetens eller postverkets synpunkt är önskvärt, att
portobestämmelserna alltför ofta ändras, men att, om man vill undanrödja
de olägenheter, som obestridligen äro förenade med det nuvarande avgiftssystemet
för utgivarkorsband, den i motionen nr 268 föreslagna utvägen att,
utan uttagande av en tilläggsavgift per försändelse, vid taxeringen betrakta
lättare försändelser såsom hållande en viss högre vikt, synes erbjuda en
förhållandevis enkel och god lösning av frågan.

Utgår man ifrån, att postverket bör hava minst 1 öre i befordringsavgift
för ett utgivarkorsband — och en sådan minimiavgift torde icke kunna anses
oskälig — borde viktgränsen sättas till 40 gram. Om en sådan viktgräns
fastställdes, skulle emellertid vissa nyhetstidningar drabbas av en förhöjning
i nu utgående avgifter. Med hänsyn härtill och då det ur ekonomisk
synpunkt icke är av större betydelse för postverket, om viktgränsen
sättes till 40 eller 25 gram, torde vad i motionen föreslagits kunna anses
vara för postverket tillfredsställande.

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

"Vid bifall till motionen torde 11 §, 1 mom. av nu gällande tidningsförordning
böra givas följande ändrade lydelse:

»1 mom. Om tidningsutgivare — — — sätt:

a) för utgivarkorsband i allmänhet:

12 öre för varje vikt av ett halvt kilogram eller del av halvt kilogram,
varvid utgivarkorsband, som i vikt understiger 25 gram, taxeras som om
det vägde 25 gram;

b) för sådana---kilogram.

Yiktavgiften — — — försändningssätt.»

Stockholm den 16 mars 1926.

Gunnar Lager.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1926.