Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.
1
Nr 34.
Ankom till riksdagens kansli den 22 mars 1926 kl. 12.30 e. in.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
viss ändring i § 19 frihamnsförordningen.
I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 187, har herr Stendahl hemställt, »att riksdagen ville besluta
om sålunda ändrad lydelse av § 19 mom. 1 frihamnsförordningen:
Förtullning av gods, som införes från frihamn, skall ske efter de taxor
och författningar, som äro gällande, då införseln äger rum; och meddelas
av Konungen föreskrifter i fråga om tidpunkten, då införseln skall anses
vara verkställd. Utan hinder av vad sålunda stadgats må Konungen
medgiva, att på de villkor, Konungen bestämmer, gods må förtullas även
efter taxor och författningar, som gälla vid visst tidigare tillfälle efter
godsets ankomst till frihamn.»
Jämlikt beslut av 1923 års riksdag har § 19 mom. 1 i förordningen om
frihamn den 15 november 1907 för närvarande följande lydelse:
»Förtullning av gods, som införes från frihamn, skall ske efter de taxor
och författningar, som äro gällande, då införseln äger rum; och meddelas
av Konungen föreskrifter i fråga om tidpunkten, då införseln skall anses
vara verkställd.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må Konungen medgiva, att på de
villkor, Konungen bestämmer, gods, som direkte från utrikes ort införts med
fartyg till frihamn och där icke varit upplagt för lagring, må förtullas
efter taxor och författningar, som gälla vid visst tidigare tillfälle efter fartygets
ankomst till frihamnen.»
I motiveringen till förslaget har motionären angivit syftet med ändringen
vara att inom frihamnsområde möjliggöra kafferostning för inhemsk konsumtion.
Härtill skulle erfordras att från frihamn infört rostat kaffe förtullades
efter den lägre tullsats, som gäller för råkaffe. Ändringsförslaget
avser att bereda möjlighet för Kungl. Maj:t att medgiva dylik tullbehandling.
I en till Kungl. Maj:t ställd skrift har Stockholms frihamnsaktiebolag
gjort framställning om ändring av § 19 mom. 1 frihamnsförordningen i det
med det nu förevarande förslaget avsedda syftet, över nämnda framställning
hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen den 12 februari 1926
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 7 samt. 17 höft. (Nr 3 b.) 1
Utskottet.
Gällande
bestämmelser.
Motionen.
Utredning.
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.
Utskottets
yttrande.
gemensamt till Knngl. Maj;t avgivet utlåtande, vilket för belysande av här
föreliggande spörsmål i avtryck bifogas detta betänkande.
Av ämbetsverkens utlåtande framgår, å ena sidan att den föreslagna författningsändringen
icke medgiver en sådan tolkning som motionären avsett
och å andra sidan att förslaget till sin innebörd har en långt vidsträcktare
syftning än som betingas av det uppgivna önskemålet att möjliggöra kafferostning
i frihamn. Till klarläggande härav må i anslutning till vad ämbetsverken
närmare utvecklat anföras följande. Bestämmelsen i § 19 mom.
1 frihamnsförordningen, i vilken motionären föreslår ändring, tillerkänner
Kungl. Maj:t en befogenhet, vilken avser att möjliggöra tillämpning vid
införsel från frihamn av en tullsats, som gällt vid införseln till frihamnen
men under varans förvaring i frihamnen blivit höjd. För att möjliggöra
det rostade kaffets förtullning enligt tullsatsen för råkaffe är det icke tillräckligt
att utvidga nämnda befogenhet. För att åstadkomma de nödiga
förutsättningarna för en dylik förtullning erfordras antingen därjämte en
bestämmelse om, att den förädlade varan får tullfritt införas från frihamnen,
eller ock särskilda bestämmelser om förtullning av inom frihamn förädlad
vara. Enligt en bestämmelse av den innebörd, som motionären åsyftat, skulle
varje vara, som jämlikt av Kungl. Maj:t med stöd av § 13 mom. 2 frihamnsförordningen
meddelat tillstånd förädlats inom frihamn, kunna förtullas
efter den tullsats, som är fastställd för varan i oförädlat skick. Ett sådant
medgivande skulle, då frihamn i tullhänseende är att anse såsom utländsk
ort, innebära ett väsentligt avsteg från grunderna för frihamnsinstitutionen.
Medgivandet skulle därjämte innebära en avvikelse från den i § 1 tulltaxeunderrättelserna
uttryckta grundsatsen, att vara skall förtullas i det skick,
vari den inkommer.
I sitt utlåtande hava ämbetsverken uttalat och ingående motiverat, att
frågan, huruvida bestämmelser i framställningens syfte böra meddelas,
kräver en omfattande utredning ur olika synpunkter.
Enligt vad utskottet inhämtat har Kungl. Maj:t numera genom remiss
uppdragit åt nämnda två ämbetsverk att verkställa och till Kungl. Maj:t
inkomma med utredning beträffande de spörsmål, som avses i utlåtandet.
Utskottet, som beträffande den närmare motiveringen för den ståndpunkt,
ämbetsverken enligt vad ovan nämnts intagit, tillåter sig hänvisa till utlåtandet,
delar ämbetsverkens uppfattning därom, att det förslag, över
vilket ämbetsverken haft att yttra sig och som nu föreligger till utskottets
bedömande, är av en så omfattande och för hela frihamnsinstitutionens
utveckling betydelsefull natur, att dess prövning förutsätter en allsidig
och ingående utredning. Då genom Kungl. Maj:ts nyss återgivna remiss
en dylik utredning är anbefalld, bör givetvis dess resultat avvaktas, innan
riksdagen tager ställning till frågan. Vid sådant förhållande och då
Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.
3
Kungl. Maj:t torde komma att, därest utredningen därtill giver anledning,
i sinom tid för riksdagen framlägga förslag i ämnet, får utskottet
hemställa,
att motionen 1:187 av herr Stendahl, om viss ändring
i § 19 frihamnsförordningen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 mars 1926.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Närvarande: herrar Röing'', Gustaf Nilsson i Kristianstad*, Rune, Boman*, Pers, Björnsson.
Johan Bergman, Olsson i Ramsta, Lithander, Olsson i Golvvasta, Bengtsson i
Kullen, Lövgren i Nyborg, Jönsson i Slätåker, Åström *, Vrång, Björklund,
Granath *, Ericson i Boxholm och Johansson i Krogstorp
* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.
Avskrift.
Bilaga.
Kommerskollegium och generaltullstyrelsen,
i anledning av Stockholms frihamnsaktiebolags
framställning till Knngl. Maj:t om ändring
i § 19 mom. 1 i förordningen om
frihamn.
Till Konungen.
1 en till Kungl. Maj:t ställd skrift har Stockholms frihamnsaktiebolag
gjort framställning i syfte, att tullavgiften för kaffe, som rostats inom frihamn,
måtte beräknas efter vikten av kaffet i orostat skick, samt för sådant
ändamål ifrågasatt viss ändring i § 19 mom. 1 i förordningen om frihamn.
Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 8 januari 1926 anbefallt kommerskollegium
och generaltullstyrelsen att gemensamt häröver avgiva underdånigt
utlåtande, få ämbetsverken, med överlämnande av yttranden från
tulldirektören i Stockholm samt tullförvaltningen i härvarande frihamn,
tulldirektören i Göteborg och tullförvaltningen i Göteborgs frihamn samt
tulldirektören i Malmö och tullförvaltningen i Malmö frihamn, ävensom
från Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes
handelskammare, Göteborgs frihamnsaktiebolag, Malmö frihamnsaktiebolag,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund,
anföra följande.
Tullsatserna för kaffe äro för närvarande enligt Kungl. Maj:ts kungörelse
den 20 maj 1922 (nr 203), för obränt kaffe 50 öre per kilogram och för
rostat kaffe 66 öre per kilogram. Vid utförsel av kaffe, som rostats inom
landet, erhålles enligt Kungl. Maj:ts förordning den 20 maj 1922 (nr 204)
en tullgottgörelse av 60 öre per kilogram. Denna dråback är sålunda, såsom
även framgår av bevillningsutskottets utlåtande nr 41 år 1922, grundad
därpå, att till 100 kilogram rostat kaffe åtgå 120 kilogram råvara. I enlighet
med denna beräkning utgör viktminskningen genom förädlingen 16.6 7 procent
av råkaffets vikt. Enligt vad tull förvaltningen i Malmö frihamn uppgivit,
är emellertid en viktminskning av 16.67 procent den lägsta tänkbara; i
medeltal kunde viktminskningen beräknas till 18 procent. På grund av
att viktminskningsprocenten sålunda varierar, kan icke genom fastställande
av en särskild tullsats för kaffe, som rostats inom frihamn, i fråga om
tullbeskattning åstadkommas full likställighet mellan kafferostningsindustri
i frihamn och sådan industri i tullinlandet. Därest en sådan särskild tullsats
skulle fastställas, måste densamma beräknas med hänsyn till den högsta
viktminskningsprocenten, under det att dråbacksatsen måste beräknas efter
den lägsta viktminskningsprocenten, för att statsverket icke skall lida någon
förlust. Under antagande att lägsta viktminskningsprocenten utgör 16.67
procent och den högsta 18 procent, utvinnes sålunda av 120 kilogram orostat
kaffe, därför med nu gällande tullsats erlagts en tull av 60 kronor, respektive
100 kilogram och 98.4 kilogram rostat kaffe. För att staten icke skall lida
förlust, måste sålunda vid beviljande av tullrestitution vid export av rostat
kaffe dråbacksatsen bestämmas till 60 öre för kilogram och tullsatsen vid
Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.
o
import av kaffe, som rostats i frihamn, till 61 öre för kilogram. Om den
högsta viktminskningsprocenten utgör 20 procent och således av 120 kilogram
råkaffe erhålles 96 kilogram rostat kaffe, borde tullsatsen för kaffe,
som rostats inom frihamn, utgöra 63 öre för kilogram.
Bolaget har nu ifrågasatt, att tullnedsättning för inom frihamn rostat
kaffe måtte åstadkommas antingen på det sätt, att det rostade kaffet förtullas
vid införseln från frihamnen och att därvid tullavgiften skulle beräknas
efter den mängd råkaffe, som enligt varuägarens lagerbokföring
åtgått till det rostade kaffets framställning, eller att kaffet förtullas, innan
det införes i rosteriet och därefter tullfritt införes från frihamnen. För
möjliggörande av den åsyftade tullnedsättningen föreslår bolaget sådan
ändring av § 19 mom. 1 frihamnsförordningen, att tullnedsättningen skulle
kunna medgivas av Kungl. Maj:t.
Den föreslagna författningsändringen har emellertid en långt vidsträcktare
innebörd än som betingas av önskemålet att möjliggöra kafferostning i frihamn.
Då bolaget ansett, att, därest den föreslagna författningsändringen
vidtoges, kaffe skulle kunna i rostat skick införas till tullinlandet, ehuru
förtullningen skedde med tillämpning av tullsatsen för råkaffe, är innebörden
av förslaget den, att varje vara, som enligt av Kungl. Maj:t med stöd av
§ 13 mom. 2 frihamnsförordningen meddelat tillstånd förädlats inom frihamn,
skulle kunna förtullas efter den tullsats, som är fastställd för varan i oförädlat
skick. Då frihamn i tullhänseende är att anse såsom utrikes ort, skulle
ett sådant medgivande innebära ett betydande avsteg från grunderna för
frihamnsinstitutionen. Vidare skulle medgivandet innebära eu avvikelse
från den i § 1 tulltaxeunderrättelserna uttryckta grundsatsen, att vara skall
förtullas i det skick, vari den inkommer. Jämlikt § 19 mom. 1 frihamnsförordningen,
sådant författningsrummet lyder enligt kungörelse den 8 juni
1923 (nr 198), äger visserligen Kungl. Maj:t att beträffande visst frihamnsgods
bestämma, att godset må förtullas efter taxor och författningar, som
gälla vid visst tidigare tillfälle än godsets införsel från frihamnen till tullinlandet.
Härmed avses emellertid, att vid tullförhöjning vara, som införes
från frihamn, skall under vissa förutsättningar kunna förtullas efter den
tulltariff, som skall tillämpas för gods vid införsel under motsvarande förhållanden
direkte till tullhamn, men förutsättes, att varan under tiden från
dess ankomst till frihamnen och intill dess införsel till tullinlandet icke
undergått någon förändring. Av vad nu anförts torde framgå, att vad
bolaget åsyftar icke kan uppnås endast genom den föreslagna författningsförändringen.
Därest i enlighet med det av bolaget först angivna alternativet
varan skulle förtullas i förädlat skick, lärer någon ändring i § 19 mom. 1
frihamnsförordningen icke erfordras utan i stället särskilda bestämmelser
böra meddelas i fråga om förtullning av inom frihamn förädlad vara, vare
sig genom fastställande av en särskild tullsats för sådan vara eller på annat
sätt. Om däremot varan förtullas i oförädlat skick, lärer tillika erfordras
en bestämmelse av innebörd, att den förädlade varan får tullfritt införas
från frihamnen.
Innan ämbetsverken övergå till att yttra sig om, huruvida till befrämjande
av utvecklingen av industriell verksamhet i frihamn bestämmelser i ovan
angivna riktning böra meddelas, hava ämbetsverken ansett sig böra behandla
frågan, huruvida med hänsyn till statsverkets rätt till tullavgifter sådana
betänkligheter kunna resas mot förslaget, att redan på grund härav några
åtgärder för detsammas genomförande icke böra vidtagas. Vid övervägande
av denna fråga hava ämbetsverken funnit, att, om tillsvidare bortses från
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.
de förhållanden, som komma att inträda vid ändringar i tulltaxan, någon
större svårighet icke skulle möta att fastställa erforderliga kontrollföreskrifter.
Meddelande av dylika kontrollföreskrifter torde, såsom bolaget ifrågasätter,
böra ankomma på Kungl. Maj:t vid beviljande av tillstånd att idka industriell
verksamhet i frihamn. Kontrollen synes kunna anordnas efter i
huvudsak enahanda grunder, som pläga tillämpas, då Kungl. Maj:t jämlikt
§ 13 mom. 5 tulltaxeförordningen medgiver rätt att vid utförsel av vara,
till vars framställning använts utländsk råvara, återbekomma den för
råvaran erlagda tullavgiften.
Då ändring av tullsatsen för vara av sådant slag, som förädlas jämväl i
frihamn, skall vidtagas, lärer emellertid den omständigheten, att tullnedsättning
för den i frihamn förädlade varan i en eller annan form medgivits,
vara ägnad att komplicera frågan. Härvid torde förhållandena gestalta sig
olika, beroende på huru tullnedsättningen åstadkommits och huruvida tullsatserna
skola ändras å såväl råvaran som den förädlade varan eller endera.
Åtminstone för det fall, att tullnedsättning för inom frihamn förädlad vara
åstadkommits genom fastställande av en särskild tullsats för sådan vara
eller genom förtullning av råvaran, torde emellertid förtullningsförfarandet
kunna anordnas på ett för statsverket betryggande sätt.
Ämbetsverken hava sålunda icke kunnat finna, att ur tulladministrativ
synpunkt något avgörande hinder föreligger för medgivande av en sådan
tullnedsättning för vara, som förädlas inom frihamn, att i fråga om varans
tullbeskattning industriell verksamhet i frihamn icke kommer i ogynnsammare
ställning än motsvarande industri i tullinlandet. Såsom ovan
antytts, innebär emellertid en dylik tullnedsättning en betydande avvikelse
frän frihamnsprincipen.
Frågan, huruvida eu tullnedsättning av förevarande slag bör ifrågakomma,
kräver vidare en ingående utredning ur såväl fiskalisk som nationalekonomisk
synpunkt. Den föreliggande framställningen avser visserligen endast
en sådan författningsändring, att möjlighet beredes för medgivande av tullnedsättningen,
varpå det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att i varje särskilt
fall pröva, huruvida tullnedsättning bör medgivas. Härvid skulle
sålunda utredning ur nu ifrågavarande synpunkter kunna åstadkommas.
Oavsett, huruvida eu tullnedsättning bör enligt vissa av riksdagen fastställda
allmänna grunder kunna medgivas av Kungl. Maj:t eller huruvida
fråga om tullnedsättning för varje särskilt varuslag bör hänskjutas till
riksdagens avgörande, hava emellertid ämbetsverken redan för att kunna
bedöma, huruvida vissa allmänna grunder för ifrågavarande tullnedsättning
böra fastställas, funnit sig böra ingå på frågan om de omständigheter, som
kunna vara av betydelse i förevarande avseenden.
Till en början få då ämbetsverken framhålla, att, såsom i framställningen
uppgives, industriell verksamhet i rikets frihamnar förekommer endast i ringa
omfattning. Anledningen därtill, att i frihamnarna icke kunnat utvecklas
eu industriell verksamhet för avsättning utom landet, lärer i detta sammanhang
icke behöva närmare beröras. Beträffande orsaken till att i frihamnarna
icke heller i nämnvärd grad bedrives industriell verksamhet för avsättning
på den inhemska marknaden, så framhöll redan frilagers- och frihamnskommittén
— liksom även i förevarande ärende åberopats — i sitt den 22 juni
1895 avgivna betänkande (sid. 78, 79), att, då tullen å det färdiga fabrikatet
borde vara och i regel också vore högre än å däri ingående råvaror, de produkter,
som bearbetats eller fullbordats i frihamn, icke komme att avyttras
inom landet. Den frågan uppställer sig då, huruvida för befrämjandet av
Bevillningsutskottets betänkande Nr 34. 7
eu industriell verksamhet i frihamn för avsättning å den inhemska marknaden
några statliga åtgärder böra vidtagas samt huruvida detta bör ske
genom tullnedsättning å den vara, som förädlas inom frihamn. I detta avseende
må framhållas, att särskilt med hänsyn till transportkostnaderna det
för landet i dess helhet är till gagn, att förädling av utländska varor verkställes
i närheten av lossningsplatsen. Detta intresse påkallar dock ej i och
för sig, att åtgärder vidtagas för att industriell verksamhet förlägges till
frihamn. Emellertid kan det förhålla sig så, att på grund av skeppningstorhå
lian den eller andra omständigheter råvarorna införas till frihamnen
och att erforderliga markområden för verksamhetens bedrivande icke finnas
att tillgå i närheten av frihamnen. Vidare kan en industriell verksamhet
vara baserad på avsättning såväl utom som inom landet och behöver för
framställning av för export avsedda varor bedrivas under de friare förmer
i tullhänseende, vilka frihamnarna erbjuda. De nu berörda frågorna tarva
i varje särskilt fall utredning.
Därest det befinnes, att utvecklingen av eu sådan industriell verksamhet
i frihamn, som helt eller delvis avser framställning av varor för förbrukning
inom landet, bör befrämjas genom en tullnedsättning enligt ovan angivna
grunder, gäller det vidare att i varje särskilt fall bedöma, huruvida
en sådan tullnedsättning skulle medföra minskning av tullinkomsterna samt,
därest detta kunde förväntas bliva fallet, huruvida fördelen av att verksamheten
förlägges i frihamn motsvaras av uppoffringen från statens sida.
Vare sig en tullnedsättning skulle medföra minskning i tullinkomsterna
eller ej, måste slutligen undersökas, huruvida genom tullnedsättningen den,
som inom frihamn bedriver den ifrågavarande förädlingsindustrien, skulle
med avseende a produktionsförhållanden komma i en gynnsammare ställning
än den, som annorstädes än i frihamn bedriver liknande verksamhet.
På grund av bestämmelse i § 13 mom. 2 frihamnsförordningen måste redan
nu utredning härutinnan åstadkommas, då framställning om rätt att i frihamn
driva industriell verksamhet göres hos Kungl. Maj:t.
Utan en allsidig utredning i varje särskilt fall lärer det sålunda icke
kunna bedömas, vilka verkningar en tullnedsättning för inom frihamn förädlad
vara skulle medföra. Därest av utredningen skulle framgå, att tullskyddet
för den färdiga varan är så högt, att någon nämnvärd import därav
icke förekommer utan i stället råvaran importeras och förädlas inom landet,
torde ur fiskalisk synpunkt icke vara något annat att erinra mot en tullnedsättning
än att den tullavgift, som belöper å råvaran, kan komma att inflyta
senare än då råvaran förtullas i tullhamn. Huruvida denna synpunkt
hell nämnvärd betydelse, beror bland annat därpå, hur förtullningen i frihamnen
anordnas, hur läng tid kräves för förädlingen samt huruvida råvaran
plägar i tullhamnen vara lagrad å tullupplag, intill dess varan skall
iöradlas. I de fall åter då tullsatsen för den färdiga varan i förhållande
till tullsatsen för råvaran icke är så hög, att den hindrar import av färdig
vara, kan en tullnedsättning för den inom frihamn förädlade varan medföra
en minskning av tulluppbörden. Huruvida detta verkligen blir förhållandet,
är givetvis svårt att bedöma.
Beträffande slutligen frågan, huruvida eu tullnedsättning skulle bereda
möjlighet till illojal konkurrens med företag, som har sin verksamhet förlagd
utom frihamnen, få ämbetsverken framhålla, att, såsom framgår av
frilagers- och frihamnskommitténs ovan berörda betänkande (sid. 78 79) och
riksdagens skrivelse nr 183 år 1907, det i § 13 mom. 2 frihamnsförordningen
stadgade förbudet mot bedrivande i frihamn av sådan industriell verksam
-
8 Bevillning sutskottets betänkande Nr 34.
het, som i följd av gynnsammare produktionsvillkor är ägnad att å den
inhemska marknaden avsevärt skada inom riket annorstädes än i frihamn
eller å frilager driven enahanda verksamhet, åtminstone närmast åsyftar
fall, varom nu icke är fråga, nämligen då råvaran är belagd med högre
tull än den färdiga varan eller den färdiga varan är tullfri. I de fall, då
tullen å den färdiga varan är högre än tullen å råvaran, skulle ju tullnedsättningen
allenast innebära, att likställighet i fråga om varans tullbeskattning
skapas mellan förädlingsindustrien utanför och innanför frihamnsgränsen.
Med avseende å de fördelar, som en inom frihamn förlagd industri
skulle åtnjuta i förhållande till liknande industri i tullinlandet, därest
dessa beträffande tullbeskattning vore likställda, så torde denna fråga sammanhänga
med den, huruvida det överhuvud är till gagn, att industriel!
verksamhet för avsättning å den inhemska marknaden förlägges till frihamn.
Den fråga, varom närmare utredning erfordras, lärer huvudsakligen vara
den, huruvida industriell verksamhet i frihamn skulle komma i åtnjutande
av några fördelar utöver den, som friliamnsinstitutionen nu bereder handeln.
Härvid är att märka, att utländska maskiner, redskap och andra artiklar,
som erfordras för bedrivande av industriell verksamhet i frihamn och icke
införtullats i tullhamn, numera icke anses tullpliktiga. I detta avseende
skulle alltså industriell verksamhet i frihamn komma att intaga en gynnsammare
ställning än liknande industri, som inom landet bedrives annorstädes
än i frihamn. Emellertid torde vid bedömande av de fördelar för
inom frihamn bedriven industri, vilka icke äro en följd av själva frihamnsinstitutionen,
även vara att taga hänsyn därtill att kostnaderna för upplåtelse
av erforderligt markområde och uppförande av fabrikslokaler kunna
ställa sig högre än för motsvarande industri i tullinlandet.
Av vad här ovan anförts torde framgå, att frågan, huruvida eu tullnedsättning
enligt angivna grunder för vara, som förädlas inom frihamn, bör
komma till stånd, kräver en omfattande utredning ur olika synpunkter.
För så vitt allenast vissa allmänna bestämmelser beträffande sådan tullnedsättning
skulle av riksdagen fastställas och det ankomma på Kungl. Maj:t
att i varje särskilt fall pröva, huruvida tullnedsättning bör medgivas, torde
det enligt ämbetsverkens mening icke vara tillfyllest, att, såsom bolaget
ifrågasätter, allenast själva principen kommer till uttryck i nämnda bestämmelser
utan böra därvid även de grunder, enligt vilka tullnedsättningen
skulle genomföras, fastställas. Därest en särskild tullsats för inom frihamn
förädlad vara icke fastställes, torde vidare nämnda allmänna bestämmelser
böra innehålla, att införseln av den färdiga varan skall äga rum inom viss
tid från råvarans införsel. Härjämte erfordras bestämmelser, huruvida och
i vad mån tullnedsättning skulle få åtnjutas, även om i den färdiga varan
ingå delar av inhemsk tillverkning. Slutligen kan det ifrågasättas, huruvida
icke stadganden angående beräknande av tullavgift vid ändring av
tullsatsen för vara av sådant slag, som förädlas inom frihamn, böra antagas
av riksdagen. Beträffande s. k. handelsrestitution hava i § 9 i förordningen
den 13 december 1912 (nr 355) meddelats föreskrifter i fråga om beräknande
av tullrestitution, då tulltaxan ändrats.
Frågan huruvida dylika allmänna bestämmelser, som i det föregående angivits,
böra meddelas bör emellertid enligt ämbetsverkens mening föregås
av en allsidig utredning, huruvida och i vilken omfattning statliga åtgärder
böra vidtagas för befrämjande av industriell verksamhet i frihamn, varvid
även, därest en tullnedsättning för vara, som förädlas inom frihamn, anses
Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.
9
böra ifrågakomma, de olika lösningar av denna fråga, som här ovan angivits,
torde böra närmare skärskådas. Då stora kapital nedlagts i landets
frihamnar, lärer det vara en angelägenhet av stor vikt, att en utredning,
som belyser den föreliggande frågan i hela dess vidd, kommer till stånd.
Ämbetsverken tillåta sig därför ifrågasätta, huruvida icke Kungl. Maj:t
täcktes föranstalta om verkställande på det sätt, som kan befinnas lämpligast,
av en dylik utredning.
Då ämbetsverken anse sig icke för närvarande kunna förorda, att genom
fastställande av vissa allmänna grunder principen, att nedsättning av tullen
för inom frihamn förädlad vara kan ske, kommer till uttryck i tullagstiftningen,
kunna ämbetsverken icke heller tillstyrka, att, innan en närmare
utredning av hit hörande förhållanden föreligger, tullnedsättning i speciella
fall medgives genom fastställande av särskilda tullsatser för varor, som förädlas
inom frihamn.
Beträffande den av sökandebolaget gjorda framställningen, i vad den
avser tullnedsättning för kaffe, som rostas inom frihamn, hemställa därför
ämbetsverken, att densamma för närvarande icke måtte föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.
Remissakten återställes.
Stockholm den 12 februari 1926.
Underdånigst
För Kommerskollegium:
För Generaltullstyrelsen:
K. A. FRYXELL.
A. K. M. ERICSSON.
C. MALMEN.
TURE ALSÉN.
R SOHLMAX.
ED. LINDERS.
föredragande.
1. s.
Ivar Kullgren.
Bestyrkes å tjänstens vägnar:
A. Hydén.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 7 sand. 17 höft. (Sr .lij
o