12

Riksdagens skrivelse Nr 338.

Nr 338.

Godkänd av törsta kammaren den 4 juni 1925.
Godkänd av andra kammaren den 4 juni 1925.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om åtgärder för åstadkommande av lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av publik jord.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 73.)

Till Konungen.

Riksdagen har till behandling i ett sammanhang förehaft nedan omförmälda,
inom riksdagen väckta motioner, nämligen:

1) två likalydande, nr 123 i första kammaren samt nr 118 i andra kammaren,
i vilka hemställts,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville
gå i författning om vidtagande av sådan ändring av grunderna för utarrendering
av ecklesiastika boställen, att arrendator, vars kontrakt slutits
under åren 1916—1922, må äga rätt att före den 31 december 1925 uppsäga
kontraktet, i vilket fall ny sakkunnig värdering av fastighetens
arrendevärde äger rum, och arrendevillkoren, avseende tiden från den 14
mars 1926, därefter fastställas, varefter arrendet på de fastställda villkoren
hembjudes den föregående arrendatorn, som äger rätt att inom förelagd
tid antaga arrendet på de nya fastställda villkoren. Avger han ej dylik
förklaring, skall han äga rätt att den 14 mars 1926 frånträda sitt förutvarande
arrende;

2) två likalydande, nr 124 i första kammaren samt nr 119 i andra kammaren,
i vilka hemställts,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville
gå i författning om vidtagande av sådan ändring av grunderna för utarrendering
av kronans jordbruksdomäner, att arrendator, vars kontrakt
slutits under åren 1916—1922, må äga rätt att före den 31 december 1925
uppsäga kontraktet, i vilket fall ny sakkunnig värdering av fastighetens
arrendevärde äger rum, och arrendevillkoren, avseende tiden från den 14
mars 1926, därefter fastställas, varefter arrendet på de fastställda villkoren
hembjudes den föregående arrendatorn, som äger rätt att inom förelagd

Riksdagens skrivelse Nr 338.

tid antaga arrendet på de nya fastställda villkoren. Avger han ej dylik
förklaring, skall han äga rätt att den 14 mars 1926 frånträda sitt förutvarande
arrende;

3) nr 125 i första kammaren, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att de kronoarrendatorer, som under år 1916—1921 emottagit sina
arrenden, må äga att, om de så önska, uppsäga sina arrenden till upphörande
14 mars 1926; och att de arrendatorer, som innehava sina arrenden
med optionsrätt efter särskild uppskattning, må om de så önska och uppskattningen
skett under åren 1916—1921 äga påkalla ny uppskattning och
därför åtnjuta den nedsättning i arrendeavgiften, som må prövas skälig;

4) nr 188 i andra kammaren, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att de prästgårds- och kronoarrendatorer, som under år 1916—1921
emottagit sina arrenden, må äga att, där de så önska, uppsäga sina arrenden
till upphörande 14 mars 1926, och att de arrendatorer, som innehava
sina arrenden med optionsrätt efter särskild uppskattning, må, om de så
önska och uppskattningen skett under åren 1916—1921, äga påkalla ny
uppskattning och därefter åtnjuta den nedsättning i arrendevillkoren, som
må anses skälig.

Riksdagen har under senare tider av principiella skäl ställt sig avvisande
gentemot framförda krav å förändring i gällande arrendeavtal rörande
publik jord. Det har visserligen synts uppenbart, att billighetshänsyn
i vissa fall talade för medgivande av lindring i under högkonjunkturen
ingångna arrendeavtal, men de principiella betänkligheterna
hava hittills tillmätts avgörande betydelse.

Ehuru riksdagen nu ansett sig böra biträda, att åtgärder från statens
sida i förevarande avseende vidtagas, vill riksdagen samtidigt uttala, att
riksdagen givetvis fortfarande anser berörda principer såsom regel böra
vara vägledande vid bedömandet av frågor av detta slag.

Då det för riksdagen gällt att nu taga ståndpunkt till förevarande frågor,
har riksdagen utgått därifrån, att ett avsevärt antal arrendatorer av publik
jord för närvarande torde vara bundna för lång tid framåt vid arrendeavgifter,
som med hänsyn till rådande konjunkturer måste anses vara
oskäligt höga. Detta torde medföra, att många av dessa arrendatorer i
längden icke kunna fullgöra sina enligt arrendeavtalen åtagna förpliktelser.
Borgensmän få träda emellan, och arrendatorn kommer i dylika fall
i en belägenhet, där han synes vara i uppenbart behov av hjälp från
statens sida. Dylik hjälp synes böra lämnas genom lindring i arrendevillkoren.
Härtill kommer, att staten uppenbarligen bär ett direkt intresse
av de publika egendomarnas tillbörliga skötsel, och tydligt är, att det
obestånd, vari arrendatorerna råka, i längden måste äventyra de av dem
arrenderade egendomarnas avkastningsförmåga.

Vad beträffar de särskilda av motionärerna ifrågasatta åtgärderna i förevarande
avseende, så har riksdagen icke i ärendets nuvarande skick funnit

14

Riksdagens skrivelse Nr 338.

det möjligt att taga bestämd ståndpunkt till desamma. Det vill dock synas
riksdagen, som om starka skäl talade emot förslaget att medgiva uppsägningsrätt.
Gjordes en sådan uppsägningsrätt allmän, bleve, enligt riksdagens
mening, konsekvenserna härav synnerligen vittutseende. Skulle
åter frågan om rätt till uppsägning göras beroende av prövning i varje
särskilt fall, skulle det bliva synnerligen svårt att finna de rationella
grunderna för en dylik prövning. Däremot synes den andra av motionärerna
föreslagna utvägen, nämligen att medgiva nedsättning av arrendeavgift
efter förnyad, av vederbörande arrendator bekostad uppskattning
vara mera framkomlig.

Riksdagen finner det emellertid oundgängligt, att, innan riksdagen träffar
ett slutligt avgörande i denna fråga, utredning och förslag i ämnet från
Kungl. Maj:ts sida föreligger. Endast härigenom torde kunna bliva på
nöjaktigt sätt klarlagt, vilka åtgärder som från statens sida i förevarande
avseende kunna och böra ifrågakomma.

I detta sammanhang får riksdagen framhålla, att, såvitt angår ecklesiastika
arrendeavtal, Kungl. Maj:t icke lärer underlåta att inhämta de
medgivanden i förevarande avseende från det innevarande år sammanträdande
kyrkomötets sida, som må vara erforderliga.

Under åberopande av det ovan anförda får riksdagen i anledning av
förevarande motioner anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning, i vad mån arrendatorer av krono- och ecklesiastik jord, vilkas
kontrakt grunda sig å under högkonjunkturen verkställda uppskattningar,
övertagit sina arrenden på villkor, som kunna antagas hava försatt dem
i svårigheter att fullgöra ingångna förbindelser, samt för riksdagen framlägga
förslag till de åtgärder, vartill utredningen må giva anledning.

Stockholm den 4 juni 1925.

Med undersåtlig vördnad.