Riksdagens skrivelse Nr 296.
11
Nr 296.
Godkänd av första kammaren den 9 juni 1925.
Godkänd av andra kammaren den 9 juni 1926.
Riksdagens skrivelse till Konungen angående skyldighet för
domstolarna att överlämna rättegångsprotokoll till fångvärdsanstalterna
och till de villkorligt dömdas övervakare.
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion har framhållits behovet av att föreskrift
utfärdades angående skyldighet för domstolarna att, i den utsträckning
Kungl. Maj:t funne lämpligen kunna ske, ställa rättegångsprotokollet
till fångvårdsanstalternas förfogande eller, där villkorligt straff ådömts och
förordnande om övervakning skett, till övervakarens förfogande.
I den ordning 46 § riksdagsordningen stadgar har riksdagens vederbörande
utskott inhämtat utlåtande över motionen från fångvårdsstyrelsen samt
jämväl fått mottaga yttranden över densamma från styrelsen för föreningen
Sveriges häradshövdingar och föreståndaren för Skyddsvärnet slottspastorn
A. Wirén.
Med nu rådande uppfattning av straffändamålet är det naturligt, att
fångvården i hög grad måste inrikta sig på att genomföra en så vitt möjligt
individuell fångbehandling till den dömdes upprättelse. Skall det lyckas
fångvårdsmyndigheterna att med för den dömde såväl som för det allmänna
gynnsamma resultat utföra detta svåra och betydelsefulla sociala
värv, är det givetvis av yttersta vikt, att fångbehandlingen grundas ej blott
på erfarenheterna av fången under strafftiden, utan ock på en noggrann
kännedom om dennes föregående levnad och miljöförhållanden, motivet till
brottet och de närmare omständigheterna därvid.
Riksdagen inser tillfullo svårigheterna för fångvårdsmännen att med de
knappa och otillförlitliga uppgifter om den dömde, som nu stå dem till
buds, genomföra en fruktbärande individuell fångbehandling. Även om
12
Riksdagens skrivelse Nr 296.
rannsakningsprotokollen understundom icke skulle innehålla de härför nödiga
upplysningarna, synes det dock riksdagen uppenbart, att en underlättad
tillgång till dessa protokoll skulle kunna i väsentlig mån vidga kännedomen
om den dömdes karaktär och personliga förhållanden.
Motionärens hemställan att rannsakningsprotokollen i större omfattning än
för närvarande måtte tillhandahållas fångvårdsmyndigheterna samt där villkorlig
straffdom ådömts eller villkorlig frigivning ägt rum, vederbörande
övervakare eller tillsyningsman, synes därför vara värd beaktande.
I visst fall hava domstolarna redan nu skyldighet att expediera fullständiga
protokoll i brottmål, nämligen på grund av stadgandet i § 20 kungl.
förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen, sådan denna
paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen den 21 mars 1919. Därigenom
hava domstolarna ålagts, att i fall, då förordnanden meddelats om minderårigs
insättande i allmän uppfostringsanstalt, till vederbörande länsstyrelse
översända fullständigt protokoll i rannsakningsmålet, vilket protokoll sedermera
överlämnas till uppfostringsanstalten.
Det är bekant, att den fullständiga utredning beträffande de tilltalades
levnadsomständigheter samt motiven till ett brott och den tilltalades förhållande
nyss före och efter brottets förövande, som avsetts i kungl. brevet
den 31 oktober 1920 angående rannsakningen i grövre brottmål ej i regel
står att vinna. Den tilltalade blir vanligen hörd angående sin uppfostran
och sina innehavda anställningar samt förut undergångna bestraffningar,
men någon skyldighet för domstolen att närmare efterforska, på vilket sätt
den tilltalade skött sig 1 hemmet eller sin anställning, finnes icke domstolen
ålagd, och sådant skulle också i regel överstiga domstolens möjligheter.
Det är också erfarenheten därom, som föranlett utfärdandet av föreskrifter
om obligatorisk förundersökning, då villkorlig straffdom eller tvångsuppfostran
kan följa, varför sålunda i regel rannsakningsprotokoll angående
personer, rörande vilka villkorlig straffdom eller tvångsuppfostran kan ifrågakomma,
i motsats till brottmålsprotokollen i allmänhet, innehålla relativt
fullständiga och i möjlig mån kontrollerade uppgifter rörande en tilltalad
persons föregående.
Beträffande ungdomsförbrytare, som ej anses böra undergå tvångsuppfostran
och vilka numera överlämnas till särskilda straffanstalter, torde enligt
riksdagens mening föreligga samma behov som för tvångsuppfostringsanstalterna
att erhålla för individuell behandling av dessa fångar viktigare
uppgifter om deras föregående. I fråga om övriga dömda personer torde
de personliga uppgifterna i rannsakningsprotokollet, sådana de enligt angivna
föreskrifter antecknats eller i övrigt framgå av det förevarande brottets
beskaffenhet, icke i samma grad vara av betydelse för den individuella
fångbehandlingen. Beträffande de talrika återfallsförbrytarna torde gälla,
att fångvårdsanstalterna själva besitta långt mera givande material för en
sådan behandling än vad rannsakningsprotokollen utgöra.
liiksdagens skrivelse Nr 296.
13
Vad härefter angår de villkorligt dömda har riksdagen ansett sig böra
erinra därom, att vid några av de större rådhusrätterna till övervakare i
regel förordnas de personer, som omhänderhaft förundersökningen. En sådan
övervakare äger redan på förhand noggrann kunskap om den dömdes
person samt genom den tilltalades beredvilliga erkännande, något som utgör
förutsättning för villkorlig dom, jämväl om omständigheterna vid brottet.
I andra fall förordnas som övervakare särskilda personer, vilka genom
sin ställning till den dömde jämväl äga sådan kännedom. I de fall åter, då
dessa icke äga erforderlig kännedom om sina skyddslingar, lärer det, såsom
ock av föreståndaren för Skyddsvärn närmast rörande villkorligt dömda
framhållits, vara synnerligen angeläget att bereda övervakaren tillgång till
sådana handlingar, som klarlägga den förövade förseelsen och den dömdes
personliga förhållanden. Det är nämligen till dessa faktiska meddelanden,
som övervakaren måste anknyta utövandet av sin funktion som övervakare
i de fall, då han ej på grund av särskilda omständigheter redan äger nödig
kännedom om sin skyddsling i nämnda avseenden. Övervakaren har ej heller
såsom i fråga om de i straffanstalt förvarade genom de yttre förvaringsåtgärderna
möjlighet att närmare lära känna och påverka sina klienter och
synes alltså i lika mån och understundom i än högre grad än fångvårdsmyndigheterna
kunna hava behov av rannsakningshandlingama i sina
skyddslingars mål. Aven beträffande villkorligt frigivna tagas i stor utsträckning
tillsyningsman bland sådana personer, vilka förut äga personlig
kännedom om den tilltalade. Något allmänt behov av särskilda protokollsutskrifter
för övervakare och tillsyningsman torde sålunda icke föreligga.
Beträffande de härutinnan erforderliga handlingarnas omfattning lärer
det, såsom fångvårdsstyrelsen framhållit, i regel kunna vara tillfyllest, att
rapporten om förundersökning för den villkorligt dömde eller, det för den
villkorligt frigivne upprättade s. k. biografibladet tillställes övervakaren
eller tillsyningsmannen.
Vid protokollens tillhandahållande bör givetvis tillses, att förfarandet i
möjligaste mån underlättas för domstolarna, så att dessa ej besväras med
onödiga protokollsutskrifter. Lämpligt torde vara, att domstolarna först
efter gjord rekvisition skola hava att till fångvårdsmyndigheterna överlämna
dylika protokollsutskrifter. Vidare torde lämpligen, såsom av fångvårdsstyrelsen
ifrågasatts, kunna föreskrivas, att häktad person, som erhållit
protokoll åt sig utskrivna utan avgift, bleve underkastad skyldighet
att ställa dem till fängelsemyndigheternas förfogande, att protokoll, som
lämnats vederbörande allmänna åklagare, skulle vid påfordran hållas fängelsemyndigheterna
till hända, samt att, där rannsakningsmålet blivit av
överdomstol slutligen avgjort, det exemplar av protokollet, som finnes hos
domstolen förvarat, skall till fängelset utlämnas. Vidare synes det ur flera
synpunkter ändamålsenligt, att protokollen, då särskild utskrift för här
ifrågavarande ändamål påkallas, tillhandahålles endast i transumt innehål
-
14
Riksdagens skrivelse Nr 296.
lande uppgifter om den dömdes personliga förhållanden, omständigheterna
vid brottets begående och dylikt.
fråga om tillhandahållande av protokollsutskrifter åt tillsyningsman
för villkorligt*1 frigivna behöves endast en föreskrift, att den utskrift av
rättegångsprotokollet, som legat till grund för prövningen av frågan om
fångens villkorliga frigivning, vid frigivandet tillhandahålles tillsyni ngs''
mannen i den utsträckning, som kan synas erforderlig. Beträffande övervakare
synes det lämpligt, att fångvårdsstyrelsen på hemställan av övervakaren
efter föregående prövning verkställer rekvisition av nödiga utskrifter.
Till undvikande såvitt möjligt av att till tillsyningsman eller övervakare
utlämnade handlingars innehåll — av oaktsamhet och obetänksamhet —
finge en mindre önskvärd spridning synes bestämmelse lämpligen böra
åvägabringas, att de till övervakare och tillsyningsman utlämnade handlingarna
skola efter viss tid återställas till vederbörande myndigheter.
I den mån bestämmelser i ovan angivet syfte kunna medföra större
tunga för vederbörande domstolar, än som skäligen synes böra utan särskild
ersättning påvila dem, torde det höra ankomma på Eders Kungl.
Maj:t att genom lämpligt tillägg till lösenförordningen härom meddela föreskrifter.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes föranstalta, att bestämmelser måtte komma till stånd angående
skyldighet för domstolarna att i mål rörande till frihetsstraff dömda
personer i lämplig utsträckning ställa rättegångsprotokoll eller delar därav
till vederbörande fängelsemyndigheters förfogande för tillgodoseende av
den individuella fångbehandlingen samt för möjliggörande för övervakare
av villkorligt dömda att vederbörligen fullgöra dem påvilande uppgifter.
Stockholm den 9 juni 1925.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, 1925.