18
Riksdagens skrivelse Nr 265.
Nr 265.
Godkänd av första kammaren den 31 maj 1925.
Godkänd av andra kammaren den 31 maj 1925.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om åvägabringande av en överenskommelse mellan staten
och Stockholms stad angående ökat bidrag från stadens sida
till vägar och parker å Djurgården i Stockholm.
(Statsutskotlets utlåtande nr 108.)
Till Konungen.
Uti tvenne inom riksdagen väckta likalydande motioner (I: 156 och II: 144)
har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt vidtaga åtgärder för åvägabringande
av en överenskommelse mellan staten och Stockholms stad för
erhållande från stadens sida av ökat bidrag till vägar och parker å Djurgården
i Stockholm i den utsträckning, som kan anses skälig med hänsyn till
de fördelar, staden och dess invånare äga av Djurgårdsområdet.
Till stöd för sina framställningar hava motionärerna anfört, att i innevarande
års statsverksproposition under första huvudtiteln begärts förhöjda
anslag till Drottningholms slott samt Haga lustslott och park. Såväl Drottningholms
slottspark som Hagaparken hade emellertid numera karaktär av
offentliga parker, som i huvudsak utnyttjades av Stockholms stads invånare.
I sin senast avgivna berättelse hade riksdagens revisorer påtalat det förhållandet,
att kostnaderna för underhåll av vägar och parker å Djurgården
i Stockholm endast i ringa utsträckning bekostades av staden, men i allt
väsentligt av den s. k. Djurgårdskassan samt ansett, att en mycket avsevärd
utsträckning av Stockholms stads skyldighet att bidraga till underhållet
i fråga måste anses fullt befogad. Därest så skedde, skulle Djurgårdskassans
medel i större utsträckning än vad som för närvarande vore fallet
kunna tagas i anspråk för underhållet av ifrågavarande parker. I anslutning
till vad riksdagens revisorer uttalat, syntes det nödvändigt, att överenskommelse
snarast möjligt träffades med Stockholms stad rörande underhållet
av vägar och parker å Djurgården.
I detta sammanhang har riksdagen till behandling upptagit det i statsrevisorernas
berättelse för budgeåret 1923—1924 gjorda uttalandet rörande
Riksdagens skrivelse Nr 265. 19
kostnaderna för underhållet av vägar och parker å Djurgården (Del I, sid.
4 och 5).
Revisorerna hava anfört följande:
Beträffande de Djurgårdslcassan åvilande kostnaderna för underhållet av
vägar och parker på Djurgården hava revisorerna under hand från riksmarskalksämbetet
inhämtat, att desamma under den senaste fem-årsperioden
uppgått till:
Vägarnas konto Parkernas konto Summa
1919 .......................... 24,279:81 38,247:97 62,527:78
1920 .......................... 42,043:31 50,477:91 92,521:22
1921 .......................... 37,911:73 33,579:82 71,491:55
1922 .......................... 41,119:14 24,233:47 65,352; 61
1923 .......................... 53,088: 20 31,756: 18 84,844: 38
Underhållet av vissa vägar på Djurgården, huvudsakligen sådana, som
förmedla trafiken till stadens gasverk, Värtaliamnen och frihamnen samt
varvsområdet å södra Djurgården och Beckholmen, bekostas av Stockholms
stad. Därjämte inlevererar staden på grund av bestämmelserna i
kungl. brevet den 30 april 1877 sedan år 1878 ett årligt belopp av 5,000
kronor såsom ersättning för upphävande av förut utgående avgiften för infarten
till Djurgården.
Vad angår användningen i övrigt av Djurgårdskassans medel vilja revisorerna
erinra om, att desamma, förutom till Djurgårdens underhåll, enligt
särskilda beslut av riksdagen under årens lopp i allt större utsträckning
tagits i anspråk för de kungl. lustslottens räkning. I detta hänseende återfinnes
en utförlig redogörelse i det vid propositionen nr 60 till 1924 års riksdag
fogade statsrådsprotokollet, av vilken redogörelse även framgår, att för
de kungl. lustslottens räkning upptagits ett flertal lån, enär de årliga överskotten
i Djurgårdskassan icke varit tillräckliga för bestridande av kostnaderna
för erforderliga reparationer å dessa slott. Dessa lån, som erhållits av
den s. k. Djurgårdsfonden, till vilken köpeskillingarna för försålda tomter å
Djurgården ingå, uppgå för närvarande till omkring 550,000 kronor, vilket
belopp jämte därå belöpande ränta enligt beslut av 1924 års riksdag skall
amorteras med högst 45,000 kronor årligen av Djurgårdskassans överskottsmedel.
Enligt revisorernas mening kan det icke anses rimligt, att kostnaderna
för underhåll av vägar och parker å Djurgården åvilar Djurgårdskassan i
den omfattning som nu är fallet. Djurgårdsområdet äger i trafikhänseende
och såsom folkpark för huvudstadens invånare en så stor betydelse för
Stockholms stad, att mycket avsevärd utsträckning av stadens skyldighet
att bidraga till underhållet måste anses fullt befogad. En dylik ökad bidragsskyldighet
från stadens sida är jämväl ur den synpunkten önskvärd, att
Djurgårdskassan skulle erhålla möjlighet att på kortare tid amortera ovanomförmälda
lån.
Revisorerna hava erfarit, att man från Djurgårdsförvaltningens sida hänvänt
sig till Stockholms stad med anhållan att för Djurgårdens del erhålla
andel med ett årligt belopp av 25,000 kronor av staden tillflytande automobilskattemedel.
Något beslut i anledning av denna hänvändelse har
dock, såvitt revisorerna hava sig bekant, ej ännu träffats.
20
Riksdagens skrivelse Nr 265.
Revisorerna finna för sin del ömkligt, att underhandlingar inledas med
Stockholms stad i syfte att vinna en sådan medverkan till underhållets
bestridande, som står i skäligt förhållande till de fördelar, staden och dess
invånare äga av Djurgårdsområdet.
I anledning av revisorernas uttalande har förklaring avgivits av riksmarskalksämbetet,
som därvid bifogat ett från Djurgårdens förvaltning infordrat
yttrande. (Del III, sid. 3 och 4.)
I sistnämnda yttrande, som är avgivet av intendenten för Djurgården, har
anförts följande:
»Till Stockholms stad har under innevarande år gjorts skriftlig framställning
att av staden tillkommande automobilskattemedel till Kungl. Djurgården
måtte på anförda skäl, som närmare framhållits i min skrivelse
till riksmarskalksämbetet av den 19 december 1923, utbetalas ett belopp av
25.000 kronor. Något svar härå har mig veterligt ännu icke inkommit.
Under alla förhållanden har varit min avsikt att inkomma med förnyad
skrivelse om erhållande av andel av 1924 års Stockholms stad tillkommande
automobilskattemedel och synes mig staden ändock icke kunna
underlåta att till Kungl. Djurgården överlämna sådana medel, då flera av
de å Kungl. Djurgårdens mark varande vägarna äro för automobiltrafik
viktiga vägar och kunna sägas utgöra infartsvägar till staden.
Av det anförda framgår, att med Stockholms stad underhandlingar inletts
för att bereda Kungl. Djurgårdskassan bidrag till underhållet av Kungl.
Djurgården.
Förutom här omnämnda åtgärd hava besvär anförts beträffande taxering
av Kungl. Djurgårdens fastigheter med yrkande på taxeringens undanrödjande,
vilka besvär nu ligga under vederbörlig prövning. Taxering
påfördes första gången år 1922 och hava för åren 1922—1924 utgått med
följande belopp: 1922: kronoskatt 502 kronor 15 öre, kommunalskatt
14,962 kronor 95 öre, tillsammans 15,465 kronor 10 öre; 1923: kronoskatt
594 kronor 82 öre, kommunalskatt 12,003 kronor 99 öre, tillsammans 12,598
kronor 81 öre; 1924: kronoskatt 227 kronor 73 öre, kommunalskatt 12,343
kronor 93 öre, tillsammans 12,571 kronor 66 öre, som sålunda utgör en nytillkommen
betydande årlig utgift för Kungl. Djurgården och som på i be
svären anförda skäl Kungl. Djurgården borde hava utsikt att bliva befriad
ifrån.»
I anslutning till de av revisorerna framhållna synpunkterna, vilka i motionerna
upptagits, anser även riksdagen det vara önskvärt att underhandlingar
omedelbart inledas med Stockholms stad i syfte att ernå stadens medverkan
till bestridandet av underhållet av Djurgården. Då det enligt riksdagens
mening rimligen kan påfordras, att staden till huvudsaklig del åtager sig
kostnaderna för detta underhåll, i all synnerhet som staden numera äger
uppbära icke blott skatt för kronans fastigheter å Djurgården med omkring
12.000 kronor årligen utan därjämte en betydande andel av inkommande
automobilskattemedel, anser riksdagen, att denna ståndpunkt bör från statens
sida med kraft hävdas gentemot staden. Dessa underhandlingar synas böra
bedrivas på sådant sätt, att 1926 års riksdag kan delgivas resultatet därav.
Då staten under en lång följd av år fått ensam bestrida ifrågavarande
Riksdagens skrivelse Nr 265.
21
kostnader, vilka i allt väsentligt kommit Stockholms stads invånare till
del, därigenom att de ägt till promenadplats nyttja Djurgårdsområdet, bör
denna fråga icke få sammankopplas med övriga i riksdagens skrivelse nr 264
berörda frågor av ekonomisk art, vilka riksdagen ansett böra göras till föremål
för en närmare utredning.
På grund av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åvägabringande av överenskommelse
mellan staten och Stockholms stad för erhållande från stadens sida av ökat
bidrag till vägar och parker å Djurgården i Stockholm.
Stockholm den 31 maj 1925.
Med undersåtlig vördnad.