Riksdagens skrivelse Nr 170.

1

Nr 170.

Godkänd av första kammaren den 12 maj 1925.
Godkänd av andra kammaren den 12 maj 1925.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 29
juni 1923 om sparbanker.

(Bankoutskottets utlåtande nr 41.)

Till Konungen.

I en till riksdagen den 20 sistlidna mars avlåten proposition nr 184 har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av
i statsrådet och lagrådet förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit
riksdagen att antaga nedan intagna

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Härigenom förordnas, att i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker skall
införas en ny paragraf med beteckning 29 a) av följande lydelse:

29 a §.

Utan särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande äger sparbank
ej mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Tillstånd till
sådan verksamhet må ej meddelas, med mindre förvaring och förvaltning
av värdehandlingar prövas, med hänsyn till sparbankens organisation och
förvaringsanordningar samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt sparbanken.
Konungens befallningshavande äger föreskriva de villkor för
verksamhetens utövande eller de inskränkningar däri, som kunna anses
erforderliga. Tillstånd må återkallas, då förutsättningarna för tillståndets
meddelande finnas icke vidare föreligga; återkallas tillståndet, vare sparbanken
pliktig att, så snart ske kan, avveckla nämnda verksamhet.

Närmare bestämmelser om prövning för meddelande av tillstånd, som
nu sagts, må utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925. Har sparbank i enlighet med
föreskrift i reglemente, varå stadfästelse erhållits, senast den 1 april 1925
börjat verksamhet, varom i lagen förmäles, må dock verksamheten utan
särskilt tillstånd fortsättas till och med den 31 december 1925.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. lk saml. Nr 170—178. I

2

Riksdagens skrivelse Nr 170.

Såsom departementschefen i sitt uttalande till statsrådsprotokollet erinrar,
hava sparbankerna i vårt land hittills icke drivit verksamhet, avseende
förvaring och förvaltning av värdehandlingar. Icke heller har genom den
nya sparbankslagen åsyftats en utvidgning av sparbankernas rörelse i nyss
angivna avseende. Sedan emellertid genom antagandet av ny förmynderskapslagstiftning
förmyndare fått sig ålagd bland annat skyldighet att i
öppet förvar hos bank nedsätta omyndigs värdehandlingar, har frågan om
sparbanks rätt att för omförmälda ändamål mottaga värdehandlingar erhållit
särskild betydelse. Vid behandlingen förlidet år av förslaget till
ny lag om förmynderskap ansåg riksdagen sig böra ifrågasätta, huruvida
icke möjligen den börda, som den nya lagstiftningen onekligen lade på
förmyndaren genom här ovan angivna skyldighet, skulle i viss mån kunna
minskas, om nedsättning finge ske jämväl i sparbank; och anhöll riksdagen,
att Eders Kungl. Maj:t ville låta verkställa den utredning i ärendet,
som tidigare omnämnts, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Enligt riksdagens mening synes rent principiellt sett icke något vara att
erinra mot den utvidgning av sparbankernas verksamhet, varom här är
fråga. Med sparbanks egentliga uppgift att till befordrande av sparsamheten
mottaga sparmedel torde nämligen väl låta förena sig viss efter verksamhetens
omfattning och syfte begränsad förvarings- och förvaltningsrörelse.
Enligt det föreliggande förslaget har anförtrotts åt Eders Kungl.
Maj-.ts befallningshavande, vilken myndighet jämlikt sparbankslagen utövar
tillsynen över sparbank, att meddela tillstånd till verksamhet, som
här avses; och har Eders Kungl. Maj-.ts befallningshavande därvid att i
varje särskilt fall pröva, huruvida förvaring och förvaltning och värdehandlingar,
med hänsyn till organisation, förvaringsanordningar och fonder,
kan med trygghet anförtros åt sparbanken. Därjämte äger Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande föreskriva de villkor för verksamhetens utövande
eller de inskränkningar däri, som kunna anses erforderliga. Även om, såsom
lagrådet framhåller, några större fördelar av den föreslagna lagstiftningen
näppeligen torde vara att förvänta, lärer åtminstone på vissa håll
någon lättnad av den börda, den nya förmynderskapslagstiftningen lagt
på förmyndaren, kunna vinnas. Under sådana förhållanden och då man
torde kunna utgå ifrån, att vid tillstånds meddelande vederbörande tillsynsmyndighet
iakttager nödig försiktighet, har riksdagen ansett sig
böra bifalla Eders Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen får alltså anmäla, att Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition nr 184 vunnit riksdagens bifall.

Stockholm den 12 maj 1925.

Med undersåtlig vördnad.