Riksdagens skrivelse Nr 158.

1

Nr 158.

Godkänd av törsta kammaren den 9 maj 1925.
Godkänd av andra kammaren den 12 maj 1925.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1924 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923—30
juni 1924.

(Statsutskottets utlåtande nr 49.)

Till Konungen.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer
rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924
uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter
uti däröver avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får
riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.

Iso)

Upphandlingen för arméns behov.

Under försvarsdepartementet, § 8, hava revisorerna omförmält vissa beträffande
upphandlingen för arméns behov gjorda iakttagelser.

I samband härmed har riksdagen upptagit till behandling frågan om
vissa leveranser för arméns räkning. Beträffande denna fråga hava revisorerna
(se revisionsberättelsen för tiden 1 januari—30 juni 1923 (Del I
sid. 25—27) bland annat omförmält, att de verkställt vissa undersökningar
rörande leveranser av skodon för arméns räkning samt härom gjort följande
uttalande:

De iakttagelser, som revisorerna gjort i fråga om beskaffenheten av skodon,
som för arméns räkning anskaffats genom central upphandling, hava givit
revisorerna anledning ifrågasätta, huruvida icke tillverkning av skodon bör
ske vid fångvården och truppförbandens verkstäder i större utsträckning än
Bihang till riksdagens protokoll 1925. Ii sand. Nr 158.

1

2

Riksdagens skrivelse Nr 158.

vad hittills ägt rum. Efter vad revisorerna hava sig bekant, har emellertid
intendentsdepartementet i flera fall avslagit från truppförbanden gjorda
framställningar om rätt att tillgodose en del av sitt behov av skodon genom
tillverkning vid egna verkstäder. Visserligen torde en dylik tillverkning i
regel medföra en förhöjning av tillverkningskostnaderna, men detta lärer
mer än väl komma att uppvägas genom den betydande kvalitetsvinst, som
härav blir följden.

Vidare vilja revisorerna framhålla, att de ifrågavarande, av enskilda firmor
tillverkade skodonens mindre goda beskaffenhet synes giva fog för antagandet,
att den från arméförvaltningens sida å''tillverkningen utövade kontrollen
och besiktningen av skoleveransen icke varit tillräckligt effektiv. I
detta sammanhang anse sig revisorerna böra erinra om de erfarenheter i berörda
avseende, som gjorts av näst föregående års revisorer (Del I § 12
sid. 23) och vilka genom nu gjorda iakttagelser synas hava vunnit ytterligare
bekräftelse.

Med anledning av detta revisorernas uttalande har förklaring avgivits
av arméförvaltningens intendentsdepartement, som i ärendet infordrat yttrande
från översten C. A. Ryrberg, vilken tjänstgjort såsom besiktningsman
vid vissa skodonsleveranser, ett par truppförband m. fl.

Under här närmast förevarande, ovan angivna paragraf av revisionsberättelsen
för budgetåret 1923—1924 hava revisorerna, efter att hava i
korthet redogjort för tillkomsten av det nu vid armén tillämpade upphandlingssystemet,
anfört följande:

Det synes revisorerna icke nödvändigt att här närmare utveckla de fördelar,
som otvivelaktigt i vissa avseenden äro förknippade med den genomförda
centralisationen av upphandlingen för arméns räkning, och vilka
kommit till synes genom åtskilliga besparingar i utgifterna för armén. Revisorerna
hava emellertid å andra sidan funnit, att det nya upphandlingssystemet,
sådant detsamma vid armén tillämpas, jämväl är förbundet med
vissa nackdelar av allvarlig art.

Såsom en sådan nackdel må först framhållas, att genom att en upphandling
sker centralt de brister, som till äventyrs vidlåda en viss persedelmodell,
vilken ligger till grund för upphandlingen, göra sig gällande vid
samtliga truppförband. Genom att distributionen av persedlar i huvudsak
sker efter en för alla truppförband lika norm komma vidare de speciella
behov, som kunna förefinnas vid vissa förband, i avseende å persedlarnas
storlek m. m., icke att vinna erforderligt beaktande.

Därjämte försvårar det centrala upphandling ssystemet, sådant det nu tilllämpas,
anpassningen av de särskilda modellerna för intendenturmateriel
och persedlar efter klimatiska förhållanden och befolkningens vanor inom
olika delar av landet. Olägenheterna härav hava, enligt vad revisorerna
funnit, särskilt starkt framträtt i fråga om arméns marschskodon, beträffande
vilka för varje upphandling en enhetsmodell fastställts.

I sitt den 21 januari 1921 avgivna betänkande angående ökad centralisering
vid upphandling för statens räkning hava ovannämnda sakkunniga
framhållit, att för en väl ordnad upphandling kräves ett noggrant aktgivande
på marknadsläget jämte alla dess på prisbildningen inverkande
faktorer, samt att en central upphandlingsmyndighet borde sörja för icke
allenast att inköp företagas å härför lämpliga tider och med undvikande

Riksdayens skrivelse Nr 158. 3

av (len schablon, som ofta gjorde sig gällande, utan ock att varukvantiteterna
fixerades med hänsyn till rådande marknadsläge. Revisorerna
hava icke kunnat undgå att finna att då fråga varit om särskilt vissa proviantartiklav
de synpunkter, åt vilka de sakkunniga givit uttryck, icke
tillräckligt beaktats. Exempelvis kan nämnas, att i slutet av februari månad
år 1924 från större spannmålshandlande inköpts ett betydande parti
havre att levereras under våren samma år. Uppköpet har skett på en tidpunkt,
då vederbörande producenter tydligen icke varit i tillfälle att deltaga
i konkurrensen om leveransen. Revisorerna hava lagt märke till, att
i ett flertal fall uppköp för arméns behov skett under liknande förhållanden.
Vad revisorerna sålunda iakttagit giver anledning att, i anslutning
till vissa i riksdagens ovannämnda skrivelse uttalade önskemål, beträffande
arméns upphandling ifrågasätta, huruvida icke det måste anses
vara med statsverkets fördel förenligt om i en eller annan form ökad sakkunskap
från det allmänna affärslivet tillfördes arméförvaltningen.

Jämväl i ett annat avseende hava revisorerna uppmärksammat en mera
allmänt framträdande brist i den nuvarande organisationen av upphandlingen.
Då staten på olika områden bedriver industriell verksamhet i
större omfattning, lärer det få anses självklart, att vederbörande myndigheter
böra samarbeta för att denna verksamhet må kunna lämna det för
staten bästa resultatet i ekonomiskt hänseende. Så synes emellertid i åtskilliga
fall icke hava skett. Revisorerna hava sålunda erfarit, att marinens
beklädnadsverkstad, vilken jämväl omfattar tillverkning av skodon,
nödgats avskeda en del av sin för skodonstillverkningen anställda
personal, enär densamma icke kunnat sysselsättas med arbeten allenast
för marinens räkning. Samtidigt som detta skett har emellertid arméförvaltningen
hos enskilda leverantörer placerat vissa beställningar av skodon,
vilka kunnat vid beklädnadsverkstaden tillverkas med fördel för
statsverket. Revisorerna anse sig i detta sammanhang böra bringa i erinran
vad statsutskottet och riksdagen år 1917 uttalat vid behandlingen
av frågan om anläggandet av en central beklädnadsverkstad för marinen.
Därvid uttalades nämligen önskvärdheten av att, då möjlighet syntes
föreligga att i nämnda verkstad tillverka skodon för tillgodoseende av
jämväl andra statens behov än marinens, anläggningen utnyttjades i största
möjliga utsträckning. Av det ovan sagda synes revisorerna framgå,
att åtgärder böra vidtagas för åvägabringande av ett fast ordnat samarbete
mellan arméns och marinens myndigheter, då genom ett utnyttjande
av marinens verkstad även för arméns behov statens intressen torde
bliva bäst tillgodosedda i enlighet med de av riksdagen lämnade direktiven.

Slutligen hava revisorerna icke kunnat underlåta att påpeka, att det
arméförvaltningen lämnade medgivandet, att i vissa fall låta verkställa
upphandling under hand, vid några tillfällen begagnats utan att tillräckliga
skäl för tillämpning av en dylik undantagsbestämmelse förelegat.
Detta synes revisorerna exempelvis hava varit fallet i fråga om tillverkningen
av vissa försöksskodon. Därest över huvud taget en upphandling
av dessa skodon skolat ske, utan infordrande av anbud, synes tillverkningen
härav hava bort ske vid statens egen skomakeriverkstad i Karlskrona.

För arméns och marinens del hava under de senaste åren verkställts
mycket omfattande försök med olika slag av materiel och persedlar. I allmänhet
hava dessa försök utförts med anlitandet av särskilda å extr*a stat

4

Riksdagens skrivelse Nr 158.

anvisade anslag, som av riksdagen för ifrågavarande ändamål ställts till
förfogande. Så har emellertid icke skett beträffande utförandet av försöken
med intendenturmateriel och beklädnadspersedlar, för vilka kostnaderna
i allmänhet bestritts av vederbörliga ordinarie underhållsanslag.
I den mån ett fortsättande av sistberörda försök anses erforderligt,
torde enligt revisorernas mening frågan om beredande av medel för ändamålet
böra underställas riksdagens prövning.

Såsom ovan nämnts hava riksdagens revisorer i sina senast avgivna berättelser
yttrat sig rörande vissa spörsmål i fråga om leveranser till armén.
Därvid hava revisorerna särskilt fäst uppmärksamheten vid åtskilliga
bristfälligbeter, som vidlåda vissa partier av arméns marschskodon och
stövlar. I fråga om marschskodonen har framhållits, att revisorerna vid
besök å ett par i Stockholm förlagda truppförband konstaterat, att skodonen
i fråga voro av mindre god beskaffenhet samt att de efter kort tids
användning varit kassabla. I sin senast avgivna berättelse meddelade revisorerna,
att de erfarit att den främsta OTsaken till skodonens bristande
hållbarhet varit dels lädrets dåliga beskaffenhet, dels ock att å skodonen
köttsidan av lädret vänts utåt, varigenom efter kort tids användning lädret
blivit skört och spruckit sönder.

Revisorerna hava även vid sina under hösten företagna besök hos flera
truppförband i mellersta Sverige ägnat frågan om marschskodonens beskaffenhet
sin uppmärksamhet. De härunder gjorda iakttagelserna och
vad revisorerna ytterligare av vederbörande truppbefäl inhämtat bestyrka
de uttalanden, revisorerna gjort med anledning av de under sommaren
företagna besöken vid vissa truppförband i Stockholm. De under de senaste
åren genom arméförvaltningens försorg levererade skodonen av s. k.
vaxläder hava sålunda icke ansetts fylla de krav, som i fråga om hållbarhet
måste ställas på arméns marschskodon. Däremot har den i arméförvaltningen
utexperimenterade formen på marschskodonen vunnit allmänt
gillande.

Här nedan lämnas en sammanställning av de leveranser utav skodon
och stövlar, som under loppet av tre år skett för tillgodoseende av arméns
behov.

Upphandling

beslutad

Leverantör

Marsch-

skodon

antal

par

Läger- ! Rid-skodon ‘ stövlar
antal antal
par par

1921 okt. 14

A. G. Andersson, Humla.......................................

12,000

1922 april 28

Eslövs skofabriks A.-B. ....................................

1,400

— . _

1922 sept. 6

Kungl. fångvårdsstyrelsen ..................................

4,000

4,000; —

1922 » 29

Malmö läderfabriks A.-B.....................................

5,000

5,000

1922 nov. 18

A. G. Andersson, Humla......................................

30,000

30,000 —

1922 dec. 8

Marinens centrala beklädnadsverkstad.................

10,000

1923 juni 12

Eslövs skofabriks A.-B........................................

4,000

1923 okt. 9

D:o .......................................

Q

o

1923 mars 2

D:o ...................................

_

400

1923 okt. 30

Marinens centrala beklädnadsverkstad

-

5,000

1923 dec. 7

Kungl. fångvårdsstvrelsen ....................................

500

— . —

1924 febr. 29

D:o .................................

3,500

- -

1924 » 22

Eslövs skofabriks A.-B. .......................................

700

_ ----- 1

1924 aug. 22

D:o ..................................

8,000

— i —

1924 x 22

A.-B. skofabriken Sveda, Örebro ...........................

4.000

_ i _

-„---

Summa

69,100

54,300 ! 4,400

Riksdagens skr ivelse Nr 158.

•t

Enligt vad revisorerna från arméförvaltningen inhämtat avse samtliga
nämnda leveranser av marschskodon s. k. vaxläderskor. Emellertid pågå
allt fortfarande försök i större skala för utrönande av dessa skodons lämplighet
för armén och har så sent som den 22 februari 1924 avtal träffats
rörande leverans av 700 par skodon, avsedda uteslutande för fullföljande
av dessa försök.

Revisorerna vilja med anledning av vad sålunda förekommit framhålla
det egendomliga förhållandet, att arméförvaltningen, medan ännu omfattande
försök pågå för utredande av det lämpligaste lädret för arméns
marschskodon, låter upphandla skodon av s. k. vaxläder. Då omdömena
om detta läder varit synnerligen olika och mycket bestämda uttalanden
från åtskilliga truppförband givit vid handen att lädret i fråga icke vore
tillfredsställande, synes det riktiga tillvägagångssättet hava bort vara
att under försökstiden upphandla skodon utav förut vid armén använt läderslag.
De av arméförvaltningen i detta hänseende vidtagna åtgärderna
synas revisorerna hava varit av den anmärkningsvärda beskaffenhet att
de ansett sig böra för riksdagen omförmäla vad sålunda förekommit.

Förklaring med anledning av revisorernas senast gjorda uttalande har
avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement, av vilken förklaring
bland annat framgår, att frågan om det ur alla synpunkter för arméns
vidkommande lämpligaste lädret till arméns marschskodon ännu icke vore
slutgiltigt utredd, även om man av erfarenheter från utlandet samt inoch
utländska fackmäns uttalanden, enligt vad departementet framhållit,
borde kunna hava anledning antaga, att vaxlädret slutligen skulle visa
sig mest ändamålsenligt.

Under erinran om att 1917 års riksdag framhållit önskvärdheten av att
den då beslutade centrala beklädnadsverkstaden för marinen utnyttjades i
största möjliga utsträckning, särskilt enär möjlighet förelåge att i nämnda
verkstad tillverka skodon för tillgodoseende av jämväl andra statens behov
än marinens, har riksdagen, som i likhet med revisorerna anse, att ett utnyttjande
av marinens verkstad även för arméns behov måste anses ligga i
statens intresse, velat uttala sig för att åtgärder vidtagas för åvägabringande
i detta syfte av ett fast ordnat samarbete mellan arméns och marinens myndigheter.
Enligt riksdagens mening måste det nämligen betecknas såsom
misshushållning att, sedan man först med avsevärda kostnader anlagt en
heklädnadsverkstad med skofabrik, icke utnyttja denna fabrik för statens
räkning. Det ifrågasatta samarbetet synes emellertid icke böra avse allenast
nu förevarande fall, utan samtliga för försvarets räkning anlagda
verkstäder och fabriker.

Revisorerna hava vidare påtalat de av arméförvaltningens intendentsdepartement
vidtagna åtgärderna att, medan ännu försök pågå för utredande
av frågan om det lämpligaste lädret för arméns marschskodon,
låta upphandla omkring 70,000 par sådana skodon av ett, enligt vad departementet
självt vitsordat, icke för armébruk tillräckligt prövat läderslag.
Riksdagen måste i likhet med revisorerna finna detta förfaringssätt vara av

6

Riksdagens skrivelse Nr 158.

anmärkningsvärd beskaffenhet, och det synes riksdagen vara nödvändigt att
med anledning av vad sålunda förekommit åtgärder vidtagas för att, intill
dess pågående försök avslutats och resulterat i utexperimenterandet av ett
nytt slag av läder för arméns marschskodon, vid upphandlingen av dylika
skodon för armén endast sådant slag av läder, som tidigare prövats och
befunnits för armébruk lämpligt, må komma till användning. Därest det
av intendentsdepartementet tillämpade förfaringssättet Ange allt framgent
äga rum samt försöken icke gåve avsett resultat, kunde nämligen den
situationen småningom inträffa, att de i arméns förråd befintliga marschskodonen
icke kunde anses vara av fullgod och ändamålsenlig beskaffenhet.

Beträffande slutligen den av revisorerna väckta frågan, att medel för
försöksverksamhetens bedrivande i avseende å intendenturmaterial borde
särskilt anvisas och således icke vederbörliga ordinarie underhållsanslag,
som i allmänhet hittills tagits i anspråk för försöken, disponeras för detta
ändamål, vill riksdagen framhålla det önskemålet, att denna försöksverksamhet
måtte åtminstone i så måtto regleras att, då beräkningarna av
underhållsanslagen av Eders Kungl. Maj:t föreläggas riksdagen, ett maximibelopp
för varje budgetår angives för försökskostnaders bestridande. Härigenom
skulle riksdagen erhålla kännedom om försöksverksamhetens omfattning
och bliva satt i tillfälle att ingå i närmare prövning av densamma.

I anslutning till vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder dels för åvägabringande
av ett fast ordnat samarbete mellan arméns och marinens intendentur i
syfte att utnyttja för försvarets räkning upprättade verkstäder och fabriker
på ändamålsenligaste sätt; dels ock för att, i avbidan på resultatet av pågående
försök med nytt slag av läder för arméns marschskodon, endast
må upphandlas dylika skodon av sådant läder, som tidigare prövats och
befunnits vara lämpligt.

2:o)

Hyres- och arrendemedel vid marinen.

Under försvarsdepartementet, § 12, hava revisorerna lämnat en redogörelse
för den nuvarande användningen av hyres- och arrendemedel vid
marinen samt i anslutning till vad revisorerna uttalat i fråga om redovisningen
av lantförsvarets arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel ifrågasatt
en förändring av redovisningssättet för hyres- och arrendemedel vid
marinen.

Revisorerna hava sålunda anfört, att de vid av dem verkställd granskning
av marinförvaltningens räkenskaper funnit vissa missförhållanden
i redovisningshänseende föreligga. Sålunda upptoges inflytande hyresmedel
från bostadslägenheter för marinens personal å nämnda konto.

Riksdagens skrivelse Nr 158.

7

Kontots behållning fonderades årligen, varigenom densamma undandroges
statsregleringen. Underhållskostnaderna för flertalet av dessa lägenheter
utginge emellertid, enligt vad som framginge av arbetsplanerna för flottans
varv m. m., från anslaget till flottans nybyggnad och underhåll. Behållningen
å kontot »Hyror och arrendemedel» disponerades, på sätt framginge
av en i berättelsen intagen specifikation, till en del för sådana ändamål,
vilka eljest tillgodosåges med särskilda riksstatsanslag.

Revisorerna ansåge, att inflytande hyres- och arrendemedel för marinens
vidkommande borde tillgodoföras ordinarie reservationsanslaget till flottans
nybyggnad och underhåll, respektive anslaget till befästningar, kustartilleriets
kaserner m. m. Samtidigt omnämnde revisorerna, att genom
knngl. brev den 30 maj 1924 i avseende å redovisningen från och med
den 1 juli 1924 av hyror från det s. k. bostadsområdet Göta Lejon i Karlskrona
redan meddelats vissa föreskrifter i det av revisorerna angivna
syftet.

Förklaring i ämnet har avgivits av marinförvaltningen.

Beträffande redovisningen av nu till marinens hyres- och arrendemedel
ingående inkomster och därifrån bestridda utgifter synes enligt riksdagens
mening böra gälla i huvudsak detsamma, som av riksdagen ifrågasatts
beträffande lantförsvarets arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel (se riksdagens
skrivelse nr 157, punkt l:o). Riksdagen anser sig därför jämväl i
fråga om marinens hyres- och arrendemedel — den för Gustafsviks örlogsdepå
bildade fonden däri inbegripen — böra föreslå den förändringen i det
nuvarande redovisningssättet, att inkomster och utgifter för dessa medel
från och med budgetåret 1926—1927 komma att redovisas å riksstaten.

Rörande dispositionen av den kapitalbehållning, som hyres- och arrendemedlen
kunna komma att utvisa vid den tidpunkt, då en övergång sker
till det av riksdagen förordade redovisningssättet, är riksdagen icke beredd
att nu framlägga något förslag. Sedan närmare utredning härom verkställts,
torde riksdagen böra bliva satt i tillfälle att häröver yttra sig.

I anslutning till vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan förändring av det
nuvarande redovisningssättet beträffande hyres- och arrendemedel vid
marinen, att inkomster och utgifter för dessa medel från och med budgetåret
1926—1927 redovisas i riksstaten.

3:o)

Vissa kommissionärers arvoden.

Under socialdepartementet, § 21, hava revisorerna lämnat följande redogörelse
för det förfaringssätt beträffande debitering av ersättning för utförda
uppdrag, som tillämpats av de hos länsstyrelsen i Stockholms län
anställda kommissionärerna.

8

Riksdagens skrivelse Nr 158.

I § 6 av kungl. kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av
kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter
stadgas beträffande beräkningen av kommissionärsarvode följande:

»Kommissionär äger i arvode åtnjuta:

för handlingars ingivande ............................................................................

för uttagande och översändande av beslut, diariebevis eller andra

handlingar''....................................................................................................

för meddelande av underrättelse om dag, då beslut efter anslag utfärdas,
eller annat meddelande ................................................................

dock att, där uppdrag att ingiva handlingar även avser uttagande
och översändande av diariebevis om deras ingivande, arvodet för
dessa åtgärder tillsammans utgår med 1 krona.

Kommissionär är berättigad att förskottsvis utbekomma stadgat arvode
jämte ersättning för stämpel, papper, lösen, porto och rekommendationsavgift;
vare dock skyldig att, om insänt belopp ej uppgår till vad han sålunda har
rätt att fordra, därom skyndsamt underrätta den, som anlitat honom.»

75 öre
75 öre
75 öre

Av de diarier, som förts av de hos länsstyrelsen i Stockholms län anställda
två kommissionärerna hava revisorerna funnit, att utöver det särskilda
kommissionärsarvodet, i allmänhet debiterats ersättning med ett belopp
av fem eller sex kronor för uppsättande av ansökning i det till kommissionären
överlämnade ärendet ävensom ett fixt belopp av en krona för »postporto
och remissarvode». Länsstyrelsens resolutioner och beslut översändas
i allmänhet till vederbörande mot postförskott, varvid, förutom stämpel och
lösen, uttagas samtliga av kommissionären debiterade övriga kostnader.
Huru relativt avsevärda de belopp äro, som av vederbörande kommissionär
utkrävas framgår av följande exempel.

För bestyret med ärenden, avseende det ena tillstånd för en person att
utöva yrkesmässig automobiltrafik för personbefordran och det andra medgivande
för samma person att tjänstgöra såsom förare vid denna trafik, har
debiterats, oavsett stämpel och lösen å tillhopa 20 kronor, ytterligare 17
kronor i ersättning till kommissionären, inklusive kostnad för postporto.

För bestyret med uppsättande av ansökning och översändande av en resolution
angående godkännande av en personautomohil i yrkesmässig trafik
har debiterats, förutom ersättning för utlägg för stämpel med 6 kronor,
särskilt arvode med 8 kronor 50 öre, inklusive gottgörelse för portokostnad.
Ifrågavarande ansökning, för vilkens uppsättande debiterats sex kronor,
är av följande lydelse:

»Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län.

Härmed får jag vördsamt anhålla om godkännande av personautomobilen
B. 3059 i den yrkesmässiga automobiltrafik, jag genom resolution den
20 maj 1924 erhållit tillstånd utöva.

Ekehy, Riala den 27 maj 1924.

J. E. Karlsson.

/liksdagens skrivelse AV 158.

!l

För uppsättandet av eu sedermera återkallad ansökning (omfattande 8
rader) om eu persons vräkning har debiterats en ersättning av 15 kronor
ävensom för bestyret med ärendet i övrigt 6 kronor.

Antalet av de ärenden, som handlagts av den kommissionär, som handhaft
automobilärenden, utgör för exempelvis juni månad 1924 omkring 330
och den gottgörelse, som av denne kommissionär för samma månad debiterats,
utöver ersättning för postporto, uppgår, enligt vad en approximativ
beräkning giver vid handen, till betydligt över 1,000 kronor. Härtill äger
kommissionären i egenskap av tjänsteman hos länsstyrelsen uppbära härför
stadgad avlöning.

1 anledning av vad sålunda förekommit hava revisorerna gjort följande
uttalande:

Av det ovan anförda framgår, att ifrågavarande kommissionärer i stor
utsträckning debiterat ersättning efter andra grunder än dem, som i förenämnda
kungörelse angivas, och därigenom berett sig inkomster till högst
avsevärda belopp. Revisorerna vilja visserligen icke göra gällande, att en
kommissionär, som tillhandagår allmänheten jämväl i andra avseenden än
de i kungörelsen uppräknade, t. ex. med ansökningarnas uppsättande, härför
icke skulle äga tillgodoräkna sig skälig gottgörelse. Emellertid synes
det revisorerna uppenbart, att ifrågavarande kommissionärer i ett stort
antal fall för de utförda uppdragen tillgodofört sig belopp, som icke stå i
något rimligt förhållande till det arbete, som av uppdragen föranletts. Vad
beträffar det av dem regelmässigt debiterade beloppet av 1 krona för »postporto
och remissarvode» synes en dylik debitering stå i uppenbar strid mot
gällande författning.

Slutligen må framhållas, att därigenom att länsstyrelsens resolutioner och
beslut tillställas parterna mot postförskott och därvid jämväl den ersättning
debiterats, som kommissionärerna tillgodofört sig utöver de i författningen
bestämda arvodesbeloppen, resolutionernas och beslutens utbekommande
gjorts beroende av att omförmälda extra arvoden av parterna erlagts, även
om dessa till äventyrs haft något att erinra mot sistberörda arvodens storlek.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna funnit vara av sådan anmärkningsvärd
beskaffenhet, att revisorerna ansett sig böra förhållandet för
riksdagen omförmäla.

På grund av den utav revisorerna framställda anmärkningen har förklaring
avgivits av länsstyrelsen i Stockholms län, som därvid bifogat
yttranden från de hos styrelsen anställda kommissionärerna.

För egen del har länsstyrelsen anfört följande:

Revisorerna anmärka till en början att kommissionärerna tillgodofört
sig, förutom dem enligt kungl. kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande
av kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk
m. fl. myndigheter tillkommande arvode, jämväl ett fixt belopp av en krona
för »postporto och remissarvode».

Enligt nämnda kungörelse äger kommissionären åtnjuta dels arvode till
visst belopp och dels ersättning för porto och rekommendationsavgift. Det
är därför uppenbarligen stridande mot kungörelsens bestämmelser om, såsom
här skett, kommissionär tillgodoför sig, förutom stadgat arvode, ett
högre belopp än som motsvarar den verkliga postbefordringsavgiften. Då
anmälan om den oriktiga debiteringen icke gjorts härstädes, har länsstyrelBihang
till riksdagens protokoll 7925. l''t samt. Nr 158. 2

10

Riksdagens skrivelse År 158.

sen saknat kännedom om förhållandet; och har länsstyrelsen följaktligen
icke kunnat inskrida för åvägabringande av rättelse härutinnan. Emellertid
hava, såsom framgår av förklaringarna, kommissionärerna självmant
från och med senare delen av oktober månad innevarande år upphört att
debitera den förhöjda avgiften. Under tiden från och med den 11 oktober
till och med den 10 december 1924 utövades kommissionärsskapet å landskansliet
av Kindblom ensam.

Revisorerna hava vidare anmärkt att kommissionärerna, då de anlitats för
uppsättande av ansökningshandlingar, i ett stort antal fall tillgodofört sig
ersättningsbelopp, som icke stått i rimligt förhållande till det arbete, som av
uppdragen föranletts. Det torde, vad denna anmärkning beträffar, böra bemärkas
att kommissionär, då han utför dylikt uppdrag, icke handlar i egenskap
av kommissionär och att sålunda arvodesbestämmelserna i 1886 års
kungörelse icke äro tillämpliga å sådana uppdrag. Det är tydligt att revisorerna
dela denna uppfattning. Lika med revisorerna anser länsstyrelsen
att en kommissionär, som tillhandagår allmänheten jämväl i andra avseenden
än de i kungörelsen uppräknade, t. ex. med ansökningars uppsättande,
härför väl må betinga sig ersättning, men att denna ersättning hör stå i
rimlig proportion till det utförda arbetet. Det torde dock icke alltid vara
lätt att bedöma vad som i ett givet fall skall betraktas såsom skälig ersättning.
Ansökningens längd kan givetvis här vid lag icke vara ensam utslagsgivande,
då ansökningen, sådan den i färdigt skick föreligger, i många
fall kan vara resultatet av verkställda undersökningar och förarbeten. Å
andra sidan är det klart att dessa ersättningar icke få jämställas med de
arvoden, som praktiserande advokater betinga sig.

Då av revisorernas utredning synes framgå att kommissionärerna för sådana
uppdrag, som ligga på sidan om kommissionärsskapet, i åtskilliga fall
betingat sig alltför höga ersättningar, har länsstyrelsen funnit sig föranlåten
att till kommissionärerna rikta den anmaning att icke för dylika
uppdrag betinga sig högre ersättning än som, med hänsyn till det med uppdraget
förenade arbete, må anses vara skälig.

Av revisorernas anmärkning och länsstyrelsens däröver avgivna förklaring
synes det riksdagen framgå, att de hos länsstyrelsen anställda kommissionärerna
i åtskilliga fall debiterat ersättning efter grunder, som icke
överensstämma med gällande kommissionärskungörelses föreskrifter eller
kunna anses motsvara det arbete, som föranletts av de kommissionärerna
lämnade uppdragen. Emellertid torde, enligt vad riksdagen erfarit, anmärkningar
av likartad beskaffenhet kunna riktas mot kommissionärer, anställda
även hos vissa andra statsmyndigheter. En väsentlig orsak till
ifrågavarande missförhållande lärer vara att söka i den omständigheten,
att gällande kommissionärskungörelse av år 1886 icke numera kan anses
fylla de krav, som på grund av de senaste årens snabba utveckling på
ett flertal områden måste ställas på författningsföreskrifter avsedda att
reglera de ersättningsbelopp, vilka allmänheten bör vara skyldig gälda
för uppdrag, som lämnats hos vissa myndigheter i egenskap av kommissionärer
anställda befattningshavare. Det får i detta sammanhang icke
förbises, att anordningen med kommissionärer vidtagits, bland annat av det
skälet, att allmänheten är i behov av sakkunnigt biträde vid hänvändelser

'' Riksdagens skrivelse Nr 158.

11

till ämbetsverk och statsmyndigheter och att, framför allt i betraktande
av att kommissionärerna i allmänhet äro avlönade statstjänstemän, vid
bestämmandet av de till dem utgående ersättningsbeloppen givetvis icke
få tillämpas samma beräkningsgrunder, som begagnas av personer, vilka
yrkesmässigt utöva advokatrörelse eller dylik verksamhet.

Enligt riksdagens mening måste det anses önskvärt, att gällande föreskrifter
omarbetas med hänsyn till numera inträdda förhållanden, ävensom att föreskrifterna
givas ett i så måtto utsträckt tillämplighetsområde, att därunder
innefattas i möjligaste mån samtliga fall, där allmänheten hänvänder sig
till en hos viss myndighet anställd kommissionär i avsikt att erhålla biträde
med ärende, som faller under myndighetens verksamhetsområde.

Enligt vad riksdagen inhämtat, hava av Eders Kungl. Maj:t vissa förberedande
utredningar verkställts rörande revision i vissa avseenden av den
nuvarande kommissionärskungörelsen. Då emellertid, såsom riksdagen
framhållit, en omarbetning av sagda kungörelse ur flera synpunkter måste
anses påkallad — något som även under utredningen i ärendet framhållits
av vissa länsstyrelser — har riksdagen ansett sig böra anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt låta föranstalta om en omarbetning i
ovan angiven riktning av föreskrifterna i kungörelsen den 28 maj 1886
angående anställande av kommissionärer hos statsdepartement och vissa
ämbetsverk m. fl. myndigheter.

4:o)

Domänverkets utgifter för skogsvård.

Under statens affärsverksamhet, statens domäner, § 54, hava revisorerna
lämnat en av statistiska tabeller bifogad redogörelse för domänverkets ututgifter
för skogsvård under en följd av år.

Revisorerna hava i frågan gjort följande uttalande:

Som en sammanfattning av vad ovan anförts vilja revisorerna framhålla,
att ett intensivare arbete bör nedläggas på skogsvården i de trakter
där detta nu måste anses eftersatt.

Vidare anse revisorerna fondbildning för skogsvårdsändamål i och för
framtida behov synnerligen önskvärd. Med hänsyn till det förhållandet
att virkesuttagen å de norrländska statsskogarna nn kunna betraktas som
exploatering av samlade naturkapital och att inkomsterna, sedan detta
kapital är uttaget, med sannolikhet komma att förminskas under det
behovet av medel till skogsvårdsändamål vid rationell skötsel av skogarna
kommer att bli avsevärt stort, kan det icke anses klokt och med
framsynt skogspolitik förenligt att nu minska möjligheterna till fondbildning
för framtida skogsvårdsändamål. I detta hänseende vilja revisorerna
hänvisa till kolonisationskommitténs riktlinjer för den norrländska
skogsvården, i vilka kommittén uttalar önskvärdheten av att av det från
de norrländska kronoparkerna försålda virkets rotvärde årligen tillsvidare
avsättes 15 procent att användas dels till löpande utgifter för skogsvårdsändamål,
dels ock till bildande av en fond, avsedd att för sagda

12

Riksdagens skrivelse Nr 158.

ändamål nyttjas under den tid, då inkomsterna till följd av minskad tillgång
på avverkningsbar skog beräknas nedgå och då tillräcklig avsättning
till skogsvårdsändamål svårligen kan utföras. Enär av tablå 5
framgår att, med undantag för Mellersta Norrlands distrikt, avverkningskvantiteten
pr bar från statsskogarna i Norrland och Dalarna icke väsentligt
nedgått å de olika distrikten sedan åren 1911—1915, torde samma motiv
som kolonisation skommittén åberopade vid sin framställning om 15
procents avsättning till förnyelsefonden för återväxtkostnader fortfarande
föreligga. Utan att ingå på frågan, huruvida den angivna procenten kan
anses riktigt avvägd, vilja revisorerna dock framhålla nödvändigheten
av att avsättningen till förnyelsefonden för återväxtkostnader hädanefter
må verkställas efter grunder, som stå i bättre överensstämmelse med den
för avsättarnas storlek normerande princip, som revisorerna ovan angivit.

Förklaring har avgivits av domänstyrelsen, som därvid bland annat anfört,
att styrelsen ansåge, att denna fråga borde skärskådas jämväl ur
statsfinansiell synpunkt. Under depressionstider, då statens inkomster äro
jämförelsevis ringa, syntes staten kunna kräva, att de affärsdrivande verken
av sina överskott inleverera så stora belopp som möjligt i och för statsregleringen,
vadan i detta fall avsättningsprocenten borde sättas så lågt
som möjligt. Under tider av högkonjunktur åter, då övriga statsintäkter
voro rikligare, borde största möjliga belopp disponeras för avsättning för
skogsvårdsändamål. Enär under högkonjunkturen rotvärdet å virke stege,
och avverkningsbeloppen då borde ökas, skedde en automatisk stegring av
avsättningsbeloppen. Det vore dessutom styrelsens avsikt att, allteftersom
förbättrade konjunkturer inträdde, föreslå eu högre avsättningsprocent.

På grund av det anförda ville styrelsen göra gällande, att med nu tilllämpade
principer avsättningen till förnyelsefonden — därest hänsyn toges
till en längre följd av år — enligt styrelsens mening bleve tillräckligt
stor för att till fullo fylla sitt ändamål.

I anledning av den tablå, som av statsrevisorerna lämnats angående
för skogsodling och dikning använda medel, ville styrelsen påpeka, att för
dessa ändamål på styrelsens framställning anvisats större belopp, än som
tagits i bruk, vilket framginge av följande tablå.

År

För skogsodling
och dikning an-visade belopp

För skogsodling
och dikning an-vända belopp

1917.............

................. 1,001,756

336,961: 9 5

1918...................

.............. 904,081

760,767: 6 2

1919..................

................. 1,604,187

1,138,848: si

1920 .................

................ 2,134,204

1,634,975: 71

1921.................

................ 2,549,002

1,749,863: si

1922 .................

................ 1,472,807

1,246,052: ei

1923 .................

............... 1,670,543

1,414,096: 64

11,336,580

8,281,566: 65

Riksdagens skrivelse Nr 158.

13

Anledningen till att de anvisade beloppen icke i sin helhet disponerats
vore att söka dels i den under senare åren rådande regniga väderleken
med åtföljande högt vattenflöde, särskilt i de norra delarna av landet,
varigenom utdikning omöjliggjorts i den omfattning, styrelsen tänkt sig,
och dels i att dessa år varit synnerligen dåliga »fröår». Trots styrelsens
åtgärder hade det icke varit möjligt att anskaffa tillräckliga kvantiteter
inhemskt frö. Därjämte kunde erinras om den under åren 1917—1920 och
delvis även år 1921 allmänt rådande bristen på arbetskrafter.

Riksdagen vill framhålla, att med hänsyn till det betydande värde statens
skogskapital representerar, det är tydligt, att frågan om detta kapitals bibehållande
och utökande genom en ändamålsenlig skogsvård måste tillmätas
stor betydelse. De medel, som kunna disponeras för dylikt ändamål, måste
också anses såsom synnerligen väl använda. Å andra sidan får dock icke
förbises, att storleken av de utgifter, som föranledas av skogsvården, direkt
inverka på statsregleringen genom ett minskat disponibelt överskott å domänverket.
Behovet av medel för statsregleringsändamål kan emellertid enligt
riksdagens mening icke få tillgodoses i sådan utsträckning, att härigenom
statens skogskapital äventyras. Ett sådant förfaringssätt kan nämligen
icke anses stå i överensstämmelse med statens verkliga intressen.

I detta sammanhang tillåter sig riksdagen erinra om att förevarande spörsmål
redan tidigare, såväl år 1914 som år 1920, varit föremål för revisorernas
uppmärksamhet. I 1920 års revisionsberättelse uttalades sålunda följande:

»Det torde vara uppenbart, att en mera betydande del utav värdet av de
nu anhopade gamla naturförråden av virke i dessa skogar i framtiden måste
återbördas till skogarna i form av kostnader för skogsföryngrings och andra
grundförbättrande åtgärder. Och då torde det även vara av största betydelse,
att detta sker, innan ännu det gamla skogskapitalet genom dimensionsblädningar,
som nu mångenstädes är den enda avverkningsform avsättningsförhållandena
medgiva, i alltför hög grad förskingrats, eller innan inkomsterna
från dessa skogar börjat sina.»

I anledning härav anförde statsutskottet i sitt utlåtande nr 148 vid 1921
års riksdag (sid. 17):

»Vad revisorerna i förevarande avseende uttalat, har utskottet med hänsyn
till betydelsen och värdet av de tillgångar, statens skogsproduktiva mark
representerar, funnit vara värt allt beaktande. I likhet med revisorerna vill
utskottet påpeka vikten av att speciella skogsföryngringsåtgärder snarast
företagas, och vill utskottet tillika framhålla, att dessa åtgärder böra i möjligaste
mån avpassas efter de erfarenheter och rön, de vetenskapliga undersökningarna
på området kunna hava lämnat. En av orsakerna till den
under krisåren minskade omfattningen av arbetet med skogsföryngringen
har varit att söka i brist på arbetare; då numera på grund av tidsförhållandena
tillgången på arbetskraft blivit större, torde man kunna förvänta,
att skogsföryngringsarbetet kan upptagas och bedrivas i förökad omfattning.»

Detta statsutskottets uttalande år 1921 utvisar, att, om förevarande spörsBihang
till riksdagens protokoll 1925. l''t samt. Nr 15S.

14

Riksdagens skrivelse Nr 158.

mål redan då var värt särskilt beaktande, detta i ännu högre grad måste
anses vara fallet för närvarande, i ^synnerhet som de för skogsodling och dikning
under de senaste åren anvisade beloppen avsevärt nedgått.

TiTnp.Hp.rt.id
av särskild åtgärd från riksdagens sida. Med hänsyn till den stora betydelse
riksdagen, såsom ovan nämnts, måste tillmäta denna fråga och då riksdagen
delar den av revisorerna uttalade uppfattningen om behovet av ytterligare
åtgärder för skogsvårdens befrämjande å statens skogsparker, har
riksdagen nu ansett sig böra anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om utredning av frågan, i vad mån åtgärder genom ökad skogsodling och
skogsföryngring behöva vidtagas för att förebygga en minskning av statens
skogskapital.

Stockholm den 12 maj 1925.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.