Riksdagens skrivelse Nr ISO.

1

Nr 130.

Godkänd av första kammaren den 22 april 1925.
Godkänd av andra kammaren den 22 april 1925.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående
förrättande av kommunal- och stadsfullmäktigeval
vid samma förrättning som val av landsting smän.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.)

Till KONUNGEN.

I en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 23, har hemställts,
»att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag
till sådana ändringar i gällande förordningar, att val av kommunal- och
stadsfullmäktige må kunna äga rum vid samma förrättning som val av landstingsmän».

Såsom i motiveringen till förevarande motion framhålles, väcktes vid 1924
års riksdag en motion (nr 12 i andra kammaren) av i huvudsak samma innehåll
som den nu framlagda; i denna motion åsyftades emellertid, att val av
kommunal- och stadsfullmäktige obligatoriskt skulle äga rum på samma dag
som val av landstingsmän, under det att den i år föreliggande motionen förutsätter,
att en dylik anordning skulle erhålla fakultativ karaktär. I sitt utlåtande
(nr 14) rörande den vid föregående riksdag väckta motionen i ämnet
anförde konstitutionsutskottet följande:

»De politiska och kommunala valen hava som bekant under de senaste åren
varit föremål för ett omfattande reformarbete i syfte att nedbringa antalet
,valstrider och säkerställa mot ett förminskat valdeltagande på grund av alltför
ofta återkommande val. När 1917 års riksdag tog de första stegen i detta
hänseende, anvisades i huvudsak tre utvägar för vinnande av sagda syfte,

Bihang till riksdagens protokoll 1925. lA samt. Nr ISO—133. 1

2

Riksdagens skrivelse Nr ISO.

nämligen dels förlängning av mandatstiden för andra kammarens ledamöter,
dels upphörande av den successiva förnyelsen av landstingen och de kommunala
fullmäktigförsamlingarna samt dels koncentration av de olika ifrågakommande
valen.

Med avseende å den första av dessa utvägar tog redan nämnda års riksdag
så till vida ståndpunkt, som den beslöt vilande, år 1920 definitivt antagna
grundlagsändringar om utökning av valperioden för andra kammaren från tre
till fyra år. Även den andra ifrågasatta reformen — avskaffande av systemet
med successiv förnyelse av landsting samt stads- och kommunalfullmäktige
— har sedermera genom beslut av 1919 och 1922 års lagtima riksdagar
förverkligats. Och samtidigt med dessa åtgärder har också den tredje möjligheten
för ernående av det avsedda syftemålet i viss mån utnyttjats, varigenom
den nuvarande ordningen åstadkommits med val allenast varannan höst,
alternerande för blott andrakammarval ena gången samt landstingsmanna- och
fullmäktigval inom en någorlunda begränsad tidsperiod andra gången.

Vid upprepade tillfällen har emellertid under detta reformarbete ifråga- ''
satts att taga ytterligare ett steg i sistnämnda hänseende, nämligen genom
sammanförande av landstingsmanna- och fullmäktigvalen till en enda valförrättning.
Redan vid avlåtandet av den proposition i hithörande frågor, som
förelädes 1918 års lagtima riksdag i anledning av nästföregående riksdags
ovanberörda framställning, upptog föredragande departementschefen denna
möjlighet till skärskådande. Mot densamma ansåg sig departementschefen
därvid icke behöva hysa några betänkligheter av principiell natur, men vissa
praktiska svårigheter syntes däremot lägga hinder i vägen för en dylik anordning.
Särskilt betonades härvidlag, att, huru man än sökte ordna en sådan
gemensam förrättning för de bägge slagen av val, densamma måste befaras
bliva en källa till oreda och förvirring. Samtidigt underströks emellertid
även, att vad man i förevarande syfte skulle kunna vinna genom att sammanföra
de bägge valen inom viss kortare tidrymd -—- sålunda på sätt sedermera
skett — ingalunda kunde motsvara de fördelar, som ett fullständigt sammanförande
till en valförrättning skulle innebära.

När hithörande spörsmål därnäst blevo föremål för kommunalförfattningssakkunnigas
behandling i anledning av riksdagens år 1920 förnyade anhållan
om prövning av frågan om den successiva förnyelsens upphörande, kommo
nämnda sakkunniga, såsom framgår av deras år 1921 avgivna betänkande
nr II, beträffande uppslaget att sammanföra landstingsmannavalen och fullmäktigvalen
vid ett valtillfälle till samma resultat som föredragande departementschefen
år 1918. En dylik dubbel valförrättning skulle enligt de sakkunnigas
mening medföra svårigheter och förväxlingar för väljare och valförrättare,
helst som fråga vore om val med olika rösträttsbestämmelser och
väljarkårer. Därjämte framhölls, att det behov av större vallokaler eller ytterligare
uppdelning i valdistrikt, som säkerligen komme att yppa sig vid den
ifrågasatta reformens genomförande, på sina håll knappast kunde tillgodoses,
i senare hänseendet på grund av brist på tillräckligt antal dugliga valförrättare.
Och då man redan slagit in på vägen att förrätta olika slag av val

Riksdagens skrivelse Nr ISO.

3

i ett sammanhang, nämligen i fråga om stadsfullmäktige och särskilda förstakammarelektorer
i städer där sådana förekommo, erinrade de sakkunniga slutligen,
att även om dylikt dubbelval utan större olägenheter kunde försiggå
i de största städerna med deras goda tillgång på såväl lämpliga vallokaler
som tränade valförrättare, så följde icke därav, att samma anordning kunde
tillämpas i de mindre städerna eller landskommunerna. De sakkunniga ansågo
sig sålunda icke böra förorda sammanförande av landstingsmannaval
och fullmäktigval till en och samma dag.

Denna uppfattning delades även av föredragande departementschefen vid
framläggande för 1922 års riksdag av proposition om bland annat upphörande
av stads-, kommunal- och municipalfullmäktiges successiva förnyelse. Kungl.
Maj:t föreslog till och med uttryckliga stadganden därom, att fullmäktigvalen
icke finge förläggas till samma dag som landstingsmannavalen, medan enligt
kommunalförfattningssakkunnigas förslag möjlighet skulle hava lämnats öppen
för kommunerna att åtminstone i regel kunna besluta en dylik anordning.

I anledning av denna proposition väcktes visserligen motion om gemensam
valförrättning för fullmäktig- och landstingsmannaval å den för de sistnämnda
bestämda dagen, men i enlighet med hemställan av konstitutionsutskottet, som
förklarade sig härutinnan hysa samma betänkligheter som kommunalförfattningssakkunniga
och föredragande departementschefen, vann propositionen i
förevarande hänseende riksdagens bifall.

När konstitutionsutskottet nu på grund av föreliggande motion ånyo har att
taga ställning till frågan om'' fullmäktigvalens förläggande till samma dag som
landstingsmannavalen, finner sig utskottet först och främst böra understryka,
att ur principiell synpunkt önskvärdheten av denna reform icke torde kunna bestridas.
Med utgångspunkt från 1917 års riksdags ovan omnämnda program
skulle densammas genomförande otvivelaktigt innebära ett följdriktigt tillägg
till de åtgärder, som redan vidtagits för nedbringande av antalet valstrider och
förekommande av valtrötthet. Enligt utskottets mening kan det knappast sägas,
att härutinnan för närvarande nåtts ett fullt tillfredsställande resultat. För
ifrågavarande syfte var 1922 års beslut om sammanförande av fullmäktig- och
landstingsmannaval inom en begränsad tidsperiod tydligtvis ej av något större
värde. I varje fall betydde det en förbättring allenast med avseende å valstri,
derna. På deltagandet i valen lär däremot den nya ordningen snarast hava en
ofördelaktig inverkan, då två sålunda tätt på varandra följande val torde kännas
mera betungande för väljarna och föranleda mindre anslutning vid det senare
tillfället, än som behövde bliva fallet, om en längre period skilde förrättningarna
åt.

Att åter valens företagande i ett sammanhang skulle underlätta deltagandet
ligger i sakens natur. Mindre påtagliga bleve väl fördelarna därav i städerna
och eljest i valdistrikt, där väljarna hava nära till vallokalerna, då ju å ena sidan
inställelsen i dessa fall icke är förknippad med några särskilda svårigheter och
å andra sidan förrättningens mera komplicerade beskaffenhet kan komma att
verka fördröjande på densamma och för den skull förorsaka längre väntan för

4

Riksdagens skrivelse Nr 130.

den enskilde valmannen. Men inom valdistrikt med större avstånd spela uppenbarligen
de besvär, som äro förbundna med inställelsen, en så betydande roll
för valdeltagandet, att största möjliga lättnad däri måste eftersträvas.

Av principiell innebörd har gentemot den ifrågasatta reformen egentligen
endast gjorts en erinran, nämligen att fullmäktigvalens sammanförande med
landstingsmannavalen skulle medföra, att även de förra finge den delvis politiska
i stället för rent kommunala karaktär, som tillkommer de senare på grund
av landstingens uppgift att jämväl utse ledamöter av första kammaren. Farhågorna
för en sådan verkan av reformen synes dock utskottet icke tillräckligt
grundade, för att de i och för sig skulle avhålla från densammas förverkligande,
lika litet som dylika farhågor tidigare ansetts hindra sammanförande till
gemensam förrättning av stadsfullmäktigval och de enbart politiska valen av
särskilda elektorer för utseende av förstakammarledamöter.

Vad som emellertid hittills varit avgörande för den föreliggande frågans öde
har, såsom ovan framhållits, väsentligen varit de svårigheter, som man förmodat
möta vid tillämpningen av den föreslagna ordningen. Dels har härvid erinrats,
att mångenstädes för densamma erforderliga resurser i fråga om vallokaler
eller valförrättare skulle komma att saknas, och dels har man gjort gällande,
att den gemensamma förrättningen knappast skulle kunna äga rum utan oreda
och förväxlingar för både väljare och valförrättare.

Beträffande den första av dessa invändningar vill utskottet icke förneka, att
den kan hava fog för sig i vad den gäller tillgången på vallokaler. Redan under
nuvarande förhållanden lämna till buds stående lokaler på sina håll åtskilligt
övrigt att önska i fråga om utrymme vid större tillströmning av väljare.
Och då man givetvis har att räkna med att anhopningar av valmän på grund av
tidsutdräkt med röstsedlarnas avlämnande skulle behöva förekomma i högre
grad vid den mera krävande valförrättning, som här ifrågasatts, torde bristerna
i nu berörda hänseende därvid bliva ännu kännbarare. I den mån vidare uppdelning
i valdistrikt än hittills bleve nödvändig på grund av det ökade arbetet
med valens förrättande eller detta, såsom motionärerna tänkt sig, skulle ske
särskilt för vartdera valet, ehuru samtidigt och på samma plats inom varje
valdistrikt, komme säkerligen också mångenstädes att yppa sig svårigheter att
uppbringa de ytterligare lokaler, som för ändamålet vore behövliga.

Med hänsyn till eventualiteter av sistberörda slag är det tydligtvis också, som
erinran gjorts, att ett större antal valförrättare kunde bliva erforderligt. Den
tvekan, som därvid hysts, huruvida detta behov allestädes kunde fyllas, synes
utskottet numera knappast berättigad. I kommuner av den storlek, att denna
fråga överhuvud taget kan bliva aktuell, torde efter erfarenheten att döma
ingen större svårighet föreligga att uppbringa såsom valförrättare lämpliga
personer i den omfattning, som ytterligare skulle krävas.

I stort sett tror sig utskottet jämväl kunna vidhålla denna uppfattning inför
det gjorda påpekandet, att ett dylikt dubbelval skulle innebära ökade möjligheter
till förväxlingar eller andra felaktigheter från valledarnas sida och följaktligen
ställa avsevärt större anspråk på dessa. Med en lämplig uppdelning
av göromålen mellan förrättarna synas de särskilda förutsättningarna för miss -

Riksdagens skrivelse Nr 130.

tag vid ett val av ifrågavarande slag kunna väsentligen neutraliseras. Och i betraktande
av det tillfredsställande sätt, varpå valförrättningarna numera skötas,
sedan överhuvud taget erfarenhet om dithörande uppgifter vunnits, synes
det utskottet liksom motionärerna oberättigat att hysa tvivelsmål om att icke
något ökade anspråk skulle kunna ställas på valförrättarna.

Ej heller kan utskottet dela de uttalade farhågorna, att den gemensamma
valförrättningen skulle medföra oreda och förvirring för väljarna. Såsom av
motionärerna och jämväl här tidigare erinrats, förekommer ju redan nu en med
den ifrågasatta alldeles likartad dubbelförrättning vid utseende av stadsfullmäktige
och förstakammarelektorer i städer, som ej tillhöra landsting. Därvid
har icke visat sig, att denna mera komplicerade uppgift för valmännen erbjudit
några särskilda svårigheter. Med iakttagande av motsvarande särskilda anordningar,
som pläga träffas vid sistberörda val, torde på den grund en vidgad tilllämpning
av samma förfaringssätt utan betänkligheter av nu ifrågavarande art
kunna godtagas.

Sammanfattar utskottet sina nu gjorda uttalanden i föreliggande spörsmål,
blir resultatet, att utskottet finner, att motionens syfte bör så vitt möjligt tillgodoses,
men att den ifrågasatta nya ordningen icke bör givas den obligatoriska
karaktär, som motionärerna föreslagit. Utskottet anser sig sålunda icke kunna
tillstyrka motionärernas skrivelseförslag, men finner sig i stället böra föreslå
riksdagen att hos Kungl. Maj:t göra framställning om förslag till en sådan
lösning av frågan, att gemensamt förrättande av landstingsmanna- och fullmäktigval
må kunna äga rum i kommuner, som så finna lämpligt. För att möjliggöra
detta krävas tydligtvis icke några större avvikelser från gällande bestämmelser
om ordningen för ifrågavarande val. Redan nu ligger det i kommunernas
egen hand att inom viss ram precisera dagen för fullmäktigvalet. En ändring
av gällande bestämmelser i ämnet därhän, att kommunerna härvid, för
så vitt finnes lämpligt, kunna välja den för landstingsmannavalen stadgade valdagen,
tredje söndagen i september, såsom valdag även för utseende av sina
fullmäktige, kan utan svårighet vidtagas. Därutöver tarvas givetvis också, såsom
redan antytts, en eller annan mindre tilläggsbestämmelse, som närmare reglerar
förfaringssättet, då ett dylikt dubbelval anses böra äga rum. Enligt utskottets
mening ligger härvid närmast till hands att låta nuvarande föreskrifter
beträffande gemensamt elektors- och stadsfullmäktigval tjäna till ledning. Den
härifrån avvikande ordning, som motionärerna antytt, med en faktisk uppdelning
av den gemensamma förrättningen i två fristående, fast samtidiga förättningar
synes utskottet mindre tilltalande.»

Under hänvisning till denna motivering hemställde 1924 års konstitutionsutskott
om avlåtande av*en skrivelse till Eders Kungl. Maj:t av samma innebörd
som den i föreliggande motion föreslagna. Denna utskottets hemställan
bifölls av andra kammaren med 93 röster mot 81, men avslogs av den första
med 60 röster mot 56, vadan frågan denna gång förföll.

Enligt riksdagens mening äga de skäl, som sålunda anförts för begäran om
utredning i den uti nu förevarande motion angivna riktning, full giltighet,

6

Riksdagens skrivelse Nr ISO.

vadan riksdagen får hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag
till sådana ändringar i gällande förordningar, att val av kommunal- och
stadsfullmäktige må kunna äga rum vid samma förrättning som val av landstingsmän.

Stockholm den 22 april 1925.

Med undersåtlig vördnad.