MILITIEOMBUDSMANNENS

A MBETS BERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1925

STOCKHOLM 1925
I3AAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning ..................

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mal, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Manskaps resa för inställelse vid civil domstol bekostad av enskilda läger kassans

medel. Resan företagen å militärbiljett .................................... 10

2. Obehörigt förfogande och bristande kontroll över s. k. kompanikassa in. m. 15

3. Högre straff utmätt än lagligen kunnat ske............................................... 33

4. Försummelse beträffande expediering av straffuppgifter och bestyrkande av

rättsstatistiska uppgifter................................................................ g 5.

Dröjsmål med expediering av straffuppgifter ............................................ 39

ö. Värnpliktigt skrivbiträde å stabsexpedition kommenderat att utföra arbete av

privat natur .............................................................................. ((.

7. Underlåtenhet att uppflytta kustartillerist, som uppfyllt föreskrivna fordringar,

från 2:a till l:a klass och att därefter i vederbörlig tur befordra honom till
o korpral ............................................. 61

8. Åtal mot militärläkare för felaktigt förfarande vid behandling av skadad värn pliktig

.....................................................................''........................ ?0

9. Missfirmelse av underlydande i tjänsten ................................................... 8o

10. Vägran att utlämna avskrift av offentlig handling....................................... 35

11. Officer fälld till ansvar för bristande i anständigt uppförande vid förhör med

underordnade. Tillika fråga om rätt för truppförbandschef att kommendera
honom underställd personal till åhörande av föredrag ..................... 90

12. Åtal mot militärläkare för försummelse och oförstånd vid handhavandet av

sjukvården vid regemente under scharlakansfeberepidemi ........................ 99

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

13. Åtal mot militärläkare för det han vid behandling av insjuknad värnpliktig visat

vårdslöshet och försummelse i tjänsten................................................ U7

Redogörelse för vissa ärenden, som ieke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Felaktig handläggning av disciplinmål ...................................................... jjg

2. Kan värnpliktig, som till stöd för underlåten inställelse efter hemförlovning

aberopat ett i formellt hänseende oriktigt läkarintyg, anses såsom rymmare 122

3. Fråga huruvida 39 eller 40 § strafflagen för krigsmakten vore i visst fall till lämplig.

— Fråga om sammanläggning av straff, av vilka det ena blivit
genom benådning nedsatt ..................................................................... 799

4. Fråga om regementschefs skyldighet att till militieombudsmannen avgiva in fordrat

yttrande i ärende angående prövning av leveransanbud och att däri
avlämna vissa upplysningar ................... ................................... 128

5. Fråga om rätt till flygtillägg för värnpliktig elev, som efter kort tids tjänst göring

vid flygskola befunnits olämplig såsom flygbåtförare .................... 130

6. Klagomål rörande lön åt indelt soldat.................... ................................. 131

7. Fråga om ersättning åt värnpliktig enligt kungl. förordningen den 18 juni 1909

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring 134

Sid.

8. Kostnaden lör städning av kårexpeditions lokaler obehörigen gäldad av enskilda

lägerkassans medel ............................................................................ 139

9. Anmärkningar angående lörrådskontrollbokens förande .............................. 140

10. Fråga om valet av annonsorgan vid vissa tjänstekungörelsers införande i orts tidningar

....................................................................................... 142

11. Fråga om rätt för regementskvartermästare att utfärda utlämningsorder be träffande

i regementes huvudförråd förvarad materiel .............................. 146

12. Oriktig avfattning av kungörelse om värnpliktstjänstgöring ................ 151

13. Värnpliktig hämtad och införpassad till regemente på grund av förment ute blivande

från övning, som han redan fullgjort ...................................... 154

14. F''råga om uppskov med repetitionsövning på grund av försörjningsplikt ...... 165

15. Fråga huruvida förrådsvaktmästare vid fortifikationen kunde kommenderas

att vara ombud beträffande intendenturmateriel, som utlämnats till enskilda 170

16. Fråga huruvida underbefäl kunde kommenderas såsom funktionär vid övning,

som anordnats inom truppförband för beredande av tillfälle för militärpersonal
att avlägga prov för vinnande av skidlöparmärke........................ 173

17. Fråga om rätt för regementschef att utfärda förbud för skvadronsadjutanter

att såsom ombud för enskild näringsidkare inkassera fordringar hos manskapet
genom avdrag å vederbörandes avlöning....................................... 175

Framställningar till Konungen.

1. Angående ordningen och villkoren för befordran inom underofficers- och sjö manskårerna

vid flottan........................................................................ 186

2. Ersättning av statsmedel åt värnpliktig för honom åsamkade kostnader för

sanatorievård................................................................................. 188

3. Ersättning i. anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, till erkänd

värnpliktig, ehuru framställning härom icke ingivits inom föreskriven
tid................................................................................. 190

4. Ersättning till värnpliktig för kostnader m. in., som föranletts av hämtning

till värnpliktstjänstgöring, som av honom redan fullgjorts........................ 194

5. Mildring av strafflatituderna för rymningsbrott ......................................... 198

6. Ifrågasatt bestämmelse om skyldighet för auditör att meddela vederbörande

befälhavare underrättelse om uppskov med krigsrättssammanträde ............ 200

7. Ifrågasatt ersättning åt värnpliktig vid flottan på grund därav att vid be stämmandet

av hans tjänstgöringstid hänsyn icke tagits till förutvarande
fast anställning vid skeppsgossekåren..................................................... 208

8. Underofficer av andra graden vid flottan har, ehuru genom betygsättning av

förmän väl vitsordad, förbigåtts vid befordran till flaggunderofficer på grund
av olämplighetsförklaring från en av förmännens sida.............................. 212

9. Angående inrättandet av särskilt rannsaknings- och straffängelse i Stockholm

för militära fångar .............................................................................. 219

10. Ändring i de rörande manskaps vid armén (och marinen) rätt till fri sjukvård
och fria läkemedel gällande bestämmelser ...................................... 220

Yttrande med anledning av 1922 års krigslagstiftningssakkunnigas den 31

augusti 1923 framlagda betänkande ........................................................ 221

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg under budgetåret 1925
—1926 åt befattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen ............ 225

Till RIKSDAGEN.

Den av senaste lagtima riksdag förordnade militieombudsmannen revisionssekreteraren
Gustaf Ferdinand Lindstedt blev den 9 maj 1924 utnämnd
till häradshövding i Frosta och Eslövs domsaga samt avsade sig

av denna anledning den 1 därpå följande oktober uppdraget att vara riksdagens
militieombudsman, i vad avsage tiden från och med den 6 samma
månad. Av riksdagens fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
blev jag i följd härav berörda den 6 oktober insatt i militieombudsmansämbetet,
vilket jag från nämnda dag innehaft.

Därutöver har jag såsom vald till militieombudsmannens efterträdare
utövat ämbetet från och med den 25 juni till och med den 8 augusti 1924,
imder vilken tid militieombudsmannen Lindstedt begagnade sig av semester.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för militieombudsmannen
gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse för förvaltningen
av militieombudsmansämbetet under nästförflutna år.

_ Ämbetsresor hava under året av min företrädare i ämbetet företagits
till Kronobergs, Hallands, Älvsborgs och Gävleborgs län. Under dessa
resor har militieombudsmannen för ändamål, som avses i 12 och 18 §§
av instruktionen, besökt:

Kronobergs regemente;
centralfängelset i Växjö;

Hallands regemente;
kronohäktet i Halmstad;

Älvsborgs regemente;

Hälsinge regemente; samt
straffängelset i Gävle.

Under den tid, jag förvaltat ämbetet, har jag företagit ämbetsresor
till Skaraborgs och Norrbottens län, och har jag därvid besökt:
chefen för Hl. arméfördelningen;

Skaraborgs regemente;

Livregementets husarer;

Göta trängkår;
kommendanten å Karlsborg;

Karlsborgs artillerikår;

Göta ingenjörkår;
intendenturkompaniet å Karlsborg;
garnisonssjukhuset å Karlsborg;
kommendanten i Boden;

Norrbottens regemente;

Norrlands artilleriregementes detachement i Boden;

Bodens artilleriregemente;

Fälttelegraf kårens detachement i Boden;

Bodens ingenjörkår;

intendenturkompaniet i Boden; ‘ : ■ '' ■ t

garnisonssjukhuset i Boden; ■ • ..b

kronohäktet i Luleå; samt V ''-i i

kronohäktet i Haparanda.

Under ämbetsresorna hava rullföringsexpeditioner samt landstormsförråd
besökts, då sådant kunnat ske utan att resorna därigenom väsentligen
förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har inilitieombudsmannen biträtts av byråchefen
vid militieombudsmansexpeditionen samt i vissa fall även av byråintendenten
vid expeditionen eller av en byggnadskunnig officer. Vid inspektionen
av truppförband hava särskilt krigsrättsprotokoll, krigsdomarnas
diarier och anteckningarna över disciplinära bestraffningar, kassaförvaltningens
räkenskapshandlingar samt handlingar rörande upphandling och
redovisning av materiel av olika slag ävensom marketenterirörelsen
granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner,
byggnader och materiel samt åt hygieniska förhållanden. I samband med
inspektionerna av truppförband hava även arrestlokalerna besökts. De i
förestående redogörelse omnämnda besöken å de allmänna straffanstalterna
hava uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol dömts till
frihetsstraff.

På sätt militieombudsmannens embetsberättelse till 1924 års lagtima riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1924 från år 1923 balanserade ärenden

till ett antal av................................................................................................... 57

Under år 1924 inkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet .................................................................................... 247

enligt diariet över hemliga ärenden ............................................................ 0

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1924, utgör
alltså ....................... 304

De 247 ärenden, som inkommit under år 1924, utgöras av:

ärenden, inkomna från Kungl. Maj:t eller statsdepartement.................... 12

ärende, överlämnat från riksdagens justitieombudsman ............................ 1

ärenden, inkomna från annan myndighet .................................................... 21

klagomål eller framställningar från enskilda ........................................... 133

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning .................................................................... 65

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden in. m..... 15

Summa 247

Det från justitieombudsmannen överlämnade ärendet utgöres av klagomål
från enskilda personer. Under året hava alltså inkommit sammanlagt 134 ärenden
av sådan beskaffenhet. Av de från föregående år balanserade ärenden hava
29 utgjorts av enskilda klagomål och 28 av ärenden, som uppkommit under
inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning. Till
behandling under år 1924 hava alltså förelegat 163 enskilda klagomål och
93 ärendeD, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning.

Av sistnämnda ärenden hava	Enskilda	lnspektionsan-
under året avgjorts ......................................	klagomål . 132	märkningar m. m 83
vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande
eller påminnelser ..................................	8	I
vid årets slut varit på domstols eller annan myndig-
hets prövning beroende ....................	16	9
vid årets slut varit på militieombudsmannens prov-
ning beroende .............................	7	0
Summa	163	93
Av de under året avgjorda ärendena hava
på grund av återkallelse avskrivits .................	1	0
till annan myndighet hänvisats....................................	19	0
utan åtgärd avskrivits.................................................... efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd	32	0
utredning avskrivits.................................................... på grund av stadgandet i 5 § i instruktionen för mi-	57	44
litieombudsmannen fått bero .................................. på grund därav att klaganden erhållit gottgörelse	5	12
eller att rättelse eljest vunnits blivit avskrivna	12	14
efter av domstol eller annan myndighet meddelat beslut avskrivits...........................................................	6	13

Summa 132 83

Av hela antalet (304) ärenden äro under året slutbehandlade ................ 263

i avvaktan på myndighets beslut eller infordrad utredning vilande .... 34

på militieombudsmannens prövning beroende ............................................ 7

Summa 304

Av under året anhängiggjorda 11 åtal hava anställts

på grund av förd klagan .................................................................................... g

På grund av anmärkning vid inspektion ........................................................ 3

Summa 11

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag för
övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
vid inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.
Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd,

redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
hos Kungl. Maj :t, samt

yttrande med anledning av 1922 års krigslagstif tingssak kunnigas den
31 augusti 1923 framlagda betänkande.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
iimbetsberättelser redogörelse ansetts böra meddelas endast för sådana*
som under året prövats av första domstol eller rörande vilka dylik domstols
utslag under året kommit militieombudsmannen tillhanda, varemot
övriga åtal allenast omnämnts.

Redogörelsen för »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed
.jämförlig åtgärd» har förkortats, så långt det varit möjligt utan att
redogörelsens ändamål förfelats. Liksom under föregående år har av
mera intresseväckande ärenden allenast en del fall medtagits såsom
exempel från den militära förvaltningens olika grenar.

Till riksdagen överlämnas härjämte särskild framställning angående
dyrtidstillägg under budgetåret 1925—1926 åt befattningshavare vid
militieombudsmansexpeditionen.

Stockholm den 10 januari 1925.

JOHN SAMUELSON.

Sture Centerwall.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

a. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

i. Manskaps resa för inställelse vid civil domstol bekostad av enskilda
läg-erkassans medel. Resan företagen å militärbiljett.

I ämbetsberättelsen till 1924 års riksdag redogöres (sid. 44 ff.) för ett
mot förutvarande sekundchefen för Livgardet till häst, numera inspektören
för kavalleriet, generalmajoren greve Reinhold Gustaf Edward Moore
von Rosen och regementsintendenten vid nämnda regemente, kaptenen vid
intendenturkåren Erik Gustaf Otto Holmquist anställt åtal, mot von Rosen
för det han i egenskap av sekundchef låtit rekvirera militärbiljett åt viss
personal vid Livgardet till häst för resor till Sollefteå i enskilda angelägenheter
samt mot von Rosen och Holmquist för det den förre på föredragning
av Holmquist såsom regementsintendent beslutat, att kostnaderna
för berörda resor skulle bestridas av regementets enskilda lägerkassa.
Redogörelsen för åtalet utvisar, att särskilda krigsrätten i Stockholm,
varest åtalet enligt krigshovrättens bestämmande handlades, i utslag
den 21 augusti 1923 funnit den mot von Rosen och Holmquist förda
talan icke kunna bifallas, ävensom att militieombudsmannen uppdragit
åt överkrigsfiskalsämbetet att hos krigshovrätten anföra besvär.

Krigshovrätten, varest jämväl arméförvaltningens ombudsman besvärat
sig, har i utslag den 22 mars 1924 yttrat följande: Ehuru von Rosens
åtgärd att av enskilda lägerkassans medel bestrida kostnaderna för ifrågavarande
resor icke kunde anses stå i full överensstämmelse med bestämmelserna
i kungl. skrivelsen den 17 april 1903 om det ändamål, vartill
dylik kassa finge användas, likväl och som, med hänsyn till den allmänt
hållna avfattning, som givits åt berörda bestämmelser, samma åtgärd icke
vore av beskaffenhet att böra anses såsom tjänstefel, funne krigshovrätten
skäligt fastställa krigsrättens utslag i vad därigenom den emot von Rosen
och Holmquist i förevarande hänseende förda talan lämnats utan bifall;
men enär, med iakttagande av bestämmelserna i gällande militärtaxa.

icke någon av ifrågavarande inför häradsrätten hörda, vid Livgardet till
häst anställda personal varit berättigad att vid omförxnälda resor begagna
sig av militärbiljett, vid vilket förhållande von Rosen icke ägt
att, pa sätt som skett, för ifrågakomna resor rekvirera militärbiljetter,
prövade krigshovrätten rättvist att, med ändring av krigsrättens utslag i
denna del, döma von Rosen för det oförstånd i utövningen av ämbetet
såsom sekundchef, han sålunda ådagalagt, jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två
dagar. 1

Såväl militieombudsmannen och arméförvaltningens ombudsman som
von Rosen hava fullföljt klagan över krigshovrättens utslag.

I underdånig skrivelse den 24 maj 1924 har militieombudsmannen för
sin del anfört följande.

Även om de brott, för vilka det ifrågavarande manskapet var ställt
under åtal vid Sollefteå tingslags häradsrätt, kunde, på sätt von Rosen
i sin besvärsskrift anfört, anses hava föranletts av en från befolkningens

1 Från krigshovrättens utslag, som omfattades av generalmajoren H. Hult och t. f.
krigshovrättsrådet E. Wikström, voro hovrättsråden A. Johansson och H. V. Himmelstrand
samt viceamiralen G. Dyrssen av skiljaktiga meningar.

Hovrättsrådet Johansson, med vilken hovrättsrådet Himmelstrand instämde, anförde: »Jag

finner von Rosens åtgärd att av Livgardets till häst enskilda lägerkassas
medel bestrida kostnaderna för ifrågavarande resor, vilka föranletts av de utav det i
målet angivna manskap begångna brottsliga handlingar, innefatta ett bruk av enskilda
lägerkassan, som står i strid med det ändamål, vartill kassan på grund av
gällande bestämmelser kan få användas, och enär med hänsyn till bestämmelserna i
gällande militärtaxa icke någon av ifrågavarande, inför häradsrätten hörda, vid Livgardet
till häst fast anställda personal varit berättigad .att vid samma resor begagna
sig av militärbiljett, vid vilket förhållande von Rosen icke ägt att, på sätt som skett,
för ifrågakomna resor rekvirera militärbiljetter, samt von Rosen sålunda i förenämnda
båda hänseenden visat oförstånd i sitt ämbete såsom sekundchef för Livgardet
till häst, ty och som Holmquist i egenskap av regementsintendent är för omförmälda
användning av enskilda lägerkassan jämte von Rosen ansvarig, samt följaktligen
även Holmquist visat oförstånd i fullgörande av sin tjänsteplikt, finner jag
skäligt att, med ändring av krigsrättens utslag, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten,
döma von Rosen och Holmquist att för vad dem sålunda ligger till last undergå
disciplinstraff av arrest utan bevakning, von Rosen i tre dagar och Holmquist
i en dag. Tillika förpliktar jag von Rosen och Holmquist att, vilken gälda gitter,
till enskilda lägerkassan utgiva det belopp sexhundrafjorton kronor 90 öre, som obehörigen
från kassan utbetalats.»

Vice amiralen Dyrssen utlät sig: »Enär von Rosens åtgärd att av enskilda lägerkassans
medel bestrida kostnaderna för ifrågavarande resor icke synes mig stå i strid
med de för övrigt allmänt hållna bestämmelserna i omförmälda kungl. skrivelse om
det ändamål, vartill dylik kassa må användas, finner jag skäligt fastställa krigsrättens
utslag i vad därigenom den mot von Rosen och Holmquist i förevarande hänseende
förda talan lämnats utan bifall. I övrigt instämmer jag med t. f. krigshovrättsrådet
Wikström.»

sida gentemot manskapet igångsatt förföljelse, vartill manskapet ej haft
skuld, och detta, ävensom en del myndigheters och pressens bedömande av
det passerade, enligt von Rosens förmenande gjort det till en bjudande tjänsteplikt
för honom i hans dåvarande egenskap av sekundchef att föranstalta
om sådan utredning, att de felande icke under trycket av en uppagiterad
opinion med orätt stämplades såsom svåra brottslingar, samt
att med till buds stående medel bistå manskapet i rättegången, torde detta
dock icke kunna åberopas såsom skäl för att med statsmedel bidraga till
manskapets kostnader för de inställelser vid rätten, som kunde hava ålegat
de tilltalade. Till en början torde utredningen i målet icke därigenom
påverkats, då inställelsen i allt fall, i den män den för utredningen varit
erforderlig, torde påkallats av rätten och kunnat av rätten framtvingas.
Men dessutom hade i förevarande mål just gjorts gällande, att nämnda
kostnadsbidrag varit ett medel att biträda manskapet, som icke stått till
buds. De svårigheter, för vilka det militära manskapet i de av von Rosen
berörda eller andra hänseenden skulle kunna utsättas under tjänstgöring
eller eljest i och för sin tjänst, torde icke kunna för dem medföra rätt till
andra förmåner, än dem gällande författningar uttryckligen tillerkände.
Särskilt i fråga om det fast anställda manskapet torde detta ligga i sakens
natur. I de ifrågavarande av von Rosen åberopade förhållandena,
befolkningens animositet och uppagiterade stämning, en de! myndigheters
och pressens hållning o. s. v., syntes von Rosen snarast bort finna
skäl att icke företaga sådana särskilda åtgärder, som kunde giva sken
av partiskhet eller gillande från hans sida av manskapets påtalade handlingar.

I besvären syntes von Rosen vilja göra gällande, att de ifrågavarande
resorna i själva verket vore sådana, för vilka militärbiljett författningsenligt
kunnat rekvireras, i det desamma, även om de icke uttryckligen omnämndes
i författningen ifråga, dock skulle kunna anses inbegripna däri.
Frånsett emellertid att gällande stadganden om avlönings- och andra förmåner
för ämbets- och tjänstemän i allmänhet icke torde avse att medge
de beviljade förmånernas utökning genom analogitillämpning, torde i förevarande
fall den gjorda jämförelsen mellan de i reglementet för militärtransporter
på järnväg den 11 augusti 1911 (Sv. ffs. nr 110) § 32
omförmälda tjänstledighetsresor till hemorten och åter till tjänstgöringsorten,
vilka i besvären betecknats såsom rena nöjesresor, å ena, och resorna
för inställelse i brottmål vid domstol utom hemorten, å andra sidan,
vara synnerligen haltande. Det för båda slagen av resor gemensamma,
nämligen att regementets förläggningsförhållanden påkallat dem, kunde
uppenbarligen icke enligt författningens mening vara det avgörande, då
ju detsamma gällde varje resa från tjänstgöringsorten till annan ort, utan
att därför alla sådana resor ansetts böra få ske med användande av militärbiljett.
En avsevärd sakskillnad torde ock förefinnas i de ifrågavarande
två fallen, i det en resa för besök i hemorten, från den synpunkt,

varom här vore fråga, eller den resandes anspråk pa rese bidrag, otvivelaktigt
måste vara värd större beaktande från det allmännas sida än eu
resa för inställelse vid domstol för att svara för begånget brott. Med
större skäl syntes då kunna göras gällande att en resa till annan ort än
hemorten, t. ex. för giftermål eller begravning, för vittnesinställelse eller
för ordnande av en viktig affär, borde berättiga till militärbiljett.

Att rekvisition, i strid med författningen, av militärbiljett förut, efter
vad von Rosen uppgåve, icke skulle hava bedömts såsom tjänstefel, torde
icke vara att söka däri, att såsom i besvären anfördes det skulle tillkomma
järnvägsstyrelsen att pröva, huruvida truppbiljett taxeenligt borde
beviljas eller icke, och att följaktligen rekvisitionen av sådan biljett allenast
vore att anse såsom något slags ansökan om sådan biljett, därvid den
rekvirerande icke skulle äga någon beslutanderätt. Tvärtom vore i mom.
144 av reglementet för militärtransporter på järnväg den 11 augusti 1911
(militärt järnvägsreglemente) uttryckligen stadgat, att järnvägsmyndighet,
som mottagit rekvisition å militärtransport, vore skyldig att vidtaga
alla för transportens utförande erforderliga åtgärder. Att härvid med militärtransport
även åsyftades personaltransport vid tjänstledighetsresa
framginge otvetydigt av stadgandena i §§ 1, 2 och 27 ävensom av mom.
147 andra stycket jämfört med mom. 128 samma reglemente. Det torde
för övrigt ligga i sakens natur, att järnvägsmyndigheten icke kunde vara
i tillfälle att utöva någon prövning av inkomna rekvisitioner, vilka skulle
ingivas allenast en halv timme före det ifrågakommande tågets avgång.
Huruvida den uppgivna resan vore ställd till vederbörandes mantalsskrivningsort
(hemort) eller ej på sätt § 3 militärtaxan med avseende å tjänstledighetsresa
förutsatte, kunde omöjligen vid biljetternas utlämnande vara
för myndigheten (stationsföreståndaren) bekant eller av densamma kontrolleras.
För denna myndighet vore och måste det vara tillräckligt, att
rekvisitionen skett i vederbörlig ordning och att sålunda enligt fastställt
formulär angivits, om tjänsteresa eller tjänstledighetsresa avsåges. Härmed
överensstämde ock att enligt § 18 militärtaxan såsom kontrollföreskrifter
skulle gälla vad i det militära järnvägsreglementet vore stadgat
angående rekvisition av transporter enligt taxan och att i sådant hänseende
andra stadgande!! icke meddelats än de, som innefattades i mom.
112 angående sättet för rekvisition, inom. 113 angående de myndigheter,
som ägde rätt att rekvirera, samt mom. 123, 125, 126 och 129 samma reglemente.
Den huvudsakliga och första kontrollen vore enligt dessa bestäm
melser lagd i den rekvirerande myndighetens hand, som hade att med
egenhändig namnunderskrift bekräfta uppgiften, att resan i fråga vore
tjänsteresa eller tjänstledighetsresa.

Den omständigheten, att på sätt ovan anförts ansvaret för rekvisitionens
riktighet pålagts den rekvirerande myndigheten, uteslöte naturligen icke.
att därest i järnvägsstyrelsens kontrollbyrå, där rekvisitionerna och biljetterna
för kontroll av biljettuppbörden samlades, eller eljest, upptäcktes,

att militärbiljett oriktigt rekvirerats, och skada följaktligen tillskyndats
staten, det nämnda ansvaret gjordes gällande, i första hand för skadans
ersättande.

Vederbörande järnväg vore följaktligen icke uteslutande hänvisad att
söka utfå den uppkomna skillnaden av det manskap, som erhållit truppbiljett
men bort betala vanlig biljett, utan torde det ankomma på den rekvirerande
myndighet, som måst utgiva ersättning, varom här vore fråga,

att söka på denna väg i mån av befogenhet återfå vad den nödgats återbära.

Det torde vidare vara klart, att den ifrågavarande ersättningsskyldigheten
allenast kunde utkrävas i den mån det oriktiga förfarandet vid rekvisitionen
kunde läggas vederbörande till last såsom tjänstefel. Att härvid
rekvisitionerna endast sällan bleve föremål för anmärkning torde,
frånsett att de sällan vore felaktiga, i första hand vara att tillskriva den
omständigheten, att deras avfattning endast i undantagsfall medgåve upptäckandet
av tilläventyrs förelupna fel, något som bl. a. bekräftades därav
att i nu förevarande fall, enligt vad militieombudsmannen inhämtat i
järnvägsstyrelsens kontrollbyrå, anmärkning ej heller framställts, utan
hade räkning, efter rekvisitionens granskning, i enlighet med denna utskrivits
och betalts. Och att kriminellt ansvar hitintills icke utkrävts —
dar nu denna von Rosens obestyrkta uppgift vore riktig — torde väl, i de
fall då eventuellt förelupet fel uppstått, vara att tillskriva det förhållandet,
att felet uppenbarligen berott av förlåtligt förbiseende och genast
efter anmärkning rättats. I förevarande fall däremot hade felet begåtts
med full insikt om sakens innebörd samtidigt som riktigheten av den
framställda anmärkningen lies t ritts och alltjämt bestredes.

Dera 21 juni 1924 meddelade Kungl. Maj:t utslag i målet. I utslaget yttrades
följande: Med hänsyn till den allmänt hållna avfattningen av den
i omförmälda skrivelse förekommande bestämmelse rörande användningen
av enskild lägerkassas medel ävensom till vad i målet blivit upplyst rörande
de olika ändamål, som ansetts kunna med dylika medel tillgodoses,
tunne Kungl. Majrt von Rosens åtgärd att under förhandenvarande om
standigheter av enskilda lägerkassans medel bestrida kostnaderna för ifrågavarande
resor icke innefatta ett förfogande över dessa medel i strid
med ovannamnda bestämmelse, så att von Rosen genom samma åtgärd och
Holmquist genom sin underlåtenhet att mot von Rosens beslut anmäla avvikande
mening kunde anses hava gjort sig skyldiga till tjänstefel och
provade Kungl. Maj:t förty samt på de, vidkommande åtalet mot von
Rosen i övrigt, av krigshovrätten anförda skäl rättvist fastställa det slut
kngshovrättens utslag innehölle.1

r ™''U? avgorande av hi’K''sta domstolen deltogo justitieraden Gullstraud, Svedems
Christiansson, Wedberg och Alexanderson samt generallöjtnanten Fallenius och
konteramiralen greve Wachtmeister. Kungl. Maj:ts utslag meddelades i enlighet med

-■ Obehörigt förfogande och bristande kontroll över s. k.
kompanikassa m. m.

Kungl. kungörelsen den 27 oktober 1910 angående uttagande vid
truppförbanden av frivilliga sammanskott för vissa ändamål
av manskapspersonalen.

Kungörelsen den 27 oktober 1916 angående uttagande vid truppförbanden
av frivilliga sammanskott för vissa ändamål av manskapspersonalen
stadgar bl. a., att dylika sammanskott skola förvaltas och redovisas i särskild
kompanikassa av en styrelse med det antal ledamöter vederbörande
befälhavare bestämmer, av vilka ledamöter lämpligt underbefäl av befälhavaren
utses att vara ordförande och kassaförvaltare och de övriga väljas
av manskapet med hänsyn till i tjänst varande styrka (§ 6), att utbetalningar
ur kassan göras i enlighet med av styrelsen fattat och protokoll justitierådet

Svedelius’ av justitierådet Christiansson och konteramiralen greve Wachtmeister
omfattade mening. Följande skiljaktiga meningar förekommo.

Generallöjtnanten Fallenius yttrade: »På det av justitierådet Svedelius anförda skäl
finner jag i fråga om heslutet att av enskilda lägerkassans medel bestrida kostnaderna
för ifrågavarande resor von Kosen och Holmquist icke hava gjort sig skyldiga
till tjänstefel, i följd varav det slut krigshovrättens utslag härutinnan innehåller av
mig fastställes.

Vidkommande åtalet mot von Kosen i övrigt, sä ehuru hans åtgärder att för resorna
rekvirera militärbiljetter icke ägt direkt stöd i gällande militärtaxa och militära
järnvägsreglemente samt förty varit oriktiga, likväl och som med hänsyn till
föreliggande omständigheter — varibland det förhållandet att genom ett i 2 § i
punkten i militärtaxan infört tillägg av den 31 juli 1917 den principen kommit till
uttryck, att trupphiljett kan ifrågakomma för resa, bekostad av enskilda lägerkassan
— omförmälda åtgärder, genom vilka skada eller förlust för statsverket ej
uppkommit, icke äro av beskaffenhet att höra för von Kosen föranleda ansvar såsom
för tjänstefel, finner jag, med ändring av krigshovrättens utslag i denna del
av målet, den härutinnan mot von Rosen förda talan icke kunna bifallas.»

Justitierådet Alexanderson anförde: »Enär i åberopade skrivelsen den 17 april 1903
enskilda lägorkassan förklarats uteslutande vara avsedd att bereda nytta och trevnad
för manskapet vid vederbörande truppförband, samt von Rosen och Holmquist,
vilka båda äro för ifrågavarande utbetalningar av kassans medel ansvariga, bort
inse, att till nyssnämnda ändamål icke kunna under några omständigheter hänföras
utgifter för att åt särskilda, manskapet tillhörande personer i deras egenskap av
enskilda parter i rättegångsmål bestrida kostnaden för deras eller av dem påkallade
vittnens inställelse vid domstol, prövar jag, som lika med krigshovrätten finner von
Rosen hava förfarit felaktigt genom att, på sätt som skett, för ifrågakomna resor
rekvirera militärbiljetter, lagligt att med ändring av krigshovrättens utslag jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten döma von Rosen och Holmquist att för oförstånd
i ämbetsutövning undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning, von Rosen i tre
dagar och Holmquist i en dag. Tillika förpliktar jag von Rosen och Holmquist att
vilkendera gälda gitter till enskilda lägerkassan utgiva de av kassans medel obehörigen
utbetalta beloppen, tillhopa sexhnndrafjorton kronor 90 öre.»

Justitieråden Gullstrand och Wedberg funno ej skäl att göra ändring i krigshovrättens
utslag.

fört beslut efter framställning av vederbörande befälhavare eller efter
hans prövning (§ 8), samt att revision årligen skall verkställas av revisorer,
utsedda av de fast anställda och av de värnpliktiga för var sin avdelning
av kassan (§ 9) och att räkenskapsåret bör så beräknas, att räkenskaperna
kunna vara avslutade och revision verkställd före utryckningen
från repetitionsövningarna (§ 10). Slutligen äro bestämmelser meddelade
om de ändamål, för vilka kassans medel må tagas i anspråk (§ 4), samt om
skyldighet för vederbörande befälhavare att kontrollera kassans verksamhet,
tid efter annan verkställa inventering av densamma och på lämpli
gaste sätt giva manskapet del av revisionsberättelsen (§ 11).

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde värnpliktige
nr 277 17/1919 Sture Nystrand bl. a. följande.

Då de värnpliktiga av 1919 års klass vid Kalmar regemente, vilken kontingent
klaganden tillhört, år 1920 inryckt till rekryttjänstgöring, hade de
en dag uppkallats till dagrummet av kompanichefen, kaptenen O. B. E.
Norlin. Denne hade där redogjort för dem, att vid kompaniet funnes eu
sammanslutning av värnpliktiga med ändamål att gemensamt ersätta kostnaderna
för i matsalen sönderslaget porslin, bortkomna tillbehör till servisuppsättningen
etc., och hade föreslagit dem, att de samtliga skulle ingå
i denna s. k. kompanikassa, på det att den enskilde ej skulle ensam behöva
ersätta skadade eller bortkomna artiklar. Avgiften hade bestämts
till 50 öre för månad för en var av de värnpliktige. Att förvalta de inkomna
medlen hade valts eu särskild styrelse, bestående av kaptenen Norlin
och sergeanten E. Carlswärd samt några värnpliktiga vid ifrågavarande
kompani (det fjärde). Klaganden hade blivit revisorssuppleant.
Under månaderna juli, augusti, september och oktober hade de värnpliktiga
er lagt de bestämda avgifterna eller tillsammans 2 kronor per man.
Kompaniets manskapsstyrka hade då uppgått till 70 å 80 man. I september
hade årsklasserna 1917 och 1918 inryckt till repetitionsövning och kompaniets
styrka hade då, efter vad klaganden hade sig bekant, uppgått till
160 å 170 man. Även dessa hade erlagt vardera 50 öre till kompanikassan.
Vidare hade en gång upptagits en extra avgift av 1 krona per man, enär
enligt kompanichefens uppgift en stor mängd porslin försvunnit i matsalen.
Detta, som blivit undansatt i ett annat kompanis porslinsskåp, hade
sedermera återfunnits. Enligt vad kaptenen Norlin upplyst vid de värnpliktigas
inträde i kompanikassan, skulle uppkommande överskott komma
de värnpliktiga till godo på ett eller annat sätt, såsom att de skulle vid del
av kompaniet under fälttjänstövningar å annan ort anordnade marketen
teriet få köpa däri salubjudna varor så mycket billigare än vad skulle
bliva fallet, om marketenteriets kassa ej erhölle ett tillskott från den gemensamma
kompanikassan. Under fälttjänstövningarna år 1922 i trakten
av Mjölby hade priserna vid ifrågavarande kompani likväl satts så högt.
att cirka SO kronor uppkommit som nettobehållning av försäljningen.
Alltså hade detta marketenteri lämnat tillskott till kompanikassan i stället

för tvärtom. Om man nu räknade ut, huru mycket som är 1922 influtit i
4. kompaniets kompanikassa, funne man detta uppgå till cirka 450 kronor.
Att porslin och dylikt skulle hava fördärvats till så stor myckenhet,
att denna summa ginge åt att ersätta detsamma, vore otänkbart. Emellertid
visste ingen av de värnpliktiga vart penningarna tagit vägen, då kassan
aldrig blivit avslutad eller reviderad. Till utrustningen i övrigt hörande
persedlar, som förlorats, hade alltid ersatts av den, till vilken de ut
lämnats. Eu plötslig och oväntad revision av de s. k. kompanikassorna
skulle måhända giva överraskande resultat.

Med anledning av berörda klagoskrift anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 22 november 1922 chefen för Kalmar regemente att efter
vederbörandes hörande inkomma med yttrande.

I skrivelse den 9 januari 1923 anförde med anledning liärav regementschefen
översten Sam Myhrman följande.

Det torde näppeligen kunna bestridas, att nuvarande bestämmelser för
ersättande av förlust av eller skada å kronan tillhörig materiel voro otillfredsställande,
så snart icke viss person kunde göras därför ansvarig. Regementschefen
ansåge det praktiskt outförbar att hänskjuta varje sådant
ärende — en sönderslagen tallrik, en förkommen kniv, gaffel eller sked, eu
söndrad fönsterruta o. s. v. — till krigsrätts prövning, och detta alldeles oavsett,
att krigsrätt ofta såge sig nödsakad att bestämma, att skadan eller
förlusten skulle ersättas av kronan, även om anledningen till skadan eller
förlusten med stor sannolikhet kunde antagas vara ovarsamhet eller vårdslöshet
från manskapets sida, ehuru icke någon viss person kunnat göras
därför ansvarig.

De av Kungl. Maj:t genom nådiga kungörelsen den 27 oktober 1916 utfärdade
föreskrifterna vore — ehuru desamma medgåve, att sådan vid
kompani bildad kassa finge bestrida utgifter för gäldande av ersättning
för förlust eller skada å kronan tillhörig materiel eller byggnad i de fall,
då ersättningsskyldighet påvilade manskapet utan att kunna eller lämpligen
böra av någon enskild utkrävas.— dock icke tillfredsställande. Detta
gällde särskilt föreskrifterna, att sammanskotten skulle vara frivilliga
(§ 3), att utbetalningar skulle ske i enlighet med av styrelsen fattat beslut
8), samt att räkenskaperna borde vara avslutade och revision verkställd
före utryckningen från repetitiousövningarna (§ 10). Den sistnämnda bestämmelsen
vore betänklig såtillvida, som den ju de facto innebure, att
räkenskaperna måste vara avslutade och revision verkställd innan de
värnpliktiga — i huvudsak dagen före den i regeln tidigt på utryckningsdagens
morgon skeende utryckningen — ännu avrustats, och dock vore det
ofta just vid avrustningen, som en del defekter visade sig, vare sig det
gällde bortkomna eller skadade persedlar eller undangömda (tillgripna)
sådana. Vid bedömandet av vad en sådan avrustning innebure och omfattade
finge icke förbises, att det gällde för kompanibefälet att på tillmätt
kort tid från var och eu av 175 å 200 värnpliktiga under noggrann

‘1 — Militieomhudsmanncns ämbelsberättetse.

kontroll intaga cirka ett femtiotal olika persedlar, sängservispersedlar,
iorplägnadsutredning och exercispatroner häri icke inräknade. Likaså
borde tagas i betraktande, att samtliga omedelbart före utryckningen (sålunda
efter avrustningen) utspisades med användande av kompaniets förplägnadsservis;
att densamma därvid behandlades åtminstone icke mera
aktsamt än eljest, därför borgade den svenska ungdomens tyvärr tämligen
fullständiga brist på allmänanda. Bestämmelsen i § 8 om styrelsebeslut
för utbetalning ur kassan kunde likaledes fullständigt paralysera möjligheten
att använda kassans medel för i § 4 angivet alternativt ändamål.
Regementschefen hade sig visserligen icke bekant, att så hittills skett, men
möjligheten därtill läge för öppen dag, ehuru så enligt hans uppfattning
icke borde vara förhållandet. Genom den här berörda kungl. kungörelsen
vore emellertid noga övervakat och sörjt för, att icke de värnpliktigas
rätt skulle trädas för nära, något som knappast torde vara förhållandet i
fråga om kompanichefen. Ett faktum vore, att somliga kompanichefer,
hellre än att utsätta sig för de med dessa frivilliga kassors bildande och
användande förenade obehag, föredragit att av egna medel ersätta här
ifrågavarande defekter, även fastän detta kostat dem hundratals kronor
om året. Nystrands insinuationer i fråga om kompanikassorna (»en plötslig
och oväntad revision av de s. k. kompanikassorna skulle kanske ge
överraskande resultat») liksom hans direkta påstående, att kassan vid 4.
kompaniet år 1920 aldrig blivit avslutad eller reviderad, syntes regementschefen
icke förtjäna annat bemötande än ett meddelande, att sagda kassor
— vid de kompanier där sådana bildats — jämlikt kungl. kungörelsen
len 27 oktober 1916 och av regementschefen å regementsorder den 31
augusti 1917 fastställda »Stadgar för kompanikassa vid Kungl. Kalmar
regemente» årligen före regementsövningarnas slut reviderades, varefter
avskrift av revisionsberättelsen (jämlikt nämnda stadga) till regementschefen
inlämnades, samt att så även skett med 4. kompaniets kassa sagda
år (1920). År 1920 skedde sommarinryckningen den 26 juni och utryckningen
från regementsövningarna ägde rum den 21 oktober. Enligt från 4.
kompaniet infordrat protokoll bildades vid sagda kompani kompanikassa
den 3 juli, varvid valdes styrelse, styrelsesuppleanter och revisorer. Nystrand
valdes till styrelsesuppleant (ej revisorssuppleant, som han själv uppgivit);
revisorer blevo värnpliktiga nr 326 Kjellström och nr 329 Jonsson.

Den på sin tid inlämnade revisionsberättelsen lydde: »Vid av oss i dag
företagen revision av kassans räkenskaper har denna till alla delar befunnit^
överensstämma. Intygas Eksjö den 19 oktober 20. Eric Kjellström,
Harald Jonsson». — Frasen utmärkte sig ju icke för någon framstående
språkbehandling, men då densamma ofta återkomme i dessa revisionsberättelser,
torde den väl härstamma från bruket vid enklare revisioner på
landsbygden; i varje fall syntes tvekan icke kunna råda om vad den avsåge.
På grund av vad regementschefen sålunda anfört, ville han hemställa, att
Nystrands skrivelse icke måtte till någon annan militieombudsmannens

åtgärd föranleda, än att militieombudsinannen ville gå i författning om
utverkandet av ändring av nuvarande, enligt regementschefens åsikt
olämpliga bestämmelser i bär ifrågavarande hänseende.

Vid berörda yttrande fanns fogad en av chefen för regementets 8. kompani
kaptenen C. P. O. Gyllenkrok avgiven förklaring, vilken i huvudsak
hänförde sig till den del av klagoskriften, varom nu icke är fråga.

Efter det arméförvaltningens civila departement avgivit yttrande
rörande ifrågasatt ändring i nu gällande bestämmelser i ämnet, anmodade
militieombudsinannen i skrivelse den 5 februari 1923 regementschefen att
såsom lån till militieombudsinannen insända räkenskapshandlingarna för

4. kompaniets kompanikassa för åren 1920 och 1921 jämte tillhörande revisionsberättelser.

Sedan med anledning härav räkenskapshandlingarna för år 1920 och
för år 1921 intill den 1 juli kommit militieombudsinannen tillhanda, anmodades
regementschefen i skrivelse den 10 februari 1923 att såsom lån insända
räkenskapshandlingarna för ifrågavarande kompanikassa även för
tiden från den 1 juli 1921 till den 1 januari 1923 ävensom verifikationerna

för åren 1917 och 1918.

•

Med skrivelse den 13 februari 1923 översände regementschefen de begärda
handlingarna jämte ett av ordföranden i kassans styrelse åren 1917
—1922, sergeanten R. Carlswärd, den 12 februari 1923 avgivet yttrande,
vilket Arore infordrat med anledning därav, att revisionsberättelsen för
1921 vore dagtecknad den 5 oktober under det att räkenskaperna vore avslutade
först den 1 december. Berörda yttrande var av följande lydelse:

»På grund av infordrat yttrande får jag härmed vördsamt anmäla att
revision verkställdes den 5 oktober 1921 av revisorerna N. Gustafsson och
Karl Danielsson å föregående utbildningsperiods räkenskaper, men att
revisionsberättelsen endast infördes i den för 1921 års regementsövningar
upplagda kassaboken, däri kontot av revisorerna även lämnades öppet för
att framdeles kunna införa vissa beräknade utgiftsposter för under nämnda
regementsövning uppkomna defekter m. m., vilka före utryckningsdagen
den 6 oktober icke hade kunnat ordnas. För erhållande av ett fullständigt
avslutande av den äldre kassaboken verkställdes sedermera en kontrollrevision
av revisorerna för 1922 års räkenskaper.»

Med skrivelse den 23 februari 1923 översände härefter regementschefen
infordrad avskrift av kompanikassans konto i Smålands Enskilda Bank
enligt sparkassemotboken nr 4251 avseende dels tiden den 14 februari
1920—den 13 februari 1922, vilken sistnämnda dag, sedan den 25 juni

1921 insatts 23 kronor 50 öre och ränta för år 1921 gottskrivits med 26 kronor
68 öre, hela det då innestående beloppet 610 kronor 96 öre uttagits,
dels ock tiden därefter till den 12 februari 1923, då efter det ränta för år

1922 gottskrivits med 2 kronor 92 öre och å boken insatts den 8 februari

samma av 100 kronor 64 öre och den 12 i samma månad 173 kronor 43 öre,
å motboken innestod 285 kronor 99 öre.

I skrivelse den 28 februari 1923 anmodade militieombudsmannen regementschefen
att inkomma med upplysning, huruvida ifrågavarande kompanikassa
under åren 1917—1922 haft medel insatta å annan bankräkning
och att för sådant fall insända avskrift av denna räkning.

På grund av sistberörda skrivelse inkom regementschefen med ett av
sergeanten Carlswärd den 1 mars 1923 avgivet yttrande av följande innehåll:
Vid kompanikassans bildande år 1917 hade uttagits sparkassebok
med Göteborgs Handelsbank. Vid nyorganisering av kassan år 1920 hade
uttagits sparkassebok med Smålands Enskilda Bank och hade medel kvarstått
där till i februari 1922. I)å räkenskaperna ej kunnat avslutas samtidigt
med tjänstgöringsperiodens slut, hade ny kassabok med samma bank
uttagits från och med regementsövningarnas början år 1921. Denna
kassa hade varat till de värnpliktiges utryckning år 1922, efter vilken tid
kassan ej varit organiserad. Sistnämnda kassa hade slutat med en brist
av 24 kronor 44 öre, varför boken dödats och kontot avslutats. Vid kom
paniadjutantsombyte i början av år 1922 hade verkställts likvidering av
sedan föregående tjänstgöringsperioder inneliggande räkningar för defekter
in. m., vilka ditintills förskotterats av kompanichefen. Återstående
av kompanichefen disponerat belopp 250 kronor 13 öre hade jämte av Carlswärd
beräknad ränta 35 kronor 86 öre ånyo insatts i samband med räkenskapernas
infordrande i den i Smålandsbanken varande äldre sparkasseboken.
Enär kompanikassan ej varit organiserad sedan 1922 — kompaniet hade
sedan dess utgjorts av fast anställda underbefälselever — hade räkningar
till ett belopp av 756 kronor 84 öre, vara sammandrag bifogades, ej kunnat
likvideras, vilken summa dock otvivelaktigt skulle gäldas ur kassan, så
långt dess tillgångar medgåve.

Vid detta yttrande voro fogade det däri omförmälda sammandrag å 756
kronor 84 öre, »sammandrag av inlevereringar till kassaförvaltningen för
defekter» å 398 kronor 21 öre samt bestyrkt avskrift dels av motbok nr 1541
med Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank för räkning »4. komp. kompanikassa
I. 21 Ränneslätt Eksjö (R. Carlswärd)», avseende tiden den 20 december
1917—den 27 november 1918, då kontot efter utjämning avslutats,
dels ock av sparkasseräkning nr 4789 med Aktiebolaget Smålands Enskilda
Bank för »I. R. Carlswärd, Eksjö», avseende tiden den 13 oktober 1921—
den 21 november 1922, då kontot på enahanda sätt avslutats.

På förekommen anledning inkom regementschefen sedermera med dels
ett exemplar av de av honom den 1 september 1917 enligt § 2 i kungörelsen
den 27 oktober 1916 fastställda stadgar för ifrågavarande manskapskassa,
dels avskrift av styrelsens enligt bestämmelserna i § 8 i nämnda kungörelse
protokollförda beslut rörande utbetalningar ur kassan, dels ock
förteckning, avseende tiden från kassans tillkomst, över befälhavare för
ifrågavarande kompani samt styrelseledamöter och revisorer i kassan
jämte uppgift om den tid en var av dem tjänstgjort i sådan egenskap.

Regementschefen översände härvid tillika yttranden från kaptenen
Norlin och sergeanten Carlswärd, vari de uppgå vo bl. a.:

Kaptenen Norlin, att under hela tiden från kompanikassans tillkomst
endast han varit chef för 4. kompaniet, och

Sergeanten Carlswärd, att vid de tillfällen, då protokollförda beslut angående
utbetalningar ur kassan saknades, styrelsen icke ansett sig behöva
fatta särskilt beslut därom, då kassans delägare själva på tillfrågan av
kompanichefen samfällt förklarat sig medgiva ifrågasatta utbetalningar.

I skrivelse till regementschefen den 10 september 1928 anförde militieombudsmannen
härefter, såvitt nu är i fråga, följande.

Granskningen av de inkomna handlingarna föranledde militieombudsmannen
att beträffande förvaltningen av ifrågavarande kassa framställa
följande anmärkningar.

1. Enligt § 9 av ovannämnda kungörelse skulle revision av kassan verkställas
årligen genom av manskapet utsedda revisorer. Sedan revision den
5 oktober 1918 ägt rum av kassans per den 3 i samma månad avslutade
räkenskaper, hade ny revision icke skett förrän den 19 oktober 1920. Av
stadgandet i § 10, att räkenskapsåret borde så beräknas, att räkenskaperna
kunde vara avslutade och revision verkställd före utryckningen från repetitionsövningarna,
f ramgin ge, att revision bort ske senast den 10 oktober
1919, då nämnda övningar för år 1919 avslutades. Såvitt protokollen utvisade,
hade emellertid revisorer då icke ens utsetts. Huruvida revisionen
den 19 oktober 1920 omfattat hela tiden från revisionen 1918 framginge ej
klart av »revisionsberättelsen».

2. Efter det revisionen i oktober 1920 verkställts, hade vid sammanträde
den 24 november samma år utsetts två värnpliktiga nr 368 Linde och nr 577
Sjöberg till revisorer, varemot någon fast anställd icke utsetts till revisor.
Av nämnda värnpliktiga syntes emellertid någon revision icke hava verkställts,
utan hade vid sammanträde den 16 september 1921 till revisorer
valts korpralen nr 78/4 Gustavsson samt värnpliktige nr 183 21/1917 Nilsson
och nr 495 18/1919 Danielsson. Ej heller dessa syntes emellertid hava reviderat
kassan för räkenskapsåret 1920—1921, utan hade räkenskaperna för
denna tid reviderats av Oscar Waldner och E. S. Malm, vilka, såvitt
tillgängliga protokoll och den lnilitieombudsmannen tillställda förteckning
över styrelseledamöter och revisorer utvisade, icke blivit av manskapet
därtill utsedda.

Vad nu senast anförts ägde motsvarande tillämpning å revisionen för
räkenskapsåret 1921—1922, vilken jämväl verkställts av Waldner och
Malm, utan att de, såvitt framginge, blivit därtill av manskapet valda.

3. § 9 i 1916 års kungörelse förutsatte, att över verkställd revision särskild
berättelse skulle avgivas och till vederbörande befälhavare ingivas.
Berättelser hade emellertid av vederbörande revisorer endast på det sätt
avgivits, att revisorerna i kassaboken antecknat, att vid av dem företagen

revision över kassans räkenskaper »liar dessa till alla delar befunnits överensstämma»
eller något liknande. Att en dylik anteckning måste anses
synnerligen otillräcklig såsom revisionsberättelse torde vara uppenbart.
Av densamma framginge varken huru revisionen tillgått eller ens vilken
tid den omfattat. Sålunda framginge exempelvis icke, huruvida revisio
nen den 19 oktober 1920 jämväl avsett kassans förvaltning under räken
skapsåret 1918—1919 eller om allenast förvaltningen 1919—1920 reviderats.
Vad anginge den av Waldner och Malm verkställda revisionen av
räkenskaperna för året 1920—1921, vore anteckningen om densamma icke
ens dagteeknad. Då räkenskaperna avslutats per den 25 juni 1921. ville det
synas, som hade revisionen avsett tiden t. o. in. nämnda dag, vilket jämväl
fiamginge av det sätt varpa anteckningen om revisionen gjorts i kassa -boken. På grund av att anteckningen icke dagtecknats, vore dock icke
möjligt att med visshet avgöra, huruvida revisionen jämväl omfattat de
undei den 1 juli 1921 i kassaboken införda utgiftsposter eller icke.

4. Sedan korpralen N. Gustavsson och värnpliktige Karl Danielsson den
5 oktober 1921 förrättat revision av räkenskaperna för någon av tiderna
den 25/6 den 5/10 eller den 2/7—den 5/10 eller allenast den 5/10 — vilketdeia
framginge ej av »revisionsberättelsen» — och de i kassaboken under
sistnämnda dag antecknat, att »räkenskaperna befunnits förda med ord
ning och reda», hade åtskilliga såväl inkomst-som utgiftsposter införts
och räkenskaperna per den 1 december 1921 avslutats i kassaboken ovanför
den gjorda anteckningen. Uppenbarligen kunde den ifrågavarande revisionen,
vid vilken enligt Carlswärds i yttrandet den 12 februari 1923 lämnade,
mot »revisionsberättelsens» ordalydelse stridande uppgift framtida
kassaåtgärder skulle hava på förhand godkänts, icke vara att anse
som revision i vidare mån, än vad anginge de under den 5 oktober 1921 införda
tre poster, och syntes anmärkningsvärt att revisionen skett, innan
räkenskaperna avslutats för den tid revisionen avsett. I övrigt syntes revision
för ifrågavarande tid år 1921 icke hava ägt rum, där den ej på sätt
Carlswärd uppgivit, skett påföljande år, varom emellertid revisionsberättelse
saknades.

5. Av de rörande kompanikassorna utfärdade bestämmelserna (§§ 9 och
10) fiamginge, att rörande kassan skulle föras räkenskaper, som borde avslutas
före utryckningen från repetitionsövningarna.

Under tiderna den 27/11 1918—den 14/2 1920 och efter den 1 januari 1923
hade emellertid räkenskaper icke förts. Av Carlswärds yttrande den 1 mars
1923 syntes framgå, att kassan år 1920 »nyorganiserades», och av de företedda
protokollsavskrifterna att döma hade några sammanträden vare sig
med medlemmarna eller styrelsen icke ägt rum under förstnämnda tids
period förrän den 12 januari 1920. Då av kassaboken ävensom ovannämnda
motbok nr 1541 framginge, att kassans inkomster under tiden från dess
bildande den 1 december 1917 till den 27 november 1918 utgjort tillhopa
225 kronor 97 öre, varav 4 kronor 44 öre utgjort ränta, och dess utgifter

under samma tid 153 kronor 4 öre, och följaktligen sistnämnda dag funnits
en behållning av 102 kronor 93 öre, både kassan, som ieke torde upphöra,
förrän dess samtliga tillgångar förbrukats och slutrevision ägt rum, fortfarande
bort mod bokföring redovisas. Styrelse och revisorer hade följaktligen
bort väljas jämväl under år 1919. Av motsvarande skäl hade räkenskaper
bort föras jämväl för tiden efter den 1 januari 1923.

6. Med hänsyn till kassarörelsens enkla beskaffenhet torde andra räkenskaper
icke hava erfordrats än eu kassabok, upptagande dag för dag
inkomster och utgifter samt, vid räkenskapernas avslutande vid räkenskapsårets
slut, innestående behållning, ävensom bankbok, utvisande, likaledes
dag för dag, insättningar och uttag samt kvarstående fordran. An
teckningarna om kassans inkomster och utgifter syntes emellertid icke
hava förts å de dagar medlen influtit eller utgivits. Vid jämförelse mellan
kassa- och bankmotböcker framginge sålunda, att dessa anteckningar, i den
mån de rörde insättningar och uttagningar ur bank, i flertalet fall icke
överensstämde.

Den 23 juli 1918 både ett belopp av 54 kronor 7 öre insatts. Berörda insättning
hade icke bokförts. Den 2 november 1918 hade uttagits 139 kronor
och den 9 november 6 kronor 49 öre. I kassaboken hade för den 7 november
bokförts en uttagning av 146 kronor 99 öre. Den 27 november 1918 hade
uttagits 4 kronor 42 öre. Berörda uttagning hade icke bokförts. I kassa
boken hade bokförts följande insättningar, nämligen den 7 november 1918
1 krona 50 öre, den 23 november 1918 54 kronor 7 öre, den 2 december 1920
39 kronor 50 öre och samma dag 34 kronor. Berörda belopp tillhopa 129
kronor 7 öre hade icke insatts. Den 2 december 1920 hade bokförts en uttagning
av 100 kronor 75 öre. Denna uttagning hade icke förekommit i
motboken. Däremot hade enligt motboken den 4 december 1920 verkställts
en uttagning av 27 kronor 25 öre, vilken uttagning emellertid icke bokförts.
Enligt motboken hade den 27 december 1920 insatts ett belopp av 21 kronor
54 öre. Kassaboken för berörda dag utvisade emellertid icke någon insättning,
utan i stället en uttagning av 9 kronor 46 öre. Upplupen ränta för år
1920, utgörande enligt motboken nr 4251 med Smålands Enskilda Bank 9
kronor 83 öre, hade icke bokförts i kassaboken. Enligt kassaboken hade den
4 december 1921 dels insatts ett belopp av 31 kronor 50 öre, dels uttagits ett
belopp av 39 kronor 30 öre. Berörda insättning och uttagning återfunnes
icke i motböckerna. Den 11 februari 1921 hade uttagits ett belopp av 8 kronor
80 öre. Detta belopp hade icke bokförts. Upplupen ränta för år 1921 å
sparkasseboken nr 4251 med Smålands Enskilda Bank utgörande 26 kronor
68 öre hade icke bokförts. En uttagning den 13 februari 1922 av 610 kronor
36 öre hade ej heller bokförts. Den 4 april 1922 hade insatts 25 kronor. I
kassaboken hade införts en insättning av 31 kronor. Den 26 maj 1922 hade
uttagits 48 kronor. I kassaboken hade bokförts en uttagning av 76 kronor
23 öre. Enligt kassaboken hade den 3 juni 1922 insatts ett belopp av 37 kronor.
Berörda insättning hade icke verkställts. Den 3 juli 1922 hade insatts

ott belopp av 53 kronor 11 öre. I kassaboken hade samma dag bokförts eu
insättning av 39 kronor. Enligt kassaboken hade den 26 juli uttagits dels
ett belopp av 212 kronor 21 öre, dels ett belopp av 5 kronor 38 öre, dels ock
ett belopp av 24 kronor 44 öre. I motböckerna förekomme allenast de två
förstnämnda beloppen. Upplupen ränta för år 1922 å sparkasseboken nr
4251 med Smålands Enskilda Bank, utgörande 2 kronor 92 öre, hade icke
bokförts.

En sammanställning av de belopp, som enligt motböckerna och kassaboken
insatts och uttagits under tiden mellan den 20 december 1917 och den
31 december 1922 utvisade, enligt motboken, insättningar till ett belopp av
1,246 kronor 92 öre och uttagningar till ett belopp 1,244 kronor samt, enligt
kassaboken, insättningar till ett belopp av 1,374 kronor 18 öre och uttagningar
till ett belopp av 814 kronor 49 öre.

Även i andra än här ovan omförmälda fall syntes utgifts- och inkomstposter
hava i kassaboken antecknats utan hänsyn till deli tid, då däremot
svarande utgifter respektive inkomster ägt rum. Vid avslutandet den 25 juni
1921 av räkenskaperna skulle enligt kassaboken finnas 574 kronor 85 öre,
därav 543 kronor 85 öre i bank och 31 kronor i kassan. Enligt motboken
hade funnits innestående 583 kronor 68 öre eller 8 kronor 83 öre mer än
behållningen skulle utgöra enligt räkenskaperna (räntan = 9 kronor 83 öre).
Motboken utvisade, att såväl nämnda 583 kronor 68 öre som därå belöpande
ränta för år 1921 26 kronor 68 öre, tillhopa 610 kronor 36 öre, innestått å
motboken till den 13 februari 1922. Vid sådant förhållande torde de under
den 1 juli 1921 upptagna båda posterna »Betalt skuld från 1917—1918
398:21» och »Kontant överlämnat (behållning) 176:64» icke i verkligheten
motsvaras av då gjorda utlägg, vilka tidigast kunnat ske den 13 februari
1922, då hela beloppet 610 kronor 36 öre uttagits å motboken.

Såvitt av nu anförda förhållanden framginge, syntes kassans medel
tidvis icke varit å bank insatta, ehuru några förestående utbetalningar icke
varit att förvänta, och uttagningar av insatta medel hade skett utan samband
med utgifter för kassan.

7. I samband med sistnämnda förhållande kunde jämväl anmärkas, att,
ehuru under respektive räkenskapsperioder överskott respektive förlust
uppstått, räkenskaperna avslutats och sedermera ånyo påbörjats utan att
behållningen överförts till nästa periods räkenskaper. Först under år 1923,
sedan nu ifrågavarande ärende anliängiggjorts, hade överskotten respektive
förlusterna från föregående år antecknats i kassaboken. Detta syntes
haft till följd att, oaktat behållningen i kassan vid räkenskapernas avslutande
den 26 juli 1922 — därest de på sätt ovan anförts först sedermera införda
utgiftsposterna under den 1 juli 1921 icke medräknats — utgjort icke
mindre än 798 kronor 13 öre, kompanichefen, sedan den 13 februari samma år
hela det då i bank innestående beloppet 610 kronor 36 öre av någon anledning
av kassaförvaltaren uttagits, såvitt kassaboken utvisade, nödgats
själv ersätta under år 1922 uppkommen förlust av 24 kronor 44 öre. Kassaförvaltaren
syntes sålunda icke blott underlåtit att vid bokföringen an -

märka kassans behållna tillgångar och utan samband med utgifter för kassan
uttagit dem ur banken, utan även underlåtit att tillhandahålla dem, da
de för täckande av den uppkomna förlusten erfordrats, och detta oaktat
vid denna tid (15/7 1922) sammanträde hållits med kassans medlemmar för
beslut om utbetalningar av kassans medel.

8. Av vad ovan anförts rörande posterna å 398 kronor 21 öre samt 176
kronor 64 öre syntes vidare framgå, att införingen av dessa utgiftsposter,
som gjorts efter det där förut gjord anteckning utraderats, skett efter det
revisionen avslutats ocli boken försetts med anteckning därom och om kompanichefens
godkännande. På enahanda sätt syntes posterna per den 1
augusti 1922 å tillhopa 274 kronor 57 öre hava införts först efter det räkenskaperna
för första halvåret 1922 avslutats den 26 juli samma år och med den
då upptagna balansen reviderats och försetts med revisorernas underskrift.

9. Beträffande åtskilliga utgiftsposter torde gälla, att de icke blivit behörigen
verifierade. Jämlikt § 8 i 1916 års kungörelse skulle utbetalningar
ur kassan göras i enlighet med av styrelsen fattat och protokollfört beslut.
Av samtliga de under kassans bestånd från den 1 december 1917 till den 1
januari 1923 bokförda utgifter å tillhopa 727 kronor 43 öre voro allenast
de under den 9 november 1918 samt under den 25 och den 26 juli 1922 antecknade
å tillhopa 389 kronor 2 öre grundade å dylikt beslut, varjämte
posterna under den 21 december 1917, den 30 april 1918 och den 4 juli 1922
ä tillhopa 95 kronor 88 öre efter utbetalningen godkänts av styrelsen. Samtliga
övriga poster hade icke varit föremål för protokollfört styrelsebeslut.
I yttrande den 22 mars 1923 till regementschefen hade sergeanten Cariswärd
härom uppgivit, att styrelsen icke ansett sig behöva fatta särskilt beslut
rörande sistnämnda poster, enär kassans delägare själva på tillfrågan av
kompanichefen samfällt förklarat sig medgiva ifrågasatta utbetalningar.
Då detta medgivande emellertid syntes helt formlöst inhämtats utan att
ens sammanträde med delägarna därvid ägt rum, syntes detsamma icke
bort få ersätta det föreskrivna styrelsebeslutet.

Vad särskilt anginge den under den 1 juli 1921 antecknade utgiftsposten
»Betalt skuld från 1917—1918» å 398 kronor 21 öre, torde varje fog för densamma
saknats. Såsom verifikation för denna post hade åberopats eu så
lydande handling:

»Sammandrag av inlevereringar till kassaförvaltningen för defekter:

År Fol. n:r

1917 9,863

1917 9,864

1917 16,448

1917 16,510

1918 15,845
1918 15,846
1918 15,882

Kronor

................ 64:97

................ 31: 5 2

................ 5:4 0

................ 36:5 9

................ 74: oo

................173: 51

................ 12: 22

Summa kronor 398: 21

Att ovanstående belopp inlevererats, vilket framgår av medelsredovis
ningarna i regementets kassaförvaltning för åren 1917 och 1918, intygas.

Hj. Thorsell

Förvaltningsunderofficer.»

Ur regementets kassaförvaltnings medelsredovisning till arméförvaltningens
civila departement hade militieombudsmannen inhämtat, att de i
ovan intagna sammandrag först omförmälda fyra inlevereringar avsett
defekter, som uppkommit under åren 1916 och 1917, innan kassan kommit
till stånd. För dåvarande kompanichefens, kaptenen Rudolf Stridbecks utlägg
för dessa defekter torde kassan icke kunna vidkännas någon utgift.
Något kvitto av Stridbeck till kassan, utvisande att denne bekommit ifrågavarande,
såsom utgivna antecknade medel, hade ej heller åtföljt verifikationerna.

Vidkommande de i sammandraget upptagna tre sista posterna, avsåge
de väl defekter, som uppkommit under år 1918, men även om kassans styrelse,
därest tillfälle blivit densamma berett att därom fatta beslut, finge
antagas hava funnit flertalet av de ifrågavarande defekterna hava bort av
kassan ersättas, torde det dock få anses oriktigt att kompanichefen, på sätt
här syntes hava skett, först fyra år efteråt och utan att ens kassans dåvarande
styrelse prövat saken, gjorde sig betäckt för sina utgifter för dessa
defekter.

Såväl i fråga om reversalen för dessa sistnämnda tre poster som beträffande
de reversal, som åberopats såsom verifikation för utgiften den 25
juni 1921 å 63 kronor 18 öre och under juli månad 1922 antecknade utgifter
å respektive 1 krona 40 öre, 10 kronor 70 öre och 226 kronor 68 öre gällde
för övrigt, att reversalen icke utgjorde bevis för att medlen från kassan
utbetalats till kompanichefen.

10. I sitt yttrande till regementschefen den 1 mars 1923 hade sergeanten
Carlswärd anfört bl. a., att vid kompaniadjutantsombyte i början av år
1922 likvidering verkställts av sedan föregående tjänstgöringsperioder
inneliggande räkningar för defekter m. m., vilka ditintills förskotterats av
kompanichefen, samt att återstående av kompanichefen disponerat belopp
250 kronor 13 öre jämte av Carlswärd beräknad ränta 35 kronor 86 öre
ånyo i samband med räkenskapernas infordrande insatts i den i Smålandsbanken
varande äldre sparkasseboken (nr 4251).

En granskning av de företedda kassaböckerna torde emellertid giva vid
handen, att, därest hänsyn jämväl tagits till samtliga i bankböckerna antecknade
räntebelopp, överskott uppstått, under första perioden 1918 med
184 kronor 93 öre, under 1920 med 494 kronor 50 öre, under första perioden
1921 med 90 kronor 18 öre, under andra perioden samma år med 28 kronor 52
öre samt under år 1922 med 1 krona 8 öre eller med tillhopa 799 kronor 21 öre,
varemot under andra perioden år 1918 uppstått en förlust av 87 kronor.
Aven för det fall, att den under den 1 juli 1921 antecknade, här*icke med -

räknade utgiftsposten ä 398 kronor 21 öre i sin helhet godkänts, skulle följaktligen
behållningen vid räkenskapernas avslutande den 26 juli 1922 hava
utgjort 314 kronor, oavsett den »beräknade räntan», och icke, såsom Carl
swärd i sitt yttrande uppgivit, 250 kronor 13 öi-e. Oredovisade återstode
följaktligen alltjämt 64 kronor 87 öre.

Som emellertid den omförmälda posten per den 1 juli 1921 på sätt ovan
under 9 anförts icke torde kunna påföras kassan, torde följaktligen ytterligare
ett belopp av 398 kronor 21 öre höra till kassan återbäras.

Med anledning av berörda anmärkningar anmodades regementschefen
att infordra vederbörandes förklaring ävensom själv avgiva yttrande i
ärendet.

I yttrande den 12 oktober 1923 anförde regementschefen översten Myhrman,
såvitt nu är i fråga: Beträffande anmärkningarna mot bokfö ring

m. m. vid 4. kompaniets kassa hade regementschefens tid icke
medgivit honom — liksom det icke heller torde åligga honom — att i detalj
och under jämförande med bokförings- och verifikationshandlingarna genomgå
den långa raden av anmärkningar jämte vederbörandes yttrande
angående desamma. Av militieombudsmannens skrivelse syntes emellertid
framgå, att den i kungörelsen den 27 oktober 1916 icke förekommande, men
i de av regementschefen fastställda stadgarna intagna bestämmelsen om
omedelbart insättande i bank av kassans medel, icke ordentligt följts, liksom
icke heller kungörelsens bestämmelser i §§ 8 och 10. Bestämmelsen
i § 8 torde väl emellertid icke utesluta, att kassans delägare (som ju vore
styrelsens huvudmän) själva kunde direkt besluta — sättet för beslutets
fattande finge sedan vara formlöst eller ej — att kassans medel finge användas
för vissa ändamål. Då regementschefen — som sedan mer än 12 år
väl kände både kaptenen Norlin och sergeanten Carlswärd, vilka båda alltid
gjort sig kända för utmärkt skicklighet, nit och plikttrohet — vore fullt
och fast övertygad om, att de icke avsiktligt gjort sig skyldiga till något
klandervärt, och framför allt, att de icke på något sätt handlat för egen
vinning eller annans skada, då kaptenen Norlin dessutom — ehuru han och
sergeanten Carlswärd icke ansett sig kunna medgiva det berättigade i militieombudsmannens
beräkning av vad som icke bort av kassan utbetalas
och som därför bort i kassan innestå — nu, för att icke ens synas hava
åsidosatt kassans intressen, av egna medel till kassan inbetalt de anmärkta
medlen jämte ränta, samt då slutligen det mål: rättelse för framtiden, som
militieombudsmannen avsett, säkerligen redan uppnåtts, hemställde regementschefen,
att ärendet icke måtte till någon militieombudsmannens vidare
åtgärd föranleda.

Kompanichefen kaptenen Norlin anförde i yttrande den 2 oktober 1923
att han, beträffande anmärkningarna mot vissa ur kompanikassan guldna
poster för defekter, ville anmäla, att han varken kunde finna det förenligt
med rättvisa, ej heller överensstämmande med kompanikassans ändamål,

att kompanichef personligen skulle ersätta de defekter, som förorsakats av
kompaniets värnpliktiga. Det oaktat hade de anmärkta medlen jämte
ränta av Norlin inbetalats till kompanikassan enligt bifogat bankkvitto,
enär Norlin icke i något avseende ville synas hava »åsidosatt» kompanikassans
intressen.

Sei gean ten Carlswärd, som vid kassan jämväl bestridde befattningen såsom
kassaförvaltare, anförde: Revisionen av kompanikassan den

19 oktober 1920 avsåge tiden från 1918. Revision hade ej kunnat ske den
10 oktober 1919, enär kassan ej varit organiserad nämnda tid och följaktligen
varit utan styrelse. Vid utryckningar inlämnades samtliga handlingar
(kassabok, bankbok, verifikationer och protokoll) till kompanichefen,
som förvarade desamma i låst kassafack till nästa styrelseval (organisation).
Bestämmelserna om, att räkenskaperna borde vara avslutade och
l eviderade före utryckning från repetitionsövningarna, syntes vara olämpliga.
Vid denna tid kunde kassans ställning icke ens överskådas, enär räkningar
och reversal inkommit först efter nämnda utryckning-. På grund
härav hade nya revisorer utsetts. Revisorernas sätt att verkställa revision
och uppsätta revisionsberättelse hade Carlswärd såsom kassaförvaltare ej
tagit befattning med, utan endast biträtt med begärda upplysningar rörande
in- och utbetalningar. Att revisionen av Waldner och Malm
även omfattade de under den 1 juli 1921 införda utgiftsposterna, framginge
av ett vid skrivelsen bifogat intyg. Förklaringen över sättet för
revisionen dagtecknad den 5 oktober 1921 vore av Carlswärd i skrivelse av
den 12 februari 1923 avgiven. Revisionen hade, i de fall den ej skett enligt
stadgarna, verkställts antingen efter utryckning, av nya revisorer, eller
före utryckning, av de valda, varvid kassaboken måst lämnas öppen för
fullständigt avslutande av räkenskaperna. Mot båda sätten vore anmärkningar
gjorda av militieombudsmannen och torde härav framgå, att dessa
förfaringssätt vore oriktiga och att tidpunkten för revision och räkenskapernas
avslutande borde förläggas till annan tid av året. Under tiden den
27/11 1918—den 14/2 1920 och efter den 1 januari 1922 kunde ej räkenskaperna
föras, enär styrelse ej varit organiserad. Kassan med handlingar förvarades
nämnda tid av kompanichefen. Att välja styrelse och revisorer
av kompaniets manskap, då kompaniet ej vore organiserat, torde vara
omöjligt. Med hänsyn till det sätt, varpå räkenskaperna blivit förda, bifogades
avskrift av bankböckerna jämförda med kassaboken, och torde
däiav framgå, att kontanterna alltid varit innestående i bank och insatta
snarast möjligt efter dess emottagande av respektive kompaniadjutanter. Såsom
exempel å kassabokens förande anfördes följande. Den 2 december
1920^inflöto i medlemsavgifter 39 kronor 50 öre och 34 kronor, summa 73 kronor
50 öre. 1 samband härmed utbetalades, för verifikation nr 10,100 kronor
75 öre, varför å bank uttogos 27 kronor 50 öre. I kassaboken voro dessa inkomstposter
uppförda såsom »insatta» och därjämte 100 kronor 75 öre såsom
uttagna», således eu överflödig dubbelföring, som utan förklaring försvå -

rade eu jämförelse mellan kassabok och bankbok. Då Carlswärds beläte
ning såsom kassaförvaltare upphörde, överlämnades samtliga handlingar
till kompanichefen den 1 juli 1921, varvid infördes såsom utgifter: betald
skuld 1917—1918 398 kronor 21 öre och kontant överlämnad behållning 17fi
kronor 64 öre. Ränta 9 kronor 83 öre hade dock ej blivit införd i kassaboken.
Innestående belopp å motboken utgjorde vid överlämnandet tillsammans
583 kronor 68 öre, däri ovanstående ränta ingick. Den 26 juli 1922 utvisade
kassan en förlust av 24 kronor 44 öre, vilket belopp antecknats i kassaboken
såsom ersatt av kompanichefen. I samband därmed återinfördes de från
äldre kassan varande tillgodohavanden 97 kronor 93 öre från 1918 samt
176 kronor 64 öre från 1921 med avdrag av förlust å 24 kronor 44 öre, utgörande
en slutsumma av 250 kronor 13 öre. Den tid sistnämnda belopp borde
såsom räntebärande medel ingå i kassan beräknades av Carlswärd till år
1923, och utgjorde räntemedlen under nämnda tid 35 kronor 86 öre, summa
285 kronor 99 öre. Radering och införing av utgiftsposter efter revision
av kompanichefens påskrift hade av Carlswärd ej utförts, vilket framginge
av bifogat intyg. Vid de tillfällen, kompanikassans samtliga medlemmar
på tillfrågan av kompanichefen medgivit utbetalningar, ansåge
Carlswärd ett styrelsebeslut om samma sak vara ett underkännande av
såväl kompanichefens som medlemmarnas förut fattade beslut. Intyg att
åberopade poster: den 25/6 1921 63 kronor 18 öre, juli 1922 1 krona 40 öre,
10 kronor 70 öre, 226 kronor 68 öre och beloppet 398 kronor 21 öre utbetalats
av medel ur kassan till kompanichefen bifogades. De belopp, som
enligt anmärkningsskrivelsen torde böra återbäras till kassan, voro medel,
som kassan utbetalat till kompanichefen efter styrelsebeslut eller medlemmarnas
medgivande.

Vid Carlswärds skrivelse fanns fogad den däri omförmälda »avskrift av
bankböckerna jämförda med kassaboken» ävensom följande två intyg:

»Intygas

att vid de av oss företagna revideringarna av 4. kompaniets kompanikassa,
tiden december 1920—1 juli 1921 jämväl omfattade de den 1 juli å kreditsidan
uppförda posterna:

Betald skuld från 1917—1918 ..............................kronor 398:21

Kontant överlämnat (behållning) .......................... » 176: 6 4

samt oktober 1921—1 augusti 1922 jämväl omfattade de å debetsidan uppförda: Behållning

från 1919 ......................................kronor 97: 93

Behållning från 1921 ...................................... » 176 :64

med summa 274 kronor 57 öre, varvid brist från 1922 å 24 kropor 44 öre
uppstått.

Eksjö den 2 oktober 1923.

Oscar Waldner. E. S. Malm.»

kronor 63:18
» l:4o
» 10:7 0

» 226:68
» 398:21

Ovanstående poster äro till undertecknad utbetalade ur 4. kompaniets
kompanikassa. Verifikationer äro i samband med betalningarna lämnade
till kassaförvaltaren.

Intygas Eksjö den 27 september 1923.

O. Norlin

Kapten.»

* *

lintyg.

Den 25/6 1921
Juli 1922 .....

» » .....

Juli 1921 .....

I skrivelse den 30 maj 1924 till krigsfiskalen vid Kalmar regemente anförde
militieombudsmannen härefter följande.

På sätt ovan anförts ålåge det jämlikt § 11 omförmälda kungörelse den
27 oktober 1916 vederbörande befälhavare att kontrollera kassans verksamhet,
tid efter annan verkställa inventering av densamma och på lämpligaste
sätt giva manskapet del av revisionsberättelsen. Avsikten med att
denna kontroll ålagts kompanichefen såsom tjänsteåliggande torde givetvis
vara att tillförsäkra manskapet en sakkunnig och fullt opartisk tillsyn
över kassans verksamhet, vilket, med hänsyn till övriga funktionärers
— styrelses, kassaförvaltares och revisorers — självfallet ringa erfarenhet
i hithörande frågor, torde framstå såsom ett nödvändigt villkor för ordning
och reda vid skötandet av kassans räkenskaper.

Vad i detta ärende förekommit gå ve emellertid vid handen, att kaptenen
Norlin i flera hänseenden på ett betänkligt sätt eftersatt sin plikt såsom
tillsynsmyndighet över 4. kompaniets manskapskassa.

Av de här ovan under särskilda punkter återgivna anmärkningarna
torde allenast den under punkt 8 anförda vunnit i viss mån tillfredsställande
förklaring, i det av handlingarna torde få anses framgå, att åtminstone
vid den tid år 1923, då de den 7 februari samma år förordnade extra
revisorerna, sergeanten Waldner och furiren nr 40 Malm, verkställt revision
av kassan, de i den nämnda anmärkningspunkten avsedda posterna
varit i kassaboken införda.

Med avseende å de under punkterna 1—3 upptagna anmärkningarna,
torde det väl icke i och för sig kunna läggas kompanichefen kaptenen
Norlin till last såsom tjänstefel, att de i vederbörlig ordning utsedda revisorerna
helt undandragit sig fullgörandet av sitt uppdrag. Däremot torde
det hava ankommit på kaptenen vid utövandet av sin kontrollerande verk -

samhet att övervaka åtminstone, att styrelse oeli revisorer i vederbörlig
ordning utsetts, att räkenskaperna för revision hållits revisorerna tillhanda
inom tid, som enligt ovannämnda kungörelse och de av regementschefen
fastställda stadgarna föreskrivits, att nya revisorer tillsatts, där de
förutvarande icke fullgjort sitt uppdrag, att avskrift av revisonsberättelsen
på sätt § 6 i stadgarna föreskreve till honom överlämnats, och att revisionsberättelsen
delgivits manskapet. I nu angivna hänseenden syntes
kaptenen Norlin icke hava vidtagit någon som helst åtgärd med anledning
av de brister därutinnan, som ovan anmärkts.

Särskilt syntes emellertid kaptenen Norlin hava åsidosatt den honom
åliggande kontrollen över kassaförvaltarens sätt att sköta sin uppgift.
På sätt under punkt 4 anmärkts hade denne i kassaboken, sedan revisionen
den 5 oktober 1921 avslutats, infört poster ovanför revisorernas anteckning
om den verkställda granskningen, underlåtit att fullfölja räkenskaperna
under de i punkt 5 angivna tider åtminstone så tillvida, att befintliga
över- och underskott (punkt 7) ävensom upplupna räntor i kassaboken redovisats,
på sätt under punkt 6 anmärkts oriktigt antecknat inkomster och
utgifter och underlåtit enligt § 5 i stadgarna hava medlen insatta i bank
samt verkställt utbetalningar, enligt vad i punkt 9 anförts, utan att beslut
därom på föreskrivet sätt fattats och utan behöriga verifikationer.

Vad kassaförvaltaren, sergeanten Carlswärd, till anmärkningen under
punkt 6 anfört vore uppenbarligen icke tillfredsställande och utgjorde ej
heller förklaring till den stora skillnaden mellan kassabokens och bankböckernas
slutsummor. Ej heller hade någon förklaring givits därtill att
posterna under den 1 juli 1921 införts i kassaboken, ehuru de icke kunde
hava utgivits förr än den 13 februari 1922, då banktillgodohavandet i dess
helhet uttogs.

På grund av den enkelhet, som utmärkte och även borde utmärka bokföring
av ifrågavarande slag, hade det varit lätt för kompanichefen att
även vid en flyktig granskning vid den honom åliggande kontrollen och
inventeringen konstatera det slarviga och delvis oriktiga sätt, på vilket
räkenskaperna förts av Carlswärd. Kompanichefen hade då redan på ett
tidigt stadium kunnat entlediga denne från handhavandet av ifrågavarande
medel och jämlikt § 6 i kungörelsen till kassaförvaltare utse lämpligt
underbefäl.

Vad som emellertid framför annat synts militieombudsmannen anmärkningsvärt
beträffande förvaltningen och kontrollen över kassan vore
det författningsstridiga sätt, varpå medlen utbetalats (punkterna 7, 9 och
10). På sätt i punkt 7 anförts hade kassans samtliga tillgångar den 13
februari 1922 uttagits ur den bank, där de innestått, utan att såvitt räkenskaperna
utvisade någon utbetalning då ägt rum eller beslutats. Av vad
sergeanten Carlswärd anfört och kaptenen Norlin icke bestritt torde
framgå, att medlen utbetalats till Norlin. Denne, på vilken det ankommit
att kontrollera kassans förvaltning, hade sålunda, mot stadgarnas

föreskrift därom, att kassans medel skulle innestå i bank, utan att beslut
om utbetalning i vederbörlig ordning fattats och utan att vederbörlig verifikation
lämnats, själv disponerat eller i varje fall omhänderhaft medlen.
Någon förklaring i denna punkt hade icke i ärendet avgivits, men syntes
av vad sergeanten Carlswärd i sitt yttrande den 1 mars 1923 anfört framgå,
att uttaget av medlen skett i samband med kompaniadjutantsombyte
för »likvidering av sedan föregående tjänstgöringsperioder inneliggande
räkningar för defekter in. in., vilka ditintills förskotterats av kompanichefen».
Härmed torde icke kunna avses någon annan post än den under
den 1 juli 1921 antecknade å 398 kronor 21 öre. Frånsett att det måste
anses synnerligen anmärkningsvärt, att kaptenen Norlin funnit sig kunna
på detta redan formellt oriktiga sätt under år 1922 gottgöra sig för utgifter,
som han skulle haft fyra år därförut eller år 1918, framginge, på sätt
under punkt 9. anförts jämfört med de handlingarna bifogade utdrag ur
Kalmar regementes medelsredovisningar med därtill hörande reversal, att
av de med denna post avsedda defekter allenast sådana för tillhopa 259
kronor 73 öre ersatts av Norlin, varemot återstoden 138 kronor 48 öre ersatts
av förutvarande kompanichefen, kaptenen Stridbeck, och dessutom
tillkommit före kassans bildande. Sistnämnda belopp hade sålunda icke
ens om beslut därom fattats i stadgeenlig ordning bort få av kaptenen
Norlin till utbetalning godkännas och hade därjämte, då så likväl i strid
med författningens föreskrifter skett, bort utbetalas till kaptenen Stridbeck
mot hans kvitto och icke till Norlin.

Utöver ifrågavarande 398 kronor 21 öre hade kaptenen Norlin låtit till
sig utbetala kassans övriga innestående medel, så att, på sätt i punkt 10
anförts, brist i kassan uppstått, vilken brist först efter erhållen del av
militieombudsmannens anmärkningsskrivelse tillfullo ersatts.

Även om militieombudsmannen i övrigt beträffande kompanichefens
bristande kontroll i tillsynen över ifrågavarande kassa skulle ansett sig
kunna låta bero vid en erinran, hade militieombudsmannen emellertid
vid hänsyn tagen jämväl till vad ovan anförts rörande anmärkningarna
under punkterna 7, 9 och 10 funnit hans åtgöranden och försummelser
vara av den art, att militieombudsmannen ansett sig icke kunna undgå
att ställa honom till ansvar därför; och uppdroge militieombudsmannen
fördenskull åt krigsfiskalen att ställa kaptenen Norlin under åtal inför
regementskrigsrätten vid Kalmar regemente med yrkande om ansvar å honom
efter lag och sakens beskaffenhet för vad han enligt vad ovan anförts
låtit komma sig till last.

Vidkommande de försummelser, vartill kassaförvaltaren, sergeanten
Carlswärd, kunde hava gjort sig skyldig, torde det ej tillkomma allmän
åklagare att angående dem föra talan.

På det åtal, som krigsfiskalen C. G. Agelin med anledning härav anställde
vid regementskrigsrätten vid Kalmar regemente mot kaptenen Nor -

lin, meddelade regementskrigsrätten utslag den 5 september 1924. I utslaget
yttrades följande: Genom svarandens eget medgivande funne krigs rätten

ådagalagt, att svaranden dels obehörigen förfogat över den under
lians tillsyn ställda kompanikassan genom att under olika förevändningar
överföra kassans medel till den förut inom kompaniet befintliga s. k. persedelkassan,
i följd varav till huvudsaklig del uppkommit de av militieombudsmannen
anmärkta felaktigheterna uti räkenskapernas förande och
i dessas angivande av kassabehållningen vid olika tidpunkter, dels ock
uraktlåtit att överföra varje års samlade behållning till det därpå följande
årets räkenskaper samt att tillgodoföra räkenskaperna de räntor,
som upplupit å de i bank insatta medlen. I övrigt funne krigsrätten genom
i målet utredda omständigheter styrkt, dels att svaranden genom den
befattning, han tagit med manskapets den 20 september 1920 protokollförda,
under beteckning av »frivillig gåva» verkställda sammanskott av en krona
per man, överskridit sin befogenhet; dels att svaranden uraktlåtit att öva vederbörlig
tillsyn däröver, att kompanikassans räkenskaper enligt gällande
bestämmelser årligen blivit vederbörligen avslutade; dels ock att svaranden
jämväl i allmänhet brustit i den honom, enligt kungl. kungörelsen den 27
oktober 1916 angående uttagande vid truppförbanden av frivilliga sammanskott
av manskapspersonalen samt enligt de av regementschefen den
1 september 1917 fastställda stadgandena för kompanikassa vid regementet,
åliggande skyldighet att utöva tillsyn och kontroll över kassans tillgångar
och verksamhet. I anledning av vad sålunda blivit erkänt och
styrkt prövade krigsrätten, som funne, att svaranden icke i något fall
handlat för egen fördel samt att svarandens berörda förfarande och underlåtenhet
i viss mån skett under mildrande förhållanden, jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten lagligt döma honom att för oförstånd och försummelse
i fullgörande av tjänsteplikt undergå arrest utan bevakning i
sex dagar.

Krigsrättens utslag har icke blivit överklagat.

3. Högre straff utmätt än lagligen kunnat ske.

Vid en av militieombudsmannen den 30 november 1923 förrättad inspektion
av Livregementets dragoner anmärktes vid granskning av regementskrigsrättens
protokoll bl. a., hurusom genom utslag den 18 augusti
1923 regementskrigsrätten, däri v. krigsdomaren A. von Hedenberg tjänstgjorde
såsom ordförande samt ryttmästaren F. H. Martin, t. f. auditören
B. Meyer och fanjunkaren E. Svedén såsom ledamöter, dömt häktade värnpliktige
nr 45 Richard Rinaldo Lundgren jämlikt 50 § strafflagen för
krigsmakten att för rymning hållas till straffarbete två månader.

Enligt berörda paragraf får emellertid straffarbete ådömas allenast vid
rymning från fartyg under vissa omständigheter.

3 — Militieombudsmaimens ämbetsberättelse.

I infordrat yttrande anförde krigsrättens ledamöter rörande ifrågavarande
anmärkning följande: Efter så lång tid kunde de numera icke erinra
sig vad under överläggningen till ifrågavarande utslag förekommit. Emellertid
hade krigsrättens civila ledamöter under sin långa tjänstgöring såsom
militärjurister synnerligen ofta — ordföranden ett 100-tal gånger om
året — haft att tillämpa 50 § strafflagen för krigsmakten, vadan de måste
förutsättas hava ägt fullständig kännedom om däri stadgade straffbestämmelser.
Då de därtill under överläggningen läst stadgandet, vilket
de med bestämdhet erinrade sig hava gjort, förefölle det dem synnerligen
troligt, att vid överläggningen hade blivit bestämt ett straff av två månaders
fängelse, men att vid avfattandet av utslaget förelupit antingen ett
dikteringsfel eller en misskrivning. I saknad av stöd i minnet vågade de
därmed dock ej med bestämdhet bestrida, det straffet genom en lapsus av
dem hestämts till straffarbete. I vad på dem ankomme hade Lundgren,
på sätt som framginge av närslutet kvitto, erhållit nöjaktig gottgörelse
för det honom genom berörda misskrivning tillfogade lidande. I betraktande
av den egendomliga arten av den ovan omförmälda misskrivningen
vore ett upprepande därav icke att befara.

Det i yttrandet omförmälda kvittot var så lydande:

»Undertecknad, som av Regementskrigsrätten vid K. Livregementets
Dragoner genom utslag den 18 augusti 1923 för rymning ådömdes och numera
avtjänat två månaders straffarbete, erkänner mig hava denna dag
emottagit etthundra kronor utgörande efter överenskommelse full gottgörelse
för den skada, som genom utslaget må hava vållats mig, varför jag
förklarar mig icke hava att framställa något som helst vidare anspråk i
detta ärende.

Göteborg den 26 januari 1924.

Richard Lundgren

Bevittnas av:

Erik Palmgren Olof Lindholm

Polissekreterare v. auditör. Detektivkommissarie.»

* #

Det fel, vartill krigsrättens ledamöter på sätt ovan anförts gjort sig
skyldiga, ansåg militieombudsmannen även om målsäganden velat åtnöjas
med det belopp, han såsom gottgörelse för liden skada emottagit, dock
vara av beskaffenhet att icke kunna undgå laga beivran. I skrivelse till
överkrigsfiskalsämbetet den 22 februari 1924 uppdrog därför militieombudsmannen
åt ämbetet att vid krigshovrätten i laga ordning ställa regementskrigsrättens
ifrågavarande ledamöter, v. krigsdomaren von Hedenberg,
t. f. auditören Meyer, ryttmästaren Martin och fanjunkaren Svedén,

under åtal för vad de sålunda låtit komma sig till last och därvid yrka
ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anställde
mot hemälda krigsrättsledamöter, meddelade krig shovrätten utslag den 3
juni 1924. I utslaget yttrades följande: Enär von Hedenberg och hans
medparter i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten vid
meddelande av ifrågavarande utslag gjort sig skyldiga till felaktigt förfarande
i domarämbetets utövning i åtalade hänseendet, prövade krigshovrätten
rättvist jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma von Hedenberg
ocli hans medparter att för vad sålunda läge dem till last höta, von
Hedenberg och Meyer vardera 40 kronor samt en var av Martin och Svedén
10 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Försummelse beträffande expediering av straffuppgifter och
bestyrkande av rättsstatistiska uppgifter.

Vid en av militieom budsmannen den 7 juni 1923 i sammanhang med
inspektion av Smålands husarregemente företagen granskning av regementskrigsrättens
protokoll anmärktes bl. a., att i brädden av vederbörande
protokoll saknades anteckning därom att uppgifter till straffregistret
expedierats beträffande krigsrättens utslag den 27 oktober 1921,
varigenom volontären nr 13/4 Hans Bernhard Löfberg villkorligt dömts
dels jämlikt 20 kap. 5 § allmänna strafflagen jämförd med 20 kap. 1 §
samma lag och 107 § strafflagen för krigsmakten att för inbrott undergå
straffarbete i två månader och dels jämlikt 20 kap. 4 § 4 mom. allmänna
strafflagen och 107 § strafflagen för krigsmakten att för inbrottsstöld undergå
straffarbete i tre månader eller att i ena hot undergå straffarbete i
fem månader, samt krigsrättens utslag den 16 december 1921, varigenom
volontären nr 50/liv Per Artur Olofsson jämlikt 15 kap. 22 § allmänna
strafflagen dömts till fängelse i en månad.

Vidare anmärktes, att rättsstatistiska uppgifterna enligt formulär nr 16
för rättegångstillfällena den 27 oktober, den 14 november och den 16 december
1921 med regementskrigsrätten icke bestyrkts av tjänstgörande
audi tören.

Vid å militieombudsmansexpeditionen företagen granskning av krigsrättens
protokoll för år 1922 anmärktes slutligen, att anteckning om expediering
av straffuppgift saknades jämväl beträffande krigsrättens utslag
den 14 mars samma år, varigenom korpralen nr 9/4 O. V. Pettersson bl. a.
jämlikt 81 § strafflagen för krigsmakten dömts för våld å annan krigsman
till fängelse i en månad.

Genom särskilda skrivelser den 14 och den 23 juli samt den 10 september
1923 infordrade militieombudsmannen i anledning av berörda anmärk -

ningar yttrande av t. f. länsnotarien Folke Wärn, vilken såsom auditör
vid krigsrättens ifrågavarande sammanträden den 27 oktober, den 14 november
och. den 16 december 1921 ävensom den 14 mars 1922, var ansvarig
för såväl straffuppgifternas vederbörliga expediering som rättsstatistiska
uppgifternas uppsättande och bestyrkande. Då Wärn ej inkom med yttrande,
blev honom genom särskilda skrivelser den 4 oktober 1923 förelagt
att vid visst vite inkomma med yttrande över anmärkningarna.

I yttrande den 29 oktober 1923 anförde Wärn härefter följande: Hans
underlåtenhet att i brädden av protokollen verkställa anteckning om expediering
av ifrågakomna straffuppgifter hade berott på rent förbiseende
från hans sida, och kunde som ursäkt endast anföras, att straffuppgifterna
vanligen avsändes omedelbart efter krigsrättens sammanträde och innan
det fullständiga protokollet vore uppsatt, varigenom anteckningen i brädden
av protokollet blivit bortglömd. Beträffande underlåtenheten att bestyrka
rättsstatistiska uppgifterna för rättegångstillfällena den 27 oktober,
den 14 november och den 16 december 1921 torde denna hava berott därpå,
att Wärn vid frånträdande av sitt förordnande som auditör den 1 januari
1922 förgätit tillse, att dessa bestyrkanden förefunnits. Han medgåve
likväl, att det ålegat honom tillse detta efter varje krigsrättens sammanträde.
Han vågade dock anhålla, att militieombudsmannen ej ville
anse dessa hans förseelser vara av så allvarlig art, att åtal därför måste
följa, då de ju berott på förbiseende, och rättsförlust därigenom ej hade
tillfogats någon.

På grund av vad Wärn sålunda anfört och sedan från fångvårdsstyrelsen
inhämtats, att straffuppgifter beträffande Löfberg inkommit den 9
november 1921 och beträffande Per Artur Olofsson den 22 december samma
år, men att sådan uppgift beträffande O. V. Pettersson saknades, anmodades
Wärn genom särskilda skrivelser den 14 november 1923 att skyndsamt
inkomma med bevis dels att han sedermera cj mindre i brädden av protokollet
gjort anteckning om expedierande av straffuppgifterna beträffande
Löfberg och Per Artur Olofsson än även bestyrkt ifrågavarande rättsstatistiska
uppgifter, dels ock att han till straffregistret expedierat straffuppgift
angående O. V. Pettersson samt gjort anteckning därom i brädden
av protokollet.

Då Wärn emellertid icke avhördes, förelädes honom genom särskilda
skrivelser den 19 december 1923 vid angivet vite att inom viss förelagd
tid efter erhållen del av föreläggandet till militieombudsmannen inkomma
med ifrågavarande bevis eller, därest desamma icke kunnat erhållas, med
uppgift om anledningen därtill.

Med anledning därav anförde Wärn uti förklaring den 3 januari 1924,
att han genom någon tillfällighet torde hava glömt insända straffuppgift
angående O. V. Pettersson, troligen beroende därpå, att han vid det krigsrättssammanträde,
då O. V. Pettersson dömdes, endast var förordnad för
dagen genom telegram från krigshovrätten; att anledningen till att han

icke inkommit med infordat bevis om verkställda anteckningar i brädden
av protokollen vore den, att han icke från auditören vid regementet fått
svar på sin begäran att verkställa dessa anteckningar; samt att han ånyo
tillskrivit auditören i saken.

Med hänsyn till vad Wärn sålunda uppgivit infordrades yttrande från
auditören vid Smålands husarregemente. I skrivelse den 31 januari 1923
anförde denne, auditören H. Månsson, följande: Såvitt Månsson kunde erinra
sig hade han aldrig från Wärn emottagit någon begäran att verkställa
uti skrivelsen omförmälda anteckningar. I varje fall hade auditören
Månsson icke vare sig under år 1923 eller innevarande år erhållit
någon skrivelse från Wärn rörande dessa anteckningar. Wärn hade lämnat
Eksjö på våren 1922 utan att hava upprättat den föreskrivna rättsstatistiken.
På anmodan från statistiska centralbyrån hade auditören
Månsson efter krigsrättsprotokollen uppsatt den felande rättsstatistiken
från år 1921 och expedierat den i november 1922 till hyrån, därvid han
meddelat hyrån, att som han icke kände Wärns dåvarande vistelseort, han
icke kunnat få hans underskrift å uppgifterna. De ifrågavarande krigsrättsprotokollen
och statistiska uppgifterna vore numera inbundna, och
anteckningarna kunde ju med lätthet verkställas.

# *

* I

I skrivelse till överkrigsf i skalsämbetet den 21 februari 1924 anförde militieombudsmannen
följande.

Enligt 1 § i lagen om straffregister skulle hos fångvårdsstyrelsen finnas
straffregister innehållande vissa uppgifter angående bland annat dem,
som av domstol i riket dömts till straffarbete eller fängelse. Enligt § 1
i kungörelsen den 26 november 1914 om uppgifter till straffregistret och
om registrets förande gällde vidare, att straffuppgift från krigsrätt skulle
undertecknas av auditören, att, där utslag avkunnats muntligen, uppgiften
skulle avsändas inom fjorton dagar efter utslagets avkunnande, samt att
angående dagen, då uppgift från underrätt avsändes, anteckning skulle
göras i brädden av det protokoll, vari utslaget intagits.

Jämlikt § 1 i kungl. kungörelsen den 23 december 1915 angående rättsstatistiken
skulle uppgifter enligt fastställda formulär avlämnas till rättsstatistiken
från, bland annat, krigsrätter. Uppgifter från krigsrätt enligt
formulär nr 16 skulle enligt anvisningar i blanketten införas efter hand
som utslagen meddelades och undertecknas av auditören.

Av vad ovan anförts frainginge, att Wärn underlåtit dels att avlämna
straffuppgift beträffande O. V. Pettersson, dels att i brädden av protokollen
gorå anteckning om dagen för avsändande av straffuppgifter beträffande
Löfberg och Per Artur Olofsson, dels ock att underteckna rättsstatistiska

uppgifter enligt formulär nr 16 för rättegångstillfällena den 27 oktober,
den 14 november och den 16 december 1921.

Visserligen torde de ifrågavarande förseelserna i och för sig vara av
ringa beskaffenhet. Wärn hade emellertid helt underlåtit att vidtaga åtgärd
för felens avhjälpande, sedan de av militieombudsmannen påpekats.
Särskilt syntes härvid anmärkningsvärt, att Wärn, sedan han genom militieombudsmannens
skrivelse den 14 november 1923 blivit uppmärksamgjord
därpå, att straffuppgift rörande O. V. Pettersson mer än ett och
ett halvt år efter utgången av därför stadgad tid icke avsänts, likväl icke
omedelbart expedierat uppgiften, som enligt intyg från fångvårdsstyrelsens
avdelning för straffregistret vid skrivelsens avlåtande ännu icke, således
mer än tre månader efter den Wärn givna påminnelsen, insänts till
fångvårdsstyrelsen.

Wärn hade slutligen på sätt av det föregående framginge, i tjänsteskrivelse
till militieombudsmannen den 3 januari 1924 uppgivit, att han från
auditören vid regementet icke fått svar på begäran, som Wärn skulle
till denne framställt om de ifrågakomna anteckningarnas verkställande,
och att han ånyo skulle tillskrivit auditören i saken; och denna uppgift
hade Wärn lämnat, oaktat, enligt vad auditören i skrivelse den 31 i samma
månad uppgivit, varken någon dylik begäran eller över huvud taget någon
skrivelse från Wärn ännu sistnämnda dag inkommit till auditören.

Särskilt med hänsyn till vad Wärn i sist angivna hänseende låtit komma
sig till last hade militieombudsmannen ansett sig icke kunna underlåta
göra samtliga här ovan angivna tjänstefel till föremål för laga beivran.
Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att
vid krigshovrätten i laga ordning ställa Wärn under åtal och därvid yrka
ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anställde
mot t. f. auditören Wärn, meddelade krigshovrätten utslag den 10
november 1924. I utslaget yttrades följande: Enär Wärn, vilken i egenskap
av tillförordnad auditör vid ovannämnda krigsrätt varit ansvarig
för såväl att straffuppgift beträffande Pettersson insänts inom stadgad
tid, eller fjorton dagar efter utslagets avkunnande, och att anteckning
rörande expedierandet av övriga ifrågavarande straffuppgifter införts i
brädden av vederbörligt protokoll, som ock att ifrågavarande statistiska
uppgifter författningsenligt bestyrkts, åsidosatt sina skyldigheter härutinnan
på sätt av militieombudsmannen anmärkts, prövade krigshovrätten
rättvist att jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma Wärn att
för försummelse i fullgörande av honom i ovannämnda egenskap åliggande
tjänsteplikter höta 50 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Dröjsmål med expediering av straffuppgifter.

Vid av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av Karlskrona
gr enad jär regemente och Karlskrona kustartilleriregemente den 15
och den 17 december 1923 företagen granskning av regementskrigsrätternas
protokoll anmärktes bl. a. följande.

T. f. auditören Gösta Ek hade beträffande de mål, i vilka han varit
skyldig expediera straffuppgift, enligt anteckning i brädden av de olika
protokollen i regel expedierat dylik uppgift efter utgången av den i § 1
kungl. kungörelsen den 26 november 1914 om uppgifter till straffregistret
och om registrets förande föreskrivna tid. Sålunda hade straffuppgift expedierats
från regementskrigsrätten vid Karlskrona grenadjärregemente
först

1) den 18 juni 1921 beträffande det av regementskrigsrätten den 25 maj
1921 meddelade utslag, varigenom furiren nr 6 Karl Emil Johansson dömts
dels jämlikt 105 § strafflagen för krigsmakten jämförd med 104 § samma
lag samt 20 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen att för första resan snatteri
hållas i fängelse två månader, dels ock jämlikt 52 § strafflagen för
krigsmakten att för olovligt undanhållande undergå vaktarrest i 15 dagar,
eller i en bot att hållas i fängelse två månader 15 dagar;

2) den 28 oktober 1921 beträffande det av regementskrigsrätten den 1 i
samma månad meddelade utslag, varigenom värnpliktige nr 460 5/1919 Ragnar
Fritiof Reinhold Lindblad dömts dels jämlikt 81 § strafflagen för krigsmakten
att för våld mot förman i tjänsten hållas i fängelse en månad,
dels ock jämlikt 77 § jämförd med 76, 82 och 96 §§ samma lag, att för
underlåtenhet att rätt fullgöra förmans i tjänsten givna befallning, för
smädligt yttrande mot förman i tjänsten och för fylleri undergå disciplinstraff
av i en bot 15 dagars vaktarrest, eller att i en bot hållas i fängelse
en månad 15 dagar;

3) den 28 oktober 1921 beträffande det av regementskrigsrätten den 1 i
samma månad meddelade utslag, varigenom värnpliktige nr 270 12/1909
Johan Albin Augustsson (Samuelsson) jämlikt 50 och 53 §§ strafflagen
för krigsmakten dömts att för rymning hållas i fängelse en månad;

4) den 11 januari 1922 beträffande det av regementskrigsrätten den 9
november 1921 meddelade utslag, varigenom värnpliktige nr 414 10/1909
Alfred Persson jämlikt 50 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten dömts
att för rymning hållas i fängelse en månad;

5) den 11 januari 1922 beträffande det av regementskrigsrätten den 16
november 1921 meddelade utslag, varigenom häktade volontären vid 4.
kompaniet nr 407 Ture Herman Karlsson dömts jämlikt 104 § strafflagen
för krigsmakten jämförd med 20 kap. 1 § och 5 kap. 2 § allmänna strafflagen
att för stöld hållas till straffarbete tre månader, dels ock jämlikt
50 och 101 §§ strafflagen för krigsmakten att för rymning och persedelförskingring
undergå disciplinstraff av i en bot 15 dagars vaktarrest;

6) den 10 juni 1922 beträffande det av regementskrigsrätten den 10 maj
1922 meddelade utslag, varigenom värnpliktige nr 289 43/1912 Wennerström
dömts att för ^rymning hållas i fängelse en månad; samt

från regementskrigsrätten vid Karlskrona kustartilleriregemente först

1) den 31 oktober 1922 beträffande det av regementskrigsrätten den 13
september 1922 meddelade utslag i mål mot värnpliktige nr M 31 214/1917
Holmgren;

2) den 8 december 1922 beträffande det av regementskrigsrätten den 22
november 1922 meddelade utslag i mål mot 3. klass kustartilleristen vid
9. kompaniet nr 36 Karlsson;

3) den 2 februari 1923 beträffande det av regementskrigsrätten den 13
december 1922 meddelade utslag i mål mot 2. klass kustartilleristen vid

3. kompaniet nr 21 Gustaf Nelon Svensson;

. 4) d<:n 30 mars 1923 beträffande det av regementskrigsrätten den 24
januari 1923 meddelade utslag i mål mot 2. klass kustartilleristerna vid
3. kompaniet nr 32 Arvidsson och nr 45 Medin;

5) den 31 maj 1923 beträffande det av regementskrigsrätten den 9 i samma
monad meddelade utslag i mål mot 2. klass kustartilleristen vid 6. kompaniet
nr 40 Cederberg.

Uti infordrade särskilda yttranden den 3 april 1924 anförde Ek, att
han vitsordade, att ifrågakomna straffuppgifter blivit expedierade’ angivna
dagar samt att han numera noggrant iakttoge, att dylika uppgifter
expedierades inom fjorton dagar efter utslagets avkunnande.

Med anledning av vad sålunda förekommit inhämtades fångvårdsstyrelsens
yttrande.

Fångvårdsstyrelsen åberopade såsom eget yttrande ett med skrivelse av
s yre sen den 2 maj 1924 till militieombudsmannen överlämnat utlåtande
tran styrelsens avdelning för straff registret, så lydande:

»Vördsamt Memorial.

1 anledning av militieombudsmannens särskilda skrivelser till fångvardsstyrelsen
den 26 nästlidne april angående anmärkningar mot t. f
auditoren Gösta Ek ifråga om försenad expedition av straffuppgifter från
dels Karlskrona kustartilleriregementes krigsrätt och dels Karlskrona
grenadjärregementets krigsrätt har jag genomgått det härstädes förda
manet over inkomna straffuppgifter under åren 1922, 1923 och 1924 till
innevarande dag och därvid antecknat alla ej blott från berörda två krigsratter
utan ock från särskilda krigsrätten å kustflottan inkomna straffuppgifter,
undertecknade av Ek.

“V förteckningen upptagna, från förstnämnda två krigsrätter inkomna
straffuppgifter, som understrukits med rött bläck, äro desamma som finnas
antecknade i militieombudsmannens skrivelser; och framgår av de i
förteckningen angivna dagar för straffuppgifternas ankomst hit, att de
i piotokollet införda expeditionsdagarna äro riktiga, dock att straffupp -

giften, angående den av Karlskrona kustartilleriregementes krigsrätt den
9 maj 1923 dömde Hans Ferdinand Cederberg, som enligt anteckning i
protokollet expedierats den 31 maj 1923, inkommit liit först den 5 juni 1923.

Om jag sammanfattar innehållet i förteckningen, blir resultatet följ
jande.

Under den tid undersökningen omfattar har t. f. auditören Ek, såvitt
framgår av här fört diarium och militieombudsmannens inspektion vid
Karlskrona kustartilleriregemente och Karlskrona grenadjärregemente,
varit ansvarig för expedierande vid nämnda två regementens krigsrätter
och särskilda krigsrätten å kustflottan av 74 straffuppgifter.

Av dessa 74 straff uppgifter

hava i rätt tid inkommit ......

varemot av de återstående

inkommit för sent ..................

alldeles uteblivit ......................

D. v. s. att 18.92 procent inkommit i rätt tid under det att 81.os procent
för sent inkommit.

Förseningen har varierat från 2 till 86 dagar för dem, som inkommit
försent, under det att dröjsmålet med insändande av den alldeles uteblivna
uppgiften nedanskrivna dag utgör 487 dagar.

Procenten av de för sent inkomna uppgifterna ser rätt så avskräckande
ut, men medgivas måste, att, om man ser saken från en annan synpunkt,
försumligheten kan något mildare bedömas.

Av de sextio för sent inkomna uppgifterna avse en del utslag, som meddelats
samma dag.

Detta har inträffat i följande fall:

den	1/10	1921	meddelades 2 utslag,	avgår	1
»	31/3	1922	»	2 »	»	1
»	22/4	1922	»	3 »	»	2
»	24/1	1923	»	2 »	»	1
»	9/5	1923	»	2 »	»	1
»	22/6	1923	»	4 »	»	3
»	4/8	1923	»	7 »	»	6
»	29/10	1923	»	2 »	»	1
»	12/1	1924	»	2 »	»	1
»	23/1	1924	»	3 »	»	2

Summa 19

Då det ligger i sakens natur, att straffuppgifter, som hänföra sig till
samtidigt meddelade utslag, också samtidigt expedieras, blir en uraktlåtenhet
att verkställa en expedition av t. ex. 3 straffuppgifter, avseende tre

............. 14

.............. 59

............. 1

Summa 74

samtidigt meddelade utslag, i mitt tycke mindre belastande än att tre
olika dagar uraktlåta att expediera straffuppgifter, som hänföra sig till
oliktidigt meddelade utslag.

Sett från denna synpunkt skulle Eks tjänstefel bestå i en underlåtenhet
att i rätt tid vidtaga 41 expeditionsåtgärder i stället för att utgöra en
försummelse att i rätt tid expediera 60 straffuppgifter.

Av militieombudsmannens skrivelser framgår, att Ek i avgivna förklaringar
meddelat, att han ’numera noggrant iakttoge att dylika uppgifter
alltid expedierades inom fjorton dagar efter utslagets avkunnande’.

För att få utrönt vad han menade med numera, då denna noggrannhet
börjat iakttagas, har jag i militieombudsmansexpeditionen efterhört när
hans förklaringar vore daterade, och har meddelats mig, att förklaringarna
bära datum den 3 april 1924. Ser jag då efter i förteckningen finner jag att
ingen straffuppgift inkommit från Ek efter den 3 april 1924, men att berörda
den 3 april inkommit 3 uppgifter 55 dagar för sent!

Någon direkt skada genom felaktigt straffregisterutdrag på grund av
för sent inkommen uppgift, har, sa vitt jag hittills kunnat se, ej uppstått.

Något annat yrkande har jag ej att göra än att Ek måtte förständigas
att omedelbart insända den ännu felande uppgiften angående Gustaf Nelon
Svensson, dömd den 13 december 1922 och detta så mycket hellre som
domen, efter vad jag inhämtat, lärer vara villkorlig.

Stockholm i fångvårdsstyrelsen, avdelningen för straffregistret, den 1
maj 1924.

A. Lundqvist.

Byrådirektör.»

Härvid voro fogade dessa förteckningar:

Karlskrona grenadjärregemente.

Reg.-Akt	Namn	Utslagsdag	Straffuppgilt inkom	Rätt eller för	sent
74700	Karl Emil Johansson	”/« 21	!7« 21	10 dagar för sent
75614	Johan Albin Samuelsson	7io 21	sl/io 21	14 »		»
75615	Ragnar Fritiof Reinhold Lindblad	7io 21	3l/>° 21	14 »	*	»
76187	Alfred Persson	7>1 21	13/i 22	49 »
76188	Ture Herman Karlsson	18/n 21	I3/i 22.	42 »		*
77149	Klas Gottfrid Wennerström	10/s 22	13/e 22	18 »	»	*

Karlskrona kustartilleriregemente.

Reg.-Akt	Namn	Utslagsdag	Straffuppgift inkom	Rätt eller för sent
76190	Evald Gunnar Kristiansson	16/n 21	13/i 22	42 dagar för sent
76191	Axel Hjalmar Frisk	!3/u 21	13/i 22	35 * » »
76192	Hjalmar Leonard Olofsson	30/n 21	13/i 22	28 »

Karlskrona kustartilleriregemente.

Reg.-Akt	Namn	Utslagsdag	Straffuppgift inkom	Rätt eller för sent
77228	Gunnar Sigurd Emanuel Johansson	l8/4 22	28/e 22	52 dagar för sent
78038	Karl Holmgren	1SI» 22	2/n 22	33 * »
78322	Axel Herman Karlsson	22/n 22	12/n 22	4 » » »
77403	Viktor Ludvig Jensen	e/i2 22	23/n 22	Rätt
79053	Sture Oskar Gunnar Medin	24/i 23	3I* 23	52 dagar för sent
79054	Sigvard Olof Teodor Arvidsson	24/i 23	3/4 23	52 » » »
79009	Hans Ferdinand Cederberg	"It 23	6/o 23	11 »
79512	Erik Gunnar Lindholm	9/« 23	6/e 23	11
63086	Edvard Leonard Johansson	12/» 23	a/u 23	65 »
79010	Erik Gunnar Hilding Frid	14/u 23	s/i2 23	2 * * *

I militieornlmdsmannens skrivelse upptages även Gustaf Nelon Svensson
dömd 13/i2 22.

Någon straffuppgift om honom har ännu ej inkommit.

Särskilda krigsrätten å kustflottan.

Reg.-Akt	Namn	Utslagsdag	Straffuppgift inkom	Rätt	eller	för	sent
76226	Fritiof Waldemar Johansson	30/l2	21	18/i	22	3 dagar	för	sent
76320	Herman Wilhelm Svensson	20/i	22	*/•	22	Rätt
76321	Johan Malte Hertzman	2,A	22	eh	22	Rätt
74684	Sven Torsten Sjöstrand	S/>	22	ek	22	Rätt
77103	Karl Albin Sigurd Fransson	74A	22	7/e	22	86 dagar	för	sent
77104	Ture Sune Werner Pettersson	40/s	22	7/«	22	72	»	»	*
77151	Oskar Waldemar Karlsson	3,/s	22	13/e	22	57	»	»	»
75511	Johan Gustaf Mattias Höök	S/8	22	13/«	22	57	»	•	»
77153	Karl Lindor Freij	19/4	22	13/e	22	38	»	*	*
77154	Erik Axel Gunnar Jonsson	20/6	22	13/e	22	8	>	»	»
77484	Karl Arvid Arvidsson	i9h	22	4a	22	Rätt
77563	Karl Albin Jansson	sh	22	M/s	22	2 dagar	för	sent
77564	Harry Germund Emanuel Malmborg	3/s	22	2,/s	22	2	»	*	»
77814	Johan Ture Svensson	25/8	22	3/io	22	22		»	»
78042	Bror Herbert Karlsson	10/l0	22	3/ll	22	8	»	»	»
78269	Ture Hilding Karlsson	24/l0	22	‘/48	22	25	»		»
77725	Allan Alarik Reinhold Olsson	18/ll	22	>	22	2		»	»
78667	Karl Helmer Lindgren	22/l2	22	3/»	23	27	»	♦	»
78668	Helge Sigfrid Andersson	22/12	22	“/>	23	27	*	*	»
78669	Karl Alfred Magnus Jonsson	22/l2	22	3/>	23	27	»	*	»
78847	John Åke Mellberg	i«/i	23	7/s	23	34	»	»	»

Reg.-Akt	Namn	Utslags dag	Straffuppgift inkom	Hatt eller för	sent
78848	Bengt Alfred Larsson		23	7»	23	4 dagar för sent
65109	Fritz Fabian Magnusson	73	23	7a	23	12	»	»	»
77316	Raymond Gottfrid Olsson	‘Va	23	a/4	23	6	»
77726	Knut Wiktor Hägerlund	31/a	23	7a	23	51	»	»
79503	Sven Elmer Samuelsson	27*	23	7»	23	25		»
79504	John Olof Bernhard Wolff	”/*	23	7a	23	22	»	»	*
79887	Oskar Eugen Ekelund	,J/6	23	7a	23	26		y>
79888	Oskar Edvin Nilsson	*76	23	7a	23	26	»	»	»
79889	Helmer Axel Robert Gustafsson	"/«	23	7a	23	26	*	»
79890	Joel Enok Elmstedt	!7e	23	7a	23	26	»	»
79985	Martin Sigurd Nikolaus Hedlund	7 3	23	*7.	23	Rätt
79986	John Erland Larsson	Va	23 *	M/s	23	Rätt
79987	Nils Helge Waldemar Ternström	7a	23	”/>	23	Rätt
64893	Johan Yngve Edvinsson	Va	23	7a	23	15 dagar för sent
59436	Bror Nils August Malmström	Va	23	7a	23	15	»	»	»
80068	John Torsten Sigurd Larsson	Va	23	7a	23	15	»	»	»
80069	Karl Efraim Lind	Va	23	7»	23	15	»	»	»
80070	Herman Wiktor Klingvall	7a	23	7»	23	15	»	*
80071	Harald Nilsson	Va	23	7a	23	15	»
80072	Sven Gustaf Landstedt	7a	23	7a	23	15	*	»	»
80754	Karl Erik Gerhard Nilsson	18/l«	23	7»	23	35	»	»
80755	Robert Ragnar Berg	27io	23	7*3	23	20	»	»	»
80756	Filip August Kumlin	27io	23	7xa	23	20	*	»	»
77725	Allan Alrik Reinhold Olsson	l7n	23	7xa	23	Rätt
78857	Tor Bertil Emanuel Wall	”/i	24	“/x	24	Rätt
81095	Nils Hugo Nilsson		24	”/>	24	Rätt
81590	Oskar Edvin Persson ,	«/i	24	7‘	24	55 dagar för sent
81591	Vilhelm Mauritz Lind	“/i	24	a/4	24	55	»	*	»
81592	Anders Sixten Strandberg	**/i	24	a/4	24	55	»	»
81436	Sven Åke Persson	7*	24	’7»	24	22	»	»
81576	Gustaf Elvir Charles Öman	“/a	24	“/»	24	Rätt
76306	Ivar Heribert Johansson		24	*7»	24	Rätt
81577	Nils Sigurd Evald Olsson	*8/»	24	*7.	24	Rätt

Med anledning av vad fångvårdsstyrelsen sålunda anfört anmodades Ek
att inkomma med förnyat yttrande i ärendet.

I yttrande den 24 maj 1924 anförde Ek följande: Enligt anteckning

i brädden till konceptprotokollet hade han den 2 februari 1923 expedierat
straffuppgift angående det 2. klass kustartilleristen vid 3. kompaniet
nr 21 Gustaf Nelon Svensson den 13 december 1922 ådömda straffet.
Då nämnda straffuppgift enligt vad i fångvårdsstyrelsens ovanberörda

yttrande upplysts icke till fångvårdsstyrelsen inkommit utan sålunda syntes
hava förkommit, hade han nu till fångvårdsstyrelsen expedierat duplett
av samma straff uppgift. lian skulle i alla de fall, diir expediering av
straffuppgift kunde komma att åligga honom, noggrant iakttaga den i
kungl. kungörelsen den 26 november 1914 föreskrivna tid för straffuppgifts
expedierande.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämhetet den 3 juni 1924 anförde militieombudsmannen
:

Enligt 1 § i lagen om straffregister skulle hos fångvårdsstyrelsen finnas
straffregister innehållande vissa uppgifter angående hl. a. dem, som av
domstol i riket dömts till straffarbete eller fängelse. Enligt § 1 i kungörelsen
den 26 november 1914 om uppgifter till straffregistret och registrets
förande gällde vidare, att straffuppgift från krigsrätt skulle undertecknas
av auditören, samt att, då utslag avkunnats muntligen, uppgiften
skulle avsändas inom fjorton dagar efter utslagets avkunnande.

I fråga om utslaget den 13 december 1922 rörande Gustaf Nelon Svensson
hade Ek upplyst, att straffuppgift enligt anteckning i brädden av
protokollet expedierats den 2 februari 1923, samt att han, sedan han erhållit
kännedom därom att uppgiften icke inkommit till fångvårdsstyrelsen,
expedierat duplett av samma uppgift. Vid sådant förhållande
syntes Ek icke kunna göras ansvarig för dröjsmål med insändande av
nämnda uppgift i vidare mån än för tiden intill berörda den 2 februari
1923, då straffuppgiften enligt anteckningen skulle hava expedierats.

I övrigt gåve utredningen i ärendet vid handen, att Ek gjort sig skyldig
till dröjsmål med expediering av straffuppgifter i den omfattning fångvårdsstyrelsens
utlåtande angåve.

Vad Ek sålunda låtit komma sig till last hade militieombudsmannen
funnit icke böra undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge
fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att vid krigshovrätten i laga ordning
ställa Ek under åtal och därvid yrka ansvar å honom efter lag och
sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anställde
mot auditören Ek inför krigshovrätten, meddelade krigshovrätten utslag
den 18 november 1924. I utslaget yttrades följande: Enär Ek, vilken i
egenskap av tillförordnad auditör vid ovannämnda krigsrätter varit ansvarig
för att straffuppgifter i samtliga förenämnda sextio fall till straffregistret
insänts inom fjorton dagar efter utslagets avkunnande, åsidosatt
sina skyldigheter härutinnan på sätt av militieombudsmannen anmärkts,
prövade krigshovrätten rättvist att jämlikt 25 kap. 17 § allmänna

strafflagen döma Ek att för försummelse i fullgörande av honom i ovannämnda
egenskap åliggande tjänsteplikter bota 150 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

6. Värnpliktigt skrivbiträde å stabsexpedition kommenderat att
utföra arbete av privat natur.

(113 eller 130 § strafflagen för krigsmakten?)

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde värnpliktige
filosofie magistern Folke Nordlund klagomål över att han under sin
tjänstgöring å V. arméfördelningens stabsexpedition fått utföra privat
skrivarbete åt stabschefen kaptenen greve W. A. Douglas och andre
adjutanten kaptenen Th. Rahmqvist. I detta hänseende anförde klaganden
i huvudsak följande.

Kaptenen Douglas hade under den förflutna delen av klagandens värnpliktstid
varit sysselsatt med ett manuskript över finska frihetskriget.
Stora delar av detta manuskript hade klaganden på kaptenens befallning
omskrivit på skrivmaskin under den ordinarie arbetstiden. Under den
allra första tiden hade detta motiverats med att klaganden behövde övning
i maskinskrivning och skulle lära sig tyda kaptenen Douglas tämligen
svårlästa handstil. Under denna tid hade kaptenen även haft eu
privat maskinskrivare anställd, vilken kommit till expeditionen på eftermiddagarna
och renskrivit vad klaganden ej hunnit med. Inom kort
hade emellertid klaganden ensam fått övertaga allt dylikt renskrivningsarbete.
Efter två månaders förlopp kunde klaganden emellertid skriva
i det närmaste lika bra som sina tvenne kamrater på expeditionen, vilka
ryckt in nära ett halvår tidigare än klaganden. Dock visade manuskripthögarna
ingen tendens att minska. I mitten av januari hade de till och
med ökats rätt betydligt, och klaganden hade genom expeditionsunderofficeren
fått order om att försöka få dem färdiga till viss tid. Detta
kunde klaganden ej ensam hinna med, utan dessutom hade en av klagandens
kamrater i likhet med klaganden fått ägna större delen av arbetstiden
åt detta arbete. Klaganden hade ännu, fyra månader efter inryckningsdagen,
utlämnade manuskript att renskriva. Detta renskrivningsarbete
hade varit av sådant omfång, att klaganden trodde sig kunna säga,
att klaganden ägnat minst en tredjedel av den effektiva arbetstiden under
de gångna fyra månaderna däråt. Kaptenen Rahmqvist hade likaledes
med bruk av sin befälsrätt använt klaganden för utförande av arbete för
hans privata räkning. Klaganden hade för bedrivande av studier under
vårterminen 1924 åtnjutit regelbunden permission under 3 å 4 timmar
varje lördag och hade i vederlag åtagit sig att på annan tid än expeditionstid
utföra erforderligt arbete för expeditionens räkning. 1 följd härav
hade klaganden lördagen den 2 februari 1924 beordrats infinna sig i

kaptenen Rahmqvists bostad på eftermiddagen för att vara honom behjälplig
vid utförande av duplicering. I sammanhang därmed hade klaganden
lätt instruktion i duplikators skötsel. Då klaganden på utsatt
tid infunnit sig hos kaptenen, hade klaganden fått en skrivelse att duplicera
till 100 exemplar, vilket skulle utföras med arméfördelningens duplikator.
Kaptenen framhöll därvid, att saken vore alldeles privat, och att
det vore onödigt, att klaganden diskuterade den med sina kamrater. Detta
arbete, som bestått i mångfaldigande av ett cirkulär från Importaktiebolaget
ödmark & C:o, hade givit klaganden sysselsättning cirka 5 timmar
under söndagen. I intet av dessa båda ovan relaterade fall hade det varit
tal om någon ersättning i form av kontanter eller på annat sätt. Klaganden
hemställde slutligen, huruvida icke de förfaringssätt, som använts
av de båda ovannämnda officerarna, borde medföra åtal enligt 113 § strafflagen
för krigsmakten.

Å klagoskriften fanns tecknat intyg av värnpliktige filosofie kandidaten
Samuel Hillbom, att klagandens redogörelse, i vad den avsåge anmärkningen
mot kaptenen greve Douglas, vore med sanningen överensstämmande.

I anledning av klagomålen anmodade militieombudsmannen i skrivelse
den 13 februari 1924 chefen för V. arméfördelningen att infordra vederbörandes
yttrande i ärendet samt därmed jämte eget utlåtande inkomma
till militieombudsmannen.

Med skrivelse den 28 februari 1924 överlämnade arméfördelningschefen
i anledning härav dels protokoll, hållet vid förhör inför fördelningsintendenten
den 14 februari 1924, dels yttranden av kaptenerna greve Douglas
och Rahmqvist, dels ock eget utlåtande i ärendet.

I sitt yttrande anförde kaptenen Douglas följande: I egenskap av stabschef
hade kaptenen skyldighet att hl. a. tillse att vid stabsexpeditionen
tjänstgörande expeditionsbiträden erhölle erforderlig utbildning. Denna
hade till ändamål dels att göra dem skickade att fullgöra i fred förekommande
göromål vid expeditionen, dels ock att förbereda dem för skrivarbete
inom ett mobiliserat kvarter i fält. Då man på förhand icke visste,
huruvida de värnpliktiga expeditionsbiträdena vore hemmastadda i skrivgöromål,
hade deras inkallelse enligt av arméfördelningschefen utfärdade
bestämmelser ordnats så, att de nyinkomna under en viss tid tjänstgjorde
tillsammans med äldre biträden, som hunnit bliva fullt hemmastadda i
sin tjänst. Under vissa tider vore på grund därav antalet expeditionsbiträden
inom staben något större än det normala. Denna tid måste användas
till de nykomnas utbildning i de fall, då sådan visade sig särskilt
av behovet påkallad. Vid kaptenens tillträde såsom stabschef vid V. arméfördelningens
stab den 10 oktober 1923 hade vid expeditionen funnits
endast ett fullt utbildat expeditionsbiträde, värnpliktige nr 694 50/1920
Hillbom. Denne skulle sluta sin tjänstgöring den 27 februari 1924. Ett
annat biträde värnpliktige nr 1045 46/1920 Falilbeck, som börjat sin

tjänstgöring vid staben den 18 augusti 1923, hade ännu den 10 oktober
1923 ej hunnit förvärva önskvärd färdighet i maskinskrivning. Den 8
oktober började värnpliktige nr 1184 45/1921 Nordlund sin tjänstgöring
såsom expeditionsbiträde. Det visade sig därvid, att Nordlund aldrig
förut skrivit på maskin. På grund av dessa omständigheter syntes det
kaptenen vara av synnerlig vikt att begagna tiden, innan värnpliktige
Hillbom i februari slutade sin tjänstgöring, till utbildning av de ännu ej
utbildade expeditionsbiträdena Fahlbeck och Nordlund. Med anledning
härav beordrade kaptenen expeditionsunderofficeren sergeanten Stridh
att bedriva deras utbildning på så sätt* att de, så ofta tillfälle därtill
gåves och annat arbete ej förelåge, sattes att verkställa avskrifter av
godtyckligt vald text — böcker, tidningar eller äldre handlingar. Denna
metod vore den inom militära staber och expeditioner allmänt praktiserade
vid dylika tillfällen, och hade kaptenen sig bekant, att på sina
håll nykomna och i maskinskrivning okunniga skriv- eller expeditionsbiträden
t. o. m. brukat beordras att på annan tid än den ordinarie expeditionstiden
verkställa dylikt övningsarbete i syfte att snarast göra dem
användbara i tjänsten. Envar, som vore förtrogen med sådant arbete,
visste, att skicklighet i maskinskrivning icke kunde av en alldeles oförfaren
person uppnås utan intensivt och tämligen långvarigt arbete. För
ett militärt expeditionsbiträde gällde det emellertid ej blott att förvärva
rent teknisk förmåga utan därjämte att äga kännedom om militärt skrivsätt
och orderterminologi. I den mån den rena skrivutbildningen kunde
kombineras med övning häri, vunne övningarna givetvis i värde. Vid
tiden för kaptenens tillträde såsom stabschef hade kaptenen en civil skrivare,
förre korpralen Löf, engagerad för utförande av avskrift å maskin
av manuskriptet till ett under utarbetning varande krigshistoriskt arbete
rörande finska frihetskriget år 1918. Med honom hade avtalats, att han
På eftermiddagarna, efter expeditionstidens slut skulle å expeditionen
utföra ifrågavarande arbete. Manuskriptet lämnades av kaptenen efter
hand till sergeanten Stridh i och för överlämnande till nämnde Löf, vilken
oftast plägade infinna sig först sedan kaptenen lämnat expeditionen. Utan
att kaptenen därtill givit anledning hade därvid förekommit, att sergeanten
Stridh vid den av kaptenen enligt ovan anbefallda utbildningen
använt kaptenens manuskript såsom övningstext. Att så skedde både
kaptenen någon av de senaste dagarna i oktober märke till. När sedermera
skrivaren Löf omkring den 1 november flyttade från staden, tillsade
kaptenen sergeanten Stridh, att han, lika gärna som att använda godtyckligt
vald text såsom övningsföremål vid utbildning av expeditionsbiträden
i maskinskrivning, kunde använda kaptenens ovan nämnda manuskript.
Härvid hade emellertid kaptenen givit uttrycklig befallning
om, att sådant arbete dels endast skulle utföras i den mån biträdena behövde
övning i maskinskrivning, dels under inga förhållanden finge vare
sig inkräkta på det ordinarie arbetet inom expeditionen eller direkt eller

indirekt förorsaka övertidsarbete. Det färdigskrivna skulle efter hand
till kaptenen överlämnas. Tid efter annan överlämnade kaptenen därefter
till sergeanten Stridh nytt manuskriptmaterial alltjämt under förnyat
påpekande av ändamålet med arbetet och de former, under vilka det
borde komma till utförande. Samtidigt hade kaptenen övertygat sig om
att behov av ytterligare övning verkligen förelegat. Till bedömande av
frågan, huruvida kaptenen kunde anses berättigad att använda det ifrågavarande
arbetet för expeditionsbiträdenas utbildning, ville kaptenen framhålla
tvenne synpunkter. Kaptenen vore ekonomiskt fullkomligt ointresserad
av huruvida detta renskrivningsarbete utfördes på ena eller andra
sättet. Till stöd härför åberopade kaptenen ett vid yttrandet fogat intyg
av följande lydelse:

»Undertecknat bokförlag, som med Kaptenen Greve W. A. Douglas avtalat
om hans medverkan i det av oss utgivna verket ''Finlands Frihetskrig
skildrat av deltagare’, får härmed på begäran intyga, att det honom
tillförsäkrade författarhonoraret icke innefattar ersättning i någon form
för att hans manuskript till oss överlämnas i maskinskrivet skick ävensom
att särskild ersättning för renskrivning av detsamma utbetalas endast
mot presterande av räkning, utställd och kvitterad av den som utfört renskrivningen.

Helsingfors den 16 februari 1924.

Att ovanstående uppgifter till alla delar äro med verkliga förhållandet
överensstämmande bekräfta,

Helsingfors den 16 februari 1924.

Kaptenen Douglas anförde vidare: Just denna omständighet, att kaptenen
saknade ekonomiskt intresse av ifrågavarande renskrivningsarbete,
hade gjort att kaptenen över huvud taget ansett sig berättigad att låta
arbetet komma till utförande. Hade kaptenen direkt eller indirekt skördat
vinst av detsamma, hade det under inga omständigheter av kaptenen
ifrågasatts. Nu hade varje tanke på »enskild nytta» legat kaptenen fullständigt
fjärran. Kaptenen hade vidare ansett arbetet lämpligt för utbildningen
ifråga dels emedan manuskriptet till ämnet anslöte sig till

.Holger Schildts Förlagsaktiebolag.
Holger Schildt.

K. Donner,

Fil. dr., huvudredaktör för verket
»Finlands Frihetskrig skildrat av
deltagare».

(Oläsl. namn.)

Fil. mag., medlem av redaktionen förverket
»Finlands Frihetskrig skildrat
av deltagare».

Namnteckningarnas riktighet bestyrka:
Gunnar Söderström.

S. Fock.

4 — Militieombudsmannens ämbelsberättelsr.

militärt skrivsätt samt innehölle en mängd militära termer och ett
ej obetydligt antal order, dels ock huvudsakligast emedan skrivbiträdena
genom detta arbete skulle få vana att läsa kaptenens tyvärr
ganska svårtydda stil, något, som måste anses i hög grad
befrämjande för tjänsten vid expeditionen. Det utförda arbetet omfattade
omkring 150 maskinskrivna sidor, vanligt radmellanrum, mindre
marginal. Det ojämförligt mesta därav både skrivits av värnpliktige
Nordlund, en mindre del av värnpliktige Fahlbeck. Om, såsom Nordlund
i sin anmälan mot kaptenen gjort gällande, lian härtill använt eu tredjedel
av all tjänstetid under den förflutna delen av sin tjänstgöring vid
fördelningsstaben, så utvisade detta bättre än något annat, att Nordlund
varit i behov av utbildning i maskinskrivning. Hans förmåga därutinnan
vore ännu alltjämt icke så uppdriven, att fortsatt övning kunde
betraktas såsom överflödig. Då det arbete, som av expeditionsbiträdena
nedlagts på kaptenens manuskript, utförts såsom övning samt på
tjänstetid både någon ersättning för detsamma givetvis ej ens kunnat
sättas i fråga. Kaptenen både däremot, eftersom detta arbete medfört
större pappersåtgång än dylik övningsskrivning vanligen krävde, själv
tillhandahållit allt papper. På grund av det ovan sagda ville kaptenen
framhålla, att avskriften av kaptenens manuskript genom expeditionsbiträdena
vid V. fördelningens stabsexpedition utgjort ett led i dessas
utbildning, vilken det varit kaptenens skyldighet att på allt vis befordra,
samt att kaptenen genom detta arbete på intet sätt avsett att främja »enskild
nytta». På grund härav anliölle kaptenen att Värnpliktige Nordlunds
anmälan, i vad den rörde kaptenen, måtte lämnas utan avseende.

Vid yttrandet fanns bilagd följande »P. M. över det arbete, som av
värnpliktige Nordlund nedlagts på manuskriptet»:

»Värnpliktige Nordlund angiver, att han använt minst 1/3 av arbetstiden
för avskrift av manuskriptet. Av intresse kan därför vara att utröna
den arbetsintensitet, han utvecklat.

Han har under tiden 8 oktober 1923 till den 9 februari 1924, då hans
anmälan till militieombudsmannen är daterad, tjänstgjort sammanlagt
103 arbetsdagar, därav: i

i oktober ........................ 21 dagar,

» november........................ 26 »

» december ....................... . 22 » (tjänstledig den 15 o. 18)

» januari.......................... 26 »

» februari ........................ 8 »

Summa 103 dagar

Med eu arbetstid av 6 timmar per dag bliver detta 618 arbetstimmar.
En tredjedel av detta bliver 206 arbetstimmar.

Då sammanlagt omkring 150 maskinskrivna sidor skrivits, av vilka

(lock eu viss del — omkring 10 — ej skrivits av Nordlund, bliver arbetsprodukten
högst 0.7 sida per timme.»

Kaptenen Rahmqvist avgav i ärendet två särskilda yttranden, dagtecknade
den 14 respektive den 23 februari 1924.

Förstnämnda yttrande var av följande innehåll: Värnpliktige Nordlund
hade under tiden från början av november månad 1923 t. o. m. den 12
december samma år samt den 19 januari till den 16 mars 1924 beviljats
permission två gånger i veckan för deltagande i vissa övningar
å tekniska högskolan. Sedan den 19 januari hade han för enahanda ändamål
bl. a. åtnjutit permission varje lördag kl. 11.50 f. m. till kl. 3.30 e. in.,
motsvarande en tid av 3 timmar 40 minuter. Enligt egen anhållan skulle
all tjänstledighet kompenseras med »utsträckt tjänstgöring på eftermiddagarna
i erforderlig utsträckning». Lördagen den 26 januari 1924 hade kaptenen
Rahmqvist vid avslutandet av sin tjänst kl. 3.ao e. m. för avsikt att utlämna
eftermiddagsarbete åt Nordlund. På kaptenens order att Nordlund
skulle infinna sig hos honom för delfående av uppdrag både kaptenen erhållit
det meddelandet, att Nordlund ännu ej återkommit från tekniska
högskolan. Då kaptenen i sällskap med en annan officer ungefär kl. 3.45
e. m. lämnat expeditionen, frågade kaptenen de båda övriga expeditionsbiträdena,
vilka då uppeliöllo sig i korridoren, om det ofta hänt, att Nordlund
ej återkommit vid tilländalupen permissionstid. På denna fråga
hade kaptenen icke erhållit något svar — men väl ett leende, vilket kaptenen
ansett innebära en bekräftelse på att kaptenens förmodan varit
riktig. Kaptenens trettonåriga erfarenhet som utbildare av värnpliktiga
hade lärt honom, att stort tillmötesgående ofta föranledde missbruk. På
grund därav bestämde sig kaptenen för att Nordlund följande lördag
skulle efter tilländalupen permission erhålla för sin utbildning såsom
expeditionsbiträde lämnat arbete. Lördagen den 2 februari vid 11-tiden tillfrågade kaptenen fördenskull sergeanten Stridh, huruvida Nordlund
lärt sig att skriva och mångfaldiga skrivelser på duplikator. Stridh
meddelade då, att Nordlund visserligen deltagit något litet däruti, men
väl behövde övning i dylikt arbete. På kaptenens förfrågan, huru lång
tid Nordlund kunde anses behöva för att skriva ett ark samt mångfaldiga
det i 100 exemplar, svarade sergeanten »ungefär en timme». Sergeanten
erhöll då order att undervisa Nordlund i dupliceringsarbete, så att Nordlund
sedermera under eftermiddagen skulle kunna öva sig i dylikt på
egen hand. Strax innan Nordlund vid halv tolvtiden lämnade expeditionen,
kom han emellertid fram till kaptenen och anhöll att få permissionstiden
utsträckt och att i stället få fullgöra arbetet på kvällen. Detta
beviljades, men beordrades Nordlund att uppsöka kaptenen i hans bostad
kl. 6.30 e. m. för att erhålla orientering om arbetets utförande. Vid detta
tillfälle yttrade kaptenen till Nordlund, att det vore »onödigt att nämna
något till kamraterna om arbetet i fråga». Att arbetet skulle vara av

privat natur både kaptenen däremot icke sagt. Kaptenens tanke liade
därvid varit den, att då vid tillfället ifråga behov icke förelåge av mångfaldigande
av någon som helst skrivelse i och för tjänsten, det för Nordlunds
räkning vore till fördel och nytta och jämväl för kaptenens egen
räkning användbart, därest arbetet av Nordlund kunde utföras till belåtenhet,
att hellre skriva en handling, som kunde förekomma i praktiska
livet, än att utskriva något vad som helst, som omedelbart, även om arbetet
vore väl utfört, måste hamna i papperskorgen. Ett ordande med kamraterna
om ändamålet med detta utbildningsarbete skulle enligt kaptenens
förmenande kunnat leda till missförstånd, och däri'' läge anledningen
till att kaptenen ansett det vara onödigt att med kamraterna diskutera
detsammas innebörd. Sedan Nordlund avlägsnat sig från kaptenens bostad,
hade kaptenen icke hört av honom förrän på söndag middag, då
Nordlund telefonledes meddelade, att han ej kunnat komma in på expeditionen
under lördagskvällen utan i stället gått dit på söndagen och
utfört arbetet ifråga. Kaptenen ville slutligen framhålla, att kaptenen
icke berett sig själv någon som helst ekonomisk fördel av ifrågavarande
arbete och att duplieeringsarbetets utförande ådagalagt, att Nordlund
ännu icke vore kompetent att utföra expeditionsarbete av ifrågavarande slag.
Vid yttrandet fanns fogat ett så lydande intyg:

»Sedan jag tagit del av en den 1 februari 1924 dagtecknad av Kapten
Th. Rahmqvist å Importaktiebolaget Ödmark & C:os vägnar undertecknad
cirkulärskrivelse, får jag härmed intyga
att kapten Rahmqyist, som åtagit sig att utfärda ifrågavarande skrivelse,
därmed icke berett sig någon som helst ekonomisk förmån, och att
arbetet lika väl kunnat ombesörjas av bolagets kassörska; samt
att utförandet av dupliceringen visar, att detta arbete verkställts av eu
person, som icke är därtill kompetent, och att det därför för bolagets vidkommande
varit bättre om arbetet utförts å dess kontor.

Stockholm den 14 februari 1924.

Arvid Hammargren.

Advokat, verkställande direktör i Importaktiebolaget Ödmark & C:o.» I

I sitt yttrande den 23 februari 1924 anförde kaptenen Eahmqvist bl. a. följande:
Motivet till att kaptenen den 2 februari 1924 givit klaganden arbete
efter den ordinarie expeditionstidens slut vore, att kaptenen ansett det vara
hans plikt tillse, att klaganden måtte beredas tillfälle till utbildning å tid,
under vilken han enligt egen anhållan skulle kompensera åtnjuten tjänstledighet.
Da kaptenen ifrågavarande dag icke hade något skrivgöromål
att tilldela klaganden och då kaptenen fått kännedom om, att klaganden
icke vore utbildad i dupliceringsarbete, hade kaptenen bestämt sig för
att giva klaganden tillfälle till utbildning i dylikt. Då emellertid vid
inaga\ aiande tid intet behov av sadant arbete förelåg, hade kaptenen

ansett, att klaganden kunde få öva sig med duplicering av vilken skrivelse
som helst. Det brev, kaptenen låtit Nordlund duplicera, häda sålunda
tillkommit på grund av ovannämnda omständigheter. Bolaget ödmark
& C:o hade icke anmodat kaptenen att utsända några skrivelser och behövde
ej heller kaptenens tjänster i sådant avseende.

Vid sistnämnda yttrande fanns fogat detta intyg:

»Såsom tillägg till ett av mig förut utfärdat intyg rörande tillkomsten
av en den 1 februari 1924 dagtecknad rundskrivelse från Importaktiebolaget
Ödmark & C:o får jag härigenom meddela, att kapten S. T. A. Rahmqvist
icke av bolaget bemyndigats att vare sig upprätta, utskriva eller
utsända berörda skrivelse utan att ifrågavarande åtgärd vidtagits på
hans eget initiativ utan uppdrag eller anmaning från bolaget eller någon
dess representant samt att bolaget icke haft något som helst intresse eller
fördel av den sålunda vidtagna åtgärden, enär dels rundskrivelsens innehåll
redan på annat sätt bragts till allmänhetens kännedom dels sättet
för dupliceringens utförande gjort densamma värdelös i och för sig.

Stockholm den 22 februari 1924.

Arvid Hammargren.

Advokat, verkställande direktör i Importaktiebolaget Ödmark & (ko.

Bevittnas:

Th. Siwers. B. Lindström.»

Vid det i ärendet inför fördelningsintendenten översten A. Sandberg
den 14 februari 1924 hållna förhör anförde bl. a.

Klaganden: Han bestrede, att arbetet vore dåligt gjort. Denna sin
mening stödde han dels på ett yttrande av kaptenen Rahmqvist, då han
på söndagskvällen överlämnade arbetet till honom, att arbetet varit bra
gjort, dels på samma omdöme av sergeanten Aronsson, då denne på söndagen
sett det utförda arbetet. I samband med att kaptenen Rahmqvist
sagt det vara onödigt, att Nordlund diskuterade frågan med sina kamrater,
både kaptenen ålagt Nordlund tillse, att alla papper, som berörde duplieeringsarbetet
städades undan, och såsom motivering härför angivit, att
det funnes folk, som icke förstode, att man kunde hava ett privat arbete
samtidigt med det militära. Han hade sålunda syftat på sitt eget arbete.

Kaptenen Rahmqvist: Det vore möjligt, att han till en början tyckt arbetet
vara bra gjort, men hade detta hans intryck ändrats redan då han
närmare granskat arbetet. Kaptenen förklarade sig medgiva, att han
anmodat Nordlund tillse, att alla papper, som berörde dupliceringsarbetet
städades undan, men han kunde icke minnas, att han motiverat detta
yttrande. Hade han så gjort, syftade detta sannolikt på innehållet i den
duplicerade skriften, ty om kamraterna i expeditionen finge se, att han
hade civilt arbete, kunde detta vara anledning för dem att tro, att han
icke skötte sin militära tjänst.

Sergeanten Stridh: Då kaptenen Douglas frågat St ridå, på vad sätt skrivbiträdena
finge öva sig att skriva, hade Stridh anmält, att de finge börja
att skriva ur eu bok eller tidning. Kaptenen Douglas hade då tillsagt, att
det vore lämpligt att låta Nordlund öva sig på ifrågavarande manuskript,
och att detta vore ju lika bra som att låta honom skriva av en tidning
eller dylikt, enär han samtidigt skulle uppnå färdighet i att läsa stabsehefens
stil. Kaptenen Douglas hade emellertid särskilt framhållit, att
denna avskrivning av hans manuskript under inga förhållanden finge
störa expeditionsarbetet, som ginge framför allt annat. Nordlund hade i
enlighet härmed fått avskriva manuskriptet endast när han icke haft
något annat arbete. Då delar av manuskriptet av Stridh första gången
överlämnades till Nordlund såsom övningsmateriel — vid vilket tillfälle
den private maskinskrivaren Löf ännu fanns kvar å expeditionen — hade
detta skett utan att kaptenen Douglas givit någon som helst anvisning
därom, och hade Stridh själv helt och hållet tagit initiativet till denna
åtgärd. Från kaptenen Douglas sida hade Stridh icke mottagit någon
bindande befallning att få något visst arbete färdigt, men då arbetet i
expeditionen var lindrigt, hade Stridh använt tiden för komplettering av
vederbörandes utbildning och hade anbefallt skrivbiträdena, att det då
utlämnade manuskriptet om möjligt skulle vara färdigt under loppet av
eu vecka. Härigenom skulle det ökade utbildningsarbetet vara till gagn
för eventuellt ökat löpande expeditionsarbete, som ju alltid måste gå i
första hand. Stridh hade ej givit Nordlund order vid varje särskilt tillfälle,
utan hade städse lagt de av kaptenen Douglas utlämnade manuskripten
i en låda i expeditionen, där Nordlund själv efter hand uttagit
desamma, när han hade tid att öva sig.

För egen del anförde arméfördelningscliefen generalmajoren G. Nyström
bl. a. följande.

Beträffande den gjorda anmälan, i vad densamma berörde kaptenen
Douglas, syntes av protokollet framgå följande. Kaptenen Douglas
hade, med början omkring den 15 oktober 1923 och intill den 28
januari 1924 till expeditionsunderofficeren Stridh överlämnat successiva
delar av ett utav honom författat manuskript till ett av finskt
förlag för utgivning avsett verk om Finlands frihetskrig för verkställande
av renskrift å maskin, till en början med anlitande av civilt skrivbiträde.
På sätt av förhörsprotokollet närmare framginge hade detta
manuskript så småningom kommit att bliva övningsmateriel för klaganden
vid dennes uppövande uti maskinskrivning. Inalles hade denne,
under en kortare tid biträdd av värnpliktige Fahlbeck, på detta sätt för
övningsändamål renskrivit omkring 150 maskinskrivna sidor. Allt ifrån
det första manuskriptets utlämnande och sedermera vid upprepade tillfällen
hade kaptenen Douglas för sergeanten Stridh betonat — vilket även
av sergeanten vitsordats — att manuskripten, då deras innehåll icke be -

rördo tjänsten inom stabsexpeditionen, endast vore att betrakta såsom
övningsmateriel vid expeditionsbiträdenas utbildning i maskinskiivning,
dtt maskinskrivningen etter de utlämnade manuskripten under inga iöihållanden
finge störa det löpande expeditionsarbetet, som måste gå framför
allt annat, att övningen i maskinskrivning efter de utlämnade manuskripten
finge komma ifråga endast da ieke löpande ärenden måste handläggas,
samt att maskinskrivning efter de utlämnade manuskripten icke
finge vare sig direkt eller indirekt föranleda övertidsarbete föi expeditionsbiträdena.
Kaptenen Douglas hade själv från arbetets början tillhandahållit
för maskinskriften erforderligt papper. Kaptenen Douglas hade
icke haft någon som helst ekonomisk fördel därigenom, att expeditionsbiträdena
renskrivit hans manuskript, vilket styrktes av ett kaptenen
Douglas’ särskilda yttrande bifogat intyg, utfärdat av förlagsaktiebolaget
i Helsingfors samt bestyrkt av huvudredaktören för och en av redaktionsmedlemmarna
i det ifrågavarande verket. Förlagsaktiebolaget hade
givetvis svävat i fullkomlig okunnighet om, huruvida kaptenen Douglas
själv eller någon annan person, till vilken renskrivararvode ej skulle av
förlaget gäldas, skrivit de för sättning avsedda maskinskrivna arken. Den
fördel förlaget fått av det sätt, varpå kaptenen Douglas’ manuskript tillhandahållits,
hade således bestått däri, att då någon räkning för maskinskrivning
icke kunde komma att företes, förlaget befriats från erläggande
av likvid för vissa delar av det maskinskrivna. Fmligt vad generalmajoren
av kaptenen Douglas erfarit hade denne icke ägnat en tanke åt
detta förhållande, som ju ock varit honom personligen alldeles likgiltigt.
I fråga om behövligheten av Nordlunds övande i maskinskrivning under
så lång tid som skett med särskilt övningsmateriel vid sidan av det
löpande arbetet inom stabsexpeditionen, ansåge kaptenen Douglas, att
Nordlund ännu vid tidpunkten för förhörets hållande icke varit tillräckligt
utbildad såsom maskinskrivare, ett påstående som visserligen förnekats
av Nordlund själv, men bestyrkts dels av sergeanten Stridh i så
måtto, att denne förklarat sig anse Nordlund mindre skicklig än de övriga
biträdena, dels av ett av översten A. Sandberg den 15 februari 1924 med
Nordlund föranstaltat skrivprov å maskin. Under hänvisning till detta
prov, vars resultat förevisats generalmajoren, ville generalmajoren såsom
sin mening uttala, att Nordlund alltjämt vore i behov av fortsatt övning
för att bliva en skicklig maskinskrivare.

överginge generalmajoren så till frågan om ändamålsenligheten att
för Nordlunds övande använda det utlämnade manuskriptet till finska
frihetskriget, så vore detta manuskript icke allenast såsom övningsmateriel
givetvis fullt likvärdigt med stycken ur böcker eller tidningar, som
eljest för ändamålet plägade användas, utan hade därjämte den fördelen,
att uteslutande beröra militära ämnen. I manuskriptet förekomme snart
sagt på varje sida militära termer, vilkas renskrift måste vara ett expeditionsbiträde
till nytta för hans användning såsom sådant i krig. Det

använda manuskriptet hade i detta avseende för biträdet varit av enahanda
värde som vilket annat krigshistoriskt, taktiskt eller militärt arbete
i allmänhet, som kunnat för ändamålet sättas i hans hand. Tilläventyrs
skulle kunna anmärkas, att det utlämnade övningsmaterialet blivit i
längden väl ensidigt och att det för ett mera mångsidigt uppdrivande av
biträdets förstående för och vana vid militära termer och uttryck varit
att förorda, om manuskript av militärt innehåll men av flera skilda slag
blivit efter hand till honom såsom övningsmaterial överlämnade. Fråga
kunde nu uppstå, huruvida den omständigheten, att stabschefen vid arméfördelningen
själv varit författare till det av honom utlämnade övningsmaterialet,
vore av beskaffenhet att göra hans åtgärd anmärkningsvärd.
För den händelse, att stabschefen låtit för det berörda övningsändamålet
utlämna eu av honom tidigare från trycket utgiven militär bok, hade
generalmajoren funnit hans tillvägagångssätt fullständigt fritt från anmärkning.
I viss mån annorlunda ställde sig omdömet, då, såsom här
varit fallet, ett manuskript till ett för framtida utgivning avsett arbete
av författaren utlämnats. Det borde dock här — och med skärpa —- ånyo
framhållas, att stabschefen icke skördat det ringaste ekonomisk vinning
av anordningen, och något i och för sig orättmätigt kunde generalmajoren
ej finna vara begånget. Vid sådant förhållande och, då frågan om
eventuell fördel för förlaget aldrig föresvävat kaptenen Douglas, kunde
generalmajoren under inga omständigheter finna vad av anmälaren blivit
lagt kaptenen Douglas till last utgöra grund för tillämpning i detta fall,
såsom anmälaren ifrågasatt, av 113 § strafflagen för krigsmakten.

En annan fråga vore den angående lämpligheten av den vidtagna anordningen.
1 detta avseende liölle generalmajoren före, att man principiellt
borde på allt sätt undvika att, om ock uteslutande i god avsikt,
sammanblanda åtgärder, som avsåge ett enskilt företagande, med den
militära tjänsten. Redan ur synpunkten att undvika till och med skenet
av något orättmätigt, även om intet orätt förefunnes eller kunde påvisas,
borde eu sådan sammanblandning undvikas. Det hade enligt generalmajorens
förmenande vittnat om bättre förstående av ömtåliga förhållanden,
därest det enskilda företagandet här hållits alldeles skilt från de
värnpliktigas visserligen genom kombinationen långt ifrån åsidosatta utbildning.
För den händelse generalmajoren tidigare än efter den gjorda
anmälan erhållit kännedom om förhållandet, hade han av klokhetsskäl
föranstaltat om det pågående arbetets avbrytande och om dess ersättande
av annat, som ej stått i något samband med enskilt företagande. Generalmajoren
hade emellertid först genom ifrågavarande till militieombudsmaunen
avlåtna anmälan erhållit kännedom om förhållandet, och hade
generalmajoren i anledning därav omedelbart förbjudit att använda vare
sig värnpliktige Nordlund eller något annat skrivbiträde vid staben till
något som helst arbete av privat natur. Under förutsättning att den av
kaptenen Douglas vidtagna anordningen finge anses vara av natur att

hörn beivras, kunde genera lina joven ej finna stabschefen hava gjort sig
skyldig till annan förseelse än enligt 130 § strafflagen för krigsmakten
för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt och detta under ovan angivna
synnerligen förmildrande omständigheter.

Under hänvisning till de allmänna synpunkter i den bär föreliggande
frågan, som av generalmajoren i det föregående anlagts, ville generalmajoren,
beträffande den mot kaptenen Rahmqvist gjorda anmälan, särskilt
anföra följande. Att värnpliktige Nordlund på kaptenen Rahmqvists
föranstaltande övades uti användning av duplikator vore i sin
ordning, då detta sätt för skrivelsers mångfaldigande användes inom eu
statsexpedition såväl under fredstjänsten som i fält. Mot sådan övnings
anordnande på annan än vanlig expeditionstid, vare sig på aftontimmarna
under eu vardag eller under en helgdag, funne generalmajoren
intet att erinra med hänsyn till det villkor i fråga om kompensation, som
stadgats i samband med beviljandet från statschefens sida av viss permission
åt värnpliktige Nordlund. Att kaptenen Rahmqvist vid val av
övningsmaterial utdelat ett firmaprospekt kunde generalmajoren i och
för sig icke beteckna såsom anmärkningsvärt, då, såsom ovan anförts,
övningsmaterial av skilda slag plägat utdelas till expeditionshiträdena.
Generalmajoren ansåge dock, att det varit vida lämpligare, om kaptenen
Rahmqvist till Nordlund utlämnat manuskript av militärt innehåll, varigenom
skrivbiträdet samtidigt kunnat beredas vana och förtrogenhet med
termer och uttryck i den militära terminologien. Det förhållande däremot,
att kaptenen Rahmqvist låtit värnpliktige Nordlund på tid, som
för honom varit kompenserande tjänstgöringstid, duplicera prospekt från
en enskild firma, samt att prospektet varit avsett att av Rahmqvist utsändas
till firmans kunder, ett utsändande som sedermera oek ägde rum,
funne generalmajoren vara anmärkningsvärt. Kaptenen Rahmqvist hade
på enahanda sätt som kaptenen Douglas kombinerat expeditionsbiträdenas
utbildning i viss detalj av tjänstgöringen med ett arbete, som föranletts
av enskilt företagande. Medan det av kaptenen Douglas utdelade arbetet
varit av rent militärt innehåll och framdeles komme svensk militär till
godo, avsåge det av kaptenen Rahmqvist utlämnade arbetet däremot betjänande
av ett privatintresse utan någon fördel för det militära arbetet.
Den av kaptenen Rahmqvist lämnade förklaringen till den till Nordlund
gjorda anmodan att städa undan alla papper, som berörde dupliceringsarbetet,
funne generalmajoren icke tillfredsställande. Såväl denna anmodan
som kaptenen Rahmqvists anmodan till Nordlund att icke diskutera
frågan om dupliceringsarbetet med sina kamrater funne generalmajoren
omotiverad för det fall, att Rahmqvist betraktat arbetet uteslutande
såsom en övning för Nordlund. Beträffande frågan, huruvida kaptenen
Rahmqvist sagt uppdraget vara av »privat» (eller »fullkomligt privat»)
natur eller om han ej använt detta uttryck, hade protokollet ej kunnat
lämna upplysning, då parternas utsagor härutinnan stode i strid med

varandra samt ingå andra personer syntes liava varit närvarande vid tillfället
och därom kunnat lämna upplysning. Av enahanda skäl som i det
föregående blivit anförda beträffande det av kaptenen Douglas till maskinskrivning
utlämnade manuskriptet kunde generalmajoren under inga omständigheter
finna vad av anmälaren blivit lagt kaptenen Rahmqvist till
last utgöra grund för tillämpning på honom, såsom anmälaren ifrågasatt,
av 113 § strafflagen för krigsmakten. Såsom av det ovan anförda
torde framgå ansåge generalmajoren emellertid kaptenen Rahmqvist hava
visat oförstånd i fullgörandet av tjänsteplikt jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten. Nedanstående förhållanden, nämligen dels att kaptenen
Rahmqvist icke haft någon som helst ekonomisk fördel av det utförda
dupliceringsarbetet, vilket bl.a. framginge därav att Nordlunds arbete i dess
egenskap av nybörjararbete varit synnerligen underhaltigt, dels att kaptenen
Rahmqvist gäldat kostnaden för använt papper och bläck och dels att arbetet
varit till sitt omfång synnerligen obetydligt, syntes generalmajoren
tala för att mildrande omständigheter kunde åberopas även i detta fall.

I avgivna påminnelser anförde klaganden slutligen följande: Ehuru
kaptenen Douglas genom intyg visat, att han ej haft avsevärd »egen
nytta» av sin av klaganden anmälda åtgärd, kunde hans handlingssätt
ej anses korrekt. Detta därför, att en officer icke borde ha rätt att bruka
värnpliktig arbetskraft till »enskild nytta», oavsett om arbetet befordrade
den värnpliktiges utbildning eller ej. Den »enskilda nyttan» vore i detta
fall rätt avsevärd — 150 st. maskinskrivna foliosidor. Att klaganden
vid insändandet av sin anmälan hade anledning antaga, att även »egen
nytta» förelegat, berodde, förutom på arbetets karaktär, dels på att
övningstidcn (4 månader) vida avvikit från förutvarande praxis på expeditionen
(14 dagar eller mindre), dels på att klaganden ansett så lång
övningstid i och för sig omotiverad, då det löpande expeditionsarbetet
vore den bästa utbildningen och då klagandens färdighet redan efter två
månader fullt motsvarade dettas behov, dels och framför allt därpå, att
»övningsarbetet» icke sa bedrivits, som om övning vore det huvudsakliga
skälet. Följande omständigheter belyste denna sistnämnda punkt. Eu
jämförelse mellan det prov på klagandens maskinskrivningshastighet
(1V2 sida pr timme), som kaptenen Douglas framlade vid förhöret och
som därvid påvisades sakna beviskraft, och det av översten Sandberg
företagna provet (3 sidor pr timme) utvisade, att om kaptenen Douglas
haft den övertygelsen, att fortsatt övning varit erforderlig, så hade denna
övertygelse icke grundat sig på en undersökning av de verkliga förhållandena.
Detta trots övningstidens avsevärda avvikelse från praxis.
Med värnpliktige Fahlbecks del i denna sak förhölle sig sålunda. Värnpliktige
Fahlbeck och värnpliktige Uillbom hade i januari skrivit med
så lika hastighet, att det vore omöjligt att utan noggrann tidsmätning
avgöra vem av dem som förmådde skriva fortast. Då kaptenen Douglas

orka ut värnpliktige tullbom vara »lullt utbildad», måste detta gälla även
värnpliktige Falilbeck. Dock hade det inträffat, tydligen genom att kap
tenen Douglas vid sin ordergivning mera betonat, att manuskriptet om
möjligt skulle vara färdigt till viss tid, än huru det skulle användas som
övning, att även värnpliktige Falilbeck under eu vecka sysselsatts med
denna renskrivning. Kaptenen Douglas hade sökt försvara detta med
att förklara det »vara av synnerlig vikt att begagna tiden, innan värnpliktige
Hillbom slutade sin tjänstgöring, till utbildning av värnpliktige
Falilbeck och Nordlund». Av förhörsprotokollet framginge emellertid, att
kaptenen Douglas icke vetat om, att även Falilbeck deltagit i övningsskrivningen,
ännu mindre givit någon order därom. För övrigt avslutade
värnpliktige Falilbeck sill tjänstgöring en halv månad efter värnpliktige
Hillbom, varför expeditionen icke kunde draga synnerlig nytta
av hans eventuellt ökade skicklighet. Klaganden anhölle, att kaptenen
Douglas’ av klaganden anmälda åtgärd måtte så beivras, att klagandens
i början av hans skrivelse anförda rättsuppfattning på ett prejudicerande
sätt bestyrktes. Även beträffande kaptenen Rahmqvist kunde den
rättsuppfattning, som anförts i det föregående, läggas till grund. Att
lian igångsatt duplicering i avsikt att gagna det bolag, där han såsom avdelningschef
vore anställd, och att han gentemot bolaget åtagit sig att
göra detta visade, att här förelåge eu »egen nytta», som visserligen ej
direkt, men väl indirekt kunde betecknas såsom ekonomisk fördel. Det av
kaptenen Rahmqvist anförda skälet för denna åtgärd — klagandens utbildning
i duplicering — vore av allt att döma en efterkonstruktion.
Detta bevisades dels av hans yttranden vid tillfället i fråga, dels av den
omständigheten att han icke på något sätt meddelat klaganden, att det
hela endast gällde utbildningsarbete. I och för sig ansåge klaganden
dupliceringen även ur ren övningssynpunkt omotiverad, emedan dylik
övning lika väl kunnat anordnas under tjänstetiden med för expeditionen
nyttigt arbete till ändamål, vilket förut varit praxis. Med den tid,
varpå arbetet enligt order skulle utföras, förhölle sig sålunda. Då klaganden
på lördagen kl. 1/2 7 e. in. enligt order infann sig hos kaptenen
Rahmqvist, tillsades klaganden att utföra dupliceringsarbetet på
kvällen och sedan låta kopiorna torka under natten. Påföljande söndag
skulle klaganden samla ihop dem och överlämna dem i kaptenen Rahmqvists
bostad kl. 3 e. in. Huruvida denna tid ens skulle kunna betraktas
som kompenserande tjänstetid kunde starkt ifrågasättas, då klaganden i
endast erforderlig utsträckning åtagit sig eftermiddagsarbete. Detta dupliceringsarbete
på dylik tid kunde nämligen icke betraktas som erforderligt,
ej ens ur utbildningssynpunkt. Arméfördelningschefen både i
sitt yttrande anfört, att kaptenen Rahmqvists gäldande av kostnaden för
bläck och papper vore att betrakta som förmildrande omständighet. Detta
kunde starkt ifrågasättas, då detta återgäldande skett först samma dag,
som klagandens anmälan blivit känd. Något bestämt yrkande beträf -

fande det lagrum, enligt vilket åtal borde ske, hade klaganden icke, men
det syntes klaganden som om 113 § i strafflagen för krigsmakten vore
den för detta fall avsedda, åtminstone om man huvudsakligen fäste sig
vid kaptenen Rahmqvists verkliga avsikt med det hela.

* *

1 skrivelse till chefen för V. arméfördelningen den 9 april 1924 anförde
militieombudsmannen:

Vid övervägande av vad i ärendet förekommit hade militieombudsmannen
ansett utrett, att kaptenen Douglas anbefallt renskrivningen av sitt
ifrågavarande manuskript icke för att därmed bereda sig eller annan enskild
nytta, utan för att bereda klaganden övning i maskinskrivning. På
grund härav och då dessutom dylik övning måste anses utgöra arbete,
som klaganden varit pliktig förrätta, hade militieombudsmannen i likhet
med arméfördelningschefen funnit den av klaganden åberopade 113 §
strafflagen för krigsmakten icke vara i förevarande fall tillämplig.

Mot vad kaptenen Rahmqvist i sina yttranden i ärendet anfört och vad
till stöd därför förekommit hade militieombudsmannen ej heller med avseende
å denne kunnat finna annat förhållande utrett än kaptenen Rahmqvist
däri uppgivit, eller att han givit klaganden order om den ifrågakomna
dupliceringens utförande i ändamål att bibringa denne en för hans
tjänstbarhet önskvärd färdighet i sådant syfte. Även om därvid kaptenen
Rahmqvist tillika avsett att till enskild nytta begagna det duplicerade,
där detsamma vore för ändamålet användbart, torde dock ovannämnda
lagrum ej heller vara tillämpligt å Rahmqvists nyssnämnda åtgärd.

Emellertid ansåge militieombudsmannen lika med arméfördelningschefen
kaptenerna Douglas’ och Rahmqvists förfarande i denna sak synnerligen
olämpligt. Genom detsamma hade de, även om detta icke varit den
bestämmande synpunkten, faktiskt tillgodosett ett sitt enskilda intresse.
Särskilt hade kaptenen Rahmqvists tillvägagångssätt synts militieombudsmannen
anmärkningsvärt, då kaptenen vid den sammanblandning av
arbetet för tjänsten och det enskilda affärsföretaget, till vilken han otvivelaktigt
gjort sig skyldig, syntes hava låtit sin önskan att för kamraterna
och underlydande å expeditionen dölja sin verksamhet i det enskilda företaget
påverka ordningen för det klaganden anbefallda arbetets utförande.

Som emellertid genom det av arméfördelningschefen numera utfärdade
förbud mot användning av biträdenas vid staben arbetskraft för utförande
av något som helst arbete av privat natur , ett upprepande av det
skedda torde vara förebyggt och vad kaptenerna Douglas och Rahmqvist i
nu angivna hänseenden låtit komma sig till last i varje fall icke torde
kunna svårare anses än efter 130 § strafflagen för krigsmakten, överlämnade
militieombudsmannen handlingarna i ärendet till arméfördelningschefen
för vidtagande av den disciplinära åtgärd mot dem, vartill denne
kunde finna fog.

Öl

Den 11 april 1924 meddelade chefen för V. arméfördelningen beslut uti
ifrågavarande disciplinmål. Jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
dömdes kaptenerna Douglas och Ralimqvist för oförstånd i tjänsten till
disciplinstraff av arrest utan bevakning, kaptenen Douglas i 2 dagar och
kaptenen Rahmqvist i 4 dagar.

Beslutet har vunnit laga kraft.

7. Underlåtenhet att uppflytta kustartillerist, som uppfyllt föreskrivna
fordring-ar, frän 2. till 1. klass och att därefter i vederbörligtur
befordra honom till korpral.

(Kunna bestämmelser i avlöningsreglementet läggas till grund för
beräkning av tjänstgöringstid för befordran?)

I eu till militieombudsmannen inkommen klagoskrift anförde 2. klass
kustartilleristen vid Karlskrona kustartilleriregemente nr 34/8 Bizzozero,
att han ansåge sig utan giltiga skäl hava blivit förbigången vid uppflyttning
till 1. klass kustartillerist och till följd därav ej blivit befordrad till
korpral; och anhöll Bizzozero om militieombudsmannens hjälp för rättelses
vinnande. Till stöd för sitt klagomål anförde han följande.

Bizzozero, som vore född den 18 januari 1903, hade kommit i tjänst som
3. klass kustartillerist vid Karlskrona kustartilleriregemente den 14 december
1920. Till 2. klass kustartillerist hade han blivit uppflyttad den 30 september
1921. Samtliga fordringar, vilka funnes föreskrivna i reglementet
för kustartilleriets skolor och övningar §§ 6 och 7, för uppflyttning till 1.
klass kustartillerist och befordran till korpral hade av honom i likhet med
hans sex årskamrater inom maskinavdelningen varit fullgjorda den 1 maj
1923. Under förutsättning att lian blivit 1. klass kustartillerist den 1 maj
1923, vilket han ansåge varit hans rätt, och med tillämpning av reglementet
för marinen (R. M.) del III § 30: 2 hade han för befordran till korpral haft
ordningsnummer sex bland de eldare, som samtidigt med honom fullgjort
fordringarna för dylik befordran. På grund av inträffad avgång bland
korpralerna inom maskinavdelningen hade han varit i tur för befordran
till denna grad över stat den 1 november 1923 och till erhållande av lön
den 1 januari 1924. Emellertid hade regementschefen den 30 september
1922, alltså nära ett år efter det MAR.1 trätt i kraft, utfärdat ett cirkulär,
vilket i avskrift bifogades, vari chefen meddelade, att vid beräkning av
tjänstetid för uppflyttning och befordran föreskrifterna i MAR § 3 städse
skulle tillämpas. På grund av detta cirkulär hade Bizzozero ej blivit vare
sig uppflyttad till 1. klass kustartillerist eller befordrad till korpral. Den 1
maj 1924, således efter en tjänstetid av 42 månader, kunde han komma i
fråga till 1. klass och till korpral i eu oviss framtid. Men icke nog därmed
att han blivit ställd efter sina årskamrater, utan han finge även tävla om
turen till korpralsgraden med årsklassen näst efter honom, varvid det ej

1 Avlöningsreglementet för fast anställt manskap vid armén och marinen.

vore uteslutet att flera på grund av högre skolbetyg komme före honom.
Med anledning av det inträffade hade han den 10 januari 1924 hos
regementschefen gjort skriftlig anhållan att bliva befordrad till korpral.
Denna anhållan hade avslagits med motivering, att densamma enligt gällande
föreskrifter ej kunde bifallas. Enligt Bizzozeros uppfattning funnes
emellertid inga bestämmelser utfärdade, som hindrade regementschefen
bifalla hans ansökan, ty de enda bestämmelser, som härvid torde åsyftas,
måste vara MAR. Detta åter vore enligt Bizzozeros uppfattning endast
avsett att reglera, tilldelandet av löner och löneförhöjningar och ej
uppflyttningar i tjänstbarhetsklass eller befordran till korpral. I denna
hans uppfattning styrktes han av följande skäl:

a) Någon inskränkning i detta avseende tillämpades icke under tiden
den 1 november 1921—den 30 september 1922, då MAR ävenledes gällde.

b) Vid sjömanskåren i Karlskrona, där även MAR gällde, uppflyttades
till 1. klass sjömän och befordrades till korpral utan hänsyn till levnadsålder.

c) Vid armén, där samma allmänna bestämmelser som i MAR gällde,
befordrades menig till vice korpral och vice korpral till korpral efter 17
till 24 månaders anställningstid oavsett levnadsåldern.

Till bestyrkande'' av riktigheten av sistnämnda uppgifter anförde klaganden
exempel på särskilda fall, ett från armén och ett flan flottan.

Regementschefens cirkulär den 30 september 1922 var av denna lydelse:

»Cirkulär till bataljons- och kompanicheferna. Intill dess annorlunda
må bliva i vederbörlig ordning bestämt skola

dels vid beräkning av tjänstetid för befordran eller uppflyttning till
högre tjänste- eller lönegrad, tjänstbarhets- eller löneklass inom manskapet,
föreskrifterna i MAR § 3 städse tillämpas,

dels bestämmelserna i CKA:s skrivelse 120/21 (reg.-exp. avd. I ank.
191/21) tillämpas jämväl vid uppflyttning i tjänstbarhetsklass.»

Bizzozeros skrivelse till regementschefen den 10 januari 1924 lydde:

»Härmed får jag vördsamt anhålla att bliva befordrad till korpral.

Som stöd för denna min anhållan får jag vördsamt anföra, att jag med
godkännande betyg genomgått korpralskolans samtliga kurser och innehar
såväl stadgad tjänstetid som övriga kvalifikationer, vilka jämlikt reglementet
för kustartilleriets skolor och övningar äro erforderliga för dylik
befordran.»

Å denna skrivelse var tecknat

av kompanichefen: »B. har ej kunnat av mig föreslås till 1. klass och K
på grund av CKA 2:s cirkulär 657/22. Då det enda hinder för B:s kompetens
till befordran varit, att 18 dagar fattats till den åldersgräns, som blivit
satt genom ovannämnda cirkulär, samt denna omständighet inverkat
så, att B. icke blott kommit sist av sin årsklass utan ytterligare vid fortsatt
tillämpning av cirkulärets bestämmelser utsättes för att bliva förbi -

fången av sådana, som inträtt i tjänst ett år senare än B., så får jag härmed
vördsamt tillstyrka föreliggande ansökan.»

av bataljonschefen: »överlämnas vördsamt med avstyrkan.»

av regementschefen: »Kan enligt gällande föreskrifter ej bifallas.»

I infordrat yttrande den 21 februari 1924 anförde regementschefen
översten Sam Boning bl. a. följande: Bland fordringar för uppflyttning
till 1. klass kustartillerist, vilka enligt RM III, § 29, återfunnes i reglementet
för kustartilleriets skolor och övningar (§ 6), inginge jämväl »att innehava
en tjänstetid vid kustartilleriet av minst 30 månader». Någon allmän
föreskrift om huru sagda tjänstetid skulle beräknas saknades emellertid,
vilket vore så mycket olägligare, som inom marinen i övrigt och armén
dylik viss tjänstetid som villkor för uppflyttning och befordran inom manskapsklasserna
(graderna) icke alls funnes föreskriven. Då inga för kustartilleriet
avsedda reglements- eller andra föreskrifter om denna tjänstetidsberäkning
från högre myndigheter utfärdades, såsom man kunde
vänta, och icke heller sagda villkor om viss tjänstetid för kustartilleriet
blivit upphävt ansåg chefen sig för undanröjande tills vidare av i frågan
rådande ovisshet böra för regementets del utgiva cirkuläret av den 30 september
1922 (nr 657 avd. I) vari, under avvaktan på vederbörliga bestämmelser
från högre myndighet, tjänstetiden för uppflyttning (befordran)
bestämdes skola beräknas på samma sätt, som i avlöningsreglementet
(MAR) § 3 tillämpades för tjänstetidsberäkning i avseende å avlöning.
Han ansåg sig hava så mycket mera anledning till denna tolkning, som i
MAR § 3 villkoren för tilldelande av avlöning på flera ställen gjorts beroende
av tidpunkten för tillträde av anställning och särskilt åt regementschef
uppdragits att bestämma, huruvida efter anställningsårets början i
tjänst inträdande beställningshavare finge med hänsyn till möjligheten
att tillgodogöra sig rekrytutbildningen etc., tillgodoräkna sig tjänstetid
från anställningsårets början eller icke. Och att den, som icke vid sin anställning
fyllt 18 år, skulle såsom tjänstetid för uppflyttning till tjänstbarhetsklass
få tillgodoräkna sig den tid, som infallit före den 1 november
det år, under vilket han uppnådde 18 år, syntes honom icke vara avsett, då
enligt MAR, §3:5 dylik tillgodoräkning i avseende å avlöning icke under
samma tid finge äga rum. Nu hade på grund av vad ovan anförts dessa
bestämmelser för 18-åringar tillämpats på Bizzozero, vilket haft till följd,
att Bizzozero ännu icke fyllde villkoren för ifrågavarande uppflyttning
(befordran) enligt den tolkning, chefen givit hithörande bestämmelser.
Vad Bizzozero i övrigt anfört sammanhängde med nyssnämnda tolkning
och torde icke särskilt behöva bringas på tal.

I utlåtande den 20 mars 1924, som chefen för kustartilleriet på militieombudsmannens
begäran avgav, anförde denne: Efter det nya manskapsavlöningsreglem
entets ikraftträdande vore korpralsgraden förbunden
med viss lönegrad. Befordran till korpral på stat kunde därför icke

ske, med mindre ledigt ram funnes i antalet korpralsbestäflningar enligt
stat. Nu vore å ena sidan i kustartilleriets skolreglemente, § 6, föreskrivet,
att för befordran till korpral fordrades att vara 1. klass kustartillerist samt
för uppflyttning till 1. klass kustartillerist att innehava en tjänstetid vid
kustartilleriet av minst 30 månader, samt å andra sidan i manskapsavlöningsreglementet,
§3:5, stadgat, att kontraktsanställd beställningshavare
icke finge för tilldelande av lön tillgodoräknas tid, som infallit före den 1
november det år, under vilket han uppnådde 18 års ålder. Då såsom av chefens
för Karlskrona kustartilleriregemente i ärendet avgivna yttrande
framginge, föreskrift saknades för huru ovannämnda tjänstetid för uppflyttning
(och därmed medelbarligen för befordran) skulle beräknas, medan
i avlöningsreglementet föreskrift lämnades för huru tjänstetiden
skulle beräknas vid tilldelande av lön, läge det vid ovan anförda förhållanden
onekligen nära till hands att anse den för lönetilldelning gällande
föreskriften tillämplig jämväl vid uppflyttning till högre tjänstbarlietsklass
eller befordran till högre tjänstegrad. Tvetydighet i begreppet
»tjänstetid» vore organisatoriskt sett oläglig och ägnad att framkalla osäkerhet
och misstag. Med hänsyn härtill syntes honom vederbörande regementschef,
vilken enligt gällande föreskrifter vore beslutande i fråga om
manskapets såväl befordran och uppflyttning som tilldelande av lön, icke
hava saknat visst fog för utfärdande av det i målet åberopade cirkuläret
av den 30 september 1922. Då varken vid flottan eller vid armén föreskrift
om fordran på viss tjänstetid för manskapets uppflyttning till högre tjänstbarlietsklass
eller befordran till högre tjänstegrad förefunnes, torde det
sätt, varpå sådan uppflyttning och befordran skedde vid flottan, respektive
armén, icke — såsom Bizzozero syntes anse — kunna tjäna till ledning
för huru vid kustartilleriet, där dylik föreskrift funnes, nämnda tjänstetid
skulle beräknas. Avskrift av skrivelsen till underlydande regements- och
kårchefer den 14 februari 1921, nr 120, vilken skrivelse åberopades i chefens
för Karlskrona kustartilleriregemente ovannämnda cirkulär av den
30 september 1922, bifogades.

Sistnämnda skrivelse var av följande lydelse:

»Till cheferna för Kungl. Vaxholms och Kungl. Karlskrona kustartilleriregementen
samt Kungl. Älvsborgs kustartillerikår.

På förekommen anledning och till undvikande av att för befordran av
manskap gällande föreskrifter tolkas olika vid respektive truppförband
vill jag här nedan hava framhållit vissa synpunkter, vilka böra noga beaktas
vid verkställande av sådan befordran.

I S. E. K.1 § 5:5 a) stadgas beträffande avgivande av tjänstbarhetsbetyg
bl. a., att dylikt betyg skall sättas årligen vid slutet av tiden för regementsövningarna
ävensom vid slutet av varje tjänstgöring, som varat 30 dagar
eller därutöver, »dock icke efter genomgången elevkurs». Tillkomsten av
sistnämnda inskränkande föreskrift är givetvis beroende därpå, att skol 1

Reglemente för kustartilleriets skolor och övningar.

eleven visserligen efter genomgången praktisk kurs i regel är kompetent
för befordran till korpral eller underofficerskorpral, men att på grund av
tjänstbarhetsbetygets ålder nödig kännedom saknas om lians användbarhet
i tjänsten, vilken sålunda bör underkastas prövning under på kursen
följande regements- eller andra härför lämpade övningar.

Eleven har vid sin kommendering till skolan ett tjänstbarhetsbetyg, som
ofta nog torde motsvara det för befordran stipulerade, men detta betyg är
vid avslutandet av den praktiska kursen i det närmaste årsgammalt och
därjämte tillkommet under förhållanden, då kraven på skolelevens tjänstbarhet
ställdes åtskilligt lägre. Det är sålunda tydligt, att detta tjänstbarhetsbetyg
måste revideras samt att härvid fordringarna böra skärpas och,
vad beträffar artilleri- och minavdelningarna, förmågan av befälsutövning
särskilt noga undersökas, (jämför 3. stycket av mom. 5 a).

Med hänsyn till ovan anförda omständigheter torde vara klart, att stadgandet
i S. R. K., § 5 : 5 a), att tjänstbarhetsbetyg må sättas även under pågående
tjänstgöring, då anledning härtill förefinnes, såsom då uppflyttning
eller nedflyttning från en tjänstbarlietsklass till en annan ifrågakommer,
måste, när det gäller befordran, anses innebära, att tjänstgöringen
skall hava varit av sådant slag, att ovansagda revision av tjänstbarhetsbetyg
och undersökning av befälsförmåga verkligen kunnat därunder
äga rum.

Det kan visserligen vara önskvärt, att befordran sker snarast möjligt
efter förvärvad kompetens för att vederbörande därigenom må komma i
åtnjutande av höfere avlöningsförmåner. Att, såsom i vissa fall synes
hava ägt rum, för nående av detta önskemal åsidosätta kravet på ett efter
noggrann omprövning och under för ändamålet lämpade tjänstgöringsförhållanden
satt förnyat tjänstbarhetsbetyg är emellertid mindre viilbetänkt
och står givetvis i strid med andemeningen om ock ej med ordalydelsen i
gällande bestämmelser i S. R, K. Det tjänstbarhetsbetyg, som — andra
fordringar frånsedda — skall ligga till grund för befordran bör sålunda
vara satt efter en denna närmast föregående, antingen regementsövning
eller eljest tjänstgöring av minst 30 dagars varaktighet i vederbörlig
yrkesavdelning (yrkesgren) och under sådana förhållanden i övrigt att
betygssättningen, enligt vad ovan antytts, kan ske på sätt i § 5:5 a),
tredje stycket närmare angives. Givetvis torde i anslutning härtill tjänstbarhetsbetyg
icke böra sättas under pågående regementsövning.

Jag anser mig i detta sammanhang jämväl böra erinra därom, att det
med hänsyn till turen vid blivande befordran till underofficer är av betydelse,
att befordringarna till korpral och underofficerskorpral ske efter
fullt ensartade grunder vid de olika truppförbanden. Härigenom undvikes,
att vid eventuell befordran till underofficer en reglering av turen
underofficerskorpralerna emellan måste verkställas.»

5 —

Militieombudsmannens ämbetsberätlelse.

Som militieombudsmamien vid prövning av vad i ärendet förekommit
fann översten Bolling hava förfarit uppenbart felaktigt, då lian underlåtit
att uppflytta Bizzozero från 2. till 1. klass kustartillerist och därefter, så
snart ledigt rum uppstått i vederbörlig tur befordra denne till korpral,
ställde mil i tieombudsma nnen översten Bolling under åtal inför vederbörlig
domstol, varom skrivelse expedierades till överkrigsfiskalsämbetet den
23 juni 1924. I särskild instruktion för atalets utförande anförde militieombudsmannen
följande.

Jämlikt reglementet för marinen del III § 29 (K. M. III § 29) skulle meniga
uppflyttas till högre tjänstbarhetsklass i den mån de i reglementet för
kustartilleriets skolor och övningar (S. B. K.) därför stadgade fordringar av
dem blivit fullgjorda, och enligt § C i sistnämnda reglemente, sådan denna
paragraf lydde enligt generalorder den 7 januari 1922 (20/1922), fordrades
för att kunna uppflyttas från 2. till 1. klass kustartillerist 1)1. a. att innehava
en tjänstetid vid kustartilleriet av minst 30 månader. För att kunna
befordras från menig till korpral fordrades enligt § 7 S. R. K. bl. a. att vara

1. klass kustartillerist, och skulle enligt § 30 mom. 1 R. M. III till denna
högre tjänstegrad befordras manskap, som uppfyllde de i S. R. K. därför stadgade
fordringarna, dock att befordran till korpral på stat finge äga rum.
endast när ledighet funnes inom det i fastställd fördelning angivna antalet
korpralsbeställningar.

Klaganden, Bizzozero, blev, enligt vad handlingarna utvisade, den 14
december 1920 anställd vid kustartilleriet för en tid av tre år, som jämlikt
§ 1 inom. 4 i kungörelsen den 19 maj 1917 angående antagning av manskap
md kustartilleriet genom kontrakt (nr 347) samt enligt antagningskontraktet
och klagandens förhållningsbok skulle räknas från den 1 november
1920. Klaganden hade följaktligen, på sätt han uppgivit, den 1 maj 1923
eu tjänstetid vid kustartilleriet av 30 månader, och, då han nämnda dag
var 2. klass kustartillerist och jämväl i övrigt uppfyllt de i S. R. K. före*
skrivna fordringarna för uppflyttning till 1. klass kustartillerist, hade han
på satt i § 30 :1 R. M. 111 stadgades, samma dag bort uppflyttas till sistnämnda
tjänstbarhetsklass.

Sedan han sex månader därefter uppfyllt fordringarna för att bliva
korpral, hade han, då ledigt rum i korpralsgraden uppstått, bort i sin tur
befordras till korpral på stat, vilket, såvitt handlingarna utvisade, bort
ske den 1 januari 1924.

Den ifrågavarande uppflyttningen och befordran, som bort verkställas
av regementschefen, översten Bolling, hade emellertid icke ägt rum utan
både Bolling i överensstämmelse med ovan återgivna av honom utfärdade
cirkulär vid bedömandet av huruvida klaganden fullgjort fordringarna
iöi uppflyttningen respektive befordran, jämlikt 3 $ avlöningsreglementet
for fast anställt manskap vid armén och marinen funnit klaganden, som
vore född den 18 januari 1903, icke kunna få tillgodoräkna sig såsom

tjänstetid den till, som infallit före den 1 november 1921, eller det ar lian
fyllt IS år.

Till stöd för sin ifrågavarande ståndpunkt både översten Boning till eu
början anfört, att bestämmelse)- saknades om tjänstetidens beräkning i
fråga om befordran under det sådana funnes i avlöningsreglementet. Detta
torde dock icke vara riktigt. Visserligen funnes i R. M. eller S. R. K. ej någon
allmän definition å vad med tjänstetid skulle förstås, enär uttrycket
uppenbarligen icke ansetts tarva någon förklaring. Någon sådan allmän
definition funnes ej heller i avlöningsreglementet. Däremot vore såväl i
fråga om befordran som beträffande avlöning de särskilda bestämmelser
rörande tjänstetidens beräkning meddelade, vilka erfordrades, i de fall, då
den sålunda enligt dessa bestämmelser beräknade tjänstetiden icke avsåges
skola sammanfalla med den tid, varunder vederbörande i verkligheten
innehaft den tjänst, varom fråga vore.

Att häri söka ett stöd för att tillämpa avlöningsbestämmelserna å befordran
eller tvärom torde uppenbarligen sakna varje grund, särskilt som
dessutom de förstnämnda bestämmelserna vore utfärdade av Kungl.
Maj:t och riksdag gemensamt under det utfärdandet av bestämmelserna
om tjänstbarhet och befordran ankomme på Konungen ensam.

Den omständigheten, att i fråga om beräkning av tjänstetid fristående
bestämmelser meddelats för befordran, å ena, och avlöning, å andra sidan,
uteslöte naturligen icke att det nya avlöningsreglementet sökt såvitt möjligt
ansluta till den nuvarande militära organisationen. Det oaktat följde
avlöningsreglementet icke helt denna organisation. Sålunda byggde avlöningsplanen
icke på den nuvarande indelningen i tjänstbarlietsklasser,
utan uppflyttningen till högre tjänstbarhetsklass skedde, på sätt av reglementets
förarbeten tydligt framginge, enligt därom i R. M. III och S. R. K.
meddelade bestämmelser oberoende av de för åtnjutande av löneförhöjning
i avlöningsreglementet stadgade villkor. Från 2. till 1. klass kustartillerist
skulle sålunda den uppflyttas, som genomgått korpralskola, i betyg
för tjänstbarhet innehade minst 6, i betyg för uppförande innehade minst
8 och innehade eu tjänstetid vid kustartilleriet av minst 30 månader. Någon
förhöjd avlöning erhölle han emellertid icke därmed, utan inträdde
han från 2. till 3. löneklassen först efter en tjänstetid av 36 månader. Å
andra sidan krävdes för denna löneförhöjning icke vissa betyg i tjänstbarhet
och uppförande, utan vore det tillräckligt, att han genomgått godkänd
korpralsutbildning o. s. v., även om uppflyttning icke skett eller kunde ske.

Avlöningsreglementets förestående ställning framginge sålunda icke
blott av sakens natur och reglementets allmänna motivering utan även av
avlöningssystemets anordning. Även ordalagen i reglementet visade emellertid,
att dess bestämmelser allenast vore avsedda att tillämpas i fråga om
tillträdandet av lönegrad eller löneklass. Efter det sålunda i 2 § MAR
särskilt stadgats, att den förhöjda lönen enligt den i paragrafen intagna
löneplanen tillkomme beställningshavare efter den enligt bestämmelserna

1 8 § beräknade tjänstetid, vore i nämnda 3 § intagna de bestämmelser, efter
vilka, »vid tillämpning av bestämmelserna i 2 §», tjänstetiden skulle beräknas.
Föreskrifterna i MAR om tjänstetidens beräkning hänförde sig
sålunda uttryckligen allenast till tillämpningen av löneplanen i reglementets
2 §. Men icke nog härmed; den i nu förevarande fall av regementschefen
åberopade föreskriften i 3 § 5 mom. MAR, att såsom tjäustetid
för kontraktsanställd beställningshavare icke finge beräknas tid, som infallit
före den 1 november det år, under vilket han uppnådde 18 år, hade
icke ens enligt detta reglemente -— såsom regementschefen syntes hava antagit
— avseende å uppflyttningen från 1. till 2. lönegraden, d. v. s. från
lönegraden för menig till lönegraden för korpral, utan allenast, på sätt i

2 § uttryckligen utsädes, å uppflyttningen från lägre till högre löneklass
inom samma lönegrad. Bestämmelsen i fråga vore sålunda lika litet tilllämplig
i fråga om rätten att tillträda begynnelselön såsom korpral som
beträffande rätten till begynnelselön såsom menig.

Översten Boning hade sålunda enligt militieombudsmannens förmenande
förfarit uppenbart felaktigt, då han underlåtit att uppflytta klaganden
Bizzozero från 2. till 1. klass kustartillerist och därefter så snart ledigt rum
uppstått i vederbörlig tur befordra denne till korpral.

Med hänsyn till den synnerliga skada, som detta överstens fel tillskyndat
Bizzozera i hans yrke, och då detsamma dessutom synts militieombudsmannen
stå i uppenbar strid med gällande bestämmelser, hade militieombudsmannen
icke ansett sig kunna underlåta att ställa översten till
ansvar därför. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt vederbörande
åklagare att ställa översten Boning för vad han sålunda låtit komma
sig till last under åtal inför vederbörande domstol. Åklagaren borde
därvid yrka ansvar å översten Bolling efter lag och sakens beskaffenhet
samt tillika, i man av befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som
Bizzozero, i målet hörd, kunde komma att däruti framställa.1

1 I en samtidigt,, den 23 juni 1924, avlåten underdånig skrivelse till Konungen redogjorde
militieombudsmannen för ifrågavarande åtal samt anförde vidare:

Genom åtalet torde emellertid icke klaganden kunna komma till sin rätt. Då
översten Boning i sin förklaring icke bestritt klagandens uppgift därom, att denne,
där ej den ifrågakomna felaktiga tillämpningen ägt rum, skulle hava uppflyttats
till 1. klass kustartillerist den 1 maj 1923, befordrats till korpral
över stat den 1 november samma år och till korpral vid regementet med
lön från och med den 1 januari 1924, syntes man vara berättigad antaga
att dessa klagandens uppgifter vore riktiga och att hinder eljest icke mött för klagandens
befordran. För att Bizzozero ej skulle lida skada i befordringshänseende krävdes
följaktligen dels att han förklarades för 1. klass kustartillerist och dels att han omedelbart
därefter befordrades till korpral med rätt att räkna tur från och med nämnda den 1 november
1923. Med avseende å rätten till lön syntes sådan, där ej hans ifrågavarande
klagan finge anses föranleda till upphävande av till äventyrs icke lagakraftvunnen
senare utnämning av någon hans i tjänsten yngre kamrat, höra tillerkännas klaganden
vid först inträffande ledighe!.

Efter uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen F. W.
Flensburg översten Boning under åtal inför regementskrigsrätten vid
Karlskrona kustartilleriregemente. Krigsrätten meddelade utslag i målet
den 29 augusti 1924. I utslaget yttrades:

Krigsrätten funne i målet utrett, att svaranden genom sitt den 30 september
1922 (nr 057 avd. I) utfärdade cirkulär förordnat, att tjänstetiden
för uppflyttning eller befordran till högre tjänste- eller lönegrad, tjänstbarliets-
eller löneklass inom manskapet skulle beräknas på samma sätt
som i manskapsavlöningsreglementet (MAR) § 3 stadgades för beräkning
av tjänstetid med avseende å avlöning, att målsägaren, född den 18
januari 1903 och den 14 december 1920 anställd vid kustartilleriet för en tid
av tre år, vilken skulle räknas från och med den 1 november 1920, senast
den 1 juli 1923 innehaft en för uppflyttning till 1. klass kustartillerist
jämlikt l-eglementet för marinen del III (R. M. III) § 29 och reglementet
för kustartilleriets skolor och övningar (S. R. K.) § 6 erfordexdig tjänstetid
av trettio månader, samt att svaranden med tillämpning av de i ovannämnda
cirkulär givna bestämmelserna dels underlåtit uppflytta målsägaren
till 1. klass kustartillerist, då han uppfyllt de för sådan uppflyttning
i S. R. K. § 6 stadgade villkor, och därefter i vederbörlig tur befordra
denne till korpral, dels ock å målsägarens ansökan om befordran
till korpral under hänvisning till samma cirkulär skriftligen förklarat
hans ansökan icke kunna bifallas.

Då svaranden genom ovannämnda cirkulärs utfärdande och tillämpning
i strid emot de i R. M. III § 29 och S. R. K. § 6 givna föreskrifterna
icke blott måste anses hava gjort sig skyldig till fel under utövningen
av sitt ämbete såsom överste och chef för Karlskrona kustartilleriregemente,
utan svaranden jämväl genom sitt åtalade förfarande tillskyndat
målsägaren synnerlig skada i hans yrke ävensom förlust av målsägaren
rätteligen tillkommande löneförmåner, samt vad svaranden till sitt fredande
från ansvar anfört icke förtjänade avseende, prövade krigsrätten
rättvist att, med bifall till den särskilt förordnade åklagarens ansvarstalan
och målsägarens av åklagaren understödda ersättningsanspråk,
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, döma svaranden, översten Bolling,
att för ämbetsfel undergå arrest utan bevakning under två dagar
ävensom förplikta svaranden att mot kvitto till målsägaren utgiva dels
genast honom enligt i målet ingiven uppställning tillkommande löneförmåner
för tiden från och med den 1 januari 1924 till och med den 15
augusti 1924 med 207 kronor, dels ock å varje fastställd avlöningsdag

Då rättelse i nu angivna hänseende vid det förhållande att översten Boning vidhållit
sin uppfattning icke torde kunna åstadkommas annorlunda än efter beslut av
Kung!. Makt, hade militieombudsmaunen ansett sig höra, med stöd av 16 § i den för
militieombudsmannen utfärdade instruktionen, anmäla ifrågavarande ärende till det
avseende Kungl. Makt kunde finna omständigheterna föranleda.

Kung]. Makt har ännu icke meddelat beslut i anledning av dienna skrivelse.

den a tiden från och med den 16 i samma augusti månad, intill dess målsägaren
bleve befordrad till korpral å stat och konnne i åtnjutande av
härmed förenade löneförmåner, belöpande skillnaden emellan korpralsavlöning
å stat och målsägarens nuvarande löneinkomster.1

Över krigsrättens utslag har översten Boning anfört besvär lios krigshovrätten.
Dessa besvär äro ännu på krigshovrättens prövning beroende.

8. Åtal mot militärläkare för felaktigt förfarande vid behandling

av skadad värnpliktig.

I eu till militieombudsmaunen inkommen klagoskrift anförde värnpliktige
nr 177 15/1920 Gunnar Svensson bl. a. följande: Svensson, som år
1920 varit inkallad till värnpliktstjänstgöring vid Skånska dragonregementet,
både under vistelsen vid regementet den 15 oktober 1920 ådragit
sig brott av vänstra armens strål ben. Pa grund av skadan vårdades han
vid regementet till den 24 december samma år, då lian på grund av oduglighet
till krigstjänstgöring hemförlovades. Efter hemkomsten besökte Svensson
lasarettsläkaren S. Sjövall i Växjö, vilken därvid förklarade, att läkningen
av benbrottet misskötts, så att Svensson borde omedelbart undergå
operation för att få benändarna rätt ställda och i görligaste mån
undvika framtida men. Doktor Sjövall både tillika förklarat, att operationen
vore av sådan art, att lian icke önskade utföra den å lasarettet i
Växjö, samt både hänvisat Svensson till lasarettet i Lund. I anledning
därav hade Svensson avrest till Lund och därstädes undergått operation
den 14 januari 1921. Svensson både den 29 april 1922 inryckt till tjänstgöring
vid Kronobergs regemente, men både hemföl lovats den 17 juni
1922 på grund av oförmögenhet till krigstjänstgöring. Att Svensson
komme att lida framtida men av skadan, ansåge han framgå därav, att
han överförts till »icke-vapenföra». Da Svensson ansåge, att sjukvårdspersonalen
vid Skånska dragonregementet bore skulden till utgifter, som
förorsakats Svensson efter behandlingen vid regementet, hemställde
Svensson, att militieombudsmaunen måtte föranstalta om undersökning i

1 Från förestående utslag, som innefattade t, f. auditören O. Ifögstedts mening, varuti
vice krigsdomaiien J. M. Falck samt numera generalmajoren friherre H. G. M. krångel
instämde, var numera översten J. A. Edström skiljaktig och anförde:

»Då bestämmelse om tjänstetid saknas i skolreglementet och reglementet för marinen
del III, anser jag svaranden haft skälig anledning i detta hänseende tillämpa avlöningsreglementets
bestämmelser, dels enär för befordran till korpral fordras viss
tjänstetid (sålunda eu avlöningsfråga), dels oek enär bestämmelserna om beräknandet
av tjänstetid för lönegrad och tjänstbarhetsklass förut sammanfallit.

På grund härav finner jag svaranden icke kunna till ansvar fällas.»

saken och ställa den eller dem, som gjort sig skyldiga till försummelse,
till ansvar härför. Härjämte fordrade Svensson ersättning med 250 kronor
enligt skriften vidlagd räkning.

Vid klagoskriften funnos fogade följande fem bilagor:

1) »Avskrift. Vid i dag enligt §§ 107, 108 inskrivningsförordningen verkställd
läkarebesiktning har värnpliktige vid 2. slev. av reg:te Kungl.
Skånska Dragonregementet N:o 177 15/20 Svensson från R. O. N:o 15
född (den 21/12 1899) och hemmahörande (i Ö. Torsås församling), på grund
av armbrott med luxation av handleden (2 män. gammal) befunnits för
tillfället, för en tid av omkring 1 år oduglig till krigståg. Intygas härmed
på heder och samvete.

Ystad den 24/12 1920.

G. Sjögren.

Bat. läkare.

Vidimeras: E. Carlsson. (Jarl E. Lindblad.»

2) »Avskrift. Från Malmöhus Läns Sjukvårdsinrättningar i Lund.
Ortopediska avd. den 14/4 1921.

Lantbrukare Gunnar Svensson, 21 år, från Ö. Torsås församling, Kronobergs
län, bär vårdats å Lunds lasaretts ortop. avd. 12/1—16/2 1921 för i
misställning läkt benbrott å vänstra strålbenet, (Fractura radii sin. male
sallat.), vilken skada lian enligt uppgift ådragit sig under värnpliktstjänstgöring
15/10 1920. Han opererades 14/1, då brottstället uppmejslades
och benändarna ställdes i rätt läge mot varandra. Vid utskrivningen
förefanns god stadga å operationsstället.

Lund som ovan.

Rudolf Brandberg.

Amanuens vid Ortop. Avd.

Vidimeras: E. Carlsson. Carl E. Lindblad.»

3) »Avskrift. Länslasarettet, Wexjö, Lasarettsläkaren.

Att värnpliktige vid 2. skv. av Kungl. Skånska Dragonregementet N:o
177 15/20 Svensson, som på grund av illa läkt, vänstersidigt armbrott
(fractura radii typ.) genomgått operation på länslasarettet i Lund fortfarande
är så svag i den skadade armen, att lian måste anses till aktiv
krigstjänst oduglig, intygas på heder och samvete.

Vexjö d. 29 april 1922.

S. Sjövall.

Med. I):r, Lasaretksläkare.

Vidimeras: E. Carlsson. Carl E. Lindblad.»

4) »Avskrift. Värnpl. N:o 177 15/20 K. A. G. Svensson från Hörda
Ö. Torsås församling, som undertecknade personligen känner, att lian vid
arbete, som är av båda armarna beroende, är oförmögen att utföra något

nämnvärt.

Intygas på beder och samvete.

Hörda, Ingelstad den 26/5 1922.

G. M. Johansson. C. G. Rosén.

Nämndemän. I. d. Dist. Korpral,

adr. Ingelstad Vidimeras:

E. Carlsson. Carl E. Lindblad.»

5) »Lasarettsvård i Lund ................................ kronor 162: —

Resekostnader till Lund................................ » 30: —

Två undersökningar av D:r S. Sjövall, Växjö.......... » 20: —

Resekostnader till* Växjö i och för läkareundersökningar » 38: —

Summa kronor 250: —.»

Med anledning av klagoskriften anmodade militieombudsmannen chefen
för Skånska dragonregementet att efter vederbörandes hörande inkomma
med yttrande.

I avgivet yttrande, kontrasignera! av regementsläkaren Josef Hammar,
anförde regementschefen bl. a. följande: Svensson hade inställt sig vid sjukvisitationen
den 16 oktober 1920, varvid han befriats från tjänstgöring på
grund av skada i vänster handled. Enligt de uppgifter han då lämnat hade
han ådragit sig skadan under okynneslek på logementet dagen förut. Då
diagnosen kunnat närmare fastställas som en fraktur av strålbenet, med all
sannolikhet komplicerad med en distorsion av handlovens ben, hade han
blivit behandlad med stödjeförband och sedan med massage. Han både ej
intagits på sjukhuset utan hade behandlats polikliniskt. Den 27 november
1920 hade han blivit överförd till »icke vapenför» på grund av missbildning
av handled och den 24 december, då funktionsduglighet i handloven
under lians återstående tjänstgöringstid icke vore att vänta, hade
intyget om Svenssons oduglighet till krigstjänst utfärdats. Detta senaste
intyg och därmed följande avgång från regementet hade, enligt bataljonsläkaren
Sjögrens utsago, skett efter upprepad anhållan därom av
Svensson. Svenssons anspråk på ersättning syntes grunda sig därpå, att
han på grund av intyg från läkare, som undersökt honom, ansåge att sjukvårdspersonalen
vid Skånska dragonregementet bure skulden till de utgifter,
som orsakats honom efter behandlingen vid regementet. Vid
granskning av dessa intyg framginge, att det som utfärdats från ortopediska
avdelningen i Lund endast fastställde diagnosen »i misställning läkt
benbrott a vänstra strålbenet», utan att giva något omdöme om föregående
behandling. Det upplyste därjämte om att efter operation, som

gjordes den 14 januari 1921 — således endast 3 veckor efter hans avgång
från regementet — vid hans utskrivning den 16 februari förefunnits »god
stadga å operationsstället». Det intyg, som av lasarettsläkaren i Vax jo
utfärdats den 29 april 1922, således ungefär ett år senare än föregående,
innehölle i huvudsak icke annat än att den vid ortopediska avdelningen
utförda behandlingen icke lett till annat resultat, än att tillståndet vor<;
i likhet med vad som uttalades i intyget från bataljonsläkaren den 24
december 1920. Om sålunda Svensson av ifrågavarande intyg icke kunde
finna stöd för sin uppfattning, att försummelse från sjukvårdspersonalens
sida förelåge, vore det naturligtvis därför icke uteslutet, att behandlingen
vid regementet varit otillfredsställande. Behandlingen hade emellertid
härvidlag varit den vanliga för rndiusfrakturer, med spjälförband
och sedan massage. Med denna behandling brukade i regel ett sådant
benbrott vara läkt på 3—4 veckor och rörelseförmågan i leden återfås.
Att det i detta fall icke läkts på normalt sätt, vore ett stöd för den uppfattning,
som bataljonsläkaren Sjögren i sitt intyg uttalat, nämligen, att
frakturen varit komplicerad med en luxation av handleden. Varje kirurg
visste, att handlovsskador av denna art kunde vara ytterst svårartade
beträffande återställande av funktionsdugligheten. Det borde också
anmärkas, att regementet icke ägde någon röntgenapparat, vilken för behandling
av frakturer vore av stort värde. Huru svarartad denna handlovsskada
i själva verket varit framginge med tydlighet av det faktum,
att Svensson, sedan han undergått operation på specialklinik i Lund, där
alla de förnämsta resurser för dylik behandling förefunnes, och sedan
denna operation lett till åsyftat resultat med »benändarna i rätt läge» och
»god stadga å operationsstället», likväl mer än ett ar senare »är så svag
i den skadade armén, att han måste anses till aktiv krigstjänst oduglig».
Med stöd av det anförda ansåge regementschefen, att någon försummelse
från sjukvårdspersonalens sida icke syntes föreligga och att intet fog sålunda
funnes för de ersättningsanspråk, som Svensson framställt.

Sedan arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse härefter anmodats att efter
verkställande av den ytterligare utredning, som kunde finnas erforderlig,
inkomma med utlåtande i saken, infordrade styrelsen ytterligare utredning
från regementet, varav framgick, att regementsläkaren Hammar
under ifrågavarande tid varit ensam tjänstgörande läkare vid regementet
samt att de enda anteckningar om sjukdomsfallet, som funnes vid regementet
vore följande, som återfunnes i 2. skvadronens sjukrulla för år
1920:

»177 Svensson 16/10 fri praktik, kontusion av handled», »i. v. 177 Svensson
18/12 fri handräckning, handledsbrott».

Efter det sjukvårdsstyrelsen härefter inhämtat yttranden dels från lasarettsläkaren
med. doktor S. Sjövall i Växjö, dels från sjukvårdsstyrelsens
vetenskapliga råd, t. f. professorn med. doktor A. Troell, dels ock från
riksförsäkringsanstalten, inkom sjukvårdsstyrelsen ej mindre med nämnda

utredning och yttranden än även med eget utlåtande i ärendet jämte därvid
fogad avskrift av en av general fältläkaren Fritz Bauer till regementsläkaren
Hammar ställd skrivelse.

I sitt yttrande anförde doktor Sjövan följande: Den 30 december 1920
hade Svensson besökt Sjövall och företett en ovanligt illa läkt vänstersidig
radiusfraktur med en felställning av handen, som närmast erinrade
om en volar luxation i handleden. Då fallet från flera synpunkter syntes
Sjövall mindre tilltalande, hade han remitterat Svensson till ortopeden
doktor G. Frising i Lund i och för operativ behandling. Sedermera hade
Sjövall ej återsett den skadade förrän den 29 april 1922, då denne av Sjövan
erhållit ett intyg, som vitsordade, att han, trots genomgången operation
av brottet, vore till aktiv krigstjänst oduglig, vilket bekräftades av
den omständigheten, att han den 17 juni hemförlovats såsom oförmögen
till krigstjänst.

T. f. professorn Troell anförde i sitt utlåtande bl. a.: Journalutdrag, som
Troell förskaffat sig från doktor Frising, upplyste om att, enligt den skadades
uppgift, den ifrågavarande handledstrakten strax efter skadan varit
»starkt svullen och om» och att den på regementet behandlande läkaren
ansett »att endast stukning förelåge» samt skött patienten »med omslag
och massage». När svullnaden lagt sig, upptäcktes betydande misställning
av underarmens nedre del och handen. Efter 6 veckor började patienten
arbeta (som militärarbetare). Han hade ej haft särskilda smärtor
i vänster handled vid arbete, men kraften i armen hade dåligt återkommit.
Patienten hade vårdats på Lunds lasarett den 12/1—den 16/2 1921.
Undersökning av honom inkomstdagen både givit vid handen, att typisk
bajonettställning förelåge å brottregionen. Man hade tydligt palperat
misställningen av strålbenets nedre del. Brottet hade varit stadigt läkt.
Sträckning hade kunnat utföras i handleden i normalt omfång, böjning
endast omkring 30°. Tydlig atrofi av vänstra underarmens muskulatur
förelåge. Böntgenundersökning hade bekräftat detta fynd. Den 14 januari
1921 hade blodig operation företagits, varvid felställningen korrigerats
och gipsskena anlagts. Strax efteråt både röntgen visat gott läge
vad det perifera brottstyckets förskjutning åt handryggen till anginge;
däremot kvarstode ännu någon felställning av detta åt handens tumsida
till. Dagen före patientens utskrivning från sjukhuset tagen röntgen
hade visat gott läge å brottstället (det perifera fragmentets förskjutning åt
handryggen till hade dock i någon män åter ökat); stadgan i brottet vore
god, handledens rörlighet vore »i huvudsak normal».

Efter att hava redogjort för handlingarnas innehåll anförde t. f. professorn
Troell vidare: Fallet gällde en, icke minst i den här ifrågakommande
mannens ålder, mycket vanlig skada — brott på ena strålbenet —
uppkommen på typiskt sätt samt även därutinnan rätt karakteristisk, att
dess tidiga, riktiga igenkännande hos icke-specialisten syntes hava varit
förenad med någon osäkerhet. En rätt ställning av den vid brottets till -

kemist inträdda, betydliga friställningen hade icke företagits av den först
behandlande läkaren; resultatet både blivit den under dylika omständigheter
vanliga: en snedställd hand med, ännu 2b-'' månader efter skadans
uppkomst, kvarstående rörelseinskränkning och kraftlöshet. Erfarenheten
visade att dylika felställningar, bur beklagansvärda de — i synnerhet
om de berodde på förbiseende — än vore, likväl icke i längden, frånsett
kosmetiska synpunkter, plägade spela någon större roll för individen
inom den kroppsarbetande klassen. Med tiden kunde full rörlighet återkomma,
styrkan i handen kunde ävenledes öka högst avsevärt. Denna
erfarenhet vore så säker, att det t. o. in. funnes kirurger, som principiellt
och avsiktligt från början avstode från varje försök att rättställa ett brott
pa strålbenet och, utan föregående bandagering, genast eller mycket snart
förordade enbart massage — rörelse — behandling. Emellertid ginge kirurgens
i gemen anspråk ut på att vid ett brott på strålbenet, liksom vid
varje annat benbrott, så tidigt och så exakt som möjligt korrigera eu förefintlig
felställning: i en möjligast noggrann restitutio ad integrum i anatomiskt
hänseende såge man den säkraste garantien för ernående av en
restitutio ad integrum i funktionellt hänseende. Genomförandet av eu dylik
behandling eftersträvades numera så mycket hellre, som man i röntgen
ägde en ovärderlig hjälp till kontrollerandet av såväl diagnosen som behandlingens
effekt. För en rationell benbrottsbehandling vore röntgen i
själva verket ett oundgängligt hjälpmedel. Med hänsyn till vad sålunda
anförts och till vad i övrigt vore känt angående hithörande spörsmål,
torde det kunna antagas, att värnpliktige Svensson, om hans strålbensbrott
från början blivit föremål för behandling i enlighet med sist anförda
principer, sannolikt efter ett par månader skulle hava företett ett i god
eller någorlunda god ställning läkt brott samt då hava haft normal rörlighet
i hand- och fingerleder samt snart även förvärvat full styrka däri.
Då nu ogynnsamma omständigheter gjort att den återställelse efter hans
brott, som sedan med tiden inträtt, utan tvivel blivit väsentligen fördröjd
och dessutom, från hans synpunkt sett, lämnade en del övrigt att önska,
syntes det vara billigt, att han erhölle gottgörelse därför (exempelvis enligt
de grunder, efter vilka riksförsäkringsanstalten utbetalade ersättning
för skada eller sjukdom, vartill militärtjänsten skäligen kunde anses hava
varit vållande). Den minskning i hans arbetsduglighet, som skadan förorsakat,
syntes för tiden t. o. in. den 16 februari 1921 böra beräknas såsom
fullständig arbetsoförmåga och därefter, intill 16 april samma år, soin
halv arbetsoförmåga. Därmed syntes, allra helst som bestämda uppgifter härutinnan
saknades, det egentliga sjukdomstillståndet kunna anses upphört
och en invaliditet på omkring 25 procent för ett år framåt (— till april 1922)
böra beräknas. Från april 1922 till samma års slut vore eu invaliditet på
15 (—20) procent rimlig. För fastställande av ytterligare måhända bestående
funktionsinskränkning krävdes ny, fullständig läkareundersÖk;
ning. Som den operation, den skadade i januari 1921 undergått, måste

anses påkallad och riktig, borde även ersättning utgå för alla hans i samband
därmed stående kostnader.

Vid utlåtandet voro fogade sex bilagor, av vilka en bilaga utgjorde det
ovan omförmälda journalsutdraget, som var av det innehåll utlåtandet
angivit, samt fyra bilagor röntgenfotografier av strålbensbrottet. Den
återstående bilagan var av följande lydelse:

2 Gunnar Svensson, 21 år.

1311 1921: Med tämligen riklig kaliusbildning läkt typisk radiusfraktur
omedelbart ovan handleden. Distala fragmentet är disloeerat minst % cm.
dorsalt och ung. lika mycket radialt.

Schéle.

15U 1921: Förnyad foto efter blodig reposition visar frakturen i gott läge.
Obetydlig dislokation radialt av distala fragmentet föreligger dock.

Schéle.

1512 1921: Förnyad foto visar i huvudsak samma läge som vid föregående
undersökning.

Schéle.»

Av riksförsäkringsanstaltens utlåtande framgick, att med ledning av
t. f. professorn Troells utlåtande till Svensson utgivits dels sjukhjälp med
1 krona 50 öre om dagen för tiden från och med den 25 december 1920 till
och med den 15 april 1921, dels ock livränta för tiden från och med den
16 april 1921 till och med den 31 mars 1922 med 112 kronor 50 öre för årräknat
ävensom för tiden från och med den 1 till och med den 28 april
1922 och för tiden från och med den 17 juni till och med den 31 december
1922 med 67 kronor 50 öre för år räknat, varjämte i enlighet med därom
gällande bestämmelser utgivits tilläggsersättning med 50 procent å samtliga
ersättningsbelopp. För prövning av frågan, huruvida och i vad mån
Svensson kunde anses vara berättigad till ytterligare ersättning, hade anstalten
anmodat honom att införskaffa nytt läkarintyg angående hans tillstånd.
Någon ersättning för läkarvård eller sjukhusvård hade icke kunnat
av anstalten utgivas, enär dylik ersättning icke utginge jämlikt ovannämnda
förordning.

För egen del förklarade sjukvårdsstyrelsen, att densamma, med instämmande
i vad Troell anfört, icke hade något i sak att därutöver tillägga,
varjämte styrelsen bl. a. framhöll, att frågan, huruvida den av Svensson
fordrade ersättningen av 250 kronor för i anledning av olycksfallet havda
kostnader kunde komma att utgå, torde bliva beroende på särskild prövning
efter underdånig framställning härom.

Generalfältläkarens skrivelse till regementsläkaren Hammar hade denna
lydelse:

»Sedan chefen för Kungl. Skånska dragonregementet inkommit med yttrande
med anledning av sjukvårdsstyrelsens skrivelse den 7 december

1922, D. n:r 2478 angående värnpliktige n:r 177 15/20 Svenssons iråkade skada,
och. bemälde chef på därom gjord förfrågan meddelat, att Ni varit ensam
tjänstgörande läkare vid regementet vid tiden, då Svensson ådrog sig
skadan, har jag härigenom velat för Eder framhålla, att Ni, så vitt av
handlingarna framgår, icke företagit sådan undersökning av skadan, som
det varit Eder oavvisliga skyldighet att göra.

Jag anser nämligen, att noggrann undersökning bort giva vid handen,
att en allvarlig skada förelåg, samt att Ni i så fall bort vidtaga de särskilda
anordningar, som för sjukdomsfallets närmare diagnos och behandling
varit erforderliga — vare sig avpollettering till civilt sjukhus eller
remiss till på området specialutbildad läkare.

Ni bär således i nu ifrågavarande fall visat försummelse såtillvida, att
Ni icke synes hava ställt Eder till vederbörlig efterrättelse vad som finnes
stadgat och föreskrivet i sjukvårdsstyrelsens cirkulär den 1 augusti
1917, Sv. ffs. 591: III e, sjukvårdsstyrelsens skrivelse den 30 januari 1920,

D. N:r 3653/1919 till samtliga arméfördelningschefer angående handläggning
av vissa ärenden samt vidare, vad angår avpollettering till civilt
sjukhus, tjänstgöringsreglemcntet § 134:9 och nådiga kungörelsen den 2
juni 1911, Sv. ffs. 39 § 3.»

Sedan regementsläkaren Hammar anmodats att i ärendet avgiva yttrande
och därvid tillika uppgiva, huruvida han vore villig att till Svensson
utgiva gottgörelse för dennes utgifter för undergången operation å
länslasarettet i Lund, ingav Hammar till militieombudsmannen en skrift,
så lydande:

»I överensstämmelse med Eder skrivelse, D. n:r 183/1922, beträffande
klagomål av värnpliktige nr 177 15/1920 Svensson får jag vördsamt meddela,
att jag icke är villig att till klaganden utgiva gottgörelse för dennes
utgifter för undergången operation å länslasarettet i Lund.

Denna min ståndpunkt har jag för mera än ett år sedan bekantgjort för
den advokatfirma, som företrädde Svensson och vilken jag då hänvisade
till militieombudsmannen och till riksförsäkringsanstalten. Den utredning,
som föreligger, har icke på något sätt förändrat min uppfattning av oberättigheten
till ersättning från min sida. En sådan skyldighet skulle innebära,
att militärläkaren, vars verksamhet inom den egentliga sjukvården
är utsatt för alldeles särskilda svårigheter, skulle i fråga om ersättningsskyldighet
ställas på ett annat plan än den civile läkaren.»

tf tf

Sedan militieombudsmannen på grund av vad i ärendet förekommit
beslutat låta anställa åtal mot regementsläkaren Hammar för vad han
låtit komma sig till last, blev överkrigsfiskalsämbetet genom ämbetsskri -

velse den 7 december 1928 underrättat härom. I särskild instruktion för
åtalets utförande anförde militieombudsmannen följande.

Jämlikt § 3 i kungörelsen den 2 juni 1911 angående rätt till fri sjukvård
och fria läkemedel under fredstid för den vid armén anställda personal
(Sv. ffs. nr 39/1911) ägde vederbörande befälhavare avpollettera sjukt manskap
till civilt sjukhus, där den sjuke på grund av avtal eller eljest kunde
beredas sådan sjukhusvård, dock att avpöllettering till civilt sjukhus finge
ifrågakomma endast i fall av trängande behov såsom t. ex. om den sjuke
ej kunde vårdas å för truppförbandet avsett militärt sjukhus.

Enligt § 134 mom. 9 tjänstgöringsreglementet i dess vid tiden för Svenssons
vård vid regementet gällande lydelse skulle avpöllettering från militärt
till civilt sjukhus få ske, därest behandlingen krävde särskild fackkunskap
eller särskilda sjukhusanordningar och dessa förutsättningar icke
kunde fyllas å det militära sjukhuset.

I sjukvårdsstyrelsens cirkulär den 1 augusti 1917 angående vid arméns
truppförband tjänstgörande läkares åligganden (Sv. ffs. in* 591/1917) mom,
III punkt b) och e) stadgades bl. a., att det ålåge regementsläkare, att
med vederbörlig hänsyn såväl till de militära kraven som till de sjuka
och sjukanmälda handhava sjukvården på sätt den sjukes tillstånd krävde
och som med beprövad erfarenhet överensstämde, samt att vid alla förekommande
läkarbesiktningar noga iakttaga att såväl statens som den enskildes
intressen rättvist tillgodosåges.

I cirkulärskrivelse den 30 januari 1920 till samtliga arméfördelningschefer
m. fl. angående handläggning av vissa ärenden hade slutligen sjukvårdsstyrelsen
framhållit bl. a., hurusom ej sällan visat sig, att behörig
medicinsk undersökning av vederbörande vid truppförbanden rörande sjuk
(skadad) militärpersonals befinnande i ett flertal fall antingen saknats
eller varit allt för ofullständig, samt anhållit, bl. a., att vederbörande arméför
delningschef ville vidtaga de åtgärder, vartill han kunde finna anledning.

Med hänsyn til! vad t. f. professorn Troell i sitt utlåtande anfört torde
det icke kunna läggas regementsläkaren Hammar till last såsom tjänstefel,
att han till en början oriktigt antagit, att skadan allenast varit eu
kontusion av handleden. Av generalfältläkarens skrivelse till regementsläkaren
Hammar torde däremot framgå, att Hammar gjort sig skyldig
till försummelse i tjänsten därigenom att lian, som vid undersökning bort
finna, att eu allvarlig skada förelåg, i strid med de ovan återgivna av generalfältläkaren
åberopade föreskrifterna, underlåtit att »vidtaga de särskilda
anordningar, som för sjukdomsfallets närmare diagnos och behandling
varit erforderliga — vare sig avpöllettering till civilt sjukhus eller
remiss till på området specialutbildad läkare».

Även om emellertid Hammar icke insett, att skadan var av sådan allvarlig
beskaffenhet, torde det i varje fall hava ålegat honom att sedermera, dit
han upptäckt att ett armbensbrott förelåg, vidtaga någon av de av general -

7!)

fältläkaren angivna åtgärder. Av t. f. professorn Troells utlåtande framginge
nämligen, att, därest den förefintliga felställningen i Svenssons
strålbensbrott från början, så tidigt och så exakt som möjligt, med tillhjälp
av röntgen korrigerats, det varit antagligt, att brottet efter ett par
månader skulle hava företett ett i god eller någorlunda god ställning läkt
brott, och att Svensson då haft normal rörlighet i hand- och fingerleder
samt snart även förvärvat full styrka däri, men att resultatet av en behandling
av det slag, Svensson undergått, icke skulle blivit lika gynnsamt.
Då Hammar saknat möjlighet, att på dylikt sätt med hjälp av
röntgen korrigera felställningen, torde ett »rättvist tillgodoseende» jämlikt
sjukvårdsstyrelsens ovannämnda cirkulär den 1 augusti 1917 av Svenssons
intresse hava fordrat, att Svensson, i varje fall sedan skadans art
konstaterats, enligt därom meddelade bestämmelser remitterats till civil
sjukvårdsinrättning eller specialutbildad läkare med tillgång till röntgen.
Härtill syntes Hammar haft så mycket större skål, som brottet enligt
den av honom då ställda diagnosen var »med all sannolikhet komplicerat
med eu distorsion av handlovens ben» och en röntgenundersökning
följaktligen bort framstå såsom särskilt behövlig såväl på grund av skadans
komplicerade natur som med hänsyn till diagnosens osäkerhet.

Även om emellertid, i motsats till val t. f. professorn Troell anfört, den
behandling Svensson vid regementet fått för sin skada icke skulle hava
medfört sämre resultat i fråga om handens och fingrarnas rörlighet och
styrka än en med hjälp av röntgen från början vidtagen korrigering av
felställningen skulle hava gjort, syntes dock icke alldeles kunna förbises
den skadades intresse av att undgå ett lyte, vartill skadan, enligt vad
Troell uppgivit, efter ali sannolikhet icke behöft giva upphov. Särskilt
syntes vid valet mellan eljest jämställda behandlingsmetoder hänsyn även
till den kosmetiska synpunkten vara påkallat, då fråga vore om värnpliktiga
eller fast anställda, vilka icke, vare sig genom fritt val av läkare eller på
annat sätt, kunde påverka valet av behandlingsmetod.

Hammars skyldighet att åtminstone vid konstaterandet av strålbensbrott
remittera Svensson på sätt ovan anförts syntes ytterligare bekräftas därav,
att den sedermera i januari 1921 företagna operationen, enligt Troells utlåtande,
varit att anse såsom påkallad och riktig. Om så var förhållandet,
torde det nämligen hava ålegat Hammar att vidtaga honom till buds stående
åtgärder till förhindrande av ett resultat, som kunde komma att göra
en dylik operation påkallad; och då härför torde erfordrats tillgång till
röntgen, som Hammar saknat, men författningarna berett möjlighet till
remiss till sjukhus eller annan läkare, torde denna utväg otvivelaktigt
hava bort användas.

Vad i ärendet av de sakkunniga myndigheterna anförts torde giva vid
handen, såväl att den läkarbehandling, Svensson efter sin tjänstgöring
vid regementet undergått för skadans närmare undersökning och brottets
säkerställande, varit av omständigheterna påkallad, som att densamma

efter all sannolikhet icke varit erforderlig, därest regementsläkaren Hammar,
på sätt det ålegat honom, remitterat Svensson till civilt sjukhus eller
specialutbildad läkare. Vid sådant förhållande torde, även om visshet
därutinnan icke kunde sägas föreligga, då ju möjligheten av en felaktig
behandling även efter sådan remiss åtminstone teoretiskt icke kunde
anses utesluten, Hammar få anses varit vållande till de kostnader, som
Svensson måst vidkännas för sin ifrågavarande vård.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, och då regementsläkaren Hammar
förklarat sig icke villig till Svensson utgiva ersättning för honom åsamkade
kostnader, hade militieombudsmannen ansett sig icke kunna underlåta
att beivra ifrågavarande förseelse. Militieombudsmannen uppdroge
följaktligen åt vederbörande åklagare att ställa regementsläkaren
Hammar för vad han sålunda låtit komma sig till last under åtal inför
vederbörlig domstol. Åklagaren borde därvid yrka ansvar å regementsläkaren
Hammar efter lag och sakens beskaffenhet samt tillika, i mån av
befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som Svensson, i målet hörd,
kunde komma att därnti framställa.

På det åtal, som med anledning härav krigsfiskalen G. Norman efter
förordnande av överkrigsfiskalsämbetet utförde mot regementsläkaren
Hammar vid regementskrigsrätten vid Skånska dragonregementet, meddelade
krigsrätten den 12 april 1924 följande utslag: I målet finge väl
anses upplyst, att svaranden bedömt oriktigt och i enlighet därmed behandlat
ifrågakomna, målsäganden tillfogade brott å vänstra handledens
strålben såsom kontusion, men emedan vad svaranden därutinnan läge till
last icke vore av beskaffenhet att för honom medföra ansvar eller ersättningskyldighet,
bleve den mot svaranden i målet förda talan lämnad utan
bifall. I

I skrivelse den 28 april 1924 anmodade militieombudsmannen överkrigsfiskalsämbetet
att hos krigshovrätten anföra besvär över krigsrättens
ifrågavarande utslag. Till stöd för ändringsyrkandet anmodades ämbetet
att åberopa vad förut i målet förekommit ävensom därutöver särskilt framhålla
följande.

Krigsrätten hade i sitt utslag anfört, att det finge anses upplyst, att svaranden
bedömt oriktigt och i enlighet därmed behandlat ifrågavarande
armbensbrott såsom kontusion. Detta krigsrättens uttalande vore otvivelaktigt
riktigt. Men då krigsrätten därefter i den omständigheten, att vad
doktor Hammar sålunda läge till last icke vore av beskaffenhet att för
honom medföra ansvar eller ersättningsskyldighet, funnit tillräckligt skäl
att ogilla åtalet, syntes krigsrätten alldeles förbisett vad åtalet avsett. I
instruktionen för åtalets utförande hade militieombudsmannen särskilt
framhållit, att det icke torde kunna läggas Hammar till last såsom tjänstefel,
att han till en början ställt felaktig diagnos. Härför hade således an -

svar icke yrkats, utan hade full enighet i denna punkt rått mellan åklagare
och svarande. Ansvar hade däremot yrkats för det Hammar underlåtit att
vidtaga de särskilda anordningar, som för sjukdomsfallets närmare diagnos
och behandling varit erforderliga — vare sig avpollettering till civilt sjukhus
eller remiss till på området specialutbildad läkare, vilken medelst röntgen
kunnat korrigera den förefintliga felställningen i Svenssons strålbensbrott.
Härvid både särskilt framhållits att sådan avpollettering eller
remiss i varje fall bort ske vid den tidpunkt »då», på sätt Hammar själv
anfört, »diagnosen kunnat närmare fastställas som eu fraktur av stråtbenet,
med all sannolikhet komplicerad med en distorsion av handlovens
ben». På detta ansvarsyrkande hade krigsrätten icke givit svar.

Hammar, som enligt egen uppgift på kirurgiens, område besutte eu anmärkningsvärd
erfarenhet och icke saknade kännedom om röntgenundersökningens
betydelse för konstaterande och behandling av sådana skador
som den ifrågavarande, hade själv uppgivit, att han varit tveksam om
skadans natur samtidigt som han betecknat densamma såsom svårartad.
Vid sådant förhållande och då mot de i ärendet hörda sakkunnigas uppfattning
och vad till stöd därför förekommit intet framkommit, som kunde
åberopas såsom försvar för Hammars ovannämnda underlåtenhet, torde
krigsrätten saknat skäl att ogilla åtalet i denna del.

Vad här ovan anförts torde äga motsvarande tillämpning å krigsrättens
utslag i vad därigenom åklagarens yrkande om ansvar å Hammar för det
han underlåtit föra fullständiga anteckningar om ifrågavarande sjukdomsfall
av krigsrätten ogillats på den grund, att feldiagnosen icke vore
av beskaffenhet att för Hammar medföra ansvar eller ersättningsskyldighet.

Krigshovrätten yttrade i utslag den 8 december 1924: Krigshovrätten
funne i målet vara utrett, att Hammar, vilken till en början bedömt ifrågavarande
handledsskada som en kontusion, sedermera emellertid kommit
till insikt därom att ett strålbensbrott förelegat, sannolikt komplicerat
med eu distorsion av handledens ben; och enär av utredningen i målet
framginge, att den nödiga diagnosen av berörda skada på grund av dess
komplicerade beskaffenhet icke kunnat fastställas annorledes än genom
den skadade handledens röntgenfotografering, vartill regementets sjukhusanordningar
icke lämnat tillgång, ty och som vid sådant förhållande och
särskilt med hänsyn därtill, att den av Hammar förordnade behandling
av skadan icke medfört åsyftat resultat av förbättring, Hammar bort, på
grund av föreskrifterna i sjukvårdsstyrelsens cirkulär den 1 augusti 1917
angående vid arméns truppförband tjänstgörande läkares åligganden,
hava för tillförlitlig diagnos av fallet och skadans rationella behandling
antingen avpollettera Svensson till civilt sjukhus med tillgång till röntgenapparat
eller remittera honom till på området specialutbildad läkare,
men ostridigt vore, att Hammar uraktlåtit vidtaga någon av berörda åt -

(> — Militieombudsmannens ämbetsberätlelse.

gärder med påföljd, enligt vad av utredningen i målet finge anses framgå,
att skadan, vars verkliga beskaffenhet först sedan Svensson lämnat krigstjänsten
i december 1920 blivit på lians eget föranstaltande fackmässigt
utredd, genom det sålunda förelupna dröjsmålet med diagnosens säkerställande
kommit att medföra nedsättning i Svenssons arbetsförmåga
under avsevärt längre tid än som skulle blivit fallet, därest benbrottet
kommit under rationell behandling på ett tidigare stadium, alltså och då
Hammar genom berörda underlåtenhet i avseende å behandlingen av
Svensson visat oförstånd och försummelse i utövningen av sin befattning
som regementsläkare, men vad i övrigt mot Hammar i målet förekommit
icke vore av beskaffenhet att föranleda ansvar, prövade krigshovrätten lagligt,
med ändring av krigsrättens utslag i vad detsamma överklagats, på
det sätt bifalla den emot Hammar förda ansvarstalan, att Hammar för
vad, på sätt ovan nämnts, läge honom till last dömdes jämlikt 25 kap.
17 § allmänna strafflagen att bota 100 kronor.

9. Missfirmelse av underlydande i tjänsten.

I eu till militieombudsmannen insänd klagoskrift anmälde värnpliktige
nr 565 2/1920 Alfred Fabian Lindell, att löjtnanten vid Norra skånska infanteriregementet
Lars Stenström vid upprepade tillfällen i tjänsten tilltalat
Lindell, som stått under Stenströms befäl, med kränkande uttryck.
Sålunda hade Stenström vid ett tillfälle den 14 september 1928 — i sammanhang
med att han tillsagt Lindell förvansarrest för, enligt Stenströms
uppfattning, odisciplinärt uppträdande i logementet och underlåtenhet att
giva Stenström honnör — mot Lindell använt invektivet »din djävla drummel».
Vid ett annat tillfälle hade Stenström inför trupp yttrat till Lindell,
att han skulle »sätta in Lindell där, varifrån Lindell aldrig skulle komma
ut igen». I klagoskriften anhöll Lindell, att militieombudsmannen måtte
vidtaga åtgärder för löjtnanten Stenströms bestraffning för vad han sålunda
låtit komma sig till last.

Vid klagoskriften fanns fogat ett intyg, så lydande:

»Undertecknade, som genomläst den av värnpliktige nr 565 2/20 A. F.
Lindell till Herr Militieombudsmannen bifogade skrivelse, intyga härmed,
att i nämnda skrivelse relaterade är med sanningen överensstämmande.

Hälsingborg den 29 okt. 1923.

F. d. värnpliktig 261 2/20 F. d. värnpliktig nr 186/20

Carl Nilsson Erik Johansson

Söderköpingsgatan 1 Hälsingborg. Palmgatan 11 Hälsingborg».

I avfordrat yttrande anförde löjtnanten Stenström rörande Lindelis ifrågavarande
klagomål följande: Stenström bestrede, att han, såsom Lindell
påstått, fällt yttrandet »Din djävla drummel». Däremot erinrade sig

Stenström liava vid det av Lindell åberopade tillfället yttrat: »Under
min tjänstetid har jas- aldrig1 varit vittne till ett så djäkla drummelaktigt
uppträdande som Lindelis». Att Stenström vid ett annat tillfälle skulle
hava lovat sätta Lindell i arrest, såvida lian icke ville bättra sig, vore nog
med sanningen överensstämmande, ehuru Stenström icke direkt kunde
påminna sig hava begagnat det yttrande, som Lindell återgivit i sin skrivelse.
Det kunde väl vara sant, att Stenström, som varit trött på Lindells
ständiga trilska i tjänsten, vid angivna tillfälle använt ett mindre lämpligt
uttryck, men i övrigt ansåge Stenström sig icke hava i berörda hänseende
gjort sig skyldig till någon felaktighet.

Då Stenström sålunda i sitt avgivna yttrande bestritt, att han till Lindell
fällt smädliga yttranden, men Lindells uppgift härom syntes bestyrkas
genom ovanintagna intyg, anhöll militieombudsmannen i skrivelse till
magistraten i Hälsingborg, att magistraten ville föranstalta om förhör
med intygsgivarna Carl Nilsson och Erik Johansson.

Vid med anledning härav den 2 februari 1924 inför detektiva polisen i
Hälsingborg hållet förhör berättade.

1) Carl Nilsson: Vid det i handlingarna omnämnda tillfället, då löjtnanten
Stenström förebrått Lindell för underlåten hälsning, hade löjtnanten
Stenström tagit Lindell lätt i armen och vänt honom mot dörren,
utan att det kunde betecknas som våld, samt vidare fällt orden »djävla
drummel», men i vilket sammanhang han sagd dessa ord kunde Nilsson ej
minnas. Han kunde ej heller minnas om de fällts i logementet eller utanför
kompaniexpeditionen. Under övning ute på fältet hade löjtnanten
Stenström under missnöjdhet med Lindells exercis frågat Lindell vad han
var i- civila livet. Lindell hade svarat, att han var kontorist. Löjtnanten
Stenström hade härtill sagt, att han skulle sätta fart på Lindell och tilllagt
något om att han skulle sätta Lindell på ett ställe, så att han aldrig
kom ut. Huru orden härvid fallit kunde Nilsson dock icke så noga minnas;
samt

2) Erik Johansson: Av händelseförloppet i logementet hade Johansson
ej uppfattat annat än att löjtnanten Stenström med ett lätt tag i Lindells
arm dirigerat denne mot dörren samt ute i korridoren sagt »djäkla drummel»,
men i vilket sammanhang dessa ord sagts av löjtnanten Stenström
tilltrodde sig Johansson ej att nu kunna angiva. Eu dag under exercis
å fältet hade Lindell blivit efter vid upprepade rörelser. Löjtnanten Stenström
hade tydligtvis blivit missnöjd häröver och sagt, att lian skulle
sätta in Lindell därifrån det var svårt att komma ut.

I infordrat förnyat yttrande anförde härefter löjtnanten Stenström, att
han bestrede riktigheten av Carl Nilssons och Erik Johanssons vid ovanberörda
förhör i Hälsingborg avgivna berättelser i de delar, som icke
överensstämde med den relation, Stenström förut lämnat av förloppet vid
ifrågavarande tillfälle.

# #

I skrivelse till krigsfiskalen vid Norra skånska infanteriregementet den
28 april 1924 anförde militieombndsmannen:

Handlingarna i ärendet syntes militieombudsmannen giva vid handen,
att löjtnanten Stenström vid åtminstone ett tillfälle, den 14 september
1923, i andra personers närvaro om honom underlydande värnpliktige
Lindell använt kränkande tillmälen. Även om därvid såsom förmildrande
omständigheter kunde åberopas, att Lindell genom sitt uppträdande föranlett
löjtnanten att tillrättavisa honom och Lindells uppträdande varit
sådant, att Stenström på grund därav varit för disciplinens upprätthållande
berättigad tillsäga honom arrest, torde detta likväl icke kunna helt
befria Stenström från ansvar för vad han låtit komma sig till last.

Då sakens vidare behandling torde böra ankomma på domstol, uppmanades
krigsfiskalen att ställa Stenström under åtal inför vederbörlig
krigsrätt och därvid efter lag och sakens beskaffenhet yrka ansvar å honom
föi det fel han pa sätt ovan anförts begått. Åklagaren borde därjämte
låta i god tid före krigsrättens sammanträde därtill kalla ovanbemälde
Lindell.

På det åtal, som med anledning härav krigsfiskalen Ivar Schalin utförde
mot löjtnanten Stenström vid regementskrigsrätten vid Norra skånska
infanteriregementet, meddelade krigsrätten den 5 juni 1924 följande utslag:

Enär Stenström icke blivit lagligen övertygad om att vid ifrågavarande
tillfälle hava fällt åtalade yttrande, ogillade krigsrätten Schalins i målet
förda talan samt stadgade, att vad av allmänna medel utgått eller kunde
komma att utgå i ersättning till på Schalins begäran i målet hörda vittnen
skulle stanna å statsverket.1

Över krigsrättens utslag anförde överkrigsfiskalsämbetet, efter uppdrag
av militieombudsmannen, besvär hos krigshovrätten, som i utslag den 1
december 1924 yttrade:

Enär genom vad Stenström erkänt jämte vad övrigt i målet förekommit
vore ådagalagt, att Stenström vid ifrågavarande tillfälle förolämpat Lindell
med smädligt yttrande för dennes tjänst, prövade krigshovrätten lagligt
att, med ändring av krigsrättens utslag, döma Stenström jämlikt 91 §
strafflagen för krigsmakten att för vad han sålunda låtit komma sig till
last undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar även 1

Från detta utslag, som innefattade krigsdomaren V. Hydéns samt kaptenerna O.
Klebergs och A. Berg von Lindes samstämmiga mening, var auditören E. Dörring
skiljaktig och avgav följande votum: »Enär i målet får anses styrkt, att svaranden vid
ifrågavarande tillfälle förgått sig mot Lindell med missfirmligt tillmäle, prövar jag,
jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten, lagligt döma svaranden, att för vad han så
lunda latit komma sig till last undergå arrest utan bevakning i två dagar samt att
gottgöra statsverket vad av allmänna medel utgått eller kan komma att utgå i ersättning
till på krigsfiskalens begäran i målet hörda vittnen.»

som iörplikta Stenström att flottgöra statsverket vad av detsamma utgå
vits eller kunde komma att utgivas till de på Schalins begäran i målet
hörda, vittnen för deras inställelse vid krigsrätten.

in. Vägran att utlämna avskrift av offentlig handling.

1 en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde styckjunkare!!
vid kustartilleriet M. G. Löfcpvist följande: Under någon av dagarna den 14—
16 april 1924 hade sergeanten vid kustartilleriet J. A. Olausson i regementsexpeditionen
vid Vaxholms kustartilleriregemente för klagandens räkning
anhållit att få taga del av (erhålla avskrift av) vissa angivna, till t. f. chefen
för Vaxholms kustartilleriregemente jämlikt föreskrift i reglementet för
marinen del III § 232 :9 inlämnade och i regementsexpeditionen befintliga
dubblettexemplar av »uppgift till generalrulla», vilket emellertid förvägrats
honom. Ifrågavarande handlingar, vilka klaganden genom sergeanten
Olausson avsett att jämlikt tryckfrihetsförordningens bestämmelser
utfå, hade varit avsedda att styrka vissa uppgifter i ett besvärsmål, som
underställts Kungl. Maj:ts prövning. Enär klaganden för handlingarnas
ingivande haft att iakttaga fatalietid, hade klaganden på grund av myndigheternas
åtgärder att neka handlingarnas utlämnande åsamkats besvär
och kostnader för telefonavgifter och porto.

I yttrande över ifrågavarande klagomål, avgivet den 7 maj 1924, anförde
t. f. chefen för Vaxholms kustartilleriregemente överstelöjtnanten Fredrik
Olof Widmark: Någon dag i mitten av april hade sergeanten Olausson
inställt sig å regementsexpeditionen och anhållit hos regementskvartermästaren
att få en avskrift av generalrullan för styckjunkaren Dahlin.
Detta både bifallits av regementskvartermästaren och hade avskrifter
omedelbart tagits av befintliga dubblettexemplar av de senare årens
uppgifter till kompletterande av generalrullan. Innan dessa i vidimera!
skick skulle överlämnas till Olausson hade regementskvartermästaren meddelat
t. f. regementschefen vad som i ärendet förekommit och hos honom
gjort förfrågan, huruvida han medgåve avskrifternas överlämnande. Enär
jämlikt KM III § 236 : 3 generalrullan över vapnets underofficerare fördes
i kustartilleriets ehefsexpedition och de i regementsexpeditionen förvarade
dubblettexemplar en av »uppgift till kompletterande av general rullan»
(R. M. III § 232 :9), upptagande vad envar ansåge höra beträffande honom
införas i generalrullan, icke vore någon generalrulla utan fastmer av
koncepts natur, bl. a. avsedda att ligga till grund för regementschefens bestyrkande
av uppgifterna för kommande år, hade t. f. regementschefen
ansett det oriktigt att för det ändamål, varför de enligt till honom lämnat
meddelande vore avsedda, från regementsexpeditionen utlämna officiellt
vidimerade avskrifter av dessa kompletteringsuppgifter såsom »utdrag ur
generalrulla». Till yttermera visso hade t. f. regementschefen inhämtat

sin juridiske rådgivares uppfattning i frågan, och då han delat t. f. regementschefens
åsikt, hade t. f. regementschefen personligen delgivit sergeanten
Olausson anledningen till, att han avslagit framställningen, och
bett honom underrätta styckjunkaren Löfqvist, att utdraget borde begäras
i chefsexpeditionen. Sergeanten Olausson, som tycktes förstå de skäl t. f.
regementschefen anfört, hade dock erbjudits, då avskrifterna redan varit
tagna, att få desamma, sedan vidimeringen avlägsnats, men avböjt detta
under framhållande av att han under sådana förhållanden icke hade någon
användning för dem. Tillika kunde anföras, att sergeanten Olausson
vid sin ovan angivna begäran meddelat, att styckjunkaren Löfqvist gjort
framställningen till K. A. 1 av den anledningen, att han känt den vid regementet
tjänstgörande sergeanten Olausson, men däremot, åtminstone ej
närmare, någon av de underofficerare, som tjänstgjorde i kustartilleriets
chefsexpedition. Detta förhållande syntes tyda på att styckjunkaren Löfqvist
själv haft den uppfattningen, att framställningen bort göras till
sagda expedition. Av det anförda torde sålunda oförtydbart framgå, att
klagandens uppgift, att hans ombud förvägrats taga del av begärda handlingar,
ej vore med verkliga förhållandet överensstämmande. Vad t. f.
regementschefen förvägrat klagandens ombud vore att tillhandahålla ett i
expeditionen vidimerat utdrag ur en rulla, som icke fördes därstädes.

I avgiven påminnelseskrift anförde klaganden: Klagandens uppdrag till
sergeanten Olausson hade innefattat att i regementsexpeditionen uttaga
avskrift av där befintliga »uppgifter till kompletterande av generalrullan»
(R. M. III § 232: 9 jämförd med § 170: 2), ingivna av sedermera underofficeren
av 1. graden Hjalmar Dahlin för åren 1917—1923. Ifrågavarande
avskrifter hade icke erhållits. Klaganden hemställde, att Olausson måtte
höras i ärendet.

I ämbetsskrivelse till t. f. regementschefen den 23 juni 1924 anförde
militieombudsmannen härefter: Då klaganden i sin påminnelseskrift

vidhållit sitt påstående, att den av sergeanten Olausson hos regementskvartermästaren
framställda begäran avsett avskrift av hos t. f. regementschefen
förvarade originalexemplar av uppgifter till generalrullan
och icke, såsom t. f. regementschefen i sitt yttrande påstått, avskrift av
den i kustartilleriets chefsexpedition förda generalrullan, anmodades t. f.
regementschefen att inkomma med yttrande i ärendet av ifrågavarande
regementskvartermästare och Olausson ävensom med förnyat yttrande för
egen del.

Med skrivelse den 24 juli 1924 avgav t. f. regementschefen förnyat,
yttrande i ärendet, vid vilket yttrande funnos fogade särskilda yttranden
från regementskvartermästaren vid Vaxholms kustartilleriregemente kaptenen
A. Kock ävensom sergeanten Olausson.

Kaptenen Kock anförde för sin del: Till en början finge framhållas, att
kaptenen ej kunde bestämt erinra sig, huruvida sergeanten Olausson, såsom
han själv hölle före, vid sin framställning till kaptenen använt

uttrycket »uppgift till kompletterande av generalrullan», och hade kaptenen
anledning betvivla, att så verkligen varit fallet. Styckjunkare]!
Löfqvist anförde nämligen i sin skrivelse, att Olausson anhållit
att för hans räkning »få taga del av (erhålla avskrift av) vissa
angivna till regementschefen, jämlikt föreskrift i reglemente för marinen
inlämnade och i regementsexpeditionen befintliga dubblettexemplar av uppgift
till generalrulla» och i sin skrivelse den 4 juni, att bemälde sergeants
uppdrag innefattat »att i regementsexpeditionen uttaga avskrift av där
befintliga uppgifter till kompletterande av generalrulla, ingivna av numera
underofficeren av 1. graden Hjalmar Dahlin». Enligt vad i ärendet
förut framkommit hade kaptenen genast lämnat, bifall till framställningen
om avskrift av den handling, som Olausson tycktes avse, enär
kaptenen under då rådande stora brådska i expeditionen ej genast kommit
att närmare reflektera över ärendet, då det vore en helt vanlig sak
att i expeditionen taga avskrift av en handling. Senare hade emellertid
framstått för kaptenen det egendomliga i att en underofficer, tillhörande
Älvsborgs kustartillerikår, genom en underofficer, tillhörande Vaxholms
kustartilleriregemente, gjorde framställning om utbekommande av en
tjänsteliandling från regementsexpeditionen vid ett truppförband, som han
ej tillhörde, vilket tillvägagångssätt ej syntes kaptenen fullt överensstämmande
med bestämmelserna om tjänsteväg i B. M. III § 227 : 2. Med anledning
härav hade kaptenen beslutit att, innan vederbörande handlingar
utlämnades till Olausson, hänskjuta ärendet till regementschfens avgöranden.
Härmed torde, såvitt kaptenen kunde finna, regementschefen
själv tagit ärendet i egen hand och kaptenens förberedande åtgärder
hade icke utövat något vare sig fördröjande eller avgörande inflytande
på dess slutliga handläggning.

Sergeanten Olaussons yttrande var av följande lydelse: Den — sannolikt
— 13 april 1924 hade Olausson av styckjunkare]! Löfqvist telefonledes anmodats
att i Vaxholms kustartilleriregementes regementsexpedition anhålla
att för Löfqvists räkning få genom avskrift taga del av det i expeditionen
förvarade dubblettexemplaret av den »uppgift till kompletterande
av generalrullan», som av dåmera styckjunkaren vid kustartilleriet Hj.
Dahlin jämlikt E. M. IH § 232: 9 under de senaste 4 å 5 åren avgivits till
regementschefen. Styckjunkaren Löfqvists ifrågavarande anhållan hade
Olausson framfört den 14 april till regementskvartermästaren kaptenen
Kock, som ock bifallit densamma, därvid Olausson erhållit meddelande,
att han påföljande dag skulle få avhämta avskrifterna, vederbörligen
vidimerade. Sistnämnda dag hade emellertid Olausson erhållit meddelande
från kaptenen Kock, att t. f. regementschefen, hos vilken kaptenen
efterhört, huruvida hinder mötte för de då iordninggjorda avskrifternas
utlämnande, icke medgåve dessas utlämnande, utan hänvisade styckjunkaren
Löfqvist att för sådant ändamål hänvända sig till kustartilleriets
chefsexpedition, där generalrullan fördes. Denna t. f. 1’egementschefens

ståndpunkt hade Olausson meddelat styckjunkaren Löfqvist per telefon
den 15 april. Därvid hade denne emellertid förklarat sig vidhålla sin
redan förut uttalade uppfattning, att även det i regementsexpeditionen
förvarade dubblettexemplaret av uppgiften till generalrullan, som ju vore
underskrivet av vederbörande uppgiftsavgivare, vore att betrakta såsom
offentlig handling. Att styckjunkaren använt sig av denna väg, som han
fortfarande ansåge författningsenlig, vore beroende därpå att han, då han
icke vore närmare bekant med någon av de i kustartilleriets chefsexpedition
tjänstgörande underofficerarna, skulle sett sig nödsakad att anlita
skiivbyrå eller annat i Stockholm bosatt ombud för avskrifternas uttagande
där, vilket givetvis skulle förorsakat honom kostnader. På grund
av personlig bekantskap med Olausson hade Löfqvist däremot icke räknat
med sådana kostnader. Ej heller trodde han sig behöva räkna med utgivande
av expeditionslösen vid de ifrågavarande handlingarnas erhållande
i regementsexpeditionen, vilket måhända däremot kunde bliva fallet i
chefsexpeditionen. Det hade sålunda varit kostnadsfrågan, som bestämt
sugen. Då styckjunkaren för avgivande av påminnelser i ett besvärsmål
löiande befordran, för vilket ändamål de begärda avskrifterna syntes honom
hava stort värde, endast hade ännu några få dagar till förfogande,
hade han ånyo ombett Olausson att, med angivande av skälen härför, söka
Titta avskrifterna. Löfqvists förnyade anhållan liksom ock skälen därtill
hade Olausson framfört till regementskvartermästaren den 16 april.
Den 17 april hade Olausson av t. f. regementschefen personligen erhållit
bestämt avslag på framställningen, varvid t. f. regementschefen utvecklat
skälen härför. Dessa skulle vara följande. De i expeditionen förvarade
dnbblettexemplaren vore att betrakta såsom koncept. Att vederbörande uppgiftsavgivare
årligen avgåve uppgiften i två exemplar vore att anse som
eu åtgärd till underlättande av expeditionsarbetet med uppgifterna. Då
Löfqvist tillhörde Älvsborgs kustartillerikår, vore det därjämte natur-,
ägare, att han hänvände sig till kustartilleriets ohefsexpedition. Olausson
både medgivit, att han förstode t. f. regementschefens ståndpunkt, men
hade tillika anfört, att de ifrågavarande handlingarna dock syntes vara
att anse som offentliga.

För egen del anförde t. f. regementschefen: Överstelöjtnanten kunde
icke frångå sin åsikt att de dubblettexemplar av uppgiften till kompletterande
av generalrullan, som, utan att någon föreskrift därom funnes,
förvarades i regementsexpeditionen, icke vore att betrakta som sådan
handling, varom i tryckfrihetsförordningen § 2 sägs; och hade överstelöjtnanten
i ärendet intet att tillägga utöver vad överstelöjtnanten i sin förra
skrivelse i ärendet anfört.

iS!)

I (skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 21 augusti 1924 anförde mili
tieombudsmamien följande.

Enligt R. M. III § 236 : 3 skulle i kustartilleriets chefsexpedition föras
generalrulla över kustartilleriets officerare och vederlikar samt underofficerare.
Uppgift till kompletterande av ifrågavarande rulla skulle enligt
IIM III § 232 :9 å särskilt formulär i två exemplar inlämnas till regements-
(kar-)cliefen av officer och vederlike samt underofficer dels vid
första anställning, dels årligen senast den 5 december för sistförflutna år,
räknat från den 1 december.

T. f. regementschefens uppfattning att anledningen därtill, att ifråga
varande uppgift skulle avlämnas i två exemplar, vore att det ena exemplaret
skulle kvarligga å regementsexpeditionen och ligga till grund för
regementschefens bestyrkande av uppgifterna för kommande år, torde helt
säkert vara riktig.

Rörande förvaringen av de skrivelser, som efter handläggningen finge behållas
i militär expedition, innehölle R. M.III §237 : le) den bestämmelsen,
att de skulle förvaras om möjligt i diarienummerföljd samt kvartalsvis,
årsvis e. d. hopfästas eller inbindas.

I avseende på skyldigheten att låta den det åstundade taga del av
tjänsteskrivelser hänvisade R. M. III i § 237 : 5 till vad därom i tryckfrihetsförordningen
stadgades.

Enligt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen vore rättegångar och andra
allmänna ärenden rörande handlingar, protokoll och beslut, av vad namn
och beskaffenhet de vara månde, offentliga handlingar utan åtskillnad på
målens beskaffenhet av civila, kriminella, ekonomiska, militära eller ecklesiastika,
vidare alla tillförene, nu eller hädanefter gällande instruktioner,
konstitutioner, reglementen, statuter, ordningar, privilegier, reskripter
och allmänna stadganden, varifrån helst utfärdade, tillika med alla
högre och lägre rätters, kollegiers, ämbetsverks, publika korporationers
och alla ämbets- och tjänstemäns relationer, memorialer och ämbetsbrev;
äntligen alla societeters och verks, samt enskilda personers memorialer,
ansökningar, förslag, betänkanden, besvär, jämte utslag och svar därå.
till de delar därav, som till publika ämbetsmäns och verks handläggning
komme. I samma lagrum vore stadgat, bl. a., att förty borde icke allenast
alla sådana handlingar, vid domstolar och andra ovannämnda verk och
ämbeten, genast och utan tidsutdräkt emot lösen utlämnas åt vem del
äskade, antingen han hade i saken del eller ej, vid ansvar såsom för tjänstens
försummelse, om sådant av någon publik tjänsteman vägrades eller
((behörigen fördröjdes, utan även, vid samma ansvar, i alla arkiv, val* och
en fri tillgång lämnas, att få på stället avskriva eller avskriva låta, eller,
om därvid betydande hinder vore, i bevittnad avskrift, emot vederbörlig
lösen, utbekomma alla slags handlingar i vad ämne som helst.

Av de sålunda återgivna stadgandena torde framgå, att båda exemplaren
av de enligt R. M. III § 232 : 9 till regementschefen inlämnade uppgifter

till kompletterande av generalrullan vore att hänföra till sådana offentliga
handlingar, som jämlikt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen borde
titan tidsutdräkt mot lösen utlämnas åt vem det äskade. Klaganden vore
sålunda berättigad att själv eller genom annan begära och mot lösen utbekomma
avskrift av det i regementsexpeditionen ostridigt förvarade
exemplar av dessa uppgifter.

I ärendet torde vara utrett, att klaganden genom sergeanten Olausson i
regementsexpeditionen framställt begäran att erhålla avskrift av ifrågavarande
därstädes förvarade uppgifter, i vad de rörde styckjunkaren Dahlin,
men att denna begäran av t. f. regementschefen överstelöjtnanten Widmark
avslagits. De avgivna förklaringarna syntes väl innehålla en antydan
därom, att den begäran, som framställts, skulle avsett avskrift av
generalrullan och icke av de ifrågavarande uppgifterna till denna. Huruvida
överstelöjtnanten avsett att göra detta gällande framginge dock ej
klart av ordalagen i överstelöjtnantens förklaring, särskilt med hänsyn
till vad däri anfördes om uppgifternas karaktär av koncept. Åtskilliga
omständigheter torde emellertid giva vid handen, att vad överstelöjtnanten
förvägrat Olausson just varit utbekommande av vidimerade
avskrifter av de i regementsexpeditionen förvarade uppgifterna. Dels hade
nämligen med anledning av Olaussons begäran regementskvartermästaren
kaptenen Kock gått i författning om utskrivandet och vidimerandet just
av dylika avskrifter och dels hade kaptenens anhållan om överstelöjtnantens
beslut påkallats just beträffande dessa, då redan utskrivna
och vidimerade avskrifter. Därjämte hade Olausson, som väl torde ägt
kännedom om att allenast uppgifterna till generalrullan, men ej originalet
till denna funnos förvarade i regementsexpeditionen, bestämt förklarat,
att hans begäran avsett utbekommande av vidimerade avskrifter av upp
gifterna till kompletterande av generalrullan. Den ifrågavarande invändningen
syntes därför icke förtjäna avseende. I varje fall torde emellertid
varje anledning till missförstånd varit helt utesluten, sedan
Olausson med anledning av det gjorda avslaget och sedan skälen därtill
delgivits honom, förnyat sin framställning och därvid särskilt framhållit,
att de ifrågavarande uppgifterna enligt hans förmenande vore att anse
såsom offentliga handlingar.

överstelöjtnanten Widmark hade sålunda genom sitt förfarande att
vägra sergeanten Olausson avskrift av omförmälda i regementsexpeditionen
vid Vaxholms kustartilleriregemente förvarade offentliga handlingar
gjort sig skyldig till brott emot tryckfrihetsförordningen.

Då överstelöjtnanten icke ens velat medgiva det oriktiga i sitt förfarande,
utan tvärtom uttryckligen förklarat sig vidhålla, att de ifrågakomna
handlingarna icke vore att anse såsom offentliga, hade militieom
budsmannen med hänsyn till vikten av upprätthållandet av tryckfrihetsförordningens
ifrågavarande stadgande funnit det begångna tjänstefelet
icke kunna lämnas utan laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge

följaktligen åt överkrigsfiskalsämbetet att i laga ordning ställa överstelöjtnanten
Widmark under åtal inför vederbörlig domstol för vad honom
sålunda läge till last samt därför å honom yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet.

Pa det åtal, som med anledning härav krigsfiskalen L. F. Uddenberg
efter förordnande av överkrigsfiskalsämbetet utförde mot överstelöjtnan
ten Widmark vid regementskrigsrätten vid Vaxholms kustartilleriregemente,
meddelade krigsrätten den 19 december 1924 följande utslag:

Ehuru upplyst vore, att överstelöjtnanten Widmark i egenskap av t. f.
chef för Vaxholms kustartilleriregemente i april månad 1924, sedan sergeanten
Olausson å regementets expedition fått taga av honom för styckjunkaren
Löfqvists räkning begärda avskrifter av å expeditionen förvarade
dubblettexemplar av uppgifter till kompletterande av generalrullan
i vad de avsåge viss underofficer, vägrat lämna samma uppgifter i vidimerat
skick till Olausson; likväl och som överstelöjtnanten icke genom sin
berörda vägran kunde anses hava, på sätt i målet lagts honom till last,
gjort sig skyldig till brott mot tryckfrihetsförordningen; alltså funne regementskrigsrätten
den i målet mot överstelöjtnanten Widmark förda ansvars-
och ersättningstalan icke kunna bifallas.1

Över regementskrigsrättens utslag har militieombudsmannen låtit anföra
besvär hos krigshovrätten.

1 Från förestående utslag, som innefattade översten J. A. Edströms och överstelöjtnanten
H. G. Malmbergs sammanstämmande mening, voro t. f. krigsdomaren E. Ploman
och vice auditören N. Ädelgren skiljaktiga på sätt följande av dem avgivna yttrande
utvisar:

»Som överstelöjtnanten Widmark vidgått, att han en dag i mitten av april månad
1924 i sin dåvarande egenskap av t. f. chef för Vaxholms kustartilleriregemente vägrat
att till sergeanten Olausson såsom ombud för styckjunkaren Löfqvist utlämna vidimerad
avskrift av i regementets expedition förvarade dubblettexemplar av uppgifter
till kompletterande av generalrullan, i vad de avsåge viss underofficer, samt berörda
uppgifter måste anses vara att hänföra till sådana offentliga handlingar, som jämlikt
§ 2 mom. 4 i tryckfrihetsförordningen höra genast och utan tidsutdräkt emot lösen
utlämnas åt vem det äskar,

ty och som Olausson sålunda varit berättigad att på sätt i sagda stadgande föreskrives
utbekomma bevittnad avskrift av nämnda uppgifter, samt överstelöjtnanten
Widmark förty genom sin vägran att till Olausson utlämna dylik avskrift av omförmälda
handlingar gjort sig skyldig till brott mot tryckfrihetsförordningen,

alltså pröva vi, utan avseende å vad överstelöjtnanten Widmark till sitt fredande
från ansvar i målet invänt, rättvist, i förmågo av § 130 Btrafflagen för krigsmakten,
döma överstelöjtnanten att för det oförstånd i tjänsten, som han sålunda låtit komma
sig till last, undergå arrest utan bevakning i två dagar.

Därjämte förplikta vi överstelöjtnanten Widmark att till styckjunkaren Löfqvist
utgiva fyra kronor 80 öre, utgörande på grund av överstelöjtnantens vägran Löfqvist
förorsakade utgifter för telefonsamtal.»

ii. Officer fälld till ansvar för bristande i anständigt uppförande
vid förhör med underordnade.

Tillika fråga om rätt för truppförbandschef att kommendera honom
underställd personal till åhörande av föredrag.

I eu till mili tieombud sm annen insänd klagoskrift av den 23 april 1924
anförde furiren vid Göta ingenjörkår nr 22/6 Georg Aronsson följande:

bedan en tid tillbaka hade vid Göta ingenjörkår föredrag varit anordnade
med både civila och militära talare. Föredragen hade hållits i kårens
exercishus och efter den fastställda tjänstgöringens slut, d. v. s. på fritid.
Enligt kårorder hade kårens personal kommenderats att åhöra desamma.
Några rent militära ämnen hade ej behandlats på dessa föredrag, utan
hade ämnesvalet varit mera civilt. Som exempel kunde nämnas: »Intryck
från tvenne resor till Amerika», talare skriftställaren Wallin, samt »Carl
XII», talare fänriken Ericsson. Klaganden anhölle om upplysning, huruvida
kårchefen formellt hade rätt att beordra kårens personal till dylika
tillställningar. Bland klagandens kamrater funnes några, som vore
gifta och bodde utanför fästningen. Naturligtvis vore det för dem mindre
trevligt att lämna hemmet vid 7—8-tiden på kvällen, kanske i regn och
rusk, för att bevista en tillställning, som de ej hyste det minsta intresse
för. Att dessa föredrag ej hade den minsta betydelse för den militära
utbildningen, utan blott och bart vore ett tvång för manskapet, sade sig
självt, ty av officerare och underofficerare behövde ej mer än en från
varje kompani närvara. Vid ett tillfälle hade samtliga kårens officerare,
furirer, offioersaspiranter och studenter blivit beordrade åhöra ett föredrag
vid infanterivolontärskolan av kaptenen vid trängen Smith. Officerarna
hade kommenderats dit på tjänstgöringstid, manskapet på fritid. Om nu fritiden
nödvändigtvis skulle tagas i anspråk för dylika tillställningar, borde
väl skälig kompensation ifrågakomma! Klaganden hade varit borta från
ett föredrag den la april 1924 kl. 7.so e. in. och hade därför rapporterats till
bestraffning. Enahanda vore förhållandet med ett flertal underbefäl på
kåren. I sammanhang härmed ville klaganden fästa militieombudsmannens
uppmärksamhet på de förhörsmetoder tjänstförrättande majoren,
kaptenen Sam Granfelt, använt mot dem, som varit frånvarande vid ovannämnda
föredrag. Granfelt hade bl. a. yttrat, att någon 8-timmars arbetsdag
med ty åtföljande ledighet ej existerade i det militära, utan »här är
det tjänstgöring dygnet om». En korpral hade han hotat slå till »så att
korpralen fastnar i väggen». När en annan korpral förfäktat en mening
såsom sin åsikt, hade Granfelt utbrustit: »åsikt, en korpral ha åsikter».
Till samme korpral hade Granfelt vidare yttrat: »stå inte och gör er mera
idiotisk än ni är». Vidare hade Granfelt förklarat, att om kårchefen helande
någon av manskapet »gå ner och stå på huvudet i Vättern», måste
så ske. Granfelt hade även använt diverse otidigheter mot de anklagade

såsom: »håll käften», »mossig» o. s. v. Därtiil komme att allt detta yttrats
med höjd röst, vilket gjort, att de anklagade blivit nervösa och ej
vågat säga vad de ämnat.

1 yttrande, avgivet den 10 maj 1024, anförde chefen för Göta ingenjörkar
översten G. J. Ra be:

Aronsson syntes ogilla, dels att kårcliefen kommenderat kårens personal
att, ä vad Aronsson benämnde »fritid», åhöra föredrag med mera »civilt»
ämnesval, dels att personalen ej erhållit »kompensation», då så skett.
Sv. ffs. nr 849/1919 § 10: c ställde statsmedel till truppförbandschefs förfogande
för ordnandet av »skioptikonförevisningar och lämpliga föreläsningar».
Kungl. Maj:ts mening torde vara, att sådana föreläsningar, vilkas
huvudändamål vore undervisning och allmänbildningens höjande,
borde åhöras av truppförbandets manskap i största möjliga utsträckning.
Som av Aronssons skrivelse framginge måste, sorgligt nog, kommendering
tillgripas, om så skulle bliva fallet. Den särskilt åsyftade föreläsningen
om Amerika, som kårchefen själv av opasslighet varit hindrad åhöra, hade
enligt närvarande officerares och underofficerares utsago varit lämplig,
vilket ett bifogat prospekt med intyg, bl. a. ett av chefen för A. 6 avgivet,
skulle utvisa. Särskilt för Aronsson, vars avskedshandlingar — hans
kapitulationstid utginge den 31 maj 1924 — expedierats redan den 11 april
för att möjliggöra för honom att erhålla nödiga handlingar för utflyttning
till U. S. A., borde det varit av intresse. Övriga föredrag, de flesta i förening
med filmförevisning, hade berört ämnen, som stått i närmaste samband
med utbildningen (historia se generalorder 1060/1917, livräddning,
krigskildringar, idrott och pedagogik). Jämlikt tjänstgöringsreglementet
§ 120 mom. 1 vore fritid den tid, då tjänstgöring ej ifrågakomma. Bevistandet
av ett å order anbefallt föredrag vore tjänstgöring. Om kommendering
till föredrag eller filmförevisning skulle äga rum och således bevistandet
av föredraget o. s. v. vara att anse som tjänstgöring ävensom om föredraget
skulle äga rum under i dagordning angiven övningstid eller ej, vore
en lämplighetsfråga. Tydligt vore, att kommendering ej borde ske, när
huvudsyftet med föredraget eller föreläsningen vore förströelse. Det
torde böra tillkomma en truppförbandschef att avgöra, huru i förhandenvarande
fall borde förfaras. Att en eller annan ogillade det valda förfaringssättet,
kunde ej undvikas. Den, som på grundade skäl anhölle
om permission, torde ej vägras sådan. Beträffande »kompensationsfrågan»
torde det jämlikt generalorder 1060/1917 mom. 11 stå kompani- och
därmed jämväl högre chefer fritt att bestämma den dagliga tjänstgöringstiden.
Om och när kompensation skulle äga rum, vore ävenledes en lämplighetsfråga,
som borde avgöras av vederbörande chef. Ingen kunde under
de vanliga övningarna under vinterhalvåret bliva överansträngd av
att åhöra ett en timme räckande och med ljusbilder illustrerat föredrag,
vilket tvärtom borde utgöra en välbehövlig omväxling i det dagliga livet
å garnisonsorten. I detta fall hade emellertid »kompensation» erhållits,

i det att övningarna av kårchefen inställdes påskaftonen. Den uppfattning,
som efter vad av ett bifogat förhörsprotokoll framginge, en del av
kårens underbefäl syntes hysa, att kårorder icke behövde åtlydas, därest
underbefälet hade en mot orderns avsikt och ordalydelse avvikande åsikt,
samt att ingen vore skyldig att å annan tid än den å dagordningen angivna
dagliga övningstiden fullständiga sin militära utbildning och allmänbildning,
syntes kårchefen böra motarbetas.

Kaptenen Sam Granfelt anförde i ett den 9 maj 1924 avgivet yttrande:

Aronsson hade icke närvarit vid eller förekalla^ till förhör, där av
Aronsson påstådda yttranden, med undantag av de tvenne sista, skulle
fällts av kaptenen. Beträffande dessa senare yttranden -håll käften» och
»mopsig» ville kaptenen avgiva förklaring. Då Aronsson vid av kaptenen
hållet förhör den 17 april 1924 förekallats, hade Aronsson icke besvarat
av kaptenen framställda frågor, utan avbrutit med en kritik av kårchefens
rättighet att beordra manskap till föredrag, som icke vore av intresse för
Aronsson. Erinrad därom att kompanichef — och sålunda även kårchef
—• jämlikt generalorder 1060/1917 ägde att förlänga eller förkorta tjänstgöringen,
hade Aronsson återigen avbrutit kaptenen, denna gång med en
kritik på kårchefens sätt att göra utbetalningar ur lägerkassan. Som kaptenen
icke funnit en dylik kritik, som kunnat medföra åtal för missfirmelse
mot förman, tillbörlig, och han ansett lönlöst att få Aronsson tyst
med tillsägelse, hade kaptenen avbrutit med ett bestämt »håll käften».
För uttryckets ändamålsenlighet vid ifrågavarande tillfälle — ehuru må
vara icke lämplighet — stode kaptenen fast, enär detta varit enda sättet
att bliva åtlydd, såvida kaptenen icke omedelbart skulle tillsagt Aronsson
arrest. Därefter hade kaptenen sagt till Aronsson: »Det är icke underligt,
att en del av furirens befäl anser furiren vara mopsig.»

Vid kårchefens yttrande hade fogats bl. a. i avskrift sex särskilda protokoll,
hållna vid förhör inför kaptenen Granfelt den 15 april 1924 med
korpralerna nr 43/6 Lönn, nr 40/6 Ekengren, nr 35/6 Westh och nr 41/6
Hansson samt vice korpralen nr 39/6 Lindhe, den 17 april 1924 med furiren
nr 22/6 Aronsson, den 29 april 1924 med furiren nr 21/2 Bähre, den 2 maj
1924 med furirerna nr 4/1 Mellin och nr 19/1 Sterner samt musik furi rem a
nr 2/4 Håård och nr 2/1 Jönsson samt den 3 maj 1924 dels med furirerna
nr 6/3 Salomonsson och nr 3/3 Karlsson, dels ock med furirerna nr 17/4 Johansson,
nr 6/4 Karlgren och nr 4/4 Kjellström, samtliga rapporterade för
utevaro från å kårorder anbefallda föredrag.

I avgiven påminnelseskrift genmälde klaganden följande.

Kårchefen framhölle i sitt yttrande, att huvudändamålet med föreläsningarna
ifråga vore undervisning och allmänbildningens höjande. Det
vore naturligtvis en mycket vacker tanke, men något mera bleve det nog
inte. För det första kunde nog ej de, som sutte längst bort i en stor gymnastiksal,
uppfatta vad som sades, när det hostades och harklades som värst.
Inom parentes kunde nämnas, att vid tidpunkten för föredragets hållande

vore a garnisonsorder tillkännagivet förbud för manskapet att besöka
danstillställningar på grund av rådande influensaepidemi. För det andra
bleve de, som i lugn och ro sökte avlyssna vad som sades, uppmuntrade av
kaptenen Granfelt medelst en knuff i ryggen och en uppmaning att inte
sitta och sova eller något i den stilen. Aronssons uppfattning, vilken säkerligen
delades av många, vore den, att allmänbildningen näppeligen bleve
högre på så sätt. Vad kaptenen Granfelts yttrande beträffade vimlade det
av felaktigheter, vilket gjorde att Aronsson komme att framstå i en mycket
ofördelaktig dager. Kaptenen påstode, att han mot Aronsson ej använt
flera olämpliga uttryck än »håll käften» samt »rnopsig». Det vore
sant, men varför förtege kaptenen de olämpliga uttryck och otidigheter,
som han använt mot flera av Aronssons kamrater och vilket Aronsson anmärkt
på i sin förra skrivelse1? Kaptenens påstående, att Aronsson kunnat
bliva åtalad för missfirmelse av förman på grund av kritik över kårchefens
utbetalningar ur lägerkassan, vore orimligt. Det enda Aronsson i
detta sammanhang sagt vore att: »lägerkassan ska ju vara till manskapets
nytta och nöje och då tycker jag det är dåligt med det nöjsamma att först
bli kommenderad till nytta- och nojesföreställningen och sedan få straff
om man ej går dit». Kaptenen Granfelts uppfattning om det ändamålsenliga
i att vid förhör bedja den anklagade »hålla käften» delades ej av
Aronsson och sannolikt ej heller av förhörsvittnena.

I en härefter till kårchefen den 5 juni 1924 avlåten ämbetsskrivelse anförde
militieombudsmannen:

Av vad i ärendet anförts torde framgå, att kaptenen Granfelt vid av
honom hållet förhör med Aronsson den 17 april 1924 till denne fällt uttrycken
»håll käften».och »det är icke underligt, att eu del av furirens
befäl anser furiren vara rnopsig». Kaptenen Granfelt hade emellertid icke*
aktat nödigt att i sin förklaring ingå därpå, huruvida han på sätt i klagoskriften
uppgåves skulle hava fällt övriga däri omförmälda tillmålen,
under påpekande av att detta i allt fall icke vidkomme Aronsson. Med
anledning härav anmodades kårchefen att efter hörande av dem, som närvarit
vid ifrågavarande förhör inför kaptenen Granfelt, ånyo infordra
yttrande från denne.

Med föranledande härav överlämnade kårchefen med skrivelse den 21
juni 1924, dels ett vid förhör inför kaptenen F. Orrling med vissa befäl
och underbefäl den 12 juni 1924 hållet protokoll, dels ock anmälan från
kaptenen Granfelt, att han av utrikes kommendering, som påkallade hans
omedelbara avresa, vore förhindrad avgiva yttrande.

På därtill av militieombudsmannen given anledning överlämnade kårchefen
sedermera till militieombudsmannen med skrivelse den 21 november
1924, dels protokoll över ett den 30 oktober 1924 inför majoren S. E.
Alin verkställt förhör med vissa befäl och underbefäl, dels ock förnyat
yttrande i ärendet från kaptenen Granfelt.

Omförmälda protokoll av ilen 12 juni och den 30 oktober 1924 utvisade,
att nedannämnda personer vid förhör med dem uppgivit följande.

Löjtnanten S. Curman: Han hade varit närvarande vid förhör den 15
april 1924 med korpralerna Lönn och Lindhe, men ej med korpralerna
Westh och Ekengren, enär han då varit upptagen av ridlektion. Han
kunde ej påminna sig, att vid förhöret fällts något uttryck av den art som
i Aronssons rapport uppgivits, enär varjehanda utläggningar förekommit
under förhöret.

Sergeanten C. J. Ottersten: Han hade, utan att vara förhörsvittne, närvarit
vid förhöret den 15 april 1924, enär detsamma ägt rum å kårexpeditionen,
varest sergeanten hade sin tjänstgöring. Han hade dock under
större delen av förhöret varit upptagen av sitt ordinarie arbete och under
förhörets gång måst lämna expeditionen ungefär sex gånger för diverse
göromål. Vid förhöret med Lönn hade han emellertid varit närvarande
hela tiden och kunde därför relatera vad som förekommit vid sagda förhör.
Kaptenen Granfelt hade yttrat, att Lönn vore ett dåligt underbefäl,
som ej avlämnat sitt logement. Under förhöret hade kaptenen Granfelt
vidare beskyllt Lönn för lögn. Sergeanten hade slutligen hört kaptenen
Granfelt fälla uttrycket »slå till honom så att han fastnar i väggen», men
kunde ej erinra sig till vem yttrandet ställts.

Sergeanten G. R. Thyrstedt: Sergeanten hade i tjänsteärende inkommit
å kårexpeditionen under det förhöret med Lönn pågått och hade av kaptenen
Granfelt blivit anmodad att kvarstanna. Han erinrade sig, att kaptenen
Granfelt fällt uttrycket »vinge så att han åker i väggen», men kunde
ej med säkerhet påstå till vem yttrandet var riktat, dock trodde han att
det gällt Lönn. Enligt sergeantens förmenande hade uttrycket icke inneburit
något hot mot Lönn, utan fällts mera i hastigheten. Under förhörets
gång hade sergeanten hört kaptenen Granfelt fälla uttrycket »stackare»
och andra uttryck, som sergeanten funnit väl starka.

Furiren nr 23/6 Carl Gösta Hansson: Hansson hade varit närvarande
under förhöret den 15 april 1924. Han hade den uppfattningen, att särskilt
Lönn blivit irriterad genom kaptenen Granfelts uppträdande, så att
han ej kunnat förklara sig så, som han ville. Kaptenen Granfelt hade
yttrat till Lönn »stå ej och ljug, ty då får korpralen en vinge, så korpralen
fastnar i väggen». Hansson hade ej uppfattat detta yttrande som ett hot
mot den tilltalade, utan ansåge detsamma vara fällt i hastigt mod. Vidare
hade Hansson hört kaptenen Granfelt utropa: »Vad är det för dumheter.
Det är endast idioter, som yttra sig på sådant sätt». Till vem detta
yttrande ställts, kunde Hansson ej påminna sig. Förhören hade enligt
furirens uppfattning i övrigt varit något stormiga.

Furiren nr 4/3 Arvid Bonde Christian Christiansson: Han hade i egenskap
av väbel varit närvarande vid förhöret den 15 april 1924, men måst
avlägsna sig klockan 4.30 e. m., innan förhöret avslutats. I förhörsprotokollet
hade han emellertid icke blivit antecknad såsom närvarande. Han

påminde si#?, att kaptenen Granfelt sagt till nr 41/6 Hansson: »Hur kan

korpralen ha sådana åsikter. Det är ju endast idioter, som ha sådana
åsikter». Vidare hade kaptenen Granfelt yttrat: »Om kårchefen befaller
er att knacka hål i isen och stå på huvudet i Vättern, är ni tvungen att
göra det.» Han kunde ej erinra sig, ätt några andra kraftuttryck fällts.
Intet av de av kaptenen Granfelt under ifrågavarande förhör fällda uttrycken
hade enligt furirens åsikt inneburit något verkligt hot mot någon
av de tilltalade. Furiren hade den uppfattningen, att kaptenen Granfelt
ville driva förhöret i viss riktning. Vid förhöret hade korpralen Westh
av kaptenen Granfelt uppmanats att ej stå och ljuga.

I sitt förnyade yttrande, som var dagtecknat den 22 november 1924, anförde
kaptenen Granfelt:

Utöver vad Granfelt anfört i sin skrivelse den 9 maj 1924 ville han
tillägga följande. Aronsson anförde i sin klagoskrift, att Granfelt skulle
hava:

dels yttrat, att »någon 8-timmars arbetsdag ej existerade i det militära
utan här är det tjänstgöring dygnet om», vilket påstående emellertid icke
vore fullt riktigt, enär Granfelt i sammanhang därmed påpekat bestämmelserna
i generalorder nr 1060/1917 angående kompani- och sålunda även
kårchefs rätt att förkorta eller förlänga den dagliga övningstiden;

dels »hotat» slå till en korpral »så att han fastnade i väggen», vilket
Granfelt, i det avseendet att Granfelt skulle hotat vederbörande, bestämt
bestrede; beträffande själva uttrycket kunde Granfelt icke nu erinra sig
ordalydelsen av det, som Granfelt i hastigt mod eventuellt kunnat fälla,
men han hade icke riktat något dylikt yttrande direkt mot någon av de
vid förhöret närvarande;

dels sagt »stå inte och gör er mera idiotisk än ni är», vilket uttryck
Granfelt icke använt i den form Aronsson angivit, utan ungefär sålunda:

»Vad är det för dumheter; det må vara idioter, som yttra sig så»; varför
Granfelt bestrede angivelsen i den direkta form, Aronsson begagnat i sin
klagoskrift;

dels använt uttrycket »gå ner och stå på huvudet i Vättern», vilket —
liksom föregående uttryck — av Aronsson givits sådan formulering som
vore det riktat direkt mot vederbörande, vilket icke varit fallet, enär
Granfelt fällt detta drastiska uttryck mer för att påpeka, att order måste
lydas.

Slutligen ville Granfelt anföra,

dels att Aronsson icke varit närvarande vid eller förekallats till något
förhör, där av honom anmälda uttryck skulle fällts, varför Aronsson hört
eller låtit sig dem berättas i andra eller tredje hand och — såsom av ovanstående
framgått — i förvrängd form;

dels att de underbefäl, som varit förekallade till det förhör, där anförda
yttranden skulle fällts, med ett undantag när, nämligen korpralen
Ekengren, uppträtt mycket spotskt, samt att en av de tilltalade frankt

7 — Militieombudsmannens ämbelsberättelse.

ljugit, vilket denne sedermera — såsom av förhörsprotokoll framgått —
erkänt, och att han till och med vägrat att besvara av Granfelt ställd
fråga; varför de förekallade genom sina för militär tukt och ordning
främmande invändningar och kritik fått Granfelt uppbragt; efter avslutat
förhör hade alla vid tillfället förhörda sammankallats, varvid Granfelt
i samtligas närvaro givit korpralen Ekengren ett särskilt erkännande
för det han uppträtt anständigt vid förhöret; samt

dels att intet förekommit vid förhören med de från 1., 2., 3. och 4. kompanierna
anmälda, vilka uppfört sig mönstergillt till skillnad från de å
6. kompaniet (med undantag av korpralen Ekengren), vilket syntes Granfelt
vara anmärkningsvärt i betraktande av att Aronsson tillhörde detta
senare kompani.

* #

Militieombudsmannen anförde härefter i ämbetsskrivelse till kårchefen
den 8 december 1924 följande.

Vad anginge den av Aronsson framställda anmärkning att kårchefen,
på sätt i ärendet upplysts, kommenderat kårens personal att å tid, då
militär tjänstgöring icke förekomme, närvara vid föredrag, som icke avhandlade
militära ämnen, hade militieombudsmannen beaktat de skäl, kårchefen
i sitt den 10 maj 1924 avgivna yttrande anfört till stöd för sin berörda
åtgärd; och hade militieombudsmannen med hänsyn till desamma
funnit klagomålen i denna del icke förtjäna vidare avseende.

Vidkommande den anmärkning, som genom klagomålen väckts mot kaptenen
Granfelts sätt att leda av honom verkställda förhör med vissa underbefäl
och hans uppträdande i övrigt vid samma förhör, torde väl Granfelt
mot sitt bestridande icke kunna anses övertygad att hava vid de ifrågavarande
förhören förolämpat honom underordnad krigsman eller eljest
förgripit sig mot sådan krigsman med hotelse eller annan missfirmlig gärning.
Däremot hade militieombudsmannen funnit av utredningen i ärendet
ådagalagt, att Granfelt vid förhör med underordnade den 15 och den
17 april 1924 genom obehärskat uppträdande och olämpliga uttryck mot
vissa vid förhöret närvarande underbefäl brustit i anständigt uppförande.

Då emellertid för vad Granfelt sålunda låtit komma sig till last svårare
straff än kårchefen ägde ålägga icke syntes kunna ifrågakomma
samt utredning vid krigsrätt icke vore erforderlig, hade militieombudsmannen
ansett annan åtgärd i saken icke behöva från hans sida vidtagas
än att militieombudsmannen anmälde Granfelt till den disciplinära
bestraffning, kårchefen kunde finna Granfelts anmärkta förseelse förskylla.

Den 11 december 1924 meddelade kårchefen, att han med anledning av
vad sålunda förekommit ålagt kaptenen Granfelt tre dagars arrest utan
bevakning.

12. Åtal mot militärläkare för försummelse och oförstånd
vid handhavandet av sjukvården vid regemente
under scharlakansfeberepidemi.

i en till militieombudsmannen ingiven klagoskrift anförde lantbrukaren
Gustav Johansson i Stenlim, att hans fosterson värnpliktige Erik Nathanae!
Andersson deri 24 maj 1923 avlidit å epidemisjukhuset i Stockholm i lunginflammation
och seharlakansfeber, vilken sistnämnda sjukdom under våren,
samma år gått epidemiskt vid det kompani, det elfte, av Svea livgarde, som
Andersson tillhört, samt att en undersökning av de med dödsfallet och
sagda epidemi sammanhängande förhållanden ur det allmännas synpunkt
förefölle befogad.

Med anledning av berörda klagoskrift anmodades i skrivelse den 28 juli
1923 sekundchefen för Svea livgarde att efter vederbörandes hörande till
militieombudsmannen inkomma med yttrande.

Den 24 augusti 1923 avgav sekundchefen det begärda yttrandet, varvid
fogats av regementsläkaren Axel Linus Forsmark och ohefen för 11. kompaniet
kaptenen K. A. Bratt avgivna förklaringar.

Regementsläkaren Forsmark anförde därvid följande: Värnpliktige nr
509 33/1922 Erik Nathanael Andersson inställde sig den 20 maj 1923 på aftonen
klockan mellan 9—10 och klagade för ont i halsen; han hade samtidigt
feber. Efter att per telefon hava samtalat med tjänstgörande läkaren, inlades
och isolerades Andersson å regementets sjukhus samt meddelades
föreskriven behandling. Följande morgon var patienten så gott som feberfri,
i det temperaturen var 37.5°, varjämte scarlatinaexanthem nu visade
sig. Han avpolletterades den 21 maj på förmiddagen till Stockholms stads
epidemisjukhus, där han vårdades under sin återstående sjukdom, och där;
han den 24 maj avled. Enligt meddelande från epidemisjukhuset var närmaste
dödsorsaken lunginflammation. Till efterkommande av kravet på
undersökning av scarlatinaepidemien vid regementet torde det vara till
fyllest att hänvisa till regementsläkarens rapport till fördelningsläkaren
vid IV. arméfördelningen rörande nämnda epidemi. Efter den 2 juni 1923
hade intet nytt fall av scarlatina inträffat vid regementet.

Den av regementsläkaren omförmälda rapporten, som var dagtecknad
den 24 maj 1923, var av följande lydelse: Searlatinafallen vid regementet
utgjorde ditintills 16 fall, samtliga av lindrig art och uteslutande begränsade
till den militära personalen. De flesta hade blott subfebril eller afebril
temperatur samt ringa eller ingen sjukdomskänsla. Av de 16 fallen hade
15 st. inträffat på ett och samma kompani (11.); endast ett hade konstaterats
hos en karl, tillhörande 4. kompaniet. Detta fall kunde direkt härledas
från de tidigare fallen å 11. kompaniet, enär denna man tjänstgjorde å
sjukavdelningen som ständig handräckning och troligen infekterats till
följd av att han icke tillräckligt noggrant utfört den personliga rengöring,
som blivit honom anbefalld, efter att hava varit behjälplig vid desinfektion.

100

Epidemiens första fall dåde inträffat å 11. kompaniet den 13 april. Den insjuknade,
som avpolletterades till epidemisjukhuset samma dag, både inryckt
till tjänstgöring den 4 april 1923. Enligt egen uppgift hade ingå
skarlakansfeber fall inträffat i hans hemtrakt varken före eller efter hans
inryckning till regementet. Fallen nr 2 och 3 hade inträffat den 9 maj å
samma kompani, denna gång dock inom ett annat logement än primärfallet.
Återstoden av scarlatinafallen vid regementet, av vilka 10 st. å 11.
kompaniet, där fem logement av sex hemsökts, å 4. kompaniet 1 st., grupperade
sig kring tiden den 12 maj—23 maj och hade med stor sannolikhet
smittat varandra. I ändamål att till äventyrs avslöja en eller annan virusbärare
inom det infekterade kompaniet hade besiktningar verkställts, varvid
två med fjällande hud påträffats och isolerats. Å regementsorder hade
särskilda förhållningsföreskrifter utfärdats för att fortast möjligt upptäcka
eventuellt nya fall. Ny besiktning av kompaniet vore verkställd den 24
maj; samtliga hade tvättats med ljumt vatten över hela kroppen, försetts
med ny beklädnad och utrustning samt isolerats från det övriga regementet
och förlagts i tält utanför etahlissementet. Kompanilokalerna komme att
genomgå grundlig rengöring samt formalinbehandling. Alla tvättkläder
komme att tvättas och uniformspersedlar att undergå samtidig formalindesinfektion.
I anslutning till samtliga inträffade fall hade i övrigt noggranna
desinfektionsåtgärder vidtagits. Upprepade besiktningar komme
att företagas, om anledning därtill gåves, och eventuellt nya fall isoleras
och nödig desinfektion företagas. De värnpliktiga, som skulle inrycka den
28 maj, komme icke att förläggas i de lokaler, som använts av de hittills
smittade fallen.

Kaptenen Bratt anförde: Den 13 april 1923 hade värnpliktige nr 150
Vilhelmsson (3. logementet) insjuknat i scarlatina samt samma dag
avpolletterats till epidemisjukhuset. Anbefallda åtgärder (skurning av
logementet, bränning av madrasshalm, desinficiering av den sjukes tillhörigheter
genom formalinbesprutning m. m.) hade verkställts. I samtliga
senare inträffade fall hade enahanda åtgärder vidtagits. Den 9 maj, sålunda
efter en mellantid av 25 dagar, både fallen nr 2 och 3 inträffat, då
värnpliktige nr 109 Kudén och 112 Larsson insjuknat. Kompanichefens förfrågan
hos bataljonsläkaren, huruvida icke några ytterligare åtgärder
kunde vidtagas, hade av denne besvarats med: »att man kunde visitera kompaniet
i dess helhet». Någon dylik visitation hade då icke kommit till
stånd. Den 15 i samma månad (sålunda efter 6 dagar) hade fallen nr 4 och
5 inträffat. De då insjuknade hade varit värnpliktige nr 128 Jakobsson och
182 Johansson (respektive 2. och 5. logementen). Den 16 både kompanichefen
förnyat (nu med användande av tjänstevägen) sin framställning om åtgärders
vidtagande. Härpå hade anbefallts, att visitation av kompaniets
Personal skulle äga rum. I sin ovan nämnda framställning både kompanichefen
framhållit, att visitationen borde försiggå i det smittade kompaniets
lokaler. Sa både icke skett, utan visitationen (som förrättades av bataljons -

101

läkaren) både ägt rum å sjukavdelningen. Tiden var bestämd till kl.
7.30 f. in., och hade då konstaterats ytterligare tre fall (nr 178, 176 och 200
i 4. och 6. logementen). Ett av fallen hade, om kaptenen ej missminde sig,
redan inträtt i fjällning. Då den ordinarie sjukvisitationen ägde rum kl.
8 f. m. och ingen ändring av tiden härför skett eller åtgärd vidtagits
att hejda inträffande kontingenter av sjukanmälda, hade samtliga kompaniers
sjukkontingenter kommit att sammanblandas och trängas i förrum
och trappstuga med 11. kompaniets delvis avklädda styrka. Enär visitationen
av det smittade kompaniet avslutades kl. 8.45 f. m. hade denna
sammanblandning ägt rum omkring tre kvarts timme. Den 19 (efter 2
dagar) hade det 9. fallet inträffat, nämligen värnpliktige nr 144 Andersson
(3. logementet). Den 21 (efter ytterligare 2 dagar) hade de 10. och 11. fallen
inträffat, nämligen värnpliktige nr 169 Andersson, den värnpliktige vilken
klagoskriften gällde (inskrivningsnummer 509 33/1922), och 180 Olofsson,

4. logementet. Den förre hade dagen förut av dagkorpralen nedförts till,
sjukavdelningen, men blivit återsänd till kompaniet. Samma dag på kvällen
hade han återförts av dagunderofficeren jämte två man till sjukavdelningen,
varvid kl. 10.15 e. m. konstaterades en temperatur av 41.5 grader.
Den 21 på förmiddagen hade Andersson avpolletterats till epidemisjukhuset,
där han avlidit den 24 maj. Den 22 inträffade fallet nr 12 (värnpliktige
nr 224 Jakobsson, 1. logementet). Den 23 inträffade fallet nr 13
(värnpliktige nr 118 Gustafsson, 1. logementet). Vid den förnyade visitation,
som nu, den 24, när antalet fall uppgått till 13, förrättats av regementsläkaren
(med biträde av bataljonsläkaren), hade ytterligare två fall
konstaterats, de 14. och 15. (värnpliktige nr 109 och 211), varav det ena i
fjällning. Samma dag hade kompaniet beordrats att isoleras i bivack,
vilken intagits i Kaknäs. I samband härmed hade följande åtgärder vidtagits
i kompaniet. All utrustning, som av personalen begagnats, upphängdes
eller utbreddes i logementet, Manskapet, som icke därefter fick
besöka logementen, badade i tvättrunimet logementsvis samt ikläddes nya
underkläder och ny utrustning samt avmarscherade direkt till bivackplatsen.
Lokalerna, inventarier och utrustning besprutades två gånger med
formalinlösning. Lokalerna stodo härefter stängda under 5 dagar, varefter
de grundligt skurades och tvättades. I bivacken hade kaptenen låtit anordna
isoleringstält, i vilket omedelbart inlagts envar, som visade något
smittosamt symptom eller illamående, samt dennes sidokamrater. Två
gånger om dagen hade personalen visiterats av kaptenen. Intet fall av scarlatina
hade inträtt efter dessa åtgärders vidtagande, men väl ett antal fall
»röda hund». Värnpliktige nr 165 »Andersson», som den 27 maj avlidit å
garnisonssjukhuset, hade inlagts den 9 i samma månad (sålunda samma
dag, som fall nr 2 och 3 i scarlatina inträffade) å regementets sjukavdelning
för »röda hund». Han hade kvarlegat där till den 17, då han sjukskrivits
i kvarter i kompaniet. Den 19 hade han emellertid ånyo nedförts
å sjukavdelningen samt avfördes, efter starka flytningar från örat och

102

med feber omkring 41 grader, den 23 till garnisonssjukliuset, där lian som
ovan nämnts avled. Kaptenens förfrågan i telefon hos vederbörande läkare
å garnisonssjukhuset (före dödsfallet), om han med hänsyn dels till öronflytningen
och dels till scarlatinafallen å kompaniet kunde misstänka eu
tidigare scarlatina hos patienten, hade av tjänstgörande läkaren besvarats
med att något meddelande om scarlatinafall på regementet icke givits honom.
Enligt uppgift av den avlidnes fader vid besök å kompaniet hade
ifrågavarande läkare till honom fällt uttrycket »han hade redan rasat ut
innan han kom hit». Några anvisningar från läkarmyndighetens sida om
kompaniets avstängande från varmbadhusets, från marketenteriets m. fl.
gemensamma lokalers begagnande hade icke givits före isoleringen. Under
tiden den 13 april—den 24 maj (då antalet fall utgjort 13) besöktes det
smittade kompaniet icke av vare sig den ansvarige läkaren eller någon
annan läkare. Varken regementsläkaren eller bataljonsläkaren inspekterade
(eller besökte) isoleringslägret. Sjukvisitationerna därstädes förrättades
av värnpliktig läkare.

För egen del anförde sekundchefen följande: Omedelbart efter det att
första fallet av scharlakansfeber uppträtt, hade sekundchefen talat vid
regementsläkaren om vilka åtgärder som för förhindrandet av sjukdomens
vidare spridning borde iakttagas. Dessa åtgärder hade genast anbefallts
av sekundchefen, och han hade även förvissat sig om, att desamma av vederbörande
kompanichef iakttagits. Sekundchefen hade även underrättat
fördelningsläkaren om epidemiens uppkomst och meddelat honom, vilka
åtgärder, som vidtagits, varvid sekundchefen fått bekräftelse på att allt,
som ur sanitär synpunkt ansetts erforderligt, både iakttagits. Allt under
epidemiens förlopp hade sekundchefen dagligen genom bataljonschefen fått
rapport om densamma och hade ofta varit i förbindelse med såväl regements-
som fördelningsläkaren. Överläkaren på epidemisjukhuset, med vilken
sekundchefen även samtalat härom, hade meddelat, att epidemien var
av synnerligen lömsk natur, enär symptomerna vore av så lindrig art, att
de smittade i regeln själva ej visste av, att de voro sjuka, och härigenom
bidrogo att sprida smittan.

Sedan berörda yttranden inkommit, anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 5 september 1923 arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse att,
efter den ytterligare utredning, som styrelsen kunde finna erforderlig, inkomma
med utlåtande i ärendet.

Den 4 december 1923 avgav styrelsen det begärda utlåtandet, vilket inkom
den 13 i samma månad. Vid detta utlåtande hade fogats

förnyat yttrande av sekundchefen, dagtecknat den 23 oktober 1923;

förnyat yttrande av regementsläkaren Forsmark, dagtecknat den 21 september
1923;

yttrande av bataljonsläkaren Hans Key-Åberg, dagtecknat sistnämnda
dag;

förnyat yttrande av kaptenen Bratt, dagtecknat den 15 oktober 1923;

eu av regementsläkaren Forsmark den 22 oktober 1923 avgiven förklaring
med anledning av kaptenen Bratts sistnämnda yttrande; samt

ett den 19 november 1923 avgivet yttrande i ärendet från medlemmen av
sjukvårdsstyrelsens vetenskapliga råd, överläkaren Ebbe Petrén.

Regementsläkaren Forsmark anförde i sitt yttrande av den 21 september
1923 i huvudsak följande: Till förhindrande av smittans spridande

hade i varje fall den sjuke omedelbart isolerats, hans uniforms- och klädespersedlar
samt sängutredning genomgått ugnsdesinfektion, madrasshalmen
bränts, sängen och dess omgivning samt skåpet med dess innehåll desinfekterats.
Sundhetsinspektion hade regementsläkaren hela tiden varit bestämd
för att låta verkställa, så snart anledning därtill givits, eller med
undra ord så snart skäl förelåge att misstänka, att smittokällan skulle vara
att söka på kompaniet. Hur förhölle det sig härmed vid den ifrågavarande
epidemieni Då intet scarlatinafall förekommit någonstädes å regementet
sedan flera månader tillbaka, hade ingen anledning funnits att misstänka
att det fall, som inträffat den 13 april, skulle hava erhållit smittan
på regementet. Då de närmaste sjukdomsfallen inträffade först 25 dagar
senare, således sedan inkubationstiden för smitta från det första fallet
många gånger överskridits, hade intet rimligt skäl funnits att betrakta
dessa såsom smittade å regementet. Vid ett samtal, som regementsläkaren
vid denna tid hade med kaptenen Bratt, hade regementsläkaren uttalat denna
uppfattning och tillika framhållit, att efterforskningar borde företagas,
huruvida kompaniet hade någon lokal utanför etablissementet, något kafé
eller dylikt ställe, där manskapet brukade hålla till, och att i så fall undersökning
där borde företagas. Något besked häröver hade regementsläkaren
aldrig erhållit av kaptenen Bratt. Då de 4. och 5. fallen, som inträffade sex
dagar senare än 2. och 3. fallen, möjligen kunde hava blivit smittade av dessa
eller av dem orsakad virusbärare, hade sundhetsvisitation anställts alldeles
oberoende av kaptenen Bratts framställning, vilken regementsläkaren
icke kunde erinra sig hava sett eller hört talas om annorstädes än i hans
nu ifrågavarande skrivelse. Då ändamålet med en sådan sundhetsvisitation
mindre vore avsedd att upptäcka färska, florida fall än avlupna, som
utgjorde virusbärare, så borde en viss tid förflyta för att sådana symptom
skulle framträda, som gjorde det möjligt att avslöja dessa virusbärare.
Begementsläkaren hade av dessa skäl låtit företaga nästa sundhetsvisitation
en vecka senare. Då under denna tid ytterligare fem fall inträffat,
hade kompaniet avskilts från det övriga regementet efter att hava erhållit
rengöring och ny beklädnad. Kompanilokalerna hade därefter
undergått desinfektion och rengöring, varjämte de avlagda klädespersedlarna
samt sängutredningen desinfekterats. Då under sex dagar intet nytt
fall av scarlatina inträffat, hade kompaniet fått återinflytta i sina lokaler.
Några nya fall hade icke senare inträffat å detta kompani. — Beträffande
den första sundlietsvisitationen av kompaniet hade kaptenen Bratt framställt
en del anmärkningar. Vad först anginge klandret, att den företagits å

104

sjukhuset, så funnes intet hinder för att sä skett enligt generalorder av den
31 mars 1903, som påbjöde, att sådan visitation skulle ske å regementets
sjukhus eller annan lämplig lokal. Tiden för densamma hade varit utsatt
till en halv timme tidigare å morgonen än den ordinarie sjukvisitationen.
Med ändamålsenlig anordning av detaljerna för visitationen och med tillhjälp
av befintlig sjukvårdspersonal torde den tiden varit tillräcklig för
visitation av kompaniet, åtminstone så att det allra väsentligaste av densamma
hunnit avslutas till den ordinarie sjukvisitationen, om inga ogynnsamma
omständigheter fördröjde densamma. Visserligen vore det beklagligt
faktum, att utrymmet å regementets sjukhus vore alldeles otillräckligt
såväl vad beträffade mottagningslokaler som vårdplatser, och upprepade
gånger hade detta framhållits till myndigheterna, men vid det
ifrågavarande tillfället torde förhållandena icke tett sig eller behövt te
sig fullt så avskräckande, som kaptenen Bratt skildrat. Sammanblandning
av de sjuka och det smittade kompaniet, såsom kaptenen Bratt uppgivit,
behövde icke äga rum. Hade så skett, torde det åtminstone i någon mån
kunna tillskrivas bristande ledning av kompaniet. Någon smitta till andra
kompanier hade icke ägt rum genom dessa av kaptenen Bratt påtalade förhållanden.
— Beträffande värnpliktige nr 169 Andersson skulle kaptenen
Bratts berättelse liava varit mindre missvisande, om han kompletterat sina
medicinska uppgifter med att Andersson på morgonen den 21 maj, då han
avpolletterades, endast hade 37.5° i temperatur och att dödsorsaken varit
lunginflammation, vilket förhållande kaptenen Bratt mycket väl visste, då
han själv lämnat regementsläkaren meddelande därom. — I den ifrågavarande
epidemien hade således ett 20-tal fall inträffat, alla utom tre under
tiden den 15 maj—den 24 maj, således under en tidrymd av 10 dagar innan
epidemien kvävdes. För varje fackman vore det nogsamt känt, huru svårt
det vore att få en epidemi av denna art att utslockna, i vilken de angripna,
såsom regementsläkaren i sin skrivelse av den 21 augusti framhållit, icke
känt sig sjuka. Resultatet torde i betraktande härav icke kunna anses
särskilt ogynnsamt. — I sitt yttrande berättade kaptenen Bratt även åtskilligt
om en värnpliktig nr 165 »Andersson» (borde vara 165 Johansson),
som under tiden för scarlatinaepidemien å regementet avlidit å garnisonssjukhuset.
Denne hade icke varit smittad av denna sjukdom under sin
vistelse å regementet och, enligt vad som kunnat från garnisonssjukhuset
utrönas, ej heller där företett tecken på pågående eller nyligen avlupen
scarlatina. — Slutligen framkastade kaptenen Bratt förebråelser, att kompa -niet icke före den fullständiga isoleringen från regementet avstängts från
varmbadhuset, marketenteriet m. 1). gemensamma lokaler. En sådan partiell
avskiljning syntes regementsläkaren ändamålslös, varjämte och då
sedan länge faran för smittans spridande genom lokaler ansåges ringa, i
enlighet varmed i allmänhet inga andra desinfektionsåtgärder under lång
Ed vidtagits beträffande lokaler än en vanlig rengöring. Någon skada
hade ej heller härigenom åstadkommits, då epidemien icke spritts till

105

andra kompanier. — Förebråelsen, att varken regementsläkaren eller annan
läkare besökt kompaniet före det 13. fallets inträffande, torde hava.
ringa värde, emedan förläggningen varit av regementsläkaren väl känd
och därvid ingenting stått att ändra, så länge kompaniet kvarbleve i
sina lokaler, vilket på ovannämnda skäl skedde. En besiktning blott av
lokalerna hade därför varit utan all betydelse. Det hade varit besiktningen
av personalen som varit av vikt, och detta hade skett så snart
skäl därtill funnits. Även den sist uttalade anmärkningen, att varken
regementsläkaren eller bataljonsläkaren besökt kompaniet under dess sex
dagars isolering, torde vara lika betydelselös av födande skäl. Regementsläkaren
hade beordrat den vid regementet tjänstgörande värnpliktige
läkaren att dagligen förrätta visitationerna vid kompaniet, Då regementsläkaren
väl kände denne läkares kapacitet, samvetsgrannhet och
ansvarskänsla, ansåge regementsläkaren sig tryggt kunna taga detta ansvar.
Någon skada eller påvisbart fel hade ej heller därigenom uppstått.
Han hade befallning att ej blott isolera eventuellt inträffade nya fall
från kompaniet på vanligt sätt, utan även låta föra blott misstänkta fall
till sjukavdelningen för att där observeras. Kaptenen Bratts anordnande
av isoleringstält syntes regementsläkaren hava mindre värde. Då regementets
sjukhus läge inom räckhåll, ansåge regementsläkaren det riktigare,
att misstänkta fall observerades där.

Bataljonsläkaren Key-Åberg förklarade sig i sitt yttrande hava satts i
tillfälle att taga del av regementsläkarens uttömmande svaromål och avgav
fördenskull i huvudsak yttrande allenast rörande värnpliktige Johanssons
sjukdom och död.

Kaptenen Bratts den 15 oktober 1923 avgivna yttrande var i huvudsak
av följande innehåll:

1. Till försvar av åtgärden att förlägga visitationen till sjukavdelningen
hade regementsläkaren anfört generalorder den 31 mars 1903 (nr 416).
Huvudpunkten av sagda 20 år gamla generalorder funnes inryckt i TjR
§ 135, mom. 7, vars första del lydde: »Sundhetsvisitation för upptäckande
av förefintliga kroppsfel eller sjukdomar anställes å manskap på sätt,
som är särskilt stadgat, vid inträde i och utträde ur trupptjänstgöring
samt under pågående tjänstgöring, när helst särskilda omständigheter därtill
föranleda». Den åberopade generalordern innehölle härutöver bl. a.
även, att sådan visitation skulle verkställas å regementets sjukhus. Men
TjR upptoge åtgärder med avseende på smittosamma sjukdomar i en
särskild paragraf, nämligen § 138, samt skilde sålunda tydligen på åtgärder
mot sådana smittosamma sjukdomar, det här gällde, och vanlig sundhetsvisitation.
När den citerade generalordern sålunda inryckts i § 135,
kunde tydligen dess bestämmelser icke ens formellt åberopas till försvar
för den vidtagna åtgärden. § 138 1 stycket lydde nämligen: »Utbryter

smittosam sjukdom av elakartad beskaffenhet inom den ort, där truppförbandet
är förlagt, eller finnes anledning antaga, att dylik sjukdom

106

äi under utbrott, skola erforderliga åtgärder skyndsamt vidtagas för
undanrödjande av allt, som kan befordra sjukdomens spridning till truppförbandet
eller utbredning inom eller från detsamma.» Efterföljande
moment föreskreve de åtgärder, som skulle vidtagas omedelbart, när något
fall av viss smittosam sjukdom (bl. a. scarlatina) inträffat vid truppförbandet.
I vad man TjK :s ovan anförda kategoriska uttryck, att ålit som
kunde befordra sjukdomens utbredande o. s. v. skulle undanrödjas, läte
sig förenas med den bär vidtagna åtgärden att nedföra ett smittat kompani
i sjukavdelningens lokaler, återstode att avgöra.

2. Den av kaptenen påtalade sammanblandningen mellan det smittade
kompaniets delvis avklädda personal och tillströmmande sjukanmälda
kontingenter bestredes visserligen icke av regementsläkaren. Att döma
av de svävande uttrycken på denna punkt ville det dock synas som om
regementsläkaren icke härom erhållit rapport från den tjänstförrättande
bataljonsläkaren. De ogynnsamma omständigheterna beträffande lokalerna,
vilka regementsläkaren i detta sammanhang redogjorde för, vore
ju kända förut och utgjorde i och för sig ett ytterligare skäl att icke förlägga
visitationen till denna plats.

3. Med kännedom om regementsläkarens uppfattning rörande badhusets
begagnande (gemensamt för 4 av garnisonens regementen) vore det mindre
förvånande att ingen inskränkning gjordes beträffande gemensam handräckning,
vakter in. m., trots att exempelvis i högvakten olika förband
använde gemensam servisutredning, gemensam klosett, samma liggplatser
o. d.

4. Den brist på förbindelse, med avseende på kompaniet från läkarens
sida, som av kaptenen påtalats, bestredes icke av regementsläkaren. Han
tilläde emellertid besök å kompaniet ringa värde, enär lokaliteterna av
honom voro väl kända. Denna undervärdering av läkarens person ur
psykologisk synpunkt vore märklig nog. Kaptenen hade endast att i ty
fall omförmäla, att upprätthållandet av andan, sinneslugnet och tjänstens
behöriga gäng under sådana förhållanden, som rådde under epidemien,
icke vore allt för lätt och underlättades icke av att personalen icke kände
till några andra yttre spår av läkarnas ingripande än att så gott som
varje dag någon eller några av kamraterna förpassades bort i epidemivagnen.
För visso skulle det varit till det helas fromma om den målmedvetenhet,
som framginge av yttrandena, blivit tydligare ådagalagd. Ett
besök i kompaniet skulle kanske även åstadkommit, att de i punkt 3 ovan
berörda förhållandena icke förelegat.

5. Även om den formella rätten ännu i maj förefunnits att för självständiga
sjukvisitationer använda en värnpliktig läkare, måste redan
detta att visitationerna överlämnades åt dylik läkare anses (hur stor hans
kompetens än ansåges vara) oförenligt med verklig ansvarskänsla, men
härifrån och till att den ansvarige läkaren icke alls besökte isoleringslägret
— där budskapet om två dödsfall bland kamraterna nådde kompaniet

107

— vore steget icke ringa. Om någon jämförelse kunde göras i fråga om ansvar
mellan eu militär befälhavare och en militär läkare, syntes det omordade
förhållandet närmast kunna jämställas med en befälhavares försummelse
att under allvarliga förhållanden underlåta att i egen person
besöka en framskjuten, på utsatt plats för längre tid förlagd underavdelning.
Hur något dylikt ur militär synpunkt bedömdes därom torde
icke meningarna vara delade. I sammanhang härmed berörde regementsläkaren
de av kaptenen företagna visitationerna samtidigt hänvisande till
regementsorder 32/23, vilken regementsorder anbefallde logementsbefälhavarna
att vidtaga vissa visitationer. Den första visitationen av regementsläkaren,
benämnd »sundhetsvisitation», företogs efter 5. fallets uppträdande,
och angåve regementsläkaren ändamålet med en dylik visitation
»mindre avsedd att upptäcka färska, florida fall än avlupna, som utgöra
virusbärare». Man måste väl rimligen förutsätta, att det vore tacknämligt,
om även den förra arten avslöjades. Emellertid hade ansetts,
att den nästa visitationen ej bort ske förrän efter ytterligare en vecka.
Men då anbefalldes, att därefter dagliga visitationer — som dock icke förrättades
av läkare eller sjukvårdspersonal, utan av osakkunniga logementsbefälhavare
—• skulle företagas. Varför, frågar man sig, voro de
dagliga visitationerna behövligare efter 13. fallet än efter det 5.? Avsåge
de nu att upptäcka även färska fall, och varför förrättades de icke av
läkare! Tydligt vore att en åtgärd, som säkerligen varit fullt motiverad
redan efter 4. och 5. fallens uppträdande — nämligen dagliga visitationer
av kompaniet — dröjde till den 23 maj, d. v. ,s. sedan ytterligare en vecka
medfört ytterligare omkring 10 nya fall, samt att då ansvaret för visitationernas
effektivitet överlåtits åt unga obildade korpraler eller vicekorpraler.

6. Kaptenens påpekande, att i fallet 165 Johansson ingen underrättelse
syntes given garnisonssjukhuset angående scarlatinan på kompaniet, förbiginges
i såväl regements- som bataljonsläkarens yttrande. Någon underrättelse
hade icke nått den läkare, som behandlade patienten, åtminstone
icke den 25, då kaptenen av denne erhållit svaret, att han icke ägde
kännedom om scarlatinafallen på kompaniet.

7. Beträffande fallet 169 Andersson angåve regementsläkaren dödsorsaken
vara lunginflammation. Avsåge regementsläkaren med detta uttalande,
att Andersson ej varit av scarlatina smittad, föranledde detta frågan
varför han sändes till epidemisjukhuset. Vare sig lunginflammationen
varit av scarlatinas natur eller ej, visade dock återsändandet till
kompaniet, att läkarmyndigheten icke med tillbörlig vaksamhet följde
sjukdomsfall vid 11. kompaniet under denna tid eller lyckats inskärpa
dylik hos ''underlydande personal.

I sin den 22 oktober 1923 avgivna förklaring anförde regementsläkaren
Forsmark följande:

1. Beträffande kaptenen Bratts första punkt, att visitationen förlagts till

108

sjukavdelningen, vore det av ingen betydelse att generalorder av den 31
mars 1903 vore 20 år gammal, då den fortfarande hade gällande kraft och
åberopades i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses hälsovårdsföreskrifter
av 1922. Att bestämmelserna om åtgärderna beträffande srnittosamma
sjukdomar behandlades i särskild paragraf, innebure fastmera, att
vid fall av smittosam sjukdom eu hel del andra åtgärder måste vidtagas
förutom dem, som vore av behovet påkallade vid andra sjukdomar. Begemen
tsläkaren fastsloge därför i motsats till kaptenen Bratt, att sundhetsvisitation
vore eu åtgärd, som för upptäckande av smittosamma sjukdomar
kunde komma till användning, att sådan visitation kunde ske på regemen-,
tets sjukhus, och att varken tjänstgöringsreglemente eller andra gällande
föreskrifter bestämde, att sådan visitation, vad lokaliteter beträffade,
skulle utföras annorlunda för uppspårandet av smittosam sjukdom än för
upptäckandet av annan sjukdom. De farhågor, som i kaptenen Bratts skrivelser
kommit till uttryck för visitationens förläggande till sjukhuset,
syntes vara grundade på uppfattningen, att förorening av lokalen skulle
innebära särskild våda för smittans spridande. Kegementsläkaren hade
redan i sin förra skrivelse (punkt 8) framhållit, att hygienens målsmän
icke ansåge lokal-smittofaran vara av betydelse. Lade man härtill den
omständigheten, att den ifrågavarande epidemien icke kunde betecknas
såsom varande av »elakartad beskaffenhet», utan tvärtom såsom den
lindrigaste tänkbara, som man kunde få att göra med, så måste regementsläkaren,
på grund av vad han anfört, beteckna den i punkt 1 av de i skrivelsen
gjorda uttalandena såsom kaptenen Bratts privata mening utan
varje stöd i gällande författningar.

2. Vid tiden för den i denna punkt omnämnda visitationens företagande
hade man ännu icke vetat, om smittokällan funnits på kompaniet eller annorstädes.
Visitationen hade därför kommit att företagas å så gott som
uteslutande friska eller kanske helt och hållet friska, icke smittade personer,
beroende på om någon smittokälla funnits eller icke. Smittofaran
hade därför icke kunnat anses vara i högre grad för handen vid denna
besiktning än vid en vanlig sjukvisitation, där så gott som dagligdags även
kontagiös^ fall av någon art inställt sig. Då de till sjukvisitationen anmälda
anlänt, hade en god del av kompaniet varit besiktigad och tillåten
att återvända till kompanilokalen. Alla dessa, som fått återvända, vilka
utgjort alla utom två, hade icke varit behäftade med sjukdomen i smittosamt
stadium. Om dessa på sin återväg till kompaniet passerat de sjukanmälda,
hade därigenom ingen fara för spridning av smitta kunnat uppstå.
De påträffade smittade hade naturligtvis avskilts utan att komma
i beröring med de övriga. Kompanichefen, kaptenen Bratt, hade varit närvarande
i väntrummet och hade där i egenskap av krigsman befäl över all
därstädes befintlig militär personal. Om genom förhållandena i väntrummet
faran för smittospridning upptornat sig för honom till sådan höjd,
som han i sin skrivelse framhållit, så syntes det regementsläkaren hava

It)!»

ålegat kaptenen Bratt att tillse, a''tt de nyanlända sjukanmälda icke blandade
sig med det enligt lians mening smittade kompaniet. Om detta
överstigit kaptenen Bratts förmåga, hade lian bort underrätta om förhållandet
till den i annat rum med undersökningen upptagne läkaren, som därigenom
icke kunnat följa detaljerna i väntrummet. På grund av vad regementsläkaren
sålunda anfört rörande kaptenen Bratts punkt 2 ville han
bestrida, att genom anordningarna vid sundlietsvisitationen å sjukhuset
fara för smittans spridande till andra delar av regementet uppstått, vilket
också genom de faktiska förhållandena bekräftats.

3. Punkten nr 3 hade regementsläkaren besvarat i sin förra skrivelse av
den 21 september, till vilken han hänvisade. Man både skäl att antaga,
att, sedan de vid första sundhetsvisitationen påträffade smittokällorna
avlägsnats flera sådana icke skulle existera inom kompaniet. Nya fall,
som eventuellt uppkommit under de närmaste fem dagarna, hade sannolikt
varit infekterade av de vid visitationen avlägsnade utan att någon
ytterligare smittokälla funnits. När inkubationstiden utlupit för dem,
som smittats av de avlägsnade smittokällorna, och nya fall ytterligare inträffat,
hade ytterligare åtgärder bort vidtagas. Så hade ock skett.

4. Punkten 4 hade regementsläkaren redan i sin förra skrivelse bemött.
Det hade uteslutande gällt att begränsa en epidemi, icke att
bota psykiskt angripna personer. Man kvävde icke en epidemi med psykologiska
synpunkter. Det hade stått såväl kaptenen Bratt som hans personal
fritt att varje dag uppsöka läkare å regementet för erhållande av
vård.

5. Även punkten 5 hade regementsläkaren bemött i sin förra skri velse.

Enligt då gällande författning (T. L. A. nr 26 år 1922 § 6) finge
verkställandet av »visitationer och besiktningar även kunna lämnas åt
den värnpliktige läkaren att på eget ansvar verkställa----». Rege mentsläkaren

hade således i detta avseende handlat i full överensstämmelse
med givna föreskrifter. Att regementsläkaren dagligen gjort sig
förvissad om tillståndet vid kompaniet vore självfallet, och, då det gällde
avskiljandet av fullt friska personer och intet nytt fall yppat sig, syntes
det regementsläkaren, att hans närvaro vid kompaniet icke varit nödvändig.
Regementsläkaren hade nämligen icke kunnat dela kaptenen Bratts
uppfattning att hans isolerade läge vore jämförligt med en militärt sett
framskjuten viktig position. Hade han blivit förlagd på en starkt trafikerad
plats, där livlig beröring mellan hans kompani och andra människor
icke eller blott med svårighet kunnat undvikas, då hade hans jämförelse
varit mindre skev. Nu hade han genom sin isolering tvärtom ur medicinsk
synpunkt varit på den mest tillbakadragna och oviktiga punkt, som
gärna kunde tänkas, och såväl kaptenen Bratt som hans kompani relativt
ofarliga. Med anledning av kaptenen Bratts klander av regementsläkarens
sätt att företaga sundhetsvisitationerna och tiden för desamma, ville regementsläkaren
betona, att han på förut angivna grunder ej haft anledning

att företaga dem tidigare. De florida fallen konune på grund av sjukdomskänslan
av sig själva till läkarens kännedom, och behövde för deras
upptäckande visitationer icke anställas. Då det under epidemiens gång
sedermera uppstått tvivel om att så i varje fall skett, hade bestämmelser
utfärdats innebärande en uppmaning till skärpt aktgivande av personalen
på symptom, som de själva och deras närmaste förmän mycket väl kunnat
iakttaga. Att upptäcka ett scarlatinaliknande utslag vore ingen svårighet,
det kunde vem som helst göra, därtill fordrades ej läkarexamen. Men
att avgöia, om ett sadant utslag verkligen vore scarlatina eller något annat,
därtill krävdes skolning. Dessa bestämmelser avsåge blott att utgöra
ett hjälpmoment till läkarens arbete för att fortast möjligt bringa sådana
fall till upptäckt och kunde måhända betraktas som överflödiga. Alla de
åtgärder för epidemiens utsläckande, som företagits, hade verkställts på
regementsläkarens initiativ, och den rapport, som han därom avgivit till
högre myndighet, hade icke medfört några erinringar.

6. Något meddelande till garnisonssjukhuset om scarlatinaepidemien å
regementet hade icke skett i samband med avpolletteringen av 165 Johansson,
och detta av det enkla skäl, att varken skyldighet eller behov av sådan
anmälan förelegat. Till de myndigheter, till vilka rapport om smittosam
sjukdom skulle avgivas, hade också sådan rapport i vederbörlig ordning
ingivits. Då iakttagelser gjorts av regementets läkare rörande avpolletterad,
vilka kunde vara av betydelse att känna av läkarna å garnisonssjukhuset,
så delgåvos dem dessa iakttagelser med avpolletteringshandlingarna.
Sa hade skett även i detta fall. Hade ringaste misstanke
förefunnits, att den ifrågavarande patienten skulle varit behäftad med
eller nyligen genomgått scarlatina, så hade givetvis även detta delgivits.
Kaptenen Bratts strävan att söka vindicera Johanssons sjukdom och död
även den såsom följd av scarlatina skulle icke tarva bemötande. Regementsläkaren
ville inför medicinska myndigheter dock framhålla utom
de skäl häremot, som bataljonsläkaren Kcy-Åberg i sitt utlåtande anfört
rörande denna sak, även den omständigheten, att det vore osannolikt, att
en epidemis virus, som i hela epidemien visat sig vara så svagt, att det
icke alls eller blott obetydligt förmått höja kroppstemperaturen hos de
angripna, helt plötsligt skulle aktiviseras i den grad, att det skulle kunna
åstadkomma en temperatur hos den angripne i form av'' eontinua å 40°
och däröver. Med största sannolikhet förelåge här en infektion av annan
art.

7. Punkten 7 fordrade det genmälet, att lunginflammation såsom dödsorsak
naturligtvis icke uteslöte, att scarlatinainfektion samtidigt förelåge.
Förloppet av den här påtalade händelsen vore följande. Vid 6-tiden
pa pingstdagens afton hade Andersson kommit upp till sjukavdelningen
och känt sig illamående och angivit något besvär vid sväljningen. Temperaturen
hade mätts, enligt sjuksköterskans uppgift, av sjukvårdskorpralen
Andersson. Den hade befunnits vara 37.2°. Då han icke företett tec -

ken på scarlatina och (lagligen ett llertal anginor vårdats från detta eller
andra kompanier, hade intet skäl förelegat att kvarhålla honom på sjukavdelningen
med dess strängt begränsade utrymme, varför han återsänts
till kompaniet med tillsägelse att återkomma, om han kände sig sämre.
Vid 10-tiden hade han återkommit och företedde då hög temperatur jämte
ökat illamående. Ej heller nu hade han företett andra tecken på scarlatina,
men hade han inlagts och isolerats å sjukhuset. På grund av vad
sålunda anförts syntes det regementsläkaren otvetydigt ådagalagt, att han
i intet fall handlat i strid med gällande författningar och föreskrifter.

I sitt till sjukvårdsstyrelsen avgivna utlåtande har överläkaren Petrén
med återgivande av de framställda anmärkningarna, såvitt nu vore ifråga,
anfört: De vidtagna åtgärderna torde motsvara vad som i allmänhet vid
eu scharlakansfeberepidemi i en kasern plägade åtgöras. Det kunde naturligtvis
diskuteras, om icke tidigare, efter de nya fallen den 9 maj, en besiktning
av hela kompaniet bort verkställas, ävensom om icke därefter tätare
besiktningar, t. ex. var annan eller tredje dag, bort företagas; likaledes
vore det diskutabelt, om icke tidigare än vid förläggningen i bivack, kompaniet
bort avstängas från förut nämnda gemensamma regementslokaler.
Det vore dock en fördel, ju snabbare de nya fallen kunde upptäckas och
isoleras, och, ehuruväl smittoöverföring direkt från de sjuka utan tvivel
vore det vanligaste, kunde dock, på grund av scarlatinasmittämnets erkänt
stora resistens, indirekt smitta genom lokaler och föremål ej helt
uteslutas. Emellertid torde man härvid ha rätt att ta en viss hänsyn till
epidemiens karaktär. Då denna såväl enligt militärläkarnas som ett av
professorn Hellström avgivet utlåtande varit synnerligen godartad, syntes
Petrén de vidtagna åtgärderna i detta fall försvarliga. Petréns slutomdöme
om ifrågavarande scharlakansfeberepidemis skötsel vore: Epidemien
hade varit mycket lindrig, under densamma hade ingen avlidit i
scharlakansfeber, den upphörde relativt hastigt och spred sig ej till andra
kompanier. Åtgärderna kunde i betraktande av fallens lindrigare natur
anses försvarliga. Det borde dock betonas, att, om det vore fråga om en
epidemi av gravare natur, tidigare och tätare besiktning samt tidigare
avstängning av den infekterade truppenheten torde varit lämplig.

I ovannämnda den 4 december 1923 avgivna yttrande har sjukvårdsstyrelsen
för egen del i berörda hänseende anfört: Vad beträffade själva scharlakansfeberepidemien
och de åtgärder, som av regementets läkare vidtagits till
densammas bekämpande, hade doktor Petrén i sitt yttrande, med påvisande
av att under densamma ingen av de smittade med säkerhet avlidit i sjukdomen,
kunnat beteckna denna såsom lindring, då densamma snart upphörde
och ej visade benägenhet att utbreda sig till andra kompanier. Då
regementets läkare vid tiden för ifrågavarande epidemis bekämpande tydligen
varit av samma åsikt, och då det sedermera visat sig, att epidemien
snart nog försvann från regementet, syntes några allvarligare erinringar
icke vara befogade beträffande de vid detta tillfälle i allmänhet vidtagna

112

åtgärderna. Dessa kunde därför — även om andra och mera energiska
åtgöranden såsom regel syntes önskvärda eller nödvändiga vid bekämpande
av varje, även den lindrigaste epidemi inom armén — beträffande den här
ifrågavarande epidemien, såsom Petrén även framhållit, betecknas såsom
försvarliga. På grund av vad sålunda anförts syntes den föreliggande
framställningen icke böra föranleda någon ytterligare åtgärd från militieombudsmannens
sida.

I skrivelse till medicinalstyrelsen den 11 mars 1924 anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Vad sjukvårdsstyrelsen och överläkaren Petrén anfört hade synts militieombudsmannen
icke vara tillfyllest för ett slutgiltigt bedömande av vad i
ärendet förekommit. Petrén hade sålunda, ehuru han med hänsyn till att
epidemien varit lindrig och att ingen avlidit i skarlakansfeber funnit
de vidtagna åtgärderna försvarliga, icke på annat sätt uttalat sig om,
huruvida även andra åtgärder bort vidtagas, än att han ansett vissa sådana
kunna diskuteras och bedömt deras lämplighet vid en epidemi av gravare
natur. Och ehuru sjukvårdsstyrelsen uttryckligen uttalat att andra
och mera energiska åtgärder än de, som vidtagits under ifrågavarande
epidemi, synts önskvärda eller nödvändiga vid bekämpande av varje, även
den lindrigaste epidemi inom armén, hade sjukvårdsstyrelsen dock samtidigt
ansett sig kunna beteckna de beträffande ifrågavarande epidemi vidtagna
åtgärderna såsom försvarliga, huvudsakligast på den grund att epidemien,
enligt vad sedermera visat sig, »snart nog försvann från regementet».
Förutsättningen för att ett dylikt gynnsamt förlopp av en epidemi
skulle, på sätt sjukvårdsstyrelsen syntes förmena, kunna utgöra försvar
för att sådana åtgärder till bekämpande av epidemien underlåtits,
vilka i allmänhet även vid den lindrigaste epidemi ansåges önskvärda
eller nödvändiga, torde vara att det redan av de först inträffade fallen
kunde med visshet avgöras, att epidemien komme att bliva lindrig och kortvarig.
Kunde så icke ske, torde däremot ett försummande att vidtaga
eljest vanliga åtgärder icke kunnat på angivet sätt försvaras. Frånsett
emellertid vidare, att vad av sjukvårdsstyrelsen anförts synts militieombudsmannen
stå i strid med innehållet i mom. 37 av dess kungörelse den
15 augusti 1922 nr 2186 angående hälsovården vid armén, syntes kunna
ifrågasättas, om icke särskilt stränga åtgärder finge anses nödvändiga,
då epidemi utbröte inom manskapsförläggning, såväl med hänsyn till den
vid sådan förläggning avsevärda smittofaran som med hänsyn till det
tvångsvis till gemensamma lokaler förlagda och till viss läkares vård
hänvisade manskapets naturliga anspråk på vidtagandet av varje möjlig
och rimlig åtgärd, som minskade den enskildes risk.

Med hänvisning till vad sålunda anförts anhöll militieombudsmannen,
att medicinalstyrelsen ville avgiva utlåtande i ärendet och därvid angiva:

1. huruvida för tillämpning av stadgandet i § 138 mom. 4 tjänstgörings -

reglementet för armén (1916 urs upplaga i dess ursprungliga lydelse) eller
eljest för bedömande och vidtagandet av åtgärder för bekämpande av den
vid regementets 11. kompani den 13 april 1923 utbrutna epidemien visitation
av kompaniet, som sigt rum den 17 maj, efter det femte fallet, och den
24 maj, efter det sextonde fallet, bort ske tidigare och oftare än som skett;

2. huruvida den vid visitationen den 17 maj uppkomna sammanblandningen
av manskap från 11. kompaniet med manskap från andra kompanier
kunde anses överensstämma med den varsamhet, som hänsynen till
smittans bekämpande vid regementet krävt;

3. huruvida ett avskiljande av 11. kompaniets manskap från övrigt
manskap vid förläggningen, med hänsyn till stadgandet i mom. 37 i sjukvårdsstyrelsens
ovannämnda kungörelse eller eljest för hindrande av smittans
spridande inom förläggningen, bort ske redan efter första sjukdomsfallet
den 13 april eller efter andra och tredje fallet den 9 maj eller i allt
fall tidigare än den 24 maj efter sextonde sjukdomsfallet, då kompaniet
förlädes i isoleringsläger;

4. huruvida icke i allt fall tidigare än sistnämnda dag åtgärder bort
vidtagas till förhindrande av att manskap, tillhörande det smittade kompaniet
utspisats tillsammans med övrigt manskap vid regementet, badat
i det för fyra regementen vid garnisonen gemensamma badhuset, jämte
övrig personal vid regementet nyttjat regementets marketenteri och uppehållit
sig i andra för regementet i dess helhet gemensamma lokalutrymmen
såsom vaktlokaler m. fl.;

5. huruvida regementsläkaren, vilken det ålegat att under regementschefen
leda och övervaka sjukvården vid regementet, på grund av detta
åliggande, jämlikt stadgandet i § 135 mom. 7 tjänstgöringsreglementet för
armén eller eljest med hänsyn till omständigheterna bort även under tiden
mellan det 1. och 13. sjukdomsfallet besöka det smittade kompaniet och sedermera,
sedan isolering skett, visitera isoleringslägret;

6. huruvida vederbörande personal vid garnisonssjukhuset bort meddelas
underrättelse därom, att värnpliktige nr 165 Johansson, som den 23
maj dit avpolletterats, tillhört en av scharlakansfeber smittad kontingent;
samt

7. huruvida i annat fall, än här ovan ifrågasatts, åtgärd försummats,
som med hänsyn till förhållandena bort vidtagas, eller anledning till erinran
mot vidtagen åtgärd förelegat.

I utlåtande den 5 maj 1924 anförde medicinalstyrelsen följande.

Då medicinalstyrelsen ginge att besvara de framställda frågorna, ahsåge
sig styrelsen böra framhålla dels att det givetvis vore mycket lättare
att efteråt kritiskt bedöma de vidtagna åtgärdernas lämplighet än
att under pågående epidemi fatta beslut om vad som borde göras, dels ock
att epidemien icke spritts från 11. kompaniet till något av de andra kompanierna
vid regementet.

Till svar å de framställda frågorna ville medicinalstyrelsen anföra:

8 — Militieombudsmaniiens umbetsberätlelse.

114

Frågan nr 1. För att om möjligt hindra spridningen av eu epidemisk
sjukdom vore — bland andra åtgärder — ett tidigare igenkännande av
alla sjukdomsfall av betydelse. Då vid den företagna visitationen den 17
maj tre och vid visitationen den 24 maj ytterligare två nya fall av sjukdomen
upptäcktes, av vilka fem sjukdomsfall två befunnit sig i fjällningsstadiet,
tydde detta på att, om visitationerna påbörjats tidigare och
företagits oftare, åtminstone några sjukdomsfall skulle hava upptäckts
tidigare än som skett. Härav framginge alltså, att visitationerna bort
börja tidigare och upprepas oftare än som skett. Enligt § 138 mom. 4
av tjänstgöringsreglementet för armén (1916 års upplaga) skulle, när
smittosam sjukdom utbrutit, erforderlig isolering av den sjuke samt av
misstänkta fall anordnas. Uppspårande av misstänkta sjukdomsfall möjliggjordes
endast genom undersökning av den sjukes omgivning. Styrelsen
ansåge därför, att en besiktning av manskapet bort ske redan vid första
sjukdomsfallets inträffande. I första hand hade den sjukes logementskamrater
bort undersökas och det kunde ifrågasättas, om icke lämpligen
undersökningen bort utsträckas till hela kompaniet.

Frågan nr 2. Om vid visitationen den 17 maj sammanblandning av manskap
från 11. kompaniet med manskap från andra kompanier verkligen
förekommit, måste denna fråga besvaras med nej.

Frågan nr 3. Föreskrifterna i mom. 37 av sjukvårdsstyrelsens föreskrift
för armén (1922 års upplaga) torde icke innebära, att 11. kompaniet i dess
helhet redan vid första sjukdomsfallets inträffande bort avskiljas från
regementet i övrigt. Då det andra och tredje sjukdomsfallet inträffat på
eu och samma dag, den 9 maj, föreiåge skäl att misstänka, att smittan
förefunnits inom kompaniet. Man hade därför handlat försiktigast, om
man redan då förlagt kompaniet i isoleringsläger. Med hänsyn till att
nära en månad förflutit mellan det första och de två följande fallen, hade
man emellertid även kunnat räkna med möjligheten av att smittan tillförts
regementet utifrån. Det vore därför förklarligt, att man den 9 maj
icke tillgripit en så ingripande åtgärd som isolering av ett helt kompani
innebure. Då den 15 maj två nya fall av sjukdomen upptäckts, både enligt
styrelsens mening goda skäl förelegat för kompaniets förläggning i isoleringsläger.

Frågan nr 4. Medicinalstyrelsens mening på denna punkt torde framgå
av svaret på frågan 3. Eftersom den möjligheten icke kunnat uteslutas,
att seharlakansfebersmitta funnits inom kompaniet den 9 maj, hade, såvida
icke hinder av lokala skäl mött, redan denna dag åtgärder bort vidtagas
för 11. kompaniets särskilda utspisning samt förbud utfärdas för
detsamma att använda det gemensamma badet och regementsmarketenteriet.

Frågan nr 5. Jämlikt sin instruktions 2 § hade medicinalstyrelsen beträffande
militärläkarnas tjänsteutövning överinseende endast över deras
medicinska verksamhet och, då här avsedda förhållanden icke syntes stå

115

i direkt samband med denna verksamhet, kunde styrelsen icke göra något
närmare uttalande i frågan.

Frågan nr 6. För sjukhusiäkaren hade det varit av intresse, att lian
vid remissen av nr 165 Johansson fått meddelande angående vid kompaniet
inträffade fall av scharlakansfeber, varigenom han fått direkt anledning
att taga under övervägande, huruvida särskilda isoleringsåtgärder behövt
vidtagas eller icke. Även både en upplysning i detta fall varit av värde,
enär öronsjukdomar av den art, av vilken Johansson lede, icke sällan uppträdde
såsom komplikation till eu scharlakansfeber. Av den av medicinalstyrelsen
infordrade avskriften av den vid sjukhuset förda journalen franiginge
ock sii, att sjukhusläkaren misstänkt öronsjukdomen kunnat vara eu
sådan komplikation. Såsom svar på frågan ville medicinalstyrelsen säga,
att det varit önskvärt, att vid remissen av Johansson till garnisonssjukhuset
underrättelse meddelats, att Johansson tillhört en av seharlakansfeber
smittad kontingent.

Frågan nr 7. Föranledde intet uttalande.

Sedan militieombudsmannen på grund av vad i ärendet förekommit beslutat
låta anställa åtal mot regementsläkaren Forsmark och bataljonsläkaren
Key-Åberg för vad de enligt militieombudsmannens mening låtit
komma sig till last, blev överkrigsfiskalsämbetet härom underrättat genom
ämbetsskrivelse den 23 juni 1924. I särskild instruktion för åtalets
utförande anförde militieombudsmannen följande.

Vad i ärendet förekommit hade militieombudsmannen ansett giva vid
handen, att regementsläkaren Forsmark, vilken det ålegat att under regementschefen
leda och övervaka sjukvården vid regementet, med avseende
å sjukvården under ifrågavarande epidemi gjort sig skyldig till försummelse
och oförstånd i fullgörandet av detta sitt tjänsteåliggande därigenom,
att han underlåtit tillse

att vid det första sjukdomsfallets inträffande å ifrågavarande kompani
den sjukes logementskamrater undergått sjukvisitation.

att sådan visitation av kompaniets manskap skett tidigare och oftare
än den 17 och den 24 maj 1923, då sådan enligt vad i saken upplysts ägt
rum,

att kompaniet förlagts i isoleringsläger senast den 15 maj 1923, då det
fjärde och femte sjukdomsfallet inträffat, och att senast den 9 eller i varje
fall den 15 i samma månad åtgärder vidtagits till förhindrande av att det
av scharlakansfeber smittade kompaniet utspisats tillsammans med övrigt
manskap vid regementet, badat i det för fyra regementen vid garnisonen
gemensamma badhuset samt jämväl i övrigt nyttjat för regementet i dess
helhet gemensamma lokaler,

116

samt att vederbörande läkare vid garnisonssjukliuset, vid avpolletteringen
dit den 23 maj 1923 av värnpliktige nr 165 Joliansson, erhållit meddelande
om att det kompani Johansson tillhört, varit smittat av scharlakansfeber.

Vad medicinalstyrelsen i sitt yttrande anfört dels därom, att det vore
lättare att efteråt kritiskt bedöma de vidtagna åtgärdernas lämplighet än
att under pågående epidemi fatta beslut om vad som borde göras, och dels
därom, att epidemien icke spritts från 11. kompaniet till något av de
andra kompanierna, hade icke synts inilitieombudsmannen vara av betydelse
vid bedömandet av de åtgöranden, som enligt vad nu sagts bort av
regementsläkaren vidtagas eller ombesörjas. Härtill kommc emellertid
att, på sätt inilitieombudsmannen i sin skrivelse till medicinalstyrelsen
anfört, särskild hänsyn måste tagas till den omständigheten, att det i förevarande
fall varit fråga om manskap, som tvångsvis varit förlagt tillsammans
— eventuellt friska med möjligen sjuka — utan rätt och möjlighet
att undandraga sig smittofaran eller ens att påkalla annan läkarvård än
den, för vilken regementsläkaren ansvarade. Även om det vore utrett,
att icke någon av de sjuka avlidit av scharlakansfeber och om därav och i
övrigt efteråt kunde dragas den slutsatsen, att epidemien varit lindrig,
torde detta följaktligen icke berättiga regementsläkaren att underlåta
vidtagandet av någon som helst av de åtgärder, som i allmänhet ansåges
vara av beskaffenhet att minska faran för smittans spridande varu
sig inom eller utom kompaniet och vilkas vidtagande icke mötte oöverstigliga
svårigheter.

Det hade vidare synts inilitieombudsmannen vara klart, att det ålegat
regementsläkaren Forsmark att själv eller genom bataljonsläkaren visitera
isoleringslägret. Visserligen torde han på grund av stadgandet i
T. L. A. nr 26 år 1922 § 6 vid ifrågavarande tid varit befogad att åt värnpliktig
läkare överlämna att verkställa visitationer och besiktningar med
avseende å det i isoleringslägret förlagda manskapet i allmänhet, men denna
rätt torde icke kunna fritaga honom från skyldigheten att själv eller åtminstone
genom bataljonsläkaren förvissa sig om, att isoleringslägret dels
fyllde sitt ändamål och dels i möjligaste mån tillfredsställde den allmänna
hygienens krav. Då regementsläkaren Forsmark helt underlåtit detta, ansåge
militieombudsmannen honom därigenom hava gjort sig skyldig till
försummelse i tjänsten.

Av handlingarna torde slutligen framgå, att vid visitationen av 11.
kompaniet den 17 maj 1923 kl. 7.sn f. m. så tillgått, att jämväl manskap
från icke smittat kompani tillåtits inkomma å sjukavdelningen och där
sammanblandas med manskap från 11. kompaniet i det den ordinarie sjukvisitationen
inträffat 45 minuter innan visitationen av 11. kompaniet varit
slutförd. Några åtgärder till förhindrande av denna sammanblandning
hade av tjänstgörande läkaren icke vidtagits. Underlåtenheten härutinnan,
för vilken bataljonsläkaren Key-Åberg, som förrättat ifrågavarande sjuk -

117

visitation, ensam torde bära ansvaret, syntes militieombudsmannen, särskilt
med hänsyn till väd medicinalstyrelsen därom anfört, vara att anse
som försummelse i tjänsten.

De tjänstefel vederbörande läkare sålunda begått, hade militieombudsmannen
ansett vara av beskaffenhet att icke kunna undgå laga beivran.
Militieombndsrnannen uppdroge fördenskull åt vederbörande åklagare att
ställa regementsläkaren Forsmark och bataljonsläkaren Key-Åberg för
vad de låtit komma sig till last under åtal inför vederbörlig domstol samt
därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet.

Med anledning härav ställde överkrigsf iskal sämbetet regementsläkaren
Forsmark och bataljonsläkaren Key-Åberg under åtal för tjänstefel inför
regementskrigsrätten vid Svea livgarde.

Sedan vid sammanträde med krigsrätten den 5 augusti 1924 upplysts,
att det ej varit Forsmark utan Key-Äberg som förordnat om avpollettering
av värnpliktige nr 165 Johansson, uppdrog militieombudsmannen i skrivelse
den 1 september 1924 åt överkrigsf iskalsämbetet att dels yrka ansvar
å Key-Åberg jämväl för det han underlåtit att vid avpolletteringen till
garnisonssjukhuset den 23 maj 1923 av bemälde värnpliktige lämna vederbörande
läkare därstädes meddelande om att det kompani, Johansson tillhört,
varit smittat av seharlakansfeber, dels ock med ändring i denna del
av ansvarsyrkandet å regementsläkaren Forsmark yrka ansvar å denne
för det han underlåtit att öva kontroll däröver, att dylikt meddelande
kommit garnisonssjukhuset tillhanda.

Den 19 december 1924 meddelade regementskrigsrätten utslag i målet.
I utslaget yttrades: Enär i målet icke kunde anses ådagalagt, att

vare sig regementsläkaren Forsmark eller bataljonsläkaren Key-Åberg i
något av de fall och hänseenden, om vilka åtalet rörde sig, försummat föreskrivna
tjänsteplikter eller eljest gjort sig skyldig till förseelse, som i
25 kap. 17 § strafflagen omförmäldes, funne krigsrätten åklagarens i målet
förda klagan icke kunna bifallas.

Över regeraentskrigsrättens berörda utslag liar militieombudsmannen
låtit anföra besvär hos krigshovrätten.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos
domstol eller annan myndighet.

13. Åtal mot militärläkare för det han vid behandling av insjuknad
värnpliktig visat vårdslöshet och försummelse i tjänsten. I

I en till militieombudsmannen den 10 maj 1924 ingiven skrift anhöll
Dan Lundin i Ryggskog, Loos — med anledning därav att hans son värnpliktige
vid flottan nr 158 62/1923 Rudolf Lundin under tjänstgöring vid

118

flottans station i Stockholm insjuknat och avlidit — att militieombudsmannen
ville föranstalta om utredning huruvida sonen under sin sjukdom
erhållit den vård han bort få. På begäran av militieombudsmannen verkställde
stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm utredning i
ärendet och inkom därefter till militieombudsmannen med vederbörandes
yttrande ävensom eget utlåtande. Sedan militieombudsmannen låtit i
ärendet verkställa ytterligare utredning dels genom marinöverläkaren
och dels genom medicinalstyrelsen, vilka myndigheter tillika avgåvo egna
utlåtanden, ställde militieombudsmannen kasemläkaren vid nämnda station,
förste marinläkaren i marinläkarkåren Karl Verner Dahlman under
åtal inför vederbörlig domstol för det han vid behandling av omfönnälda
sjukdomsfall i närmare angivna hänseenden visat vårdslöshet och försummelse
i sin tjänst. Skrivelse härom expedierades till överkrigsfiskalsämbetet
den 14 november 1924.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

i. Felaktig- handläggning- av disciplinmål.

Auditörs yttrande ej inhämtat före bestraffnings åläggande.

Ofullständigt protokoll.

Den 2 maj 1923 hölls inför chefen för Svea trängkår majoren Einar
Carlsson förhör med kaptenen G. S. J. Blomqvist. Enligt protokollet förekom
vid förhöret följande.

Majoren Carlsson anförde: »Enligt utgivna order skulle för en genom

arméfördelningsorder, avd. I, nr 2414/1922, anbefalld befälsövning vid 8.
infanteribrigaden eu ridhäst i dag kl. 8.30 f. m. vid I. 3:s kasern stå till
brigadadjutantens förfogande. Ifrågavarande häst inträffade vid nämnda
kasern först omkring kl. 9.20 f. m.» Kaptenen Blomqvist erkände, att han
i god tro, men av oförstånd underlåtit att kommendera ridhäst till biigadadjutanten.
Genom resolution samma dag ålades härefter Blomqvist av
kårchefen, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, för oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikt disciplinstraff av arrest utan bevakning i en dag.

Enligt anteckning å protokollet var straffet jämlikt 203 § strafflagen för
krigsmakten ålagt utan hörande av auditör.

Vid eu av militieombndsmannen den 22 september 1923 i sammanhang
med inspektion av kåren företagen granskning av förhörsprotokollen anmärktes
mot förenämnda bestraffningsresolution, att sådant fall icke syntes
hava förelegat, att kårchefen jämlikt 203 §, andra stycket, strafflagen
för krigsmakten ägt att avgöra målet utan auditörs hörande.

I infordrat yttrande över anmärkningen anförde majoren Carlsson bland
annat: Samma dag, som det omskrivna straffet ålades, hade majoren kl.
5 e. m. varit nödsakad avresa till Stockholm för att där inställa sig i
tjänstgöring, vartill han varit beordrad jämlikt generalorder 550/1923.
Auditören N. Aschan hade sagda dag varit tjänstledig och tjänstförrättande
auditören, vice auditören M. Wistrand, hade ej kunnat träffas förrän
på kvällen samma dag. Dröjsmålet med hästens inställelse hade föranlett

120

motsvarande dröjsmål med befälsövningarnas igångsättande ocli väckt allmän
uppmärksamhet. Majoren hade därför ansett det nödvändigt för
krigslydnadens upprätthållande, att den felande skyndsamt bestraffades,
om möjligt innan deltagarna i befälsövningarna åtskildes. Av ovan angivna
skäl hade majoren ansett sig nödsakad att med stöd av 203 §, andra
stycket, strafflagen för krigsmakten ålägga straffet utan auditörs hörande.

I skrivelse till majoren Carlsson den 12 januari 1924 anförde militieombudsmannen
härefter:

Enligt 203 §, andra stycket, strafflagen för krigsmakten finge disciplinstraff
av befälhavare åläggas utan att yttrande från auditören inhämtats,
om auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov med målets avgörande
och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande funnes
nödigt, att den felande skyndsamt bleve bestraffad, eller där i fält, på
sjötåg eller eljest auditör ej funnes vid ifrågavarande avdelning av
krigsmakten.

Berörda bestämmelse, som icke återfunnes i den före tillkomsten av 1914
ais kiigslagar gällande krigslagstiftningen, vore, såsom framginge avförarbetena
till sagda lag, tillkommen i rättssäkerhetens intresse, därvid särskilt
framhållits, att det icke ansåges i sådant hänseende tillräckligt, att
befälhavaren bereddes tillfälle att rådgöra med rättsbildad person, utan
att man endast genom en ovillkorlig föreskrift erhölle garanti för att de
militära befälhavarna verkligen komme att begagna sig av den juridiska
hjälp, som vore erforderlig. De undantagsfall, som vore angivna i paragrafens
andra stycke, vore ock, såsom i motiverna angåves, i fredstid avsedda
att tillämpas allenast vid extraordinära tillfällen. För att ett dylikt
tillfälle skulle kunna sägas vara för handen torde enligt lagens ordalag
fordras, att krigslydnadens eller ordningens upprätthållande i det särskilda
fallet äventyrades av det uppskov med bestraffningen, som auditorens
hörande skulle medföra. I nu förevarande fall torde av vad majoren
anfört framgå, att längre uppskov med bestraffningen än till påföljande
dag icke behövt för sådant ändamål ifrågakomma. Visserligen hade
under förarbetena till 1914 års strafflag för krigsmakten framhållits att
varje dröjsmål utöver dagen för förhöret borde i förevarande hänseende
betraktas såsom avsevärt, men under den tid, den nämnda lagen varit i
tillämpning, hade det förut från militärt håll med skärpa framförda kravet
på omedelbar bestraffning i disciplinmål så allmänt eftersatts, att det
numera torde vara regel, att straffresolutionen av vederbörande befälhavare
meddeiades först en eller flera dagar efter det den särskilt förordnade
förhörsledaren hållit förhöret och vad därvid förekommit för befälhavaren.
.1. vanliS ordning föredragits. Ett uppskov med bestraffningen till
påföljande dag torde vid sådant förhållande icke längre kunna betecknas
såsom avsevärt, där ej alldeles särskilda omständigheter krävde skyndsammare
bestraffning.

121

1 sin förklaring hade majoren emellertid gjort gällande, att omständigheterna
i det föreliggande fallet verkligen skulle hava krävt en dylik särskild
skyndsamhet. Det skäl, majoren därvid åberopat, nämligen nödvändigheten
av att förseelsen bestraffades, innan de i befälsövningen deltagande
åtskildes, syntes dock knappast kunna tagas på allvar. Någon fara
för krigslydnaden eller ordningen bland dessa personer torde väl under
inga förhållanden ett dröjsmål med bestraffningen under eu dag kunnat
förorsaka, och att krigslydnaden eller ordningen bland kårens manskap
skulle kunna genom ett dylikt dröjsmål äventyras, hade icke ens uppgivits
och torde väl ej heller kunna ifrågasättas.

Den uppmärksamhet hos de i befälsövningen deltagande, som det inträffade
skulle hava förorsakat, torde i själva verket hava gällt det
förhållandet, att arméfördelningschefens ovannämnda order icke bringats
till verkställighet, och torde väl knappast förrän efter utredning vid förhör
kunnat förenas med ett krav på bestraffning, då väl icke förrän efter
sådan utredning kunnat framgå, huruvida dröjsmålet berott av olycksfall
eller tjänsteförsummelse.

Att auditörens hörande i förevarande fall varit särskilt önskvärt syntes
framgå därav att, såvitt det vid förhöret förda protokollet gåve vid handen,
vad därvid förekommit icke utvisade, att den dömde, kaptenen Blomqvist,
låtit komma sig någon straffbar förseelse till last. Utredningen
utvisade nämligen allenast, att någon ridhäst icke jämlikt arméfördelningschefens
order kl. 8.30 f. m. stått till brigadadjutantens förfogande,
och att kaptenen Blomqvist för sin del icke kommenderat ridhäst för ändamålet.
Huruvida kårchefen, som haft att sörja för verkställigheten, beordrat
Blomqvist därtill eller ej, eller om Blomqvist eljest utan särskild
order varit skyldig kommendera hästen i fråga, framginge ej av protokollet,
oaktat dylik order eller skyldighet utgjort en nödvändig förutsättning
för Blomqvists straffbarhet. Tvärtom syntes Blomqvists »erkännande»
närmast giva vid handen, att han för sin del saknat kännedom
om sin skyldighet härutinnan. Någon bestraffning hade följaktligen icke
på den verkställda utredningen, sådan den i förhörsprotokollet återgivits,
bort ådömas Blomqvist. Hade auditören hörts i ärendet, hade han ock
sannolikt fäst kårchefens uppmärksamhet på denna utredningens bristfällighet.

Ehuru militieombudsmannen sålunda funnit, att majoren Carlsson vid
handläggningen av ifrågavarande ärende förfarit felaktigt, hade militieombudsmannen
likväl jämlikt 5 § i den för honom gällande instruktion
funnit sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

122

2. Kan värnpliktig-, som till stöd för underlåten inställelse efter
hemförlovning åberopat ett i formellt hänseende oriktigt
läkarintyg, anses såsom rymmare?

I eu till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde värnpliktige
nr 216 32/1922 Karl Frans Erik Björnsson, att han under hemförlovning
från första tjänstgöring år 1923 vid Svea livgarde insjuknat i sitt hem i
Göteborg och därför icke kunnat inställa sig för fullgörande av återstående
tjänstgöring om 17 dagar, samt att han, emedan vederbörande icke
godkänt ett av klaganden åberopat läkarbetyg, överförts till 1924 års klass,
ävensom att endast en del av den utav klaganden fullgjorda tjänstgöringen
blivit räknad honom tillgodo. Under framhållande att klagandens
överförande till yngre årsklass inverkade menligt å hans förvärvsmöjligheter
anhöll klaganden, att militieombudsmannen ville föranstalta om undersökning
i ärendet samt om rättelses vidtagande, därest undersökningen
kunde föranleda därtill.

I ärendet avgåvos yttranden av sekundchefen för Svea livgarde översten
O. Nygren och kompanibefälhavaren löjtnanten friherre G. de Geer, varjämte
klaganden inkom med påminnelser. Vidare avgav arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse utlåtande i ärendet.

Av handlingarna i detta ärende inhämtade militieombudsmannen följande.

Klaganden, som den 4 april 1923 inställde sig vid Svea livgarde för fullgörande
av första tjänstgöring om 90 dagar, hemförlovades (med anledning
av bestämmelse i generalorder 1150/1922) under tiden den 17—24 juni
1923, i följd varav han den 25 juni skolat återinfinna sig vid regementet.
Emellertid uteblev klaganden och åberopade såsom skäl härför ett av
honom till vederbörande kompaniexpedition insänt läkarbetyg av denna
lydelse:

»Livgardisten 177 Björnsson, f. tillfället liemförlovad, och sitt hem Storken
9, örgryte, Göteborg befinnes lida av tbc katarr å li. lungan (måttlig
dmp. särskilt nedom ang. sc. med ändrat a. lj. och enstaka fuktiga och
hårda rassel) samt är sålunda oförmögen till tjänstgöring. Jag ämnar
remittera honom till Kolltorps sanatorium.

Göteborg 25 juni 1923.

Nils Stenström.

leg. läkare.» I

I enlighet härmed remitterades klaganden samma den 25 juni till Kålltorps
sjukhus, där han dock på grund av platsbrist icke kunde intagas
förrän den 17 juli 1923. Sedermera vårdades klaganden å nämnda sjukhus
till den 18 påföljande augusti, då han på egen begäran utskrevs där -

128

ifrån. Under tiden från och med den 25 juni till dess klaganden intogs å
sjukhuset hade han vårdats av förenämnde doktor Stenström.

Det av Stenström den 25 juni 1923 utfärdade intyget ansågs emellertid
av regementsläkaren vid Svea livgarde L. Forsmark icke innefatta bevis
därom, att klagandens sjukdom utgjorde hinder för hans inställelse vid
regementet; och blev intyget försett med påskrift härom av Forsmark.
Sedan vederbörande kompanibefäl med anledning härav i skrivelse den 27
juni 1923 anmodat klaganden att fortast möjligt inställa sig vid regementet,
meddelade klaganden till svar härå, att han remitterats till Kålltorps
sjukhus och att det under sådana förhållanden vore honom omöjligt att
inställa sig till tjänstgöring. På dåvarande sekundchefens för regementet
befallning avläts en skrivelse till överläkaren vid sjukhuset med förfrågan,
huruvida klaganden blivit intagen därstädes. Såsom svar å denna förfrågan
meddelades, att klaganden ännu icke (den 7 juli) intagits å sjukhuset,
men att han skulle bliva intagen så snart plats kunde beredas. I
skrivelse till befälhavaren för Älvsborgs södra inskrivningsområde den 12
juli 1923 meddelade sekundchefen, att han betraktade klagandens uraktlåtenhet
att inställa sig vid regementet efter hemförlovningens slut såsom
rymning, vilken skrivelse i ärendet uppgavs hava avsett att klaganden,
när han nästa gång inställde sig till tjänstgöring, skulle undergå förhör
och läkarbesiktning. Jämväl befälhavaren för Göteborgs södra rullföringsområde
nr 32 blev i samband med översändande den 28 juli 1923 av klagandens
dubblett- och läkarkort underrättad därom att sekundchefen betraktade
klaganden såsom rymmare.

Enligt en vid klagoskriften fogad avskrift hade i klagandens inskrivningsbok
verkställts följande anteckning:

»Ej inställt sig efter hemförlovning under 1. st. tj. g. vid I. 1. 17—24
juni ’1922\

Uppgivit sjukdom.

Av fullgjorda 73 d. räknas 58 d. honom tillgodo.

Skall inkallas under 1924 till återstående 1. st. tj. g. och repetitionsövning.

E. Hammarberg
Refh. R. O. 32. I

I sin klagoskrift anförde klaganden beträffande tillgodoräknandet av
tjänstgöringstid: Såsom av anteckningen i klagandens inskrivningsbok
framginge hade han fullgjort 73 dagars värnpliktstjänstgöring,
men av denna tid skulle endast 58 dagar räknas honom tillgodo, varför
alltså 15 fullgjorda dagar skulle frånräknas och klaganden därför vara
skyldig att utom dessa sistnämnda 15 dagar även fullgöra de 17 dagarna,
som klaganden enligt läkarintyg varit oförmögen att fullgöra. Följden av
denna beräkningsgrund hade blivit, att klaganden utan vidare överförts
till 1924 års årsklass, varigenom värnpliktens fullgörande blivit försenad

124

ett år, vilket inverkade mycket menligt på klagandens förvärvsmöjligheter
för framtiden.

Härefter yrkade klaganden i sin påminnelseskrift, att sekundchefens beslut
att klaganden skulle betraktas såsom rymmare måtte upphävas samt
att all den tjänstgöring klaganden fullgjort måtte räknas honom tillgodo.

översten Nygren anförde i sitt ovan berörda yttrande bl. a.: Med anledning
av Björnssons klagan att han blivit omförd till 1924 års klass ville
översten framhålla, att nämnda omföring torde grunda sig på bestämmelserna
i inskrivningsförordningen § 82 b, som föreskreve, att värnpliktig,
som på grund av uteblivande från tjänstgöring vore skyldig att fullgöra
motsvarande tjänstgöring med yngre årsklass, skulle omföras till denna.
(Omföringen vore verkställd vid rullföringsområdet nr 32). Beträffande
Björnssons klagan över att av den tjänstgöring, som han fullgjort vid
regementet, avräknats 15 dagar, hänvisade översten till bestämmelserna i
§ 113:2 inskrivningsförordningen.

I det av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse avgivna utlåtandet anfördes:
Det den 25 juni 1923 av doktor Stenström utfärdade intyget uppfiåve
endast, att klaganden på grund av konstaterade symptom, tydande
på en börjande tuberkulos förändring av högra lungan, varit oförmögen
till tjänstgöring. Utöver detta framginge endast Stenströms avsikt att
remittera klaganden till sanatorium. Av nämnda intygs uppgifter kunde
icke anses hava framgått, att klaganden på grund av sin sjukdom varit
oförmögen att inställa sig vid Svea livgarde, och kunde regementsläkaren
k orsmark anses hava förfarit formellt rätt, då han å läkarintyget den 25
juni 1923 förklarat den angivna åkomman icke utgöra hinder för inställelse
vid regementet. Ett förtydligande av läkarintyget i detta avseende, eventuellt
komplettering från intygsgivarens sida med uppgift, att klaganden
verkligen vid ifrågavarande tillfälle varit oförmögen inställa sig vid Svea
livgarde, syntes givetvis hava varit lämpligt att från regementets sida infordra
från klaganden efter mottagandet av klagandens svarsskrivelse å
kompanibefälets meddelande den 27 juni 1923 och innan klaganden stämplats
såsom rymmare. I

I särskilda ämbetsskrivelser den 31 oktober 1924 till befälhavaren för
Älvsborgs södra inskrivningsområde och till sekundchefen för Svea livgarde
anförde militieombudsmannen följande.

Vidkommande det av klaganden påtalade överförandet till yngre årsklass
ävensom beräkningen av för honom återstående del av första tjänstgöringen
hade militieombudsmannen funnit tillämpning av gällande bestämmelser
i ämnet (§§ 82 och 113 inskrivningsförordningen) medföra enahanda
påföljd för klaganden även för det fall, att han på grund av sin utevaro
efter hemförlovningen icke betraktades såsom rymmare, utan laga
förfall ansåges hava förelegat. Militieombudsmannen lämnade förty klagomålen
i dessa delar utan vidare avseende.

Vad unginge frågan, huruvida det av doktor Stenström den 25 juni 1928
utfärdade intyget rätteligen kunnat åberopas såsom bevis om laga förfall
för klagandens ifrågakomna utevaro, och det därmed sammanhängande
spörsmålet, huruvida klagandens uteblivande från återstående del av tjänstgöring
kunde vara att betrakta såsom rymning, ansåge militieombudsmannen
sig böra framhålla följande synpunkter.

Enligt tjänstgöringsreglementet för armén § 28 mom. 1 finge såsom laga
förfall för underlåten inställelse till tjänstgöring under fredstid, då särskild
resa från en ort till eu annan härför varit erforderlig, anses, bl. a.,
om man vore sjuk. Sjukdomen skulle enligt mom. 2 i samma paragraf styrkas
genom intyg, utfärdat på heder och samvete av legitimerad läkare
samt utvisande eu sådan grad av sjuklighet, att denna utgjorde ett bestämt
hinder för inställelsen. Erinran om berörda bestämmelser angående sjukdom
såsom laga förfall för underlåten inställelse till tjänstgöring hade ock
meddelats samtliga läkare i riket genom medicinalstyrelsens cirkulär nr
28/1918, därvid styrelsen framhållit nödvändigheten av att, vid utfärdandet
av intyg om dylikt laga förfall, dels sådan grad av sjuklighet förelåge,
att den utgjorde ett bestämt hinder för inställelsen, dels ock intyget, jämlikt
§ 37 av gällande läkarinstruktion, bestyrktes på sätt i § 35 av samma
instruktion sägs.

Då det av Stenström utfärdade intyget icke utvisade en sådan grad av
sjuklighet hos klaganden, att denna utgjorde ett bestämt hinder för inställelse,
och ej heller utfärdats på heder och samvete, torde intyget — såsom
ock arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse funnit — formellt sett icke
kunna åberopas såsom bevis om sjukdom av beskaffenhet att utgöra laga
förfall för underlåten inställelse. Emellertid framginge otvetydigt av omförmälda
intyg, att klaganden varit sjuk vid den tid, då inställelsen skulle
ägt rum, och att Stenström hade för avsikt att remittera klaganden till
sjukhus. Ur klagandens synpunkt torde det därför vara fullt förklarligt,
att han likställt det av Stenström i intyget gjorda uttalandet med ett intyg
om bestämt hinder för klaganden att inställa sig vid regementet. Och den
omständigheten, att Stenström — av okunnighet om medicinalstyrelsens
omförmälda cirkulär eller av annan orsak — givit intyget en för därmed
avsett ändamål otillfredsställande formulering, borde ej heller läggas
klaganden till last vid bedömandet av hans ifrågavarande underlåtenhet.
Det torde nämligen icke kunna betvivlas, att klaganden haft den övertygelsen,
att det av Stenström utfärdade intyget även ur formell synpunkt
varit i sin ordning. Visserligen kunde häremot genmälas, att klaganden
genom kompanibefälets skrivelse den 27 juni 1923 underrättats om att det
av Stenström utfärdade intyget icke vunnit godkännande. Men då av berörda
skrivelse icke med önskvärd tydlighet framgått, huruvida eller i vad
mån intyget krävde komplettering, syntes klaganden icke kunna förtänkas
att han i allt fall ansett sig hava visat laga förfall medelst det av legitimerad
läkare utfärdade intyget.

126

Utginge man sålunda från att klaganden i god tro uteblivit från återstående
del av ifrågavarande tjänstgöring, hölle militieombudsmannen före,
att klaganden borde så anses som både han haft laga förfall för sin underlåtenhet
att iakttaga inställelse.

På grund härav och då det syntes militieombudsmannen angeläget att
förekomma, att klagandens underlåtenhet att efter utgången av hemförlovningstiden
den 25 juni 1923 inställa sig vid Svea livgarde för fortsatt
tjänstgöring till äventyrs gjordes till föremål för beivran såsom för rymmngsbrott,
ville militieombudsmannen hava bragt sina ovan framlagda
synpunkter till vederbörandes kännedom.

I skrivelsen till inskrivningsbefälhavaren anhöll militieombudsmannen
tillika att, därest annan befälhavare numera skulle hava bestraffningsrätt
över klaganden, inskrivningsbefälhavaren ville giva nämnde befälhavare
del därav.

.i. Fråga huruvida 39 eller 40 § strafflagen för krigsmakten vore

i visst fall tillämplig.

Fråga om sammanläggning av straff, av vilka det ena blivit genom

benådning nedsatt.

Vid granskning å militieambudsmansexpeditionen av inkomna fångförteckningar
från Västernorr lands regemente för andra kvartalet 1923 iakttogs,
att krigsrätten vid regementet i utslag den 27 oktober 1922 funnit
värnpliktige Vilhelm Bruno Prytz övertygad att hava underlåtit att å därför
bestämd tid den 4 september 1922 inställa sig vid regementet för
undergående av repetitionsövning och först den 13 i samma månad iakttagit
inställelse samt förty, och då Prytz genom Kung], Maj:ts utslag den
29 berörda september dömts för upprepat rymningsbrott, begånget under
ar 1921, till fängelse en månad, som i nådeväg nedsatts till vaktarrest i
tio dagar, dömt honom jämlikt 52 § strafflagen för krigsmakten jämförd
med 38 och 39 §§ samma lag att i eu bot undergå vaktarrest i tolv dagar.

I det ifrågavarande utslaget förekomma två rättsspörsmål av synnerligt
intresse. Det ena gäller, huruvida den föreliggande brottskonkurrensen
är att hänföra under 39 eller 40 § strafflagen för krigsmakten, motsvarande
4 kap. 9 eller 10 § allmänna strafflagen; det andra avser den för berörda
lagrum gemensamma frågan, huru i konkurrensdomen straffet skall bestämmas
för det förut bedömda brottet, därest det genom den förra domen
ålagda straffet blivit nedsatt genom benådning.

Med hänsyn till vikten av förevarande spörsmål anmodade militieombudsmannen
professorn i straffrätt vid Uppsala universitet Folke P:son

127

Wetter att avgiva uttalande i ämnet; och har professorn Wetter i en till
militieombudsmannen överlämnad promemoria anfört följande:

»1. Gränsen mellan 39 och 40 §§ strafflagen för krigsmakten finner jag
i målet höra dragas efter tiden för Kungl. Maj:ts med högsta domstolen
beslutade utslag. Såsom skäl därtill kan jag hänvisa till min utredning i
detta ämne i ''Den villkorliga domen'', sid. 13G o. f., vilken utredning utmynnar
däri, att gränsen mellan 4 kap. 9 och 10 §§ allmänna strafflagen
bör dragas efter tidpunkten för meddelandet av den dom, som sedan vinner
laga kraft, eller samma tidpunkt, som avses i 5 kap. 17 § samma lag.
Med detta resultat överensstämmer även avfattningen av Kungl. Maj:ts
utslag den 10 november 1915 (N. .1. A. 1915, sid. 559). I detta rättsfall både
nämligen, enligt vad jag inhämtat, tilltalade Westin av fältkrigsrätten å
1915 års kustflotta genom utslag den 13 mars 1915 dömts dels för fylleri
jämlikt 102 § strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 till 8 dagars
sträng arrest, dels ock jämlikt 28 § 2 mom. samma lag till avsättning, och
både krigshovrätten genom utslag den 26 maj samma år ej funnit skäl
göra ändring i fältkrigsrättens utslag, varefter målet genom Kungl. Maj:ts
utslag den 22 oktober 1915 förklarades desert. Vid tillämpning därefter
hos Kungl. Maj:t i ovannämnda utslag den 10 november 1915 av 34 §
omförmälda lag åberopades endast tiden för krigshovrättens utslag, varigenom
det förra målet blev definitivt avgjort. Såsom instans i motsatt
riktning kan icke åberopas Kung]. Maj:ts utslag den 29 oktober 1913
(N. J. A. 1913, sid. 543), enär avgörandet därstädes torde vara helt och
hållet grundat på Hagströmers auktoritet utan beaktande av den senare
doktrinens utredningar i detta ämne.

2. Den konkurrenssituation, som förelegat till krigsrättens bedömande,
är alltså att hänföra under 39 § strafflagen för krigsmakten den 23 oktober
1914, vilken bestämmelse utgör ett specialfall av 4 kap. 9 § allmänna strafflagen.
Som bekant giva dessa lagbud uttryck åt den principen, att den förut
meddelade straffdomen skall återgå och att ny konkurrensdom skall
meddelas, däri straffet så bestämmes, som hade den brottslige på eu gång
varit lagförd för de sammanträffande brotten. Därest emellertid det genom
den förra domen ålagda straffet blivit föremål för benådning, är det
tydligt att bestämmelserna åtminstone i viss omfattning icke kunna tilllämpas
efter ordalydelsen. Detta gäller till en början städse, da straffet
genom benådningen fullständigt efterskänkts, i vilket fall konkurrensförhållandet
anses upplöst och det nyupptäckta brottet måste bedömas särskilt
för sig. Därest det förut ådömda straffet genom benådningen endast
blivit nedsatt, måste vidare i allmänhet vid reell konkurrens sammanläggningen
avse det genom nåd bestämda straffet i stället för det genom
den förra domen ådömda. I ett äldre rättsfall N. T. 1871, sid. 195, där i
övrigt mycket divergerande åsikter gjorde sig gällande, rådde likväl full
enighet därom, att tillämpning ef te r bokstaven av 4 kap. 9 § allmänna
strafflagen i dylikt fall vore utesluten. Däremot kan eu fullt säker lös -

128

ning icke uppställas, därest i motsvarande fall brotten konkurrera ideellt
eller bilda fortsatt brott, varmed måste likställas sådana fall av reell konkurrens,
som avses i 38 § strafflagen för krigsmakten och där straffet jämväl
skall bestämmas genom enhetlig straffmätning. Även i dessa fall är
det icke möjligt att stanna -vid en bokstavstolkning, enligt vilken den
brottslige skulle kunna dömas till ett gemensamt straff för båda brotten
med förnyad tillämpning av samma straff latitud, vars minimum måhända
underskridits genom benådningsbeslutet. Ty därigenom skulle detta beslut
bliva verkningslöst, såvida icke den dömde genom förnyad nådeansökning
droge även konkurrensdomen under benådningsinstansens prövning.
Ej heller kan man använda den utvägen att — liksom vid total benådning
— bedöma det nyupptäckta brottet ensamt för sig, enär detta
skulle medföra, att det slutliga resultatet för den brottslige bleve straffens
kumulation i stället för ett bedömande enligt absorbtionsprincipen. Det
återstår därför endast utvägen att även i detta fall bedöma förhållandet
så, som om det genom benådningen bestämda straffet varit ålagt i den
förra domen. Den olägenhet, som är förenad med detta förfarande, nämligen
att det gemensamma straffet i vissa fall kan komma att bestämmas
under det i strafflagen bestämda straffminimum för det svåraste brottet,
synes i alla händelser väga mindre än de olägenheter, som följa av övriga
ovan berörda lösningar (samma ståndpunkt intages av Hagströmer, Svensk
straffrätt I, sid. <74 n. 1). I det specialfall av 4 kap. 9 § allmänna strafflagen,
som avses i 39 § strafflagen för krigsmakten, låter sig dessutom det
sålunda förordade förfarandet bäst förena med lagrummets ordalydelse.

Av det sagda framgår, att jag anser krigsrättens ifrågavarande utslag
innehålla den för konkurrensfall av denna typ rimligaste lösningen.

Efter tagen del av denna promemoria fann militieombudsinannen vid
Provning av ärendet ej skäl att däri vidtaga ytterligare åtgärd.

b Fråga om regementschefs skyldighet att till militieombudsmannen
avgiva infordrat yttrande i ärende angående prövning av leveransanbud
och att däri avlämna vissa upplysningar. I

I en till militieombudsmannen den 8 september 1924 inkommen skrift anförde
Aktiebolaget Adolf Nilson i Kristinehamn klagomål bl. a. däröver,
att vid upphandling av hö vid Göta artilleriregemente A. Kindbom i Karlsborg
föreslagits till leverantör under förutsättning, att fullgod borgen
kunde erhållas, men att ett av bolaget ingivet lägre anbud förkastats av
den uppgivna anledningen, att bolaget ej skulle vara god för leveransen.
Bolaget, som ansåge sig hava bort lämnas tillfälle inkomma med borgen,
innan dess anbud förkastades, anhöll om militieombudsmannens yttrande
i ärendet.

Med anledning: härav anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 10
september 1924 chefen för Göta artilleriregemente att inkomma med yttrande
i ärendet.

Regementschefen översten Sixten Sclimidt meddelade i skrivelse den 11
september 1924 att, enär prövandet och antagandet av anbud, som avsåge
leverans av hö och andra i normalrationen ingående artiklar, verkställdes
av chefen för III. arméfördelningen, regementschefen icke ansåge sig
kunna avgiva ifrågavarande yttrande.

Militieombudsmannen anmodade härefter regementschefen, under erinran
att ifrågavarande klagan avsåge hans tjänsteåtgärd att lios arméfördelningschefen
till antagande föreslå ett av annan än klaganden avgivet
anbud, att inkomma med det av militieombudsmannen genom skrivelsen
den 10 september begärda yttrandet.

I skrivelse, som inkom den 20 september 1924, anförde översten Schmidt,
.jämte det han avgav yttrande i ärendet, följande: Han hölle allt fortfarande
före, att den enda myndighet, som häda befogenhet att avfordra
honom förklaring rörande ett av honom avgivet förslag, vore den myndighet,
som mottagit förslaget och hade att besluta rörande detsamma
— detta icke alls därför, att han på minsta sätt ville undandraga sig att
avgiva förklaring, eller att sådan förklarings avgivande vore på minsta
sätt besvärande, utan därför att, så vilt han kunde finna, det väl måste
anses riktigt, att fullt fria händer bevarades åt den beslutande och ansvariga
myndigheten, då denna i sin ordning kunde komma att avgiva eventuellt
infordrad förklaring. Vore förevarande fråga av någon större betydelse,
skulle han alltså ansett sig förhindrad ställa sig militieombudsmannens
anmodan till efterrättelse, med mindre än att han därtill erhållit
arméfördelningschefens bemyndigande. Då emellertid ärendet syntes
honom vara av underordnad betydelse och förklaringen knappast
kunde avgivas mer än i en anda, ansåge han sig oförhindrad att avgiva
densamma, och syntes det honom enklast att, då militieombudsmannen
så ånyo önskade, avgiva förklaring och detta under förhoppning, att
arméfördelningsehefen då ej måtte behöva indragas i ärendet.

Vidare anförde regementschefen bl. a.: Soliditetsupplysningar hade för
ifrågavarande leverans införskaffats från en välkänd upplysningsbyrå beträffande
bl. a. klaganden, men hade dessa varit av den beskaffenhet, att
regementschefen icke ansett sig kunna förorda antagandet av klagandens
anbud. Soliditetsupplysningarna ifråga vore emellertid ställda till regementsintendenten
och konfidentiella, varför de i regel ej finge delgivas
tredje person. De kunde sålunda av regementschefen icke bifogas, men
torde regementsintendenten i förevarande fall anse sig oförhindrad att
direkt tillställa militieombudsmannen desamma, därest miltieombudsmannen
direkt vände sig till denne.

9 — Militieombudsmannens ämbelsberiittelse.

130

I skrivelse till arméfördelningschefen den 4 oktober 1924 anförde militieombudsmannen
följande.

Med förvåning hade militieombudsmannen tagit del av översten
Schmidts yttrande i denna sak. Översten syntes sakna kännedom om den
varje ämbetsmyndighet åliggande skyldigheten att inom området för sin
ämbetsutövning lämna militieombudsmannen alla de upplysningar han
äskade, vare sig de avsåge frågor av konfidentiell eller hemlig natur eller
vore av annat slag. Vad särskilt anginge de ifrågakomna soliditetsupp
lysningarna torde de av regementsintendenten hava införskaffats i och för
prövningen av det ärende, de berörde, och vore följaktligen, evad de betalats
med statsmedel eller icke, att hänföra till handlingarna i tjänsteärendet
i fråga. Detta syntes hava bort för översten framstå så mycket
klarare, som de nämnda upplysningarna jämte övriga handlingar i ärendet
överlämnats till arméfördelningschefen för ärendets prövning.

Vidare hade regementschefen först på militieombudsmannens upprepade
framställning avgivit det yttrande, som i saken begärts, och därvid vidhållit,
att någon skyldighet att tillmötesgå med yttrandets avgivande icke skulle
förefinnas. Alldeles frånsett, att det enligt sakens natur borde vara varje
ämbetsman angeläget att efter bästa förmåga bistå annan ämbetsmyndighet,
vare sig högre eller lägre, vore detta bistånd dock varje ämbetsman
genom uttrycklig föreskrift ålagt såsom tjänsteplikt. Härtill komme
emellertid, att i förevarande fall yttrandet begärts av myndighet, som enligt
sin instruktion hade att övervaka bl. a. regementschefens ämbetsutövning,
och att yttrandet avsett eu regementschefens iimbetsåtgärd, nämligen
det av honom å tjänstens vägnar avgivna upphandlingsförslaget.

Vid det förhållandet, att arméfördelningschefen, utan anmodan, tillställt
militieombudsmannen samtliga handlingar i ärendet, inklusive ifrågavarande
soliditetsupplysningar, och regementschefen, trots sin bristande
uppfattning om sin skyldighet därutinnan, vid förnyad anmodan avgivit
det infordrade yttrandet, hade militieombudsmannen vid övervägande av
vad i ärendet i denna del förekommit, ansett sig kunna låta bero vid sitt
här ovan gjorda uttalande, varav översten Schmidt genom arméfördelningschefens
försorg borde erhålla del.

Fråga om rätt till flygtillägg för värnpliktig elev, som efter
kort tids tjänstgöring vid flygskola befunnits olämplig
såsom flygbåtförare.

Enligt nådigt brev den 21 november 1914 har Kungl. Maj:t medgivit del*
att personal vid marinen, som kommenderas att tjänstgöra såsom flygbåtförare,
spanare, observationsofficer eller flygbåtmekaniker, må, utöver
samma personal eljest tillkommande avlöningsförmåner ävensom resekostnads-
och traktamentsersättning, då sådan ersättning författningsen -

131

Jigt skall utgå, åtnjuta tlygtillägg med följande belopp för varje dag
under kommenderingen, nämligen:

flygbåtförare ................................ 10 kronor,

spana ro (observationsofficer) ................ 8 »

flygbåtmekaniker ........................... 3 » allt med

viss närmare angiven inskränkning, dels ock att till den, som tillfälligt
tjänstgör såsom spanare, må utgå flygtillägg med 8 kronor för varje dag,
under vilken lian deltager i flygning.

I en till militieombudsmannen den 24 maj 1924 inkommen klagoskrift anförde
värnpliktige studenten vid flottans 3. beväringskompani nr 15 4/1923
Albin klagomål däröver att han, som under januari 1924 varit kommenderad
såsom elev å marinens flygskola å Hägemäs, men i följd av sjukdom
avpolletterats till Karlskrona station, av denna anledning icke fått uppbära
honom tillkommande flygtillägg.

I avgivet yttrande anförde dåvarande chefen för marinens flygskola å
Hägernäs kaptenen C. Å. F:son Egerström: Värnpliktige Albin hade efter
ansökan blivit kommenderad till marinens vinterflygskola för att eventuellt
uttagas för utbildning till flygbåtförare. Vid härför verkställd prövning
liade Albin enligt vederbörande lärares utsago visat sig vara olämplig för
denna utbildning. Sedan detta konstaterats, hade Albin insjuknat, varför
hans skiljande från skolan fördröjts. Enär Albin sålunda på grund av
bristande förmåga blivit skild från flygbåtförareutbildningen och hans deltagande
i flygning helt och hållet inskränkt sig till passagerarens, hade
kaptenen Egerström ansett ej skäl föreligga för flygtilläggs utbetalande
till Albin.

Sedan Albin härefter avgivit påminnelser, anmodade militieombudsmannen
marinförvaltningen att avgiva utlåtande i ärendet.

Marinförvaltningen översände med skrivelse den 3 september 1924 förnyat
yttrande från kaptenen Egerström, av vilket yttrande framgick, att
Albin under två dagar deltagit i flygning; och meddelade marinförvaltningen
därjämte, att ämbetsverket låtit till Albin utbetala honom tillkommande
flygtillägg för två dagar med 16 kronor.

I skrivelse den 28 september 1924 förklarade Albin, att sedan marinförvaltningen
låtit till honom utbetala det fordrade beloppet, han icke längre
hade några anspråk i berörda hänseende.

Ärendet blev av militieombudsmannen avskrivet från vidare åtgärd.

o. Klagomål rörande lön åt indelt soldat.

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift hemställde indelte
soldaten vid Västgöta regemente nr 134 Kalén, att militieombudsmannen
måtte förhjälpa honom att för erhållande av högre roteringsbidrag få

132

soldattorpet för roten nr 134 Hjälmshögen värderat och uppskattat. I
klagoskriften anförde Kalén bl. a., att enär han enligt ett mellan honom
och rotehållarna den 24 mars 1906 upprättat avtal skulle hava roteringsbidraget
i lön, det vore skäligt, att han erhölle den summa, som betingades
av nuvarande ekonomiska förhållanden.

Efter att hava redogjort för innehållet i de vid klagoskriften fogade
handlingar — utvisande bl. a., att länsstyrelsen i Älvsborgs län genom beslut
den 15 juli 1922, som vunnit laga kraft, fastställt värdet av roteringsbesväret
vid den ifrågavarande roten till 180 kronor, motsvarande till soldaten
utgående kontant lön, men att någon åtgärd för uppskattningen av
naturaförmåner från det till roten hörande soldattorpet icke ägt rum —
samt efter uttalande för egen del, att det i enlighet med grunderna för
stadgandet om värdering i § 3 första stycket i lagen den 2 december 1892
angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären, sådan denna lag
lyder enligt lag den 27 maj 1921, syntes kunna ifrågasättas om icke sådan
uppskattning bort äga rum, anhöll militieonibudsmannen i skrivelse den
15 februari 1923 om yttrande i ärendet av länsstyrelsen.

I avgivet yttrande anförde länsstyrelsen med anledning härav bl. a.
följande: Vid uppskattningen ifråga hade något annat avtal ej kunnat
komma under beaktande än den mellan soldaten och rotehållarna den 24
mars 1906 träffade överenskommelsen om utbyte av torpet mot kontant
lön. Grunden till sagda överenskommelse vore tydligen att söka däruti,
att klaganden genom köpeavtal den 25 mars 1906 och den 12 mars 1912 av
vederbörande roteintressenter med äganderätt förvärvat soldattorpet till
ifrågavarande rote, vilket sedermera under benämning Kälkbacke nr 1
i vederbörlig ordning avsöndrats från stamhemmanet 1 mantal Hjälmshögen
nr 1; och hade lagfart å fånget för klaganden meddelats den 25 november
1912. Något soldattorp till roten nr 134 Hjälmshögen hade således
ej vidare funnits, ej heller veterligen någon annan naturaförmån att vid
uppskattningen hava bort komma under övervägande.

I yttrande, som kammarkollegium på militieombudsmannens begäran
avgav i ärendet den 7 mars 1923, uttalade kollegium på anförda skäl såsom
sin mening, att Kaléns klagomål icke borde föranleda till någon åtgärd beträffande
det av länsstyrelsen fastställda värdet å roteringsbesväret, men
att den gjorda framställningen egentligen vore att förstå såsom en av Kalén
framställd begäran om löneförhöjning, i vilket sistnämnda hänseende
kollegium anförde följande: Avtalet av den 24 mars 1906 torde äga giltighet
endast så länge rotehållarna och soldaten åtnöjdes därmed. Avtalet
hade nämligen icke varit underställt någon myndighet för prövning och
godkännande. Med stöd av föreskrifterna i 18 § av landshövdinginstruktionen
den 10 november 1855 jämförd med nu gällande instruktion för
landshövdingarna samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän torde
Konungens befallningsliavande i varje fall vara behörig att avgöra vilka
löneförmåner, som borde till soldaten utgå. Framställningen ifråga syntes

133

därför böra överlämnas till Konungens befallningshavande för prövning
i vederbörlig ordning av den företagna kontraktsändringen samt Kaléns
klagomål över densamma. Att märka vore därvid att de ändringar, som
kunde komma att vidtagas, icke kunde vinna beaktande beträffande det
från statsverket utgående rotelindringsbidraget förrän vid bestämmandet
av roteringsbesvärets värde för åren 1927—1931.

Militieombudsmannen anförde härefter i skrivelse till länsstyrelsen den
16 april 1923:

Av handlingarna i ärendet syntes framgå, att efter länsstyrelsens ovannämnda
numera laga kraftvunna beslut av den 15 juli 1922 klaganden icke
erhölle högre lön än ISO kronor om året. Innebörden av det mellan honom
och rotehållarna den 24 mars 1906 träffade avtal syntes emellertid varit,
att lönen skulle utgå med belopp svarande mot det värde, vartill naturaförmånerna
enligt det ursprungliga soldatkontraktet skulle uppskattats,
därest värdering av desamma skett enligt de i militieombudsmannens
tidigare skrivelse till länsstyrelsen omförmälda författningar.

Vid sådant förhållande både militieombudsmannen, vare sig Kaléns till
militieombudsmannen gjorda framställning, på sätt kammarkollegium uttalat,
vore att anse såsom en begäran om löneförhöjning eller densamma
finge anses innefatta klagomål däröver att avtalade förmåner icke rätteligen
till Kalén utbetalats, ansett sig böra till länsstyrelsen överlämna den
nämnda framställningen med därtill hörande handlingar för den åtgärd,
som i anförda fall författningsenligt kunde på länsstyrelsen ankomma.

Den 31 december 1923 meddelade länsstyrelsen utslag i ärendet. I utslaget
yttrades: Enär Kalén med sin ifrågavarande framställning

finge antagas hava avsett en höjning i till honom enligt avtal den 24
mars 1906 utgående lön; ty och som sagda avtal, vilket ej varit föremål
för vederbörligt godkännande, kunde anses äga giltighet endast så länge
parterna därmed åtnöjdes; alltså och då innebörden av samma avtal syntes
hava varit, att soldatlönen skulle utgå med belopp, svarande emot det
värde, vartill naturaförmånerna enligt det ursprungliga legokontraktet
den 15 april 1890 varit eller kunde bliva uppskattade, samt det genom förebragt
utredning blivit ådagalagt, att nyssnämnda förmåner, därest desamma
vid senast verkställda uppskattning av rustnings- och roteringsbesvären
kunnat komma under granskning, skulle betingat en roteringsersättning
vida överstigande det belopp 180 kronor, som under då förhandenvarande
omständigheter blivit för här ifrågavarande rote fastställd, prövade
länsstyrelsen, med stöd av 18 § 7 punkten i nådiga instruktionen
för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda
tjänstemän den 10 november 1855, jämförd med övergångsstadgandena i nu
gällande landshövdinginstruktion den 12 april 1918, skäligt förplikta
August Gustafsson och Johan Edvin Johansson i Hjälmshögen, Smula soc -

134

ken, i egenskap av rotehållare vid roten nr 134 Hjälmshögen att gemensamt,
eller den av dem bäst gälda gitte från och med ingången av år 1923 till
och med 1926 års utgång till soldaten för sagda rote Anders Jonsson Kalén,
så länge han i berörda anställning kvarstode, i årlig soldatlön utöver avtalade
180 kronor utgiva ytterligare 160 kronor.

7. Fråga om ersättning åt värnpliktig enligt kungl. förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.

Spörsmål huruvida den värnpliktige vore berättigad undergå
läkarundersökning i hemmet.

I en den 2 januari 1924 till militieombudsmannen inkommen klagoskrift
anförde värnpliktige John Sigfrid Valdemar Pettersson i Håå,
Hamneda, bl. a. följande: Klaganden hade hos riksförsäkringsanstalten
gjort framställning om ersättning på grund av sjukdom, ådragen under
militärtjänstgöring. Med anledning härav hade anstalten anmodat klaganden
att för erforderlig undersökning inställa sig hos viss angiven
läkare. På grund av sin sjukdom vore klaganden emellertid oförmögen
att lämna sitt hem, varför klaganden anhölle, att militieombudsmannen
ville föranstalta om att klaganden kostnadsfritt finge undergå den ifrågavarande
läkarundersökningen i hemmet.

Verkställd utredning i ärendet gav vid handen följande.

Pettersson, som är född år 1901, erhöll på grund av försenad kroppsutveckling
uppskov med inskrivning år 1921, men blev år 1922 inskriven
såsom vapenför. Under tiden den 15 november 1922—den 15 maj 1923 fullgjorde
han värnpliktstjänstgöring vid Kronobergs regemente. Enligt egen
uppgift kände han sig fullt frisk vid början av tjänstgöringen, men hade
förut ofta lidit av huvudvärk. Vid läkarundersökning den 17 november
1922 företedde han systoliskt biåsljud å hjärtat, starkast över basen, men
ingen förstoring av hjärtat eller accentuering av toner. Han trodde sig
sedermera hava blivit förkyld under övningar i januari 1923 och vårdades
å sjukhuset för halsfluss den 31 januari—den 4 februari. Under
tiden den 5—den 12 februari samma år var han befriad från övningar
och överflyttades sistnämnda dag till icke vapenför på grund av allmän
svaghet. Den 3 april 1923 syntes Pettersson hava undersökts av läkare i
hemorten, därvid han företedde biljud på första hjärttonen med puls 104
i liggande ställning. Den 10 maj 1923 undersöktes Pettersson av regementsläkaren
G. Gussarsson, som i ett den 17 i samma månad dagtecknat
intyg anförde, bl. a. att Pettersson vid undersökningen kände sig matt
och trött; att han ej känt sig bra sedan mitten av februari; att han klagade
över sveda i bröstet och ofta påkommande hjärtklappning; att han
befanns nervös och ibland besvärad av magen, men dock tålde maten; att

lian verkade nervös samt företedde, i fråga om hjärtat, samma symptom
som vid undersökningen den 17 november 1922; att han från inryckningen
räknat ökat i vikt från 56 till 60 kg; samt att Gussarsson ställde diagnosen
»neurastenia» och ansåge mycket osäkert och knappast sannolikt, att
tjänstgöringen bidragit till nedsättningen av Petterssons arbetsförmåga.

Sedan Pettersson, jämlikt bestämmelserna i kungl. förordningen den IN
juni 1909, hos regementsbefälhavaren gjort framställning om ersättning
för sjukdom, inlämnades framställningen till riksförsäkringsanstalten den
19 maj 1923 tillika med yttrande av befälhavaren. Denne anförde däri.
att det knappast vore sannolikt, att den militära tjänstgöringen varit bi
dragande orsak till uppkomsten av Petterssons sjukdom, varför framställningen
avstyrktes. Efter införskaffande av temperaturlistorna för Pettersson
under tiden den 31 januari—den 12 februari 1923 förklarade anstalten
genom beslut den 22 juni 1923, att, enär Petterssons ifrågavarande
tjänstgöring icke skäligen kunde antagas hava bidragit till den sjukdom
(hjärtfel), som han skulle hava ådragit sig under tjänstgöringen, anstalten
jämlikt bestämmelserna i den nämnda förordningen funne ersättning icke
kunna tillerkännas honom för sjukdomen.

Den 2 december 1923 gjorde Pettersson, under förmälan att lian jämväl
lede av nervsjukdom, som han skulle hava ådragit sig under sin militärtjänstgöring,
förnyad framställning om ersättning. Anstalten anmodade
med anledning härav Pettersson att inkomma med läkarintyg och hänvisade
honom för detta ändamål till överläkaren vid Växjö hospital, doktor A.
Granholm. Sedan Pettersson gjort gällande, att han till följd av sitt hälsotillstånd
vore oförmögen att företaga resa till Växjö samt anhållit, att
läkare måtte på anstaltens bekostnad för undersökningens verkställande
avlägga besök i hans hem, meddelade anstalten i skrivelse till Pettersson
den 27 december 1923, att anstalten icke kunde bifalla denna hans anhållan. I

I yttrande till militieombudsmannen den 2 april 1924 anförde riksförsäkringsanstalten:
Sedan Petterssons till militieombudsmannen ingivna klagoskrift
remitterats till anstalten för yttrande, hade anstalten genom sitt
ortsombud införskaffat utredning angående Petterssons hälsotillstånd, varvid
upplysts, bl. a., att Pettersson allt sedan hemkomsten från militärtjänstgöringen
tydligen lidit av »svår nervositet» och folkskygghet. Enligt
ombudets åsikt torde han emellertid kunna biträda med lättare sysslor
i hemmet. Riksförsäkringsanstalten hade därefter tillskrivit doktor
Granholm med förfrågan, huruvida han vore villig verkställa undersökningen
i den sjukes bostad och till vilket belopp kostnaden för utlåtandet
i så fall skulle belöpa sig. I svarsskrivelse härå hade doktor Granholm
förklarat sig villig företaga resan ifråga och skulle kostnaden för utlåtandet,
inberäknat resekostnaden, uppgå till 100 kronor. Under åberopande
av vad sålunda anförts finge riksförsäkringsanstalten, som förehaft
ärendet till förnyad prövning, meddela, att i kungl. förordningen den 18

136

juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
icke funnes några allmänna bestämmelser om ersättningssökandes
rätt att av anstalten erhålla ersättning för de kostnader, som anskaffandet
av läkarintyg medförde. Kiksförsäkringsanstalten hade visserligen
härvid befogenhet att från visst anslag under 11 :e huvudtiteln
(jfr statsverkspropositionen till 1923 års riksdag, punkt 10) bestrida kostnader
av här ifrågavarande slag, men i betraktande av den avsevärda
kostnad, som nu ifrågasatta förfarande skulle medföra för läkarintygets
erhållande, hade anstalten, som hölle före, att Pettersson skulle åtminstone
med biträde av annan person kunna företaga omförmäla resa till doktor
Granholm, icke funnit skäl frångå sitt den 27 december 1923 meddelade beslut,
varigenom anstalten förklarat sig icke kunna bifalla Petterssons
ifrågavarande framställning.

Tttiande i ärendet infordrades härefter av militieombudsmannen från
försäkringsradet, som i skrivelse den 16 maj 1924 anförde: Av vad som
förekommit i ärendet syntes, enligt rådets förmenande, framgå, att de
av riksförsäkringsanstalten vidtagna åtgärder fullt motsvarade förordningens
bestämmelser och att således någon anmärkning mot anstalten
i flaga om behandlingen av förevarande ärende icke med fog kunde göras.
Då anstalten hänvisat den klagande att själv eller med biträde av annan
person resa till doktor Granholm för erhållande av erforderligt läkarintj
g, torde det närmast hava tillkommit klaganden, som ansett sig på
grund av sitt tillstånd ej kunna företaga en dylik resa, att genom intyg
av läkare eller åtminstone genom intyg av några kommunens företroendemän
söka göra sannolikt, att han ej vore i stånd att företaga resan. Till
vinnande av någon upplysning i förevarande hänseende hade rådet anhållit
om yttrande från fångvårdsstyrelse!! i kommunen, och hade styrelsens
ordförande S. Nilsson den 7 maj 1924 i skrivelse angivit, att, enligt hans
mening, Pettersson icke behövde vara sängliggande, samt att intet hinder
borde möta för honom att resa med tåg eller bil till Växjö, och att, därest
han ej skulle våga resa ensam, hans fader kunde medfölja. Ordföranden
an gå ve ock, att Pettersson »nog är nervös». Beträffande Petterssons utsikter
att kunna erhålla ersättning enligt den ifrågavarande förordningen
kunde rådet, som åtminstone tillsvidare icke vore rättsinstans eller eljest
hade att taga befattning med ärenden inom förevarande område, ej yttra
sig i -vidare mån än att rådet, i likhet med riksförsäkringsanstalten, ansåge
frågan om Petterssons rätt till ersättning ej kunna avgöras förr än
nytt läkarintyg av särskilt sakkunnig införskaffats.

Pettersson bereddes härefter tillfälle att till militieombudsmannen inkomma
med påminnelser, men lät sig icke avhöra inom den för påminnelsers
avgivande utsatta tiden.

Emellertid inkom den 11 juni 1924 från Joll. Åkerblom i Hamneda eu
skrift, vari anfördes: Efter att hava tagit del av de handlingar, som av

137

vederbörande avlämnats i anledning av att värnpliktige Pettersson begärt
att läkare måtte få undersöka honom i hemmet för sjukdom, ådragen
i militärtjänstgöring, vilken begäran avslagits, anhölle Åkerblom, att saken
ånyo bleve upptagen till behandling och att läkare fortast möjligt
måtte erhålla i uppdrag att verkställa den begärda undersökningen, emedan
Pettersson .vore i stort behov därav. Riksförsäkringsanstalten hade
anmodat Pettersson att inkomma med läkarintyg från överläkaren Granholm
i Växjö. Så, som Petterssons hälsotillstånd vore, ginge det icke för
honom att besöka nämnde läkare. Av ortsombudets yttrande framginge,
att Pettersson lede av svår nervositet. Detta vore med riktigheten överensstämmande.
Pettersson lede tydligen av svår nervsjukdom, som ofta utbröte
i nervskakning och oerhörd svettning; dessutom vore Pettersson
alltid folkrädd och sökte gömma sig, när någon främmande person hördes
eller syntes närma sig bostaden. Ortsombudet syntes hava för uppfattning,
att Pettersson i sällskap kunde besöka närmaste granne. Detta
vore oriktigt. Läkaren vid Kronobergs regemente hade gjort gällande,
att militärtjänstgöringen icke skulle hava bidragit till sjukdomen. Åkerblom,
som personligen känt Pettersson i många år och även haft honom
i sitt arbete, kunde intyga, att han förut icke lidit av sjukdom. Åkerblom
vore övertygad om att militärtjänstgöringen i hög grad vore orsaken
till Petterssons av sjukdom förorsakade arbetsoförmåga. Det arbete,
Pettersson i hemmet utförde, vore utan värde och kunde icke tagas i be
räkning såsom någon arbetsförmåga. Fattig^vårdsstyrelsens ordförandes
uppfattning syntes vara, att intet hinder skulle möta för Pettersson att
resa till Växjö. Det vore förvånande, att sådant utlåtande kunnat avlämnas.
Ordföranden hade säkerligen icke sett Pettersson, sedan denne
hemkommit från militärtjänstgöringen, utan endast genom rykten bildat
sig denna uppfattning. Ordföranden borde hava sig bekant, att den sjuke
icke kunde lämnas ensam i hemmet vare sig längre eller kortare tid, utan
alltid måste hava någon av familjemedlemmarna hos sig. Det syntes
Åkerblom, att Pettersson hade full rätt till den begärda läkarundersökningen
samt den ersättning, som kunde tillerkännas honom.

Vid ärendets avgörande den 5 juli 1924 resolverade militieombudsmannen,
att militieombudsmannen på grund av vad i ärendet blivit utrett ej
funne skäl till ytterligare åtgärds vidtagande.

Sedan Åkerblom härefter i skrivelse den 13 juli 1924 hos militieombudsmannen
anhållit om upplysning angående utgången av ärendet, samt underrättelse
genom expeditionens försorg meddelats honom om militieombudsmannens
berörda resolution, överlämnade försäkringsrådet med skrivelse
den 18 augusti 1924 en rådet tillliandakoinmen skrivelse från den
förutnämnde ordföranden i fattigvårdsstyrelsen i Hanmeda, S. Nilsson.
I denna skrivelse sade sig Nilsson hava ånyo hört sig för angående kla -

138

gandens hälsotillstånd och därvid av grannar till klaganden inhämtat, att
denne vore mycket nervös och därför icke kunde företaga resa till Växjö
för undersökning.

Berörda skrivelser från försäkringsrådet och Nilsson översändes den 27
augusti 1924 av militieombudsmannen till riksförsäkringsanstalten för den
åtgärd, som därav från anstaltens sida kunde föranledas.

Sedan Pettersson den 29 oktober 1924 till militieombudsmannen inkomma
med eu den 27 i samma månad dagtecknad förnyad framställning i
ärendet, därvid Pettersson anhöll, att frågan om hans rätt till ersättning
i anledning av hans sjukdom måtte bliva utredd, överlämnade militieombudsmannen
till riksförsäkringsanstalten samtliga handlingar i ärendet
med anhållan, att anstalten ville däri ånyo avgiva utlåtande.

Med anledning härav meddelade riksförsäkringsanstalten i utlåtande
den 13 november 1924, att provinsialläkaren i Ljungby distrikt John Löthberg
pa anmodan av anstalten dåmera verkställt läkarundersökning av
Pettersson i hans hem och i samband därmed utfärdat och till anstalten
insänt intyg över undersökningsresultatet. Efter att hava tagit del av
nämnda intyg hade anstalten redan den 9 oktober 1924 i skrivelse till
Pettersson meddelat, att ersättning enligt 1909 års militärersättningsförordning
icke kunde tillerkännas honom.

Provinsialläkaren Löthbergs vid riksförsäkringsanstaltens yttrande fogade
intyg var av följande lydelse:

»Jill Riksförsäkringsanstalten. Med anledning av skrivelse med begäöver
f- värnPRktige John S. V. Petterssons, Håå i Hamneda,
hälsotillstånd rörande ersättning åt honom för ådragen sjukdom under

följandetSt3anStffdlingei1 ^ *** verkstälId undersökning intyga

Vid undersökningen, som skedde i Petterssons hem, befanns han hava
gott hull och allmänna hudfärgen frisk. Ingen darrning i muskulaturen.
Svarade snabbt och korrekt på framställda frågor, klagade över nervös
hjärtklappning, ängslan och oro, matthet samt folkskygghet, hade stickningar
i kroppen; sömn och matlust i allmänhet goda.

Syn och hörsel goda. Lungor friska. Hjärtats gräns till vänster strax
innanför mamillarlinien, åt höger strax utanför högra bröstbenskanten,
övei. hjärtbasen ett skarpt systoliskt biåsljud, som avtager i styrka och
tydlighet åt alla håll. Puls 102, jämn och kraftig. Från magen intet
abnormt. Socker = 0. Albumin = 0. Ingen feber. Företer bilden av
en neurasteniker.

Diagnos: Vitium org. cordis + Neurasthenia.

Pettersson har tidvis hjälpt till med lättare arbete vid hemmet, men
säger sig ej kunna hålla ut.

Allt tal om att Pettersson pa grund av sjukdom vore oförmögen att
lämna hemmet är ren fantasi. Jag för min del håller före, att om Pet -

139

tersson erhöll© lämplig vård (badbehandling) en eller ett par somrar,
skulle hans nervösa symptom betydligt förbättras, kanske fullständigt
försvinna.

Rörande sannolikheten av att värnpliktstjänstgöringen skäligen kan
anses hava bidragit till sjukdomarnas uppkomst eller utveckling vill jag
hänvisa till regementsläkare G. Gussarssons i hans 17 maj 1923 avgivna
intyg gjorda uttalande.

Ljungby den 26 september 1924.

John Löthberg,

provinsialläkare.»

Med hänsyn till innehållet i riksförsäkringsanstaltens senast avgivna
yttrande i ärendet, fann militieombudsmannen genom beslut den 17 november
1924 Petterssons den 29 oktober 1924 inkomna skrift icke förtjäna
vidare avseende.

8. Kostnaden för städning av kårexpeditions lokaler obehörigen
gäldad av enskilda lägerkassans medel.

Vid en av militieombudsmannen den 22 september 1923 i sammanhang
med inspektion av Svea trängkår företagen granskning av enskilda lägerkassans
räkenskaper gjordes följande anmärkning. Enligt utgiftsverifikationerna
nr 7, 16, 17, 30, 39, 50, 56, 58 och 60 för år 1923 hade
till Ester Carlsson utbetalts i ersättning för städning av expeditionslokaler
(krigsrätts- m. fl.) tillhopa 210 kronor. Berörda utgift syntes
icke hava bort belasta enskilda lägerkassans konto.

I avfordrat yttrande anförde regementsintendenten vid kåren kaptenen
E. Thestrup den 5 december 1923: Anmärkta utgiftsverifikatio ner

å tillhopa 210 kronor för städning av expeditionslokaler (krigsrätts-
m. fl.) hade utbetalts å enskilda läkerkassan i anslutning till bestämmelserna
i kungl. brev den 24 oktober 1922 angående användandet
och redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor § 2. Härutinnan
bestämdes, att enskilda lägerkassans medel finge användas för
beredande av nytta och trevnad för manskapet. Genom att anlita civil
arbetskraft för nu ifrågavarande handräckningsarbete bereddes manskapet
en fördel, som syntes kaptenen Thestrup vara såväl till nytta som
trevnad, då utbildningen härigenom tillgodosåges och manskapet befriades
från dessa handräckningsgöromål. Denna tolkning hade givits § 2
i ovannämnda kungl. brev. I följd härav hade utgifterna bestritts från
enskilda lägerkassan. En noggrann och ansvarsfull städning krävdes för

140

övrigt för kårexpeditionen och krigsrättens lokaler, vartill användes ett
av officersmässens samlingsrum, och i anledning härav måste (civil)
kvinnlig arbetspersonal anlitas. Ä truppförbandens anslag till bränsle,
lyse och renhållning torde icke nu ifrågavarande utgifter få bestridas, då
renhållningen i allmänhet inom kasern borde utföras kostnadsfritt av
militärt handräckningsmanskap.

Detta yttrande översändes till militieom budsmannen med skrivelse den
6 december 1923 från chefen för kåren majoren E. Carlsson, som därvid
meddelade, att han instämde i vad regementsintendenten i sin skrivelse
anfört och att han därutöver intet hade att tillägga.

I ämbetsskrivelse den 28 december 1923 anmodade militieombudsmannen
arméförvaltningens intendents- och civila departement att i ärendet
avgiva yttrande. Departementen avgåvo den 1 april 1924 det begärda
utlåtandet och anförde däri följande.

Departementen, som icke kunde gilla den av intendenten vid kåren i
skrivelse till militieombudsmannen uttalade och av kårchefen biträdda
åsikten, att ett anlitande av enskilda lägerkassans medel för bestridande
av kostnader av ifrågavarande art skulle äga stöd i kungl. brevet den
24 oktober 1922 angående användandet och redovisningen av truppförhandens
enskilda lägerkassor, ville i fråga om sättet för gäldandet av ifrågavarande
kostnader anföra, att i allmänhet sådant arbete vid truppförbanden
utfördes kostnadsfritt av militärt handräckningsmanskap, men
att, där så ej lämpligen kunnat ske, särskild hjälp därför anlitats och
ersättning utbetalts från truppförbandens anslag till bränsle, lyse, vatten
och renhållning i enlighet med den för detta anslag gällande stat. Föreskrifter
angående anlitande i vissa fall av civil personal för sådan renhållning,
varom här vore fråga, samt angående härav föranledda kostnaders
bestridande från nämnda anslag hade emellertid numera efter
föregående utredning utfärdats av intendentsdepartementet genom cirkulär,
infört i »T. L.» (A. nr 1/) den 29 mars 1924. Därjämte hade genom
skrivelse den 1 april 1924 chefen för Svea trängkår anmodats ombesörja,
att det i militieombudsmannens skrivelse till departementen omförmälda
beloppet, 210 kronor, bleve gottgjort kårens enskilda lägerkassa från anslaget
till bränsle, lyse, vatten och renhållning.

Militieombudsmannen lät vid sålunda vunnen rättelse bero.

9. Anmärkning-ar angående förrådskontrollbokens förande.

Vid av tjänstförrättande militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Karlsborgs artillerikår och Göta trängkår den 3 respektive
den 4 juli 1924 företagen granskning av förrådsbokföringen anmärktes
beträffande Karlshorgs artillerikår, att regementsintendenten plägade

.141

makulera äldre kontrollkort, sedan de blivit fullskrivna och överföring
skett till nytt kort, vilket hade till följd att någon ingående granskning
av förrådsbokföringen icke kunde ske, samt beträffande Göta trängkår
att de därstädes använda förrådskontrollkorten ej fördes i överensstämmelse
med det formulär, som upptagits å de blanketter, vilka översänts
med arméförvaltningens intendents- ocli civila departements skrivelse
den 26 september 1922 (D. nr 2107 I. D. och 1120 C. D.), utan å särskilda
av regementsintendenten uppgjorda blanketter.

Sistberörda kontrollkort utvisade icke, såsom de av departementen uppgjorda,
såväl huvudförrådets som de särskilda kompaniförrådens ställning
utan allenast kårens ansvarssumma.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade tjänstförrättande
militieombudsmannen i skrivelse den 19 juli 1924 arméförvaltningens intendents-
och civila departement att avgiva uttalande i ämnet.

Intendentsdepartementet anmodade i skrivelse den 19 augusti 1924 cheferna
för nämnda båda kårer att efter infordrande av vederbörande regementsintendenters
förklaring till intendentsdepartementet inkomma med
yttrande i ämnet.

Regementsintendenten vid Karlsborgs artillerikår löjtnanten E. Netzler
anförde i ärendet följande: Under den tid löjtnanten tjänstgjort vid kåren
hade löjtnanten låtit makulera förrådskort så snart de blivit fullskrivna.
Detta förfaringssätt hade löjtnanten gjort dels för att kontrollboken icke
skulle bliva allt för omfattande, dels enär löjtnanten ansett de fullskrivna
korten icke vara av något värde för kontrollen över förvaltarens förrådsbokföring.
Den kontrollbok, som intill den 30 juni 1924 använts, hade
varit »blankett I. 35 m. fl.», och hade vissa kort synnerligen ofta måst
ombytas, enär en eller ett par materialslag å desamma mycket snart
blivit slutförda, under det andra materialslag däremot sällan blivit föremål
för förändring i uppbörden m. m. Vid tiden för militieombudsmannens
inspektion hade löjtnanten av kårchefen erhållit en särskild underofficer,
som hade till uppgift att dels upplägga en helt ny kontrollbok
att gälla från den 1 juli 1924 enligt ett nytt system — blankett I. 53 —
dels att verkställa kollationering -med förrådsförvaltarens förrådsbok. I
samband härmed uppgjordes och kollationerades »årsredogörelsen över
intendenturmateriel» med såväl regementsintendentens kontrollbok som
förvaltarens förrådsbok. För att enligt militieombudsmannens skrivelse
kunna verkställa en ingående • granskning av förrådsbokföringen komme
samtliga slutförda kort att hädanefter förvaras.

Chefen för Karlsborgs artillerikår översten B. Andrén förklarade i avgivet
yttrande, att han icke hade något att tillägga utöver den av regementsintendenten
gjorda förklaringen. Regementsintendenten hade av
kårchefen beordrats att hädanefter förvara samtliga fullskrivna kontrollkort.

Regementsintendenten vid Göta trängkår kaptenen H. Bergendahl an -

142

förde: De av arméförvaltningen utsända blanketterna användes vid
kåren under ett och ett halvt års tid, men visade sig desamma, i vad
rörde kontrollbokens förande, medföra ett så tidsödande och omfattande
arbete (särskilt då tillgång på arbetshjälp för därmed i samband stående
kollationering, maskinell sifferkontroll m. m. så gott som fullständigt
saknades), att regementsintendenten hos kårchefen anhöll att från och
med den 1 juli 1923 få på försök under ett års tid tillämpa ett enklare
kontrollsystem, ävenledes »kortsystem» (fast angivande an svar ssumman
för kåren i sin helhet i stället för för varje uppbördsenhet). Kårchefen
lämnade härtill sitt bifall, överlåtande åt den honom i augusti 1924 efterträdande
kårchefen att vidtaga de anordningar i fråga om kontrollbokssystem,
som han kunde finna lämpliga. Då givetvis systemet »ansvarssummor
för varje uppbördsenhet» medförde avsevärda fördelar framför
det ovannämnda försökssystemet, blott regementsintendentens starkt upptagna
tid tilläte sagda boks noggranna förande, föreslog regementsintendenten
i september månad 1924 den nye kårchefen att återgå till användandet
av de av arméförvaltningen översända blanketterna, till vilket
förslag kårchefen lämnade sitt bifall.

Chefen för Göta trånghår överstelöjtnanten K. Erhardt anförde, att
han anbefallt regementsintendenten att omedelbart igångsätta omläggandet
av förrådskontrollboken i enlighet med det system, som angivits å de
av arméförvaltningen utsända blanketterna, samt med användande av
dessa blanketter, insatta i registerpärm.

För egen del yttrade arméförvaltningens intendents- och civila departement
i skrivelse den 24 oktober 1924: Makulerandet av förrådskontrollkorten
omöjliggjorde eller försvårade en ingående granskning av förrådsbokföringen
samt stode dessutom i strid mot de allmänna bestämmelserna rörande
offentliga handlingars vård samt tiden och sättet för deras förvarande.
Med användande av de vid Göta trängkår begagnade förrådskontrollkorten
vore vederbörande regementsintendent icke i stånd att utöva
nödig kontroll över de olika uppbördsmännens persedeluppbörd, varigenom
det med kontrollkorten av departementen avsedda ändamålet förfelades.
Då emellertid kåreheferna meddelat, att rättelse av de anmärkta
felaktigheterna omedelbart komme att vidtagas, hemställde departementen,
att vid vad i ärendet förekommit måtte få bero.

Militieombudsmannen lät bero vid vad i ärendet förekommit.

to. Fråga om valet av annonsorgan vid vissa tjänstekungörelsers
införande i ortstidningar. I

I en till militieombudsmannen den 5 maj 1924 inkommen klagoskrift anförde
redaktören M. Karlgren i Eksjö för Smålands-Tidningens tryckeriaktiebolag
följande.

Enligt kungl. kungörelsen den il juni 1904 angående remonteringen vid
armén stadgades bl. a., att uppköp av remonter i större omfattning skulle
genom remonteringsstyrelsens försorg tillkännagivas i länskungörelserna
och »ortens tidningar». Smålands-Tidningen hade under sin 26-åriga tillvaro
vunnit så stor spridning runt om i bygderna, att den sedan lång tid
tillbaka utan gensägelse varit östra Jönköpings läns mest spridda annonsorgan;
och i anledning därav ansåge Karlgren, att annonser om remontuppköp
från ifrågavarande länsdel bort införas i nämnda tidning. Det
hade emellertid visat sig mycket svårt och i de flesta fall omöjligt att erhålla
dessa annonser. Karlgren hade muntligt talat om saken med remonteringsstyrelsens
ordförande vid ett dennes besök i Eksjö för några år
sedan, och både nämnde chef ställt sig sympatiskt förstående till Karlgrens
hemställan; men sedan remonteringsstyrelsens redogörare f. d. intendenten
Gh. M. Thelander skriftligen meddelat Karlgren, att redogöraren ensam
hade sig anförtrott distribueringen av remonteringsstyrelsens annonser,
så hade, ehuru Karlgren vid flera tillfällen hänvänt sig till Thelander i
ämnet, tidningen visserligen lyckats erhålla någon annons, men för det
mesta fått rent avslag på gjorda framställningar. Remontuppköp hade
verkställts i nämnda länsdel bl. a. åren 1915,1916,1921 och 1922, varjämte liknande
uppköp hade utsatts att hållas i Eksjö den 10 maj 1924, men för intetdera
av alla dessa är hade tidningen i fråga lyckats få någon enda annons om
remont uppköpen, under det att annonser härom införts i tidningar, vars
spridning i nämnda länsdel vore så gott som ingen. Den 19 augusti 1918
hade Thelander skrivit till Karlgren bl. a., att han icke förr än då haft
kännedom om att en tidning med namnet Smålands-Tidningen funnes till.
Tidningstaxor och dylikt läste han aldrig och komme ej heller att läsa,
lika litet som han hade anledning att på något sätt befatta sig med tidningars
postupplagors storlek. Han hade alltid anlitat de tidningar, som
han kände till eller genom hörsägner hört omtalas. Då Karlgren i maj 1922
hade anhållit att få en annons om remontuppköp i Nässjö och Vetlanda,
och detta så mycket hellre som Smålands-Tidningen i dessa bygder haft
och hade mycket stor spridning, hade Thelander i brev den 17 maj samma
år svarat bl. a., att antalet prenumeranter på såväl Smålands-Tidningen
som övriga tidningar i Småland vore honom skäligen likgiltigt, då han
ej läste någon enda av dem. På en från Smålands-Tidningen den 25 april
1924 avlåten skrivelse med förfrågan, huruvida tidningen ifråga icke finge
emotse annons om årets remontuppköp i Eksjö den 10 maj 1924 hade Karlgren
fått ett blankt avslag med motivering, att det vore remonteringsstyrelsen
fullkomligt likgiltigt, vilkendera av stadens tidningar, d. v. s. Smålands-Tidningen
eller Eksjötidningen ,som hade största spridningen. Av
ovanstående ville det synas som om den rena självtagna godtyckligheten
vore det avgörande för Thelander vid val av annonsorgan för statens
annonser, och detta vore i hög grad ägnat att förvåna, då övriga militära
såväl som andra myndigheter numera i allmänhet beflitade sig om att följa

144

lag och författning i dylika frågor. Det syntes Karlgren vara tämligen
oansvarigt av en statens tjänsteman att helt nonchalant förklara, att han
ingen anledning hade att befatta sig med tidningars upplagors storlek,
men att han i stället valde tidningar, som han genom hörsägner hört omtalas.
Egendomligt syntes det Karlgren vara, om ett sådant förfaringssätt
finge passera utan anmärkning. Thelander komme sannolikt att söka
värja sig för anmärkning genom att invända, att det och det året uppköp
av remonter »i större omfattning» icke hade behövt ske, men därtill kunde
dock anmärkas dels att under flera av de angivna åren ganska många remonter
inköpts och dels att alltid så många inköpts, att annons därom införts
i någon mindre spridd tidning; och då frågades, varför den mest lästa
ortstidningen skulle förbigås.

I yttrande den 12 maj 1924, vilket med anledning av klagomålen infordrades
från chefen för remonteringsstyrelsen, anförde Thelander under chefens
för remonteringsstyrelsen frånvaro bl. a. följande: Av kostnadsskäl måste
annonseringarna för remontuppköpen, vilka kostnader årligen belöpte sig
till högst avsevärda belopp — sålunda hade blott nyssnämnda dag avsänts
likvid för en del annonser med 1,924 kronor 23 öre — i möjligaste mån inskränkas.
I de orter, där uppköpen ägt rum i större omfattning, såsom i
Skåne och södra Småland med Öland, hade sålunda annonser intagits i
flera ortstidningar, då däremot vid mindre uppköp dylika annonser i re
geln endast införts i en ortstidning. Enär remontuppköpen i hela Jönköpings
län vore av ringa omfattning, hade, i anledning av ovanstående,
annonser intagits endast i en tidning på varje plats, där uppköpen ägt rum,
varvid olika tidningar, och däribland även Smålands-Tidningen, brukat
anlitas. Oaktat denna tidning enligt Karlgrens utsago vore ortens största,
och mest spridda tidning, hade dock Eksjö-Tidningen oftast brukat anlitas
vid annonseringen för remontuppköp, enär sistnämnda tidning ansetts mest
spridd bland den jordbrukande och hästuppfödande befolkningen i östra
Jönköpings län.

Redaktören Karlgren anförde i avgiven påminnelseskrift bl. a,: Thelan
der hade uppgivit, att det vore av kostnadsskäl, som annonseringarna an
gående remontuppköpen måste inskränkas. Emellertid föreskreve § 2
mom. 5 och 6 i ifrågavarande kungörelse ingenting därom, men däremot
hette det uttryckligen, att meddelande om remontuppköp skulle införas i
ortens tidningar. Enligt vad Karlgren inhämtat hade Thelander i regel
under de gångna åren låtit införa annons om remontuppköp minst 2 gånger
i en och samma tidning. Hade denna annons införts en gång i vardera av
stadens båda tidningar, som hade samma annonspris, så hade den annonseringen
icke blivit staten ett enda öre dyrare. Angående påståendet, att
remontuppköpen i hela Jönköpings län vore av ringa omfattning, hade
Karlgren en annan uppfattning och styrktes däri bl. a. av de fakta, att vid
remontuppköpen blott i Eksjö det ingalunda varit ovanligt att ända till
mellan 20 och 30 djur uppköpts varje gång. Sålunda hade i mars 1916 av

ett 30-tal uppvisado hästar 20 stycken uppköpts, och vid samma tid 1017
hade av 3(i uppvisade hästar icke mindre än 25 stycken godkänts. 1 värjo
fall hade emellertid alltid under årens lopp remonter uppköpts i så stor
omfattning, att annonsering i ortspress ansetts nödvändig, och då vore
frågan, varför under alla de angivna åren Smålands-Tidningen gått miste
om dessa annonser, då lag och författning stadgade, att de skulle införas i
ortens tidningar. Thelanders påstående, att Eksjö-Tidningen oftast anlitats
vid annonsering för remontuppköp, enär sistnämnda tidning ansetts
mest spridd bland den jordbrukande och hästuppfödande befolkningen i
östra Jönköpings län, ansåge Karlgren strida mot de svar, Thelander givit
Karlgren. I dessa hade det tydligt sagts, att ortstidningarnas spridning
vore remonteringsstyrelsen fullkomligt likgiltigt och att Thelander, då han
annonserade om remontuppköp för statens räkning, endast valde tidningar,
som han kände till eller genom hörsägner hört omtalas. Vem vore det,
som ansett en annan tidning mest spridd bland den jordbrukande och hästuppfödande
befolkningen i orten, då postverkets officiella uppgifter år
efter år bestyrkte, att ingen annan tidning i nämnda bygd hade ens tillnärmelsevis
så stor spridning på landsbygden som Smålands-Tidningen?
Thelander hade bort på något sätt styrka sitt påstående. År 1922 hade annonserats
om remontuppköp i Vetlanda i bl. a. Jönköpingstidningen Smålands
Allehanda, vilken tidning i närmaste orten eller i Östra, Västra och
Södra Vedbo härader hade sammanlagt cirka 150 postprenumeranter,
under det att Smålands-Tidningen i många år i dessa härader haft cirka
3,000 motsvarande abonnenter. Karlgrens uppfattning vore, att Thelander
valde annonsorgan efter fullkomliga godtycklighetsprinciper.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till redaktören Karlgren anhållit
att så vitt möjligt erhålla bestyrkta uppgifter rörande de i hans skrivelser
nämnda tidningars upplagor i de orter, där uppköpen förnämligast ägt
rum, lämnade Karlgren följande uppgifter. De platser, varest SmålandsTidningen
hade sin egentliga spridning, vore Södra Vedbo, Norra Vedbo,
östra och Västra härader, och i dessa fyra härader hade nämnda tidning
en lång följd av år haft en sammanlagd postupplaga på cirka 3,400 å 3,700
exemplar. Eksjö-Tidningens motsvarande upplaga inom samma område
hade under de senare åren varit cirka 2,000 exemplar och Smålands Allehandas
cirka 170 å 190 exemplar, allt enligt utdrag ur postverkets journaler.
Vad särskilt anginge 1922, bifogade Karlgren ett av två personer undertecknat
intyg, så lydande: »Att Smålands-Tidningen i februari månad

inom Södra Vedbo, Norra Vedbo, östra och Västra härader — städerna
icke medtagna — enligt postverkets journaler hade sammanlagt 3,635 postprenumeranter,
att Eksjö-Tidningen inom samma område samma tid hade
sammanlagt 1,970 postprenumeranter samt att Smålands Allehanda likaledes
inom samma område vid samma tid hade sammanlagt 183 postprenumeranter,
allt enligt utdrag ur postverkets journaler, intygas härmed på
begäran.»

10 — Militieombudsmannens ämbeisberättehc.

146

Vid slutlig prövning av ärendet den 12 juli 1924 fann tjänstförrättandc
militieombudsmannen klagomålen icke föranleda annan åtgärd än att på
grund av vad i ärendet förekommit militieombudsmannen i skrivelse samma
dag erinrade chefen för remonteringsstyrelsen därom, att i de fall, då meddelande
om tid och ställe för uppköp av remonter ansåges böra införas i
tidning inom orten, valet av den eller de tidningar, däri meddelandet infördes,
för vinnande av det med annonseringen avsedda ändamål givetvis
borde ske efter prövning i varje särskilt fall av ifrågakommande tidnings
lämplighet för ändamålet.

u. Fråga om rätt för regementskvartermästare att utfärda utlämningsorder
beträffande i regementes huvudförråd
förvarad materiel.

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde förrådsförvaltaren
vid Bodens artilleriregemente J. B. Stolt bl. a. följande.

Av regementsintendenten hade Stolt lördagen den 29 september 1923 erhållit
förfrågan, huruvida å huvudförrådet funnes stridsdomareband för
eventuell utlämning i anledning av förestående fälttjänstövningar med
Bodens trupper, samt anmält, att så vore förhållandet. På kvällen samma
dag hade Stolt uppsökts i sin bostad av sergeanten Svensson, vilken uppgivit,
att styckjunkaren Engdahl kl. 5.30 e. m. per telefon meddelat, att regementskvartermästaren
kaptenen Bertil Bendz önskade utbekomma ett antal
dylika band påföljande måndag kl. 9 f. m. Stolt hade då tillsagt sergeanten
att meddela styckjunkaren, att materielen skulle utlämnas mot
vederbörlig rekvisition å sagda tid eller tidigare, om så önskades. Någon
rekvisition hade emellertid icke avhörts, men ungefär kl. 10 f. m. sistnämnda
dag hade Stolt blivit uppkallad till regementskvartermästaren och
blivit tillrättavisad därför att icke materielen upplämnats å kaptenens rum
kl. 9 f. m. Stolt hade då åberopat intendenturmaterielreglementet och intendenturförrådsinstruktionen,
vilka föreskreve, att utlämning från huvudfönadet
finge ske endast mot skriftlig rekvisition och sedan regementsintendenten
därå tecknat utlämningsorder. Därtill hade kaptenen genmält,
att Stolt icke skulle rida på formaliteter, och befallt att Stolt genast skulle
avhämta materielen i fråga från huvudförrådet. Sedan hade kaptenen
skrivit eu rekvisition och å densamma själv utfärdat utlämningsordern
>p. b.» medelst anbringande av sin namnstämpel. Samtidigt därmed hade
kaptenen förklarat, att när han gåve order att från huvudförrådet persedlai
skulle utlämnas viss tid, skulle det också ske, och finge formaliteterna
bliva en senare fråga. Såvitt Stolt kunnat finna, hade regementsintendenten
befunnit sig inom kasernområdet vid tiden för relaterade händelse.
Vad nu detta fall i övrigt beträffade torde näppeligen kunna påstås, att
deii militära tjänstens krav hade behövt påfordra en dylik hastig behand -

147

lins av ifrågavarande ärende. Bestämmelserna angående fälttjänstövningarna
hade kungjorts å regementsorder den 24 september, alltså eu
vecka i förväg, vadan tillfälle funnits för kaptenen att i likhet med övriga
befälhavare i vederbörlig ordning inlämna rekvisition å önskad materiel.
Men saken hade även en annan sida. Arméns förrådsförvaltare hade i
ekonomiskt hänseende tilldelats en ställning, som knappast stode i riktigt
förhållande till de med deras miljonuppbörd av ömtålig materiel förenade
riskerna och ansvaret. Skulle emellertid detta ekonomiska ansvar kunna
utkrävas, om det gällde, torde det vara nödvändigt att det skydd, uppbördsmännen
enligt gällande författningar åtnjöte, icke gjordes illusoriskt
genom kommandospråk. Uppbördsförhållandena vore många gånger svåra
nog ändå, icke minst på grund av de ständigt förekommande cirkulationerna
av lånemateriel, varå rekvisitioner i hundratal förvarades och beträffande
vilka vid inlämningar ofta en eller flera saker fattades, vadan
verifikationerna sedan måste förvaras åratal, innan utredningen blivit
slutförd och beslut fattats om materielens avförande ur räkenskaperna.
Dylika förhållanden vore icke ägnade att underlätta möjligheterna för
uppbördsmannen att undgå förlustrisker. Skulle han dessutom vara skyldig
att, på eu muntlig order av regementskvartermästaren, från liuvudförrådet
låta borttransportera materiel i större eller mindre omfattning, medan
formaliteterna finge ordnas efteråt efter vederbörandes gottfinnande,
torde ingen domstol kunna göra en förrådsförvaltare ansvarsskyldig för
uppkommande brister i hans förrådsuppbörd. Visserligen rörde sig den
ifrågavarande utlämningen om en relativt obetydlig sak, men en annan
gång kunde det gälla betydligt större värden. Med hänsyn till vad som
inträffat måste det såväl för Stolt som övriga förrådsuppbördsmän vara
av vikt att få ett uttalande av militieombudsmannen om vilka rättigheter
intendenturmaterielreglementet gåve regementskvartermästaren beträffande
tjänsten vid huvudförrådet, ävensom vilka skyldigheter detsamma
i berört hänseende ålade förrådsförvaltaren gentemot nämnda myndighetsperson.
Detta icke minst med hänsyn till förrådsförvaltarens ställning till
sin egentlige förman, regementsintendenten. På grund av det anförda
hemställde Stolt, att militieombudsmannen ville dels göra ett prejudicerande
uttalande angående regementskvartermästarens och förrådsförvaltarens
rättigheter och skyldigheter gentemot varandra i vad rörde förrådstjänsten,
dels i övrigt vidtaga de åtgärder, vilka kunde befinnas vara av
behovet påkallade.

I infordrat yttrande i ärendet anförde chefen för Bodens artilleriregemente
översten A. Lyström: Vad anginge den första delen av Stolts hemställan
så innehölle vederbörliga reglementen och instruktioner erforderliga
bestämmelser i berörda avseende, och torde därför det av Stolt anförda
fall icke vara av beskaffenhet att kräva något prejudicerande uttalande.
Vad senare delen av Stolts hemställan beträffade ansåge regementschefen,
att enda sättet att vinna full klarhet i förhållandet mellan Stolt och rege -

148

mentskvartermästaren vore, att utredning och förhör i vederbörlig ordning
hölles.

Begementschefen insände jämväl yttrande från kaptenen Bendz, vari
denne anförde: Fälttjänstövningar med Bodens trupper både anbefallts
att taga sin början den 1 oktober 1924 kl. 11 f. m. Bendz hade beordrats att
deltaga som.adjutant hos chefen för artilleristridsdomargruppen. I sådan
egenskap hade han att ombestyra anskaffande av blågula band för gruppen,
som enligt instruktion för fälttjänstövningar skulle bära dylika. Antalet
band hade först lördagen den 29 september kunnat ungefärligen bestämmas.
Bendz hade denna dag bett regementsintendenten att anskaffa
9 stycken band till kl. 9 f. m. den 1 oktober, då stridsdomargruppen skulle
samlas hos regementschefen. Bendz hade använt denna form för begäran,
enär han ej visste, huruvida banden funnes i förråd eller behövde inköpas.
Begementsintendenten hade utlovat, att Bendz skulle erhålla dem vid
sagda tid, och Bendz hade då givetvis antagit, att så skulle ske, väl vetande
sin skyldighet att lämna kvitto å banden. Som strax före kl. 9 den 1 oktober
intet avhörts rörande banden, hade Bendz gått in på regementsintendentens
expedition för att efterhöra dessa. Där hade Bendz emellertid icke
råkat regementsintendenten, utan en å expeditionen tjänstgörande underofficer,
som på Bendz" begäran anmodat förrådsförvaltaren att tillhandahålla
banden. Som därmed brådskade (sammanträdet med stridsdomarna
skulle vara kl. 9, dessas verksamhet skulle genomgås och förflyttning en
vägsträcka av c:a 1 mil skulle äga rum, allt före kl. 11 f. in.), hade Bendz
återigen anmodat en underofficer att bedja förrådsförvaltaren sända upp
banden. Detta innebure intet oformenligt, då banden ju kunde medföras
och först mot kvitto avlämnas. Klockan hade nu blivit 9, och sammanträdet
med stridsdomarna hade börjat. När detta vid 34 10-tiden hade slutat,
hade Bendz tillfrågats om banden. För att erhålla dessa, hade han eftersänt
förrådsförvaltaren och anbefallt denne att gå efter banden. Så snart
förrådsförvaltaren kommit med dessa, hade Bendz utskrivit rekvisitionen,
för tids vinnande med blyerts, så att de väntande stridsdomarna ej i onödan
skulle förspilla tid och enär banden voro avsedda att endast kortare
tid tagas i bruk. Bekvisitionen vore fullt formenlig med utlämningsorder,
skriven på befallning av regementskvartermästare och vederbörligen kvitterad.
Enligt intendenturförrådsinstruktionen § 11 mom. 10 skedde utlämning
från förråd på skriftlig order från bl. a. regementschef, och enligt
1. Exp. § 4: 23 ägde regementskvartermästaren i chefens namn utfärda,
befallning, vilken befallning skulle åtlyda® som utgången från chefen själv.
Förrådsförvaltårens åsikt, att endast regementsintendenten kunde anbefalla
utlämning, vore därför icke riktig. Bendz hade icke ansett sig behöva
inhämta chefens bestämmande rörande utlämning av banden dels på grund
av brådskan att anskaffa dessa, dels emedan banden enligt den nämnda
instruktionen för fälttjänstövningar skulle bäras. Då Bendz överlämnat
rekvisitionen och mottagit banden hade förrådsförvaltaren bejakande be -

14!)

svarat frågan, om allt vore i sin ordning. Bendz an Båge, att förrådsförvaltaren
gjort allt för att försvåra erhållandet av banden. Med tanke på ett
liknande fall, som inträffat hösten 1921, och det passerade hade Bendz, icke
tillrättavisande, utan undervisande framhållit det lämpliga i att använda
formella bestämmelser med förstånd och samtidigt påpekat, att i egenskap
av regementskvartermästare kunde han utfärda order på befallning samt
att regementschefen hade rätt taga ut hela förrådet, om så behövdes.

Sedan Stolt inkommit med påminnelser i ärendet, avlät militieombudsmannen
till chefen för Bodens artilleriregemente den 12 december 1923 en
skrivelse, vari anfördes, bl. a., följande.

Enligt instruktionen rörande intendentur förråd en § 11 mom. 10 finge utlämning
från huvudförråd ske endast på grund av regementschefens
eller regementsintendentens skriftliga order. Enligt intendenturmaterielreglementet
§ 10 c) ålåge förrådsförvaltare att, på rekvisition, till kompanier
och likställda förband, regementsväbel, köksföreståndare m. fl. utlämna
intendenturmateriel från regementets huvudförråd, sedan utlämningsorder
blivit å rekvisitionen tecknad av regementsintendenten. I instruktion
för expeditionstjänsten vid armén § 4 mom. 23 stadgades, att
tjänstemeddelande, som utginge från en expedition, skulle vara undertecknat
av vederbörande chef, att vissa tjänstemeddelanden dock, på sätt å behöriga
ställen i nämnda instruktion närmare angåves eller eljest vore särskilt
föreskrivet, finge på befallning undertecknas av bl. a. regementskvartermästare,
samt att, då i trängande fall chefens bestämmande icke
kunde inhämtas, regementskvartermästare finge på eget ansvar i chefens
namn utfärda befallningar. Då av de utav regementschefen och kaptenen
Bendz i ärendet avgivna yttranden icke framginge, med stöd av vilken
föreskrift Bendz å den i ärendet ifrågakomna rekvisitionssedel tecknat utlämningsorder,
och då Stolt i sin till militieombudsmannen senast ingivna
skrift uppgivit, att regementschefen vid det tillfälle, då Bendz utfärdat berörda
order, befunnit sig på sitt tjänsterum, vilket vore beläget omedelbart
intill regementskvartermästarens tjänsterum, anmodades regementschefen
att efter vederbörandes hörande till militieombudsmannen inkomma med
förnyat yttrande i ärendet.

I avgivet yttrande anförde regementschefen'' härefter: Utlämning från
regementets huvudförråd skedde dels enligt bestämmelserna i intendentur -förrådsinstruktionen § 11 mom. 10, d. v. s. på regementschefens eller regementsintendentens
skriftliga order, dels enligt föreskrifterna i intendenturmaterielreglementet
§ 10 c, d. v. s. sedan utlämningsorder blivit å rekvisitionen
tecknad av regementsintendenten. Enligt bestämmelserna i I. Exp.
§ 4 mom. 23 tredje stycket vore regementskvartermästaren tillerkänd rättighet
att, då i trängande fall chefens bestämmande icke kunde inhämtas,
på eget ansvar utfärda befallningar i chefens namn. Med stöd av denna
bestämmelse, som ålade vederbörande klar och tydlig ansvarsskyldighet

150

för den vidtagna åtgärden, kunde således regementschefens i intendenturförrådsinstruktionen
omnämnda skriftliga order utfärdas av regementskvartermästaren
»på befallning». Däremot ansåge regementschefen icke
föreskrifterna i andra stycket av samma moment berättiga regementskvartermästare
att »på befallning» underteckna utlämningsorder. Även om sålunda
en utlämningsorder, då trängande fall förelåge, kunde utfärdas av
regementskvartermästare »på befallning», ansåge regementschefen dock
detta i regel icke borde förekomma. Därav följde emellertid icke, att någon
inskränkning i nämnda bestämmelse borde ske, enär omständigheter kunde
förekomma, som gjorde en omedelbar utlämning nödvändig.

Vid regementschefens berörda yttrande var fogat förnyat yttrande i ärendet
från kaptenen Bendz av följande innehåll: Enligt regementsorder den
24 september 1923 både bestämts antalet ordonnanser för stridsdomare. På
grund av väderleks- och andra förhållanden hade regementschefen emellertid
ansett, att en ändring därav möjligen kunde förekomma, då motorcyklar
i stället för hästar kunde komma till användning. Regementschefen
hade den 29 september beslutat att använda motorcyklar, och därför hade
Bendz först sistnämnda dag kunnat bestämma bandens antal. Stridsdomarna
hade sammanträtt i regementschefens rum den 1 oktober kl. 9
f. m. Bendz hade själv ej varit närvarande, emedan han i huvudsak kände
de direktiv, som regementschefen då skulle utfärda, och emedan Bendz
hade att ordna med expeditionens angelägenheter. Bendz hade, medan
sammanträdet pågick, försökt få tåg i regementsintendenten för att erhålla
utlämningsorder, men icke kunnat anträffa honom. Bendz hade därför
att välja på antingen att avbryta sammanträdet för att erhålla regementschefens
utlämningsorder, i vilket fall Bendz hade inkräktat på den ytterligt
knappa tiden, eller att på eget ansvar skriva ordern på befallning. I
detta fall hade Bendz ej tvekat på följande grunder: 1) möjlighet av
stridsdomarnas försenande förefanns; 2) regementsintendenten kunde ej
anträffas; 3) värdet av det utrekvirerade var av synnerligen ringa betydelse
oeh skulle vara i användning endast ett fåtal dagar; 4) om han underställt
ärendet regementschefens prövning, hade denne på grund av bestämmelserna
i »Instruktion för fälttjänstövningar» måst anbefalla utlämnandet
av banden. Med stöd av I. Exp. § 4 inom. 23 tredje stycket hade Bendz
därför utfärdat utlämningsordern. Hade det gällt en utlämning av större
värde eller för längre tid, hade Bendz sannolikt tagit risken att avbryta
sammanträdet samt i varje fall vid första lägliga tillfälle begärt regementschefens
sanktionering av utlämningsordern. Under de fyra år, som
Bendz tjänstgjort som regementskvartermästare, hade han, sig veterlig!,
icke mer än denna enda gång utfärdat eller behövt utfärda utlämningsorder
på befallning. Något missbruk av denna rätt torde därför icke föreligga eller
befaras. Bendz kände fullt väl det på honom i detta avseende lagda ansvalet,
och hade Bendz på allt sätt försökt gå den vanliga vägen med en rekvi -

151

sition, d. v. s. att erhålla regementsintendentens utlämningsorder. Först
sedan denna utväg ej varit Bendz möjlig att använda och för att icke äventyra
stridsdomarnas inställelse, hade han utskrivit utlämningsordern.

Vid slutlig prövning av ärendet fann militieombudsmannen — på de av
regementschefen åberopade skäl och med hänsyn till vad regementskvartermästaren
kaptenen Bendz anfört — förrådsförvaltaren Stolts klagomål ej
förtjäna vidare avseende.

12. Oriktig- avfattning av kungörelse om värnpliktstjänstgöring.

Handlingarna i ett genom klagomål av värnpliktige nr 440 47/1919 Ture
Sköld hos militieombudsmannen anhängiggjort ärende utvisa följande.

Sköld hade under vintern 1920—1921 jämlikt generalorder 1068/1920 fullgjort
120 dagars första tjänstgöring samt, enär han enligt generalorder
590/1920 erhållit uppskov med inryckningen till hösten 1920, i omedelbar
följd därefter första repetitionsövningen. På hösten 1921 fullgjorde Sköld
därefter enligt generalorder 1275/1920 andra repetitionsövningen. Sköld
hade då tjänstgjort sammanlagt 170 dagar.

Den 9 augusti 1922 utfärdade befälhavaren för Norrtälje rullföringsområde,
nr 47, majoren Gustaf von Schulzenheim kungörelse för värnpliktiga
tillhörande nämnda rullföringsområde, vilka icke fullgjort föreskrivna
repetitionsövningar. Denna kungörelse var i hithörande delar så lydande:

»1. Infanteriet inkallas årsklasserna 1919, utom de som genom personlig
order äro, varit eller skola inkallas till repetitionsövning 1922 och inställt
sig eller skola inställa sig, 1920, utom de höstinryckande, som fullgjort l:a
och 2:a repetitionsövning i sammanhang med första tjänstgöring, och 1921,
utom de höstinryckande, som fullgjort l:a och 2:a repetitionsövning i eu
följd med första tjänstgöring den 11 september. De av 1919 års klass, som
fullgjort 165 dagars tjänstgöring under 1920 och 1921, hava fullgjort sin
repeti tionsövn ing.»

Sköld, som under åren 1920 och 1921 fullgjort mer än 165 dagars övning,
uteblev från honom under år 1922 författningsenligt åliggande repetitionsövning.
Han blev med anledning därav efterspanad såsom utan laga förfall
frånvarande från denna övning och överförd till årsklass 1920.

Jämväl påföljande år 1923, under vilket sistnämnda årsklass, men ej
klass 1919, inkallades till tjänstgöring, uteblev Sköld, varefter efterspaningssedel
rörande honom ånyo utfärdades.

Den 1 oktober 1923 inställde sig Sköld vid Göta livgarde, varifrån han
emellertid, sedan vid verkställd utredning framgått, att han icke kunde
fällas till ansvar för sitt utblivande, hemförlovades med anteckning å
värnpliktskortet »med laga förfall frånvarande 1923».

I sin klagoskrift uppgav Sköld, att han uteblivit från repetitionsövnin -

152

#en år 1922, enär i den av rullföringsbefälhavaren utfärdade kungörelsen
stode, att den, som fullgjort sin tjänstgöring med 165 dagar, skulle anses
hava fullgjort sin repetitionsövning, och från repetitionsövningen år 1923,
enär 1919 års klass då ej blivit inkallad till tjänstgöring, samt att han inställt
sig den 1 oktober 1923, enär han dåmera erfarit, att han blivit efterspanad.
Vid klagoskriften hade Sköld fogat en så lydande räkning:

»Till Kungl. Göta livgarde Sthlm
från undertecknade.

Räkning för tillgodohavande ersättning för oriktig inställelse till Kung!.
Göta livgarde

Skjuts fr. Sälna—Rosersberg .
biljett Rosersberg—Stockholm
skjuts från Rosersberg—Sälna
dagtraktamente ...............

	5: — 2-
	5- —
	10: —

Summa kronor	22: —

Sälna den 1 oktober 1923.»

I ärendet avgav majoren von Sehulzenheim den 4 oktober 1923 infordrat
yttrande, däri anfördes: Sköld, som tillhörde 1919 års klass och som sagda
år skulle hava fullgjort repetitionsövning, hade icke inställt sig, varför
han blivit efterspanad. Sköld hade jämväl blivit efterspanad år 1923 och
såsom utan laga förfall, frånvarande år 1922 blivit överförd till årsklassen
1920. Enligt generalorder 1921 skulle de, som fullgjort 110 dagars första
tjänstgöring och 30 dagars repetitionsövning, få räkna sig tillgodo denna
tjänstgöring såsom fullgjord första tjänstgöring samt första och andra
repetitionsövning, men hade de att fullgöra tredje repetitionsövningen med
25 dagar år 1922. Sköld hade såsom höstinryckande fått fullgöra första
tjänstgöringen med 120 dagar samt skulle därjämte fullgöra den tredje
repetitionsövningen. I

I skrivelse till majoren von Sehulzenheim den 23 november 1923 anförde
militieombudsmannen följande.

Med hänsyn till ordalagen i ovanberörda kungörelse torde Sköld, därest
han ej annorledes kallats, icke kunna anses hava varit inkallad till tjänstgöring
under år 1922 och följaktligen ej heller varit skyldig inställa sig till
tjänstgöring nämnda år. På grund härav torde Sköld saknat anledning
antaga, att han blivit omförd till närmast yngre årsklass. Skölds underlåtenhet
att på grund av 1923 års kungörelse, som väl avsett 1920 års, men
ej 1919 års klass, inställa sig till tjänstgöring syntes därför vara att anse
såsom en följd av den av von Sehulzenheim utfärdade kungörelsens omförmälda
innehåll.

Gä Sköld sedermera, efter erhållen kunskap om att han efterspanades, på
sätt det så länge tjänstgöringstiden varade torde hava ålegat honom ome -

15a

delbart cell utan att avvakta efterspaningens resultat inställt sig till tjänst
göring vid regementet, måste lian härför vidkännas utgifter, som, dä han
genast efter förhörets anställande författningsenligt hem förlovades, blivit
för honom onyttiga.

Vid ovan anförda förhållanden hade det synts militieombudsmannen
framgå, att von Schulzenheim genom att i kungörelsen särskilt angiva, att
densamma ej ägde tillämpning ä dem, som i likhet med Sköld fullgjort 165
dagars övning under åren 1920 och 1921, varit vållande till den skada, Sköld
på angivet sätt lidit.

Innan militieombudsmannen emellertid vidtoge ytterligare åtgärd i
ärendet i denna del, ville militieombudsmannen bereda von Schulzenheim
tillfälle gottgöra Sköld för hans ifrågavarande utgifter.

Med skrivelse den 23 april 1924 överlämnade majoren von Schulzenheim
postanvisningskvitto utvisande, att i postanvisning samma dag till Sköld
avsänts ett belopp av 5 kronor. I skrivelsen anförde majoren von Schulzenheim,
att den ifrågavarande ersättningen av majoren beräknats sålunda:

Färdavlöning å 50 öre ...................... kr. 1: —

Biljett Rosersberg-—Stockholm .............. » 2: —

1 nymil Sälna—Rosersberg .................. » 1: —

» » Rosersberg—Skina ............---- » 1; —

Summa kronor 5: — I

I skrivelse till Sköld den 28 april 1924 anförde militieombudsmannen
härefter:

Den i kungörelsen för värnpliktiga tillhörande Norrtälje rullföringsområde,
nr 47, av den 9 augusti 1922 införda bestämmelsen, att de av 1919 års
klass, som fullgjort 165 dagars tjänstgöring under 1920 och 1921, hade fullgjort
sin repetitionsövning, gällde icke den kategori värnpliktiga, till vilken
Sköld hörde. Skölds skyldighet hade varit att år 1922 fullgöra 3. repetitionsövningen.
Det förhållandet, att Sköld pa grund av generalorder
590/1920 erhållit rätt att fullgöra sin 1. tjänstgöring och 1. repetitionsövning
i en följd från hösten 1920 till våren 1921 med 1(0 dagar, hade icke
befriat honom från fullgörandet av 3. repetitionsövningen jämlikt generalorder
nr 1140/1921. Emellertid hade ovannämnda kungörelse erhållit sådan
avfattning, att Sköld icke syntes hava saknat skäl antaga, det han ej haft
skyldighet att fullgöra någon ytterligare repetitionsövning efter 1921. På
grund av de föreliggande omständigheterna hade Sköld därför icke kunnat
fällas till ansvar för sitt uteblivande, utan då Sköld, såsom efterspanad,
självmant inställt sig vid regementet den 1 oktober 1922, hade han hemförlovats,
sedan upplysning lämnats honom om skyldigheten att år 1924 fullgöra
3. repetitionsövningen. En följd av Skölds uteblivande vore, att han

154

överförts till årsklassen 1921. Då Sköld emellertid torde varit medveten
om sin skyldighet att fullgöra 8. repetitionsövningen och i varje fall med
mindre omgång och kostnad än nu skett kunnat övertyga sig om huru kungörelsen
ifråga skulle tydas, och då Sköld följaktligen måste anses delvis
själv varit vållande till den för honom onyttiga inställelsen och därav föranledd
skada, hade militieombudsmannen, sedan rullföringsbefälhavaren
med skrivelse den 23 april 1924 visat, att han i postanvisning tillsänt Sköld
ett belopp av 5 kronor, ej funnit skäl att i ärendet vidtaga någon vtterligare
åtgärd.

13. Värnpliktig- hämtad och införpassad till regemente på grund av
förment uteblivande från övning, som han redan fullgjort.

Fråga om obehörigt kvarhållande av den värnpliktige.

Fråga därjämte, huruvida regementskvartermästare äger rätt att

förordna om förhör.

Utfärdande av efterspaningssedel innebär icke i och för sig
förordnande om häktning.

(Jfr i sistnämnda fråga militieombudsmannens ämbetsberättelse till
1922 års riksdag, sid. 150 ff.) I

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde värnpliktige
nr 595 74/1916 Gustaf Samuel Helin bl. a. följande: Den 30 september 1923
hade Helin under tillfällig vistelse i Boden, dit han avrest från arbetsplatsen
i V uollenm, blivit av en polisman anhållen och införpassad till Norrbottens
regemente på grund därav, att han skulle hava underlåtit att inställa
sig till repetitionsövning. Efter förhör inför majoren C. P. von
Gerber hade Helin samma dag kl. omkring IL» f. m. insatts i arrest och
fått Qvarstanna därstädes till påföljande dag kl. 11.45 f. m„ då han utsläppts,
därvid tillkännagivits, att anhållandet berott på någon felanteckning angående
Helin å vederbörande expedition. Då Helin fullgjort ifrågavarande
övning i rätt tid, anhölle Helin, att han måtte genom militieombudsmannens
medverkan få ersättning för det oförskyllda lidande han fått utstå
med 150 kronor och för förlorad arbetsförtjänst under två dagar jämte resekostnadsersättning
med tillhopa 25 kronor 80 öre, eller med sammanlagt 175
kronor 80 öre.

Med anledning av klagoskriften avgav chefen för Norrbottens regemente
den 29 november 1923 infordrat utlåtande i ärendet och bifogade därvid en
av kaptenen G. F. Höjer den 22 i samma månad avgiven förklaring.

Kaptenen Höjer anförde däri hl. a.: Helin, som fullgjort sin värnplikt
och krigstjänstgöring med flera års uppehåll mellan 1. och 2. repetitionsovningarna
å dels 2. och dels 11. kompanierna, hade vid 1922 års repetitionsövning,
pa grund av den sedan hans första tjänstgöring nyinförda längd -

155

indelningen, placerats å livkompaniet, för vilket kaptenen förde befälet,
men hade blivit utbildad som sjukbärare och ej bott å kompaniet. Hans
värnpliktskort syntes ej hava kommit kompaniet tillhanda, utan hade tro
ligen cirkulerat mellan 2. och 11. kompanierna, och på denna grund hade
någon anteckning ej blivit gjord å värnpliktskortet men väl i inskrivningsboken.
De av Helin framställda ersättningsanspråken för oförskyllt lidande
m. in. bestredes.

För egen del anförde regementschefen bl. a.: Helins klagomål över
onödigt lång arrestering vore fullkomligt oberättigade. Söndagen den
.10 september 1923 på förmiddagen hade Helin avlämnats till föreståndaren
för regementets häkte, varefter förhör omedelbart anbefallts genom
order å efterspaningssedeln. För att vinna klarhet i Helins tilltrasslade
värnpliktsförhållanden hade det varit nödvändigt inhämta upplysningar
från vederbörande rullf örings befälhavare. Oaktat denne vore bosatt i Boden,
toge det givetvis likväl en viss tid att utreda värnpliktsfrågor, i synnerhet
om dessa såsom i förevarande fall ej vore så klara. Under ifrågavarande
söndag hade dessutom rått ett brådskande arbete på alla expeditioner,
enär regementet påföljande morgon skulle avmarschera för deltagande
i flera dagars fälttjänstövningar med den övriga garnisonen. När
utredningen givit vid handen, att Helin fullgjort repetitionsövning år 1922
och sålunda oriktigt efterspanats, hade han på måndagens förmiddag av
regementsbefälhavaren blivit fritagen från ansvar och lösgivits ur arresten.
Snabbare handläggning hade icke kunnat ske. Den felaktiga införpassningen
hade berott på att anteckning om fullgjord repetitionsövning
1922 ej varit införd å värnpliktskortet. Det hade ålegat vederbörande
kompanichef att härom göra anteckning, efter det Helin avslutat sin tjänstgöring.
Dessa anteckningar utgjorde den grund, efter vilken en värnpliktig
framdeles skulle inkallas. Även om i förevarande fall Helin tjänstgjort
som sjukbärare och ej varit förlagd vid livkompaniet, hade han dock
i avlönings- och värnpliktshänseende redovisats vid sagda kompani, vars
chef följaktligen vore ansvarig för fullständigandet av hans värnpliktshandlingar,
d. v. s. i främsta rummet värnpliktskort och inskrivningsbok.
Huruvida — såsom kompanichefen i sin förklaring uppgåve — värnpliktskortet
»cirkulerat mellan 2. och 11. kompanierna», kunde ej nu utredas,
men förefölle föga sannolikt. Hade värnpliktskortet saknats vid livkompaniet,
skulle anmälan härom hava gjorts till regementsexpeditionen i enlighet
med bestämmelserna i inskrivningsförordningen. § 104, i vilket fall
klarhet omedelbart vunnits rörande detsamma eller eventuellt ett dubblettkort
utskrivits inom rullföringsexpeditionen. Regementschefen hade av
linjemästaren vid Bodens telegrafstation, under vilkens befäl Helin stått
beträffande det arbete, vid vilket Helin vid tiden för införpassningen varit
sysselsatt, inhämtat, att Helin av telegrafverket erhållit en avlöning av
8 kronor om dagen. Ävenledes både meddelats, att telegrafverket icke läte
linjearbete eller dylikt pågå under sön- och helgdagar, varför Helin så -

156

lunda ick kunde fordra ersättning för förlorad arbetsförtjänst för söndagen
den 30 september 1923. Helin vore bosatt i Boden och uppgåve
själv, att han i en privat angelägenhet rest dit från den tillfälliga arbetsplatsen
i Vuollerim. Denna resa hade sålunda intet att skaffa med införpassandet,
ty Helin hade först efter ankomsten till Boden påträffats av polis
och därefter avförts till regementet. Dit måste sålunda fastslås, att
resan varit fullt frivillig, varför någon ersättning för densamma ej hörde
utgå.

Vid regementschefens yttrande hade fogats
dels en i nedanintagna delar så lydande handling:

»Efterspaningssedel.

Värnpliktige

inskr.-nr: 595 74/1916 namn: Helin, Gustav Samuel

födelsetid: 27/7 1896, yrke m. m. arbetare

län, kyrkobokföringsort och hemvist därstädes: Boden

har utan anmält laga förfall uteblivit, avvikit från inställelse till repetitionsövning
med inryckningsdag den 10. 9. 1923 och bör, jämlikt nådiga
kungörelsen angående hämtning av värnpliktiga, som uteblivit från
tjänstgöring m. m., ofördröjligen efterspanas, hämtas och inställas vid
Kungl. Norrbottens regemente i Boden.

Boden den 21 september 1923.

Namn: E. Nordenskjöld.

Tjänstebefattning: Regementschef.

Anvisningar

för den, som verkställer efterspaningen och

Olof Dahlquist.
hämtningen.

2) Gör den efterspanade invändning mot hämtningsåtgärden under förebärande,
att han fullgjort den avsedda tjänstgöringen, erhållit uppskov
med densamma, frikallats från värnpliktens vidare fullgörande eller jämlikt
värnpliktslagen har laga förfall för uteblivandet, skall den, som har
att verkställa hämtningen, uppmana den efterspanade att förete intyg,
som styrker hans påstående.

Härvid är följande att iakttaga.

Fullgjord tjänstgöring finnes antecknad i inskrivningsboken under
''tjänstgöring’.

Intyg om, att tjänstgöringen är fullgjord eller att den efterspanade erhållit
uppskov med tjänstgöringen eller undfått frikallelse eller har laga
förfall föi uteblivandet, skall prövas av vederbörande polismyndighet,
som, därest intyget befinnes giltigt, tecknar avskrift av detsamma å denna
sedel och avbryter hämtningsåtgärden.

— ---------»•

157

dels protokoll vid ett av majoren von Gerber den 30 september 1923
hållet förhör med Helin, varav inhämtades bl. a., att Helin vid förhöret
företett sin inskrivningsbok;

dels ock avskrift av Helins värnpliktskort, sådant det befanns vid Helins
efterspanande, utvisande att Helin åren 1916 och 1917 fullgjort första
tjänstgöring samt år 1917 första repetitionsövning, att han år 1918, då
han skulle hava fullgjort andra repetitionsövningen varit frånvarande
utan laga förfall och efterspanats, att han år 1919 jämlikt generalorder
nr 1048/1919 erhållit uppskov med sistnämnda övning, samt att han åren
1920, 1921, 1922 och 1923 skulle utan laga förfall underlåtit inställa sig för
fullgörande av övningen.

Sedan Helin beretts tillfälle att i ärendet inkomma med påminnelser,
varav han emellertid icke begagnade sig-, anförde militieombudsmannen i
skrivelse till kaptenen Höjer den 12 januari 1924 följande.

Av vad i ärendet förekommit torde framgå, att Helin vid ifrågavarande
tillfälle anhållits och införpassats till regementet med anledning därav
att Höjer, som tjänstgjort såsom kompanichef vid det kompani, där Helin
år 1922 fullgjort ifrågavarande övning, underlåtit ombesörja, att vederbörlig
anteckning rörande fullgörandet av berörda övning verkställts a
Helins värnpliktskort. Militieombudsmannen hade därför icke kunnat
undgå finna Höjer ansvarig för den skada, som förorsakats Helin med
anledning av ifrågavarande införpassning. Med hänsyn till i ärendet
upplysta förhållanden och då Helin icke ens uppgivit, att den av honom
till Boden företagna resan blivit för honom onyttig därigenom att han
under s(bulagen den 30 september och måndagen den 1 oktober 1923 varit
i arrest, torde vara riktigt att Helins utgifter för resan icke kunde anses
förorsakade av hans införpassning och arresterande. Ej heller syntes
Helin, på sätt regementschefen anfört, berättigad till ersättning för minskad
arbetsförtjänst under mera än en dag. Häremot syntes Helins krav
på ersättning för förlust av en dags arbetsförtjänst och för lidande, som
tillskyndats honom genom införpassningen och frihetens förlust under
två dagar vara befogat. I sådant hänseende syntes Höjer följaktligen
ersättningsskyldig. Innan militieombudsmannen beslutade om ytterligare
åtgärd i ärendet, ville militieombudsmannen emellertid genom skrivelsen
bereda Höjer tillfälle att, därest han med hänsyn till vad i skrivelsen
anförts skulle finna anledning därtill, med skäligt belopp ersätta klaganden.

I skrivelse till militieombudsmannen den 4 februari 1924 anförde kaptenen
Höjer; Det hade varit kronobetjäningens skyldighet att avbryta
liämtningsåtgärden, när Helin genom uppvisande av sin inskrivningsbok,
vari anteckning om fullgjord tjänstgöring funnits införd, hade företett
giltigt intyg. Hämtningsåtgärden hade även bort avbrytas, när det vid
Helins ankomst till regementet omedelbart upplysts från livkompaniet,
att Helin fullgjort sin värnplikt och Helin även vid detta tillfälle genom

158

uppvisande av sin medförda inskrivningsbok visat sig liava fullgjort sin
tjänstgöring. Om polismyndigheterna efterkommit anvisningarna i mom.
2 i efterspaningssedeln, hade ej införpassningen behövt förekomma och
felet med anteckningen å värnpliktssedeln lätteligen kunnat rättas. Då
emellertid genom försummelse från livkompaniets sida att anmäla olikhet
mellan inskrivningsbok och värnpliktssedel förorsakat, att Helin misstänkts
att ej slutligen hava fullgjort sina repetitionsövningar och på den
grund uppsökts av polis, vore Höjer villig lämna Helin en ersättning av
25 kronor, men ansåge kaptenen sig ej skyldig ersätta Helin för oförskyllt
lidande på grund av hämtning och insättandet samt kvarhållande i arrest.

Med anledning av vad kaptenen Höjer sålunda anfört anmodade militieombudsmannen
dels stadsstyrelsen i Boden att infordra yttrande från
vederbörande polisbetjänt, dels ock regementschefen att efter vederbörandes
hörande såväl avgiva yttrande angående anledningen till att Helin
insatts och efter förhöret kvarhållits i arresten som meddela på vems
befallning det skett.

I avgivet yttrande anförde härefter extra poliskonstapeln F. B. Lööf
följande: Sedan Helin den 30 september 1923 av Lööf anträffats i Boden,
nade Helin blivit tillfrågad, huruvida ifrågavarande repetitionsövning
blivit fullgjord och om Helin kunde styrka att så vore fallet, vartill Helin
svarat jakande samt företett inskrivningsbok. Då anteckningen angående
Helins tjänstgöring varit mycket tvivelaktig och visshet ej kunnat er
hållas, huru det förhölle sig med tjänstgöringen, hade Lööf anmält saken
till sin närmaste förman, överkonstapeln F. O. Lööf, vilken omedelbart
per telefon gjort förfrågan hos befälhavaren för Bodens rullföringsomlåde,
där Helin varit bokförd, samt efter samtal med rullföringsexpeditionen
beordrat F. B. Lööf att fortsätta åtgärden med Helins införpassande
till regementet, där Helin kunde erhålla rättelse. I anledning härav
hade F. B. Lööf inställt Helin å livkompaniet vid Norrbottens regemente
och avlämnat honom där mot kvitto, sedan kaptenen Höjer först förklarat,
att Helin skulle kvarstanna vid regementet. Dessförinnan hade kaptenen
själv läst i Helins inskrivningsbok.

Vid yttrandet var fogat intyg av polisöverkonstapeln F. O. Lööf att
han vid ifrågavarande tillfälle per telefon satt sig i förbindelse med rullföringsområdesbefälhavaren,
vilken, sedan F. O. Lööf ur Helins inskrivningsbok
uppläst de anteckningar, som rörde Helins tjänstgöring, för
klarat, att dessa icke vore tillfyllest samt att Helin måste införpassas till
regementet »för att erhålla rättelse i saken».

Vidare inkom regementschefen med yttrande dels för egen del och dels
av förhörsledaren majoren von Gerber.

^ Majoren von Gerber anförde bl. a.: Efterspaningssedeln med därå meddelad
order om förhör hade överlämnats till majoren på f. m. vid 11_12-

tiden och, då Helin befunnit sig i korridoren utanför bataljonsexpeditionen,
hade förhöret vidtagits omedelbart. För kontrollerande av de upp -

15!)

gifter, som Helin därunder lämnat, vilka visserligen haft stöd i inskrivningsbokens
anteckningar, men varit rätt svåra att till innebörden utläsa
på grund av särskilt för mobiliseringstiden gällande bestämmelser,
hade von Gerber under ett par uppehåll i förhöret, delvis tillsammans
med regementskvartermästaren, gjort undersökningar i regementsexpeditionens
samling av generalorder, och hade von Gerber dessutom, om han
mindes rätt, lätt veta, att såväl kompaniadjutanten vid livkompaniet som
bataljonsadjutanten, fanjunkaren A. G. Lindgren, sökt förbindelse med rullföringsbefälhavaren
för erhållande av Helins värnpliktskort. Protokollet
torde hava varit färdigt senast vid 1-tiden på middagen och genast hava
inlämnats i regementsexpeditionen, såsom von Gerber ville minnas, av
honom personligen till regementskvartermästaren.

För egen del anförde regementschefen bl. a., att Helin insatts, såsom
med de införpassade alltid skedde, i arresten i avvaktan på förhör, samt
att förhörsprotokollet, när det på eftermiddagen den 30 september inlämnats
i regementsexpeditionen, icke kunnat föreläggas regementschefen,
enär denne, då det vore söndag, redan lämnat kasernen.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 12 mars 1924 infordrat upplysningar
bl. a. om vem som förordnat om Helins arresterande, om de föreskrifter
på vilka vederbörande grundat denna åtgärd samt om anlednin
gen till att regementschefen icke tidigare än som skett underrättats om
Helins införpassande, inltommo yttranden från regementschefen och regementskvartermästaren
kaptenen O. G. Dahlquist.

Kaptenen Dahlquist anförde därvid: Då Helin införpassades hade regementsväbeln
icke genast varit anträffbar, varför Helin avlämnats i regementsexpeditionen
till dess regementsväbeln anträffats. Då efterspaningssedeln
kommit Dahlquist tillhanda söndagen den 30 september å
f. m. hade han omedelbart för tids vinnande och ärendets snabba handläggande
å densamma tecknat »på befallning» order om förhörs hållande
vid I. bat., där bataljonschefen då befann sig. Under förhörets gång
hade regementsväbeln kommit tillstädes, varefter Helin i likhet med vad
som alltid ägde rum efter förhörets slut tagits av regementsväbeln i förvar,
tills regementschefen resolverat, huru med Helin skulle förfaras.
Under förhöret hade majoren von Gerber kommit in i regementsexpeditionen
och lånat generalordersamlingarna. På grund av de uppgifter,
Dahlquist då erhållit om Helin, hade Dahlquist givit i regementsexpeditionen
tjänstgörande bataljonsadjutanten fanjunkaren Lindgren order
om att snarast från vederbörande rullföringsbefälhavare och kompanichefer
införskaffa uppgifter om Helins värnpliktsförhållanden. Enligt
fanjunkarens meddelanden kunde rullföringsbefälhavaren icke anträffas
— oaktat lian vid flera tillfällen blivit sökt såväl å för- som eftermiddagen
under söndagens lopp. Som förut framhållits hade Helins värnpliktsförhållanden
varit mycket oklara och fråga hade varit, huruvida
Helins tjänstgöring skulle anses fullgjord efter enbart två repetitions -

160

övningar (i vanliga fall alltid tre), då Helin under flera år varit frånvarande
från anbefalld tjänstgöring utan laga förfall. Då Helin där
jämte försummat sin mönstring, både ej heller funnits någon tillförlitlig
uppgift om den årsklass Helin tillhört. Utslagsgivande för tjänstgörings
tidens längd vore nämligen den årsklass den värnpliktige tillhörde. In
skrivningsboken ägde, i det fall då den värnpliktige försummade sina
lagliga åligganden, icke vitsord. Regementschefen hade sålunda icke
kunnat slutbehandla protokollet förr än detsamma muntligt eller skrift
ligt fullständigats med uppgifter från förut angivna befälhavare och che
fer. Om Dahlquist ej misstoge sig, hade han under söndagen titan resultat
sökt regementschefen för meddelande om Helin. Beträffande häkt
ningen av rymmare hade den uppfattningen ditintills varit rådande vid
regementet, att den av regementschefen utfärdade efterspaningssedeln
varit en häktningsorder och att, sedan den efterspanade överlämnats till
regementets häkte, han skulle där förbliva, tills regementschefens resolution
fallit, vilket icke kunde ske förr än fullständig utredning förelåge.
(Rullföringsbefälhavaren hade ju i telefon till polisen meddelat, att härutningsåtgärden
borde fullföljas.) Att Dahlquist sålunda skulle haft befogenhet
att »på regementschefens befallning» häkta en redan häktad, ansåge
Dahlquist vara helt uteslutet, likasom att Dahlquist på befallning
skulle haft befogenhet frigiva den införpassade utan regementschefens
skriftliga resolution. Dahlquist bestrede, att någon felaktighet vid eller
något dröjsmål med ärendets handläggning inom regementsexpeditionen
förelegat. Tvärtom ansåge han, att ärendet handlagts så skyndsamt som
det över huvud taget varit möjligt med hänsyn till att införpassningen
ägt rum under en helgdag.

Vid detta yttrande hade fogats ett av fanjunkaren Lindgren till kaptenen
Dahlquist avlåtet brev, dagtecknat den 19 mars 1924, däri Lindgren
bl. a. anförde, att, när Helin ifrågavarande söndag avfördes till arresten,
chefen för I. bataljonen ännu varit kvar å sin expedition ävensom att förhörsprotokollet
angående Helin av majoren von Gerber överlämnats till
Lindgren efter det regementskvartermästaren lämnat expeditionen.

För egen del anförde regementschefen: Helin både icke på regementskvartermästarens
order insatts i häkte, utan hade häktningen
varit en följd av efterspaningen. Om vistandet i arresten avbrötes eller
uppskötes för förhör, syntes det regementschefen som om ingen ny häktningsorder
behövde givas för att arrestanten skulle insättas efter förhöret,
särskilt då utfallet av detta vore så oklart, att resolution om frigivande
ej därå kunde grundas. Sådan klarhet kunde vinnas först efter
sökande i arkiv samt efter meddelande med vederbörande rullföringsbefälhavare,
vilken på grund av rådande helg icke samma dag varit att
anträffa. När utredningen varit slutförd, d. v. s. på måndagsmorgonen
den 1 oktober, hade den förelagts regementsbefälhavaren, vilken omedelbart
resolverat angående frigivandet. Begementschefen ansåge, att liren -

101

det handlagts med nödig skyndsamhet inom regementsexpeditionen, där
personalen under söndagen nedlagt ett ihärdigt arbete på dess utredande.
Regementschefen ansåge vidare, att regementskvartermästaren, så länge
utredning ej förelegat i färdigt skick, icke haft skyldighet att under
söndagseftermiddagen uppsöka regementschefen för föredragning. På
måndagsmorgonen, innan regementschefen kl. 7.40 f. m. stigit till häst
för att mottaga regementet, hade en sådan föredragning även varit ändamålslös,
då ju nödiga upplysningar från rullföringsbefälhavaren ännu
saknats.

I skrivelse till regementschefen den 29 maj 1924 anförde militieombudsmannen
följande.

Enligt den av regementschefen utfärdade efterspaningssedeln skulle
Helin efterspanas, hämtas och instälias för det han utan anmält laga
förfall uteblivit från repetitionsövning med inryckningsdag den 10 september
1923. Huruvida uteblivandet avsett 2. eller 3. repetitionsövningen
framgick ej av sedeln. Vid sådant förhållande torde det icke kunna läggas
vederbörande polisman till last, att han icke avbröt hämtningsförfarandet
på den grund, att i Helins inskrivningsbok, som för polismannen
företeddes, funnits anteckning därom att Helin under år 1922 fullgjort
en repetitionsövning, även om av anteckningen framgått, att Helin därmed
fullgjort sin 2. repetitionsövning. Frånsett detta, syntes emellertid
redan den omständigheten, att Helin av polismannen anträffats å samma
ort, där regementet, vid vilket inställandet skulle äga rum, vore förlagt,
böra fritaga den sistnämnde från ansvar för det han fullföljde åtgärden
ifråga, särskilt som han vid rådgörande med vederbörande rullföringsbefälhavare
icke kunde vinna klarhet om Helins värnpliktsförkållande.

Kaptenen Höjer, som genom sin underlåtenhet att å Helins värnpliktskort
göra anteckning om den av denne fullgjorda repetitionsövningen
föranlett, att Helin oriktigt inkallats och att efterspaningssedel rörande
honom utfärdats, syntes följaktligen ensam bära ansvaret för Helins införpassande
till regementet.

Vidkommande härefter frågan, huruvida Helin, på sätt kaptenen Höjer
anfört, bort omedelbart, sedan han vid sin ankomst till regementet företett
sin inskrivningsbok, frigivas, hade polismannen F. B. Lööf, som inställt
Helin vid regementet, för sin del uppgivit, att han avlämnat Helin
vid livkompaniet och att kaptenen Höjer själv, efter tagen del av inskrivningsboken,
förklarat att Helin skulle kvarstanna vid regementet.
Att sedermera vid förhör med Helin utredning ansetts erforderlig för
jämförelse mellan anteckningen i Helins inskrivningsbok och de rörande
hans tjänstgöring år 1922 vid regementet befintliga anteckningar och att
Helin under denna utredning alltjämt kvarhållits, torde ej rimligen
kunna göras till föremål för anmärkning.

Sedan utredning i angivna hänseende vunnits och förhörsprotokollet

11 Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

162

upprättats, vilket torde varit avslutat kl. omkring 1 e. m. den ifrågavarande
dagen, kade Helin emellertid alltjämt kvarhållits till kl. omkring
11 f. m. påföljande dag. Såsom skäl härför hade åberopats, att utredning
erfordrades jämväl därom, huruvida Helin, oavsett att han fullgjort sin
andra repetitionsövning, likväl bort inställa sig till 1923 års repetitionsövning.
Otvivelaktigt torde det vara ägnat att väcka förvåning, att icke
bedömandet av denna fråga kunnat omedelbart ske med ledning av utfärdade
generalorder och tillgängliga anteckningar rörande Helin. Vederbörandes
oförmåga härutinnan torde dock icke kunna tillräknas dem
såsom tjänstefel, särskilt som saknaden av Helins värnpliktskort och därmed
även möjligheten att avgöra, huruvida rullföringsbefälhavaren inkallat
Helin med eller utan vetskap om Helins tjänstgöring år 1922, i någon
mån varit ägnad att, föranleda tvekan.

Säkerligen måste däremot såväl majoren von Gerber som kaptenen Dahlquist
anses hava förfarit oriktigt därutinnan, att de icke vidtagit mera
energiska åtgärder än de gjort för att underrätta regementschefen om
Helins införpassande. Av stadgandet i 202 § strafflagen för krigsmakten
torde framgå, att det även för det fall, att regementschef förordnat
någon att »i allmänhet» i förekommande fall hålla förhör, ankomme på
regementschefen att för varje gång pröva, huruvida han ville själv hålla
förhöret eller uppdraga detta åt annan förhörsledare. Kaptenen Dahlquist
torde sålunda icke varit befogad att i sin egenskap av regementskvartermästare
förordna om förhöret. Han hade i varje fall bort omedelbart
efter Helins inställande sökt komma i förbindelse med regementschefen
och fortsatt därmed till dess sådan förbindelse vunnits. Någon
avsevärd svårighet härutinnan torde icke hava mött. Tvärtom syntes av,
fanjunkaren Lindgrens yttrande framgå, att regementschefen och regementskvartermästaren,
åtminstone vid någon tid förr än båda lämnat
expeditionen för dagen, samtidigt befunnit sig där. Efter Lindgrens yttrande
att döma jämfört med von Gerbers uppgift därom, att det varit vid
kl. omkring 1 e. m. som han avlämnat förhörsprotokollet, ville det synas
som hade kaptenen Dahlquist icke ansett sin ifrågavarande plikt allvarligare
än att han lämnat expeditionen redan före nämnda tid, oaktat han
då ännu icke underrättat regementschefen om det passerade.

Enligt § 8 militär bestraffningsförordning hade det ålegat majoren von
Gerber att ofördröjligen efter förhöret överlämna protokollet till regementschefen,
vilken det tillkommit att besluta i ärendet. Denna skyldighet
syntes majoren knappast kunna anses hava fullgjort därmed att han
å regementsexpeditionen till den därstädes tjänstgörande expeditionsunderofficeren
avlämnat protokollet, särskilt om vid detta tillfälle regementschefen,
men ej regementskvartermästaren, på sätt handlingarna syntes
utvisade, varit tillstädes.

De fel, som majoren von Gerber och kaptenen Dahlquist enligt vad sålunda
anförts torde hava begått, syntes emellertid icke varit av beskaf -

lenhet att inverka på längden av den tid Helin kvarliållits vid regementet.
Förhörets påbörjande torde tvärtom hava påskyndats, och vidkommande
dröjsmålet efter förhörets avslutande torde med hänsyn till vad
regementschefen i sitt ovan sist omförmälda yttrande anfört anledning
saknas att antaga, att Helin, där anmärkta fel ej förelupit, blivit tidigare
än som skett släppt från regementet. Den skada, Helin på grund av
efterspanandet, hämtningen och inställelsen vid regementet lidit, torde
därför trots de fel, som vid ärendets handläggning begåtts, allenast kunna
härledas ur den av kaptenen Höjer begångna försummelsen att å Helins
värnpliktskort gorå vederbörlig anteckning om hans tjänstgöring.

Däremot torde kunna ifrågasättas, huruvida även det lidande, som tillskyndats
Helin därigenom att han varit intagen i arrest, kunde anses
som en följd av nyssnämnda försummelse.

Enligt sakens natur hade Helin otvivelaktigt kunnat kvarhållas vid
regementet i avbidan på slutförandet av den utredning, som erfordrats
för bedömandet av frågan om han haft laga förfall för det uteblivande,
som föranlett hans hämtning. Ett dylikt kvarhållande torde dock icke
i andra fall, än därom uttryckligen stadgades, kunna på det sätt verkställas,
att vederbörande insattes i arrest eller i häkte, och torde dessutom
kräva uttrycklig, efter prövning av det särskilda fallet utfärdad
order av den befälhavare, som jämlikt 94 § lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes ägde häktningsrätt. Nu hade emellertid i före:
varande fall såväl regementschefen som de övriga vederbörande, som
yttrat sig i ärendet, uttalat den uppfattning, att Helin i själva verket
skulle förklarats häktad redan därigenom att efterspaningssedel rörande
honom utfärdats. Denna uppfattning vore dock otvivelaktigt felaktig.
Av de rörande häktning gällande bestämmelser torde uppenbart framgå,
att efterspaningssedel icke vore att jämställa med häktningsorder och att
hämtning och införpassning enligt hämtningskungörelsen icke innebure,
att den hämtade häktats. Tvärtom torde nämnda kungörelse, i vad den
avsåge hämtning av värnpliktiga, som utan anmält laga förfall uteblivit
från tjänstgöring, hava till ändamål — förutom att framtvinga tjänstgöringen
— att giva vederbörande erforderligt tvångsmedel i de fall, då i
brist på utredning eller eljest häktning icke kunde eller icke lämpligen
borde äga rum. Den omständigheten allena, att en värnpliktig uteblivit
från tjänstgöring, vartill han inkallats, torde nämligen i allmänhet icke,
särskilt med hänsyn till möjligheten av laga förfall, bristande delgivning
av inställelseorder, felaktig inkallelse in. fl. dylika omständigheter, kunna
anses utgöra laga skäl till häktning.

Ehuru i förevarande fall någon häktningsorder rörande Helin faktiskt
icke utfärdats och regementsväbeln följaktligen saknat befogenhet att,
på sätt han gjort, efter förhöret insätta Helin i häkte, torde emellertid
varken han eller den, som för Helins omhändertagande tillkallat honom,
kunna göras ansvariga för det skedda, enär deras åtgöranden stått i över -

164

ensstämmelse med ett vid regementet förut allmänt tillämpat förfaringssätt,
som av regementschefen lämnats utan anmärkning.

Ansvaret härför torde drabba regementschefen ensam, vare sig denne
— såsom hans i saken avgivna förklaring närmast syntes innebära —
genom tyst godkännande eller uttrycklig föreskrift låtit av honom utfärdad
efterspaningssedel gälla som häktningsorder eller han på enahanda
sätt en gång för alla förordnat, att envar efterspanad, som inställdes
vid regementet, skulle sättas i arrest eller häkte.

Av vad regementschefen anfört syntes emellertid framgå, att han för
sin del ansett att Helin kunnat och bort i häkte tagas. Åven om riktigheten
av denna uppfattning möjligen kunde anses tveksam vid det förhållande,
att Helin haft fast bostad i Boden och utredning om anledningen
till hans uteblivande saknats, torde det dock knappast kunnat
läggas regementschefen till last såsom tjänstefel, om han, som icke ägt
annan kännedom om Helin i detta hänseende än att han uppgivits hava
utan anmält laga förfall uteblivit från repetitionsövning åren 1920, 1921,
1922 och 1923, efterspanats åren 1920 och 1921 samt sistnämnda år av
krigsrätten för uteblivandet dömts till ansvar för rymning, på grund av
stadgandet i 92 § sista stycket sistnämnda lag förordnat om Helins häktande.
Åven om regementschefen därför enligt militieombudsmannens
förmenande förfarit felaktigt därigenom att han, på sätt ovan anförts,
på grund av underlåtenhet eller uttrycklig föreskrift föranlett, att Helin,
ehuru ej häktad och ej heller dömd eller tillsagd förvarsarrest, insatts i
regementets häkte, torde dock detta förfarande ej kunna anses hava bidragit
till det Helin genom den oriktiga efterspaningen tillskyndade
lidande, som uppenbarligen blivit detsamma, därest regementschefen
enligt den av honom i ärendet uttalade mening uttryckligen förordnat
om Helins häktande.

Med hänsyn till vikten av en riktig tolkning av hithörande bestämmelser
ansåge sig militieombudsmannen böra fästa regementschefens uppmärksamhet
å det oriktiga förfaringssätt, som på sätt av det föregående
framginge tillämpats vid regementet, ävensom framhålla de försummelser
vid handläggningen av saken rörande Helin, till vilka majoren von
Gerber såsom förhörsledare och kaptenen Dahlquist i hans egenskap av
regementskvartermästare syntes hava gjort sig skyldiga. På grund av
omständigheterna i saken och då nämnda försummelser och förfaringssätt
i förevarande fall icke syntes hava ''föranlett skada, varför ersättningsskyldighet
kunde anses åligga regementschefen, von Gerber eller
Dahlquist, hade militieombudsmannen ansett sig kunna låta bero vid den
erinran, militieombudsmannens skrivelse innefattade, under anhållan, att
regementschefen ville giva von Gerber och Dahlquist del av skrivelsen i
vad den rörde dem.

Som emellertid av det ovan anförda torde framgå, att kaptenen Höjer
på grund av den utav honom ostridigt begångna försummelsen icke kunde

undgå att vidkännas ansvaret för Helin genom efterspaningen, hämtningen,
inställelsen och kvarhållandet under förhör och i arrest vid regementet
tillskyndad skada och lidande, men Höjer, som, sedan han genom skrivelse
den 12 januari 1924 beretts tillfälle att med skäligt belopp ersätta
klaganden, i yttrande den 4 därpåföljande februari på anförda skäl vägrat
att i sådant hänseende utgiva mer än 25 kronor såsom ersättning för
efterspaningen, icke varit i tillfälle att bedöma saken med hänsyn jämväl
till den sedermera förebragta utredningen, hade militieombudsmannen
ansett sig böra, innan vidare åtgärd i ärendet beslutades, bereda kaptenen
Höjer ytterligare tillfälle att, om han därtill funne skäl, ersätta klaganden
med skäligt belopp.

Den 6 augusti 1924 inkom kaptenen Höjer till militieombudsmannen
med meddelande om att han och förutvarande kompaniadjutanten vid
kompaniet fanjunkaren J. Hamrin till Helin i postanvisning översänt
tillhopa 50 kronor; och bifogades till styrkande härav postanvisningskvitto
å ifrågavarande försändelser.

Då militieombudsmannen ansåg nämnda belopp utgöra skälig gottgörelse
åt klaganden för den skada, han lidit genom påtalade förfarandet,
fann militieombudsmannen sig kunna underlåta att i ärendet vidtaga ytterligare
åtgärd.

14. Fråga om uppskov med repetitionsövning på grund av

försörjningsplikt.

(Tillämpning av § 95 mom. 2 sista stycket i inskrivningsförordningen.)

Till inskrivningsuämnden i Kalix rullföringsområde nr 74 ingavs vid
nämndens sammanträde år 1924 av värnpliktige nr 101 74/1916 Manne
Ernst Larsson från Stråkan i Töre socken en ansökan av följande innehåll: »Då

mina familjeförhållanden ännu efter 6 inskrivningar icke förbättrats,
men tyvärr försämrats, anhåller jag med stöd av intyg och inom. 21
och 24 inskrivningsförordningen, att till äldre klass eller landstormen
bliva överförd.»

Vid berörda ansökan hade fogats bl. a.

1) ett av kyrkoherden Leo Ekmark i Töre den 16 februari 1924 utfärdat
intyg, att Larsson vore ende sonen till änkan Sofia Larsson, vilken på
grund av ålder (66 år) och kronisk sjukdom vore oförmögen och orkeslös,
samt att ovannämnda son voi''e den ende, som kunde lämna modern vård
och försörjning, varav hon vore väsentligen och uteslutande beroende, varande
intyget försett med påskrift av kommunalnämndens i Töre ordförande
K. Eriksson att han instämde i dess innehåll; samt

166

2) ett av kyrkoherden Ekmark samma den 16 februari avgivet intyg,
att Larsson vore ende sonen till änkan Sofia Larsson, som på grund av
ålder (född 1857) och sjukdom vore orkeslös och delvis oförmögen att
vårda sig och sitt, samt att nämnde son vore den ende, som kunde lämna
modern nödigt försörjningshidrag, varav hon vore uteslutande beroende.

Rörande handläggningen av berörda ärende förekommer i inskrivningsnämndens
protokoll följande anteckningar:

»Polismyndigheten å orten upplyste, att Larssons moder hade sin försörjning
av fattigvården samt att Larsson ej bidroge till hennes försörjning.

Ansökningen, som uppenbarligen avsåg befrielse från Larsson åliggande
värnpliktstjänstgöring, blev på grund därav med fyra röster mot
en av nämnden avslagen.

Mot beslutet reserverade sig herr Löfgren och yrkade bifall till ansökningen
under hänvisning till intygen.»

över inskrivningsnämndens beslut anförde Larsson besvär hos inskrivningsrevisionen
för Norrbottens inskrivningsområde under anhållan att
bliva befriad från återstående repetitionsövning eller överförd till landstormen.

Sedan inskrivningsrevisionen antecknat från inskrivningsnämndens
protokoll, att Larssons moder enligt av polismyndigheten lämnad upplysning
hade sin försörjning av fattigvården samt att Larsson icke bidroge
till hennes försörjning, fann inskrivningsrevisionen vid sammanträde
den 16 april 1924 skäligt att med ogillande av besvären fastställa
inskrivningsnämndens beslut.

Av inskrivningsrevisionens protokoll framgår, att ärendet behandlats
såsom avseende förnyat uppskov för Larsson med tredje repetitionsövningen.
I

I en till militieombudsmannen insänd skrivelse, som inkom den 19 juni
1924, anhöll Larsson, att militieombudsmannen ville förhjälpa honom till
rättelse i inskrivningsrevisionens beslut, enär det meddelande, varå beslutet
vilade, vore oriktigt. Larssons moder hade nämligen icke åtnjutit
och åtnjöte icke understöd av fattigvården eller Töre kommun, utan vore
Larsson hennes väsentlige försörjare och vårdare.

Vid Larssons ifrågavarande skrivelse funnos fogade, bl. a., följande
två intyg:

1) »Att änkan Sofia Larsson, Stråkan, övermorjärv, under år 1924 icke
åtnjutit något understöd av Töre kommun, intygas härmed.

Töre den 7 juni 1924.

M. Eriksson,

ordf. i Töre fattigvårdsstyrelse.

167

Att änkan Sofia Larsson icke förut käft något som helst understöd, intygas övermorjärv

den 12 juni 1924.

A. Sundström.

1. d. Distriktsföreståndare
åren 1919—X!)23.»

2) »Att värnpliktige nr 101 74/16 Larsson, Manne Ernst, är ende arbetsföre
sonen till änkan Sofia Larsson (Stråkan, Bäktjärv, Töre församling),
som på grund av ålder (67 år) och kronisk sjukdom är ur stånd att sig
själv försörja eller vårda, och är sonen därför änkans enda hjälp och
stöd, intygas.

Övermorjärv den 7 juni 1924.

A. Sundström,

ledamot av Kommunalnämnd.»

I ämbetsskrivelse till länsstyrelsen i Norrbottens län den 26 juni 1924
anhöll tjänstförrättande militieombudsmannen, att länsstyrelsen ville efter
vederbörandes hörande inkomma med utredning med anledning av i ärendet
förekomna uppgifter rörande försörjningen av Larsons moder,
Sofia Larsson i Stråkan.

Länsstyrelsen överlämnade på grund härav med skrivelse den 24 juli
1924, förutom utdrag av inskrivningsnämndens och inskrivningsrevisionens
protokoll, ett från landsfiskalen i Töre distrikt efter verkställd utredning
avgivet yttrande i ärendet.

I detta yttrande meddelade landsfiskalen följande.

Klaganden brukade och bebodde en Lars Erik Larsson och Nils Olof
Lindbäck i Månsbyn tillhörig mindre jordlägenhet under övermorjärv nr 6
samt vore för sitt uppehälle dessutom beroende av tillgång till arbetsförtjänst.
Å lägenheten föddes två kor. Änkan Sofia Larsson vore sedan flera
år tillbaka ständigt boende hos klaganden samt åtnjöte ej och hade aldrig
åtnjutit understöd eller försörjning av fattigvården. Hon vore född år
1857 samt på grund av ålder och kronisk sjukdom — reumatisk värk —
i det närmaste oförmögen till arbete. Förutom klaganden hade änkan
Larsson ytterligare eu son, som sedan flera ar tillbaka vistades i Amerika.
Enär ryktesvis försports, att denne son under de sista åren hemsänt
medel till moderns uppehälle, hade landsfiskalen sökt kontrollera riktig
heten av sistnämnda uppgift. Några upplysningar härutinnan hade landsfiskalen
dock ej lyckats erhålla, utöver vad klaganden och hans moder
uppgivit.

Vid förhör inför landsfiskalen hade klaganden uppgivit, att hans moder
under de senaste åren huvudsakligen försörjts av honom. Då modern på
grund av ålder och sjukdom vore i det närmaste oförmögen till arbete

168

samt sålunda ej förmådde utan hjälp värda kreaturen, vore han nödsakad
att nästan ständigt vistas i hemmets närhet. Hennes i Amerika vistande
son Johan Anton, född 1886, hade visserligen under de senare åren till
klaganden hemsänt en del penningar, nämligen under tiden intill mitten
av år 1923 omkring 500 kronor, men dessa penningar hade ej använts till
modems uppehälle utan för nedan omförmälda ändamål. Den lägenhet,
klaganden brukade, hade tillhört hans fader, Anders Gustaf Larsson, till’
år 1916, då lägenheten å exekutiv auktion för 1,000 kronor försålts till Lars
Erik Larsson och Nils Olof Lindbäck i Månsbyn. För köpeskillingens
gäldande hade köparna tagit ett lån i Nederkalix sockens sparbank. Mellan
köparna, å ena sidan, och klagandens fader, å andra sidan, hade därefter
den överenskommelsen träffats, att den sistnämnde skulle få bruka
lägenheten mot villkor att han verkställde inbetalning till sparbanken av
ränta och amortering å nyssnämnda lån. Sedan lånet till fullo guldits.
skulle äganderätten till lägenheten återgå till Anders Gustaf Larsson. Då
denne dog år 1917, hade klaganden börjat bruka lägenheten på samma villkor.
Förutnämnda av klagandens broder hemsända penningar hade använts
till gäldande av ränta och amortering å ifrågavarande lån. Härförutom
hade brodern i slutet av år 1923 till klaganden hemsänt 1,000
kronor att användas till inköp av en byggnad i Käktjärv samt förflyttning
av densamma till klaganden. Av sistnämnda belopp hade dock använts
en del till klagandens och hans moders uppehälle. Klaganden hade
nämligen år 1923 haft arbete under endast 4 månaders tid samt hade år
1924 allt intill mitten av juli månad varit utan anställning, med undantag
för någon dags tillfälligt arbete.

Änkan Sofia Larsson hade uppgivit, att hon för sin försörjning vore väsentligen
beroende av klaganden. Hennes i Amerika vistande son Johan
Anton hade aldrig till henne hemsänt penningar, varemot han till klaganden
översänt medel, som använts på sätt denne uppgivit. Ej heller hennes
i Amerika vistande dotter hade bidragit till hennes uppehälle. Av pensionsstyrelsen
åtnjöte hon däremot ett månatligt underhåll av 9 kronor
40 öre.

Fjärdingsmannen Johan Oskär Hansson i Mor järn, vilken vid inskrivningsnämndens
sammanträde i Töre den 16 februari 1924 lämnat upplysningar
rörande klagandens familjeförhållanden, hade förklarat, att han
vid inskrivningsförrättningen ej uppgivit, att klagandens moder haft sin
föisörjning av fattigvården. Han hade uppgivit, att hon ej försörjdes av
klaganden, åtminstone ej till någon väsentlig del, utan av sina i Amerika
vistande barn. Detta hade nämligen berättats för honom i Morjärv. Någon
anledning att betvivla riktigheten av denna uppgift hade han ej haft,
enär klaganden gått arbetslös under största delen av år 1923 och under år
1924 samt på grund därav bort hava stora svårigheter att ens försörja
sig själv.

För egen del anförde landsfiskalen, att av vad vid undersökningen sålunda
förekommit syntes honom framgå, att änkan Larsson vore för sitt
uppehälle av klagandens arbete väsentligen beroende.

Enligt anteckningar i Larssons inskrivningsbok hade han fullgjort andra
repetitionsövningen år 1921; och enligt upplysningar, som av länsstyrelsen
inhämtats från vederbörande rullföringsexpedition, utvisade anteckningarna
å hans värnpliktskort, att han år 1922 varit frånvarande utan laga
förfall och år 1923 av inskrivningsnämnden erhållit uppskov med tredje
repetitionsövningen till år 1924.

I skrivelse till klaganden den 5 augusti 1924 tillråddes denne av tjänstförrättande
militieombudsmannen att med bifogande av vederbörliga
handlingar skyndsamt hos inskrivningsbefälhavaren för Norrbottens inskrivningsområde
göra ansökan om befrielse från tredje repetitionsövningen
1924. I särskild skrivelse till inskrivningsbefälhavaren samma dag
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen följande.

Av vad i ärendet förekommit framginge, att de skid, vilka inskrivningsnämnden
och inskrivningsrevisionen anfört som motivering till sina beslut
om avslag å Larssons anhållan om förnyat uppskov med fullgörandet av
tredje repetitionsövningen år 1924, grundats å upplysningar, som sedermera
visat sig icke vara med verkliga förhållandet överensstämmande. Det
ville på grund härav synas som hade Larsson bort kunna jämlikt § 95
mom. 2 inskrivningsförordningen, jämförd med § 16 mom. 2 värnpliktslagen,
erhålla det begärda uppskovet med ifrågavarande repetitionsövning.

Någon förnyad framställning i förevarande avseende kunde givetvis
icke numera av Larsson göras hos vederbörande inskrivningsnämnd. Med
hänsyn till den utredning, som förebragts efter det inskrivningsmyndigheterna
fattat sina ovannämnda beslut, torde emellertid — enligt rnilitieombudsmannens
förmenande — sådant fall kunna anses vara för handen,
att inskrivningsbefälhavaren jämlikt bestämmelsen i § 95 mom. 2
sista stycket inskrivningsförordningen vore befogad att efter ansökning
från Larsson upptaga ärendet till behandling. Militieombudsmannen
hade fördenskull — och jämväl i betraktande därav att ifrågavarande
repetitionsövning vore nära förestående — i skrivelse till Larsson tillrått
honom att hos inskrivningsbefälhavaren göra framställning om beviljande
av det önskade uppskovet.

Skulle inskrivningsbefälhavaren till äventyrs finna en dylik framställning
icke kunna till prövning upptagas, borde han hänvisa Larsson att
hos Konungen göra underdånig framställning i ämnet; och anhölle militieombudsmannen,
att inskrivningsbefälhavaren för sådant fall ville
lämna Larsson erforderliga upplysningar om vad han för ändamålet hade
att iakttaga.

170

I skrivelse den 15 augusti 1924 meddelade inskrivningsbefälhavaren, att
Larsson jämlikt § 95 inskrivningsförordningen jämförd med § 16 mom. 2
värnpliktslagen av inskrivningsbefälhavaren beviljats uppskov med tredje
repetitionsövningen till år 1925.

15. Fråga huruvida förrådsvaktmästare vid fortifikationen kunde
kQmmenderas att vara ombud beträffande intendenturmateriel,
som utlämnats till enskilda.

Förrådsvaktmästaren Alrik Lindkvist, vilken var till tjänstgöring placerad
vid Bodens ingenjörkår, anförde i en till militieombudsmannen den
29 april 1924 insänd klagoskrift: Enligt kårorder den 13 november 1922
och den 17 april 1924 hade Lindkvist beordrats såsom ombud för viss intendenturmateriel.
Då han enligt gällande tjänstgöringsreglemente (TjR
§ 3:3) i och för sin tjänst såsom förrådsvaktmästare vid fortifikationen
lydde under fortifikationskassören och förrådsförvaltaren och i denna sin
tjänst vore fullt upptagen med till densamma hörande arbeten med skötsel
av ingenjörmaterielen och då han för sitt och sin familjs uppehälle
vore fullständigt beroende av sin lön för denna tjänst, anhölle han, att
militieombudsmannen måtte förhjälpa honom till att bliva befriad från
den genom nyssnämnda kårorder honom påtvungna extrabefattningen såsom
ombud för viss intendenturmateriel, vilken befattning — utom det att
den skulle komma att hindra honom i fullgörandet av hans ordinarie tjänst
såsom förrådsvaktmästare vid fortifikationen — i sig innebure, att han
skulle bliva en så gott som oavlönad privatbetjänt åt vissa personer.

Kårordern nr 248 den 13 november 1922 punkt 6 innehöll bl. a. följande:
»Fr. o. m. den 1 december 1922 gälla följande bestämmelser rörande ersättning
för till enskilda såsom lån från kårens huvudförråd utlämnade möbler
och sängkläder m. m.----Ombud för enligt ovan utlämnad ma teriel

är kasernunderofficeren, som på det inlevererade beloppet har att av
vederbörande tillsvidare tillgodoräkna sig 10 procent.»

Kår ordern den 17 april 1924 punkt 9 lydde som följer: »Kårorder nr

248/1922 punkt 6 sista stycket ändras på följande sätt. Ombud för i ovannämnda
kårorder omförmäld materiel är Förrådsvaktmästaren, som på
det inlevererade beloppet har att tillgodoräkna sig 10 %.»

I häröver infordrat yttrande anförde chefen för Bodens ingenjörkår, majoren
A. Dililström: Innan uppdraget att vara ombud för den

materiel, som angåves i Lindkvists klagoskrift, lämnades Lindkvist, hade
denne inför regementsintendenten vid kåren, enligt vad sagde intendent
uppfattat och för kårchefen anmält, förklarat sig för sin del icke hava
något emot uppdraget. Först genom militieombudsmannens skrivelse i
ärendet hade kårchefen erfarit, att Lindkvist ansåge sig icke frivilligt
hava åtagit sig saken, vadan något missförstånd häruti syntes föreligga.

171

Ända ditintills hade ansetts lämpligt, att uppdraget i fråga fullgjordes på
frivillighetens väg, enär det emellanåt krävde arbete sent på kvällarna (i
samband med kvällstågets ankomst till Boden söderifrån), varför även extra
betalning utgått härför. För den personal, som tillfälligt och för kort tid
beordrades till Boden, måste givetvis inkvartering där ordnas genom kårchefens
försorg, varvid ombud självfallet måste finnas, som bevakade kronans
rätt beträffande utlämning av möbler, sängservis och dylikt. Sedan
emellertid nu Lindkvist förklarat sig icke frivilligt vilja åtaga sig arbetet
och ingen annan för ändamålet lämplig och villig för närvarande funnes,
såge kårchefen ingen annan lösning än att tillsvidare beordra Lindkvist
till detsamma, varvid naturligtvis extra ersättningen icke längre
kunde utgå. Avsikten vore därvid, att uttagande och inlämnande av materielen
i fråga i regel skulle ske under ordinarie tjänstetid. Under alla
förhållanden torde uppdraget icke kunna rubriceras såsom något privatuppdrag,
enär arbetet avsåge ut- och inlämnande av endast kronans inventarier
enligt utfärdade bestämmelser. Av vid kåren befintliga, som
skulle kunna ifrågakomma för uppdraget, vore Lindkvist den, som av sin
ordinarie tjänst vore minst betungad. Arbetet, som betingades av uppdraget,
vore dessutom ringa, och ansåge tygofficeren vid kåren, att hinder
icke förelåge för Lindkvist att jämsides med sitt ordinarie arbete sköta
ifrågavarande tillfälliga. Fortifikationskassören hade emellertid nu beordrats
ingiva anmälan till kårchefen, om vid större in- och utlämningar av
ingenjörmateriel eller vid eventuellt andra tillfällen bestämda svårigheter
skulle förefinnas för förrådsvaktmästarén att fullgöra uppdraget i fråga.
Kårchefen ansåge sig även böra anmäla, att, enligt vad som upplysts honom,
motsvarande uppdrag, som här vore fråga om, vid Göta ingenjörkår
å Karlsborg fullgjordes av förrådsvaktmästarén därstädes, och att denne
vaktmästare vore av sin ordinarie tjänst betydligt mer upptagen på grund
av avsevärt större ingenjörförråd vid Göta ingenjörkår än vid Bodens
ingenjörkår, ett förhållande, som särskilt kunnat konstateras av Bodens
ingenjörkårs nuvarande tygofficer, vilken förut innehaft tygofficersbefattningen
vid Göta ingenjörkår. Vad Lindkvist anförde därom, att han
för sitt och sin familjs uppehälle vore fullständigt beroende av sin lön,
syntes icke vara någon anledning till att uppdraget icke lämpligen skulle
givits honom, då någon minskning i löneförmånerna därigenom icke
komme att ske, utan hade Lindkvist tvärtom, för den händelse denne frivilligt
åtagit sig uppdraget, härför erhållit extra betalt.

Med skrivelse till militieombudsmannen den 8 maj 1924 insände Lindkvist
avskrift av de efter tiden för klagandens första skrivelse utfärdade kårorder,
i vad de berörde Lindkvists kommendering.

Kårordern nr 87 den 5 maj 1924 punkt 1 innehöll följande: »Med anledning
av genom kårordern den 17 april anbefallt ombyte av ombud för kronan
tillhöriga, till enskilda utlämnade möbler skall aviämningen vara verk -

172

ställd senast den 7 dennes. Ti d för avlämningen överenskommes mellan
sergeant Andersson och förrådsvaktmästaren Lindkvist.»

Kårordern nr 88 den 6 maj 1924 punkt 1 innehöll följande: »Kårorder

den 1< april punkt 9 ändras till följande. Som kronans ombud för i ovannämnda
kårorder omförmäld materiel beordras förrådsvaktmästare Lindkvist,
. Avlämning, som med ändring av kårordern den 5 dennes skall äga
rum innan innevarande månads utgång, verkställes i närvaro av R. I.
Skulle vid större in- eller utlämningar av ingenjörmateriel eller vid
eventuellt andra tillfällen bestämda svårigheter förefinnas för förrådsvaktmästaren
att fullgöra här angivna uppdrag, skall fortifikationskassören
genom T. O. anmäla detta förhållande till mig. In- och utlämning
bör, då så kan, ordnas under ordinarie tjänstetid.»

Arméförvaltningens fortifikations- och intendentsdepartement, som
härefter anmodades avgiva yttrande i ärendet, anförde i skrivelse den 2
augusti 1924: Enligt den av fortifikationsdepartementet den 4 juli 1910
utfärdade instruktionen rörande fortifikationsförråden räknades visserligen
en del servispersedlar till ingenjörmateriel. På grund av den nya
uppställningen av fjärde huvudtiteln hade emellertid vid Bodens ingenjörkår
åtskilliga kaserninventarier, vilka förut redovisats såsom »övningsmateriel»,
överflyttats från fortifikationsförrådet till intendenturförrådet.
Sålunda hade bl. a. överlämnats 64 stycken bord, 24 stycken järnsängar,
26 stycken karaffiner med glas och brickor, 24 stycken kommoder med tillbehör,
22 stycken madrasser, 46 stycken stolar m. m. Numera torde samtliga
vid truppförbanden befintliga möbler och sängser vispersedlar vara
att räkna såsom intendenturmateriel. Enligt § 5 mom. 3 i intendenturmaterielreglementet
den 11 oktober 1907 skulle kaserninventarier tillhandahållas
officerare och underofficerare samt civilmilitära personer av motsvarande
rang för de lokaler, vilka vid tillfälliga kommenderingar upplåtits
såsom bostadsrum. Därjämte hade intendentsdepartementet genom
beslut den 19 september 1919, diarienr 3834 Utr., medgivit, att även sängpersedlar
m. m. finge mot viss ersättning utlämnas till ifrågavarande personal.
Enligt § 7 mom. b i intendenturmaterielreglementet, sådant detta
mom. lydde enligt kungörelsen den 4 juli 1919, ägde regementschef bestämma
fördelningen av regementets intendenturmateriel till uppbörd av underlydande
personal, förrådsförvaltare, förrådsunderofficer, där sådan enligt
stat skulle finnas, kompaniadjutanter, kompani- och likställda chefer,
regementsväbel, musikfanjunkare, köksföreståndare, föreståndare för offieersmäss
och underoffieersmäss m. fl. Därav framginge, att regementschef
ägde förordna annan än de ovan uppräknade såsom uppbördsman
för. intendenturmateriel. Den ifrågavarande förrådsvaktmästaren stode
enligt § 10 i ingen j orma ter ielreglementet av den 11 oktober 1907 närmast
under förrådsförvaltarens (för ingenjörmateriel) befäl och skulle enligt
reglementet biträda vid materielens vård och utföra därför erforderliga
arbeten. Hans egentliga åligganden avsåge således icke intendenturmateri -

178

elen, men det syntes icke kava varit uteslutet för kårchefen att beordra
honom att utföra nu ifrågavarande förrättning enligt § 89 mom. 1 och 9
i tjänstgöringsreglementet för armén. Frågan därom syntes dock icke
vara ett förvaltningsärende utan ett kommandoärende. På grund av vad
ovan anförts, och då kårchefen sålunda icke genom det av Lindkvist överklagade
förfarandet kunde anses hava överskridit sill befogenhet, hemställde
departementen, att de av Lindkvist anförda klagomålen icke måtte
till någon militieombudsmannens åtgärd föranleda.

Sedan förrådsvaktmästaren Lindkvist inkommit med påminnelser, fann
militieombudsmannen ej skäl att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

i (i. Fråga huruvida underbefäl kunde kommenderas såsom funktionär
vid övning, som anordnats inom truppförband för beredande av
tillfälle för militärpersonal att avlägga prov för vinnande
av skidlöparmärke.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde furiren vid V. arméfördelningens
studentkompani Anders Jonasson, att lian blivit kommenderad
såsom funktionär vid en söndagen den 10 februari 1924 anordnad
övning för avläggande av prov för skidlöparmärket, i följd varav av Jonasson
sökt permission icke kunnat bifallas. Jonasson anhöll om upplysning,
huruvida vederbörande ägt rätt att kommendera Jonasson till ifrågavarande
tjänstgöring, då nämnda prov varit frivilligt och även civila deltagit
i övningen. Vidare anhöll Jonasson om besked, huruvida han hade rätt
att fordra ekonomisk ersättning för ifrågavarande tjänstgöring.

Över Jonassons framställning anmodade militieombudsmannen chefen
för Jämtlands fältjägarregemente att efter vederbörandes hörande inkomma
med yttrande.

Med skrivelse den 26 mars 1924 översände regementschefen översten G.
Lillieliöök yttranden i ärendet från bataljonschefen vid studentbataljonen
i Östersund 1924 överstelöjtnanten Carl Uggla och chefen för ifrågavarande
studentkompani kaptenen A. Schröder samt avgav yttrande för egen del.

Kaptenen Schröder anförde följande: Enligt bataljonsorder nr 5/1924 anordnades
vid bataljonen Uggla den 10 februari 1924 tävling om skidlöparmärke.
Närmare bestämmelser skulle lämnas av ledaren kaptenen C. Wersäll.
Enligt dessa bestämmelser skulle från kompaniet till ledarens förfogande
ställas en underofficer, eu furir och en menig. På grund av sagda
bestämmelser beordrades furiren Jonasson att under nämnda löpning stå
till ledarens förfogande. Av furiren Jonasson gjord framställning om permission
under söndagen kunde av kaptenen icke bifallas på den grund att
övriga furier vid kompaniet dels anmält sig till deltagande i löpningen,

174

dels voro av andra kommenderingar hindrade. De skäl furiren Jonasson anfört
för erhållande av permission — att besöka en i närheten av Östersund
boende broder — hade kaptenen icke ansett vara av den art, att kaptenen
därför skulle hindra någon av till löpningen anmälda furirer att deltaga
i denna genom att beordra någon av dem i hans ställe såsom funktionär.
Besöket hos brodern hade lämpligen kunnat ske påföljande söndag. Till
deltagande i löpningen hade uttagits den personal inom kompaniet, som
frivilligt anmält sig. Övriga befälselever vid kompaniet hade kaptenen
ansett vid detta tidiga stadium av vinterutbildningen icke lämpligen böra
deltaga i eu löpning på 30 kilometer. Utbildningen i skidlöpning inginge
såsom ett led i vinterutbildningen. Såsom ett mått på vederbörandes förT
måga i skidlöpning torde väl få anses den tid, som vederbörande använde
att åka en 30 kilometers bana. Att »avlägga prov för skidlöparmärket»
hade ingen av kompaniets personal »beordrats», men intresset för detta
provs avläggande hade inom kompaniet visat sig så stort, att så gott som
alla befälselever försökt sig på provet — med undantag för ett ytterst
ringa fåtal mindre goda skidlöpare och de, som varit av sjukdom hindrade.
Det syntes kaptenen därför vara en mycket billig fordran att även en furir
visade så stort intresse för utbildningen i skidlöpning, att han utan fordran
på ekonomisk ersättning och med uppoffring av sin egen personliga bekvämlighet
aeltoge såsom funktionär under en skidlöpning, ordnad på en
söndag för att under den korta tid, som stode till förfogande, kunna bereda
underlydande och kamrater ett flertal tillfällen till skidlöpning av ifrågavarande
slag. Någon förfrågan, om furiren Jonasson vore »villig» att
tjänstgöra såsom funktionär, hade därför av kaptenen icke gjorts.

Överstelöjtnanten Uggla yttrade: Löpningen i spår tre mil (för eventuellt
vinnande av skidlöparmärke) den 10 februari hade ingått i en av överstelöjtnanten
uppgjord och sedermei’a vederbörligen fastställd utbildningsplan
för studentbataljonen. Ändamålet med löpningen var i skidlöpningsträningssyfte
beredandet av möjlighet till tagandet av det s. k. skidlöparmärket,
vilket å sakkunnigt håll allmänt ansåges såsom ett viktigt led i den
särskilda vinterutbildningen. Enär färdigheten i skidlöpning inom bataljonen
av naturliga skäl varit så olika, och då det varit viktigt, att ej sådana
elever, som ännu ej mäktade försöka sig på 3-milsdistansen, ej överansträngde
sig till men för sig själva och blivande övningar, hade övningen
den 10 februari varit i så måtto frivillig, att överstelöjtnanten till kompanichefernas
bedömande överlämnat, vilka som skulle deltaga. På så sätt
hade uttagits av offieersaspirantskolan omkring 50, av V. arméfördelningens
studentkompani omkring 35 och av studentkulsprutekompaniet omkring
20 man. Överstelöjtnanten hade beordrat kaptenen Wersäll såsom
övnings- (tävlings-) ledare med rätt för honom att utfärda för övningen
(tävlingen) nödiga bestämmelser, bl. a. uttagandet av erforderliga funktionärer.
Dessa fördelades å deltagande kompanier, varvid på V. arméfördelningens
kompani kom en underofficer och en furir samt ett par me -

niga. Av kompanichefen, kaptenen Schröder, hade på denna grund beordrats
bl. a. furiren Jonasson. Enligt vad ovan sagts var hela förrättningen
att anse såsom övning och hade av överstelöjtnanten inspekterats såsom
sådan. Enär kommenderingarna utginge i viss tur inom respektive
kategorier personal, hade kompanichefen ej kunnat taga hänsyn till den av
Jonasson inlämnade permissionsansökan. Civila deltagare hade ej förekommit
i annan mån än att en lärare och några få elever vid högre allmänna
läroverket i Östersund erhållit vederbörligt tillstånd »gå spåret».
Då förrättningen den 10 februari för Jonasson vore att anse såsom vanlig
tjänstgöring, torde särskild ersättning åt honom ej kunna ifrågakomma.

För egen del anförde översten Lilliehöök: Furiren Jonasson hade genom
skrivelse till översten den 10 februari 1924 anmält, att han blivit »kommenderad
som funktionär vid avläggande av prov för skidlöparmärket». Ärendet
hade följande dag föredragits inför översten av chefen för den till
Jämtlands fältjägarregemente tillfälligt förlagda studentbataljonen,
överstelöjtnanten Uggla, vilken därvid redogjort för övningens ändamål
och anordnande. Av redogörelsen hade översten funnit framgå, att ifrågavarande
övning anordnats i full överensstämmelse med av arméfördelningschefen
den 15 januari 1924 fastställd plan för truppförbandets ifråga
särskilda vinterutbildning, vilken plan under rubriken »tidsberäkning och
tidsfördelning» hl. a. upptoge följande: »dessutom avses, att söndagen den
10, eventuellt även den 17 februari, skall användas till tävlingar (avläggande
av prov för skidlöparmärket m. m.).» Tävlingen måste .sålunda betraktas
såsom en i fullt behörig ordning anordnad övning med därav betingad
rätt för vederbörande befälhavare att i vanlig ordning beordra för
densamma erforderligt befäl, en rätt som i ingen mån kunde anses vara
upphävd av det förhållandet, att övningen förlagts till en söndag eller att
avläggandet av prov för erhållande av skidlöparmärket varit frivilligt.
Därav syntes översten även följa, att till övningen beordrat befäl icke vore
berättigat erhålla någon särskild gottgörelse.

Sedan Jonasson härefter avgivit påminnelser, blev ärendet av militieombudsmannen
avskrivet från vidare handläggning.

17. Fråga om rätt för regementschef att utfärda förbud för skvadronsadjutanter
att såsom ombud för enskild näringsidkare inkassera fordringar
hos manskapet genom avdrag å vederbörandes avlöning. I

I en till militieombudsmannen i oktober 1924 insänd klagoskrift anförde
C. J. Larsson i Skövde bl. a. följande.

Sedan flera år tillbaka hade klaganden i Skövde stad innehaft skrädderioch
herrekiperingsaffär, vilken affär huvudsakligen grundats på avbetalningsprincipen.
Affärens kundkrets hade till allra största delen bestått

176

av vid truppförband i Skövde fast anställda, vilka klaganden, sedan de
undertecknat en enligt särskilt formulär avfattad fullmakt innehållande
jämväl avbetalningskontrakt, beviljat en ef ter förhållandena avpassad kredit.
Fördelarna av ett avbetalningssystem som det här omnämnda hade
givetvis varit avsevärda såväl för klaganden som för hans kunder. Utan
detsamma skulle det varit klaganden omöjligt att annat än i undantagsfall
lämna någon kredit, då man ju vid vanlig kreditgivning alltid löpte
risken att förlora större eller mindre belopp på försumliga kunder och
man i varje fall mycket ofta nödgades anlita offentlig myndighet för
beloppets utbekommande, vilket ju alltid medförde omkostnader och besvär.
För kunderna skulle det, speciellt med tanke på dyrtidens högt uppskruvade
varupriser, hava varit omöjligt att utan erhållande av kredit skaffa
sig nödvändiga beklädnads- och övriga herrekiperingsartiklar. Rörelsen
hade till ömsesidig belåtenhet fortgått på ovannämnda sätt under eu följd
av år, då sekundchefen för Livregementets husarer, översten A. Ahnström,
utan att därom lämna klaganden något meddelande eller i övrigt taga
någon som helst hänsyn till det vitala intresse, klaganden hade av saken,
genom särskilda regementsorder den 29 mars 1923 och den 6 februari 1924
förbjudit skvadronsadjutanterna att för klagandens räkning innehålla någonting
av det fast anställda manskapets avlöning. Verkan av nämnda,
regementsorder hade för klagandens firma varit av fullkomligt katastrofal
natur. Icke nog med att omsättningen sjunkit till ett minimum — av utestående
fordringar, vilka annars skulle hava influtit med 3 å 4,000 kronor
per månad, hade endast en ringa bråkdel kunnat indrivas, och klaganden
beräknade, att hans förlust uppginge till 20 ä 30,000 kronor. Vad detta
betydde för en firma som klagandens läge i öppen dag, och klaganden vågade
tryggt påstå, att anledningen till hans obestånd — han hade nyligen
sett sig nödsakad att avträda sin egendom till konkurs — vore just ovan
nämnda regementsorder. Så snart ifrågavarande regementsorder blivit för
klaganden kända, hade han hos översten gjort framställning om deras upphävande
helt och hållet eller i varje fall såvitt desamma berörde de kontrakt,
som undertecknats innan regementsordernas innehåll kommit till
klagandens kännedom. Klagandens hemställan hade emellertid icke föranlett
någon annan åtgärd än att klaganden hänvisats att direkt hos manskapet
söka utbekomma sina tillgodohavanden — eu sak, som på ytterligt
få undantag när visat sig omöjlig. Klaganden hade starka skäl att antaga,
att överstens här ovan skildrade förfaringssätt icke vore vare sig berättigat
eller lagligt. Klaganden kunde omöjligen godtaga, att översten med
regementsorder, om vilkas innehåll han icke ens funnit nödigt att underrätta
klaganden, bringade klaganden till ekonomisk ruin och orsakade klaganden
förluster på tiotusentals kronor. Klaganden bestrede på det bestämdaste,
att översten ägt rätt att förbjuda skvadronsadjutanterna att
såsom gäldenärernas befullmäktigade ombud av deras avlöning innehålla
den del därav, som de frivilligt förklarat sig vilja till gäldande av sin

skuld till klaganden avstå ifrån. Det skulle villigt medgivas, att det läge
ett stort berättigande i en strävan efter att söka uppfostra till sparsamhet,
men arbetet på att nå detta mål finge dock icke gå andras välförstådda
intresse att få likvid för sina fordringar i vägen. Klaganden tilläte sig
för övrigt på goda grunder betvivla, att överstens omtanke om manskapet
och hans vilja att söka uppfostra dem till sparsamhet vore allt för
djupt grundade. Hur ville översten väl annars förklara utfärdandet av
en den 16 april 1924 utfärdad regementsorder, i vilken han skänkt sitt fulla
gillande av såväl kredit- som förskottssystem så snart det gällde en annan
firma än klagandens, nämligen Skaraborgs regementes beklädnadsförening.
Det vore felaktigt, att — såsom i sistnämnda order uppgivits —
berörda beklädnadsförening vore en rent militär sammanslutning. Den
vore en ekonomisk förening, vars medlemmar visserligen vore militärer
eller civilmilitärer, men i den bemärkelse, som i regementsordern angåves,
vore och hade den alltid varit »enskild». Som varje annan firma och ekonomisk
förening hade den naturligtvis rätt att driva rörelse i enlighet med
lagens bestämmelser, men klaganden inlade en skarp protest emot att den,
på sätt som i nyssnämnda regementsorder skett, otillbörligen gynnades
i förhållande till andra enskilda företagare. Utfärdandet av regementsorderna
av den 29 mars 1923 och den 6 februari 1924 kunde ju möjligen
vara lagligt och befogat, ehuru klaganden icke kunde inse, att så kunde
vara förhållandet. Men hur kunde då regementsordern av den 16 april
1924 vara laglig? — Klaganden hemställde om vidtagande av de åtgärder
emot översten, vartill militieombudsmannen funne denna klagandens anmälan
böra föranleda.

Vid klagoskriften voro fogade

1) formulär till den i klagoskriften omförmälda fullmakt, vilket formulär
var av följande lydelse:

»Av Herr Skvadronsadjutanten---— äger Firma C. J. Larsson,

Skövde, utkvittera sin fordran av min månadslön vid regementet för Kläder
och Ekiperingsartiklar med kronor---— till dess hela min skuld

av kronor--- — — hos Firma C. J. Larsson, Skövde, blivit till fullo

gäldad.

Skulle vid min avgång från regementet skulden ej vara till fullo betald,
äger Skvadronsadjutanten rätt innehålla resterande å mina innestående
sparbanksmedel.

Ävenså förbinder jag mig att ej sälja eller pantsätta det köpta under
avbetalningstiden. •

Äganderätten till de försålda varorna övergår först sedan betalning till
fullo erlagts.

För övrigt gäller vad som stadgas i lagen om avbetalningsköp av den 11
juni 1915.

12 — Militieombudsmannens ämbelsberätlche.

178

Valuta för kronor----bekommen.

Skövde den 192 .

Bevittnas av:

Undertecknad ansvarar härmed för förbindelsens fullgörande.

Skvadron sadj utan!.»

2) avskrifter av de i klagoskriften angivna regementsorderna den 29 mars
1923, den 6 februari 1924 och den 16 april 1924, varande berörda regementsorder
så lydande:

a) »Regementsorder nr 28/1923.

Punkt 1. Försäljning av firmors eller enskildas varor av vad slag, det
vara må, får ej utan mitt direkta medgivande äga rum i kåsera, ej heller
få penningmedel, som ej äro av myndighet utdömda, av uppbördsman innehållas
eller avdragas från manskapets avlöningsförmåner.

Tills dato ingångna kontrakt få dock fullföljas med den modifikation
att mer än en tredjedel av manskapets avlöning ej får för detta ändamål
månatligen innehållas eller avdragas.

Skvadronscheferna äro härför ansvariga samt skola bemöda sig om att
hos truppen framkalla sparsamhet med dem tillkommande avlöningsmedel,
t. ex. genom frivilligt insättande å sparbanksbok.

Skövde den 29 mars 1923.

A. Ahnström.

Sekundchef.

E. von Wachenfelt.»

b) »På förekommen anledning erhåller regementsorder nr 28/1923, punkt
1, följande tillägg:

Skvadronsadjutanterna, som i sista hand utbetala truppens avlöning, förbjudes
ej blott att innehålla eller göra avdrag av manskapets avlöningsförmåner
till likviderande av manskapets skulder till firmor eller enskilda
personer, utan även att i vad form det vara må utöva ombudsmannaskap
för förmedlande eller likviderande av manskapets skulder till firmor eller
enskilda.

Skövde den 6 februari 1924.

A. Ahnström.

Sekundchef.»

c) »9. För att underlätta anskaffning av egna kläder (uniformer och
civila kläder) för regementets personal har avtal blivit gjort med Skaraborgs
regementes beklädnadsförening om tillverkning av kläder därstädes.

Såsom villkor härför uppställes att för manskap utförda arbeten skola
likvideras genom löneavdrag efter särskild överenskommelse med skvadronsadjutanterna,
vilket, då sagda förening utgör en militär sammanslut -

179

ning, kan ske utan hinder av regementsorder den 6 sistlidne februari
punkt 5.

10. För att åstadkomma möjlighet för stamanställt manskap att å marketenteriet
komma i åtnjutande av viss kredit, kommer därstädes att införas
ett betalningssystem med polletter att användas vid sidan av kontant
likvid. Polletterna utbekommas hos skvadronsadjutanterna mot avdrag ä
lön. Efter den 15 i värja månad må alltså i förskott å lön och med polletter
utbetalas högst 15 kronor till stamanställd. Polletterna förekomma i
följande valörer: 25 öre, 10 öre och 5 öre.

Detta kreditsystem gäller endast varor, som utfås mot kassakvitton
(kaffe och matvaror).

Skövde den 16 april 1924.

A. Almström.

Sekundchef.

E. von Wachenfelt.»

Med anledning av ifrågavarande klagoskrift infordrades genom skrivelse
den 15 oktober 1924 översten Ahnströms yttrande i ärendet; och anförde
översten därefter i skrivelse den 23 samma månad: År 1923 i mars månad
hade dåvarande chefen för regementets furirskola anmält för översten, att
till hans kännedom kommit, att truppen vid Livregementets husarer hade
av vissa firmor i Skövde lämnats kredit samt bundits med sådana kontrakt,
att av deras avlöning så stor summa plägade avdragas, att på många håll
otillräckliga medel till deras dagliga behov återstodo vid avlöningsdagen.
Denna anmälan hade föranlett, att översten närmare undersökt saken;
och hade av överstens undersökning framgått, att i huvudsak tre firmor i
Skövde begagnade sig av ett utvecklat kreditsystem mot kontrakt, som berättigade
dem till månatliga avdrag å lönen, samt att skvadronsadjutanterna
hade vissa förmåner från firmorna för att de skulle innehålla dessa
avdrag på avlöningsdagarna. Dessa förmåner hade från firman C. J.
Larsson uppgått till cirka 10 % av de genom skvadronsadjutanterna avdragna
lönemedlen. Av undersökningen hade vidare framgått, att manskapet,
såsom en naturlig följd av kreditsystemet och därvid förorsakade
administrationskostnader, fått betala oskäliga priser för bekomna varor,
att manskapet genom lättheten att anskaffa civila kläder förletts att inköpa
sådana och mot givna ordningsföreskrifter använda dessa vid tjänstledighet
inom garnisonsorten, samt att manskapet utsatts för frestelser att,
innan dessa på kredit inköpta persedlar vore betalda, avyttra dem vid tillfälligt
penningbehov, därigenom görande sig skyldiga till handlingar,
vilka vore belagda med straff enligt allmänna strafflagen. Vidare motarbetades
härigenom arbetet att bibringa manskapet känsla för penningens
värde och därav uppkommande sparsamhet. För att i möjligaste mån söka
motverka detta hade översten efter samråd med auditören utgivit den av

ISO

klaganden insända regementsordern av den 29 mars 1923, däri översten
förbjudit avdrag av lönerna genom uppbördsman, men medgivit, att till
sagda dag ingångna kontrakt finge fullföljas, dock med den inskränkning,
att ej mer än en tredjedel av avlöningen finge för sådant ändamål innehållas.
Genom detta överstens ingripande kunde alltså ej firmorna lida
någon förlust; deras vidare affärstransaktioner kunde översten ju ej inverka
på. Om detta överstens beslut hade dessa firmor blivit underrättade,
ej blott av skvadronsadjutanten utan även direkt av regementsintendenten.
Efter detta meddelande hade också somliga firmor upphört med
kreditsystemet, men klaganden hade fortsatt om möjligt i ännu större omfattning.
Summan av klagandens samtliga fordringar bland manskapet
vid regementet uppginge den 3 september 1924 enligt uppgift av klaganden
till 26,082 kronor 86 öre och varierade per individ mellan lägst 3 kronor
och högst 622 kronor 5 öre. Att klaganden genom detta system skulle göra
förluster funne översten alldeles naturligt, men påståendet, att översten
skulle vara anledningen härtill, vore enbart löjligt; ty hade klaganden
upphört med sin osunda och för allmänheten skadliga affärsmetod, hade
möjligen omsättningen minskats men förlusterna även uteblivit. Klagandens
påstående, att klaganden icke meddelats innehållet i den av översten
utfärdade regementsordern, vore fullständigt osanning. Ytterligare en sida
av dessa klagandens affärsprinciper vore, att därigenom omyndiga förletts
att skuldsätta sig och underskriva kontrakt, som väl svårligen kunde anses
lagligt bindande. Att denna sida av saken observerats av de omyndigas
föräldrar framginge av att fadern till eu volontär — omyndig och
skuldsatt för 356 kronor <5 öre — beklagat sig för översten häröver och
härvid framhållit, att priserna för erhållna varor vore så uppdrivna, att
de stode på gränsen till det otroliga. Som exempel hade lian framdragit,
att sonen fatt betala 200 kronor för en kavajkostym av samma kvalitet
som fadern betalt med 85 kronor, eu naturlig följd av provisionssystemet.
För att emellertid bereda furirer, vilka ägde rätt att vid tjänstledighet
inom garnisonsorten bära civila kläder, samt avskedstagare möjlighet att
till facila pris anskaffa civil utrustning hade en överenskommelse gjorts
med Skaraborgs regementes beklädnadsförening, att Livregementets husarers
personal skulle få ingå i denna och efter samma grunder som Skaraborgs
regementes personal fa anlita densamma. Detta hade översten gjort
av den anledning, att manskapet och mången gång även officerare och
underofficerare hade svårt att av sin lön på eu gång utbetala en så stor
summa, som t. ex. vad eu kostym kläder kostade, samt att översten därigenom
hade inom möjlighetens gräns att öva kontroll över manskapets anskaffning
av civil utredning, då vid Skaraborgs regementes beklädnadsförening
inga beställningar effektuerades eller varor utlämnades på kredit
förr än ett intyg från regementet förevisades; sådant intyg utlämnades ej,
om ej giltigt skäl för anhållan förebures. Någon extra kostnad för betalningens
tillhandahållande skulle vid regementet ej påläggas. Överstens

181

mening med detta, arrangement syntes emellertid ej liava blivit förverkligat,
ty översten veterligt både ännu ej någon av manskapet begagnat sig
av beklädnadsföreningen. Klagandens protest mot att denna beklädnadsförening
gynnats vore ej ens värd bemötande. Till sist ville översten meddela,
att de till truppen utlämnade polletterna till marketenteriet skett av
den anledning att i slutet av varje månad, då pengar började tryta för
manskapet, ett kafé i staden — eu av dessa kreditgivande firmor — fortsatt
att lämna kredit, varigenom manskapet ej blott blivit skuldsatt, utan
även manskapsmässen förorsakats förlust. Dessa polletters användning
innebure ej kreditgivning, ty polletterna vore av manskapet inköpta. Olägenheterna
med sagda kafés kreditgivning framträdde i dessa dagar mycket
tydligt, ty lagsökning vore av kaféets innehavare enligt vad som kommit
till överstens kännedom uttagen på flera av manskapet för skuld till sagda
kafé. Genom kreditgivningen i kaféet förleddes manskapet att för tillfredsställandet
av tillfällig njutningslystnad, då om behov här ej kunde
vara fråga, fördärva sin ekonomi genom skuldsättning. På grund av ovanstående
hemställde översten, att klagandens anmälan ej måtte föranleda
till någon militieombudsmannens vidare åtgärd.

Vid överstens skrivelse voro fogade bl. a. följande två intyg:

1) »Härmed intygas, att jag genom handbrev omedelbart efter utfärdandet
av regementsorder den 29 mars 1923 punkt 1. på Sekundchefens befallning
meddelat firmorna C. J. Larsson och Lindros Eftr. innehållet av
sagda regementsorder.

Skövde den 23 oktober 1924.

Gustaf Olsson

Kegementsintendent.»

2) »Intyg.

På Sekundchefens begäran intygas härmed, att firman C. J. Larsson i
Skövde av mig underrättats om att jag, på grund av bestämmelserna i
regementsorder nr 28 år 1923 p. 1, icke ägde någon befogenhet att av manskapets
lönemedel, för firmors eller enskildas del, innehålla eller avdraga
penningmedel.

Jag meddelade dock, att till dåvarande dato med manskapet ingångna
kontrakt finge av dem genom mig likvideras, med iakttagande av de förbehåll,
vilka i nämnda regementsorder vore gjorda.

Skövde den 24 oktober 1924.

E. H. Biörck

Fanjunkare.

Fanjunkare Biörcks egenhändiga namnteckning bevittnas av:

Ax. Borelius Ivar Spetz

Fanj. Vp].*

I avgiven paminnelseskrift genmälde klaganden: Översten hade i sin förklaring
ytligt sig synnerligen olämpligt om klaganden och hans affärsrö -

182

relse. På flera ställen i sin inlaga omnämnde han klagandens »oskäliga»
och »otroligt högt uppskruvade priser», klagandens »osunda och för allmänheten
skadliga affärsmetod» etc. Någon bevisning för riktigheten av
sina påståenden hade han emellertid icke aktat nödigt att i något fall anföra.
Ty såsom bevisning torde väl näppeligen kunna anföras de obestyrkta
uttalanden av icke ens namngivna personer, som han i sin inlaga
åberopade sig-på. Värdet av en dylik argumentation vore ju synnerligen
ringa. Såsom skäl för utfärdandet av ifrågakomna regementsorder angåve
översten, att till hans kännedom kommit, att truppen vid Livregementets
husarer bundits vid sådana kontrakt, att av deras avlöning så stor
summa avdragits, att otillräckliga medel till deras dagliga behov på många
håll återstode vid avlöningsdagen; att manskapet såsom en naturlig följd
av kreditsystemet och därav förorsakade administrationskostnader fått betala
oskäliga priser för bekomna varor; att manskapet genom lättheten att
anskaffa civila kläder förletts att inköpa sådana och mot givna ordningsföreskrifter
använde dessa vid tjänstledighet inom garnisonsorten; samt
att manskapet utsattes för frestelser att, innan dessa på kredit inköpta
persedlar vore betalda, avyttra dem vid tillfälligt penningbehov, därigenom
görande sig skyldiga till handlingar, vilka vore belagda med straff
enligt allmänna strafflagen. Klaganden bestrede till en början, att han på
något sätt utövat något tvång å manskapet med avseende å avbetalningarnas
storlek. Klaganden hänvisade i detta avseende till av klaganden förut
ingivna formulär till avbetalningskontrakt, varav framginge, att köparen
i varje fall själv fått bestämma hur mycket, som skolat avbetalas för varje
månad. Om därvid en och annan åtagit sig mera än han kunnat gå i land
med, kunde detta tydligen icke läggas klaganden till last. Avbetalningarna
hade i medeltal uppgått till 35 å 60 kronor i månaden, under det att avlöningarna
utgjort 95 å 320 kronor pr månad, varav ju tydligt framginge, att
återstående avlöning mer än väl förslagit till deras dagliga behov, detta
så mycket mera som ju manskapet haft så väl fri bostad som fritt vivre.
Klaganden bestrede likaledes på det bestämdaste, att hans priser varit
orimligt höga. En affär byggd på principen om avbetalning måste naturligtvis
räkna med något högre priser än en affär, som uteslutande byggde
på principen om kontant betalning eller i varje fall kort kredit. Lagen om
avbetalningsköp utginge ju också ifrån att eu prisförhöjning av 10 procent
avsåges såsom det normala i dylika fall. De administrationskostnader, som
klaganden haft, hade ju i detta fall uppgått till omkring 10 procent av varans
pris och klaganden trotsade någon att visa, att de priser, han tillämpat,
varit högre än 10 procent av kontantpriset. Och att kontantpriset av
klaganden måste hållas i nivå med övriga affärers i Skövde, läge ju med
hänsyn till konkurrensen i öppen dag. Klaganden bestrede, att han sålt
en kostym värd 85 kronor för 200 kronor. Vad som i ärendet vore relevant
vore frågan, huruvida översten ägt att på sätt som skett inskränka det under
hans befäl stående manskapets avtalsfrihet, ja rent av genom order för -

183

hindra dessa att fullfölja de förpliktelser, de gent emot klaganden iklätt
sig. Även om — vilket klaganden bestrede — översten skulle kunna anses
hava riitt att förbjuda skvadronsadjutantorna att för klagandens räkning
innehålla de belopp av avlöningarna, som manskapet förklarat sig villiga
att till klaganden avstå, syntes översten dock omöjligen kunna neka klaganden
att genom av klaganden anställd personal å avlöningsdagarna avliämta
kontrakterade avbetalningar. Så hade dock skett en gång nämligen
den 1 mars 1924, då klaganden efter att hava erhållit kännedom om att
skvadronsadjutanterna icke finge tjänstgöra som inkassera re, sänt sitt biträde
till regementet för att uppbära likvid. Denne hade då av ryttmästaren
W. Odelberg på order av regementschefen förbjudits att inkassera
några fordringar. Efter denna tid hade det också visat sig omöjligt att på
frivillighetens väg erhålla betalning, varför klaganden, om han icke ville
på rättslig väg göra fordringarna gällande, måste finna sig i att förlora.
Trots de av översten åberopade intygen bestrede klaganden, att något meddelande
angående regementsordern av den 29 mars 1923 kommit klaganden
tillhanda. Först någon gång i februari 1924 hade klaganden fått kännedom
om förbudet, helt enkelt på det sättet, att klaganden icke längre genom
skvadronsadjutanterna erhållit några penningar. Att inbetalningarna icke
uteblivit redan tidigare eller vid första ordern, berodde på att skvadronsadjutanterna
vid avlöningstillfälle lämnade vederbörande hela dennes lön
och att denne omedelbart därefter återlämnade det belopp, som avsågs till
amortering å skulden till klaganden. Denna praxis hade tillämpats efter
första orderns utgivande. Före densamma hade skvadronsadjutanten avdragit
vederbörligt belopp. Regementsordern i februari 1924 hade omintetgjort
båda alternativen. För att kontrollera densammas efterlevnad både
översten själv jämte några andra officerare närvarit vid avlöningstillfällena,
varför några inbetalningar således icke förekommit. Frågan, om
klaganden delgivits regementsorderna eller icke, vore emellertid även
den härvidlag fullkomligt utan betydelse. Ville översten åtaga sig något
slags förmynderskap över det honom underställda manskapet, stode det honom
fritt; klagandens och manskapets frihet att med varandra ingå fullt
lagenliga avtal torde han väl icke genom några regementsorder kunna beröva
dem. översten hade vidare ansett klagandens protest mot att han
genom regementsorder gynnat Skaraborgs regementes beklädnadsförening
icke vara värt bemötande. Klaganden antoge, att översten, även om han
velat, haft svårt att förebringa något skäl för denna sin åtgärd. På skäl,
som ovan angivits, torde åtgärden ligga fullkomligt utom överstens befogenhet.
Med anledning av vad klaganden anfört ansåge klaganden det
vara fullt utrett, att översten icke haft någon som helst befogenhet att företaga
av klaganden påtalade åtgärder samt att klaganden genom dessa orsakats
synnerligen stora förluster ävensom obehag i övrigt. På grund
härav hemställde klaganden, att militieombudsmannen ville utan avseende
å vad översten gent emot klagandens anmälan invänt vidtaga de åtgärder,
vartill militieombudsmannen funne densamma föranleda.

184

I skrivelse till översten Almström den IT december 1924 anförde militieombudsmannen
:

Vad handlingarna i ärendet innehölle hade synts militieombudsmannen
ot\ etydigt giva vid handen, att de klandrade åtgärderna av översten vidtagits
uteslutande av hänsyn till det honom underställda manskapets bästa:
och ansåge militieombudsmannen den omtanke, varav översten härutinnan
letts, vara värt erkännande.

Gällande författningar föreskreve — i fråga om rätten att med tjänst på
aktiv militär stat förena civila uppdrag eller tjänster — följande.

Enligt avlöningsreglementet för officerare och underofficerare samt civilmilitära
beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen
finge med ordinarie beställning icke förenas vare sig annan till den civila
förvaltningen hörande tjänst a rikets stat än gymnastiklärarbefattning
eller tjänst å riksdagens stat. Ej heller finge med ordinarie beställning
förenas vare sig annan till den militära förvaltningen hörande befattning
eller gymnastiklärarbefattning eller tjänst å kommuns stat eller uppdrag
såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som vore försett
med Kung! Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag,
ellei befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan
tjänstebefattning av vad slag som helst, så framt ej, vad anginge befattningshavare,
som av Kungl. Maj:t utnämndes, Kungl. Maj:t eller, vad anginge
innehavare av annan beställning, den, som ägde tillsätta beställningen,
uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande
tjänst, uppdrag eller befattning ej kunde anses inverka hinderligt för
tjänstgöiingen vid försvarsväsendet, funne tjänsten, uppdraget eller befattningen
kunna få mottagas och tillsvidare behållas.

Enligt tjänstgöringsreglemente för armén §21:9 skulle den, som mottoge
med lön eller arvode förenade civila tjänster eller uppdrag, därom
göra anmälan till regementschefen.

Av omförmälda bestämmelser torde framgå, att sådant generellt förbud
för sk\ adronsadjutanterna vid regementet att »utöva ombudsmannaskap
för förmedlande eller likviderande av manskapets skulder till firmor eller
enskilda», som enligt ordalydelsen i regementsordern den 6 februari 1924
i förevarande fall utfärdats, icke kunde vara lagligen grundat, utan torde
skvadronsadjutant vara oförhindrad att mottaga och utföra dylikt uppdrag.
Mottagandet av uppdrag av ifrågavarande slag torde icke för vederbörande
medföra annan skyldighet inför regementschefen än att jämlikt
ovan angivna bestämmelse i tjänstgöringsreglementet göra anmälan om
uppdragets mottagande. Militieombudsmannen ansåge alltså, att översten
icke varit berättigad att utfärda en order av den avfattning, som givits
den nu ifrågavarande ordern av den 6 februari 1924. Emellertid vore det
uppenbart, att dylikt ombudsmansskap icke finge utföras å tjänstetid eller
på sådant sätt, att tjänsten därigenom bleve lidande. Innebörden av det
uppdrag, som nu vore i fråga, torde hava varit, att vederbörande skva -

dronsadjutant skulle vid utbetalande av avlöning till skvadronens manskap
beträffande de personer, som häftade i skuld till klaganden, innehålla
visst belopp, som sedermera skulle tillställas klaganden. Detta uppdrag
torde icke kunna utföras annorledes än i samband med avlöningarnas utlämnande
till manskapet, då nämligen uppdraget förutsatte, att vederbörande
skulle å avlöningslista eller annorledes utkvittera hela avlöningsbeloppet,
ehuru lian allenast mottoge en viss del därav, större eller mindre.
På grund härav måste översten anses ägt befogenhet att — på sätt som
skett genom ordern den 29 mars 1923 oeh såsom den reella innebörden av
ordern den 6 februari 1924 torde vara — förbjuda skvadronsadjutanterna
att under tjänsteutövning fullgöra uppdrag med avseende å innehållande
av manskapets avlöningsförmåner. Klagoskriften i denna del hade militieombudsmannen
därför funnit icke förtjäna vidare avseende.

Vidkommande överstens åtgärd att genom regementsorder den 16 april
1924 anbefalla, att skuld, vari manskapet för bekomna kläder kunde häfta
till Skaraborgs regementes beklädnadsförening, skulle gäldas genom löneavdrag,
som skvadronsadjutanterna ägde verkställa, hade militieombudsmannen
funnit densamma mindre välbetänkt. Vad översten till försvar
för berörda åtgärd anfört därom, att sagda förening skulle utgöra en militär
sammanslutning, torde bero på oriktig uppfattning från överstens sida
rörande föreningens rätta karaktär. Denna förening vore nämligen, enligt
vad militieombudsmannen i annat sammanhang vid inspektion av Skaraborgs
regemente haft anledning konstatera, en i vederbörlig ordning inregistrerad
förening för ekonomisk verksamhet, som väl utgjorde en sammanslutning
av militärpersonal, men i övrigt icke torde hava något med
den militära förvaltningen och organisationen att skaffa. För utfärdandet
av sistherörda regementsorder kunde översten således enligt militieombudsmannens
mening icke hava ägt giltig grund; och måste militieombudsmannen
— med hänsyn till de åtgärder, översten tidigare ansett
sig böra vidtaga beträffande andra civila företag — beteckna densamma
såsom olämplig och ägnad att, på sätt som skett, väcka klander såsom ett
gynnande av viss näringsidkare på en annans bekostnad. I betraktande av
de motiv hos översten, som föranlett denna orders utfärdande, och jämväl
därav att manskapet, enligt vad av översten uppgivits, icke begagnat sig
av erbjudandet att på kredit inköpa kläder hos nämnda beklädnadsförening,
hade militieombudsmannen emellertid ansett sig icke behöva vidtaga ytterligare
åtgärd härutinnan i förvissning att översten, efter mottagandet av
militieombudsmannens skrivelse, komme att verkställa rättelse i det nn
anmärkta hänseendet.

Vad för övrigt i ärendet förekommit vore icke av beskaffenhet att föranleda
uttalande eller åtgärd från militieombudsmannens sida.

186

Framställningar till Konungen.

l. Angående ordningen och villkoren för befordran inom
underofficers- och sjömanskårerna vid flottan.

Ämbetsberättelsen till 1921 års riksdag innehåller (sid. 178 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 4 december 1920 till Konungen
avlåten framställning i detta ämne. Berörda framställning var föranledd
av klagomål, som tid efter annan inkommit till militieombudsmannen från
underofficerare och manskap vid flottan angående tillämpningen därstädes
i särskilda fall av bestämmelserna rörande befordran inom underofficers-
och sjömanskårerna. Av den utredning, som med anledning därav
verkställts, hade det synts militieombudsmannen framgå, att nämnda bestämmelser
med den tillämpning, de i praktiken erhållit, i vissa hänseenden
icke vore fullt tillfredsställande. Vederbörande befälhavare hade nämligen
ansett för tjänstens upprätthållande av vikt att uppställa andra
och strängare fordringar än gällande reglemente föreskreve. De befordringar,
om vilka bär vore fråga, vore dels befordringar inom sjömanskåren
från menig till korpral, dels befordringar mellan sjömans- och
underofficerskåren från korpral till underofficer av 3. graden och dels
befordringar inom underofficerskåren från underofficer av 3. graden till
underofficer av 2. graden och från underofficer av 2. graden till flaggunderofficer.

I framställningen uttalade militieombudsmannen, bland annat, att det
torde vara av vikt, att åtgärder vidtoges för att i förevarande hänseende
reglementets föreskrifter och dessas tillämpning bragtes i full överensstämmelse
med varandra och att vad gällande reglementen därom innehölle
icke av vederbörande myndigheter godtyckligt ändrades. Vidare
anförde militieombudsmannen i fråga om turberäkning för underofficerare
bland annat följande: Vare sig en allmän omarbetning av bestämmelserna
rörande befordran till och inom underofficersgradema vid flottan
skulle komma att äga rum eller icke, syntes desamma i ett särskilt
hänseende under alla förhållanden böra undergå ändring. Det hade nämligen
inträffat, att en maskinist av 3. graden, som varit berättigad att
kommenderas till underoffioersskolans maskinistklass, av annan kommen -

187

dering hindrats att i rätt tid genomgå skolan, varigenom han senare än
vederbort blivit kompetent till befordran och i följd därav även för framtida
befordran förlorat den tur, honom rätteligen bort tillkomma. Enligt
militieombudsmannens förmenande syntes rättvisan fordra, att till R. M.
I § 29 :3 gjordes ett tillägg av innebörd, att i fråga om den, som genom
konstruering till underofficer av 3. graden fått jämlikt § 29 : 5 d) tillgodoräkna
sig viss i denna punkt angiven tid, tidpunkten för hans konstruering
skulle anses hava inträffat så mycket tidigare än den verkliga
befordringsdagen som den tid, varunder han av anledning, som i § 29 :5 d)
sägs, blivit fördröjd i sin befordran.

Genom kungl. brev den 27 september 1922 har med anledning av, bland
annat, militieombudsmannens berörda framställning vidtagits följande
ändringar i reglementet för marinen del I.

I § 38 har införts den bestämmelsen, att för att kunna befordras till
korpral fordras, att hava befunnits därtill lämplig samt att i övrigt hava
uppfyllt vissa angivna kompetensfordringar.

2 i bil. 14 — vari innehållas fordringarna för underofficerare för att
uppföras på förslag till högre underoffieersbeställning — har upphört att
gälla.

I § 29 har införts en så lydande bestämmelse:

»5. I fråga om utnämning till underofficer av 3. graden med konstitutorial
gäller särskilt:

d) att såsom dag för vunnen kompetens räknas den 31 oktober det kalenderår,
den för yrkesgrenen föreskrivna underoffieersutbildningen avslutats,
försåvitt de i inom. 1/4 i denna paragraf stadgade villkoren i
fråga om hetsig för tjänstbarliet och uppförande då äro uppfyllda, men
eljest den senare dag, då dessa villkor uppfyllas; dock att för den, som
blivit hindrad att i vederbörlig ordning genomgå för vinnande av utnämning
till underofficer av 3. graden föreskriven skola eller kurs på grund
av kommendering eller beslutad begränsning av antalet elever i underofficersskolan,
skall, sedan sådan skola eller kurs är genomgången, såsom
kompetensdag räknas den 31 oktober det kalenderår, under vilket lian
skulle kunnat bliva kompetent, därest ifrågavarande hinder icke förekommit,
försåvitt de i mom 1/4 i denna paragraf stadgade villkoren i
fråga om betyg för tjänstbarhet och uppförande vid skolans eller kursens
slut äro uppfyllda, men eljest den senare dag, då dessa villkor uppfyllas.»-

188

2. Ersättning av statsmedel åt värnpliktig för honom åsamkade
kostnader för sanatorievård.

Härom liar militieombudsmannen den 14 november 1923 till Konungen
avlåtit en så lydande framställning:

»Handlingarna uti ett genom klagomål av förre korpralen vid Bodens
ingenjörkår nr 26/2 Edvin Lindgren hos mig anhängiggjort ärende utvisa
följande.

Lindgren, som är född den 24 oktober 1889 och antogs till volontär från
och med den 16 november 1921 till och med den 31 maj 1922, insjuknade
i januari 1922 och inlades på kårens sjukhus. Därstädes fick Lindgren
kvarstanna i nio dagar, varefter han gick sjukskriven i kvarter. Sedan
lungtuberkulos konstaterats, begärde Lindgren tjänstledighet att vistas
i sitt hem, till dess han kunde bliva intagen på sanatorium. Denna ansökan
avslogs emellertid, och Lindgren erhöll i stället den 15 februari
1922 avsked utan begäran. Den 15 mars 1922 intogs Lindgren på Gotlands
läns sanatorium. Kronan betalte sanatorievården till och med den
31 juli men vägrade att därefter betala Lindgrens vård. Då Lindgren
var obemedlad, måste han, ehuru lian icke var frisk, lämna sanatoriet redan
påföljande dag.

Den 14 februari 1922 överlämnade chefen för Bodens ingenjörkår Lindgrens
ansökan till riksförsäkringsanstalten om ersättning för ifrågavarande
sjukdom, och i skrivelse till nämnda chef den 31 mars 1922 meddelade riksförsäkringsanstalten,
att, som Lindgrens ifrågakomna tjänstgöring, så vitt
av handlingarna framginge, icke skäligen kunde antagas hava bidragit
till den sjukdom, varav han lede, anstalten jämlikt bestämmelserna i förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, funnit någon ersättning icke kunna tillerkännas
honom för nämnda sjukdom.

I skrivelse den 21 oktober 1922 till mig anförde chefen för Bodens ingenjörkår
följande. Jämlikt sjukvårdsstyrelsens cirkulär den 13 maj 1919
nr 227 skulle för värnpliktig eller fast anställd av manskapsklassen, som
befunnes lida av tuberkulos lungsjukdom, utfärdas intyg om oduglighet
till krigstjänst. Samtidigt skulle, ifall den sjuke så önskade, läkarbetyg
för intagning å lungsotssanatorium utfärdas. Angående tiden, under vilken
å sanatorium intagen ägde rätt till vård därstädes å kronans bekostnad,
hänvisade ovannämnda cirkulär till kungl. kungörelsen den 2 juni
1.911, § 4, Sv. ffs. nr 39/1911. Enligt denna författning skulle emellertid
den sjuke för att få åtnjuta fri läkarvård under ett år, redan innan avskedet
vara intagen å sjukvårdsanstalten ifråga. Emellertid skulle enligt
kungl. kungörelsen den 24 mars 1916 angående antagande och avskedande
av volontär avsked före utgången av bestämd anställningstid meddelas
utan ansökan åt den, som av vederbörande läkare förklarades vara oförmögen
till krigstjänst såsom vapenför under återstoden av anställnings

189

liden. De utfärdade bestämmelserna syntes sålunda i viss mån strida
mot varandra. Kårchefen hade under hand låtit gorå förfrågan hos sjukvårdsstyrelsen,
huru författningarna skulle tolkas, och erhållit till svar,
att villkoret för fri vårds erhållande vore, att den sjuke före avskedet
blivit intagen å sjukvårdsanstalten. På denna grund hade kårcliefen ansett
sig förhindrad att längre utbetala ersättning för Lindgrens sauatorievård.

I eu den 21 november 1922 till mig inkommen skrivelse anförde arméförvaltningens
civila departement och sjukvårdsstyrelse följande. Då
Lindgren vid tiden för avskedet icke åtnjutit vård å sjukvårdsinrättning,
som avsåges i kungörelsen den 2 juni 1911 angående rätt till fri sjukvård
och fria läkemedel under fredstid för den vid armén anställda personalen,
på sätt denna författning lydde med ändring av § 4 genom kungörelsen
den 4 april 1922, ansåge sjukvårdsstyrelsen Lindgren icke författningsenligt
berättigad att för tid efter avskedet beredas vård och underhåll
å sanatoriet genom militär myndighets försorg och på statens bekostnad.

På sätt framgår av vad jag anfört i eu av mig denna dag till Eders
Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående vissa ändringar i bestämmelserna
om manskaps vid armén rätt till fri sjukvård m. in.1 torde den omständigheten,
att Lindgren erhållit avsked, innan sjukvård författningsenligt
blivit honom beredd, icke böra beröva honom den rätt till fri sanatorievård,
som bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 2 juni 1911
(Sv. ffs. nr 39/1911) avsett att inrymma åt manskap, som insjuknat i lungtuberkulos.
Lindgren hade följaktligen varit berättigad till santorievård,
intill dess han blivit till hälsan så återställd, att han kunnat utskrivas
från sjukvårdsinrättningen, dock ej längre än ett år efter intagandet
å inrättningen.

I stället liar emellertid Lindgren redan den 31 juli 1922, sedan han på
kronans bekostnad åtnjutit vård å Gotlands läns sanatorium i sammanlagt
41/ä månader, enär kronan därefter vägrat bekosta hans fortsatta
vård och- han själv saknat medel därtill, måst avbryta vistelsen å sanatoriet
och, enligt vad jag inhämtat, sedermera på egen bekostnad varit
intagen dels å Solbackens sanatorium i 6 månader, dels å Hålahults sanatorium
från den 28 september 1923.

Vid sådant förhållande synes Lindgren, som med hänsyn till avbrottet
i sanatorievården icke torde kunna antagas hava haft den nytta av vården
å Gotlands läns sanatorium, som en slutförd behandling därstädes
kunnat giva, böra vara berättigad att erhålla gottgörelse för sina utgifter
för den fortsatta vården åtminstone under vistelsen å Solbackens sanatorium.
Visserligen torde vederbörande militära myndigheter hava felaktigt
förfarit, då de underlåtit bereda Lindgren den vård, vartill han

1 Se ämbetsberättelsen till 1924 års riksdag sid. 135 ff. samt föreliggande ämbetsberättelse
sid. 220.

190

varit berättigad, men med hänsyn till omständigheterna i saken torde
nämnda underlåtenhet icke vara av beskaffenhet att kunna för vederbörande
föranleda ansvars- och ersättningsskyldighet. Jag har därför
ansett åtgärder böra vidtagas för att bereda Lindgren ersättning av allmänna
medel för den förlust, han lidit genom att kostnadsfri vård icke
blivit honom beredd.

Jämlikt 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion
har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t
till det avseende, Eders Kungl. Maj:t i nåder må finna omständigheterna
föranleda.»

Genom nådigt beslut den 5 september 1924 har Kungl. Maj:t medgivit,
att till Lindgren finge såsom ersättning i ovanberörda avseende utbetalas
ett belopp av 883 kronor från lantförsvarets anslag till extra utgifter
(1924—1925: IV. 2. H. 2).

3. Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
tillerkänd värnpliktig, ehuru framställning
härom icke ingivits inom föreskriven tid.

Den 12 december 1923 har militieombudsmannen till Konungen avlåtit
följande framställning:

»Uti till mig insända skrifter anförde folkskolläraren J. A. Häger bl. a.
följande.

En son till Häger, värnpliktige nr 743 32/1915 Gustaf Natanael Häger
hade under åren 1915—1918 fullgjort honom åliggande värnpliktstjänstgöring
vid Älvsborgs regemente. Han hade emellertid i september 1918
hemförlovats på grund av oduglighet till krigstjänst och hade av läkare
förklarats sinnessjuk. I december 1920 hade till regementet insänts ansökan
om erhållande av ersättning enligt förordningen den 18 juni 1909
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Från regementet hade emellertid erhållits meddelande att rätten
till ersättning enligt berörda förordning förverkats, alldenstund ansökan
om ersättning icke gjorts inom föreskriven tid, och hade på grund
härav ansökningen återkallats. J. A. Häger anhölle nu om meddelande,
huruvida ersättning kunde beredas, om förnyad ansökan därom gjordes.

I ärendet har jag infordrat yttrande av chefen för Älvsborgs regemente,
vilken anfört, att han för utrönande, huruvida militärtjänsten kunde anses
hava bidragit till den sinnessjukdom, varav Häger lede, infordrat utredning
av vederbörande bataljonschef samt yttrande av regementsläkaren
vid regementet, att regementschefens uppfattning vore, att berörda utredning
och yttrande icke syntes giva stöd för antagandet, att Hägers sjuk -

191

doinstillstånd skulle huva orsakats eller påverkats av hans militärtjänstgöring,
att den av J. A. Häger omnämnda ansökningen om erhållande
av ersättning inkommit till regementet under senare hälften av december
1920, att ansökningen skriftligen återkallats den 10 januari 1921, att densamma
till följd därav den 12 i samma månad återställts, samt att den
skrift, vari ansökningen återkallats varit av följande lydelse:

''Som undertecknad ryktesvis fått klart för sig, att det ej finns nagra
utsikter till hjälp från riksförsäkringsanstalten i enlighet med den förut
insända ansökan för f. d. värnpliktige sonen 743 32/1915 Häger, G. N., återkallas
härmed ansökan, ödmjukast, Tjena Östadkulle den 10. januari 1921,

J. A. Häger (fadern).’

Vid berörda utlåtande hade fogats dels utdrag av stamrullan rörande
Gustaf Natanael Häger, enligt vilket utdrag Häger hemförlovats den 16
september 1918, dels ock utdrag ur regementets sjukjournal, utvisande att
Häger under år 1916 vid två olika tillfällen åtnjutit vård för neurasteni
och vid ett annat tillfälle varit under observation samt att Häger den 11
september 1918 frikalla!» på grund av höggradig nervsvaghet.

J. A. Häger insände sedermera till mig bestyrkt avskrift av ett av provinsialläkaren
Gustaf Nystedt den 28 juli 1922 utfärdat intyg, enligt vilket
Gustaf Natanael Häger vore sinnessjuk och i synnerligt behov av hospitalsvård.

I ärendet infordrade jag vidare utlåtande av riksförsäkringsanstalten,
som i anledning härav inkom med eget yttrande ävensom med av anstalten
begärt yttrande av medicinalstyrelsen. I sitt yttrande hade medicinalstyrelsen
anfört bl. a. följande. Styrelsen hade anmodat överläkaren vid
Vänersborgs hospital och asyl O. Ottosson att, efter det Häger, för vilken
plats sökts å nämnda anstalt, blivit där intagen och undersökt, till styrelsen
inkomma med yttrande i ärendet. Ottosson hade emellertid i skrivelse
den 19 augusti 1923 meddelat, att Hägers fader, då sonen efterskrivits,
förklarat, att sonen på sista tiden betydligt förbättrats, vadan plats
å hospitalet icke toges i anspråk. Vid sådant förhållande hade undersökning
av Häger å hospitalet icke kommit till stånd. Enligt medicinalstyrelsens
förmenande kunde Hägers militärtjänstgöring icke skäligen anses
hava bidragit till uppkomsten men väl till utvecklingen av hans sinnessjukdom.

Vid medicinalstyrelsens utlåtande hade fogats utdrag ur styrelsens protokoll,
utvisande att vid behandlingen av ifrågavarande ärende inom styrelsen
närvarit jämväl medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn
B. Gadelius, vilken därvid anfört följande:

''Hägers farmoder var sinnessjuk, som barn var han trög, hade svårt att
läsa och var oemottaglig för aga. Försök i denna riktning gjorde honom
ursinnig. Småningom, på detta underlag av medfödd mindervärdighet,
kommer sinnessjukdomen till utveckling. Denna har otvetydigt formen
av en hebefreni, av den art som på grund av sitt framväxande ur en

192

förefintlig imbecillitet av tyska förf. kallas Propf-hebefreni. Denna form
av psykos begynner vanligen så långsamt och smygande, att det är omöjligt
att fixera tidpunkten för ett utbrott. I alla händelser torde sjukdomen
ha varit märkbar redan under militärtjänsten 1916, alldenstund
den envishet, tjuriga vrångsinthet och motstånd i tjänsten, H. då visade,
otvivelaktigt voro tidiga symptom av negativistisk art. Då dessa symptom
misskändes och H., i stället för att som sjuk skiljas från militärtjänsten,
upprepade gånger på grund av sitt vrångsinta beteende straffades, så ligger
häruti, även om militärtjänsten i och för sig ej haft någon skuld till
sinnessjukdomens utbrott, dock en omständighet, som varit ägnad att bidraga
till dess utveckling.’

Riksförsäkringsanstalten meddelade i sitt utlåtande, att, då framställning
om ersättning i anledning av Gustaf Natanael Hägers omförmälda
sjukdom icke gjorts inom den i kungl. förordningen den 18 juni 1909 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
föreskrivna tid, anstalten funnit någon ersättning icke kunna tillerkännas
Häger jämlikt berörda förordning.

Av utredning, som landsfiskalen i Alingsås distrikt till mig införskaffat,
har jag inhämtat, att Gustaf Natanael Häger är fullkomligt medellös och
sedan 1918 fullständigt oförmögen att försörja sig själv, att fadern folkskolläraren
J. A. Hägers familj består av hustrun och sex barn, av vilka
två äro självförsörjande, att medel upplånats för barnens uppfostran samt
att det för föräldrarna kändes i allra högsta grad betungande att draga
försorg om den sjuke sonen, särskilt som denne fordrade nästan ständig
tillsyn.

Enligt kungl. förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgiver staten ersättning
enligt de i förordningen stadgade grunder, icke blott därest under
militärtjänstgöring i fred olycksfall inträffar, så att värnpliktig, volontär
vid hären eller någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets stammanskap,
varder skadad eller, därest person, som nu nämnts, bliver skadad
under tjänstgöring i krig, utan även om sjukdom med därav följande skada
yppas under eller efter slutad militärtjänstgöring och tjänstgöringen skäligen
kan antagas hava bidragit till sjukdomen. Av medicinalstyrelsens
i ärendet avgivna utlåtande torde framgå, att Gustaf Natanael Häger med
hänsyn till sjukdomens beskaffenhet varit berättigad till ersättning enligt
berörda förordning. Enligt förordningens § 12 i dess ursprungliga lydelse
skulle ansökan om ersättning enligt förordningen hava gjorts inom två år
från det tjänstgöringen upphörde. Då ansökan emellertid icke ingivits
förrän ungefär två år tre månader efter hemförlovningen, kunde ersättning
författningsenligt icke beviljas. Efter därom av Eders Knngl. Maj:t
gjord framställning har emellertid riksdagen vid olika tillfällen meddelat
dispens från den i förordningen förefintliga preskriptionsbestämmelsen.
Sedan preskriptionstiden genom förordningen den 4 juni 1920 utsträckts

löa

till tre år i fråga om skada, som yppats efter ingången av år 1919, bär
den beviljade dispensen i regel avsett sådana fall, dår den äldre preskrip
tion sbestämmelsen gällt och framställning om ersättning gjorts inom
fre år.

Av handlingarna i ärendet framgår, att ansökan om ersättning i förevarande
fall ingivits inom tre år efter hemförlovningen. Att ansökningen
sedermera återkallats, synes icke böra tillmätas betydelse, då anledningen
därtill torde varit den av Hägers fader uppgivna, nämligen att ansökningen
för sent ingivits. Då därjämte av ovan omförmälda, av vederbörande
landsfiskal förebragta utredning torde framgå, att varken Gustaf
Natanael Häger eller hans föräldrar äro i sådana ekonomiska omständigheter,
att det fördenskull bör begäras att de själva vidkännas de i anledning
av sjukdomen uppkomna kostnader, synes mig billigheten kräva, att
medgivande lämnas till prövning av frågan om Hägers rätt till ersättning
enligt förordningen den 18 juni 1909 utan hinder därav, att framställning
om ersättning icke blivit gjord inom den tid, som föreskrivits i 12 § av berörda
förordning, sådant detta författningsrum ursprungligen lydde.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl.
Maj:t till det avseende Eders Kung!. Maj:t i nåder må täckas finna
omständigheterna föranleda.»

# #

Över denna militieombudsmannens framställning infordrade Kungl.
Maj:t yttrande från riksförsäkringsanstalten, som i skrivelse den 31 december
1923 anförde, att ämbetsverket för sin del funne tvekan råda, huruvida
militärtjänstgöringen bidragit till Hägers sinnessjukdom på sätt förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, förutsatte. Då emellertid medicinalstyrelsen
förklarat, att Hägers militärtjänstgöring icke skäligen kunde
anses hava bidragit till uppkomsten men väl till utvecklingen av hans sinnessjukdom,
funne sig riksförsäkringsanstalten kunna tillstyrka, att ersättning
tillerkändes Häger för ifrågavarande sjukdom enligt bestämmelserna
i omförmälda förordning.

Den 14 mars 1924 beslöts proposition i ärendet till riksdagen (prop.
nr 117), därvid chefen för försvarsdepartementet yttrade:

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har i förevarande fall an
sökning om ersättning jämlikt förenämnda förordning den 18 juni 1909 visserligen
icke gjorts inom behörig tid av två år från det skadan yppades,
men likväl inom den tid av tre år, som vederbort, därest den år 1920 beslutade
ändrade preskriptionsbestämmelsen varit tillämplig. I ett flertal
dylika fall har, efter riksdagens medgivande, dispens meddelats från prent
— Militieombudsmannens ämbetsberätlelse.

skriptionsbestämmelsen i fråga. Den omständigheten, att den av Hägers
fader i december månad 1920 gjorda ansökningen sedermera återkallats,
torde av skäl, som militieombudsmannen anfört, icke böra tillmätas någon
betydelse i förevarande avseende. På grund härav och då, enligt vad utredningen
i ärendet giver vid handen, Hägers militärtjänstgöring skäligen
kan antagas hava bidragit till utvecklingen av hans sinnessjukdom, får
jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att till
förre värnpliktige Gustaf Natanael Häger må, utan hinder av att framställning
om ersättning icke gjorts inom föreskriven tid, från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning, vartill han
kan anses berättigad enligt de i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, angivna
grunder.»

Propositionen, som tillstyrktes av bankoutskottet i dess utlåtande nr 32
punkt 6, blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse den 6 juni 1924,
nr 306 punkt 6).

i. Ersättning- till värnpliktig för kostnader m. m., som föranletts av
hämtning till värnpliktstjänstgöring, som av honom redan fullgjorts.

Militieombudsmannen har den 31 december 1923 till Konungen avlåtit
en så lydande framställning:

»Av handlingar, som på grund av klagomål från värnpliktige nr 310
65/1913 Werner August Larsson tillställts mig, har jag inhämtat följande.

Enligt efterspaningssedel, utfärdad den 11 september 1922 av regementskvartermästaren
vid Västernorrlands regemente, skulle Larsson ofördröjligen
efterspanas, hämtas och inställas vid regementets 8. kompani i Sollefteå,
enär han utan laga förfall uteblivit från 2. repetitionsövningen den
11 september 1922. Sedan landsfiskalen i Torps distrikt i anledning härav
den 29 i samma månad utfärdat förpassning, enligt vilken fjärdingsmannen
H. Sundell i Gim beordrades att införpassa Larsson till regementet,
blev Larsson den 3 oktober 1922 av fjärdingsmannen införpassad till
regementet.

Vid sammanträde med regementskrigsrätten den 6 oktober 1922 uppgav
Larsson bland annat följande. Den 2 i samma månad hade fjärdingsmannen
inställt sig i Larssons hemvist för att hämta Larsson. Någon handling
angående införpassningen hade fjärdingsmannen därvid icke framvisat.
Larsson hade emellertid för fjärdingsmannen företett den för Larsson
utfärdade inskrivningsboken och hade därvid påvisat, att han enligt
i boken gjorda anteckningar fullgjort hela sin värnpliktstjänstgöring.
Fjärdingsmannen hade emellertid i allt fall tillsagt Larsson att följa med
och, sedan Larsson fått kvarstanna i hemmet över natten, hade fjärdingsmannen
påföljande morgon avfört liar sson med tåg till Sollefteå. Under
järnvägsresan mellan Ange och Bräcke hade fjärdingsmannen framtagit

195

efterspaningssede]n och hade Larsson av denna funnit, att hans utevaro
skulle gälla andra repetitionsövningen. Larsson hade då ånyo för fjärdingsmannen
företett sin inskrivningsbok samt påvisat, att anteckning i
densamma funnes om fullgörande av berörda tjänstgöring. Fjärdingsmannen
hade emellertid förklarat, att de måste fortsätta resan. Vid framkomsten
till regementet hade Larsson tagits i förvar samt försatts på fri
fot påföljande dag.

1 infordrat yttrande har fjärdingsmannen H. Sundeil anfört i huvudsak
följande. Sundell hade den 2 oktober 1922 infunnit sig hos Larsson för att
kontrollera, huruvida Larsson fullgjort sill värnpliktstjänstgöring samt
förbereda honom för eventuell inställelse vid regementet. Larsson hade då
sökt efter sin inskrivningsbok under förmälan, att han fullgjort honom
åliggande värnpliktstjänstgöring. Larsson hade emellertid icke funnit
berörda bok, medan Sundell varit kvar hos honom. På grund härav hade
Sundell och Larsson överenskommit, att, därest Larsson återfunne boken
och av densamma framginge, att Larsson fullgjort sina skyldigheter i
fråga om värnpliktstjänstgöringen, Larsson skulle i telefon sätta sig i
förbindelse med landsfiskalen. I annat fall skulle han påföljande morgon
inställa sig vid järnvägsstationen för resa till regementet. Vid det samtal,
som Larsson enligt ovannämnda överenskommelse skulle hava med
landsfiskalen, skulle avhandlas, dels huruvida Larsson enligt anteckningarna
i inskrivningsboken vore skyldig inställa sig till tjänstgöring,
dels, för den händelse nämnda skyldighet ålåge Larsson, möjligheten för
Larsson att ej mindre erhålla uppskov med inställelsen någon dag för
egna angelägenheter, än även få inställa sig vid regementet utan fångförare.
Påföljande dag hade Sundell inställt sig å järnvägsstationen,
varest även Larsson infunnit sig. Larsson hade därvid meddelat, att han
underlåtit att samtala med landsfiskalen och hade tillagt, att det nog
vore bäst för Larsson att följa med Sundell till regementet för att få
värnpliktsförhållandena ordnade. I anledning härav hade Sundell tagit
för givet, att Larsson visste med sig, att han hade någon tjänstgöring
ogjord, och hade Sundell rått Larsson att följa med. Sedan tågresan anträtts
hade anteckningarna i Larssons inskrivningsbok jämförts med innehållet
i efterspaningssedeln, varvid befunnits, att den tjänstgöring, som
hämtningen avsett, nämligen 2. repetitionsövningen, skulle vara fullgjord.
Som anteckning om fullgörandet av 3. repetitionsövningen saknats i inskrivningsboken,
hade Sundell emellertid tillrått Larsson att medfölja för
att vid regementet vinna klarhet beträffande tjänstgöringen. Vid framkomsten
till regementet hade vederbörande militära myndighet förklarat,
att hämtningen varit berättigad, alldenstund Larsson ej fullgjort

3. repetitionsövningen. — Enligt Sundells förmenande finge det anses, att
handlingarna beträffande Larsson varit missvisande för såväl Sundell som
den militära myndighet, som efter införpassningen mottagit Larsson, dels
på grund av att i Larssons inskrivningsbok åberopats en kungl. förord -

196

ning-, vilken avsett även repetitionsövning, dels ock emedan i nämnda bok
förekommit en kraftig radering just där 2. repetitionsövningen vore införd,
så att siffran 2 knappast vore märkbar. Sundeil kunde ej erkänna
sig skyldig betala av Larsson äskad ersättning, enär dels Larsson trots
ovanberörda överenskommelse icke satt sig i förbindelse med landsfiskalen,
ehuru han haft tillfälle därtill, och det varit landsfiskalens utlåtande
som enligt överenskommelsen skulle avgöra, huruvida Larsson
skulle infinna sig vid järnvägsstationen för inställelse till regementet,
dels anteckningarna i Larssons inskrivningsbok vore av sådant innehåll,
att Larsson icke kunnat vid hämtningen framställa någon befogad invändning
emot hämtningsåtgärden, dels ock efterspaningssedel utfärdats, ehuru
den däri avsedda tjänstgöringen redan fullgjorts. Om någon ersättningsskyldighet
gentemot Larsson förefunnes, ansåge Sundeil, att de av Larsson
framställda ersättningsanspråken vore runt tilltagna. Larsson hade
själv uppgivit, att han blivit frigiven morgonen efter införpassningen.
Larsson hade redan då kunnat begiva sig hem för att påföljande dag återtaga
sin ar betsanställning. För den händelse Sundeil skulle dömas att
ersätta Larsson, borde ersättning ej ifrågakomma för längre tid än Sundell
haft hand om Larsson, eller en dag. Från denna ersättning borde avdrag
emellertid göras med ett belopp, motsvarande ett dagtraktamente å 1 krona
50 öre, som Larsson erhållit in natura.

Landsfiskalen i Torps distrikt har i yttrande meddelat, att varken värnpliktige
Larsson eller fjärdingsmannen Sundell lämnat landsfiskalen något
meddelande angående det i Larssons inskrivningsbok förefintliga intyg
om fullgjord andra repetitionsövning.

Av yttranden i ärendet, som militieombudsmannen infordrat från vederbörande
inskrivningsmyndigheter, och av Larssons inskrivningsbok har
jag inhämtat, att Larsson den 19 februari 1914, innan han ännu påbörjat
fullgörandet av sin värnpliktstjänstgöring, överförts från Sunds-''
valls västra rall för ingsområde nr 65 — där han inskrivits — till
Bodens rullföringsområde nr 73, att Larsson sedermera i oktober 1921
återinförts i rullföringsområdet nr 65 från rallföringsområdet nr 73, att
Larsson fullgjort: år 1914 bevärings- och rekrytskola å 120 dagar, samma
år bevärings- och rekrytskola å 30 dagar, 1. repetitionsövning ävensom
krigstjänstgöring 45 dagar, år 1915 2. repetitionsövning samt år 1916 60
dagars krigstjänstgöring, att Larsson fullgjort berörda tjänstgöring vid
Västernorrlands regemente och icke någonsin varit i tjänst vid Norrbottens
regemente, fastän han rätteligen bort fullgöra sin tjänstgöring vid
sistnämnda regemente, att Larsson enligt generalorder 1048/1919 befriats
från fullgörande av 3. repetitionsövning, att det angående Larssons värnpliktstjänstgöring
ursprungligen förefintliga vämpliktskort sedermera förkommit,
att det icke kan konstateras, huruvida å nämnda kort funnits
någon anteckning om fullgjord 2. repetitionsövning, att .å ett duplettexemplar
av berörda kort, som sedermera utskrivits, icke finnes någon an -

197

teckning om fullgörandet av sistnämnda övning, att enligt diariet i rullföringsområdet
nr 73 den 31 mars 191G från Västernorrlands regemente
ankommit eu värnpliktssedel för värnpliktig, som fullgjort tjänstgöring
vid Västernorrlands regemente, att denna värnpliktssedel anses vara del
dubblettexemplar, som, enligt vad ovan omförmälts, utskrivits angående
Larsson, att av den å dubblettexemplaret upptagna tjänstgöring allenast,
den år 1916 fullgjorda krigstjänstgöringen bestyrkts med kompanichefs
signatur, samt att detta anses tyda på att värnpliktssedeln i original förkominit
år 1915.

Vid regementskrigsrättens ovannämnda sammanträde uppgav Larsson
bl. a., att lian genom ifrågavarande förfarande gått förlustig arbets -

förtjänst under 6 dagar, vilken förlust lian uppskattade till 8 kronor 50 öre
om dagen, eller tillhopa 51 kronor. Utöver detta belopp har Larsson i
skrivelse till militieombudsmannen den 30 augusti 1923 förklarat sig
fordra ersättning för förlust genom uppskov av egna angelägenheter
.................... .............................. kronor 50: —

obehag genom fångtransport från hemmet och för inför -

passning i arrest ....................................... !> 100: —

ersättning för uppsättande av skrivelser i ärendet........ » 20: •—

lösen av avskrift å remisshandling ...................... » ö: —

eller tillhopa kronor 226

På grund av vad i ärendet förekommit har jag ansett, att värnpliktige
Larsson — ehuru denne kan sägas i viss mån själv bära skulden till att
ifrågavarande hämtningsåtgärd kommit till utförande — bör beredas ersättning
såväl för det obehag som för förlorad arbetsförtjänst och de utgifter,
som åsamkats honom genom ifrågavarande hämtningsåtgärd.

Med hänsyn till den omständigheten att Larsson fullgjort all honom
åliggande tjänstgöring vid Västernorrlands regemente i stället för vid
Norrbottens regemente torde regementskvartermästarens vid Västernorrlands
regemente förfarande att på grund av utebliven anteckning å Larssons
värnpliktskort om fullgjord 2. repetitionsövning utfärda efterspaningssedeln
beträffande Larsson icke kunna läggas regementskvartermästaren
till last och sålunda ej heller föranleda ersättningsskyldighet för honom
gent emot Larsson. Då det vidare icke kunnat utrönas, huruvida vederbörande
kompanichef underlåtit att å Larssons värnpliktskort verkställa
anteckning om fullgörandet av 2. repetitionsövningen, lärer ersättningsskyldighet
ej heller kunna åläggas kompanichefen. Som det ej heller torde
kunna utrönas vare sig vem som bär skulden till att Larssons värnpliktskort
förkommit eller de närmare omständigheterna vid dubblettexempla
rets upprättande, synes mig icke heller någon annan militär befattningshavare
kunna åläggas utgiva ersättning till Larsson,

Det skulle möjligen kunna göras gällande, att fjärdingsmannen Sundell
bort enligt § 8 mom. 2 i hämtningskungörelsen den 30 juli 1918 (nr 678)

198

avbryta hämtningsåtgärden, då Larsson påvisat den i hans inskrivningsbok
gjorda anteckningen om fullgörandet av den avsedda tjänstgöringen.
Då emellertid Sundeil helt naturligt stått tveksam beträffande riktigheten
av den i berörda bok verkställda anteckningen, varå radering blivit gjord,
torde det vara förklarligt, att han icke avbrutit hämtningsåtgärden.
Genom sitt berörda förfarande synes Sundell enligt mitt förmenande icke
hava gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten. Sundell torde
vid sådant förhållande icke vara skyldig att utgiva gottgörelse, varom
nu är fråga.

Ehuru skyldighet icke föreligger därtill, torde det emellertid kunna
ifrågasättas, huruvida icke statsverket med hänsyn till i ärendet föreliggande
omständigheter bör bereda Larsson gottgörelse med skäligt belopp.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders
Kungl. Maj:t till det avseende Eders Kungl. Maj:t i nåder må finna omständigheterna
förani eda.»

* *

Genom nådigt beslut den 2 maj 192-4 har Kungl. Maj:t, med hänsyn till
i ärendet föreliggande omständigheter, medgivit att till Larsson finge såsom
ersättning i förevarande hänseende utbetalas ett belopp av 75 kronor
från lantförsvarets anslag till inskrivnings-, mönstrings- och färdkost
nader in. m. (1923—1924: TV. 2 B. 3).

5. Mildring av strafflatituderna för rymningsbrott.

1 detta ämne avlät militieombudsmannen den 8 februari 1924 följande
framställning till Konungen:

»Med anledning av riksdagens skrivelse den 29 mars 1922, däri hemställdes,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning låta
företaga en fullständig omarbetning av nu gällande strafflag för krigsmakten
samt därvid särskilt taga under övervägande, huruvida och i vad
mån en humanisering av bestämmelserna i nämnda lag kunde vidtagas,
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda, tillkallade chefen för justitiedepartementet jämlikt Eders
Kung]. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1922 vissa personer att såsom
sakkunniga inom departementet biträda vid verkställande av ifrågavarande
utredning.

I sitt den 31 augusti 1923 avgivna betänkande med förslag till lag om
ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914
m. m. hava de sakkunniga bl. a., på anförda skäl, föreslagit ändrad

199

lydelse av straffbestämmelserna för rymningsbrott, avseende huvudsakligen
eu mildring av strafflatituderna för dessa brott.

Do skäl, som de sakkunniga åberopat till stöd för den sålunda föreslagna
mildringen av nämnda straff]atituder, torde till fullo ådagalägga
behovet av de i sådant hänseende föreslagna lagändringarna.

Av de ifrågavarande bestämmelserna, för vilkas innehåll redogörelse
lämnats i de sakkunnigas betänkande (sid. 136—137), framgår, att utom i
de fall, då rymningsbrottet består i underlåtenhet att inställa sig till
tjänstgöring vid krigsmakten och den brottslige ej ännu varit i sådan
tjänstgöring, disciplinstraff endast kan komma till användning, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, men att eljest lägsta straffet
för rymning är fängelse i en månad. Vid min ämbetsutövning har jag
vid upprepade tillfällen iakttagit, hurusom i enlighet med sålunda gällande
bestämmelser fängelsestraff ådömts i fall, där ett dylikt straff i den
allmänna uppfattningen måste framstå såsom orimligt strängt i förhållande
till det begångna brottet. I många av dessa fall, där fråga är om
uteblivande från värnpliktstjänstgöring, hava de brottsliga till sitt fredande
åberopat, att de trott sig icke vara skyldiga att iakttaga inställelse.
Det oaktat hava de, i övrigt oförvitliga medborgare, dömts för rymning
till fängelse, enär domstolen ej kunnat finna den åberopade missuppfattningen
vinna stöd av omständigheterna. Även om de senare årens upprepade
ändringar i tjänstgöringstidens längd, vissa årsklassers befrielse
från dem eljest åliggande övning i förening med svårigheterna vid tolkningen
av inskrivningsförordningens bestämmelser om omföring till klass
i vissa fall, otydlighet i kungörelserna o. s. v. i många fall måste anses
giva eu viss trovärdighet åt nyssnämnda slag av invändningar, kommer
dock betydelsen av en på dylika grunder stödd invändning i rättstillämpningen
helt bliva beroende av det sätt, varpå vederbörande domstol be
dömer den, och följaktligen fängelsestraff för rymning, på sätt förut
anförts, trots dessa omständigheter kunna komma att ådömas.

Vad jag sålunda iakttagit föranledde mig att i min ämbetsberättelse
till 1924 års riksdag särskilt framhålla behovet av skyndsam lagändring
beträffande straffet för rymningsbrott, därvid jag bl. a. jämväl erinrade
om det synnerligen otillfredsställande förhållandet, att i rättstillämpningen
å ena sidan i många fall — mot lagens stadgande — disciplinstraff
ådömts för första gången rymning, oaktat omständigheterna strängt
taget icke kunnat sägas hava varit synnerligen mildrande, medan å andra
sidan vid åtskilliga krigsrätter lagens föreskrift i berörda hänseende noggrant
efterföljts.

Sedan jag avgav min nämnda ämbetsrättelse hava ytterligare två fall
på grund av inkomna klagomål kommit till min kännedom, vilka bekräftat
behovet av en omedelbar ändring i förevarande bestämmelser.

Då det synts mig synnerligen angeläget, att icke de nuvarande stränga
straffbestämmelserna må komma till tillämpning jämväl med avseende å

200

rymning från innevarande åra tjänstgöring, men enligt vad jag erfarit
de sakkunnigas förslag icke torde kunna föranleda proposition till 1924
års riksdag, har jag ansett med fog kunna ifrågasättas, om icke en ändring
beträffande straffet för rymningsbrott borde, utan avvaktan på de
övriga ändringar, vilkas behövlighet den av de sakkunniga förebragta utredningen
ådagalagt, komma till stånd.

Hinder härför synes så mycket mindre böra möta, som de sakkunnigas
förslag till ändringar i straffbestämmelserna för rymningsbrott icke torde
kräva nämnvärd omarbetning utan kunna utan olägenhet ur förslaget i
övrigt utbrytas och särskilt för sig behandlas och avgöras.

På grund av vad sålunda anförts, har jag ansett mig höra för Edera
Kungl. Maj:t anmäla detta ärende till det avseende Eders Kungl. Maj:t
må finna förhållandena föranleda.»

# *

Vid 1924 års riksdag antogs, efter därom av Kungl. Maj:t framlagd proposition,
en lag om ändrad lydelse av 49, 50, 52, 56 och 185 §§ i strafflagen
för krigsmakten den 23 oktober 1914, vilken lagändring bl. a. innebär,
att disciplinstraff inrymts i normallatituden för enkelt rymningsbrott.
Lagändringen trädde i kraft den 1 augusti 1924. (Sv. ffs. nr 140/1924.)

t>. Ifrågasatt bestämmelse om skyldighet för auditör att meddela
vederbörande befälhavare underrättelse om uppskov med
krigsrättssammanträde.

I detta ämne avlät militieombudsmannen den 6 december 1924 till Konungen
en framställning av följande lydelse:

»Under en av mig i sammanhang med inspektion vid Bodens artilleriregemente
den 23 juli 1924 företagen granskning av regementskrigsrättpns
protokoll framställdes följande anmärkning. Den 25 januari 1922 handlades
inför regementskrigsrätten, som bestod av auditören Yngve Östergren,
kaptenen U. C. A. Elliot och löjtnanten J. Akmar, ett mål avseende
undersökning rörande uppkommen brist i manskapsbiblioteket. Vid
nämnda rättegångstillfälle blev målet för vidare handläggning uppskjutet
till den 2 augusti 1922. Då målet berörda den 2 augusti påropades, inställde
sig av krigsrättens ledamöter allenast auditören östergren. Som
rätten förty icke var domför, uppsköts målets fortsatta handläggning till
den 9 augusti 1922. Vid sistnämnda rättegångstillfälle tjänstgjorde i rätten,
förutom auditören östergren, kaptenen I. A. Carlsson och löjtnanten
Akmar.

På grund av vad sålunda anmärkts anmodades regementschefen genom

201

skrivelse den 8 augusti 1924 att infordra och till mig inkomma med
yttrande från de militära krigsrättsledamöter, som förordnats att tjänstgöra
i krigsrätten den 2 augusti 1922, rörande anledningen därtill att de
icke inställt sig vid krigsrättens sammanträde nämnda dag.

Med anledning härav inkom regementschefen översten A. Lyström med
yttrande för egen del ävensom av kaptenerna Elliot och S. G. Bjuggren
samt löjtnanten Akmar.

Av vid handlingarna fogade utdrag av regementsorder framgick, afl
kaptenerna O. A. Olander och C. E. Ström samt styckjunkaren L. Nilsson
förordnats att under år 1922 i mål, som omförmälas i 8 § c) och d) lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23 oktober 1914, vara
ledamöter av regementskrigsrätten med kaptenerna Bjuggren och Elliol
samt styckjunkaren A. M. Melin såsom ställföreträdare.

I sitt berörda yttrande anförde löjtnanten Akmar: För handläggning
av målet angående brist i manskapsbiblioteket hade jämlikt regementsorder
nr 8/1922 beordrats kaptenerna Ström och Bjuggren, vilken kommendering
sedermera ändrats genom dels regementsorder nr 12/1922 och dels
regementsorder nr 9/1922 så, att militära ledamöter i krigsrättens sammanträde
den 25 januari 1922 blivit kaptenen Elliot och Akmar. Då Akmar
efter regementsorderna fattat sitt beordrande såsom, särskild ställföreträdare
att endast gälla sammanträdet den 25 januari och ej sedermera erhållit
någon ytterligare kallelse till det uppskjutna sammanträdet den 2
augusti 1922, hade han vid tillfället i fråga ingen tanke på något krigsrättssammanträde.
Som Akmar av nämnda anledning ej heller gjort någon
anteckning om saken, hade dessutom förhållandet helt fallit honom urminnet.
Att sedermera kaptenen Ström ytterligare erhållit tjänstledighet
från den 1 augusti, hade ej heller hos Akmar franrbragt någon tanke på
skyldighet att fortfarande ersätta Ström i hans uppdrag såsom krigsrättsledamot.
Vad beträffade krigsrättssammanträdet den 9 augusti 1922 hade
Akmar jämlikt regementsorder nr 78/1922 redan inställt sig i krigsrättslokalen
såsom ledamot i Norrbottens regementes krigsrätt samma dag kl.
10 f. m. Vid det i omedelbar anslutning härtill påbörjade sammanträdet
med Bodens artilleriregementes krigsrätt ville Akmar erinra sig hava anmärkt,
att han ej vore beordrad till ledamot vid detta sammanträde, men
stannade dock kvar såsom ledamot. Akmars uraktlåtna inställelse vore
sålunda beroende på dels Akmars uppfattning att hans beordrande i stället
för ordinarie ledamot till ett sammanträde för handläggning av ett mål
endast gällde sammanträdet i fråga och ej målets fortsatta handläggning,
därest ordinarie krigsrättsledamöter under tiden kunde inträda i tjänst,
dels ock att ingen kallelse (påminnelse) erhållits till sammanträdet den 2
augusti 1922.

Kaptenen Bjuggren anförde, att han varken av kaptenen Elliot eller av
regementsexpeditionen erhållit något meddelande om att krigsrätten, som
varit utsatt att sammanträda den 25 januari 1922, blivit uppskjuten och

202

att han vid rättegångstillfällena den 2 och den ’3’ augusti 1922 jämlikt
regementsorder varit beordrad till artilleriets skjutskola å Skillingaryd.

Kaptenen Elliot meddelade, att han sommaren 1922 intill regementsövningarnas
början genom generalorder ställts till chefens för rikets allmänna
kartverk förfogande i och för utförande av revideringsarbeten i

Jämtlands län, och att kaptenen den 2 augusti även befunnit sig därstädes.

För egen del anförde översten Lyström: Därest ett till krigsrätt överlämnat
mål icke avgjordes vid första krigsrättssammanträdet, ägde regementschef
ingen kännedom om, huru krigsrätten beslutade om sina blivande
sammanträden. För att ersättare vid laga förfall för ledamot i
krigsrätt skulle kunna beordras, måste därför ledamoten till regementschefen
anmäla förhinder att närvara vid ett sålunda uppskjutet sammanträde.
I har berörda fall hade någon dylik anmälan icke till regementsexpeditionen
inkommit.

Vid regementschefens yttrande funnos fogade utdrag av regementsorder
av följande lydelse:

Kung!. Bodens Artilleriregemente
Regementsexpeditionen
Nr 8.

Regementsorder den 20 januari 1922.
Avd. I.

1) ------------------- ----

2) Regementskrigsrätten skall sammanträda den 25 dennes i krigsrättslokalen
för handläggning av följande mål:

kl. 11 f. m. angående brist i manskapsbiblioteket,----__

Som militära ledamöter beordras:

i mål angående In ist i manskapsbiblioteket Kaptenerna Ström och Bjtiggren,

Boden som ovan.

Sixten Schmidt

Regementschef.

B. Bendz.''

''Order nr 12/1922.

1) Kapten Elliot beordras som militär ledamot i stället för kapten Bjuggren
under dennes sjukdom i nedanstående krigsrätter, nämligen:

dels i den å regementsorder nr 8/1922, p. 2, omnämnda, i mål angående
brist i manskapsbiblioteket.

Boden den 23 januari 1922.

P. b.

B. Bendz

Regementskvartermästare.''

''Kungl. Bodens Artilleriregemente
Regementsexpeditionen
Nr 9.

Regementsorder den 24 januari 1922.

Avd. I.

1) Som militär ledamot i den å regementsorder Nr 8/1922, p. 2, omnämnda
krigsrätten beordras löjtnant Akmar i stället för kaptenen Ström.

2—5----------------—---''---■ —

Boden som ovan.

Sixten Schmidt

Regementschef.

B. Bendz.’

''Kungl. Bodens Artilleriregemente
Regementsexpeditionen
Nr 19.

Regementsorder den 24 februari 1922.
Avd. I.

5) På förekommen anledning erinras om krigsrättsledamots skyldighet
att vid förhinder att närvara vid uppskjuten krigsrätt anmäla detta å
regementsexpeditionen.

Boden som ovan.

Fredr. Schöning
Regementsbelälhavare.

Gunnar Hjort.’

204

''Kung!. Bodens Artilleriregemente
Regementsexpeditionen
Nr 78.

Regementsorder den 8 augusti 1922.

Avd. I.

8)---------------------

Som ledamöter i I. 19 :s krigsrätt i mål angående förkommen materiel
beordras, under kapten Ströms tjänstledighet och kapten Öländers kommendering,
kapten Carlsson och löjtnant Akmar. Krigsrätten sammanträder
i morgon kl. 10 f. m.

Som ledamot i krigsrätt för undersökning angående brist i manskapsbiblioteket
beordras kapten Carlsson i stället för kapten El Hot. Krigsrätten
sammanträder i morgon kl. 11 f. m.

Boden som ovan.

A. Lyström

Regementschef.

B. Bendz.’

i skrivelse den 31 oktober 1924, vid vilken jag fogade samtliga handlingar
i ärendet, anmodade jag auditören östergren att inkomma med det
yttrande, vartill handlingarnas innehåll och av Östergren vunnen erfarenhet
i förevarande hänseende kunde föranleda.

I avgivet yttrande anförde därefter auditören Östergren: I början av
Östergrens tjänstgöring såsom auditör vid i Boden förlagda truppförbands
krigsrätter, särskilt under år 1921, hade anmärkningsvärt ofta förekommit,
att militära ledamöter icke inställde sig vid sammanträde, till vilket mål
uppskjutits. I de allra flesta fall kunde dock detta missförhållande avhjälpas
genom att Östergren telefonledes tillkallade eller lät genom kasernvakten
eftersända de uteblivna ledamöterna. Som det vore tydligt att dylikt
uteblivande oftast berodde på vederbörande ledamöters ovisshet om,
huruvida deras förordnande att tjänstgöra i krigsrätten gällde allenast
visst rättegångstillfälle eller alla sammanträden, vid vilka ett mål handlades,
hade Östergren konfererat med vederbörande regementskvartermästare
med det resultat, att krigsrättsledamöterna uttryckligen erinrades om
sin skyldighet att till regementsexpeditionen anmäla till vilken dag mål
uppskjutits, därest de vore förhindrade att tjänstgöra vid målets vidare
handläggning. Sedermera hade det ytterst sällan inträffat, att militär
ledamot uteblivit och i de fall, där det inträffat, syntes det hava berott på
glömska.

Enligt 9 § lagen om krigsdomstolar ocli rättegången därstädes skall chef
för regemente eller likställt truppförband av armén eller kustartilleriet,
så ock stationsbefälhavare vid flottan inom varje års utgång bland trupp
förbandets eller stationens personal förordna två officerare av kaptens
grad samt en underofficer av fanjunkares eller likställd grad med två
officerare och en underofficer av motsvarande grader såsom ställföreträdare
att under nästföljande år i mål, som i lagens S § c) och d) omförmälas,
vara ledamöter i den regements- eller stationskrigsrätt, som finnes vid
truppförbandet eller stationen.

Enligt samma lagrum skall chef för arméfördelning inom varje års utgång
förordna fyra till fördelningen hörande regementsofficerare, därav
en av överstes grad, med två regementsofficerare, därav likaledes en axöverstes
grad, såsom ställföreträdare, att under nästföljande år i mål, däri
regementsofficer är tilltalad, inträda såsom ledamöter i de regementskrigsrätter,
som finnas vid truppförbanden inom fördelningen. Vad sålunda
sagts om chef för arméfördelning äger enligt lagrummet motsvarande
tillämpning å kommendanten i Boden och miltärbefälhavaren på Gotland
ävensom å stationsbefälhavai-e vid flottan och chefen för kustartilleriet i
vad angår de trupper, som lyda under dessa befälhavare.

Ytteidigare är i berörda lagrum stadgat, att, därest stadigvarande förfall
inträffar för förordnad ledamot eller ställföreträdare, annan av samma
grad skall förordnas för återstoden av åi*et.

Då ärende förekommer, som skall handläggas av krigsrätt, skall enligt
14 § nämnda lag befälhavaren för den avdelning, där krigsrätten skall
hållas, därom göra anmälan hos kiägsdomareix, vilken efter samråd med
befälhavaren bestämmer tid och plats för rättens första sammanträde. Befälhavaren
skall därefter, med iakttagande av i detta lagrum givna närmare
föreskrifter, draga försorg därom, att auditören och de militära ledamöterna
varda till sammanträdet inkallade.

T motiven till sistnämnda stadgande har föredragande departementschefen
enligt piopositionen nr 57 till 1914 års senare riksdag vid remiss till
lagrådet anfört följande: ''Att överlämna ifx-ågavarande befogenhet — föranstaltandet
om krigsrätts sättande — åt befälhavaren för den avdelning,
där krigsrätten skall hållas, överensstämmer även med den förändring i
fråga om sättet för krigsrätternas sammankallande, varför tidigare redogjorts.
Endast avdelningens egen befälhavare har den kännedom om tjänstgöringsförhållandena
vid avdelningen, att han kan uttala sig angående
lämplig tid och plats för sammanträdet, liksom ingen annan än nämnde
befälhavare i allmänhet kan äga vetskap om möjligen inträffat förfall för
någon av krigsrättens militära ledamöter. Att, såsom för motsvarande
fall nu finnes stadgat, behörighet i ifrågavarande avseende överlämnas
åt fördelningschefer och andra högre befälhavare för det fall, att dessa
förordnat krigsrättens militära ledamöter, torde icke vara erforderlig!. I
dessa fall torde nämligen de militära ledamöternas inkallande kunna ske

206

på det sätt, att befälhavaren för den avdelning, där krigsrätten skall hållas,
utverkar hos vederbörande högre befälhavare, att militära ledamöter
till erforderligt antal beordras att inställa sig till tjänstgöring vid krigsrätten.
’

Därest mål uppskjutes, sker det till dag, som bestämmes av domstolen
utan samråd med vederbörande befälhavare. Givet är, att under sådana
förhållanden mål kan komma att uppskjutas till dag, som med hänsyn till
den militära tjänstgöringen är mindre lämplig. Härtill synes emellertid
lagstiftaren icke hava ansett sig böra taga hänsyn. Där, såsom flerstädes
är fallet, krigsrätt hålles på bestämd veckodag, å vilken såväl nyinstämda
som uppskjutna mål företagas till handläggning, torde krigsrättssammanträdes
uppskjutande utan befälhavarens särskilda underrättande väl i allmänhet
icke medföra någon olägenhet. I de fall åter, där dylika regelbundna
sammanträden icke förekomma, kunna avsevärda olägenheter uppstå,
därest icke befälhavaren erhåller meddelande om dagen för krigsrättens
nya sammanträde. Såväl min företrädare i ämbetet som jag hava vid
inspektionstillfällen och annorledes fått anledning ägna uppmärksamhet
åt detta förhållande.

Såsom redan av det föregående framgår finnes bland gällande bestämmelser
icke någon föreskrift därom, att vederbörande befälhavare skall
meddelas underrättelse om den dag, till vilken ett vid krigsrätt handlagt
mål uppskjutes. Sådan underrättelse erhåller han i allmänhet endast i de
fall, då militär ledamot för honom anmäler laga förfall för utevaro från
sammanträde i uppskjutet mål. Emellertid torde vid åtskilliga tillfällen
i likhet med vad som varit förhållandet beträffande kaptenerna Elliot
och Bjuggren i det här omförmälda ärendet — förekomma, att vederbörande
har laga förfall såsom krigsrättsledamot utan att dock anmäla detta
och utan att anmälningsskyldighet kan sägas föreligga. Skyldighet att
särskilt anmäla laga förfall, varom nu är fråga, torde näppeligen åligga
den, som exempelvis beordrats till tjänstgöring utom förläggningsorten,
eller den, som på grund av sjukdom eller annan orsak åtnjuter tjänstledighet,
allt omständigheter om vilka befälhavaren äger kännedom och vilka
i sig innebära laga förfall även för tjänstgöring såsom ledamot av krigsrätt.
Men även om en dylik skyldighet skulle föreligga, torde det dock
få anses mindre lämplig''t att befälhavaren icke på förhand göres underkunnig
om, vilka av honom underlydande personer må vara pliktiga att
infinna sig vid visst krigsrättssammanträde, och att sålunda hänsyn härtill
icke kan tagas vid meddelande av kommendering eller vidtagande av
annan disposition.

Att vederbörande befälhavare, så snart underrättelse ingått att militär
ledamot av krigsrätt har laga förfall, bör föranstalta om att utse
ställföreträdare för ledamoten ligger i sakens natur — under förutsättning
likväl att befälhavaren äger kännedom om att krigsrättssammanträde
skall hållas under ledamotens bortovaro. Då emellertid befälhavaren av

207

skal, som ovan berörts, ofta icke vet när eller huruvida uppskjutna mål
skola förekomma till behandling vid krigsrätt under ledamotens bortovaro,
torde det vara förklarligt om befälhavaren icke anser nödigt att beordra
ställföreträdare. I nu ifrågakomna ärende synes regementschefen hava
handlat i överensstämmelse härmed, i det han, såvitt framgår av ovanintagua
regementsorder, beordrat ställföreträdare endast för mål, om vars
företagande till handläggning å viss dag regementschefen ägt kännedom.
Även om försiktigheten kan sägas bjuda vederbörande befälhavare att förfall,
som här åsyftas, meddela generellt förordnande för ställföreträdare
att tjänstgöra vid samtliga do krigsrättssammanträden, som tilläventyrs
komma att äga rum å tid, varunder viss ledamot har laga förfall, lärer
underlåtenhet härutinnan från befälhavarens sida icke kunna läggas
honom till last, så mycket mindre som ett dylikt förfarande icke är alldeles
utan praktisk olägenhet med hänsyn till den förordnade ställföreträdarens
samtidigt inträdande skyldighet att uppmärksamma laga förfallets
varaktighet. Det sagda gäller givetvis endast under förutsättning
att förfallet icke är att anse såsom stadigvarande, för vilken händelse befälhavaren
jämlikt ovan om förmäld bestämmelse i 9 § av lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes skall förordna annan för återstoden
av året.

Givetvis är det av största vikt, att behandlingen av mål — särskilt
sådana, däri någon är häktad — vid krigsrätt icke onödigtvis fördröjes
och att ej heller onödiga kostnader uppkomma genom uppskov, föranledda
av sådana omständigheter, som jag ovan andragit. Det har
därför synts mig angeläget att något åtgöres till motverkande härav. Vid
valet av de åtgärder, som kunna vara ägnade att i möjligaste mån avhjälpa
ifrågavarande missförhållande, har jag trott mig finna att det
avsedda syftet bäst skulle tillgodoses därigenom, att skyldighet stadgades
för auditör att giva vederbörande befälhavare underrättelse med uppgift
å den dag, till vilken mål vid krigsrätt blivit uppskjutet. Ett dylikt
stadgande skulle lämpligen kunna införas såsom ett nytt moment till § 19
av instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler den 19
juni 1919.

Med anledning av bestämmelserna i 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag ansett mig böra anmäla detta
ärende för Eders Kungl. Maj:t till den åtgärd, Eders Kungl Maj:t må
finna omständigheterna föranleda.»

208

7. Ifrågasatt ersättning åt värnpliktig vid flottan på grund därav

att vid bestämmandet av hans tjänstgöringstid hänsyn icke tagits
tiil förutvarande fast anställning vid skeppsgossekären.

Härom avlät militieombudsmannen den 10 december 1924 följande framställning
till Konungen.

»I en till militieombudsmannen den 22 november 1924 inkommen klagoskrift
har värnpliktige nr 88 67/1923 Karl Folke Edlund anfört, att han blivit
felaktigt inkallad till värnpliktstjänstgöring vid flottan, oaktat han
dels vid inskrivningsförrättning såväl 1922 som 1923 anmält, att han varit
fast anställd vid skeppsgossekåren under 33 månader, och tillika uppvisat
sitt avskedspass, dels ock vid upprop efter ankomsten till flottans station
i Stockholm lämnat meddelande angående den tidigare fasta anställningen,
i klagoskriften har Edlund anhållit, att ersättning måtte beredas honom
med 400 kronor för den oförrätt och ekonomiska förlust, som drabbat honom
därigenom, att han under en tid av 114 dagar på grund av den felaktiga
inkallelsen fullgjort värnpliktstjänstgöring, som icke ålegat honom.

Beväringsbefälliavaren vid flottans station i Stockholm har i ärendet
avgivit infordrat yttrande, varvid fogats bl. a. en av klaganden till beväringsbefälhavaren
ställd, den 9 oktober 1924 dagtecknad klagoskrift i
förenämnda hänseende ävensom yttrande av befälhavaren för Sollefteå
rullföringsområde, nr 67, majoren H. de Besche och kaptenen vid flottan
P. Isberg.

I berörda, till beväringsbefälhavaren ställda klagoskrift har klaganden
bl. a. uppgivit, att han vid inskrivning såväl 1922 som 1923 för inskrivningsnämnden
uppvisat sitt avskedspass från skeppsgossekåren, men att
ingen hänsyn tagits härtill under förevändning, att även ett års stamanställning
vid sjömanskåren vore erforderligt för att värnpliktstjänstgöringen
skulle räknas som fullgjord.

Härjämte har stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm tillställt
militieombudsmannen handlingarna rörande en av stationsbefälhavaren
med anledning av Edlunds sistberörda klagoskrift föranstaltad utredning
av klagandens värnpliktsförhållanden.

Handlingarna i ärendet utvisa följande.

Klaganden, som är född den 21 februari 1901, var under tiden den 6
oktober 1917—den 4 juli 1920 anställd vid skeppsgossekåren. Efter att år
1921 hava uteblivit från inskrivningsförrättning erhöll han år 1922 uppskov
med inskrivning och blev år 1923 inskriven, därvid han tilldelades
marinen i sjötjänst (maskinavdelningen). Enligt order, som utfärdats
av befälhavaren för Sollefteå rullföringsområde nr 67, inställde sig klaganden
den 16 juni 1924 för fullgörande av tjänstgöring i en följd om 225 dagar
vid flottans station i Stockholm. Under fullgörande av denna tjänstgöring
anhöll klaganden i underdånig skrivelse till Konungen den 2 oktober 1924

209

att bliva hemförlovad. Såsom skäl härför åberopade klaganden, att han
förut varit anställd som skeppsgosse i 33 månader och därefter på målsmans
begäran erhållit avsked på grund av att han såsom äldste son måste
hjälpa och försörja sin sjukliga moder.

Vid den undersökning, som med anledning härav föranstaltades av beväringsbefälhavaren,
inhämtades kunskap om Edlunds förutvarande fasta
anställning, varefter Edlund omedelbart hemförlovades.

Med avseende å klagandens uppgift, att han vid inskrivningsförrättningar
åren 1922 och 1923 skulle hava anmält, att han tidigare varit fast anställd,
"har anförts av

1) ordföranden i inskrivningsnämnden, /. d. överstelöjtnanten C. Horn:
Horn kunde icke erinra sig, att Edlund företett vare sig avskedspass eller
någon annan handling, som utvisat, att han, såsom upplysts, innehaft fast
anställning vid skeppsgossekåren under 2 år 9 månader 10 dagar. Hade
en sådan handling inlämnats, hade den behandlats av inskrivningsnämnden
och protokoll däröver blivit upprättat. Enligt Edlunds skrivelse till
beväringsbefälhavaren den 9 oktober 1924 hade uppgivits, att inskrivningsnämnden
icke tagit hänsyn till Edlunds avskedspass under förevändning
att även 1 års stamanställning vid sjömanskåren vore erforderligt för att
värnpliktstjänstgöringen skulle räknas såsom fullgjord. Hade nu enligt
Edlunds uppgift ett avskedspass uppvisats med en anställningstid på 2 år 9
månader 10 dagar, hade inskrivningsnämnden icke kunnat fälla ett sådant
yttrande, som ovan omförmälts.

2) t. f. rullföringsbefälhavaren vid inskrivningsförrättningen år 1923,
majoren E. Bagge: Han kunde ej erinra sig någon omständighet vid Edlunds
inskrivning och sålunda ej att Edlund företett avskedspass eller
annan handling, som styrkt, att han fullgjort tjänstgöring i skeppsgossekåren.
Det förefölle egendomligt att, om en dylik handling överlämnats
till nämnden, hänsyn till densamma ej skulle hava tagits vid fastställandet
av tjänstgöringsskyldigheten som värnpliktig.

3) lagfarne ledamoten vid sistnämnda inskrivning S. Ekbom: Då Ekbom
ej kunde erinra, sig de närmare omständigheterna vid Edlunds inskrivning,
kunde Ekbom icke yttra sig om, huruvida Edlund för inskrivningsnämnden
år 1923 företett avskedspass från skeppsgossekåren i Karlskrona,
men enär, enligt vad remisshandlingarna utvisade, någon anteckning
icke funnes i inskrivningslängden därom att Edlund innehaft
fast anställning vid krigsmakten, torde hans uppgifter om att han för
1923 års inskrivningsnämnd företett ovannämnda avskedspass icke vara
med verkliga förhållandet överensstämmande.

4) rullföringsbefälhavaren majoren de Bésche: Huru'' la Edlund för inskrivningsnämnden
företett avskedspass från skeppsgossekåren kunde icke
utredas inom rall för ingsexpeditionen och syntes mycket osannolikt, enär
varken i inskrivningslistorna för åren 1921, 1922 och 1923, ej heller å för

14 — Militieombudsmannens (till b

210

Edlund utfärdat stamkort någon anteckning om f. d. stamanställning vid
skeppsgossekåren funnes införd. Ersättningsanspråken i vad avsåge rullioringsbefälliavaren
kunde icke av de Bésche godkännas, då de Bésche
vid tiden för 1923 års inskrivningsförrättning icke varit befälhavare för
rullföringsområdet. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida ersättning
för tjänstgöringstiden kunde beredas Edlund, då han varken hos inskrivningsrevisionen
överklagat inskrivningsnämndens beslut, ej heller gjort
någon invändning vid inkallelseorderns mottagande, ej heller efter inställelsen,
oaktat tillfrågan gjorts angående f. d. stamanställning, förrän nära
4 månader av tjänstgöringstiden förflutit.

5) befälhavaren för Västernorrlands inskrivningsområde översten H.
Sundberg: Enligt vad rullföringsbefälhavaren påvisat funnes i inskrivningslistan
för åren 1922 och 1923 icke någon anteckning om att Edlund
varit anställd som skeppsgosse. Sådan anteckning saknades ävenledes i
inskrivningslängderna för samma år och hade ej heller blivit vid förrättningen
införd. I 1923 års längd hade den från inskrivning slistan överförda
anteckningen »arb.», enligt vad stilarna utvisade, vid inskrivningsförrättningen
överstrukits och i dess ställe ditskrivits »eldare», vilken upplysning
om yrke uppenbarligen härstammade från Edlund. Detta sakförhållande
tydde på, att Edlund icke uppvisat sitt avskedspass, och utgjorde
en fullt logisk förklaring, varför Edlund tilldelats marinen. I
nämndens protokoll 1923 funnes intet nämnt om Edlunds inskrivning och
sålunda ej heller något avslag å framställning från Edlunds sida. Av
samtliga yttranden, vilka, oberoende av varandra, avgivits av ordföranden,
rullföringsbefälhavaren och den lagfarne ledamoten i inskrivningsnämnden
år 1923 syntes framgå, att för nämndens ledamöter Edlunds
anställning vid skeppsgossekåren ej varit känd. Enligt vad ovan påvisats
styrkte samtliga kvarvarande inskrivningshandlingar detta förhållande.
Edlunds påstående, att han uppvisat sitt avskedspass, syntes därför bero
på något minnesfel. Därest Edlund vid inskrivningsförrättningen verkligen
uppvisat sitt avskedspass, skulle Edlund, då han i sin inskrivningsbok
funnit, att någon hänsyn icke tagits till denna hans stamanställning,
anfört besvär över nämndens beslut. Så hade emellertid icke skett, ty
de å inskrivningsexpeditionen förvarade protokollen från inskrivningsrevisionen
innehölle intet i fråga om Edlunds inskrivning. Genom Edlunds
underlåtenhet att hänvända sig till inskrivningsrevisionen vore
han sålunda själv vållande till inkallelsen, detta under förutsättning att
hans påståenden i skrivelsen den 9 oktober om uppvisande av avskedspass
vore riktiga. I rullföringsexpeditionen numera befintligt exemplar
av utdrag ur rulla från 2. skeppsgossekompaniet både inkommit till rullföringsexpeditionen
den 13 oktober 1924. Då vid tidpunkten för Edlunds
inkallande i tjänstgöring varken stamkort, inskrivningslista, utdrag från
skeppsgossekåren eller annan handling utvisat, att Edlund varit stamanställd,
hade rullföringsbefälhavaren endast fullgjort sin skyldighet enligt

211

värnpliktslag och inskrivningsförordning, då lian inkallat honom till första
tjänstgöring. Av det anförda framgingc sålunda, att något fel från
inskrivningsmyndigheternas sida icke syntes föreligga.

Beträffande påståendet, att klaganden vid det i samband med inställelsen
den 16 juni 1924 till tjänstgöring i Stockholm anställda upprop skulle
hava givit tillkänna, att lian tidigare varit fast anställd, har mottagningsförrättaren
kaptenen Isberg anfört, att han med bestämdhet kunde erinra
sig, att vid mottagningen av värnpliktiga den 16 juni 1924 icke företetts
några handlingar, som styrkte, att Edlund förut varit stamanställd. Kaptenen
hade personligen genomgått samtliga vämpliktssedlar, men kunde
ej heller erinra sig att hava funnit någon anteckning härom. Om Edlund
vid kaptenens förfrågan angående föregående stamanställning hade
svarat jakande, hade kaptenen likväl ej uppfattat detta.

I nämnda avseende hav klaganden i sin ovanberörda klagoskrift till beväringsbefällia
varen anfört: Den 16 juni 1924 vid inskrivningen på
Skeppsholmen tillfrågades de inryckande av mottagningsförrättaren, om
någon varit stamanställd. Klaganden svarade då sja», ehuru klaganden
ej vore säker på att svaret uppfattats, ty ingen hade sedermera gjort
någon närmare förfrågan angående klagandens stamanställning.

Enligt § 34 värnpliktslagen skall värnpliktig, som innehaft fast anställning
vid hären eller marinen eller vid härens eller marinens reserv
under sammanlagt minst två år, anses hava fullgjort den i § 27 samma
lag föreskrivna första tjänstgöring, men är skyldig att med vederbörlig
åldersklass deltaga i repetitionsövning samt reservtruppövning.

För utrönande av eventuellt innehavd fast anställnings inverkan på
värnpliktstjänstgöringen är i § 16 j) inskrivningsförordningen stadgat,
att den, som innehaft fast anställning vid krigsmakten, skall till inskrivningsförrättning
medföra alla honom tillhöriga handlingar, som röra
nämnda anställning, på det att hans värnpliktsförhållanden må kunna
riktigt fastställas.

Däremot finnes i värnpliktslagen eller inskrivningsförordningen icke
någon bestämmelse, som stadgar skyldighet för myndighet att beträffande
yngling, som ännu icke uppnått vämpliktsåldern, lämna inskrivningsmyndigheterna
uppgift om fast anställning eller vidtaga sådana anordningar,
som beträffande fast anställda i vämpliktsåldern omförmälas i
§§ 75 och 89 inskrivningsförordningen.

I ärendet bär klaganden uppgivit, att han vid 1922 och 1923 års inskrivningsförrättningar
gjort anmälan om sin föregående fasta anställning
ävensom att han därvid företett sitt avskedspass till styrkande av nämnda
förhållande. Edlunds påstående härutinnan har emellertid icke kunnat
vitsordas av de i ärendet hörda myndigheterna. Ej heller bär vitsordats

212

Edlunds uppgift, att lian. vid inträdet i tjänstgöring skulle liava gjort
sådan anmälan. j---. -.»m! .1 :

Då någon bevisning; av Edluud icke förebragts till styrkande av hans
uppgifter i berörda hänseende}!, torde ansvaret för den felaktiga inkallelsen
icke kunna påläggas någon myndighet oehpå grund därav någon ersättning
till Edlund för, d§t; lidande, som _ genom åtgärden tillskyndats
honom, ej heller! kunna; htkrävas: av ämbets-eller tjänsteman. , ,

Rättvisligen kan i ej; räknas Edlund till last, att han icke med större
skärpa framhållit dö omständigheter, som kunnat föranleda lindring i
hans värnpliktstjänstgöring, Edlund torde nämligen hava varit berättigad
anse, att hans fasta anställning blivit för; vederbörande kunnig och
att i följd härav: med hans tjänstgöring rätteligen ordnats.

Enligt min mening tala billigketsskäl för att Edlund erhåller någon
gottgörelse för den förlust, som tillskyndats honom genom den oriktiga
inkallelsen. Ehuru; Skyldighet härutinnan icke föreligger, torde det därför
kunna ifrågasättas,: huruvida icke statsverket med hänsyn till i ärendet
förekomna ibmständigheter bör bereda Edlund gottgörelse med skäligt
belopp. \ : . '' '' ; .

Med stöd av 0t6 & liden för riksdagens militiepmbudsman utfärdade instruktion
har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl.
Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna
föranleda.»

8. Underofficer av andra graden vid flottan har, ehuru genom betygsättning
av förmän väl vitsordad, förbigåtts vid befordran till
flaggunderofflcer på grund av olämplighetsförklaring
från en av förmännens sida.

Militieouibudsmannen avlät den 16 december 1924 till Konungen en så
lydande framställning; , ;

»Torpedmästaren av 2. graden vid flottan Robert Louis Lundgren har
i eu till militieombudsmannen den 30 september 1924 inkommen klagoskrift
anfört följande; ; .

I augusti månad 1924 både eu flaggunderoffioersbeställning vid flottans
station i Karlskrona blivit ledig, till vilken beställning Lundgren med
hänsyn till turordning och erhållna betyg varit självskriven. Utdrag ur
rullan visade, att Lundgren under de senaste 10 åren haft hetygsgrad 10
i uppförande och varierande 9 och 10 i tjänstbarhet; och ville Lundgren
särskilt fästa uppmärksamheten på att han för uppförande och tjänstbarhet
under sin kommendering december 1923—april 1924, då han hela tiden
varit underställd kommendörkaptenen N. VVijkmark, av denne vid slutad
kommendering; våren,.1924 erhållit respektive 10 och 9 i betyg. Då befordringsfrågan
i juni: månad, blivit aktuell, hade i enlighet med bestäm -

ruelserna i gällande reglemente ''särskilt'' yttrande infordrats från vederbörande
varvsbefäl, förenämnde kommendörkaptenen Wijkmark; och
vore i detta sammanhang !att märka* ett efter Lundgrens ©mförmäkla
kommendering, som slutat med angivna betygöättriing, kommendörkaptenen
■ Wi jkmar-k icke haft Lundgren under sitt direkta''befäl och sålunda
ej heller haft tillfälle personligen få sin uppfattning om Lundgren, sådan
den givit sig uttryck i vårens betyg, bestyrkt eller vederlagd. Någon anledning
både alltså icke funnits att vänta annat än att kommendörkaptenens
utlåtande skulle gå i samma riktning som hans någon månad tidigare
givna betyg, men hade detta så mycket mindre blivit fallet som det gått
i rakt motsatt riktning och utmynnat i påståendet, att Lundgren vore
olämplig till befordran, vilket ock haft till påföljd, att Lundgren blivit
förbigången. I utlåtandet vore det icke kommendörkaptenen Wijkmarks
å egen erfarenhet vunna omdöme om Lundgren som kommit till uttryck,
vilket även kommendörkaptenen skulle vidgått med förklaring, att utlåtandet
berott på omständigheter, som blivit honom kunniga först efter
vårens betygsättning. Frågan vore då, vilka dessa vägande omständigheter
varit och huru kommendörkaptenen WijkmaTk förvissat sig om riktigheten
av sin sagesmans uppgifter i detta stycke. Denna fråga krävde
svar, då Lundgren i över 20 år utan anmärkning, utan ens en varning
eller tillrättavisning och med de högsta betyg tjänat sitt vapen; och Lundgren
drog© sig ej för att påstå, att de tredjemans Uppgifter, som kunde
ligga bakom, vore osanna och oriktiga, tillkomna för att skada Lundgren.
I medvetande om det rättvisa i sin sak och om den orätt han lidit påkallade
Lundgren militieombudsmannens ämbetsåtgärd för rättelses vinnande
och Lundgrens insättande i den beställning som flaggunderofficer, till vilken
han blivit förbigången.

Vid klagoskriften hade fogats dels avskrift av rulla för Lundgren, dels
oek fyra av överordnade eller kamrater till Lundgren utfärdade intyg rörande
hans förhållande i tjänsten, varjämte bifogats, i avskrift, en av chefen
för underofficers- och sjömanskårerUa i Karlskrona till chefen för torpeddepartementet
därstädes avlåten skrivelse med anhållan om yttrande
angående Lundgrens lämplighet för befordran till fläggunderofficer. Å
sistnämnda skrivelse hade tecknats yttrande av kommendörkaptenen Wijkmark
av följande lydelse:

’Återställes till K. C. K. med tillkännagivande att torpedmästaren R. L.

Lundgren på grund av bristande arbetsvillighét och disciplinär uppfattning
samt brist på noggrannhet ej anses lämplig för befordran till flaggnnderofficer.
Karlskrona, T. D. den 25 juni 1924. N. Wijkmark.’

Sedan militieombudsmannen i ämbetsskrivelse till stationsbefälhavaren
vid flottans station i Karlskrona anhållit, att stationsbefälhavaren ville
infordra vederbörandes yttrande i ärendet samt därmed ävensom med
eget utlåtande inkomma till militieomlmdsmannen, har stationsbefälhava -

214

ren inkommit med utlåtande i ärendet jämte ett av kommendörkaptenen
Wijkmark till stationsbefälhavaren avgivet yttrande.

Sistberörda yttrande, dagtecknat den 15 oktober 1924, är av följande
innehåll: Wijkmarks den 25 juni 1924 till chefen för underofficers- och
sjömanskårerna avgivna utlåtande beträffande Lundgren grundade sig på
vunnet omdöme om densamme dels under Wijkmarks tjänstgöring såsom
torpedofficer vid torpeddepartementet, dels även därefter i Wijkmarks
egenskap av chef för samma departement. Det i Lundgrens klagoskrift
framkastade påståendet, att så icke skulle varit förhållandet, vore därför
för Wijkmark särdeles överraskande och ävenså påståendet, att Wijkmark
skulle vidgått, att hans avgivna utlåtande berodde på omständigheter, som
blivit honom kunniga först efter vårens betygsättning. Även om det sistnämnda
skulle hava varit med förhållandena överensstämmande, hade därmed
heller ingen orätt blivit begången, enär vid avgivande av ett utlåtande
av det slag, som infordrats av chefen för underofficers- och sjömanskårerna,
vederbörlig hänsyn måste tagas till alla de omständigheter, som
därvid kunde hava någon betydelse. De i klagoskriften gjorda påståendena
syntes Wijkmark emellertid vara så mycket mera omdömeslöst uttalade
som Wijkmark vid ett samtal med Lundgren före klagoskriftens avgivande
framhållit, att anledningen till det för densamme ofördelaktiga utlåtandet
till chefen för underofficers- och sjömanskårerna vore dels Lundgrens
under de senare åren ådagalagda bristande noggrannhet i arbetenas
utförande och dels Lundgrens om bristande militär uppfattning angivande
fallenhet för att söka undandraga sig de arbeten, som pålades honom, vilket
senare Wijkmark kunnat konstatera under Lundgrens tjänstgöring vid
torpeddepartementet senast under den gångna vintern och vilket, såsom vid
detta samtal också framhållits för Lundgren, även varit anledningen till att
Lundgrens tjänstbarhetsbetyg blivit sänkt efter tjänstgöringens slut. Före
avgivande av sitt utlåtande till chefen för underofficers- och sjömanskårerna
hade Wijkmark inhämtat utlåtande från torpedofficeren vid torpeddepartementet,
under vilkens befäl Lundgren närmast stått under sin
tjänstgöring å varvet, och dennes omdöme hade härvid även givit Wijkmark
fullt stöd för hans egen uppfattning. Tredjemansuppgifter, varom
nämndes i klagoskriften, vore för Wijkmark obekanta.

St ationsbefälha varens ovannämnda utlåtande, som avgivits den 18 oktober
1924 innehåller: Enligt reglemente för marinen, del I, § 29 mom. 2
skulle till flaggunderofficerare befordras ''förtjänta underofficerare av *1.
graden, vilka innehava en t jänstetid i denna grad av minst två år och vilka
under de senaste fem åren icke hava haft lägre betyg för tjänstbarhet och
uppförande än G’. När förslag från chefen för underofficers- och sjömanskårerna
till stationsbefälhavaren inkommit den 28 juli 1924 angående befordran
efter en flaggunderofficer, som skulle avgå den 5 augusti, hade befunnits
att, utöver i föregående förslag angivna, ytterligare tre underofficerare
av 2. graden i förslaget blivit förbigångna, däribland Lundgren. Be -

215

träffande denne hade förekommit ä ena sidan att lian enligt rullan hade
höga betyg för uppförande och tjänstbarhet, men a andra sidan att
det yttrande av den 25 juni 1!)24, som chefen för torpeddepartementet, kommendörkaptenen
Wijkmark, enligt bil. 14 § 1 i reglemente för marinen,
del I, haft att avgiva, innehölle, att Lundgren ''på grund av bristande arbctsvillighet
och disciplinär uppfattning samt brist på noggrannhet ej anses
lämplig för befordran till flaggunderofficer’. Med anledning härav och
eniir Wijkmark dåmera såsom tjänstledig varit frånvarande från stationen
hado stationsbefälhavaren uppskjutit ärendets avgörande till slutet av
augusti för inhämtande av Wijkmarks muntliga förklaring. Hörd i ärendet
hade Wijkmark därefter bestämt förklarat sig vidhålla sin i yttrandet
den 25 juni avgivna uppfattning, vilken grundats på erfarenhet om Lundgrens
tjänstgöring och uttalats efter moget övervägande. Beträffande betyget
9 för tjänstbarhet hade Wijkmark medgivit, att han satt detta alldeles
för högt. På grund härav och jämväl efter överläggning med tjänstförrättande
kårchefen hade stationsbefälhavaren icke ansett möjligt att såsom
en ''förtjänt’ underofficer befordra Lundgren, utan hade i stället den 5
augusti utnämnt den underofficer, kårchefen föreslagit.

Det av stationsbefälhavaren omförmälda förslaget från chefen för underofficers-
och sjömanskårerna av den 28 juli 1924 lyder, såvitt nu är i fråga:
I uppkomna ledigheten efter flaggrustmästaren Nilsson föresloge kårchefen
styrmannen av 2. graden J. V. Svensson att befordras till flaggunderofficer.
Vid förslagets avgivande hade, utöver i föregående förslag angivna
underofficeren torpedmästaren av 2. graden B. L. Lundgren, kvartersmannen
av 2. graden A. W. Svensson och artillerikonstapeln av 2. graden
G. A. Hansson blivit förbigångna.

I avgiven påminnelseskrift har Lundgren bl. a. anfört: Kommendörkaptenen
Wijkmark ville göra gällande, att det ofördelaktiga utlåtandet i fråga
föranletts av en av honom lios Lundgren under ''de senare åren’ och ''senast
under den gångna vintern’ konstaterad ovilja mot arbete, och vilket även
skulle orsakat att Lundgrens tjänstbarhetsbetyg blivit sänkt efter tjänstgöringens
slut. Lundgren hade tjänstgjort under kommendörkaptenen Wijkmark
tre olika tidsperioder, nämligen: 1)tiden den 1 oktober 1920—den 4
november 1920, då Lundgren tjänstgjorde som torpedmästare under kommendörkaptenen
Wijkmark som torpedofficer; 2) tiden den 21 januari 1922
—den 29 oktober 1922, under vilken tidrymd Lundgren ävenledes tjänstgjorde
som torpedmästare under kommendörkaptenen Wijkmark som
torpedofficer i cirka 2 månader; samt 3) tiden den 18 november 1923—- den
24 april 1924, då kommendörkaptenen Wijkmark var chef för torpeddepartementet.
Som av rullan syntes hade Lundgren för dessa tjänstgöringar erhållit
i betyg: för uppförande respektive 10, 10 och 10 samt i tjänstbarhet
respektive 10, 9 och 9. Hade nu kommendörkaptenen Wijkmark, såsom han
uppgåve, åren 1920 och 1922 funnit anledning till anmärkning å Lundgrens
tjänstbarhet förefölle det ju minst sagt anmärkningsvärt, att han stilla -

216

tigande åsett, huru departementschefen ena året efter det andra givit Lundgren
de högsta vitsord; men när kommendörkaptenen Wijkmark nu så
gjort,. torde redan häri ligga ett tämligen gott bevis för att då någon anledning
till anmärkning ej heller förefunnits; och ihågkomme man så, att
kommendörkaptenen Wijkmark påstode att hans utlåtande ifråga också
baserade sig å hans tråkiga erfarenheter om Lundgrens person ''senast under
gångna vintern’, men kommendörkaptenen Wijkmark i allt fall själv,
trots detta och trots tidigare missnöje med Lundgren, betygsatt Lundgrens
tjänstbarhet med 9, kunde man verkligen ställa sig undrande och spörjande;
ty om inte kommendörkaptenen Wijkmark ville påstå, att hans betyg
vore betydelselösa och inte att fästa sig vid, utan att Lundgren verkligen
gjort sig förtjänt av 9 i betyg, torde detta näppeligen kunna förenas
med påståendet om bristande noggrannhet i arbetet och vad som nu i övrigt
lagts Lundgren till last. I övrigt vore Lundgren inte riktigt klar över
vad kommendörkaptenen Wijkmark avsåge med sitt påstående att Lundgrens
tjänstbarhetsbetyg blivit sänkt efter tjänstgöringens slut. Alldeles
frånsett det oriktiga i en sådan åtgärd förefölle det ju minst sagt besynnerligt,
om en sådan åtgärd behöft ifrågakomma, med hänsyn till kommendörkaptenen
Wijkmarks uppgift att betygsättningen grundade sig å hans
erfarenheter ''senare åren’ och ''senast under gångna vintern’, då man ju
skulle kunna tycka, att han haft tid nog före betygsättningen bestämma
sig för det betyg Lundgren verkligen förtjänat. Nu vore det emellertid
så, att någon sänkning av betyget aldrig skett, varom rullan torde bära
vittnesbörd, om nu inte kommendörkaptenen Wijkmark med sin uppgift,
att han sänkt betyget, ville hava sagt att han från början tänkt giva Lundgren
10 i tjänstbarhetsbetyg, men vid betygssättningen sänkt samma till 9.
Lundgren vidhölle sålunda, att kommendörkaptenen Wijkmarks anmärkta
utlåtande, som lagts till grund för Lundgrens förbigående till den beställning,
till vilken Lundgren eljest varit självskriven, vore ogrundat, vilket
ytterligare torde framgå av bilagt yttrande av befordringskommissionen,
som enhälligt tillstyrkt Lundgrens befordran.

Det av Lundgren bifogade yttrandet av befordringskommissionen lyder r
''Till chefen för underofficers- och sjömanskårerna. Genom skrivelse nr
2090 den 18 juni 1924 av kårchefen anmodad avgiva yttrande över i skrivelsen
angivna underofficerens lämplighet för befordran (utnämning) till
flaggunderofficer får undertecknade på grund av bestämmelserna i reglemente
för marinen, del I, bil. 14 § 4 vördsamt meddela, att vi funnit nedanstående
i skrivelsen angivna underofficeren med hänsyn till karaktär och
vandel R, L. Lundgren lämplig för befordran (utnämning med alla röster
för lämplighetsförklaring). Karlskrona den 26 juni 1924. Arnold Jacobi,

F. Hj. Carlsson, Knut Bengtsson, O. L. Svensson, G. Nilsson, O. G. Dahlqvist.
’

217

I truga om befordran till i lag g i in d er off i ce r vid flottan finnas i reglemente
för marinen, del I, bl. a. följande föreskrifter,

§ 28 mom. 1: Flaggunderoffioer---utnämnes av vederbörande sta tionsbefälkavaro

medelst fullmakt.

§ 28 mom. 2: Förslag till besättande av ledig underofficersbeställning vid

flottan —--avgivas av chefen för underofficers- och sjömanskårerna

enligt vad därom stadgas i § 211:1 d----samt bil. 14.

§ 29 mom. 2: Till flaggunderofficerare befordras förtjänta underofficerare
av 2. graden, vilka innehava eu tjänstetid i denna grad av minst två
år och vilka under de senaste fem åren icke hava haft lägre betyg för
tjänstbarhet och uppförande än 6.

§ 29 mom. 3: vid —--- befordran —--till flaggunderofficer skall

avseende huvudsakligen fästas vid duglighet och pålitlighet i tjänsten samt
väl vitsordat uppförande.

§ 211:1 d): Chefen för underofficers- och sjömanskårerna åligger i avseende
å underofficerspersonalen att, när å underofficerskårens stat ledighet
uppstår bland flaggunderofficerarna —--till stationsbefälhavaren

avgiva befordringsförslag på sätt i bil. 14 närmare angives.

Bil. 14 §1:1 reglemente för marinen, del I, § 211: 1 d —--omnämnda

förslag till befordran vid flottan skola åtföljas av yttrande från nedan i § 3
omnämnd kommission; uppgift å dem, som möjligen blivit vid förslagets;
uppgörande förbigångna; utdrag ur straffregister i vad rör till befordran
föreslagen, avseende tiden efter senast vunnen befordran; samt a) vid befordran
till flaggunderofficer: rulla över underofficerspersonalen för såväl
den till befordran föreslagne som för dem, som möjligen blivit vid förslagets
uppgörande förbigångna; och, då fråga är om befordran av---

torpedmästare — — — av från vederbörande varvsdepartementschef
— — — infordrat yttrande.

Bil. 14 § 4 mom. 2: Yttrandet (kommissionens) skall innefatta ett uttalande,
huruvida kommissionen anser de av chefen för underofficers- och
sjömanskårerna till befordran ifrågasatta med avseende på karaktär och
vandel härför lämpliga.

De i ämnet gällande bestämmelser avse givetvis att tillförsäkra ej''
mindre flottan duglig personal, än även individen den rätt honom bör tillkomma.
I senare hänseendet torde bestämmelserna om betygs avgivande
efter varje avslutad tjänstgöring av viss längd vara de viktigaste. Blott
härigenom kan nämligen vinnas — därest hänsyn tages till samtliga betygsättarnas
omdömen —- att totalomdömet bliver så rättvist och allsidigt
grundat som möjligt.

I fråga om Lundgren har jag tagit del av de för honom satta betyg och
därvid iakttagit, att Lundgren under hela sin tjänstgöring i uppförande
haft högsta betyget 10 samt att han under de senaste fem åren i tjänstbarhet
likaledes haft betyget 10 under all sjökommendering och betyget 10 un -

218

der tjänstgöring i land med undantag för de två senaste landkommenderingarna
om respektive 9 månader 2 dagar och. 5 månader 9 dagar, för vilken
tjänstgöring han erhållit betyget 9. För sistnämnda kommendering
har betyget avgivits den 24 april 1924 av kommendörkaptenen Wijkmark.
Efter berörda den 24 april har Lundgren under 1 månad 28 dagar varit
kommenderad som uppbördsman å pansarbåten Drottning Victoria och för
denna tid den 21 juni 1924 erhållit högsta t jåns tbar hetsbetyget. Wijkmark,
som i april 1924 värdesatte Lundgrens tjänstbarhet med betyget 9, ett synnerligen
gott tjänstbarhetsbetyg, synes sålunda icke därefter hava haft
Lundgren under sitt befäl, intill dess Wijkmark den 25 juni 1924 avgav
sitt yttrande i befordringsärendet, i vilket yttrande Wijkmark ansett
Lundgren på grund av bristande arbetsvillighet och disciplinär uppfattning
samt brist på noggrannhet ej lämplig för befordran till flaggunderofficer.

I fråga om lämplighet för befordran till flaggunderofficer innehåller
reglementet för marinen ovannämnda bestämmelse i bil. 14 § 4, att befordringskonani
lssionen skall uttala sig om vederbörandes lämplighet med avseende
a karaktär och vandel. 1 detta hänseende har Lundgren av alla
röstande inom kommissionen erhållit omdömet ''lämplig för befordran’.

Stationsbefälha varen framhåller i sitt till militieombudsmannen avgivna
utlåtande, bl. a., att han på grund av Wijkmarks nyssnämnda yttrande och
dennes sedermera muntligt avgivna förklaring samt jämväl efter överläggning
med tjänstförrättande kårchefen ansett det icke vara möjligt att såsom
en ''förtjänt'' underofficer befordra Lundgren.

Mot detta bedömande av Wijkmarks om Lundgren avgivna olämplighetsförklaring
såsom innefattande utsaga därom, att Lundgren icke skulle vara
till ifrågakomma befordran förtjänt, torde rättsligen ej något kunna invändas.
Men i betraktande av de höga tjänstbarhetsbetyg, som för Lundgren
avgivits — bland dessa finnas, ehuru av äldre datum, betyg från tre i
tjänst varande amiraler, däribland nuvarande stationsbefälhavaren i Karlskrona
- kan det för Lundgren ej framstå annat än som en kränkning av
hans rätt, att icke alla dessa betyg mer än väl skulle uppväga nyssberörda
omdöme, avgivet av en enda förman, isynnerhet som denne förman med avseende
å samma tjänstgöringstid för Lundgren, varå han grundat yttrandet
''olämplig'', satt det näst högsta tjänstbarhetsbetyg, som kan givas. Detta
sakförhållande synes visa sådan brist på omdöme i ettdera hänseendet,
att vederbörande icke bort fästa den stora vikt vid det avgivna yttrandet
som nu varit fallet. För Lundgren måste detta framstå så mycket anmärkningsvärdare
som enligt gällande reglementsbestämmelser (bil. 14 § 1)
yttrande från varvsdepartementschef skall avgivas endast för underofficerare
tillhörande vissa yrkesgrenar, medan däremot för yrkesgrenarna artillerikonstapel
och styrman dylikt yttrande ej avgives, utan allenast betygen
och kommissionens lämplighetsförklaring bliva utslagsgivande vid
befordran.

Väl inser jag det vanskliga i att avgöra, huruvida en förbigången blivit

21!)

rättvist bedömd ellor ej, ocli jag utgår givetvis från. att vederbörande i det
förliggande fallet letts enbart av hänsynen till det allmännas intresse.
Jag anser ock, att befordringsfrågor i allmänhet måste, så långt gällande
bestämmelser tillåta, helt överlämnas åt de vederbörande myndigheter,
som äga att ansvara för respektive kårers duglighet. Likväl har jag beträffande
detta befordringsärende funnit, att allt för stor vikt lagts vid en
enda förmans avgivna yttrande och att tillräckligt avseende ej tagits till
övriga förmäns för vederbörande satta betyg. Enligt mitt förmenande
måste — därest inga andra omständigheter i förevarande fall inverkat än
de av mig kända — Lundgren anses hava fyllt föreskrivna fordringar förbefordran
och alltså icke hava kommit till sin rätt, då han vid befordringen
förbigåtts.

På grund härav och då Lundgren icke lärer komma att av vederbörande
stationsbefäl befordras, har jag med stöd av 16 § i den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion ansett mig böra anmäla detta
ärende för Eders Kungl. Maj:t till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må
finna omständigheterna föranleda.»

s. Angående inrättandet av särskilt rannsaknings- och straffängelse
i Stockholm för militära fångar.

På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1918 års riksdag (sid. 385 ff.)
avlät militieombudsmannen den 13 juni 1917 i detta ämne en underdånig
framställning, däri militieombudsmannen — under erinran om bestämmelserna
i strafflagen för krigsmakten därom att krigsman ådömt fängelse
eller, i vissa fall, straffarbete borde, där så kunde ske, verkställas i militärhäkte
— framhållit, bl. a., att antalet arrestanter i militärhäktena för det
dåvarande ofta vore så stort, att arrestlokalerna icke ens försloge att förvara
dem, som skulle avtjäna arreststraff; att, även om utrymmet icke
vore så begränsat, de ifrågavarande arrestlokalerna i allmänhet icke syntes
vara av beskaffenhet att annat frihetsstraff än arrest lämpligen kunde
i dem avtjänas; att denna omständighet torde hava bidragit till att militära
fångar överlämnats till allmän straffanstalt även i fall, då utrymme
funnits i vederbörande truppförbands arrestlokal; att berörda förhållanden
torde böra betecknas såsom otillfredsställande, då till grund för omförmälda
stadgande i strafflagen för krigsmakten otvivelaktigt läge den uppfattningen,
att militära fångar, särskilt sådana som dömts för rymning
eller olovligt undanhållande eller för andra militära brott, icke borde
sammanföras med fångar, som dömts till ansvar enligt allmänna strafflagen;
samt att det endast kunde anses såsom en nödfallsutväg, att militära
straff- och fängelsefångar måste för straffens avtjänande överflyttas
till de allmänna fängelserna, en överflyttning som icke förekomme allenast
i enstaka fall utan vore så gott som undantagslös regel. På grund av vad

220

sålunda; framhållits ifrågasatte militieombudsmanneu om icke sådana åtgärder
borde vidtagas, att syftet med det anförda stadgandet vunnes, närmast
genom inrättande av ett särskilt militärfängelse i samband med
uppförandet av nya kasernetablissement å Järvafältet, till vilket fängelse
militära fångar skulle kunna sändas ej blott från Stockholm utan
ock från åtskilliga län i de mellersta delarna av riket.

Sedan Kungl. Maj:t inhämtat utlåtanden i ärendet från vederbörande*
militära myndigheter och fångvårdsstyrelsen, har Kungl. Maj:t vid prövning
av ärendet den 12 december 1924 hinnit militieombudsmannens framställning
för närvarande ej föranleda någon Kungl. Mäj:ts vidare åtgärd.

10. Ändring- i de rörande manskaps vid armén (och marinen) rätt till
fri sjukvård och fria läkemedel gällande bestämmelser.

Ämbetsberättelsen till 1924 års riksdag innehåller (sid. 135 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen till Konungen avlåten underdånig
framställning, däri ifrågasatts förtydligande av vissa bestämmelser i kungörelsen
den 2 juni 1911 angående rätt till fri sjukvård och fria läkemedel
under fredstid för den vid armén anställda personal.

* #

Den 12 december 1924 har utfärdats ny kungörelse i ämnet att träda i
kraft den 1 januari 1925, vid vilken kungörelses avfattande de av militieombudsmannen
framställda önskemålen beaktats.

Tillika har enligt nådigt brev samma den 12 december föreskrivits
vissa ändringar i reglementet för marinen, föranledda av utfärdandet av
nyssnämnda kungörelse.

221

Yttrande med anledning av 1922 års krigslagstiftningssakkunnigas
den 31 augusti 1923 framlagda betänkande.

I nämnda ärende avlät militieombudsmannen den 5 december 1924 följande
skrivelse till chefen för justitiedepartementet:

»Genom remiss den 9 februari 1924 har chefen för justitiedepartementet
berett militieombudsmannen tillfälle att avgiva utlåtande i ärende angående
ett av 1922 års krigslagstiftningssakkunniga den 31 augusti 1923
avgivet betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen
för krigsmakten den 23 oktober 1914 m. m.

Efter att hava tagit del av berörda betänkande får jag i ärendet anföra
följande.

Det uppdrag, som på sin tid anförtroddes de sakkunniga, avsåg en fullständig
omarbetning av gällande strafflag för krigsmakten, därvid särskilt
skulle tagas under övervägande, huruvida och i vad mån en humanisering
av bestämmelserna i nämnda lag kunde vidtagas.

De frågor, som av de sakkunniga gjorts till föremål för undersökning,
hänföra sig emellertid allenast till följande huvudgrupper:

1) möjlighet att inskränka strafflagens för krigsmakten tillämplighet
med hänsyn till gärningsmannens person,

2) disciplinstraffens och tillrättavisningarnas tekniska utformning m. m.,

3) den villkorliga domens tillämplighetsområde, samt

4) förenkling och humanisering av vissa straffbestämmelser i strafflagens
för krigsmakten speciella del, företrädesvis i vad angår förhållanden
under fredstid.

De sakkunniga hava däremot icke ansett sig kunna till prövning upptaga
frågan om strafflagens för krigsmakten fullständiga omarbetning,
utan allenast uttalat önskvärdheten av verkställandet av vissa av lagrådet
— i dess yttrande över de vid 1914 års senare riksdag inom krigslagstiftningens
område framlagda lagförslag — såsom erforderliga angivna ytterligare
omarbetningar^ därvid de sakkunniga särskilt framhållit dels frånskiljande
ur nämnda strafflag och överförande till den militära rättegångslagen
av sådana bestämmelser, som i strafflagen införts endast av
processuella skäl, dels avförande ur strafflagen av bestämmelserna i fjärde
delen om befälhavares disciplinära myndighet, dels införande av större

222

enkelhet och överskådlighet i åtskilliga av strafflagens straffbestämmelser,
framför allt de i o kap. intagna, dels ock slutligen en allmän revision av*
straffbestämmelserna i de s. k. krigsartiklar^, särskilt i vad angår användningen
av dödsstraff.

De många och vägande anmärkningar av principiell innebörd, som av
lagrådet framställdes vid granskningen av förenämnda lagförslag, blevo
på lagrådets egen tillskyndan allenast i ringa omfattning beaktade vid den
slutliga utformningen av nu gällande lag. Lagrådet anförde nämligen rörande
en eventuell omarbetning av då föreliggande lagförslag: Klart vore
att därest förslaget skulle omarbetas så att därigenom de bristfälligheter,
vilka enligt lagrådets tanke vidlådde förslaget, bleve fullständigt avhjälpta,
denna omarbetning skulle bliva alltför omfattande för att möjliggöra dess
framläggande för riksdagen år 1914. Då uppskov icke syntes böra äga
rum, kunde fördenskull en dylik omarbetning icke ifrågasättas. Lagrådet
hade därför ansett sig böra inskränka sina yrkanden om ändring till
de fall, då sådan ansetts alldeles nödvändig eller synts kunna åvägabringas
utan alltför stora rubbningar.

De av lagrådet påtalade bristfälligheterna, vilka sålunda till största
delen kommit att vidlåda den nu gällande militära krigslagstiftningen,
hava sedermera påtalats jämväl av första lagutskottet i dess utlåtande,
nr 8, till 1922 års riksdag, varvid utskottet förordade en fullständig omarbetning
av gällande strafflag för krigsmakten.

I sitt betänkande hava de sakkunniga själva berört, hurusom den nuvarande
strafflagen för krigsmakten i stora delar saknar överskådlighet
samt även i övrigt är behäftad med tekniska brister. Körande anledningen
till att de sakkunniga likväl inskränkt sig till att föreslå allenast ovannämnda
detaljändringar hava de sakkunniga dels framhållit nödvändigheten
att begränsa arbetet med hänsyn till den pågående revisionen av allmänna
strafflagen, dels ock anfört: I ännu mycket högre grad hade en begränsning
av arbetsuppgiften framtvungits av de förelägganden i fråga
om tiden för arbetets fullgörande, som meddelats de sakkunniga av Kungl.
Maj:t. Dessa förelägganden, av vilka det första gavs, sedan de sakkunnigas
arbete pågått endast en kortare tid, hade påkallat upprepade omläggningar
av arbetsprogrammet, och de sakkunniga hade slutligen nödgats
att—med bibehållande i huvudsak av den nuvarande strafflagens för
krigsmakten uppställning och system — inskränka sig till utarbetande
endast av sådana till humanisering och förenkling syftande ändringsförslag,
som kunde anses påkallade av ett omedelbart praktiskt behov. Härvid
hade hänsyn tagits till att dessa önskemål såväl vid frågans behandling
i riksdagen framstått såsom de huvudsakliga i detta avseende som
ock kommit till uttryck vid meddelandet av det åt de sakkunniga givna
uppdraget.

Då genom de sakkunnigas tillkallande uppslag givits till eu genomgripande
omarbetning av den militära strafflagstiftningen, är det en -

223

ligt min mening att beklaga, att de väsentliga bristfälligheter, som
påtalats beträffande nu gällande lagstiftning, även efter ett genomförande
av de sakkunnigas förslag fortfarande skulle kvarstå. Jag vill
därför ifrågasätta, huruvida dessa förslag böra i sitt nuvarande skick
läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Ilå de sakkunniga såsom skäl
för begränsningen av arbetsuppgiften åberopat hänsynen till den pågående
revisionen av allmänna strafflagen, kan detta skäl i varje fall icke hänföras
till underlåtenheten att avhjälpa de av lagrådet påtalade bristfälligheterna,
vilka icke hava något sammanhang med berörda revision. Vid
tillkallandet av de sakkunniga — därvid i direktiven för dem angavs
en fullständig omarbetning av gällande strafflag för krigsmakten —
gjordes ej heller någon inskränkning med hänsyn till nämnda strafflagsrevision.

De olägenheter, som ett uppskov med de i betänkandet innefattade
detaljförslagens realiserande skulle medföra, anser jag icke vara
alltför allvarliga. Den villkorliga domens utsträckning till alla militära
brottmål ävensom borttagandet av disciplinstraffet sträng arrest torde
vara reformförslag, som väl kunna anstå ytterligare någon tid. Sistnämnda
strafform torde för övrigt, enligt vad statistiken giver vid handen,
mera sällan förekomma, och sådant straff får ju endast i undantagsfall
åläggas av befälhavare. Vad humaniscringsförslagen angår har det
viktigaste av desamma, såsom jag nedan påpekar, redan lagfästats.

Mot de föreslagna detaljändringarna har jag i stort sett föga att erinra.

Till de resultat, vartill de sakkunniga kommit vid undersökningen rörande
möjligheten att inskränka strafflagens för krigsmakten tillämplighetsområde,
kan jag i huvudsak ansluta mig. Dock vill jag ifrågasätta
om icke bestämmelsen i strafflagens 1 § 3:o) därom, att värnpliktige
under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet
vid krigsmakten, samt då de under färd till eller från tjänstgöringsort
stå under militärbefäl, skola hänföras till krigsmän, bör
i visst hänseende förtydligas. I ett genom klagomål av en värnpliktig
hos militieombudsmannen anhängigt ärende har nämligen spörsmål uppstått,
huruvida förseelse, som begåtts å utryckningsdag, då färd från
tjänstgöringsorten icke skolat ifrågakomma, borde bedömas enligt strafflagen
för krigsmakten. Det har därvid synts kunna göras gällande, att
in- och. utryckningsdagar icke skulle räknas såsom tjänstgöringsdagar i
strafflagens mening. Lagrummets uttryck ''fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet
vid krigsmakten’ torde väl närmast hänföra sig till
värnpliktslagens bestämmelser om de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet.
Men i värnpliktslagen finnes icke berört, huruvida in- och utryckningsdagarna
kunna förläggas till andra dagar än respektive första och
sista tjänstgöringsdagen, en anordning som likväl ansetts ligga i sakens
natur. Den otydlighet, som onekligen förekommer i berörda hänseende,

224

liar uppkommit därav, att lagrummet stöder sig delvis på administrativa
bestämmelser i ämnet, eller sålunda av en lagstiftningsprincip, som just
påtalats av lagrådet i dess meromnämnda yttrande. Därest betänkandet,
utan den av mig ifrågasatta genomgripande överarbetningen, finnes kunna
läggas till grund för lagstiftning, torde ifrågakomna otydlighet böra uppmärksammas.

Till de sakkunnigas förslag att borttaga den stränga arresten såsom
disciplinstraff giver jag min fulla anslutning.

Förslaget om ändring av de övriga disciplinstraffens tidslängd och
om ändrade grunder för verkställigheten av desamma finner jag stå
i intimt sammanhang med frågan om krigsdomstolarnas avskaffande.
Därest framlagt förslag i sistnämnda hänseende genomföres, måste
nämligen enligt min mening tillses, att de allmänna domstolarna
icke överhopas med militära bagatellmål. — I övrigt hava förslagen i vad
angår disciplinstraffen och tillrättavisningarna jämte därmed sammanhängande
frågor icke givit mig anledning att här framställa någon
erinran.

De sakkunnigas förslag om utsträckning av den villkorliga domen i
militära brottmål kan av mig biträdas, även om jag — i likhet med våd
som synes vara fallet med de sakkunniga själva — ställer mig tveksam om
lämpligheten av villkorlig dom vid straff enligt krigsartiklar^.

Vad slutligen angår förslaget om förenkling och humanisering av
vissa straffbestämmelser vill jag erinra därom, att, såvitt angår rymningsbrotten,
militieombudsmannen i underdånig skrivelse den 8 februari
1924 framhållit lämpligheten av att de sakkunnigas härutinnan
framlagda förslag bleve föremål för proposition till riksdagen utan avvaktan
på lösningen av övriga i betänkandet upptagna spörsmål, ävensom
att vid 1924 års riksdag sådan lagändring vidtagits beträffande straff för
rymningsbrott, att, hl. a., disciplinstraff införts i normallatituden. De
återstående förenklings- och humaniseringsförslagen synas mig icke vara
av den vikt, att de i och för sig motivera lagändring, även om de vid eu
allmän omarbetning av strafflagen för krigsmakten lämpligen må komma
under bedömande.»

225

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg under
budgetåret 1925 -1926 åt befattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen.

Med anledning av eu till 1924 ars riksdag av militieombudsmannen avläten
framställning medgav riksdagen, att dyrtidstillägg finge för tiden från
och med den 1 juli 1924 utgå till militieombudsmannen och befattningshavare
vid militieombudsmannens expedition enligt de grunder, som beträffande
budgetåret 1924—1925 av riksdagen godkänts för dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst.

Militieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ändamål av
förslagsanslaget till avlöning, resekostnader och expenser för militieombudsmannen
och hans expedition använda erforderligt belopp.

Nämnda grunder äro angivna i kungl. kungörelsen den 15 juni 1923 med
allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av dyrtidstillägg fortfarande gör
sig gällande, hemställer jag vördsamt
att riksdagen jämväl för budgetåret 1925—192b ville bereda befattningshavare
vid militieombudsmannens expedition dyrtidstillägg enligt de
grunder, som kunna varda stadgade för befattningshavare vid statens ämbetsverk.

Stockholm den 10 januari 1925.

JOHN SAMUELSON.

Sture Centerwall.

15 — Mililieombudsmannens ämbelsberättelsc.