Kungl. Maj:t8 proposition Nr 90.

Nr 90.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående kolonisation å
kronoparker i Norrland och Dalarna; given Stockholms slott
den 6 mars 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Sven Linders.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller,
Le vinson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Linders anför:

I punkten 102 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition
har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i
ämnet, som Kungl. Maj:t kunde komma att avlåta till riksdagen, för fullföljande
av försökskolonisationen beräkna för budgetåret 1925—1926 ett
belopp av 147,100 kronor.

Vid anmälan av nämnda anslagsärende erinrade jag, att frågan om
ordnande av kolonisationen å kronoparker i Norrland och Dalarna sedan
åtskilliga år vore under utredning, varjämte jag meddelade, att ytterligare
utredning i ärendet påginge inom jordbruksdepartementet i syfte att utforma
förslag till en fortsatt kolonisationsverksamhet under former, som
bättre än de hittills tillämpade läte sig anpassas efter de å olika orter
rådande förhållandena.

Då jag nu går att ånyo för Kungl. Maj:t framlägga dessa spörsmål, får
jag inledningsvis erinra, att frågan om kolonisationen i Norrland varit
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 80 höft. (Nr 90.)

Kungl. Maj:ls proposition Nr 90.

föremål för utredning av en för ändamålet tillkallad kommitté, kolonisationskommittén,
vilken den 31 mai 1922 avgivit betänkande med förslag
till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna. I betänkandet
ingå jämväl särskilda redogörelser för verkställda utredningar rörande
dels utsträckt tillämpande av intensivt skogsbruk å de norrländska kronoparkerna,
dels ock kraftigare befrämjande av egnahemsbildning å enskild
jord i Norrland.

De förslag, som kommittén i sistnämnda båda avdelningar av betänkandet
framlagt, föreligga icke nu till avgörande. Vad särskilt angår den
av kommittén behandlade frågan om egnahemsbildning å enskild mark i
Norrland får jag erinra, att de från kommittén i detta avseende framkomna
förslagen i allt väsentligt vunnit beaktande uti den proposition,
nr 144, rörande statens verksamhet för egnahemsbildning, som avläts till
riksdagen 1923 och blev av riksdagen bifallen.

De förslag och spörsmål, som nu föreligga till avgörande, avse uteslutande
kolonisationen å kronoparker i Norrland och Dalarna.

I. Ärendets tidigare behandling.

Den nu slutförda utredningen om kolonisationen å de norrländska kronoparkerna
har sin upprinnelse i en framställning av 1914 års senare
riksdag.

I skrivelse den 18 september 1914, nr 273, anhöll riksdagen — på framställning
av enskilda motionärer och i anslutning till tidigare av 1912 och 1913
års riksdagar i ämnet avlåtna skrivelser — att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
en allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål tillgängliga
och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste länen
i syfte att vinna en allmän översikt över belägenheten, storleken och beskaffenheten
av jord, som kunde befinnas lämplig för utläggande av såväl
odlingslägenheter som under äganderätt upplåtna, självständiga jordbruk,
ävensom en förberedande plan för områdenas fördelning i nu nämnda hänseende.

Tillika anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte dels efter verkställd
utredning för riksdagen framlägga förslag till ändrade och förbättrade
villkor för upplåtelse av odlingslägenheter å kronoparkerna i de sex nordligaste
länen, huvudsakligen avseende förhöjning av odlingsbidraget samt
gynnsammare lyftnings- och återbetalningsvillkor för detta bidrag, dels
ock taga under omprövning möjligheten och önskvärdheten av sådan ändrad
ordning för de å nämnda kronoområden belägna större, sammanhängande
odlingsmarkers förvaltande och upplåtande, som av motionärer i riksdagen
närmare angivits, nämligen att dylika områden avskildes från skogsstatens
förvaltning och förvaltades i annan ordning samt upplåtelser av odlingslägenheter
anförtroddes åt organ, som lämnade fullt tillfredsställande garantier
för en prövning av dylika upplåtelser ur kolonisations- och jordbrukssynpunkter.

Kung/. Mnj:ts proposition Nr 90.

Vid anmälan deri 11 .juni 1915 av donna riksdagsskrivelse bemyndigade
Kung! Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga
personer för biträde inom departementet vid uppgörande av förslag till
Plan för eu allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål
tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste
länen med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. På grund härav tillkallades fem sakkunniga
personer, de s. k. kolonisalionssakkunniga.

Sedan de sakkunniga framlagt förslag angående sådan markundersöknmg,
som nyss omförmälts, förordnade Kungl. Maj:t den 2 maj 1916 om
viss inventering av odlingsjord å kronomark i Norrland och Dalarna.

Den 30 juni 1916 uppdrog Kung]. Maj:t åt en kommitté, benämnd kolonisationskommittén,
att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande
åtgärder för främjande av kolonisationen å kronans marker i Norrland
och Dalarna med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker ävensom angående därmed sammanhängande
spörsmål, däribland även frågan om utsträckt tillämpande
av intensivt skogsbruk å de norrländska statsskogarna samt om därav påkallade
åtgärder för ökad bosättning å dessa skogar.

Vid tillsättandet den 30 juni 1916 av kolonisationskommittén anförde
dåvarande departementschefen om denna kommittés uppgifter, bland
annat, att det borde vara icke blott kommittén obetaget utan till och med
önskvärt, att kommittén, innan dess slutliga betänkande framlades, avgåve
förslag, som kunde föranleda omedelbar upplåtelse av mark å en eller annan
trakt. Inom ett så vidsträckt område av landet som det ifrågavarande vore
naturförhållandena och andra betingelser för kolonisation påtagligen så växlande,
att det näppeligen vore fullt lyckligt, ifall överallt endast samma åtgärder
skulle tillgripas. Åtgärderna syntes snarare böra så naturligt som
möjligt anpassa sig efter de lokala förutsättningarna. För övrigt ville det
förefalla, som om i valet mellan att låta alla positiva åtgärder i kolonisationsfrågan
anstå i avbidan på frågans fullständiga utredande eller att vidtaga
ett mindre antal upplåtelser efter grunder, som man tilläventyrs sedermera
beträffande det återstående flertalet kunde finna sig höra frångå, någon
tvekan knappast borde behöva råda om det senare alternativets företräde.
Angelägenheten av att staten under en närmare framtid skrede till handling
i avseende å kolonisationen syntes till fullo motivera, att man före avslutandet
av den vidlyftiga och tidsödande utredning, som erfordrades, gjorde
början med upplåtelser i den mån omständigheterna sådant medgåve. Kommitténs
uppdrag borde enligt departementschefens mening omfatta alla sidor
av det ifrågavarande kolonisationsspörsmålet med undantag av de ämnen,
vilka fortfarande ankomme på de s. k. kolonisationssakkunnigas behandling!

Till medlemmar av berörda kommitté utsågos: till ordförande justitieradet,
numera presidenten i Svea hovrätt friherre E. T. Marks von Wiirtemberg,
till vice ordförande ledamoten av riksdagens första kammare, framlidne
* d. auditören A. H. Fahlén, till ledamöter ledamoten av riksdagens första
kammare, numera lantbruksakademiens sekreterare, professorn P. Hellström

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren A. L.
Lundström, jägmästaren i Bräcke revir, numera överjägmästaren i Övre
Norrbottens distrikt A. H. Holmgren, tillika sekreterare, professorn vid
skogshögskolan T. W. Jonson, förste lantmätaren i Västerbottens län, numera
byråchefen i lantmäteristyrelsen K. I. Grubbström, statens lantbruksingenjör
i Skellefteå distrikt H. H. Hj. Wikström, svenska mosskulturföreningens
botanist och torvgeolog, numera byrådirektören i lantbruksstyrelsen, filosofie
doktorn E. Haglund samt hemmansägaren, numera ledamoten av riksdagens
första kammare N. G. Gabrielsson. I kommitténs sammansättning skedde
den 20 juni 1918 den ändringen, att friherre Marks von Wurtemberg efter
därom gjord framställning befriades från uppdraget att vara kommitténs
ordförande, dock att han skulle i samma befattning kvarstå vid kommitténs
behandling av viss fråga (indragning av ströängar). Med denna inskränkning
förordnades samtidigt till kommitténs ordförande dess förutvarande
vice ordförande, auditören Fahlén. Efter det denne avlidit, förordnades den
14 februari 1919 med förutnämnda inskränkning i uppdraget till kommitténs
ordförande landshövdingen i Västerbottens län N. G. Bingstrand.

Enligt Kungl. Maj:ts förordnande den 25 maj 1917 överflyttades uppsikten
över förberörda inventering av odlingsjord från de s. k. kolonisationssakkunniga
till kolonisationskommittén.

Efter slutfört arbete har kolonisationskommittén, såsom nyss nämnts, i
betänkande den 31 mai 1922 framlagt, bland annat, förslag till kolonisation
å kronoparker i Norrland och Dalarna jämte motiv till dessa förslag
(betänkandet ingår i serien statens offentliga utredningar 1922: 22). Särskilda
yttranden, avgivna av vissa kommitténs ledamöter, voro fogade till
betänkandet. Detta åtföljdes av en särskild, av ledamoten Haglund avgiven
redogörelse för den verkställda inventeringen av odlingsjord (statens offentliga
utredningar 1922: 32).

I kommitténs betänkande lämnas redogörelse för nybyggesväsendets utveckling
i Norrland under äldre tid, uppkomsten å de norrländska kronoparkerna
under statens medverkan av skogstorp och sedermera av odlingslägenheter
samt de åtgärder, som på senaste tid i övrigt vidtagits för att
främja egnahemsbildningen å dessa kronoparker, inbegripet den s. k. försökskolonisationen.
I en avdelning, benämnd »allmänna motiv», behandlas
därefter huvudsakligen emigrationsfrågan, sambandet mellan (det intensiva)
skogsbruket och kolonisationen samt de naturliga förutsättningarna för jordbruk
i Norrlands skogsbygd. Därefter framlägger kommittén detaljerat förslag
till kolonatupplåtelser ävensom angående vissa åtgärder rörande skogstorp
och odlingslägenheter samt rörande Alträsk nybyggesområde och upplåtelser
av tomter. Efter behandling av organisationsfrågan och kostnadsfrågan utformas
vissa författningsförslag i enlighet med vad kommittén förut föreslagit.

De avgivna särskilda yttrandena härröra från dels herrar Hellström,
Lundström, Haglund och Wikström, som anmält reservation mot vass del
av kommitténs förslag rörande kolonisternas förseende med ved och husbehovsvirke,
och dels herrar Lundström, Wikström, Haglund och Gabrielsson,
som i byggnads- och organisationsfrågorna haft en från kommitténs
majoritet avvikande mening.

Betänkandet åtföljes av vissa bilagor, såsom förslag till kolonatkontrakt,
byggnadsritningar m. m. ävensom av en skrivelse från av kommittén till -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

kallade ombud för Norrbottens och Västerbottens läns skogstorpare (skogstorparna
B. Lindqvist oeli N. E. Näslund).

över kommitténs betänkande hava infordrade utlåtanden avgivits av ett
stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Sålunda hava yttranden avgivits av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, lantbruksakademien, socialstyrelsen, som införskaffat yttrande
från nationalföreningen mot emigrationen, länsstyrelserna i Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, varvid jämväl vederbörande landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott
lämnats tillfälle yttra sig, statskontoret, byggnadsstyrelsen, kammarkollegium,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
Alträsks nybyggesnämnd och svenska mosskulturföreningen.

Jag vill vidare erinra därom, att riksdagen i skrivelse den 16 mars 1923,
nr 53, med anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till försökskolonisationens
bedrivande under budgetåret 1923—1924, bland annat
uttalat önskvärdheten av, att förslag framlades med anledning av kolonisationskominitténs
betänkande.

Sålunda framhölls i riksdagsskrivelsen, att riksdagen icke hade kunnat
undgå finna, att det varit önskvärt, att Kungl. Maj:ts förslag i anledning av
kolonisationskommitténs betänkande förelegat, innan statsmakterna fattade
beslut om en ytterligare utvidgning av den dittills såsom kolonisationsförsök
betraktade kolonisationsverksamlieten i den omfattning, Kungl. Maj:ts framställning
innebure. Riksdagen hade därvid sin uppmärksamhet särskilt fäst
på angelägenheten av, att kolonisationsverksamlieten inriktades med tanke
icke blott på skogsvårdens krav utan jämväl på att tillgodose det krav på
eget hem, som förefunnes hos personer från orten med nödiga förutsättningar
för en bosättning i här ifrågavarande trakter.

Därefter uppdrog Kungl. Maj.t genom beslut den 11 november 1923 åt
domänstyrelsen att, i samråd med verkställande ledamoten av statens kolonisationsnämnd
och statens egnaliemsinspektör, verkställa överarbetning av
kolonisationskommitténs förberörda förslag i enlighet med vissa riktlinjer,
som vid ärendets föredragning angåvos av min företrädare i ämbetet. Med
anledning härav avgav domänstyrelsen den 28 maj 1924 utlåtande med
förslag till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna. Detta utlåtande,
som ingår i serien statens offentliga utredningar 1924: 43, åtföljdes
av särskilda skrifter från dels verkställande ledamoten av statens kolonisationsnämnd
överjägmästaren A. Holmgren, dels två av domänstyrelsen tillkallade
representanter för innehavarna av försökskolonat, K. G. Nord och
Tyko L. Jonsson.

Jämväl över detta utlåtande hava åtskilliga infordrade yttranden avgivits.

Sålunda hava yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen, statskontoret, socialstyrelsen,
som införskaffat yttrande av nationalföreningen mot emigrationen,
länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, varvid jämväl vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och egnahemsnämnder lämnats tillfälle yttra sig.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisatiovskommitténs

förslag till
försökskoloni8ation.

Slutligen torde böra anmälas, att ett antal andra framställningar ingivits
berörande frågan om kolonisationen å kronoparker i Norrland och Dalarna.

Skrifter i ärendet föreligga sålunda från landstingens uorrlandskommitté,
skogsstatstjänstemän, Sveriges kronojägareförbund, enskilda kolonister oeh
mellan kolonister avhållna möten, innehavare av skogstorp och odlingslägenheter,
skattebetalarnas förening in. fl.

Jämväl riksdagens revisorer hava i sin berättelse för första halvåret 1923,
efter besök å vissa kolonisationsområden, avhandlat kolonisationsfrågan.

över flera av nu åsyftade framställningar hava infordrade yttranden avgivits
av statens kolonisationsnämnd och domänstyrelsen. Därjämte har
sagda nämnd i åtskilliga framställningar och promemorior avhandlat frågor,
som beröra det nu föreliggande ärendet om kolonisationsverksamhetens framtida
ordnande.

Vid ärendets beredning inom jordbruksdepartementet liar jag rådgjort med
ledamoten av riksdagens första kammare sekreteraren P. E. A. Jonsson i
Lycksele samt ledamöterna av riksdagens andra kammare redaktören E. H.
Lindberg och lantbrukaren A. H. Hedström i Gäddvik.

II. Försökskolonisationen.

Innan jag ingår på frågan om ordnandet av den fortsatta kolonisationen å
kronoparker i Norrland och Dalarna, torde jag böra lämna redogörelse för
den försökskolonisation, som under de senaste åren ägt rum å kronoparker
inom ifrågavarande trakter.

Såsom jag nyss omnämnt, framhöll föredragande departementschefen vid
kolonisationskommitténs tillsättande den 30 juni 1916 lämpligheten av, att
kommittén till en början grepe sig an med upprättande av förslag till kolonisationsförsök
i mindre omfattning.

I anslutning härtill framlade kolonisationskommitten den 15 december 1917
ett förslag till anordnande av kolonisationsförsök å vissa kronoparker i Västerbottens
och Norrbottens län. Förslaget inrymdes i ett av kommittén avgivet
betänkande, som 1918 befordrades till trycket. Kommittén ifrågasatte därvid,
att åtgärder måtte vidtagas för anordnande av kolonisationsförsök enligt
vissa angivna riktlinjer å Rönnliden — Luspbergets och Metsekens kronoparker
i Västerbottens län samt Djupsjö kronopark i Norrbottens län.

Enligt kommitténs förslag skulle försöken avse upplåtande av kolonat av
två typer, en större med odlingsmark till areal av omkring 15 hektar och
en mindre med odlingsmark av omkring 5 hektar. Kolonaten skulle utläggas
gruppvis, så att, där de ej förlädes invid redan befintliga gårdar, minst tre
upplätes i varandras nära grannskap. Kommittén hemställde, att vid kolonatens
utläggande och upplåtande följande detaljbestämmelser skulle lända
till efterrättelse:

»1) att odlingsmarken å kolonaten skall bestå till större delen av torvmark
och till en mindre del av fastmark, vilken även skall vara avsedd till
boplats;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90. 7

2) att till varje kolonat skall läggas ett skogsområde, som för större kolonat
skall omfatta omkring 15 hektar, dock efter omständigheterna mera eller
mindre, varemot det för mindre kolonat ej må tilltagas större än att lämplig
arrondering vinnes;

3) att dessutom må till kolonaten läggas impediment och annan mark, som
ur arronderingssynpunkt anses böra medfölja;

4) att till kolonist må antagas allenast don, som äger god frejd och gjort
sig känd för arbetsamhet och hederlig vandel samt äger förutsättning för
drivande av ett mindre jordbruk;

5) att kolonat ej må upplåtas till den, som redan äger fastighet av den
storlek att därå kan födas en familj, och att ej heller mera än ett kolonat
må upplåtas åt samma person;

6) att kolonat skall upplåtas för en tid av femton år, med rätt för kolonist
att, när minst tio år förflutit och kolonisten uppfyllt sina kontraktsenliga
åligganden, få mot viss köpeskilling kolonatet å sig överlåtet med äganderätt; 7)

att avlopps- och avledningsdiken å den odlingsbara torvmarken för upplåtna
kolonat skola genom statens försorg upptagas;

8) att en del av de mindre kolonaten skall genom statens försorg förses
med eu mangårdsbyggnad och en uthusbyggnad, vilka dock allenast i så
måtto göras färdiga, att kolonisten kan under första tiden hava nödtorftig
bostad och rum för kreatur;

9) att antalet kolonat, som sålunda skall bebyggas, bestämmes för Rönnliden
och Luspberget till minst 10 och högst 29, för Metseken till minst 8
och högst 11 samt för Djupsjö till 5 eller 6;

10) att innan å någon av kronoparkerna upplåtelse äger rum av kolonat,
som skall av staten förses med åbyggnader, utrönes, att antagliga sökande
finnas till så många dylika kolonat å kronoparken som motsvara nyssnämnda
minimiantal;

11) att å kolonat, som av staten förses med åbyggnader, kolonisten skall
hava att utan onödigt dröjsmål och sist inom tio år fullborda åbyggnaderna
i enlighet med ritning och beskrivning, som vid upplåtelsen fastställas, dock
att avvikelse härifrån sedermera må på kolonistens framställning medgivas;

12) att å kolonat, som ej av staten förses med åbyggnader, kolonisten skall
inom tre år utföra byggnadsarbeten, motsvarande dem, som staten å de övriga
kolonaten verkställer, samt inom tio år fullborda åbyggnaderna; och skola
även i avseende å dessa byggnadsarbeten ritning och beskrivning, som fastställas
vid upplåtelsen, lända till efterrättelse i den mån ej sedermera avvikelse
medgives;

13) att kolonist skall hava att för statens räkning brandförsäkra byggnaderna
på sätt därom kan varda närmare bestämt;

14) att kolonist å mindre kolonat skall hava att i enlighet med föreskrifter,
som meddelas vid upplåtelsen, inom fem år uppodla en hektar jord, varjämte
före upplåtelsetidens utgång ytterligare två hektar skola uppodlas;

15) att kolonist å större kolonat skall i enlighet med föreskrifter, som meddelas
vid upplåtelsen, inom tre år uppodla en hektar jord, varjämte två
hektar skola uppodlas innan åtta år förflutit och ytterligare två hektar före
upplåtelsetidens utgång;

16) att kolonist, som själv helt och hållet bebygger kolonatet, skall av
allmänna medel äga erhålla byggnadshjälp med tre fjärdedelar av det belopp,
vartill i samband med kolonatets upplåtande byggnadskostnaden beräknas,
dock högst 4,500 kronor, och skall av denna byggnadshjälp utbetalas 500

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

kronor mot vederhäftig borgen eller annan godkänd säkerhet, då upplåtelsen
kommit till stånd, 1,000 kronor då mangårdsbyggnaden kommit under tak,
enahanda belopp då uthusbyggnaden i sin helhet kommit under tak, samt
återstoden då byggnaderna blivit fullbordade i enlighet med föreskrift;

17) att kolonist å större kolonat skall äga att i odlingshjälp utfå 500
kronor, varav 250 kronor utbetalas mot vederhäftig borgen eller annan godkänd
säkerhet, då upplåtelsen kommit till stånd, och enahanda belopp då två
hektar jord uppodlats;

18) att kolonist skall vara berättigad att å kronans mark avgiftsfritt erhålla
virke dels för uppförande eller fullbordande av föreskrivna åbyggnader, dels
för hägnader, hässjor, täckdikning och annat dylikt husbehov, varvid dock ej
må för de första tio åren beräknas mera än sammanlagt 60 kubikmeter fast
mått för större kolonat och 50 kubikmeter sådant mått för mindre kolonat
samt för de återstående fem åren ej mera än 25 kubikmeter fast mått för
större kolonat och 20 kubikmeter sådant mått för mindre kolonat, dels för
underhåll av åbyggnader under de sista fem åren av upplåtelsetiden sammanlagt
högst 10 kubikmeter fast mått, dels till vedbrand årligen 30 kubikmeter
fast mått, dels ock vad som kan åtgå till vissa förbättringar och tillbyggnader,
som kolonisten kan önska företaga;

19) att skogen å det till kolonatet upplåtna området icke må av kolonisten
nyttjas i vidare mån än scm kan föranledas av att det i 18 punkten omförmälda
husbehovsvirke anvisas till uttagande inom området;

20) att utan kolonistens medgivande virke å nyssnämnda område ej må
vare sig anvisas kolonisten till husbehov eller eljest av staten disponeras,
med mindre det utgöres av torrskog eller vindfällen eller ock avverkning
erfordras till förebyggande av att skogen på grund av ålder eller annorledes
uppenbarligen tager skada; dock att träd, som i diameter vid brösthöjd hålla
30 centimeter eller mera, må för statens rökning borttagas, där de ej av kolonisten
lösas till pris, som kan varda avtalat, och vare kolonisten berättigad att, där
han för köpeskillings minskande så önskar, påkalla borttagande av de mindre
träd, som enligt skogsförvaltningens bedömande kunna avverkas utan fara
för den återstående skogens bestånd;

21) att kolonist skall vara pliktig att väl hävda den uppodlade jorden
samt underhålla de uppförda åbyggnaderna och de genom statens försorg
upptagna dikena;

22) att vid kolonatets avträdande kolonisten skall åtnjuta ersättning för
de förbättringar han å kolonatet utfört i avseende å jord, diken, hägnader,
hässjor, vägar oeh byggnader, dock att härvid skall avräknas värdet av virke,
som för förbättringens utförande tillhandahållits kolonisten av staten, samt
belopp, som kolonisten kan hava enligt kontraktet eller eljest bekommit såsom
odlings-, diknings- eller byggnadshjälp; och må ersättning ej utgå för byggnader,
till vilkas uppförande kolonisten ej äger erhålla virke;

23) att kolonisten skall under upplåtelsetiden äga å statens mark begagna
nödigt bete för hästar och nötkreatur, som vinterfödas å kolonatet;

24) att i årlig lega för kolonat, varå byggnaderna delvis uppföras genom
statens försorg, skall erläggas dels för marken så mycket som motsvarar
ränta efter 3.6 procent å det belopp, som vid köp av kolonat skall utgå för
odlingsmarken, och dels för byggnaderna 180 kronor;

25) att för kolonat, varå byggnaderna helt uppföras av kolonisten, marklega
skall erläggas efter nyssnämnda beräkningsgrund, varjämte för byggnaderna
skall gäldas en årlig lega, som motsvarar 3.6 procent ränta å det
belopp kolonisten uppburit i byggnadshjälp;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

26) att lega dock ej i något fall utgår under de tre första åren;

27) att köpeskilling för kolonat, som kolonist vill förvärva med äganderätt,
skall bestämmas sålunda:

a) att för byggnaderna räknas, om desamma blivit delvis uppförda av
staten, 5,000 kronor, och, om de helt uppförts av kolonisten, det belopp
denne bekommit i byggnadshjälp,

b) att för odlingsmarken, med avlopps- och avledningsdiken upptagna,
beräknas ett pris av 50 kronor för hektar, vilket pris dock må kunna med
hänsyn till markens läge och beskaffenhet skäligen nedsättas,

c) att skogsmarken beräknas till 20 kronor för hektar och övrig mark
till 10 kronor för hektar, dock att för sjöar och berg icke beräknas något
värde,

d) samt att betalningen för gagnvirkesduglig ståndskog, som vid äganderättens
förvärvande tinnes inom kolonatets område, uträknas efter följande
grundpris: för lövskog samt växande barrskog om 10—14 centimeter i diameter
vid brösthöjd 75 öre per kubikmeter fast mått, för växande barrskog om 15—24
centimeter i diameter vid brösthöjd 1 krona 50 öre per kubikmeter sådant mått
samt för dylika träd om 25—29 centimeter i diameter vid brösthöjd 3 kronor
kubikmeter fast mått;

28) att köpeskillingen skall bestämmas vid upplåtelsen, dock att det belopp,
som skall erläggas för ståndskogen, skall förklaras beroende av skogsräkning,
som äger rum, när fråga uppstår om äganderättens förvärvande;

29) att köpeskillingen skall uppdelas i två lika stora delar, en stående och
en amorteringsdel, vilka gäldas i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som finnes föreskrivet för statens egnahemslån;

30) att vid köp av mindre kolonat köpeskillingen skall minskas med 30
kronor för varje fullt antal av 100 dagar, som kolonisten, hans hustru eller
något av hans barn över 18 år efter uppgörelse med skogsförvaltningen utfört
å kronans mark, och med 10 kronor för varje fullt antal av 50 dagar,
som något av hans barn under 18 år sålunda arbetat;

31) att vid köp av större kolonat köpeskillingen skall, så framt kolonisten
utfört odling utöver vad honom enligt kontraktet åligger, minskas med 200
kronor för varje hektar sålunda odlad fastmark och 100 kronor för varje
hektar odlad torvmark, dock att sammanlagda beloppet av sådant avdrag ej
må överstiga 500 kronor;

32) att om, efter det äganderätt till kolonat förvärvats men innan den tid
för vilken upplåtelsen skolat gälla gått till ända, utförts arbete eller odling
av beskaffenhet, som i 30 eller 31 punkten avses, kolonisten även därför
skall efter förenämnda grunder njuta avdrag å köpeskillingen, vilket avdrag
då skall göras å dess stående del;

33) att kolonist, som förvärvar äganderätt till kolonatet, skall vara berättigad
att, intill dess trettio år förflutit från början av upplåtelsetiden,
från statens mark likasom förut erhålla bränslevirke och, om hans kolonat
tillhör den mindre typen, jämväl övrigt virke, med iakttagande att för
hägnader, hässjor och dylikt ej må utgå mer än 20 kubikmeter fast mått
för varje period av fem år och för underhåll av åbyggnader ej mer än 10
kubikmeter fast mått för varje sådan period;

34) att kolonist, som vunnit berättigande att få kolonatet å sig överlåtet,
skall, där han hellre vill, erhålla ny upplåtelse med nyttjanderätt för en tid
av femton år på samma villkor som förut varit gällande;

35) att emellertid den rätt till betning utanför kolonatets område, som
under första upplåtelsetiden tillkommit kolonisten, skall, evad han förvärvar

Knuff!. Maj:ts proposition Nr 90.

Beslut vid
1918 års riksdag
om anordnande
av kolonis
itionsförsök.

Statens kolo•
nisationsnämnds
tillsättande.

Under åren
1919—1923
beslutade fortsatta
kolonisation
sfär sök.

äganderätt till kolonatet eller får detsamma på nytt åt sig upplåtet med
nyttjanderätt, upphöra när femton år förflutit från den första upplåtelsen;

36) att kolonist, som erhållit ny upplåtelse av nyttjanderätt och uppfyller
vad honom i följd av upplåtelsen åligger, skall äga att när som helst under
den nya upplåtelsetiden få kolonatet å sig överlåtet med äganderätt på enahanda
villkor, som gälla för överlåtelse under den första upplåtelsetiden,
dock att skogsarbete eller odling, som efter dess utgång utföres, ej må medföra
rätt till avdrag å köpeskillingen, varemot, om överlåtelse ej kommer
till stånd före den nya upplåtelsetidens utgång, kolonisten skall äga av kronan
utbekomma belopp, som eljest kunna för odling eller skogsarbete avdragas å
köpeskillingen.»

Enligt förslaget skulle den närmaste ledningen av kolonisationsförsöket
uppdragas åt en särskild nämnd.

Efter det lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen yttrat sig över förslaget,
föreläde Kungl. Maj:t ärendet för 1918 års riksdag i proposition, nr 198.

Därvid uttalade föredragande departementschefen, bland annat, att de
grunder, på vilka föreliggande förslag vilade, icke vore att anse som definitiva,
utan att modifikationer kunde under verksamhetens gång visa sig behövliga.
Det syntes därför lämpligast, att åt reglerna ej gåves en absolut
för alla fall bindande giltighet. I propositionen ifrågasattes icke annan direkt
förändring av kommitténs förslag, än att de s. k. frihetsåren ökades från tre
till fem.

Enligt skrivelse den 2 maj 1918, nr 173, biföll riksdagen förevarande
proposition genom att dels medgiva, att upplåtelser av kolonat å nyss angivna
kronoparker finge ske i huvudsaklig överensstämmelse med kolonisationskommitténs
förslag med av departementschefen tillstyrkta jämkningar och dels
för anordnande av dessa kolonat anvisa anslag å 375,000 kronor.

För kolonisationsförsökens handhavande tillsatte Kungl. Maj:t den 5 maj
1918 en nämnd, statens kolonisationsnämnd, bestående av tre personer.

Kolonisationsnämnden har bestått av förutvarande generaldirektören och
chefen för domänstyrelsen K. V. A. Fredenberg såsom ordförande och överjägmästaren
A. H. Holmgren samt byråchefen K. I. Grubbström såsom ledamöter.
överjägmästaren Holmgren har alltsedan verksamhetens början tjänstgjort
såsom nämndens verkställande ledamot. Instruktion för nämnden har
utfärdats av Kungl. Maj:t i brev den 11 juli 1918, den 11 november 1921
och den 12 maj 1922.

På förslag av kolonisationskommittén och efter hörande av domänstyrelseu
framlade därefter Kungl. Maj:t för riksdagen ett vart av åren 1919 — 1922
förslag till fortsatta kolonisationsförsök, enligt i huvudsak oförändrade grunder,
å vissa kronoparker i Norrland samt äskade i samband därmed ytterligare
medel för ändamålet. Jämväl vid 1923 års riksdag framlade Kungl. Maj:t
dylikt förslag, sedan statens kolonisationsnämnd verkställt utredning i ämnet.
I allt väsentligt vunno de av Kungl. Maj:t sålunda framlagda förslagen
riksdagens bifall. Vid 1924 års riksdag beslöts med anledning av enskild
motion igångsättande av visst ytterligare kolonisationsförsök enligt dittills

iiangl. Maj:ts proposition Nr 90.

tillämpade riktlinjer. Jiimväl de av riksdagen 1919—1924 beslutade kolonisationsförsöken
hava letts av statens kolonisationsnämnd.

De sålunda beslutade kolonisationsföretagen _ hava förlagts till följande
kronoparker:

1918 års företag: Djupsjö i Norrbottens liin samt Metseken och Rönnliden—Luspberget
i Västerbottens län.

1919 års företag: Ängeså i Norrbottens län, östra och Västra Jörnsmarken
samt Aronsjökullarna i Västerbottens län, Ansjö i Jämtlands län och Hamra
(Tandsjö) i Gävleborgs län.

1920 års företag: Ljusåtrakten, Vaksliden, Siksjö och Pite (Biåsmark) i
Norrbottens län, Aborrträskliden i Västerbottens län och Hamra (Fågelsjö) i
Gävleborgs län.

1921 års företag: Vargisåvattnen, Pajala östra, Olitanajärvi och Västra
Limingojärvi i Norrbottens län samt örålandet och Abmoberget i Västerbottens
län.

1922 års företag: Narken, Vuodnaberget och Pite (Långträsk) i Norrbottens
län, Gunnarn, Jovan, Tallträskliden, Simsjölandet, Mötingselberget,
Bocken och Grundträskliden i Västerbottens län samt Ede i Jämtlands län.

1923 års företag: Laxbäcken, Pite (Koler), Viståsen, Västra Limingojärvi,
östra Limingojärvi och Äihämä i Norrbottens län, Råbäckstjäln i Västerbottens
län, Rätansbyn i Jämtlands län, Haverö i Västernorrlands län samt
Älvdalen i Kopparbergs län.

1924 års företag: Dundret i Norrbottens län.

Av riksdagen har för dessa kolonisationsförsök hittills anvisats anslag,
uppgående till sammanlagt 5,600,500 kronor.

Redogörelser för den hittills bedrivna försökskolonisationen hava lämnats
i av statens kolonisationsnämnd avgivna berättelser över nämndens verksamhet
under tiden från nämndens tillkomst 1918 till och med den 30 juni
1924. Kolonisationsnämndens berättelse 1918—1922 är intagen i statens
offentliga utredningar 1923: 53.

Vidare har på mitt föranstaltande en särskild undersökning rörande levnads-
och arbetsförhållandena för kolonisterna å de norrländska kronoparkerna
nyligen verkställts.

Till grund för denna undersökning hava legat en inom statens kolonisationsnämnd
på anmodan av mig upprättad detaljerad förteckning över
samtliga i slutet av 1924 utlagda kolonat ävensom vissa uppgifter, vilka
medelst ett särskilt frågeformulär införskaffats direkt till jordbruksdepartementet
från kolonisterna själva omkring årsskiftet 1924—25.

Den inom kolonisationsnämnden upprättade förteckningen innehåller för
vart och ett kolonat uppgifter rörande tillträdesår, omfång och värde av
utförda odlings- och byggnadsarbeten (värdet beräknat såväl brutto som netto,
efter avdrag av utbekomna statsmedel), personantal och kreatursbesättning
den 30 juni 1924 samt kolonistens tillgångar i penningar, kreatur och redskap
vid kolonatets tillträde.

Å nyssnämnda från departementet utsända frågeformulär begärdes uppgift
om kolonistens och hans hustrus ålder och födelseort, ävensom rörande an -

Försökskolo

nisationens

resultat.

Verkställd
närmare un
dersökning.

Undersök ningens kähor.

Av byråchefen

N>ström
avgiven
redogörelse
över verkställd
utredning
om kolonisternas

förhållanden.

12 Kun yl. Maj:ts proposition Nr 90.

talet hemmavarande barn och andra familjemedlemmar och deras ålder.
Vidare begärdes specificerade uppgifter rörande mannens arbetsförtjänst
utom kolonatet under 1924, varvid antalet utgjorda arbetsdagar, arbetsförtjänstens
belopp och arbetsgivarens namn skulle uppgivas helst månadsvis
eller åtminstone med fördelning på sommarsäsong (juni—september) och vintersäsong
(övriga månader). I samband härmed önskades upplysningar rörande
den löneinkomst, som under 1924 eventuellt åtnjutits av hustru, vuxna barn
eller andra familjemedlemmar, ävensom huruvida avtal träffats om arbete
under 1925. I de följande frågepunkterna begärdes specificerade uppgifter
rörande kolonatets kreatursbesättning, maskin- och redskapsuppsättning samt
vegetabiliska och animaliska produktion under 1924. I samband härmed
efterhördes, i vad mån kolonisten skördat hö genom slåtter utanför kolonatet
samt inköpt kreatursfoder och konstgödsel. Slutpunkterna avsåge att giva
en bild av kolonistens ekonomiska ställning genom att upptaga uppgifter
rörande hans fordringar (t. ex. för utfört arbete) och skulder (till handlande
m. fl. vid utflyttningen till kolonatet och 31 december 1924), förfallna skatter
och försäkringsavgifter, uppburet understöd från kommunen m. m.

Uppgiftsmaterialet har behandlats och sammanställts av byråchefen i socialstyrelsen
Bertil Nyström, som den 6 februari 1925 häröver avgivit redogörelse.
Då sagda redogörelse innehåller mycket av intresse och torde giva eu god överblick
av läget anhåller jag att nu få meddela det huvudsakliga innehållet
av denna.

Vad först angår det statistiska värdet av de från kolonisterna inkomna
svaren på den verkställda enquéten, anför byråchefen Nyström härom följande:

»En granskning av de svar, som av kolonisterna avgivits å frågeformuläret,
ger vid handen, att man genomgående med stor beredvillighet sökt
lämna de önskade uppgifterna, ehuru desamma i avsaknad av regelmässig
hushållsbokföring eller noggrannare anteckningar ofta icke kunnat avgivas i så
exakt och detaljerad form som önskvärt och avsett varit. I stor utsträckning
hava kolonisterna begagnat tillfället att framföra sina speciella synpunkter
på den ekonomiska ställningen och medlen att förbättra densamma.
Likformigheten i ordalag och önskemål uti ett flertal svar från samma
kolonisationsområde häntyder på, att stundom gemensamma överläggningar
hållits mellan kolonisterna. Detta förhållande torde, vid sidan av faktiskt
föreliggande olikheter i fråga om arbets- och försörjningsmöjligheter, förklara
den ljusare eller mörkare grunduppfattning, som ej sällan ger en rätt
stark gemensamhetsprägel åt svaren från ett visst område. Med hänsyn
härtill och till den naturliga benägenheten att vid svarens avfattning taga
hänsyn till, att desamma skulle ingå till en myndighet med möjlighet att
inverka på kolonisternas ekonomiska läge i framtiden, har det för undersökningen
varit av stort gagn att kunna komplettera och delvis kontrollera
kolonisternas direkta uppgifter medelst kolonisationsnämndens ovanberörda
statistik.»

Rörande undersökningens omfattning inhämtas av redogörelsen följande.

Kolonisationsnämndens ovanberörda statistik upptoge uppgifter rörande 41
kolonisationsområden med sammanlagt 700 kolonat, nämligen 298 i Norrbottens
län, 322 i Västerbottens län samt 80 i Jämtlands, Västernorrlands,
Gävleborgs och Kopparbergs län, fördelande sig sålunda:

Kungl. Maj:ts proposition Ni'' 90.

Kolonisationsom råden, antal kolonn t:

		1918 års	19 19 års	1920 års	1921—23 års	tillhopa
Statsbyggen •		.............. 37	22	55	204	318
Självbyggen,	mindre •	.............. 21	38	32	(SO	151
»	större •	............. 48	49	49	85	231
		Samtliga 106	109	136	349	700

Av dessa kolonat hade emellertid 355 eller över hälften, såsom icke upplåtna
eller i varje fall icke bebodda under hela 1924, ansetts icke böra
medtagas i undersökningen. Hit hörde i första hand de 139 kolonat,
vilka såsom icke färdigställda eller av andra skäl ännu icke blivit upplåtna.
Vidare komme 30 kolonat, där kolonisten uppsagts från nämndens
sida, och lika många, där han själv sagt upp sig eller övergivit kolonatet.
Återstående 156 kolonat i gruppen syntes av andra skäl varit obebodda
under hela eller större delen av 1924. Gränsen mellan tidvis och
ständigt bebodda nybyggen hade ofta ej varit lätt att draga särskilt med
hänsyn till att många av dem, som tecknat kontrakt, blott tveksamt och
gradvis syntes upplösa sambandet med sin gamla hem- och arbetsort, särskilt
om denna icke vore alltför avlägsen från den nya boplatsen, medan
å andra sidan åtskilliga bofasta kolonister av förhållandena drivits att söka
mer eller mindre varaktig arbetsanställning å annan ort. Från 80 kolonat
inom här ifrågavarande grupp hade besvarade frågeformulär inkommit,
men hade dessa icke ansetts böra medtagas i undersökningen. De permanent
bebodda kolonaten hade beräknats utgöra 945, beträffande vilka i 287
fall uppgifter jämväl inkommit från vederbörande kolonist. Av dessa besvarade
formulär hade 276 kunnat användas för undersökningen, vilken
alltså grundade sig på kombinerade uppgifter från kolonisationsnämnden
och kolonisterna beträffande 80 procent av de 1924 permanent bebodda
kolonaten. Huru primärmaterialet fördelade sig på olika kolonisationsområden
och kolonattyper framginge av följande översikt:

Kolonisationsområden, antal kolonat:

		1918 års	1919 års	1920 års	1921 - 22 års	tillhopa
Statsbyggen •		.............. 22	18	37	28	105
Självbyggen,	mindre •	.............. 8	23	20	6	57
»	större •	.............. 30	25	36	23	114
		Samtliga 60	66	93	57	276

Av de redovisade kolonaten läge 108 i Norrbottens län (därav 44 statsbyggen),
144 i Västerbottens län (42) samt 24 i Jämtlands län och Gävleborgs
län (19).

Beträffande kolonisternas odling sverksamhet anför byråchefen Nyström
i huvudsak följande.

Omfattningen av den å varje kolonat odlade arealen framginge av nedanstående
tablå, varuti de i regel av smärre potatisland och dylikt bestående
fastmarksodlingarna sammanslagits med de i fråga om arealsiffror dominerande
myrodlingarna:

Kolonisationsområden:

Nyodlad areal i medeltal per kolonat, hektar
1918 års 1919 års 1920 års 1921—22 års tillhopa

Statsbyggen.......................... 1.40 0.83 O.so 0.29 0.62

Självbyggen, mindre............... O.so 0.32 0.69 0.32 0.50

* större ............... 1.68 0.88 0.90 0.72 1.09

Samtliga .............................. 1.41 0.63 0.66 0.42 0.77

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Såge man på odlingsverksamheten inom de olika kolonattyperna, visade
de större kolonaten de högsta genomsnittstalen. I fråga om de mindre kolonaten
kunde man vänta, att de, å vilka byggnaderna uppförts av staten,
skulle visa större odlingsresultat än sådana, där nybyggarna själva jämväl
måst bygga husen. Detta gällde dock endast i fråga.om de äldsta kolonisationsområdena.

Bakom de nu meddelade genomsnittssiffrorna för de olika kolonatgrupperna
kunde dock ligga odlargärningar av mycket olika valör, vilket
komme till synes i nedanstående översikt över nyodlingens framsteg å de
särskilda kolonaten. .

Antal kolonat, å vilka nyodlats nedanstående areal, hektar:

Kolonisationsområden:	O.oo	O.oi— 0.2 4	0.25 — 0.49	0.50 — 0.9 9	1.00 — 1.49	1.50 — 1.90	2.00— 2.49	2.50— 2.99	3.00 och däröver
1918 års samtliga........	8	1	fi	12	11	7	0	3	0
därav statsbyggen.....	2	—	3	(i	3	4	1	—	3
1919 års samtliga.........	22	10	14	8	7	3	1	1	—
därav statsbyggen......	8	2	5	1	1	1	—	—	_
1920 års samtliga .........	17	12	ib	25	14	b	1	—	9
därav statsbyggen......	5	7	8	13	3	i	—	—	—
1921—22 ärs samtliga ...	31	8	8	0	4	—	—	_	_
därav statsbyggen......	12	5	7	3	1	—	—	—	__
tillhopa samtliga .........	78	31	44	51	3b	10	8	4	8
därav statsbyggen......	27	It	23	23	8	b	1		3

Jag vill i anslutning härtill framhålla, att utredningen alltså visat, att
en odling av minst en hektar förekommit vid blott 18 statsbyggda kolonat
(motsvarande 17 procent av de i utredningen ingående dylika kolonaten),
medan sådan odling redovisats för 54 kolonat, innehavda av självbyggare
(motsvarande 32 procent av de i utredningen ingående kolonaten av denna
byggnadstyp). Därvid är dock att märka, att innehavare av kolonat av större
typ, vilka ju äro självbyggare, stimulerats i sitt odlingsarbete.

Byråchefen Nyström redogör därefter för kolonisternas odlingsflit sålunda.

Den stora åtskillnaden i odlingsflit mellan 1918 och 1919 års nybyggare
häntydde på, att det ej enbart vore antalet år å kolonatet, som härvid vore
avgörande, utan att även andra faktorer spelade in. En sådan vore tydligen
kolonisationsområdets naturbeskaffenhet och läge, vars inflytande här emellertid
icke kunnat beaktas på annat sätt än genom att fördela kolonaten på
olika län, som skett här nedan.

Nyodlad areal i medeltal per kolonat, hektar	Norrbottens län	Västerbottens län	Jämtlands o. Gävleborgs län
Stat s- byg- gen	Självbyggen	Samt- liga	Stats- byg- gen	Självhyggen	Samt- liga	Stxts- byg- gen	Självbyggen	Samt- lig»
mindre	större	mindre	större	mindre större
0.61	0.5 5	1.00	1 0.74 0.7 8	0.4 9	1.14	0.9 0	0.2 9	0.19	0.28 j

Västerbottningarna bekräftade sålunda sitt rykte som det främsta odlarfolket
bland våra dagars norrlänningar. Detta ledde tanken över på den
personliga insatsens betydelse för odlingsarbetet. Detta belystes i någon mån
genom nedanstående uppställning, där odlingsresultatet ställts i relation till
odlarens hembygds-, ålders- och familjeförhållanden.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr HO.

Kolonister om 40 År och däröver Kolonister yngre än 40 År

	födda i det län, där kolo-natet ligger	födda an-norstädes i Norr-land	föd du utom Norrland	tillhopa	födda i det län, där kolo-natet ligger	lodda an-norstädes i Norr-land	födda utom Norrland	tillhopa
Nyodlad areal i me-deltal per kolonat, hektar ...............	0.8 7	0.7 2	0,6 8	O.sl	0.7 8	0.71	0.18	0.7.1
Därav kolonister med 1 5 perso-ners hushåll .....	0.7 7	0.63		0.74	0.73	0.0 0	0.2 1	0.68
) och il era per-soners hushåll ...	0.9 2	0.75	0.6 8	0.8 5	0.88	1.1 8	0.02	0.8 7

Såge man först på de båda åldersgrupperna, hade de äldre kolonisterna, 100
till antalet, åstadkommit en något högre medelprestation än de 176 yngre.
Förklaringsgrunden häruti torde dock huvudsakligen ligga däri, att de förstnämnda
i större utsträckning haft hjälp av sina vuxna barn, vilket antyddes
därigenom, att de stora hushållen (om 6 medlemmar och däröver), vilka
genomgående uppvisade högre odlingsresultat än de mindre, i förra fallet uppginge
till 67 (67.0 procent) i det senare till 53 (30. i procent). — Tabellen syntes
häntyda på, att de bästa odlingsresultaten nåddes vid nybyggesupplåtelser
till länets eget folk och de sämsta vid kolonisation av »sörlänningar», låt
vara att tabellens siffror i det sistnämnda fallet grundade sig på ett mycket
litet material.

För att bedöma den individuella duglighetens betydelse hade man att tillgå
vissa »betyg», vilka satts av kolonisationsnämndens byggmästare på grundval
av personlig kännedom om kolonisterna. Ett sammandrag av betygssättningen
hade lämnat följande resultat.

Kolonister bedömda med betyget

0 (odug-ligt

1 (dålig)

2 (medel-god 1

3 (god)

Ej upp-givet

Antal ............

Nyodlad areal

medeltal per kolonat, hektar! 0.4 8

0.50

0.67

1.10

0.52

Å de undersökta 276 kolohaten hade vid slutet av 1924 tillhopa 213
hektar eller i medeltal 0.7 7 hektar uppodlats. Kolonisationsnämnden hade
beräknat odlingsvärdet till 800—900 kronor per hektar fastmark och 500—
600 kronor per hektar torvmark, vilket för hela odlingsarealen, inberäknat
vissa hägnads- och odlingsarbeten, skulle giva ett totalvärde av cirka 128,000
kronor eller 508 kronor för vart och ett av de 253 kolonat, där arbeten av
detta slag över huvud utförts.

Rörande kolonisternas byggnadsverksamhet inhämtas av redogörelsen följande.

Med utgångspunkt från en från kolonisationsnämnden härrörande taxering
efter nu gällande pris av 5,600—6,200 kronor för en fullt färdig gård hade
värdet av kolonisternas byggnadsarbeten av nämndens sakkunniga uppskattats
till cirka 878,000 kronor, motsvarande 3,326 kronor för vart och ett av de
264 kolonat, där nämnvärd byggnadsverksamhet ägt rum.

Kungl. Maj:ts proposition Nr i)0.

I fråga om de nya värden, som skapats genom kolonisternas byggnadsoch
odlingsarbeten, inhämtas av redogörelsen följande.

Droges från totala summan av utförda odlings- och byggnadsarbeten, 1,006,000
kronor, värdet av utbetald odlings- och byggnadshjälp, 669,000 kronor, återstode
ett belopp av 337,000 kronor eller 1,230 kronor per kolonat, angivande
det »övervärde» kolonaten erhållit genom kolonisternas insats av personligt
arbete samt eget eller upplånat kapital. Huru nämnda belopp, vilket torde
få anses som det bästa för närvarande tillgängliga siffermässiga uttrycket för
de ekonomiska värden kolonisationsverksamheten skapat, ställde sig inom olika
kolonatgrupper, belystes av nedanstående översikt.

Kolonisation som råden
Övervärde av odlings- ocli byggnadsarbeten i medeltal per

	1918 års	1919 års	kolonat, kronor 1920 års	1921 — 22 års	Tillhopa
Statsbyggen...................	.......... 1,557	374	714	346	741
Självbyggen, mindre........	.......... 1,816	1,603	1,261	1,491	1,501
» större ........	.......2,051	1,693	1,387	959	1,543
Samtliga .......................	.......... 1,839	1.302	1,092	700	1,230

Statsbyggenas underlägsenhet från denna synpunkt vore iögonfallande på
de mindre kolonaten, varemot beträffande 1918 års kolonisationsområden en
tydlig utjämning ägt rum. Variationerna kring medeltalet i de enskilda
fallen framginge av följande uppställning:

	Antal	kolonat,	på vilka utförts arbete	till ett	övervärde av	kronor
Kolonisationsområde	0 (eller negativt)	1 — 99	100 — 499	500 — 999	1000 — 1999	2000— 2999	3000 och däröver
1918 års samtliga......	... 2	2	3	7	22	12	12
därav statsbyggen ...	... 1	1	1	3	10	3	3
1919 års .samtliga......	... 2	2	17	5	24	14	2
därav statsbyggen ...	... —	2	14	—	2	—	—
1920 års samtliga......	... 3	2	17	23	37	7	4
därav statsbyggen .	... -	2	14	11	8	2	—
1921—22 års samtliga	... 4	8	17	14	9	2	2
därav statsbyggen ...	... -	6	14	7	1	—	—
Tillhopa samtliga......	... 11	14	54	49	92	35	20
därav statsbyggen •..	... 1	11	43	21	21	5	3

Undersökte man, hur nettovärdet per kolonat i genomsnitt ställde sig i
olika landsdelar, komme Västerbottens län först med 1,519 kronor, varefter
följde Norrbottens med 997 och därefter på långt avstånd de båda andra i
undersökningen representerade länen med 487 kronor.

Ställde man de av kolonisterna skapade värdena i relation till deras personliga
förhållanden, funne man, att genomsnittliga övervärdet per kolonat
bleve för äldre kolonister (40 år och däröver) 1,232 kronor (därav 1,265 kronor
för kolonister från hemlänet, 1,318 kronor för andra norrlänningar och
686 kronor för »sörlänningar»). För yngre kolonister bleve motsvarande
genomsnitt 1,222 kronor (respektive 1,272, 1,103 och 690 kronor). Toges
kolonisationsnämndens betygsättning som norm, bleve resultatet.

Kolonister bedömda med betyget
0 (oduglig) 1 (dålig) 2 (medelgod) 3 (god) Ej uppgivet

Antal ................................................... 3 40 63 97 73

Övervärde i medeltal per kolonat, kronor... 238 619 1,059 1,550 1,327

Kung]. Maj:ts proposition Nr 90. 17

Av redogörelsen inhämtas följande angående kolonisternas arbetsförtjänster.

Vid undersökningen hade stor vikt lagts vid att söka utreda kolonisternas
arbetsförtjänster utom kolonatet under 1924 på grundval av kolonisternas
egna uppgifter. Dessa hade därvid tydligen mera sällan haft att tillgå
direkta anteckningar, utan måst i huvudsak lita till sitt minne, varför
materialet givetvis måst bliva behäftat med åtskilliga bristfälligheter.

I all synnerhet gällde detta uppgifterna om antalet utgjorda arbetsdagar.
Någorlunda fullständiga upplysningar i detta avseende förelåge från
161 kolonister, vilka uppgåve sig under 1924 hava utgjort tillhopa 25,867
dagsverken utom kolonatet, motsvarande 160 per person, nämligen 166 för
innehavare av statsbyggen och 150 respektive 159 dagar för ägare av mindre
respektive större självbyggen. Av totalantalet dagsverken utgjordes L''/f, under
sommarsäsongen (juni—september) och 3/s under övriga månader. Omkring
hälften av uppgiftslämnarna hade kunnat fördela dagsverkena på kalendermånader,
såsom framginge av nedanstående sammanställning.

				M å	n a	d	e r
	Jan.	Febr.	Mars	April	Mai	Juni	Juli	Aug.\|Sept.	Okt.	Nov.	Dec.
Medeltal arbetsdagar per månad
och kolonist (78)...............	13	17	12	17	9	12	14	14	14	10	6	8
Procentuell fördelning (års-
summan 11,368 dagar = 100)	9.1	11.9	11.7	8.0	6.1	8.8	9.5	9.2	9.7	7.0	4.3	5.2

Dessa sifferuppgifter bekräftade för kolonisternas del det kända förhållandet,
att för det norrländska skogsfolket det vore allra knappast med arbete
under vår- och höstmånaderna, då många finge gå utan sysselsättning i
flera månader. Flera kolonister klagade över, att av skogsstaten erbjudna
sommararbeten kunde påräknas först efter midsommar och sålunda under
den bästa odlingstiden, ehuru åtskilliga dylika arbeten med någon förtänksamhet
borde kunna igångsättas redan i mars eller april.

Vida fullständigare än uppgifterna om antalet utgjorda arbetsdagar vore
upplysningarna om uppburna arbetsförtjänster. Även dessa lede dock
av åtskilliga bristfälligheter och ofullständigheter. De meddelade löneuppgifterna
måste därför betecknas såsom minimisiffror, och de torde hava
mindre betydelse såsom mätare på arbetsförtjänsternas absoluta belopp än
på den relativa betydelsen av olika arbetssäsonger och inkomstkällor.

Enligt föreliggande uppgifter hade 271 kolonister på arbete utom kolonatet
under 1924 förtjänat tillhopa 282,598 kronor, motsvarande 1,043 kronor
per person. Antoges härför hava använts det förut på grundval av ett väsentligt
mindre material beräknade genomsnittliga antalet arbetsdagar, 160 per
person och år, skulle medeldagsförtjänsten bliva kronor 6: 52. Till jämförelse
finge meddelas, att enligt socialstyrelsens statistik genomsnittliga arbetsförtjänsten
för timmerhuggare vintern 1924/25 beräknats till kronor 5: 81 i
Norrbottens, kronor 5:8 9 i Västerbottens och kronor 6: 10 i Jämtlands län.
För tillfälliga jordbruksarbetare i egen kost utgjorde 1924 i de tre länen
sommardagslönen respektive kronor 6: 54, 6: 41 och 6: 05 samt vinterdaglönen
respektive kronor 5:2 1, 5: 03 och 5:25.

Huru genomsnittsförtjänsten under 1924 ställde sig för kolonister inom
olika grupper av kolonat, framginge av följande översikt.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. SO käft. (Nr 90.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisationsområden
Medelarbetsförtjänst i kronor per år och kolonist
1918 års 1919 års 1920 års 1921—22 års Tillhopa

Statsbyggen........................... 1,283 1,197 1,139 869 1,107

Siälvbyggen, mindre............... 943 747 893 1,136 868

» större.................. 1,249 1,012 1,062 903 1,069

Samtliga .............................. 1,221 972 1,057 911 1,043

Jag torde i anledning av dessa sammanställningar få anmärka, att det
synes mig, som om inkomsternas fördelning på olika slags kolonister närmast
bure tillfällighetens prägel, vilket är så mycket mera naturligt, som arbetstillfällen
över lag synas hava förekommit sparsamt och dessutom ojämnt
fördelade på de olika kolonisationsområdena.

Av redogörelsen inhämtas rörande denna fråga vidare.

De i sist angivna tabell intagna medeltalen dolde stora olikheter i de
faktiska löneinkomstförhållandena, såsom belystes av följande uppställning.

Antal kolonister, som uppgivit sig under år 1924 hava förtjänat

Kolonisationsområden: Qnder 250~ 50°— 1,000— 1,500— 2,000— 2,500— 3,000kro 250

- 499 999 1,499 1,999 2,499 2,999 nor och

kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor däröver

1918 års samtliga ......... 1 4 17 24 6 6 1 1

därav statsbyggen ...... — 1 6 11 2 1 — 1

1919 års samtliga ......... 3 7 29 17 4 2 — 1

därav statsbyggen ...... — — 7 7 3 — - — 1

1920 års samtliga ......... 3 7 32 37 10 1 — 1

därav statsbyggen ...... — 2 12 15 7 — — —

1921—22 års samtliga ... 1 8 30 12 4 1 1 —

därav statsbyggen ...... 1 4 15 6 1 1 - —

Tillhopa samtliga ......... 8 26 108 90 24 10 2 3

därav statsbyggen ..... 1 7 40 39 13 2 — 2

Grupperades kolonisterna efter deras personliga förhållanden och toges vid
inkomstberäkningen hänsyn ej blott till mannens löneinkomst utan även till
de stundom rätt betydande arbetsförtjänsterna för vuxna söner och andra
familjemedlemmar, fördelade sig genomsnittsinkomsterna som följer (a = om
hänsyn toges enbart till kolonistens löneinkomst, b = om familjemedlemmarnas
arbetsförtjänster tillädes).

	Kolonister om 40 år och däröver	Kolonister yngre än 40 år
	födda i det län, där kolo-natet ligger	födda an-norstädes i Norr-land	födda utom Norrland	tillhopa	födda i det län, där kolo-natet ligger	födda an-norstädes i Norr-land	födda utom Norrland	tillhopa
Genomsnittlig löne-inkomst under
1924, kronor ■■■	a 1,185	1,172	1,142	1,178	960	967	1,047	966
b 1,490	1,504	1,771	1,516	1,001	981	1,073	1,002
därav kolonister
med 1—5 perso-ners hushåll......	a 1,087	1,041	1,140	1,077	918	1,007	1,119	943
	b 1,325	1,344	1,170	1,325	924	1,012	1,148	951
6 och flera perso-
ners hushåll......	a 1,246	1,238	1,142	1,228	1.046	798	(472)	1,016
	b 1,587	1,584	1,856	1,610	1,156	852	(472)	1,110

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

De äldre kolonisternas högre inkomstnivå framträdde tydligt, särskilt om
man tilläde arbetsförtjänsterna för de i dessa familjer i stor utsträckning
vuxna barnen.

Uppgifter om löneinkomstens fördelning på olika tider av året hade
lämnats av 227 kolonister med en sammanlagd inkomst av 240,735 kronor.
Av denna komme 97,972 kronor eller 40.7 procent på de fyra sommarmånaderna
juni—september och 142,763 eller 59.3 procent på den övriga delen
av året. Att fördela årsinkomsten på de särskilda kalendermånaderna hade
däremot endast 80 uppgiftslämnare mäktat. De sålunda lämnade upplysningarna
sammanfattades sålunda.

				M	å	n a	d	e r
	Jan.	Febr.	Marsl April	Maj	Juni	Juli	Aug.	Sept.	Okt.	Nov.	Dec.
Genomsnittlig arbetsförtjänst per månad och kolonist (80) kronor ..........................	87	115	119	76	69	88	93	89	88	70	43	52
Procentuell fördelning (årssum-man 79,089 kronor = 100)...	8.8	11.6	12.0	7.7	7.0	9.0	9.4	9.0	8.9	7.0	4.3	5.8

Dessa sifferserier visade, att de i arbetsförtjänsthänseende svåraste tiderna
vore vår- och höstmånaderna. Därest det vore möjligt att för dessa mellansäsonger
utfinna och anordna lämpliga fyllnadsarbeten för kolonisterna, skulle
därigenom ej blott dessas allmänna ekonomiska ställning förbättras utan
även större möjligheter beredas dem att arbeta på sina kolonat under den
för nyodling enda lämpliga årstiden, sommaren.

över tiderna för lönearbetets förläggning rådde dock vederbörande arbetsgivare
och det vore därför av stort intresse att undersöka, bos vilka kolonisterna
haft arbete under 1924, Uppgifter i detta avseende hade lämnats
av så gott som alla kolonister, såsom framginge av nedanstående översikt.

	Skogs- staten	Kolo- nisa- tions- nämn- den	Statens järn- vägar	Vatten-falls- 0. telegr.-styr.	Flott- nings- tören.	Trä- varu- bolag	Andra en- skilda arbets- givare	Eget arbete	Ej upp- givet
Antal arbetare.................	133	69	28	15	38	28	98	6	35
Uppburet lönebelopp, kronor	87,665	34,118	24,850	6,258	13,426	17,931	56,703	6,545	35,102
% Fördela, inom särskilda kolo-nisationsområden:	31.0	12.1	8.8	2.2	4.8	6.8	20.1	2.8	12.4
1918 års: % ...............	28.6	3.7	16.4	4.1	9.7	5.8	21.8	2.4	8.1
1919 » : %............	37.8	4.7	10.6	4.1	3.6	8.o	17.9	5.7	7.7
1920 » : %..............	38.8	8.1	4.8	0.6	2.2	6.5	23.8	—	15.7 j
1921—22 års: %......... Fördeln. inom olika län:	12.0	39.9	3.4	0.4	4.0	4.9	14.9	2.4	18.1 j
Norrbottens: % ............	42.8	16.6	9.s	0.1	3.9	2.7	13.6	0.1	11.6
Västerbottens: %............	21.7	11.2	9.0	4.4	5.8	6.1	25.4	2.2	14.4
Jämtl. o. Gävleb.: %......	28.6	—	6.1	1.1	3.6	20.3	21.9	10 6	7.9

Ett huvudsyfte med kronoparkskolonisationen vore ju att bereda ökad arbetskraft
för ett intensivare skogsbruk å statsskogarna. Skogsstaten stode
också såsom kolonisternas största arbetsgivare, men spelade såsom sådan
ingalunda den dominerande roll, man kunde vara böjd att antaga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Skogsdrivning och dylikt åt hemmansägare m. fl. samt diverse arbeten åt
andra enskilda arbetsgivare (däribland Luossavara-Kirunavara a.-b.) hade
sammantagna givit ett lönebelopp, uppgående till drygt -/3 av den från
skogsstaten uppburna lönesumman. En stor arbetsgivare vore även kolonisationsnämnden,
ehuru dess byggnads-, diknings- och vägarbeten vore i
huvudsak koncentrerade till de yngsta kolonisationsområdena. Såsom den
fjärde i ordningen komme statens järnvägar, närmast inlandsbanebygget,
som givit åtskilliga kolonister goda arbetsförtjänster, vilka emellertid enligt
deras egen utsago starkt reducerats genom nödvändigheten av att företaga
långa resor och hava hushåll på två ställen. Något liknande gällde även
om vattenfallsstyrelsens och telegrafverkets arbeten. Trävarubolag och flottningsföreningar
hade här och där erbjudit arbetstillfällen vid timmerdrivningarna
på vintern och virkesflottningen på våren. Ett antal kolonister
hade varit sina egna företagare, i det de antingen bedrivit något hantverk,
merendels skomakeri, eller ock sysslat med »skogsaffärer» såsom milkolning,
tjärbränning eller avdrivning av något på rot inköpt skogsskifte.

Klagomål över dåliga arbetsförtjänster, särskilt vid skogsarbete, och knappa
arbetstillfällen, enkannerligen höst och vår, hade framförts i ett hundratal
av de inkomna svaren. Belysande för arbetsförtjänstens osäkerhet under
nuvarande förhållanden vore, att vid årsskiftet inalles blott 58 kolonister
uppgåve sig hava träffat avtal av arbete under 1925.

I redogörelsen lämnas därefter en översikt över kolonisternas ekonomiska
ställning.

Såsom utgångspunkt för denna del av utredningen hade tagits uppgifter
om antalet å kolonaten boende personer. Dylika upplysningar förelåge
såväl från kolonisationsnämnden, avseende den 30 juni 1924, som från
kolonisterna själva, avseende tiden omkring årsskiftet 1924—1925. De båda
serierna av uppgifter, vilka avsåge 268 kolonat, meddelades här nedan i
sammandrag.

Enligt kolonisationsnämnden

Vuxna per-personer
(utom barn)

Hemmavarande barn
över 15 år under 15 år

(s0/e 1924) ........................

Enligt kolonisternas egna upp-gifter (årsskiftet 1924—1925)

553

153

606

565

164

712

Samtliga personer
antal per kolonat

1,312 5

1,441 5

Med hänsyn till vissa bristfälligheter hos primärmaterialet ansåges bearbetningen
böra inskränkas till nedanstående sifferrader, vilka angåve hushållens
storlek dels på de undersökta kolonaten, dels i allmänhet (enligt 1920 års
folkräkning) på landsbygden i de båda län, Norr- och Västerbottens, där
huvudparten av kolonaten befunne sig.

Kolonat (årsskiftet 1924—1925): Hushåll med töljande antal medlemmar:

1 2 3 4 — 5 6—7 8—9 10 o. fl. tillhopa

antal .............................. 22 9 37 85 57 34 24 268

procent.......... 8.2 3.4 13.8 31.7 21.2 12.7 9.0 lOO.o

Samtliga hushåll på landsbygden
i Norr- och Västerbot tens

län 1920, procent ...... 18.0 12.8 13.8 24.3 16.9 9.6 5.1 lOO.o

Kungl. Maj:ts proposition Nr .90.

Kolonaten vore ju myrjordbruk, baserade på foderodling och kreatursskötsel.
Med hänsyn härtill borde stor uppmärksamhet ägnas åt uppgifterna om kreatursbesättningen.
Av dylika förelåge tre serier av uppgifter, en avgiven
av kolonisationsnämnden och avseende 30 juni 1924 samt tvenne, härrörande
från respektive kolonister och gällande dels 1 juni, dels 31 december 1924.
Slutsummorna av dessa uppgifter meddelades här nedan för samtliga kolonat.

Enligt kolonisationsnämnden (s% 1924)

Enligt kolonisterna ''/a 1924................

sl/i2 1924................

Hästar	Kor	Ungnöt	Får	Getter
66	289	81	86	58
64	294	100	87	57 .
60	279	79	55	48

Differensen mellan kolonisternas uppgifter per 1 juni och 31 december
gåve ett mått på, i vilken utsträckning under nuvarande förhållanden bristande
fodertillgång m. m. nödgade kolonisterna att vid vinterns inbrott
reducera djurstammen, särskilt ungnöt, får och getter. Andra husdjur än
de i tabellen nämnda funnes mycket sparsamt. Sålunda hölles svin, väl
närmast av klimatiska skäl, blott på ett tiotal kolonat. Höns vore vanligare
och hade deklarerats på inemot 50 gårdar. På ett ställe funnes till och med
en rätt betydande hönsgård jämte »äggkläckningsmaskin med kycklingmoder».

Mera belysande för kolonatens nuvarande betydelse ur kreaturshållets synpunkt
än nu meddelade summatal vore nedanstående uppställning, varuti
kolonaten fördelats med hänsyn till sin utvecklingsgrad i berörda avseende.

Kolonisationsområden: 1918 års 1919 års 1920 års 1921—22 års Tillhopa
Antal kolonister, som vid
årsskiftet 1924/25 hade

häst ............................................ 15 17 15 12 59

1 mjölkko .......................................... 26 26 51 21 124

2 mjölkkor...................................... 20 11 18 8 57

3 eller flera mjölkkor........................... 8 2 3 1 14

Belysande för kolonat jordbrukets nuvarande ståndpunkt vore även de uppgifter,
som erhållits rörande förefintliga lantbruksmaskiner och redskap
vid slutet av 1924. Dessa uppgifter, vilka, särskilt med hänsyn till svårigheterna
att redovisa maskiner i samägo mellan flera kolonister, måste betecknas
som utpräglade minimisiffror, meddelades här nedan i sammandrag.

Antal kolonister, som uppgivit sig vara ägare av
plog harv vält slåttermaskiner separator kärna

40 69 22 4 138 66

Att mjölkförädlingsmaskinerna sålunda spelade huvudrollen syntes häntyda
på, att kolonisterna allmänt haft för ögonen mjölkproduktionens dominerande
betydelse för deras myrjordbruk. Förutom redan specificerade jordbruksmaskiner
nämndes i strödda fall andra, såsom hackelsemaskiner, tröskverk,
gödselspridare, hästräfsor m. m. En kolonist nämnde t. o. m., att han av
kolonisationsnämnden övertagit en Fordson-traktor på avbetalning.

Av stor betydelse i detta sammanhang skulle det varit, att få en siffermässig
bild av den vegetabiliska och animaliska produktionens omfattning
å kolonaten. Dylika uppgifter begärdes jämväl på frågeformuläret, men
svaren hade till stor del blivit skäligen vaga och ofullständiga. Dock kunde
de förväntas giva vid handen, huruvida det eller det varuslaget överhuvud
producerades i större myckenhet på kolonatet. I detta syfte både uppgjorts
nedanstående översikt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Potatis

Kolonat, där vidstående antal 166

varuslag producerades i % av samtliga 60.1

Andra

rotfrukter

Korn

Havre o.
grönfoder

Hö

Mjölk

Ägg

118

158

15.9

1.4

25.7

42.8

57.2

17.4

Av större betydelse för en karakteristik av kolonaten såsom jordbruksföretag
torde vara nedanstående sammanställning för vissa utvalda kolonat av sambandet
mellan produktionens och odlingsarealens genomsnittsstorlek.

	Potatis	Havre och grönfoder		Hö		Mjölk
Antal kolonat med	antal	medel-	antal	medel-	antal	medel-	antal	medel-
en odlad jord av	uppg-	skörd kg.	uppg.	skörd kg.	uppg.	skörd kg.	uppg.	produktion 1.
0.01 — 0-24 hektar	22	347	5	296	9	484	12	2,007
0.25—0.49 »	32	411	12	813	20	478	27	1,478
0.50 — 0.99 »	33	476	20	855	22	1,025	38	1,745
1.00 — 1.49 »	20	474	12	1,129	27	1,363	22	2,042
1.50 — 1.99 »	13	314	7	1,706	13	1,473	14	2,355
2.00 — 2.49 »	7	540	5	3,000	8	2,125	7	2,429
2.50—2.99 >	4	443	3	2,533	3	1,533	3	2,473
3.00 och däröver	7	707	5	4.800	6	4,325	7	3,170
Samtliga	138	439	69	1,464	108	1,296	130 1,960

Dessa låga och ojämna produktionssiffror förklarade, att kolonisterna i stor
utsträckning måste söka anskaffa förnödenheter utom kolonatet. Behovet av
kreatursfoder tillgodosåges i första rummet därigenom, att kolonisten arrenderade
slåtterlägenheter i närheten. Detta förekomme beträffande 136 kolonat
eller 49.3 procent av samtliga. Ersättningen vore mycket växlande och
fullgjordes i vissa fall genom »arbetsbyte». Direkta inköp av foder, merendels
hö av lägre kvalitet (starrhö) men stundom bättre hö eller foderkakor,
omnämndes i ej mindre än 214 fall (77.5 procent). Foderinköpen vore ekonomiskt
betungande ej blott direkt utan även indirekt. Sålunda skreve en
kolonist, att under vintern 5 dagar per månad åtginge till dylika inköp, då
han ej mäktade köpa för mer än en halv månad i sänder.

Omnämnas må i detta samband, att 115 kolonister (41.7 procent) uppgivit
sig hava under året inköpt konstgödsel, en nödvändig förutsättning för myrjordbrukets
rationella bedrivande. Gödselinköpen borde därför stå i viss
relation till kolonatens uppodlingsgrad, vilket ock framginge av, att andelstalen
för 1918, 1919, 1920 och 1921—22 års kolonisationsområden utgjorde
respektive 63.3, 30.3, 55.5 och 17.5 procent.

Frågeformulärets sista frågepunkt avsåge att giva en uppfattning om graden
av kolonisternas nuvarande skuldsättning in. m. Härvid skulle bortses
från mellanhavandena med statens kolonisationsnämnd och blott upptagas
skulder till enskilda (handlande m. fl.) vid utflyttningen till kolonatet och
vid slutet av år 1924. Kolonisterna hade med beredvillighet sökt besvara
dessa något inkvisitoriska frågor. En närmare analys av de meddelade sifferuppgifterna
syntes dock giva vid handen, att därå svårligen kunde grundas
någon statistik av värde. Medan somliga kolonister endast upptagit skulder
för mat, kläder och dylikt, syntes andra därjämte uppfört stora belopp, som gått
till inköp av lösöre, kreatur, konstgödsel, materialier och dylikt, till lejt arbete
vid odling och »byggnation» m. m., andra slutligen lån av släktingar, odlingsoch
gödselvårdslån från hushållningssällskapet, lån från kolonisternas kreaturslånefond
o. s. v. Det vore under sådana förhållanden ej att undra på, att
kolonister kunnat uppgiva så höga skuldsummor som 2,000—3,000 kronor,
i ett fall t. o. m. 5,554 kronor. Skulder, som använts till förbättring av jord,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

byggnader och inventarier, hade emellertid motsvarigheter på tillgångssidan
i form av ökat värde av fastighet ocli inventarier och stode därför i en annan
klass än den rena konsumtionskrediten. Att även donna stundom kunde
stiga till betydande belopp, bekräftades av en till undersökningen ingången
skrivelse från en lanthandlare, vari uppgivits, att denne beviljat 9 namngivna
kolonister kredit till belopp växlande mellan 146: r. 7 och 1,012:3 7 kronor
eller tillhopa 5,046: so kronor, vilket medverkat till, att handlanden själv
kommit på obestånd.

På grund av de redovisade skuldsummornas heterogena natur kunde en
sammanfattning av dem knappast utvisa annat och mera än antalet fall,
då skulderna i slutet av 1924 vore större än vid tiden för kolonatets tillträdande.
Utginge man från, att uppgiftslämnarna i gemen visserligen följt
olika vägar vid skuldredovisningen men att varje enskild förfarit på samma
sätt vid båda tillfällena, kunde dessa uppgifter icke frånkännas ett visst
värde. De meddelades i sammandrag här nedan.

I anledning av ovan förekommande olika värdesättning av skuldsättning
för inköp av inventarier m. m. och konsumtionskredit tillåter jag mig anmärka,
att så visserligen med fog kan ske, men, då även beträffande det
förra slaget av skulder återbetalning och åtminstone någon förräntning måste
äga rum, giva även dessa uppgifter en föreställning om de svårigheter,
kolonisterna hava att kämpa emot för att kunna bestå.

Å uppgifterna skulle även upptagas kolonisternas utestående fordringar
för utfört arbete m. m., men hade under denna rubrik — enligt byråchefen
Nyströms redogörelse — belopp upptagits blott i ett sextiotal fall, ofta lönefordringar
hos arbetsgivare, vilka betecknats som insolventa.

Det borde i detta samband omnämnas, att i kolonisationsnämndens statistik
influtit vissa av kolonisterna själva lämnade uppgifter rörande eventuella
kapitalinnehav vid kolonatets tillträde. En summering av dessa data gå ve
vid handen, att av de 276 kolonisterna 47 eller 17.0 procent skulle förfogat
över penningtillgångar till ett belopp av 64,925 kronor eller 1,381 kronor
per person. Ehuru icke därom direkt tillfrågade, hade även i enquéten 13
personer deklarerat för dylika kapitalinnehav, tillhopa 31,510 kronor eller i
genomsnitt 2,424 kronor per person. Ingendera serien av uppgifter torde
dock kunna tillerkännas något större värde, då inbördes stridiga data talrikt
förekomme.

En bättre siffermässig karakteristik av kolonisternas ekonomiska ställning
erhölles genom en sammanställning av svaren på ett par specialfrågor, den
ena avseende kolonisternas förfallna skatter och försäkringsavgifter vid
slutet av 1924, det andra understöd från kommunen efter tillträdet
av respektive kolonat. Även i detta fall vore penningbeloppen ofta osäkra
(bland annat på grund av svårigheterna att värdera naturaunderstöd såsom
sjukhusvård, klädespersedlar och dylikt), men själva faktum att skatter restera
och kommunalt understöd utgått, förtjänade sin numeriska behandling. Så
hade skett här nedan.

Kolonister, som i slutet av år i antal

1924 hade större skulder (tills i % av resp.
enskilda) än vid utflyttningen ( grupper

Kolonisationsområden: 1918 års 1919 års 1920 års
itet av år t antal 48 52 75

ålder (tillit av resp. 80_0 ms 80.6

1921 — 22 års

82.6

Tillhopa

222

80.4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisationsområden:

Kolonister, som | antal

a) hätta för förfallna skatter! i % av resp.
och försäkringsavgifter I grupper

b) uppburit understöd från! antal
kommunen efter utflytt->i% av resp.
ningen till kolonatet I grupper

1918 års	1919 års	1920 års	1921—22 års	Tillhopa
34	32	66	41	173
56.7	48.5	71.o	71.9	62.7
3	12	19	4	38
5.o	18.2	20.4	7.0	13.8

Ett värdefullt ehuru starkt subjektivt färgat komplement till siffrornas nu
refererade, rätt så torftiga vittnesbörd om den nuvarande ekonomiska ställningen
bland Norrlands kronoparkskolonister lämnade de individuella skildringar
av kolonistöden, som i ganska stor utsträckning influtit i anledning
av en uppmaning i frågeformulärets slutmening att meddela de övriga uppgifter,
som kunde belysa, hur kolonisterna för närvarande både det.

Flertalet av dessa skildringar hade en nog så pessimistisk grundstämning.
Sålunda hade en kolonist skrivit: »Jag var ägare av en ko samt 6,000 kronor
kontant, när jag började här på kolonatet 1919. Men genom att körslor,
daglöner och materialier voro ofantligt dyra, smälte mitt kontanta belopp
ihop ganska fort, så jag har varit nödsakad att nästan beständigt vara i
förtjänstarbete vid statens järnvägsbyggnader de senare åren. Förtjänsten
där bär varit mycket god, men allt bar gått till mina myrtegar, som det ej
velat växa på, samt till byggnationerna, som ställt sig mycket dyra.» En
annan meddelade: »Då jag inflyttade på kolonatet, hade jag en häst och två
kor, all nödig jord- och körredskap jämte möbler och husgeråd, som erfordras
för en familj, ävensom 1,000 kronor i kontanter, vartill sedermera genom
arv tillkom ytterligare 1,000 kronor. Nu i stället har jag fått realisera
största delen av den egendom jag hade och är ändå i 1,000 kronors skuld
och utan både kläder och allt.»

Ofta funne man dock, att anledningen till iråkat obestånd mindre berodde
på övertagandet av ett kolonat än på personliga förhållanden av den art, att
de kunnat rubba ekonomien även för varje annan obemedlad. Att hela
hemmet stode på spel, om familjeförsörjaren doge eller råkade ut för långvarig
sjukdom, läge ju i sakens natur, men skildringarna vittnade även om,
att faran för ekonomiens undergrävande knappast bleve mindre, när en dylik
olycka drabbade hustrun. Även förlusten av kreatur betydde mycket för
ett lantligt bushåll. En kolonist, som deklarerat sin ekonomiska ställning
såsom mycket dålig, både skrivit bl. a.: »Sommaren 1922 förlorade jag genom
sjukdom min mjölkko, vilken nyligen inköpts för ett pris av 260 kronor;
genom ombytet åsamkades jag en förlust av 240 kronor. Vintern 1924
förlorade jag å skogsdrivning för skogsstatens räkning genom ''korsförlamning’
min häst, vilken nyligen inköpts för 600 kronor».

Ej sällan klingade det dock fram i svaren en förhoppning om, att svårigheterna,
ehuru stora, dock skulle visa sig överkomliga, t. ex. i följande brevutdrag:
»Vid inflyttningen till kolonatet 1923 hade jag i kontanter 3,500
kronor, i utestående fordringar cirka 1,500 kronor, varav inkommit 725 kronor;
av byggnadslånet bar jag erhållit 4,442 kronor. Denna summa, 8,667
kronor, bar gått till bebyggande av kolonatet samt uppodling av nära 2 hektar
myr- och fastmark. Men nu är jag nära nog medellös. För fortsättande
av odlingen fordras det redskap, gödsel och säd till våren, vilket allt ter sig
ganska mörkt, då arbetsförtjänsterna visa sig gå ned och förnödenheterna
upp. Det kolonat jag fått är efter norrbottensförhållanden bra, så det måste
löna sig att bryta, men det fordras både pengar och arbete.» En annan
kolonist omtalade, att han hösten 1922 nyodlade 1.3 3 hektar på myren, varpå

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

han följande vår gödslade odlingen med 800 kilogram konstgödsel och ditsådde
3 säckar havre, 1 tunna korn och 10 kilogram gräsfrö. Resultatet bleve
lika med ingenting, vilket enligt förmenande skulle bero på, att myren i
sitt nuvarande skick vore otjänlig till odling. Han tillråddes då påköra
jord som grundförbättringsmedel, vilket han gjorde på en areal av 0.4 hektar
och resultatet syntes gott. Ett sådant arbete vore emellertid mycket dyrbart
och endast tänkbart till utförande, därest myndigheterna trädde hjiilpande
emellan; för det redan grundförbättrade området hade han tillerkänts ett
bidrag av 250 kronor.

Ett så optimistiskt uttalande som »jag är nöjd med kolonatet — t. o. m.
glad» hörde visserligen till undantagen, men mera resignerade uttryck av
samma art mötte ibland, exempelvis »att tanken på eget hem och egen
torva skall övervinna alla svårigheter.» Den kanske bästa sammanfattningen
av kolonisternas nuvarande läge i stort sett hade en kolonist givit
i följande rader: »Medan vi inte odlat, så vi kunna vinterföda ett par kor,
så stå vi på en dålig grund. Men all tid går till att tjäna dagligt
bröd. Nog vore en hjälp till odling högst nödvändig, eljest går det för sakta
med odlingen.»

Av byråchefen Nyströms sammanfattning av utredningens huvudresultat
må följande anföras.

Såsom sammanfattande omdöme om den undersökning, för vilken nu
redogjorts, kunde sägas, att densamma väl givit en god belysning av olika
sidor av kolonisternas levnads- och arbetsförhållanden, men däremot icke
någon mera allmängiltig utredning av deras ekonomiska ställning. En dylik
utredning torde också för närvarande vara omöjlig att åstadkomma och
detta av två särskilda skäl.

Det ena vore, att den norrländska försökskolonisationen ännu ej uppnått sitt
ekonomiska jämviktsläge. Å ena sidan hade kolonisterna, eller åtminstone
många av dem, ansträngt alla sina ekonomiska och personliga krafter för
att skapa eget hem och egen torva utan att de ännu kunnat hava mycken
fördel därav i form av förbilligade levnadsomkostnader. Å den andra sidan
torde ännu knappast för någon kolonist inträtt den tidpunkt, vid vilken han
skulle börja förränta de statsmedel, som nedlagts i kolonatet. Först efter
ytterligare några år, då för ett större antal kolonister både »frihetsåren»
gått till ända och egnahemsbyggarens kritiska begynnelsestadium passerats,
torde tiden vara mogen för en verklig debet- och krediträkning beträffande
den norrländska kronoparkskolonisationen.

Det andra skälet vore avsaknaden av tillräckligt omfattande och tillförlitligt
jämförelsematerial. Utan tillgång till exakta siffror rörande huru andra
grupper av landsbygdens mindre bemedlade ordnade sin bostadsfråga och sin
försörjningsfråga saknade man ju den grundläggande förutsättningen för ett
värdeomdöme beträffande kolonatrörelsen, nämligen ett svar på frågan i vad
mån tillträdet till kolonatet för kolonisterna inneburit en verklig förbättring
av levnadsförhållandena.

Såsom förhållandena nu vore, måste man inskränka sig till några kortfattade
anmärkningar. En befolkningsgrupp, för vilken kolonisationen otvivelaktigt
betecknat ett steg uppåt, vore Norrbottens under ytterst svåra förhållanden
levande backstugusittarbefolkning, en socialgrupp, vilken knappast
hade direkta motsvarigheter annorstädes i vårt land men väl i Finland.
Vissa norrbottniska kolonisationsföretag hade igångsatts just med detta befolkningselement
för ögonen och resultatet syntes gott, av den hittillsvarande
korta erfarenheten att döma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisalions kommittén.

Ett viktigt jämförelseled skulle det slutligen vara, om man hade exakt
kunskap om det ekonomiska resultatet av ödemarkskolonisationen i andra
länder, i all synnerhet i sådana, där svenskar aktivt medverkade och där klimatförhållandena
icke vore alltför olika våra egna, sålunda särskilt Kanada.
Under åren 1906—1920 toge enhart på den kanadensiska förhundsregeringens
land (beläget i de s. k. prärieprovinserna och British Columbia) 8,445 svenskar
’homestead\ sålunda mer än fyra gånger flera än de 1,887, som under
den mer än dubbelt så långa perioden 1891—1920 bereddes torp och odlingslägenheter
på kronoskogarna i eget land. De uppväxande svenskbygderna i
Kanada hade ju besökts av flera svenskar och man erhölle ur dessas skildringar
en ganska god föreställning om livet på farmerna där ute och det
välstånd jordbruket givit vissa landsmän. Vad man däremot mindre finge
veta vore, i vad mån chanserna att förtjäna på landets speciella jordbrukstyp,
extensiv veteodling, motvägdes av riskerna att förlora genom denna odlings
starka beroende av skördeförhållanden och prisfluktuationer. Vad man ville
veta vore den verkliga relationen mellan de kanadensiska nybyggare, som
nått en tryggad ställning, och dem, som av nyss antydda skäl fått gå från
gård och grund och sluta sig till städernas arbetslösa och tillfällighetsarbetare.
Då nyligen en vetenskapsman tillerkänts statsunderstöd för nya undersökningar
av svenskbygderna i Amerika, vore det önskvärt, om jämväl detta
spörsmål kunde beredas en plats på programmet. Av nu tillgängliga uppgifter
ville det synas, som om det vore det större riskmomentet — större utsikter
att nå välstånd men samtidigt större risker att helt gå under — som
betecknade en huvudskillnad mellan den kanadensiska kolonisationen och
den norrländska.

Såsom tidigare meddelats, har utredningen omfattat blott 276 av 700
kolonat. För fullständighetens skull torde böra framhållas, att å de kolonat,
som av olika anledningar ej varit tagna i bruk eller bebodda under hela
1924 — d. v. s. sammanlagt 355 kolonat eller drygt hälften av alla — torde
nämnvärda arbeten ännu ej hava utförts utöver vad staten å vissa av dem
verkställt.

III. Kolonisationens syftemål och förutsättningar.

Jag anhåller nu att få ingå på behandling av frågan om fortsatt kolonisationsverksamhet
å kronoparker i Norrland och Dalarna. Jag kommer
därvid först att uppehålla mig vid kolonisationens allmänna syftemål och
förutsättningar.

Kolonisationskommittén har i sitt betänkande den 31 maj 1922 å sid. 71—
128 ägnat ingående uppmärksamhet åt nu berörda grundläggande spörsmål.
Kommittén har sålunda i sina allmänna motiv framhållit, att kolonisationsarbetet
på kronoparkerna komme att i tredubbel måtto tjäna statens
intressen, då det dels verkade till uppodlande av ödemarkerna, dels bidroge

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

att minska emigrationen, dels slutligen skapade möjlighet att ägna statsskogarna
behövlig skötsel.

Kommittén har därvid till en början ingått på emigrationsfrågan.

Strävandena att bereda den obesuttna befolkningen tillfälle att bilda egna
hem på statens mark i Norrland utgjorde ett av de kraftigaste medlen, då
det gällde att hämma den särskilt för landets nordligaste delar så ödesdigra
emigrationen. Varje minskning i befolkningssiffran spelade en mycket stor
roll såsom hämsko för Norrlands ekonomiska utveckling. Emigrationen
från denna landsdel hade under de särskilda emigrationsperioderna varit
förhållandevis stor.

I avseende å sambandet mellan skogsbruket och kolonisationen har kommittén
— som för övrigt i en särskild huvudavdelning av betänkandet
lämnat redogörelse för en av kommittéledamöterna Ringstrand, Holmgren
och Jonson verkställd särskild utredning rörande det intensiva skogsbruket
och dess förutsättningar — framhållit, att kolonisationsproblemet, för så vitt
det gällde kronoparkerna, intimt vore knutet vid möjligheterna att införa
intensivt skogsbruk, lika väl som detta vore beroende av möjligheten att
genom kolonisation anskaffa nödig arbetskraft.

Särskilt under den första tiden vore kolonisten nödsakad att, därest han
ej hade egna medel att tillgå, genom förtjänstarbete skaffa sig den kontanta
inkomst, som vore behövlig för inköp av livsmedel. Kronans vidsträckta,
öde skogsvidder, ehuru belägna långt från större samhällen, kommunikationsleder
och industriella verk erbjöde emellertid i stor omfattning möjligheter
till kontant förtjänst för kolonisterna och detta ej alltför långt från
bostadsorten.

Statsskogarna fordrade nämligen för såväl sin avverkning som föryngring
och vård mycket arbete. Hitintills hade emellertid den hushållning, som
bedrivits å kronoparkerna i Norrland och Dalarna, varit ganska extensiv
och därför fordrat en relativt ringa kvantitet arbete, särskilt under sommarmånaderna.
Framför allt å kronoparkerna inom lappmarken hade endast
undantagsvis någon egentlig skogsskötsel förekommit utöver den, som kommit
skogen till del genom vissa avverkningsåtgärders vidtagande. Även å kronoparkerna
inom övriga delar av Norrland och i Dalarna bedreves skogsvården
i stort sett extensivt. Emellertid syntes utvecklingen, ehuru av åtskilliga
skäl ganska långsamt, gå emot en allt bättre skogsvård och i samma mån
som kommunikationerna förbättrades, flottleder upprensades och flottningskostnaderna
sjönke vidgades området för en mer intensiv form av skogsvård.
Stigande virkespris bidroge även till en sådan utveckling.

Kunde emellertid skogarna göras till föremål för intensiv skötsel och
sådana arbetskrävande åtgärder som kulturer, gallringar, torrläggningsarbeten
m. m. därigenom bliva ekonomiskt möjliga, återfördes en betydande
del av bruttoinkomsten till skogen. Härigenom bereddes rikligt tillfälle till
arbete, och en viktig förutsättning för bosättning på kronoparkerna skapades.
Införande av ett intensivt skogsbruk bildade sålunda en den mäktigaste
hävstång för kronoparkernas kolonisering.

Emigrationsfrågan
.

Sambandet
mellan skogsbruket
och
kolonisationen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

De naturliga
förutsättningarna
för
jordbruk i
Norrlands
skogsbygd.

Å andra sidan lede icke tvivel, att inom betydande delar av kronoparksarealen
ett intensivt skogsbruk under nuvarande förhållanden ej vore möjligt
av brist på arbetskraft.

Under senare tider både de norrländska skogsmannens intresse alltmer
börjat inriktas på frågon om anskaffande av den erforderliga arbetskraften
genom anställande av på skogarna boende fasta arbetare. Redan 1907 hade i
norrländska skogsvårdsföreningen upptagits frågan om anställande av fasta
skogsarbetare på kronans skogar. Nämnda år gjordes »egnahemsfrågans betydelse
för åstadkommande av rikligare tillgång på bättre kvalificerad arbetskraft
för skogarnas skötsel» till föremål för behandling. Vid ett 1916 hållet
sammanträde med de s. k. kolonisationssakkunniga och överjägmästarna i de
fem nordligaste överjägrnästardistrikten uttalades enstämmigt den åsikten,
att den enda utvägen till erhållande av nödig arbetskraft för skogsvården
vore att i en eller annan form anställa på skogen boende, fasta arbetare.

Jämväl kolonisationskommittén hyste för sin del den bestämda uppfattningen,
att statens behov av arbetskraft bäst och lyckligast fylldes på detta
sätt. Genom att på lämpligt avvägda villkor upplåta lägenheter från kronoparkerna
torde man kunna påräkna att erhålla en stor del av den för skogsbruket
erforderliga, mer kvalificerade arbetskraften. Kommittén vore av
den övertygelsen, att statens skogsarbetarfråga vunne sin ur alla synpunkter
bästa lösning, om kolonister lämnades tillfälle att bosätta sig å kronoparkerna
och där bliva innehavare av någorlunda välskötta jordbruk, som lämnade
dem antingen ett stöd vid sidan av inkomsten från arbetet i skogen eller
ock deras huvudsakliga utkomst.

Kolonisationskommittén har därefter lämnat en översikt av förutsättningarna
för jordbruket inom det område, som kommitténs uppdrag avsåge.
Denna översikt angives vara i väsentliga delar grundad på det av kommitténs
ledamot, professor Paul Hellström 1917 utgivna arbetet »Norrlands jordbruk».

Under tidigare skeden vid bebyggelsens framträngande i Norrland utövade
tillgången på naturliga ängar vid sidan av goda tillfällen till givande jakt
och fiske mycket stort inflytande på kolonisationen. Numera måste jordbruket
i Norrland likaväl som annorstädes baseras på växtkultur.

Norrland ägde ock synnerligen goda naturliga betingelser för en givande
växtkultur. Här funnes riklig tillgång på odlingsmark, och klimatet lade
icke hinder i vägen för odling av de flesta kulturväxter, av vilka en del,
särskilt foderväxterna och potatis, här lämnade större avkastning än i de
sydligare delarna av landet. Men det gällde att söka bringa lanthushållningen
här uppe i noggrann överensstämmelse icke blott med jordbrukets
säregna naturliga förutsättningar utan även med dess ekonomiska betingelser.

Den korta våren och sommaren gjorde, att det norrländska jordbruket
även vid extensiv drift krävde, särskilt under skördetiden, jämförelsevis
mycket såväl mänsklig arbetskraft som dragare, under det att jordbrukets
behov av arbetskraft under den långa vintern vore mycket begränsat. Då
man vid det norrländska jordbruket ofta saknade sysselsättning för en större
arbetsstyrka under den långa vintern, hade man tagit sin tillflykt till en
mera extensiv planläggning av driften. Den karakteriserades framför -

Kuntjl. Muj:ts proposition Nr 90.

allt därav, att en stor del av don odlade arealen vore lagd igen i mångåriga
vallar. Arealen öppen jord vore i regel begränsad till vad som vore nödvändigt
för produktion av säd och rotfrukter för egen förbrukning. För
en vidsträekt stråfoderodling i Norrland talade för övrigt även den relativt
torra våren, då de mångåriga foderväxterna redde sig bättre mot torka iin
fallet vore t. ex. med vårsädesgrödorna, samt icke minst, särskilt i landets
inre oeh nordliga delar, faran för höstfroster.

Ur arbetskraftens synpunkt borde driftsenhetens storlek i Norrland begränsas
uppåt till ungefär vad en familj med egen arbetskraft kunde sköta,
således vad man kunde kalla för »familjebruket». Erfarenheten torde
också giva vid handen, att bondebruk, som födde 10—15 kor, ur ekonomisk
synpunkt vore de ändamålsenligaste i Norrland. De större jordbruken hade
i regel haft svårt att lämna tillfredsställande ekonomiskt resultat. Deras
ekonomi hade i regel uppburits av skogsavkastning, bruksrörelse m. m., och
när detta stöd av en eller annan anledning bortfallit, hade de stora jordbruken
också fallit sönder. Särskilt gällde detta naturligtvis de nordligare
delarna av Norrland, där bland annat landets klimatiska egendomligheter
framträdde i sin mest utpräglade form och därför gjorde sig mest gällande.
Full besutten borde å andra sidan ställas som mål för kolonisationen.

I fråga om det i jordmånsförhållandena grundade inflytandet på jordbrukets
planläggning och utveckling vore det i första hand den rikliga
förekomsten av myrjord i Norrland, som gjorde sig gällande.

Myrmarkernas uppodling ställde sig i regel vida billigare, än vad fallet vore
med den i allmänhet stenbundna fastmarksjorden. Myrjorden kunde nämligen
efter nödig torrläggning, och sedan träd och buskar avlägsnats, ofta
omedelbart plöjas och vore då färdig att bearbetas för sådd, under det att
fastmarksjorden i de flesta fall måste brytas upp med spett och spade, vartill
komme undanskaffande av sten, som ofta kunde kosta lika mycket som
markens uppbrytning. Myrjorden på trakter, där kommunikationerna vore
tillfredsställande kunde med ekonomisk fördel både bringas upp i växtkraft
och hållas i växtkraft med konstgödselmedel, vilket icke läte sig göra med
fastmarksjorden. Särskilt för nybörjare med starkt begränsade ekonomiska
resurser vore detta sätt att hastigt kunna få jorden i växtkraft, så att den
kunde stödja hans ekonomi, av mycket stor betydelse.

En annan sak vore den, att uppkomsten av självständiga, väsentligen på
myrodling baserade jordbruk av praktiska skäl förutsatte tillgång på fastmarksjord
för odling av en del kulturväxter, bland annat säd och potatis,
som icke ginge säkert och väl till på myrjord. Fastmarksodlingen i denna
utsträckning avsåge att giva stadga åt kolonistens hushållning, men måste
i växtkulturtekniskt avseende uppbäras av myrodlingen.

Erfarenheten från vitt skilda delar av Norrland gåve också vid handen,
att myrjorden vid rationell odling och gödsling gåve, trots landets nordliga
läge, lika tillfredsställande skördar som i andra delar av landet.

Tyngdpunkten inom växtkulturen borde förläggas till en efter förhållandena
avpassad rationell vallkultur.

En dylik extensiv planläggning av jordbruksdriften förutsatte emellertid,
att kolonisterna erhölle rikligare tillgång på odlingsbar jord, än som
skulle erfordras vid en mera intensiv jordbruksdrift.

Det från vallarna erhållna stråfodret måste genom kreatursskötsel förädlas
hemma på gården. Kreatursskötseln vore ock vid sidan av myrodlingen
den andra grundpelaren för den norrländska lanthushållningen. Men

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Inventering
av odlingsmark.

även den måste i det störa hela få en extensiv karaktär. Sommarutfodringen
måste till stor del grundas på vidsträckt betesutfodring, som dock måste
så omläggas, att ökat bete bereddes på odlad jord och skogsbete! minskades.

De naturliga förutsättningars inflytande på jordbrukets planläggning kunde
sammanfattas så, att Norrlands stora rikedom på värdefull odlingsmark bäst
utnyttjades genom uppdelning på mindre bruksenheter, där man genom
tillämpning av extensiva kulturmetoder och driftformer överhuvudtaget utnyttjade
den eljest värdelösa jordens egen alstringskraft i största möjliga
utsträckning. För kolonisationens ledning medförde detta bland annat den
praktiska konsekvensen, att tilldelningen av odlingsmark till kolonaten måste
bliva relativt riklig.

Den verkställda inventeringen av odlingsmark å kronoparkerna i Norrland
och Dalarna har, enligt kolonisationskommitténs av ledamoten Haglund
avgivna särskilda redogörelse i ämnet, givit i huvudsak följande resultat.

Iuventeringsarbetet hade pågått under åren 1916—1920, därvid på den
undersökta arealen — 4,197,636 hektar — anträffats tillhopa 195,701 hektar
odlingsbar mark.

Den odlingsbara jorden utgjordes i huvudsak av torvmarker, vilka uppdelats
i två huvudgrupper: torvmarker av mindre omfattning (< 100 hektar)
och torvmarker av större omfattning (> 100 hektar). De förra hade i främsta
rummet ansetts lämpliga till odling; till samtliga godkända torvjordar av
detta slag hade fast odlingsmark att brukas i samband med torvjorden efterforskats.
De större torvmarkerna hade undersökts mera summariskt och
fastmark ej utsetts.

Av torvmarker av mindre omfattning hade såsom odlingsmark godkänts
tillsammans 119,306 hektar. Härtill borde komma en fastmarksareal motsvarande
25 procent av torv jordsarealen. Det hade emellertid visat sig, att
fast odlingsmark i denna myckenhet icke kunnat anträffas till alla arealer.
Den sammanlagda arealen odlingsbar myrjord med tillräcklig fastmark, d. v. s.
till myrjordbruk lämplig mark, uppginge till 118,664 hektar.

Torvmarker av större omfattning uppginge till 72,532 hektar. Samtliga
dessa marker läge ovan högsta marina gränsen (Baltiska gränsen), och icke
mindre än 70 procent vore belägna inom övre Norrbottens överjägmästardistrikt,
resten i andra delar av lappmarkerna.

Av de torvmarker av mindre omfattning, vilka vore belägna å kronoparker,
läge 60 procent i Norrbottens län och 31 procent i Västerbottens
län, således tillsammans 91 procent. Inom det förra länet vore fördelningen
mellan kustland och lappmark respektive 57 och 43 procent, för det senare
cirka 20 procent i kustlandet och 80 procent i lappmarken. Kolonisationen
å kronoparkerna bleve alltså huvudsakligen förlagd till Norrbottens och
Västerbottens läns lappmarker.

Fast odlingsmark, att brukas i samband med myr, bestode av jordmåner
med växlande beskaffenhet. Förhärskande vore sandiga och stenbundna
jordarter, medan stenfria moränjordar — och framförallt mo- och
lerjordar — vore sparsamt företrädda. Fastmark, lämpad för bildande av
rena fastmarksjordbruk, bestode till största delen av älvdalssediment belägna
i de stora älvarnas dalgångar i landets nordligaste delar. Hela arealen därav
uppginge till 3,863 hektar.

På sätt framginge av vidstående tabell sammanfattades resultatet av
inventeringen.

Tablå utvisande tillgången på odlingsbar mark å kronoparkerna i Norrland och Dalarna.
Kronoparkerna ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län ingå ej.

Överjägmästar- distrikt	Krono-parker-nas total-areal hektar			Smärre odlingsbara	myrar			Summa	Större Summa odlingsbara myrar, odlingsbara över 100 hektar myrar	Fastmark	Summa odlingsbar mark
mindre än 15 hektar	15—24.99 hektar	25—49.99 hektar	50—99.99 hektar
antal områden	hektar	antal områden	hektar	antal områden	hektar	antal områden	hektar	antal områden	hektar	antal områden	hektar	antal områden	hektar	antal områden	hekt- ar	antal områden	hektar
Övre Norrbotten	1,077,733	387	3,589	336	6,461	365	12,417	237	19,844	1,325	42,311	213	50,743	1,538	93,054	12	950	1,550	94,004
N edre »	953,763	606	4,833	266	5 052	226	7,646	88	6,576	1,186	24,107	51	11,571	1,237	35,678	34	1,221	1,271	36,899
Skellefteå.........	548,308	339	2,830	185	3,428	144	4,823	57	4,179	725	15,260	19	2,856	744	18,116	4	51	748	18,167
Umeå ............	497,970	542	4,317	192	3,670	141	4,778	48	3,342	923	16,107	14	2,270	937	18,377	28	1,242	965	19,619
Härnösand ■•• •	380,877	240	2,099	119	2,268	83	2,847	70	5,366	512	12,580	21	4,533	533	17,113	10	292	543	17,405
Mellersta Norrl.	213,392	183	1,189	41	752	28	956	12	743	264	3,640	4	459	268	4,099	6	91	274	4,190
Gävle—Dala......	525,593	112	1,012	54	1,016	51	1,694	24	1,579	241	5,301	1	100	242	5,401	2	16	244	5.417
Summa	4,197,636\|2,409 19,869\| 1,193	22,647 1,038\|35,161	536 41,629	5,176	119,306	323	72,532 5,499	191,838	96 3,863	I 5,5951195,7011

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisationens
omfattning.

Yttranden.

Rörande inventeringsresultatet hade kommittén för egen del uttalat, att
detta visade, att kolonisationen i huvudsak måste baseras på anläggande av
myrjordbruk, samt att staten för detta ändamål hade avsevärda tillgångar
på sådan mark i de nordligaste delarna av landet.

Rörande den framtida verksamhetens omfattning har kolonisationskommittén
utgått från, att omkring tvåhundra kolonat årligen skulle utläggas
och upplåtas.

I flera inkomna yttranden lämnas goda bidrag till utredning av frågan
om de allmänna motiv och syftemål, som kunna läggas till grund för bedrivande
av kolonisationsverksamhet å de norrländska kronoparkerna.

Därvid torde till en början höra redogöras för ett uttalande av socialstyrelsen,
vari frågan om den inre kolonisationen från sociala och ekonomiska
synpunkter ställes i historisk belysning mot bakgrunden av tidens
befolkningsproblem.

Socialstyrelsen har därvid framhållit i huvudsak följande.

Under äldre tider skötte kolonisationen sig i allt väsentligt själv. Den
hastigt tillväxande landsbygdsbefolkningen sökte och fann nya hem och
nödtorftig bärgning genom fortsatt uppodling och bebyggelse å de gamla
hemmanen och å de vidsträckta, kronan formellt tillhörande ödeskogarna i
norr.

Förhållandena började få en helt ny prägel omkring 1860, då Sveriges
industrialisering inträdde på allvar och då trävaruindustrien starkt utvecklades
till exportindustri med enormt ökade arbetstillfällen i skogarna
och vid skogsförädlingsindustriföretagen. Samtidigt stegrades skogarnas värde,
och man såg merendels med ovilja alla bosättningar å skogarna, vilka ej
vore alldeles nödvändiga för dessas vård och bevakning. Tendensen att från
kolonisationen undandraga skogsmarken och därmed även större delen av
den produktiva landarealen ökade svårigheterna för tillgodoseendet av »jordhungern»
hos landsbygdens mindre bemedlade befolkning.

När den jord, som en ung bondson eller lantarbetare eftersträvade, syntes
ligga utom räckhåll i eget land, vändes ofta blicken mot Amerika, där
fri jord stode till förfogande för en var, som hade nog av kraft och företagsamhet
att bryta ny bygd. Den i Förenta staterna 1862 genomförda
»homestead»-lagen torde hava varit den huvudsakliga lockelsen, som förmått
åtminstone de bästa elementen av 1860 —80-talens hundratusentals svenska
emigranter att utvandra.

Djupast sett var emigrationen blott en fortsättning och vidareutveckling
av den väldiga inre omflyttning — »flykten från landsbygden» till
städer och industrisamhällen — som framkallats genom den fortgående
industrialiseringen. I syfte att motverka de för folkhälsan och samhällstrevnaden
härav uppkommande vådliga konsekvenserna uppkom frågan att
fasthålla landsbygdens befolkning, därvid intresset för småbrukarrörelsen
och beredandet av egna hem åt landsbygdens obesuttna befolkning
började växa sig starkt.

Med det sålunda mot 1800-talets slut nyvaknade intresset för egnahemsbildningen
torde man kunna ställa i samband det förhållandet, att statens
skogar åter öppnades för kolonisation, låt vara i mycket begränsad
omfattning och under mindre lockande villkor.

Kutig/. Maj:fn proposition Nr JO. 33

Emigrationen luide dock fortfarande rätt stor omfattning, ty det årliga
antalet emigranter hade uppgått till

	/rån hela riket	från Norrland och Dalarna
1881—90 .....................	......... 37,640	3,909
1891—1900..................	........ 24,677	3,169
1901- 10.....................	........ 25,767	5,693
1911- 15 .......................	........ 15,787	3,111
1916—20....................	........ 7,889	1,148
1921...............................	........ 8,950	1,553
1—3 kvartalet 1922 ...	........ 5,585	1,472

Den norrländska emigrationen hade från sekelskiftet stiget från J/in till i/1
av hela emigrationen. Denna ginge under senaste tid huvudsakligen till Kanada.

Världskriget satte ett skarpt skiljemärke i emigrations-och kolonisationsföreteelserna.
Från 1910 till 1920 ökades antalet personer inom riket i åldersklasserna
mellan 15 och 35 år från ungefär 1,740,000 till cirka 1,950,000. Denna
starka ökning av omkring 210,000 personer i dessa åldrar berodde i
huvudsak på den under krigsåren avstannade emigrationen. Under krigskonjunkturen
löstes problemet att bereda nya lönande sysselsättningar för cirka
100,000 män utan synbar svårighet genom industriens dåvarande enorma
expansion. Men krisen 1920 medförde en arbetslöshet av större omfattning
än någonsin tillförne. Depressionen sträckte sig även till jordbruket.

Även om inom den närmaste framtiden industrien som helhet betraktad
skulle kunna giva arbete åt samma antal individer som 1913 samt jordbruket
åtminstone behålla sin arbetarstam, återstode ändock problemet att bereda
sysselsättning åt krigsårens faktiska befolkningsöverskott. Då ju
detta i huvudsak uppkommit genom emigrationens avstannande, läge det
närmast till hands att antaga, att detsamma skulle åter sköljas bort, när
emigrationsflodens genom tillfälliga förhållanden uppdämda flod efter alla
tecken att döma åter satte sig i rörelse. Att hejda denna vore icke möjligt;
men detta vore intet skäl att förbise önskvärdheten och möjligheten av att
åt möjligast stor del av befolkningsöverskottet bereda sysselsättning inom
egna landamären. Ännu funnes särskilt i de nordligare delarna av vårt land
väldiga arealer, som kunde läggas under plog.

Vidare har från flera håll önskvärdheten ur sociala och nationalekonomiska
synpunkter betonats, att ytterligare åtgärder över huvud taget vidtagas för
att bereda landsbygdens obesuttna befolkning jord samt för att få nybildning
av jordbruk och egna hem till stånd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i yttrande 1924 anfört, att, sedan
kolonisationskommitténs betänkande avgivits, vissa nya omständigheter tillkommit
eller framträtt i klarare dagar. Sålunda torde under inverkan av
Förenta staternas invandringspolitik folkmängden i Sverige komma att visa
en större årlig tillväxt än förut beräknats. Den ekonomiska krisen syntes
också komma att få en varaktighet, som ej heller tidigare varit förutsedd. I
följd härav torde kolonisationen å de norrländska kronoparkerna i första
rummet bliva ett led i den större frågan, huru den svenska jorden såsom
en av de viktigaste av nationens hjälpmedel skulle kunna bereda utkomst åt
ett växande antal människor under en period, då de tillgängliga inkomsterna
vore knappare än förut.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 suml. SO höft. (Nr 90.) H

34 Kanal- Maj:ts proposition Nr 90.

Västerbottens Läns landsting har funnit kolonisationsåtgärder önskvärda
för åstadkommande av nya jordbruk, som i sinom tid kunde giva uppehälle
åt nya familjer.

Svenska mosskult urför eningen har gjort gällande, att kolonat- och egnahemsbildningen
i Norrland måste i första hand ses från social synpunkt eller från
synpunkten av att i största möjliga utsträckning skaffa landets befolkningsöverskott
tillfälle till tillfredsställande utkomstmöjligheter av jordbruk på egen
grund och gård. Det hela gällde alltså skapandet av nya, bärkraftiga jordbruk.

Landstingens norrlandskommitté har ansett, att vad som kunde åtgöras
för att bereda dem, vilka umginges med planer att utvandra eller eljest tillhörde
den icke bosatta befolkningen, tillfälle att på billiga villkor förvärva
jord och grunda egna hem, även borde bringas till utförande och detta om
också arbetet vore förenat med vissa ekonomiska uppoffringar från statens
sida. Genom kolonisation bleve ock, till samhällets gagn, odlingsbara marker
tagna i bruk för kulturen.

Vad angår norrländsk kolonisation, har från vissa häll framhållits, att
dylik verksamhet vore väl motiverad med hänsyn till Norrlands stora odlingsvidder
samt av stor betydelse för landsdelens allmänna utveckling, ty ökad
bebyggelse vore en förutsättning för, att de norrländska naturtillgångarna
skulle kunna komma till sin fulla rätt.

Norrbottens läns landsting har ansett, att eu genomförd kolonisationsplan
skulle för utvecklingen i sagda län betyda ett stort steg framåt samt bidraga
till att höja jordbruks- och skogsnäringarna, särskilt den senare för länet
så betydelsefulla hanteringen.

Vidare har länsstyrelsen i Jämtlands lön i yttrande 1922 understrukit den
stora betydelsen av en kraftig utveckling av kolonisationen i Norrland ej
blott för denna landsdel utan för hela riket. Den norrländska skogsfrågan,
och därmed även rikets, sammanhängde nära med den norrländska jordfrågan.
Ett framtidsmässigt, intensivt skogsbruk i Norrland läte knappast
tänka sig utan en kraftig utveckling av dess jordbruk. Jordbrukets förmåga
att bliva ett varaktigt framtida stöd för skogsbruket ökades, ju mer man
vid kolonisationen läte jordbrukssynpunkterna komma till sin rätt.

Lantbruksakademien har ansett, att den ifrågasatta kolonisationen måhända
ej ensam mäktade i högre grad motverka utvandringen från de norra landsdelarna,
men att den dock kunde betraktas som ett steg i rätt riktning, och
den torde i samband med andra åtgärder i syfte att höja Norrlands näringsliv
kunna minska emigrationen från denna landsända.

Medan meningsskiljaktighet i princip knappast ratt om önskvärdheten
av kolonisatoriska åtgärder över huvud taget liksom angående lämpligheten
av sådana åtgärder speciellt i Norrland, har däremot skilda uppfattningar
kommit till uttryck rörande tanken att låta kolonisationen å kronoparkernu
träda i förgrunden.

I liera yttranden har sålunda anförts, att den i enskild ägo befintliga norrländska
odlingsjorden vore med hänsyn till läge och beskaffenhet vida mer
lämplig för bebyggelse än de huvudsakligen i Lapplands skogsregion belägna
kronoparkernas mark.

Lantmäter istyr elsen har ansett, att åtgärder för bildande av egna hem i
Norrland i samband med nyodling borde inriktas i främsta rummet på

Kting!. Maj:tu proposition Nr DO. 35

områden i enskild ägo, ty inom dessa funnes tillgång till bättre cell i förhållande
till kommunikationer lättare tillgänglig odlingsjord än ä kronoiKirkerna.

Lånt bruksstyr elsen har förklarat, att en kolonisation å kronoparkerua ur
.social synpunkt ej torde böra tillmätas alltför stor betydelse. A kronoparkerna
hade odlingsbar mark anträffats huvudsakligen i övre Norrlands
inre delar. Styrelsen ifrågasatte starkt, om dessa trakter i främsta rummet
borde koloniseras, samt ville ej tillråda, att personer, som önskade jord, i
främsta rummet hänvisades att exploatera dessa trakter, där transportkostnaderna
väsentligen försvårade de produktiva jordbruksalstrens konkurrenskraft
a den allmänna marknaden. De lämpligaste odlingsmarkerna i Norrland
befunne sig i enskild ägo.

Från länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållits, att kolonisationen på
enskild odlingsmark vore för sagda läns vidkommande långt mera betydelsefull
än sådan å den i detta län på kronoparkerua sparsamt förekommande
odlingsjorden. Man kunde a priori ställa sig litet tveksam inför tanken på
en masskolonisation i de övre delarna av Norrbottens och Västerbottens län.
Vad särskilt de sydligare norrländska länen anginge, vore det viktigaste, att
kolonisationen å den enskilda jorden komme till kraftigare utveckling.

Länsstyrelsen i. Norrbottens lön har ansett det diskutabelt, om en kolonisation
å kronoparkerua ur sociala synpunkter borde i främsta rummet befordras.
Ur dessa synpunkter borde i stället annan verksamhet i samma
syfte understödjas, nämligen å områden, som vore förlagda till för odling
och bebyggelse lämpligare trakter. Den bästa odlingsmarken i länet funnes
i enskild ägo i kustlandet.

Domänstyrelsen har ifrågasatt, att den betydande tillgången på god, i
förhållande till kommunikationer och äldre kulturbygd välbelägen odlingsjord
å enskilda marker i de norra länen i främsta rummet borde bliva
föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Först i andra rummet borde de
i avseende på kommunikationsleder och äldre odlad bygd mera avlägset belägna
kronoparkerna tagas i anspråk för kolonisationen, så framt icke desammas
upplåtande vore betingat av något särskilt allmänt intresse eller i
övrigt förutsättningar, för att de blivande kolonisterna där skulle finna sin
utkomst, vore synnerligen goda.

Svenska mosskulturföreningen har framhållit, att, då jordbruket säkerligen
under lång tid framåt komme att få kämpa med svårigheter ej minst
med vad som i detta fall vore av största betydelse — höga pris å de varor,
t. ex. konstgödsel, som nödvändigt måste inköpas — vore det av största vikt,
att jordbruksnybildningen i första hand komme till stånd under de förhållanden,
där möjligheterna för tillfredsställande bärgning vore störst. Då
Norrlands bästa odlingsjordar vore till finnandes i privat iigo, vore det
naturligtvis i första hand av synnerligen stor betydelse att på det kraftigaste
underlätta och understödja egnahemsbildningen just på enskild jord.

Emellertid har å andra sidan såsom skäl för bedrivande av kolonisation
speciellt å kronoparker — vilkas odlingsområden staten för övrigt redan
ägde i sin hand — från vissa håll särskilt understrukits, vad kolonisationskommittén
framhållit om betydelsen för staten att för genomförandet av
ett intensivt skogsbruk å statsskogarna i Norrland därstädes genom
ökad bebyggelse erhålla en fast arbetarestam.

Sålunda har lantbruksakademien — jämte andra funnit, att genom -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

förandet av eu rationell skogsvård vore ovillkorligen beroende av en ökad
kolonisation i så måtto, att stegrad tillgång på dugliga, även sommartid för
skogsarbete disponibla arbetskrafter därför erfordrades.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett, att kolonisation å krono:
parkerna vore motiverad även för att tillförsäkra domänverket tillgång till
den skogsarbetarkår, som för ett ekonomiskt gynnsamt tillvaratagande av
kronoparkernas avkastning och för en rationell skogsvård å desamma vore.
nödig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har funnit det självklart, att staten för
tillgodoseende av behovet av skogsarbetare på kronoparkerna stödde eu kolonisation
å dessa i den omfattning, som svarade mot skogsstatens behov av
arbetskraft för skogsskötselu.

Landstingens norrlandskommitté har ansett, att kolonisation å kronoparkerna
i Norrland vore motiverad ej blott ur sociala synpunkter utan även
för fyllande av den statsekonomiska uppgiften att skaffa nödig arbetskraft
för skogarnas rationella skötsel.

Domänstyrelsen — som förmenat att den föreslagna kolonisationen å kronoparkerna
i Norrland och Dalarna och de därmed förbundna uppoffringarna
av allmänna medel icke syntes kunna försvaras ur enbart sociala synpunkter
— har däremot funnit fullt vägande skäl för att staten iklädde sig vissa
förpliktelser och lämnade sitt kraftiga stöd för en i sådan omfattning bedriven
kolonisation å berörda marker, att därigenom ökad möjlighet skapades
att å statsskogarna införa intensivare skogsbruk, där dylikt i brist på
tillgänglig arbetskraft för närvarande icke kunde tillämpas.

Gentemot sist anförda synpunkter om kronoparkskolonisationens betydelse
för erhållande av ökad arbetskraft till statsskogarnas skötsel har från ett
och annat håll den uppfattning kommit till uttryck, att redan nu funnes
mer än tillräcklig tillgång till arbetskraft.

Från Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållits,
att skogsarbetet vore otillräckligt redan för den nuvarande befolkningen,
samt från sagda sällskaps egnahemsnämnd, att det nu ej vore svårt
att få skogsarbetare till kronoparkerna.

Sveriges krono jägare förbund har förmenat, att försökskolonisationen i
dess nuvarande form å Norrlands kronoparker medförde ett fördyrande av
statens kostnader för skogsskötsel!!, tillförde skogarna en arbetarstam, som i
fråga om duglighet och idoghet vore underlägsen de arbetare, som vid fritt
val i orterna kunde anskaffas, samt omöjliggjorde därför ett fördelaktigt
ekonomiskt utnyttjande av de skogar, där den förekomme.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att det skulle vara olämpligt att monopolisera
skogsarbetet för å kronoparkerna bosatta personer, vilket skulle medföra
ekonomiska svårigheter för utanför parken boende arbetare, som hittills
haft sitt levebröd därifrån. Nya bosättningar utanför parken skulle därigenom
försvåras. Så länge virket såldes på rot, kunde dylikt monopol ej
ifrågasättas, ty köparen valde själv sitt folk. Sommarens skogsarbete berodde
ej heller av att arbetarna bodde på kronopark™.

Beträffande de huvudsynpunkter, som borde beaktas vid planläggningen
och genomförandet av kolonisationsverksamhet å de norrländska kronoparkerna,
samt angående de förutsättningar, som måste vara uppfyllda för att
denna verksamhet må hava utsikt att lyckas, hava något skiljaktiga meningar

A uiiijl. Muj:ts proposition Nr bo.

kommit till uttryck i de avgivna yttrandena. 1 allmänhet har dock ansetts,
att varje kolonist måste beredas möjlighet att både bedriva jordbruk och i’å
tillgång till förtjänstarbete, det sistnämnda i regel å statens kringliggande
skogar.

Emellertid bär i somliga yttranden jordbrukssynpunkten och i andra skogsarbetssynpunkten
framskjutits såsom den väsentliga.

Betydelsen av att jordbrukssynpunkten ställes i förgrunden genom att
verksamheten huvudsakligen inriktas på bildande av bärkraftiga familjejordbruk
och mindre pa anläggandet av rena skogsarbetarhem hav i allmänhet
motiverats på i huvudsak följande sätt.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att kolonisationen i övre Norrland befrämjades
bäst, om den betraktades som en ren egnahemsfråga med jordbruk som
grundval för ekonomien, men för övrigt med biinkomst av olika slag, varvid
särskilt arbete å kronoparkerna kunde utgöra en avsevärd inkomstkälla.

Socialstyrelsen har ansett det mera betydelsefullt och maktpåliggande fölen
sund kolonisationsrörelse, att sådana nybyggen skapades, vilka genom
sin. storlek, art och belägenhet möjliggjorde innehavarens ekonomiska och
sociala uppåtstigande, än att med statens bistånd antalet småbruk ökades,
som — i likhet med de tidigare odlingslägenhetsupplåtelserna ä kronoparkerna
— mestadels förde en tynande tillvaro.

Nationalföreningen mot emigrationen har gjort gällande, att grundsatsen,
att kolonisationen borde bedrivas på sådant sätt och i sådant tempo, att
kolonisten kunde beredas nödiga arbetstillfällen, icke linge leda till att
kronoparkskolonisationen reducerades till en ren arbetarfråga. Det borde
visserligen fasthållas, att kolonaten icke borde utläggas i annan mån än
deras innehavare kunde påräkna arbetstillfällen. Men därav följde ej, att
kolonistens behov av arbetstillfällen skulle förbliva konstant, så att ett visst
antal sådana skulle — så att säga — för hans räkning reserveras och även
motsvarande prestanda av honom utgöras. Tvärtom vore hans uppgift att
småningom frigöra sig, ingalunda helt men till väsentlig del, från behovet
av arbete a kronoskogen, i det att kolonatets fortgående uppodling skulle
giva honom en allt större del av hans nödtorft och han själv i sin egenskap
av arbetare å kronoskogen samtidigt överginge från att vara dagakarl till
att göra kördagsverken, sålunda i viss mån givande rum för nya skogsarbetare-kolonister.
Men härav följde, att kolonaten måste givas de oundgängliga
naturliga förutsättningarna för en utveckling i antydd riktning.

Från Norrbottens läns hushållningssällskap har gjorts gällande, att lika
litet som jorden i berörda trakter — Norrlands skogs- och ödebygder —
gåve full bärgning, kunde skogsarbete giva detta. Skogsarbetet vore säsongarbete
och gåve vid lågkonjunkturer otillräcklig inkomst åt småbrukarna,
som då måste söka det allmännas understöd. Erfarenheten hade också visat,
att arbetstillfällena å kronoparkerna vore mycket ojämna och ej torde kunna
garanteras. Ur jorden borde det väsentliga uppehället erhållas. Vid kolonisationsverksamheten,
som i dessa trakter vore oerhört svår, borde jordbrukets
betydelse beaktas, och kolonaten borde utläggas med tillräcklig och
lämplig odlingsmark å områden med goda kommunikationer.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i yttrande 1922 av dåvarande
landshövdingen Schotte betonat, att kolonisterna visserligen — särskilt i
början — bleve beroende av det arbete utanför det egna jordbruket, som
de kunde bereda sig, och främst av skogsarbete å statens skogar, men kolo -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 90.

näten borde från början så anordnas, att dessas innehavare sa småningom
kunde av jordbruket hämta sin erforderliga utkomst eller i varje fall den
väsentliga delen därav. Vid utläggande av de olika kolonaten måste därför
också huvuduppgiften bliva, att allenast till ett bestående jordbruk lämpliga
myrar ifrågakomma. Den största omsorg måste därför nedläggas på
en undersökning av myrarna, sa att kolonaten förlädes till sådana odlingsmarker,
som obestridligen vore i alla avseenden fullt odlingsvärda. Härvidlag
borde avseende ock fästas vid, att dessa marker icke ställde oskäligt
störa anspråk på odlarens möda. Belägenheten vore också av stor betydelse;
de mest välbelägna och i kommunikationshänseende bäst gynnade kronoparkerna
borde företrädesvis ifrågakomma. I möjligaste grad borde också
uppmärksamheten riktas på tiskemöjligheter för kolonisterna.

Västerbottens läns landsting har framhållit i huvudsak följande. Orsaken
till att tidigare försök till nya bosättningar å kronopark^- i landets nordligaste
delar ej slagit så väl ut, som man önskat, vore till viss del att söka
däri, att det ledande motivet för dessa upplåtelser ofta mera varit att till
försäkra staten ökad tillgång på mänsklig arbetskraft för skogarnas skötsel,
än att bereda den enskilde utkomstmöjligheter såsom självständig jordbrukare.
Utan att vilja förringa betydelsen av, att erforderlig arbetskraft
för skogarnas rationella vård funnes att tillgå i närheten, borde dock vid
eu kolonisation, som avsäge landets uppodlande och genom vilken man förväntade
uppkomsten av eu trivsam och förnöjsam småbrukarkår, möjligheten
för kolonisten att få sin huvudsakliga utkomst från jorden och att
som självägande jordbrukare kunna uppnå eu någorlunda ekonomiskt oberoende
ställning vara den grundläggande principen och det förnämsta ögonmärket.

Kolonisterna, som i regel ej komme att förfoga över andra tillgångar än
den egna arbetskraften och vilkas kolonatområden i sitt naturliga skick
under den första tiden blott kunde giva ringa avkastning, måste dock från
början under avsevärd tid framåt ägna icke sa liten del av sin tid åt förvärvsarbete.
Denna omständighet finge emellertid icke hindra kolonisten
att redan från början inrikta sin strävan på att genom odling göra sig
alltmera oberoende av arbetstillfällen och slutligen, om än långsamt, komma
därhän, att eu väsentlig del av bärgningen erliölles inom kolonatets gränser.

Erfarenheten i fråga om fördelning av arbetstiden mellan jordbruk och
skogsbruk, sådan den alltjämt ägt rum bland den sjävägande befolkningen i
Norrland, gåve stöd för antagandet, att staten även av de kolonister, som
ägnade sill angelägnaste omsorg och all nödig tid åt det egna jordbrukets
utveckling och förkovran, skulle få ett ej oväsentligt tillskott av arbetskraft
för skogarnas skötsel.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har gjort gällande, att en liuyudförutsättniug
för framgången av kolonisationen vore, att de nybildade jord
bruken erhölle sådan omfattning, att de väsentligen gjorde innehavaren
därav oberoende av inkomst genom arbete utom jordbruket. Sett från
denna synpunkt vore kolonisationskommitténs förslag knappast tillfredsställande.
Då kommittén starkt gjort gällande, att tillgodoseende av skogsbrukets
behov av arbetskraft vore eu av de grundläggande uppgifterna för
den avsedda koloniseringen, läte det tänka sig, att denna uppgift tillagts
så stor betydelse, att aktgivande på nödiga förutsättningar för tillgodoseendet
av synpunkten att genom beredande av tillräckliga egnaliemsjordbruk
hämma emigrationen fått träda i bakgrunden.

Möjligheten av intensivt skogsbruk torde vara beroende av förbättrade
avsättningsförhållanden och ökade virkesvärden, valka i sin ordning vore

Ku it f/l. Maj: t* grogosition Nr

:ut

1 troende av läget a trävarumarknaden i in- och utlandet. Statens skogshruksdrift
vore givetvis underkastad den allmänna lagen om tillgäng och
efterfrågan och virkesvärdets därav beroende växlingar. Redan den omständigheten,
att intensivare skogsbruk icke torde kunna upprätthållas under
en långvarigare lågkonjunktur pa trävarumarknaden, vore ägnad att
väcka betänkligheter inför kolonisationskommitténs förslag att grunda kolonisternas
utkomst i väsentlig män av arbete å kronoparkerna i stället för
ä inkomsten av kolonaten. Inträffade sådan långvarigare lågkonjunktur,
komma kolonisten i eu synnerligen svår belägenhet; lian kunde icke leva
på inkomsten av sitt jordbruk och han hade icke tillgång till förvärvsarbete.
Kolonisationen enligt kommitténs förslag kunde med hänsyn härtill kommu
att visa sig misslyckad, och kolonisterna bragta därhän, att de icke såga.
sig någon annan räddning än emigration.

Det måste därför tillses, att nödiga betingelser funnes för kolonisterna att
livnära sig på jordbruk. De borde också i möjligaste mån bliva delaktiga
av sådana sociala förmåner som skola, kyrka, kommunikationer o. d. Eljest
skulle de numera nära nog oundgängliga förutsättningarna för känsla av
fullt medborgarskap och av trevnad komma att brista för kolonisterna.

Länsstyrelsen hade velat med det sagda framhålla, att denna kolonisationsutväg
ej borde anlitas, utan att de därmed förbundna svårigheterna toges
fullt i beräkning. Så långt sig praktiskt göra läte, borde emellertid envar,
som önskade bosätta sig å dessa kronoparker och odla deras jord, beredas
tillfälle därtill. Åtgärder, som underlättade sådan bosättning, borde vidtagas
och de förmånligaste villkoi; lämnas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bär i yttrande 1924 framhållit, att de nybildade
jordbruken borde vara bärkraftiga. Kolonisationspolitiken måste undvika
att skapa understödstagare och i stället inrikta sig på, att de särskilda
kolonaten i största möjliga utsträckning kunde bära sina egna utgifter. Vore
icke detta möjligt med kolonisationens förläggande till de norrländska kronoparkerna,
måste man söka andra områden med bättre förutsättningar. Jordbrukarne
i den norrländska skogsbygden behövde emellertid även biförtjänster
för inköp av mjöl, specerier, andra nödvändighetsvaror och betalning av
skatter. Dessa biförtjänster hade i regel hämtats från skogen. Det torde
dock icke vara uteslutet, att inkomsten av själva jordbruket kunde ökas
genom en intensivare drift. Möjligen komme en ändring i detta förhållande
att tvingas fram av sig själv, om tillgången till förtjänstarbete i skogen
bleve mera osäker och knapp.

Ur de yttranden, vari betydelsen av tillgång till skogsarbetsförtjänster
för kolonisterna särskilt framhävts och vari man ställt sig något betänksam
mot tilltron till jordbruket, inhämtas i huvudsak följande.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att erfarenhet saknades om möjligheten
att hålla myrodlingar i växtkraft för längre, eller på det hela taget
obegränsad, tid. Under alla förhållanden vore härför tillförsel av konstgödsel
och flerstädes även kalk av mycket stor betydelse för ernående av en lönande
avkastning. Anskaffandet härav bleve betungande för kolonisterna. Man
torde ej böra tillmäta försökskolonisationen för stor betydelse — för denna
hade jämförelsevis goda och välbelägna områden stått till buds. Kolonisternas
möjlighet till bärgning bleve beroende av, om staten å närliggande kronopark
kunde bjuda dem tillräckligt arbete. Denna fråga kunde ej obetingat
besvaras jakande. Svårigheterna för en nybyggare i obygden vore störa,,

Kung!-. Maj:ts proposition Nr 90.

och det vore ingen lätt uppgift eu kolonist gåve sig in pa. Styrelsens betänkligheter
föranledde dock ej till, att styrelsen avstyrkte kolonisationskommitténs
förslag — tvärtom vore frågans lösning av stor betydelse, och anlitande
för ändamålet av statsmedel i stor utsträckning väl motiverat. Styrelsen
ville dock mana till eu viss grad av försiktighet i syfte att förekomma
missräkningar samt ifrågasatte, att det vore lämpligare att gå fram i något
långsammare tempo än kommittén föreslagit och exempelvis räkna med 100
å 125 kolonat årligen. (En reservant inom lantinäteristyrelsen hade dock
helt biträtt kommitténs förslag, jämväl i fråga om det av kommittén till
200 beräknade antalet årliga upplåtelser).

Länsstyrelsen i Norrbottens lön har framhållit, att kolonisationen pa
kronoparkerna tills vidare borde inskränkas till den omfattning, som svarade
mot skogsstatens behov av arbetare. Det vore ej tillrådligt att forcera bebyggelsen
å kronoparkerna så att den skedde språngvis, utan den borde ske
genom successiv utveckling.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — under
instämmande från länsstyrelsen i länet — ansett, att kolonisationskommitténs
förslag lämnat utmärkta riktlinjer för huru den skogsarbetarstam, som
under alla förhållanden erfordrades eller måste finnas tillgänglig för kronoparkernas
skötsel, skulle kunna beredas eu i socialt hänseende dräglig tillvaro.
Den betydelse, som kommittén tillmätt jordbruket, då det gällde utfinnande
av medel för tillvaratagande på bästa sätt av Norrlands skogstillgångar,
kunde ock med tillfredsställelse erkännas, ehuru kommittén torde
satt väl stora förhoppningar på jordbrukets egen bärkraft inom de utan all
gensägelse karga trakter, som den ifrågasatta kolonisationen avsåge.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har meddelat,
att — med hänsyn till de förhållandevis små arealer för kolonisation tjänlig
mark, som funnes inom Dalarnas kronoparker, och denna marks till större
delen mer eller mindre svaga beskaffenhet, belägen som den vore i länets
nordligaste högt över havet belägna delar — den ifrågasatta kolonisationen
aldrig kunde få någon vidare betydelse för Dalarna. Innehavaren kunde ej
helt försörja sig på jordbruket, utan hans utkomst måste baseras på andra
inkomstmöjligheter. Därvid gällde det dock att noga tillse, att kolonisationen
icke på någon ort komme till sådan omfattning, att därav skulle tänkas
uppstå arbetsbrist för de där av ålder bosatta eller de sedermera dit inflyttade.

Svenska mosskulturföreningcn har ansett, att även de större kolonatens
innehavare måste tillförsäkras arbetsförtjänster genom skogsarbete, ty eljest
torde säkerligen stora svårigheter yppa sig för dem att finna sin fulla bärgning,
framför allt innan hela eller större delen av arealen uppodlats. Uppodlingen
komme i många fall att gå långsamt, ty, även om innehavaren
sökte forcera denna, kunde han ej utan rätt stora arbetsförtjänster på annat
håll komma ut med de kontanta belopp, som odlingen krävde i form av
konstgödsel — lågt beräknat till 50 kronor per hektar — kalkning och utsäde,
vilket till betesvall måste inköpas för minst 100 å 125 kronor per
hektar. Härtill komme skatter och andra kontanta utgifter, under det att
jordbrukets produktion endast räckte till familjens nödtorftiga uppehälle.
Följden härav kunde lätt bliva, att kolonisten måste lämna kolonatet och
söka sig andra utkomstmöjligheter. Kunde däremot tillräckliga arbetsförtjänster
under odlingsåren beredas kolonisten, ställde sig saken annorlunda,
ty så snart större delen av jorden blivit uppodlad och avsättningsmöjligheter
för en del produkter kunde beredas, borde kolonisten dock med biin -

Kanyl. Maj.ts proposition Nr DO. 41

kanister kunna finna utkomst för sig och sin familj på eu areal av omkring
15 hektar.

I sitt yttrande över kommittébetänkandet har domänstyrelsen framhållit,
att i do avlägset belägna norrländska skogsbygderna jordbruk kunde icke
annat än i vissa undantagsfall bedrivas på sådant sätt, att, med nu rådande
anspråk på vad till livets nödtorft hörde, dess utövare enbart därav kunde
utvinna sin och sin familjs skäliga bärgning. Kolonisationen på kronoparkerna
i Norrland och Dalarna borde för den skull ske huvudsakligen
allenast i sådan omfattning, att kolonisterna under normala förhållanden i
rätt avsevärd utsträckning kunde påräkna arbete på kronoparkerna eller
eventuellt i övrigt inom orten. Dylik tillgång på arbetsförtjänst vore icke
minst nödvändig för att sätta kolonisten i stånd att med något så när framgång
kunna bedriva sitt jordbruk och därav år efter år vinna allt större
ekonomiskt stöd. Ett norrländskt jordbruk, förlagt i huvudsak till myrjord,
torde nämligen icke kunna äga bestånd och lämna i någon mån tillfredsställande
avkastning, utan att jorden tillfördes avsevärda mängder konstgödsel
samt i allmänhet även särskilda jordförbättringsmedel. Härtill
såväl som ock till inköp och underhåll av kreatur och redskap, till anskaffande
av utsäde och huvudparten av brödsäd med mera erfordrades kontanta
medel, vilka, då jordbruket åtminstone icke under de första årtiondena
kunde lämna nämnvärda sådana, måste förskaffas genom arbete åt andra.

Sedan kronans marker avskiljts från de enskildas, hade de förra ansetts
böra behandlas på så sätt, att de kunde tillföra statsverket alltjämt ökade
inkomster. Domänstyrelsen såsom vårdare av denna statens värdefulla egendom
tillkomme det att i främsta rummet tillse, att statsdomänerna icke belastades
med onera och servitut, som icke uppvägdes av däremot svarande
fördelar. Kolonisationen på nu ifrågavarande statsskogar borde alltså enligt
styrelsens mening bestämt särskiljas från den kolonisation, som ur huvudsakligen
.sociala synpunkter syntes böra av statsmakterna främjas på annan
därför lämplig mark. Det torde dock, om ock i begränsad omfattning, även
i Norrland och Dalarna finnas vissa kronoparker eller delar därav, som med
hänsyn till belägenhet m. m. innefattade sådan odlingsjord, att denna borde
kunna upplåtas åt enskilda som kolonat, utan att därvid avseende fästes på
om innehavaren nu eller framdeles kunde påräkna nämnvärd inkomst genom
arbete a kronoparkerna. Härvid komme alltså i huvudsak de sociala synpunkterna
att göra sig gällande. Där sådan jord eller där mark till byggnadstomter
invid järnvägsstationer m. m. upplätes, borde domänfonden beredas
full ersättning ej allenast för den mark, som härför toges i anspråk
utan jämväl för den skog och det virke av skilda slag, som statsmakterna
kunde finna skäligt utlämna till dem, som å berörda områden verkställde
odling eller åstadkomme bebyggelse.

Styrelsen, som genom liärförut gjorda uttalanden icke velat underkänna
betydelsen av eu även rätt långt gående kolonisation på kronoparkerna i
Norrland och Dalarna, hade dock ansett sig böra erinra om de betydande
svårigheter, som helt visst komme att möta de blivande kolonisterna, framför
allt om dessa komme att rekryteras av industriarbetare eller personer
från sydligare delar av landet, främmande för rådande förhållanden och
ovana vid en nyodlares i avlägsna skogsbygder synnerligen strävsamma liv.
Genom att staten ställde i utsikt betydande ekonomisk hjälp för de egna
hemmens anordnande och därigenom direkt inbjöde till bosättning på sina
domäner, påtoge den sig i visst avseende ett med vittgående, svårberäkneliga
konsekvenser förenat ansvar för kolonisternas framtida välfärd. Då där -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

jämte den föreslagna kolonisationen medförde betydande uppoffringar från
statens sida, särskilt som styrelsen måste befara, att de till kolonisterna såsom
lån lämnade medlen allenast till en del kunde återbetalas, hölle styrelsen
före, att viss varsamhet vore av nöden och att i varje fall, innan område
upplätes för kolonisation, här förut angivna synpunkter i fråga om förutsättningarna
för att kolonisterna måtte kunna på orten erhålla sin skäliga
bärgning borde noggrant övervägas. Redan nu vore bebyggelsen å vissa
kronoparker i Norrland så omfattande, att där bosatta personer icke kunde
erhålla närmelsevis så mycket arbete på kronoparkerna, som för deras även
mest nödtorftiga uppehälle vore erforderligt. Ej heller torde deras behov av
arbetsförtjänst kunna fyllas, även om på respektive skog infördes så intensivd
skogsbruk, som voro möjligt med hänsyn till ofrånkomliga rådande förhållanden
på orten och statens berättigade krav å skäliga inkomster från
statsskogarna. Styrelsen befarade på goda grunder, att eu kolonisation, som.
framdreves utan beaktande av vad här ovan framhållits, skulle komma att flerstädes
skapa ett nybyggarproletariat, som bleve till betydande tunga för
kommunerna och som medförde, att staten esomoftast måste anordna så kallade
nödhjälpsarbeten för avhjälpande av den mest skriande nöden.

Sedan Kungl. Maj:t den 11 november 1923 uppdragit åt domänstyrelsen
att — i enlighet med vissa angivna riktlinjer, bland andra, att utgångspunkten
för kolonisationen å de norrländska kronoparkerna borde vara behovet
av ytterligare arbetskraft för skötsel av skogarna — överarbeta kolonisationskommitténs
förslag, har domänstyrelsen i förberörda utlåtande den
28 maj 1924 föreslagit, att utläggande av jordlägenheter å kronoparkerna
endast skulle ske, därest hinder mötte att med i orten tillgänglig arbetskraft
utföra arbeten, som under normala förhållanden vore erforderliga
för skogens rationella skötsel och vård.

I över sistnämnda utlåtande avgivna yttranden har i många fall synpunkten,
att arbetsförtjänst åt kolonisterna på statsskogarna vore eu nödvändig
förutsättning för dylik verksamhets igångsättande, kraftigt understrukits.
Från andra håll har emellertid gjorts gällande, att den av domänstyrelsen
sålunda angivna utgångspunkten dels förbisåge frågans sociala sida
och dels uteslöte kolonisation å kronoparker i sådana fall, där arbetsmöjligheter
för kolonisterna visserligen saknades å kronoparken men där nödiga
biinkomster kunde i orten erhållas på annat sätt.

De utlåtanden, som avgivits i nu föreliggande stora frågekomplex, återspegla
i allmänhet den uppfattning, att frågan om den norrländska kronoparkskolonisationens
framtida ordnande snarligen bör göras till föremål
för statsmakternas beslut.

De av domänstyrelsen tillkallade kolonisterna K. G. Nord och Tyko L.
Jonsson hava ansett, att nu rådande ovisshetstillstånd icke gärna kunde
fortsätta längre, samt hemställt, att frågan i hela dess vidd bleve framlagd
till 1925 års riksdag och löst i den riktning, försökskolonisationen gått,
sålunda efter ett i praktiken prövat system, dock med vissa ändringar och
tillägg.

Ku ii (il. Maj: Is proposition Nr 90.

Landstingens norrlandskommitté, som på det varmaste biträtt sist nämnda
vädjan, har gjort gällande, att det skulle vara i hög grad olyckligt, om
frågan längre Unge vänta på sin slutliga lösning. Kolonisationsförsök hade
pågått sedan 1918, och den erfarenhet, som därvid vunnits, visade, att de
utförts efter eu väl genomtänkt plan. De korrigeringar, som dock herde
vidtagas, vört; ej av mera djupgående natur. Vid sådant förhållande syntes
någon tvekan icke längre böra råda om siittet för arbetets fullföljande.

Kommittén såsom representant för de fyra norrländska landsting (i Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län), inom vilkas områden
kolonisationen till huvudsaklig del utförts och i framtiden komme att
utföras, hemställde därför, att proposition om kolonisationsfrågans ordnande
måtte avlåtas till 1925 års riksdag.

A andra sidan bär från något håll påyrkats, att hela frågan borde tills
vidare anstå.

Sålunda har Västerbottens Läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och dess egnahemsnämnd i yttrande 1924 uttalat, att resultatet av försökskolonisationen
borde inväntas, innan kolonisationsfrågan upptoges till slutlig
prövning. Konjunkturerna manade till försiktighet. Man borde avvakta
och se, om innehavarna av försökskolonaten kunde betala sina avgälder.

Nu funnes god tillgång på enskild jord för kolonisation. Arbetskraften till
kronoparkerna torde tills vidare kunna erhållas på annat sätt. Frågan borde
därför tills vidare anstå.

Bland strävandena att ernå bästa möjliga bärgning åt vårt lands be- DeparUmentsfolkning
genom att på ändamålsenligaste sätt utnyttja landets ekonomiska chs^en''

resurser intar spörsmålet om den produktiva markens användning en
framskjuten plats, antingen det gäller åstadkommandet av en ur allmän
synpunkt mera lämplig fördelning av jorden eller främjandet av ett bättre
utnyttjande av mark genom skogskultur och nyodling. Till problemets
sistnämnda del hör kolonisationen på kronoparkerna i Norrland och Dalarna.

Men om än denna kolonisation alltså har samma syfte som övriga sociala
jordfrågor, äro dess förutsättningar i viss mån säregna. Då den i statens
hand befintliga odlingsbara marken för de sex nordligaste länens vidkommande
väsentligen är belägen i övre Norrlands inre delar och alltså
här förevarande kronoparkskolonisation huvudsakligen blir hänvisad till
dessa trakter, gälla givetvis härvidlag samma särskilda förutsättningar
som för all nybildning av jordbruk i denna del av landet i jämförelse
med dylik i landets sydligare delar. Men omständigheten att bebyggelsen
dessutom avser områden, där staten är så gott som ensam skogsägare,
ställer denna kolonisation ytterligare i en klass för sig, vad förutsättningarna
angår.

Vad nu först beträffar jordbruksnybildning i här ifrågavarande delar av
Norrland, torde erfarenheten hava givit vid handen, att jordbruk i allmänhet
icke kan bestå därstädes utan biinkomster. Det nödiga tillskottet till inkomsterna
tages i stort sett från skogen antingen genom virkesförsäljningar
från de egna skogsskiftena eller genom skogsarbeten eller skogs -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

körslor för andra. Såsom en oeftergivlig förutsättning för en framgångsrik
kolonisation å här ifrågavarande kronoparker får därför uppställas en
faktisk och något så när bestående förefintlighet av förtjänstmöjligheter
utanför kolonaten i den omfattning, som i allmänhet i dessa trakter kräves
för upprätthållande av jordbruk utan egen saluskog. Kolonisationen på
kronoparkerna i Norrland och Dalarna torde därför tills vidare endast
böra givas den omfattning, som kan motiveras av en dylik förekomst av
förtjänstmöjligheter, huvudsakligen skogsarbete.

I detta sammanhang torde böra anmärkas, att det icke lärer gå att, som
kolonisationskoinmittén förutsätter, grunda kolonisationen på det behov
av arbetskrafter, som skulle uppkomma för den händelse övergång från
extensiv! till intensivt skogsbruk skedde på ifrågavarande kronoparker.
Huruvida en sådan övergång är önskvärd får bedömas under hänsyn till
utsikten, att det på kulturåtgärder nedlagda kapitalet kan komma att
skäligen förräntas. Frågan om intensiv eller extensiv skogsdrift är därför
beroende av de ekonomiska konjunkturerna.

De speciella förhållandena i de inre delarna av övre Norrland angiva
emellertid icke blott, såsom nyss påvisats, den begränsade omfattning,
vari kronoparkskolonisationen måste bedrivas för att lända till ett gott
resultat, utan motivera även, att åtgärder vidtagas för att inom ramen för
den sålunda givna omfattningen nybildningen av jordbruk verkligen
kommer till stånd. Den omständighet, som kraftigast talar härför, är
skogsarbetets karaktär av säsongarbete. Då denna förvärvskälla i stort
sett endast ger inkomst under några vintermånader, är det önskvärt, för
att icke säga nödvändigt, att skogsarbetaren under resten av året från
annat håll kan erhålla tillskott till sin bärgning. Så har också i stor
utsträckning skett, i det att, såsom redan antytts, det huvudsakligen varit
jordbruksbefolkningen, som sysselsatts med skogsarbete. Men på samma
gång som behovet av arbetskraft på grund av vissa industriers utvidgning
ökats jämväl för skogsbruket, har undan för undan tillskott av
arbetskraft måst sökas från andra arbetsområden. Helt naturligt har ickenybildningen
av jordbruk gått i samma takt som tillströmningen av nya
skogsarbetare, och faktiskt sönderfaller just nu skogsarbetarkåren i här
berörda trakter i tvenne delar, en med och en utan jordbruk. Vid inträdande
lågkonjunktur på trävarumarknaden och för övrigt när helst
cn minskning i avverkningarna inträder kommer den senare kategorien
i eu svår situation, emedan den icke har någon annan förvärvskälla att
falla tillbaka på. De arbetslösa bland dessa skogsarbetare bliva dessutom,
såsom naturligt är, i viss mån en börda för det allmänna. Det skulle
därför utan tvivel vara till fördel icke blott för dessa skogsarbetare själva
utan även för stat och kommun, om möjlighet undan för undan kunde
beredas den för skogsarbetet nödvändiga arbetarkåren att erhålla hjälp
till att grunda de jordbruk, som äro en nödvändig förutsättning för en
dräglig och någorlunda jämn bärgning som skogsarbetare. Men det är

Kutig!. Maj:ts proposition Nr 90.

4f>

icke blott ur social synpunkt skapandet av jordbruk åt skogsarbetarna
har sitt intresse; det är även en ekonomisk fråga för skogsbruket, då därigenom
åstadkommes en större stabilitet i tillgången på arbetskraft. Ty
i den mån skogsarbetarkåren saknar det ekonomiska stöd, som ett eget
jordbruk innebär, sker givetvis under lågkonjunkturen eu utströmning av
arbetare, vilka vid en följande högkonjunktur få ersättas, ofta från långt
avlägsna trakter. En större jordbrukande skogsarbetarkår gör däremot tillgången
på arbetskraft mera elastisk; dessa skogsarbetare kunna nämligen
nöja sig med lågkonjunkturens mera inskränkta förekomst av arbetstillfällen
men under högkonjunkturen fylla ett större behov av arbetskraft.

Vad som nu sagts om den nödvändiga växelverkan mellan skogsarbete
och jordbruk har långt större räckvidd än den ifrågavarande kronoparkskolonisationen,
som givetvis utgör en liten del av hela spörsmålet. Helt
naturligt kan under sådana omständigheter den frågan ställas, varför ansträngningarna
beträffande nybildningen av jordbruk i Norrland inriktas
på kronoparkerna, då otvivelaktigt långt bättre odlingsmarker finnas i
det norrländska kustlandet och det jämtländska silurområdet. Men svaret
på denna fråga ger sig självt i den omständigheten, att nyssnämnda
odlingsmark äges av bolag och enskilda, under det att kronoparkerna äro
i statens hand. Detta förhållande har medfört, att kolonisationen på kronoparkerna
på ett annat sätt kunnat aktualiseras, då några åtgärder för
att få disponera marken icke behövt företagas; och utredning föreligger
också färdig rörande denna kolonisationsfråga. Att den upptages till avgörande
nu beror alltså icke därpå, att den skall anses viktigast eller att
den skulle kunna göra andra jordpolitiska åtgärder överflödiga.

Vad jag sålunda anfört om förutsättningarna för en kolonisation på
kronoparkerna i de sex nordligaste länen torde berättiga till följande
slutsatser. Under förutsättning av något så när bestående förvärvsmöjligheter
utom kolonaten böra bärkraftiga jordbruk kunna bildas
på odlingsbar mark å de norrländska kronoparkerna. En sådan nybildning
av jordbruk är i statens intresse såväl ur social synpunkt som med
hänsyn till bedrivandet av det statliga skogsbruket, varför vissa uppoffringar
från det allmännas sida för detta ändamål kunna vara motiverade.

En sådan uppfattning har emellertid blivit motsagd från åtskilliga håll,
där man dels anser, att en kolonisation på kronoparkerna i Norrland icke
bör fortsättas, och dels förmenar, att tiden icke nu är mogen för ett avgörande
av frågan. Jag anhåller att få upptaga några av dessa synpunkter
till bemötande. Vad då först beträffar den förra ståndpunkten,
att kolonisationen icke bör fortsättas, har bland annat den farhågan uttalats,
att staten skulle genom kolonisationen komma att draga en mängd
nytt folk till skogarna, varigenom arbetstillfällena bleve än färre för de
nuvarande skogsarbetarna. En dylik farhåga torde emellertid vara ogrundad.
Redan vid försökskolonisationen hava kolonisterna i stor utsträckning
rekryterats av bygdens eget folk, och med de ändrade bestämmelser och

4tf

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

den nya organisation för kolonisternas antagande, som jag ämnar föreslå,
torde det i fortsättningen till allra största del bliva i orten redan varande
skogsarbetare, vilka komma att försöka sig som kolonister. Det har vidare
sagts, att erfarenheterna från försökskolonisationen givit vid handen, att kolonisation
å de norrländska kronoparkerna icke är ändamålsenlig. Ingen
kan bestrida, att läget för de nuvarande kolonisterna i många avseenden
är bekymmersamt, och mången kolonist tycker, att framtiden ter sig
mörk. Men det är av vikt att undersöka, vari orsakerna till dessa missförhållanden
ligga, innan slutlig dom fälles i fråga om kolonisationens
förutsättningar. Att märka är då, att en stor del av försökskolonisationen
planlades och utfördes under en tid med sjunkande penningvärde och goda
förtjänstmöjligheter. Men innan kolonisten hunnit få fotfäste i sin nya
ställning, skedde omslaget till deflation och arbetslöshet. I detta förhållande
ligger utan tvivel en huvudorsak till det nuvarande läget för
kolonisterna. Härtill kommer, att man vid försökskolonisationens genomförande
torde låtit sig ledas av en alltför stor optimism beträffande högkonjunkturens
bestånd. Slutligen torde också ett och annat missgrepp
hava gjorts i fråga om sättet för kolonisationens anordnande, vilket
emellertid får bedömas med hänsyn till, att verksamheten icke haft
någon erfarenhet att bygga på utan var, vilket ju också uttryckligen
fastslagits, att betrakta som ett försök. De erfarenheter, som denna försökskolonisation
givit, torde för övrigt vara tillräckliga för att verksamheten
för framtiden skall kunna länkas in i mera praktiska banor.

En i någon män avvikande mening/har i detta avseende anförts i eu
del här förut omförmälda yttranden, i det man ansett, att erfarenheterna
ännu icke motivera ett slutligt avgörande av frågan. Jag har även på
ett tidigare stadium funnit den uppfattningen äga ett visst fog. Den
nu förebragta utredningen har emellertid givit vid handen, att meningarna
numera torde hava väsentligen enat sig om formerna för verksamhetens
bedrivande. Vad som ännu torde vara oklart, är den omfattning,
vari kolonisationen bör bedrivas. I detta avseende torde mera erfarenhet
vara av nöden. Med den begränsning i förutsättningarna, som
jag i detta avseende här ovan angivit, och då jäg ämnar förorda, att tills
vidare kolonisationens omfattning för varje år göres beroende av beslut
av Kungl. Maj:t och riksdagen, synes mig emellertid ingen betänksamhet
i detta avseende vara befogad. Ett särskilt skäl för att formerna för kolonisationens
bedrivande nu böra fastslås ligger dessutom i hänsynen till
redan befintliga kolonister, vilka helt naturligt önska klarhet om sitt framtida
öde, så mycket mera som för åtskilliga av dem den tidpunkt nu nalkas,
då lega skall börja att erläggas.

I de allmänna grunder för den fortsatta kolonisationen, vilka jag senare
skall sammanfattningsvis framlägga, torde rörande den nu behandlade
frågan om principiella utgångspunkter för verksamheten böra stadgas,

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 90.

att å därtill lämplig mark å kronoparker iiiom Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län jordlägenheter (kolonat) må, på i det följande angivna
villkor, upplåtas till uppodling och bebyggande i syfte att befrämja
uppkomst av jordbruk och egna hem, avsedda i främsta
rummet för ortens befolkning; börande kolonat utläggas blott i
mån tillgång kan antagas vara för handen till sådant förtjänstarbete,
som erfordras för att kolonatets innehavare med familj
må kunna erhålla oundgänglig bärgning.

IV. Den fortsatta kolonisationsverksamhetens ordnande.

Jag övergår härefter till behandling av frågan om den fortsatta kolonisationsverksamhetens
ordnande i skilda hänseenden. Därvid kommer jag att
punktvis uppehålla mig vid följande särskilda spörsmål, till vilka ställning
nu torde böra tagas, nämligen:

1. Personliga förutsättningar för att kunna antagas till kolonist.

2. Upplåtelseform och kolonatens kamerala natur.

3. Kolonatens tilldelning av odlingsmark.

4. Tillgodoseende av kolonisternas virkesbehov (jämte frågan om dispo sitionsrätten

till skogen å kolonaten).

5. Betesfrågan.

6. Kolonisternas rätt till jakt och fiske.

7. Frågan om hägnadsskyldighet.

8. Vägar.

9. Torrläggning av kolonatens odlingsmark.

10. Kolonatens bebyggande.

11. Kolonatens uppodling.

12. Köpeskilling och lega för kolonat.

13. Skatteplikt.

14. Ifrågasatt premiering av skogsarbete.

15. Skolfrågan.

16. Kolonisationsarbetets organiserande.

17. Kostnadsberäkningar.

18. Förslag till allmänna grunder för upplåtande av kolonat å krono parker

i Norrland och Dalarna.

Redan nu torde jag böra framhålla, att jag i det följande vid behandlingen
av flera av förenämnda spörsmål torde komma att lägga delvis andra
synpunkter på dem än vad som varit bestämmande för den hittillsvarande
försökskolonisationen. Verkställda omfattande utredningar av kolonisationsfrågan
hava givit stöd åt den uppfattningen, att viss omläggning av
kolonisationsverksamheten är av nöden. Sålunda torde för den fortsatta
verksamheten snäva och bindande detaljföreskrifter böra i görligaste mån

Departements chefen.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisations kommittén.

Författningsförslag.

Yttranden.

undvikas och i stället ökade möjligheter öppnas till smidig, naturlig
anpassning efter förekommande skiftande orts- och personförhållanden.
Vidare torde större vikt böra läggas vid beredande åt kolonisterna av
förmåner in natura genom något rikligare tilldelning av jord och skog,
medan å andra sidan utlämnandet av kontantbidrag, vilka skola av kolonisterna
förräntas och återbetalas, synes kunna något inskränkas. Därjämte
torde odlingsfrågan böra ställas mera i förgrunden, under det att byggnadsspörsmålet
lämpligen bör erhålla en mindre framträdande plats än hittills.
Särskild uppmärksamhet bör även ägnas åt frågan om utväljandet av lämpliga
kolonister. Slutligen torde verksamheten i organisatoriskt hänseende
böra starkt decentraliseras genom att det egentliga kolonisationsarbetet helt
förlägges till ute i orterna i nära kontakt med rådande orts- och personförhållanden
verksamma lokalorgan. Jämväl i åtskilliga detaljfrågor torde
jag komma att förorda anordningar, som i större eller mindre grad avvika
från vad som tillämpats vid försökskolonisationen.

Jag ingår nu på behandling av de i förestående aderton punkter upptagna
specialspörsmål, därvid jag genomgående kommer att använda kolonisationskommitténs
förslag som utgångspunkt.

1. Personliga förutsättningar för att kunna antagas till kolonist.

Kolonisationskommittén har å sid. 177 och 178 i sitt betänkande behandlat
frågan om villkoren för att bliva antagen till kolonist. Därvid har kommittén,
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som bestämts i fråga om
upplåtelser inom Alträsks nybyggesområde liksom beträffande villkoren för
erhållande av egnahemslån, framställt följande under 4 § i kommitténs utkast
till lag i ämnet (sid. 328 ff. i betänkandet) utformade förslag till
bestämmelser:

»Till brukare av kolonat (kolonist) må antagas allenast den, man eller
kvinna, som är svensk medborgare, råder över sig och sitt gods, gjort
känd för sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel samt prövas äga förutsättningar
för drivande av ett mindre jordbruk.

Ej må kolonat upplåtas till den, vilken äger fast egendom av sådan storlek,
att en familj kan hava sitt uppehälle av dess avkastning, ej heller må
mer än ett kolonat upplåtas åt samme person.»

I flera av de i ämnet avgivna utlåtandena har såsom en grundbetingelse
för framgångsrik kolonisation framhållits, att blott personer med särskilt
goda förutsättningar för här ifrågakommande säregna verksamhet borde antagas
till kolonister och att synnerlig omsorg därför borde nedläggas vid
valet av kolonister.

Sålunda har länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit i yttrande 1922,
att den icke minst viktiga förutsättningen vore, att kolonisten fullt tillfredsställande
kunde hantera »spade, yxa och såg» och att även hustrun måste

Kuuyl. Maj:ts proposition Nr .90. 41)

varu lämpad för det hårda och strävsamma arbete, som folie pa hennes lott,
ävensom i yttrande 1924, att det gällde att under mindre gynnsamma
naturförhållanden i obruten bygd avvinna jorden de produkter, denna kunde
lämna, att odlaren därför måste kunna underkasta sig försakelser samt att
traktens befolkning, som vuxit sig in i förhållandena, vore den lämpligaste.

Liknande synpunkter hava framhållits i yttrande från Norrbottens läns
landsting.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat den mening, att prövningen
av de personliga betingelserna för antagande av kolonist vore av synnerlig
vikt för ett gott utfall av verksamheten, vadan antagandet fordrade en omsorgsfull
och opartisk prövning och ställde särskilda krav på den myndighet, på
vilken antagandet skulle bero.

Jämtlands läns landsting har — med instämmande av länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott — framhållit, att de personliga förutsättningarna
borde noga beaktas och att åldern ej linge vara för hög. Enligt
sagda hushållningssällskaps egnahemsnämnd måste en förutsättning för
kolonisationen vara, att endast fullt dugliga personer antoges till kolonister.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, som jämväl betonat,
att valet av kolonister spelade en avgörande roll, har ansett, att staten
ej borde locka med stora fördelar; utan borde blott den bliva antagen till
kolonist, som besjälades av levande intresse samt besutte stor arbetsamhet
och okuvlig energi.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har påpekat,
att personurvalet spelade större roll här än vid annan verksamhet och. att det
ej hjälpte med eljest aldrig så väl planerade och kontrakterade åtgärder, om
man icke lyckades erhålla bra folk såsom kolonister.

Jämväl riksdagens revisorer hava i sin berättelse för första halvåret 1923
betonat angelägenheten av, att före antagandet av kolonist största omsorg
nedlades vid prövningen av dennes förutsättningar att genomföra företaget,
och detta i synnerhet i betraktande av statens stora kapitalinsats för verksamheten.
Anspråken på kunnighet i jordbruk och skogsarbete borde bestämt
upprätthållas.

För nationalföreningen mot emigrationen har frågan om kolonistmaterialet
framträtt nära nog som hela problemets kärnpunkt. Första villkoret,
för att eu obygdskolonisation av den utomordentliga vansklighet som den
pMnerade kronoparkskolonisationen skulle lyckas, vore, att det funnes ett
fullgott, härdigt och förnöjsamt kolonistmaterial att bygga på. Att ett
sådant funnes vore otvivelaktigt. Men det gällde, att kolonisationen verkligen
komme att tillgodogöra sig detsamma och ej bleve hänvisad att, såsom ett
slags jordpolitisk slumverksamhet, taga hand om dem, som ej dugde att slå
sig fram på annat håll. Kolonisationen måste bjuda sådana utkomstoch
utvecklingsmöjligheter, att dessa komme att locka verkligt dugande
kolonister.

De av kolonisationskonmiittén inkallade ombuden för skogstorparna i
Norrbottens och Västerbottens län hava framhållit, att ortsorganen borde givas
medinflytande vid utrönandet av de personliga förutsättningarna samt att
den bäste arbetaren ej alltid förstode att skaffa sig rekommendationer.

Nu nämnda ombud för skogstorparna hava vidare framfört ett speciellt
önskemål, i vilket Jämtlands läns landsting ävensom ombud för Piteå älvdals
skogstorpareförening inom Arvidsjaurs och Arjepluogs lappmarkskommuner
och representanter för skogstorpare och lägenhetshavare inom Jokkllihang
till riksdagens jirotnkoll 1925. 1 sand. SO hiift. (Nr 90.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

mokks och Älvsby kommuner i huvudsak instämt, nämligen att kolonat
borde kunna få upplåtas till person, oaktat denne ägde fastighet av motsvarande
storlek, därest kolonatet toges för omyndiga barn i den ålder, att
de snart kunde övertaga ena eller andra fastigheten. Härigenom bereddes
barnen tillfälle att i fädernebygden få kolonat, vilka redan vid inflyttningen
av den sedermera bildade nya familjen kunde hava fått viss bärkraft.

Länsstyrelsen i Norrbotten län har uttalat tvivel om lämpligheten att
stadga bestämmelser, varigenom kvinna kunde antagas till kolonist.

Departements- I likhet med vad som uttalats i förenämnda yttranden anser även jag,
chefen. blott sådana personer böra antagas till kolonister, vilka äga alldeles sär skilda

förutsättningar för den i många hänseenden krävande nybyggarverksamhet,
det här gäller, och vilka kunna finna sig till rätta i de uti Norrlands
skogsbygder rådande förhållanden. Den synnerligen viktiga frågan
om utväljandet av ett fullgott kolonistmaterial torde emellertid komma att
i allt väsentligt bero av det eller de organ, som komma att få verksamhetens
praktiska genomförande om hand; och kommer jag i det följande
att vid behandlingen av organisationsfrågan föreslå sådana anordningar beträffande
verksamhetens decentraliserande, att största möjliga garanti ma
erhållas för ett ändamålsenligt och sakkunnigt urval av kolonister. Emellertid
lärer frågan om personvalet vara så betydelsefull, att i de grundläggande
bestämmelserna för kolonisationsverksamheten ett stadgande lämpligen
bör inryckas, att endast den må antagas till kolonist, som prövas äga
goda personliga förutsättningar för genomförande av ifrågakommande kolonisationsföretag,
däri inbegripet drivande av ett mindre jordbruk.

De av kolonisationskommittén föreslagna inskränkande bestämmelser, att
kolonat ej må upplåtas till ägare av viss fastighet samt att ej mer än ett
kolonat må upplåtas åt samme person, finner jag varken nödvändiga eller
eris fullt lämpliga. Visserligen torde vederbörande organ, som komma
att få antagandet av kolonister om hand, böra i allmänhet tillämpa vad
sålunda föreslagits — det bör ligga i sakens natur — men åtskilliga fall
kunna tänkas, där undantag härifrån borde kunna medgivas. Ovan angivna
önskemål, att kolonist eller annan innehavare av mindre fastighet i orten
borde beredas möjlighet att i särskilda fall åtkomma kolonat för uppväxande
barn, synes exempelvis vara behjärtansvärt. Vidare kan tänkas, att någon för
kolonisationsverksamhet särskilt lämpad person redan innehar fastighet, men
att han av en eller annan anledning önskar eller är nödsakad lämna denna
och i stället vill försöka sig på nybyggarverksamliet å kronoparker. Då det
icke torde vara av nöden eller lämpligt att uttryckligen förhindra dylikt,
anser jag, att berörda inskränkande bestämmelser icke böra intagas i de
för verksamheten gällande grundstadgandena.

Ehuru exempelvis en änka med uppväxande söner, vilka närma sig myndighetsåldern,
möjligen någon gång kan vara i särskilt behov av kolonat,

.och familjen skickad att sköta detta, torde det icke vara erforderligt, att i >

Kanyl. Maj:ts proposition Nr DO. 51

bestämmelserna särskilt understrykes, att såväl man som kvinna må antaga»
till kolonist, utan lärer uttrycket »svensk medborgare» vara till fyllest.

Jag anser alltså, att i de grundläggande bestämmelserna icke bär stadgas
annat rörande kolonists personliga förutsättningar än

att till brukare av kolonat (kolonist) må antagas allenast svensk
medborgare, som råder iiver sig och sitt gods, gjort sig känd för
sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel samt prövas äga göda
personliga förutsättningar för genomförande av ifrågakommande
kolonisationsföretag, däri inbegripet drivande av ett mindre jordbruk.

2. Upplåielseform och kolonatens kamerala natur.

Ä sid. 139—153 i kolonisationskommitténs betänkande återfinnes en av- Kolonisationsdelning
benämnd »Kolonatens kamerala natur. Besittningsform». Härav kommitténinhämtas
i huvudsak följande.

Den upplåtelseform, som tillämpades för skogstorp och odlingslägenheter, Uppd.
v. s. nyttjanderätt, kunde kommittén icke föreslå till fortsatt tillämpning låtelseform.
vid kolonisationen å kronoparkerna. Om än brukaren genom optionsrätt
innehade en juridisk tryggad ställning, rönte dock hans intresse för lägenhetens
utveckling ett ogynnsamt inflytande därav, att han vore arrendator
utan möjlighet att förvärva äganderätt till den jord, han brukade.

Kommittén hade undersökt, huruvida kolonat borde upplåtas under någon form
av ständig besittningsrätt. De sakkunniga, vilka den 10 juni 1912 tillkallats
för utredande av, bland annat, huruvida för främjande av egnahemsrörelsens
utveckling upplåtelse av områden från statens skogs- och jordbruksdomäner
kunde ske, förutom med äganderätt, jämväl med tryggad besittningsrätt
(den s. k. kronolägenhetskommissionen), hade uttalat, bland annat,
att endast i undantagsfall den ständiga besittningsrätten, i den form de sakkunniga
föreslagit denna,. funne användning beträffande smärre lägenheter
av den storlek, att åbon ej kunde ur jorden hämta full bärgning för sig och
sin familj, samt att, då arealen jordbruksjord vore av mindre omfattning,
upplåtelse med äganderätt vore naturligare än upplåtelse under besittningsrätt.
Då de sakkunnigas förslag ej vore utarbetat med hänsyn till förhållandena
å kronoparkerna i de sex nordligaste länen och då förslaget vidare
vore avsett att äga tillämpning på lägenheter med annan uppgift än kolonaten,
ansåge kolonisationskommittén, att de sakkunnigas lagförslag ej borde

åtminstone i nu föreliggande form — vinna tillämpning vid upplåtelser
av kolonat enligt kommitténs förslag. Skulle statsmakterna godkänna ett
lagförslag om ständig besittningsrätt och skulle erfarenheten sedermera giva
vid handen, att dylik lag borde tillämpas även beträffande kolonat, torde
det böra bliva en framtiden förbehållen uppgift att låta lagen undergå en härför
avpassad omarbetning.

Den upplåtelseform, som kommittén ville förorda, vore arrende under
femton år med rätt för kolonist att, så snart lian fullgjort vissa honom
åliggande odlings- och byggnadsskyldigheter, förvärva kolonatet med äganderätt.
Fullgörande av en sådan arbetsprestation torde vara ett gott bevis för
kolonistens allvarliga uppsåt att ägna sig åt kolonatets skötsel. Vidare finge
kolonisten härigenom redan från början statens försäkran, att han vid full -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kontrakt om
upplåtelsen.

Korrektiv
mot olämplig
delning av
kolonat.

görande av sina åligganden kunde på jämförelsevis kort tid nå den självständighet,
som full äganderätt innebure. Denna statens utfästelse borde
innebära en kraftig eggelse och vara av stort värde för kolonisten. Då
emellertid eu eller annan kolonist kunde hysa betänkligheter mot att ikläda
sig de förpliktelser beträffande erläggande av köpeskilling, som förvärv av
kolonatet skulle medföra, borde kolonist, som efter utgången av det avslu-,
tade arrendeavtalet önskade förnya detta, vara berättigad att på huvudsakligen
oförändrade villkor få inneliava kolonatet med nyttjanderätt under ytterligare
en 15-årsperiod. Skulle en kolonist vid den andra arrendeperiodens
utgång önska erhålla ytterligare nyttjanderättsupplåtelse för bestämd tid,
borde staten under inga förhållanden visa obillighet mot dylik kolonist.

Då kolonist antoges till brukare av kolonat, borde mellan honom och staten
upprättas kontrakt. Kommittén hade upprättat förslag till kontraktsformulär,
fogade såsom bilagor A, B och C till kommitténs betänkande (sid. 375—398).
I berörda kontrakt borde intagas i första rummet bestämmelser rörande förhållandet
mellan kronan och kolonisten under den tid. den senare brukade
kolonatet på arrende, samt i andra rummet några punkter, avsedda att tilllämpas,
då överenskommelse skulle träffas om arrendets förbytande i äganderätt.
I förstnämnda hänseende innehölle kontraktsförslagen åtskilliga bestämmelser,
dels avhandlande sådana angelägenheter som kolonatens bebyggande,
uppodling, väg- och dikesfrågor, virkestilldelning, betes-, jakt- och fiskerätt,
lega in. in., dels ock om skyldighet för kolonist att tåla, att väg och elektriska
ledningar framdroges över kolonatet, om ersättning vid avträde av
kolonat, om ömsesidig uppsägningsrätt då kolonist avlede eller försattes i
konkurs, om förbud för kolonist att från kolonatet bortföra stråfoder, gödsel
in. in. samt om de fall, då upplåtelsen skulle vara förverkad och kolonist
förty pliktig att nästa 14 mars efter skedd uppsägning avflytta från kolonatet
in. in. I det senare hänseendet innehölle kontraktsförslagen vissa bestämmelser
om köpeskillingens beräknande och sättet för dess gäldande, om avdrag
från köpeskillingen av vissa premier, om skyldighet för kolonist att
även efter det han förvärvat kolonatet med äganderätt dels tåla visst intrång
å detsamma (vintervägar och elektriska ledningar) dels fullgöra vissa prestanda
beträffande vägunderhållet in. m.

Vad särskilt anginge frågan om uppsägning av nyttjanderättsavtalet,
då kolonist avlede eller avträdde sin egendom till konkurs, framliölle
kommittén, att staten borde, så länge kolonatet ännu utarrenderades, äga
möjlighet att välja kolonist. Självfallet borde stärbliusdelägare efter eu
kolonist hava rätt att frånträda arrendet efter skedd uppsägning på sätt i
norrländska arrendelagen 7 och 28 §§ sades. Även kronan borde hava rätt
att uppsäga arrendekontraktet, i händelse kolonisten avlidit. Sistnämnda
uppsägningsrätt borde dock begagnas med stor urskiljning och efter noggrann
prövning av alla på avgörandet inverkande omständigheter. Även i
händelse att kolonist försattes i konkurs, borde ömsesidig rätt till kontraktets
uppsägande vara förbehållen parterna. Kronan borde dock även i det fall,
att kolonist råkat på obestånd, med varsamhet tillämpa sin uppsägningsrätt,
och de föreliggande omständigheterna borde tagas under skärskådande.

Beträffande frågan om kolonatens upplåtande med äganderätt hade kommittén
undersökt, huruvida sådan rätt borde vara ovillkorlig eller om den
borde inskränkas. I detta hänseende ville kommittén föreslå korrektiv mot
skadlig sönder splittring av kolonaten. Kommittén hade tagit del av jordstyckningskommissionens
1920 avgivna förslag om delning av jord å landet
samt funnit detta förslag innehålla bestämmelser, som innebure full trygghet

A'' inujl. Ma)ds proposition Nr 90. 53

mot olämplig delning jämväl av mark till kolonat. 1 avvaktan pa att den
förberedda revisionen av jorddelningslagstiftningen bleve genomförd, syntes
emellertid särskilda stadgande!! erfordras beträffande delning av jord, som
upplåtits till kolonat. Prövning, huruvida delning av kolonat (vare sig
genom avsöndring eller klyvning) borde tillstädjas, borde tillsvidare och i
avvaktan på den förberedda allmänna revisionen av jorddelningsväsendet tillkomma
vederbörande länsstyrelse, som, innan ärendet avgjordes, borde höra
vissa myndigheter eller nämnder. Föreskrifter i detta syfte borde inrymmas
i särskild lag.

Kommittén framlade ett förslag till lag om, ändrad lydelse av 2!) tf i Lagförslag.
lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
ävensom ett förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § ll:o) i
lagen den 26 maj 1909 om Kanal. Majds regeringsrätt (se sid. 336 och
337 i kommitténs betänkande).

Fn omedelbar följd av att äganderätten till kolonatet överginge från staten Avsöndringstill
kolonisten vore, att området för den försålda fastigheten måste genom förfarande.
laga delnings förrättning avskiljas från kronoparken. Detta borde ske genom
avsöndringsförfarande. När fastställelse söktes å avsöndring skulle enligt
21 § av lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning m. m. det avsöndrade
området vara av lantmätare eller annan i ägomätning kunnig person avfattat
å karta, som noggrant angåve områdets läge. Enligt det förslag till Karta,
lag om delning av jord å landet, som av jordstyckningskommissionen
framlagts i dess betänkande den 16 oktober 1920, skulle vid avstyckning
lantmätare upprätta fullständig karta med redovisning sålunda ej blott av
ytterkonturerna för avstyckade områden utan även av därinom befintliga
olika ägoslag, byggnader, vägar m. in. Till förekommande av varje osäkerhet
rörande områdets gränser och läge torde det vara lämpligt, att den princip,
som fått uttryck i nämnda förslag, komme till tillämpning vid de avsöndringsförrättningar,
som kunde bliva eu följd av kolonats försäljning, även
om det av jordstyckningskommissionen framlagda förslaget icke skulle hava
blivit upphöjt till lag, innan fråga om förrättning av nu ifrågavarande art
skulle bliva aktuell. Det torde icke härför behöva göras ändring eller tilllägg
till 1896 års ovan åberopade lag. Därest staten, vilket kommittén funne
skäligt, iklädde sig kostnaden för den noggrannare mätning av området,
sonf måste anses önskvärd, kunde den andra avtalande parten icke rimligen
göra någon invändning däremot. Förutom den tillförlitligare bestämning
av kolonatets läge och område, som härigenom erhölles, vunnes även den
fördelen, att de inom kolonatet verkställda odlingarna bleve fullständigt
uppmätta.

Då kronan försålde kolonat, borde det tillkomma kronan att på köparens Lagfart m.m.
bekostnad förskaffa honom lagfart å fastigheten. I sammanhang härmed
torde den vederbörande myndighet, som å kronans vägnar undertecknat
köpekontrakt och köpebrev, ej underlåta att å kronans vägnar söka inteckning
i kolonatet såväl för ogulden köpeskilling som ock till säkerhet för
beståndet av de servitut, vilka komme att för framtiden åvila kolonatet.

Rörande nu behandlade frågor om besittningsform, upplåtelsekontrakt och
diverse kamerala angelägenheter har kommittén framlagt förslag — förutom
till förenämnda lagstiftning rörande kolonatens delning — till diverse författningsbestämmelser,
vilka återfinnas under 6, 7, 18, 19, 20, 21, 24, 25

Författnings förslag.

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

och 26 §§ i det av kommittén utarbetade utkastet till lag angående kolonisationsåtgärder
å kronoparker i Norrland och Dalarna (sid. 328 ff. i betänkandet).

De föreslagna bestämmelserna lyda sålunda:

»Om nyttjanderätt till kolonat.

6 §.

Avtal om upplåtelse av kolonat skall upprättas skriftligen i enlighet med
formulär, som fastställes av kolonisationsnämnden.

Upplåtelse av kolonat skall ske för en tid av femton år. Har kolonist
vid utgången av första upplåtelsetiden icke inlöst kolonatet, oaktat rätt till
inlösen tillkommit honom, skall, där lian så önskar, kolonatet under oförändrade
villkor till honom upplåtas för ytterligare femton år, dock att vad
om oförändrade villkor för upplåtelsen nu är sagt icke skall tillämpas beträffande
kolonist enligt 10 § åliggande odlingsskyldighet, ej heller i fråga
om frihet från erläggande av lega, varom i 8 § sägs, eller rätt till bete,
varom i 13 § ''stadgas.

18 §.

Dör kolonist före upplåtelsetidens utgång eller försättes han i konkurs,
äge såväl kronan som dödsbodelägarna eller borgenärerna uppsäga avtalet.
Sker ej uppsägning från någondera sidan inom sex månader efter dödsfallet
eller sist å trettionde dagen efter inställelsedagen i konkurs, skall
avtalet fortfarande äga giltighet, och svara dödsbodelägarna eller borgenärerna
för avtalets fullgörande intill dess upplåtelsetiden utgår eller avtalet
eljest upphör att gälla.

Vad om rätt för kolonist till förnyad upplåtelse av kolonat eller till
inlösen av kolonat i denna lag sägs skall icke äga tillämpning i fråga om
borgenärer, för vilka avtal om nyttjanderätt till kolonat enligt vad ovan
sägs kan komma att gälla.

Frånträder kolonist under pågående upplåtelseperiod nyttjanderätten till
kolonat, vare sig till följd av dödsfall, konkurs, nyttjanderättens förverkande
eller eljest, och skall ej jämlikt denna paragraf avtalet fortfarande äga giltighet
för dödsbodelägare eller borgenärer, skall kolonatet ofördröjligen för
återstoden av upplåtelsetiden upplåtas till annan kolonist under oförändrade
villkor, dock att beträffande fullgörandet av den kolonisten åliggande odlingsoch
byggnadsskyldighet må vidtagas den jämkning, vartill omständigheterna
skäligen må anses föranleda. )

K linål. Maj:ts proposition Nr ''JO.

a a

19 §.

Avträdes kolonat, skall kolonisten vara berättigad till ersättning för av
honom enligt för kolonatet gällande byggnadsplan å kolonn tet uppförda
byggnader ävensom för å detsamma av kolonisten verkställda förbättringar.
Vid ersättningens bestämmande skall avdrag göras för värdet av virke, som
för byggnads- eller förbättringsarbetenas fullgörande tillhandahållits kolonisten
från statens sida, ävensom för belopp, som kolonisten i den ordning särskilt
stadgas må hava erhållit såsom odlings-, diknings- eller byggnadsväg.

20 §.

I fråga om allt, varom i denna lag eller eljest ej linnes särskilt stadgat,
skall om nyttjanderätt till kolonat tillämpas vad enligt lag gäller om arrende.

Om inlösen av kolonat.

21 §.

Efter det kolonist fullgjort honom åliggande odlingskyldighet beträffande
kolonat, ‘som första gången upplåtits, samt, i händelse kolonat skolat bebyggas
genom kolonistens försorg, fullbordat de i byggnadsplanen upptagna
byggnaderna, eller, i annat fall, fullgjort på honom i fråga om byggnaderna
ankommande kompletterings- och inredningsarbeten, skall kolonisten vara
berättigad att under de i denna lag angivna villkor inlösa kolonatet.

Har kolonist, på sätt i 7 § sägs, vid utgången av första upplåtelsetiden
erhållit ny upplåtelse av kolonatet, må han när som helst under den nya
upplåtelsetiden kunna inlösa kolonatet.

Rätt till inlösen av kolonat äger dock rum allenast i händelse kolonist
prövas hava behörigen fullgjort vad honom i denna hans egenskap enligt
denna lag eller eljest gällande föreskrifter åligger.

24 §.

Vill kolonist inlösa kolonat, göre därom skriftlig anmälan hos kolonisationsnämnden.
Har sådan anmälan inkommit, läte nämnden ofördröjligen
anställa besiktning å kolonatet till utrönande huruvida inlösen må äga rum.
Prövar nämnden kolonist vara berättigad till inlösen, skall genom nämndens
försorg upprättas köpekontrakt enligt formulär, som fastställes av Konungen.

Om besiktning, som i denna paragraf avses, skall i tillämpliga delar gälla
vad om syn finnes stadgat i 2 kap. 11 och 12 §§ av lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom.

25 §.

I köpekontrakt — — — skola intagas erforderliga förbehåll om servitut
till förmån för såväl kronopark eller därå belägen fastighet som den försålda
lägenheten. Sålunda skall i allmänhet ägaren av sistnämnda fastighet

Kungl. Maj:ls proposition Nr 90.

Yttranden.

förpliktas tåla, att väg för afforsling av virke från kronoparken tages över
lägenheten ävensom att över lägenhetens område till förmån för kronoparken
eller därå belägen fastighet dragés elektrisk ledning, allt dock mot ersättning
för av servitutets utövande vållad skada, ävensom göras förbehåll om
skyldighet för ägaren av den försålda lägenheten att underhålla väg.

Å andra sidan skall ägaren av den försålda lägenheten, om och i den
mån så linnes nödigt, tillerkännas — — — rätt att å vissa platser å kronoparken
eller därå belägen fastighet taga grus, sand, torv och lera till husbehov
samt för fullgörande av den ägaren av den försålda lägenheten åliggande
skyldighet att underhålla väg.

26 §.

Sedan köpekontrakt rörande kolonat upprättats, skall genom kolonisationsnämndens
försorg på statens bekostnad den försålda lägenheten av lantmätare
avfattas å karta, därå upptagas skillnaden mellan ägoslag, vilka
redovisas i jordregistret, byggnader, vägar, vattendrag och dylikt ävensom
sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att det kartlagda områdets
läge bliver fullt bestämt.

Inlöst kolonat skall genom kolonisationsnämndens försorg avskiljas från
stamfastigheten genom jordavsöndring. Lagfart å fånget ombesörjes på kolonistens
bekostnad av kolonisationsnämnden.»

Vad kolonisationskommittén föreslagit beträffande upplåtelseform — arrende
under viss tid med köprätt för kolonisten — har i stort sett icke mött
erinran. I vissa yttranden har fördelen med detta system understrukits.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Västerbottens och
Norrbottens läns skogstorpare hava funnit det ofrånkomligt och även
nyttigast, att upplåtelsen skedde på arrende tills vederbörande visat sig behärska
svårigheterna vid ordnandet av ett eget hem. På det kraftigaste
underströkes nödvändigheten att den fortsatta upplåtelsen ej skedde ''med
besittningsrätt utan med full äganderätt, enär annars hela den befolkningsklass,
kolonisterna komme att utgöra, komme att intaga en särställning,
varigenom för kolonisationen ej lämpliga element tillfördes densamma.
Dylika element skulle under nyttjanderättsformen erhålla ett skydd för
moraliskt sett ej riktiga transaktioner.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har likaledes förordat en prövotid innan
kolonisten finge äganderätt till kolonatet. Under förutsättning att kolonisten
genom sitt arbete visat sig duglig, borde han icke förvägras att ganska snart
övertaga kolonatet med äganderätt.

De av domänstyrelsen vid överarbetning av kolonisationskommitténs förslag
tillkallade kolonisterna Tyko L. Jonsson och K. G. Nord hava — stödda
på den allmänna meningen hos kolonisterna liksom hos det befolkningslager,
varifrån nya kolonister komme att uttagas — uttalat sig för upplåtelse med
äganderätt. Denna rätt skapade större trygghetskänsla och medförde ökad
arbetsintensitet. Befolkningen, som förut allmänt haft endast åborätt, hade ''
strävat efter och efterhand även lyckats vinna full äganderätt utom i undantagsfall.
Det läge en sund tanke i att fordra en prövotid, innan äganderätt

Kung/. Mdj:ts proposition Nr 00. 57

kunde 1''å förvärvat*, men den borde ej — såsom vid försöks kolonisationen —
sättas till ett visst antal är, utan en kolonist borde få kojta sitt ställe, sii
snart han fullgjort sina odlings- oeh byggnadsskyldigheter och härigenom
visat, att han lämpade sig för sin uppgift. Prövotiden vore förmånlig ej
blott för staten utan även för kolonisten, som — då han toge kolonatet —
ej alltid vore säker på, att han givit sig in på något, som han kunde gä i
land med. Om han efter en tid funne sig ej passa till kolonist, hade han
såsom arrendator mycket lättare att bliva fri från kolonatet än om han
omedelbart förvärvat kolonatet med äganderätt.

Landstingens norrlandskommitté har förklarat, att systemet med viss
kortare prövotid, då kolonist innehade kolonatet blott under nyttjanderätt,
innan detta upplätes till honom med äganderätt, medförde åtskilliga fördelar
både för staten och kolonisten. För staten bleve det möjligt att noggrannare,
än som kunde ske vid antagande av kolonisten, pröva dennes förutsättningar
för sin uppgift. Kolonisten å sin sida finge tillfälle att pröva sig själv och
huruvida lian vore vuxen det alltid krävande, ofta mycket strävsamma
arbete, som vore förenat med brytande av bygd i trakter, vilka ej sällan
vore avlägset belägna från förutvarande bebyggelser. Så snart eu kolonist
fullgjort honom åliggande byggnads- och odlingsskyldigheter, borde han
— som därmed torde hava givit fullgiltigt bevis för sin duglighet som
kolonist — få övertaga kolonatet med äganderätt.

Vissa betänkligheter mot kolonisationskommitténs förslag, att kolonist
städse skulle vara försäkrad rätt att efter fullgörande av vissa prestanda få
förvärva kolonatet med äganderätt, hava kommit till uttryck i domänstyrelsens
yttrande över kommittébetänkandet.

Sådana fall komme enligt domänstyrelsens uppfattning helt visst att inträffa,
att kolonist, som förvärvat kolonat med äganderätt, varken underhölle
eller vårdade sig om dess vidare utveckling eller ägnade nämnvärd tid åt
skogsarbete på kronoparkerna. Härmed vore syftet med upplåtelsen förfelat,
utan att — så framt inbetalandet av ogulden köpeskilling behörigen fullgjordes
— åtgärder till ändring kunde vidtagas från statens sida. Upplåtelser
med äganderätt här och var i kronoparkerna kunde i övrigt av flera
orsaker ofta vara till hinder för skogens rationella skötsel och vård. Fn
undersökning, huru och under vilken form upplåtelse skulle kunna ske i
annan ordning än med äganderätt, vore för den skull önskvärd. Skäl att
frångå äganderättsformen vid upplåtelse av kolonat invid kronoparkernas
utkanter i närheten av odlad bygd in. m., där kolonaten icke vore avsedda
att fylla domänverkets behov av skogsarbetare, funnes dock icke.

i detta sammanhang torde böra framhållas, att det förslag till kolonisation
å kronoparker i Norrland och Dalarna, som av domänstyrelsen utarbetats
med anledning av Kungl. Maj:ts uppdrag åt styrelsen den 11 november 1923,
inrymmer helt andra synpunkter på frågan om upplåtelseformen än vad som
kommit till uttryck i kolonisationskommitténs förslag. Domänstyrelsens
ifrågavarande förslag, avgivet i utlåtande den 28 maj 1024, innebär i detta
hänseende i huvudsak följande.

För upplåtelser med äganderätt skulle få tagas i anspråk allenast sådant
i gränsen mot enskild mark beläget område, som utan olägenhet kunde från
kronoparken helt avskiljas. Dylik upplåtelse skulle ske i form av omedelbar

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

försäljning utan prövotid. Å tjänlig odlingsmark inuti kronopark skulle
däremot odlingslägenheter få upplåtas på 50-årigt arrende med optionsrätt.

Detta förslag — enkannerligen beträffande upplåtelser med nyttjanderätt
— har emellertid rönt motstånd i över detsamma avgivna utlåtanden.

Verkställande ledamoten i statens kolonisationsnämnd har i ett såsom
bilaga till domänstyrelsens sistnämnda betänkande intaget särskilt utlåtande
(sid. 47 ff. i statens offentliga utredningar 1924 :43) uttalat, att äganderättsformen
borde genomgående tillämpas, att risk för olovlig tillägnan av
virke knappast vore större vid lägenheter inuti kronoparker än i deras utkanter,
i båda fallen vore risken ej stor, samt att stora fördelar vore förknippade
med upplåtelser med äganderätt, därvid man, bland annat, sluppe
besvär med återkommande syner. Emellertid vore viss prövotid lämplig —
såsom kolonisationskommittén föreslagit — för att den oduglige skogs- och
jordbruksarbetaren måtte kunna i tid avskiljas. Upplåtelser under nyttjanderätt
(odlingslägenheter) avstyrktes.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att upplåtelser med äganderätt borde få
ske även inuti kronoparker, exempelvis där fråga vore om större områden
eller områden intill befintlig väg. Äganderättsformen borde föredragas.
Ehuru det kunde vara lämpligt i vissa fall — särskilt där kolonisterna
rekryterades från orten — med försäljning redan vid det första tillträdet,
borde dock i andra fall prövotid, på sätt kolonisationskommittén föreslagit,
tillämpas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att äganderätten hade betydande
företräden framför nyttjanderätten, något som kunde vara värt stora
offer från statens sida vid upplåtelsen. Även inuti kronoparkerna borde
upplåtelser med äganderätt få ske under förutsättning, att området vore
lämpligt beläget ur allmän kolonisationssynpunkt. Upplåtelser under nyttjanderätt
(odlingslägenheter) avstyrktes.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har helt avrått
från upplåtelser under nyttjanderätt. Äganderätten vore den största
sporren till uppodling och bebyggelse. Arrendeformen vore dålig och övergåves
alltmera av de enskilda. Det vore ej lämpligt, att staten utplanterade
arrendatorer å kronoparkerna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit, att en talrik arrendatorsklass
ej vore ett önskvärt inslag i samhällsbilden. Äganderättsformen
vore den bästa. Liksom beträffande enskild mark borde olägenheter ej möta
av fristående enklaver inuti kronoparkerna. Försäljning borde dock ej ske
omedelbart, ty därigenom skulle man ga miste om en behövlig prövotid,
innan köpare valdes. Odlingslägenheter med nyttjanderätt borde ej upplåtas.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnd
hava ansett, att, därest större områden inuti kronoparkerna
vore lämpliga för kolonisation, äganderätt borde förekomma även där. Bevakningssynpunkterna
borde underordnas den sociala synpunkten.

Väster narri ands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnd
hava gjort gällande, att större samlade odlingsområden inom
kronoparkerna borde få tagas i anspråk för upplåtelser med äganderätt, som
borde användas i största möjliga omfattning. Viss prövotid, innan försäljning
komme till stånd, borde dock förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90. 59

Länsstyrelsen i Kopparbergs län och sagda läns hushållningssällskap
hava framhållit i stort sett samma synpunkter som de nu anförda.

Återkommande till kolonisationskommitténs förslag vill jag vidare framhålla,
att länsstyrelserna i Västerbottens län och Norrbottens län ifrågasatt
bestämmelser, huru förfaras skall efter utgången av de trettio år,
under vilka kolonist, som icke förvärvade äganderätt till kolonatet, skulle
äga på arrende innehava kolonatet. Förstnämnda länsstyrelse ifrågasatte
i dylikt fall ytterligare nyttjanderättsupplåtelser på viss kortare tid, t. ex.
fem år åt gången, samt att bestämmelser i detta syfte borde stipuleras
redan från början.

Domänstyrelsen har beträffande denna fråga framhållit, att kolonisationskommittén
tydligen antagit, att berörda förhållande skulle inträffa blott i
undantagsfall och att det borde ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles
förordna, huru det skulle förfaras med dylika kolonat, som efter 30 år ej
överlåtits med äganderätt. För sin del hade styrelsen intet att erinra mot
sistnämnda förfaringssätt.

Landstingens norrlandskommitté har i denna fråga uttalat, att kolonist,
som efter utgången av den bestämda arrendetiden önskade förnya arrendet,
boi-de medgivas detta.

I några yttranden bär den uppfattning kommit till uttryck, att kolonat
borde upplåtas under form av tryggaid besittningsrätt eller att kolonist
åtminstone borde, därest lagstiftning om dylik besittningsrätt komme till
stånd, äga frihet att om han så hellre önskade övertaga kolonatet under
sagda rätt i stället för med äganderätt.

Kammarkollegium har ansett, att — för vinnande av enhetlighet beträffande
formerna för upplåtelser av egna hem å kronomark — den av kronolägenhetskommissionen
föreslagna ständiga besittningsrätten med de av
kollegium i utlåtande den 31 maj 1922 angivna modifikationer borde komma
till användning jämväl i fråga om kolonat.

De av domänstyrelsen tillkallade kolonisterna Tyko L. Jonsson och K.
G. Nord — vilka i princip förordat äganderätt efter viss prövotid — hava
ansett, att den s. k. stadgade besittningsrätten icke så väl passade för de
små jordbruk, som kunde åstadkommas i skogarna, men å andra sidan
borde en viss valfri möjlighet till sådan besittningsrätt finnas för den, som
av en eller annan anledning, t. ex. svårighet att hopspara det nödvändiga
inlösningsbeloppet, föredroge att icke förvärva äganderätt utan i stället önskade
att behålla kolonatet under annan besittningsform.

Ett möte den 4 januari 1925 i Boden mellan kolonister har likaledes
uttalat sig för dylik valfrihet mellan äganderätt och tryggad besittningsrätt.

Landstingens norrlandskommitté har — utan att närmare ingå på frågan
om stadgad åborätt — velat hava uttalat, att, därest dylik upplåtelseform
skulle av statsmakterna medgivas, det borde stå kolonisterna fritt att begagna
sig av ett sådant medgivande eller att, om de ansåge sådant för sig
förmånligare, förvärva lägenheten med äganderätt.

I några uttalanden, huvudsakligen från kolonister och skogstorpare, hava
erinringar framställts mot vissa detaljbestämmelser i det utav kolonisationskommittén
framlagda kontraktsförslaget, särskilt i vad dessa bestämmelser

Departements chefen.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

angå rätt för staten att under den tid, kolonist innehar kolonatet med
nyttjanderätt, uppsäga kontraktet i händelse kolonist skulle begå vissa
brott eller förseelser m. m. Jämväl bestämmelsen i kontraktet om förbud
mot bortförande av stråfoder från kolonat under arrendetiden har härvid
bragts på tal. Då emellertid ifrågavarande detaljbestämmelser icke torde
böra inrymmas under de för kolonisationsverksamheten gällande grundstadgandena,
har jag ej funnit anledning att för närvarande ingå på hithörande
spörsmål, vilka däremot torde böra uppmärksammas vid den slutliga redigeringen
av berörda kontraktsformulär. I betraktande härav saknar jag
anledning att nu redogöra för de åsyftade uttalandena.

Det av kolonisationskommittén framlagda förslaget att genom särskild
lagstiftning stadga förbud mot klyvning av eller avsöndring från kolonat
har icke föranlett annat uttalande än från byggnadsstyrelsen, som därvid
anfört i huvudsak följande.

Med kännedom om huru jordbrukskolonier, som uppkommit vid större
egendomars uppdelning, i många fall av lottägare i spekulationssyfte planlöst
sönderstyckats till mindre bostadstomter, varigenom ett olämpligt bebyggande
uppstått, ville byggnadsstyrelsen på det livligaste understryka
angelägenheten av att avsöndring från kolonat ej medgåves utan efter ingående
prövning av vederbörande länsstyrelse.

Jag kan för min del i huvudsak ansluta mig till vad kolonisationskommittén
föreslagit i fråga om formen för upplåtande av kolonat och härmed
sammanhängande spörsmål. Med nu gällande lagstiftning torde det
sålunda vara lämpligast, att kolonaten till eu början upplåtas på arrende
men med rätt för kolonisten att få förvärva kolonatet med äganderätt, så''
snart han fullgjort honom åliggande odlings- och byggnadsskyldighet. Till
sistnämnda frågor återkommer jag senare. Skulle kolonist ej önska övertaga
kolonatet med äganderätt, bör han — såsom kommittén ock ifrågasatt —
vara berättigad att få arrendet förnyat. Om alltså kolonist i regel bör
redan vid den första upplåtelsen tillerkännas rätt att förvärva kolonatet
med äganderätt, torde dock enstaka fall kunna förekomma, där undantag
från denna regel bör ske med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom
där områdets läge uppenbarligen gör en försäljning olämplig ur det allmännas
synpunkt. I dylika undantagsfall torde i samband med beslut om
det särskilda kolonisationsföretagets igångsättande böra prövas, huruvida
upplåtelse bör ske utan att kolonist tillförsäkras rätt att övertaga kolonatet
ifråga med äganderätt.

I detta sammanhang vill jag hava uttalat, att — för den händelse i vår
lagstiftning det institut införes för upplåtelser från publik jord, som plägar
gå under benämning tryggad besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) —
kolonist bör äga att, om han så önskar och därest han genom fullgjord
odlings- och byggnadsskyldighet uppfyllt villkoren för övertagande av kolo -

Kunfjl. Maj:ts proposition Nr JO. 6]

uat med äganderätt, i stil Hot fn kolonatet pa sig överlätet under dylik besittningsrätt.

1 övrigt liar jag intet annat att erinra mot kommitténs förslag i nu förevarande
delar, än att jag icke biträder förslaget om särskild lagstiftning
rörande delning av kolonat. Jag har av chefen för justitiedepartementet inhämtat,
att arbetet med allmän revision av jorddelningslagstiftningen fortskridit
därhän, att denna fråga sannolikt torde kunna föreläggas riksdagen
192(5. Dä de önskemål och synpunkter, som legat till grund för kolonisationskommitténs
förslag, torde komma att bliva till fullo beaktade vid nyss berörda
lagstiftningsarbete och da det varken torde vara önskligt eller behövligt,
att särlagstiftning anordnas beträffande kolonat — vilka, så långt möjligt är,
böra jämställas med andra jordbrukslägenheter och vilka för övrigt knappast
annat än i undantagsfall komma att friköpas förrän om åtskilliga år
— anser jag mig böra avstyrka kommitténs förslag rörande särskilt lagstiftning
om delning av kolonat.

I de grundläggande bestämmelserna för kolonisationsverksamheten torde
beträffande upplåtelseform och övriga kamerala frågor ävensom rörande det
mera formella mellanhavandet mellan staten och kolonisterna böra intagas
stadganden av i huvudsak samma sakliga innebörd, som kolonisationskommittén
föreslagit under 6, 7, 18—21, 24—26 §§. i det utav kommittén framlagda
lagutkastet. Jag hänvisar till berörda, förut återgivna paragrafer och
skall senare föreslå slutlig formulering av hithörande stadganden.

3. Kolonatens tilldelning av odlingsmark.

Frågan om kolonatens tilldelning av odlingsmark har kolonisationskom- Kolonisationsmittén
behandlat å sid. 129—139 i sitt betänkande, varjämte kommittén kommitténunder
2 § i det framlagda utkastet till lag föreslagit följande bestämmelser:

»Kolonat skola utläggas dels av större, dels av mindre typ. Av odlings- Författningsmark
skall i allmänhet läggas till större kolonat omkring femton hektar, förslag,
till mindre kolonat omkring sex hektar.»

Av kommitténs motivering till detta förslag inhämtas i huvudsak följande.

Med utgångspunkt från statens eget skogsägareintresse borde å krono- Kommitténs
Parker i Norrland och Dalarna boplatser beredas åt familjer med skogs- motivering,
arbete som egentlig utkomst och med jordbruk som stöd utan att det sistnämnda
bleve huvudnäring. För erhållande av en dylik bofast arbetarstam,
som kunde ägna sig åt skogsarbete ej blott vintertid utan även under
en . del av sommaren, borde kolonat av mindre typ utläggas. Arealen
odlingsmark borde beträffande denna typ tillmätas med hänsyn till å ena
sidan att familjen kunde från kolonatets jordbruk fylla sitt behov av ladugårdsprodukter
(särskilt av mjölk och smör) — vartill beräknades att tre
kor jämte några småkreatur borde hållas — samt å andra sidan att kolonatets
innehavare under sommaren ej toges i anspråk för jordbruksarbete i
den grad, att han icke då kunde syssla även med skogsarbete. Kommittén
beräknade den för dessa mindre kolonat erforderliga arealen sålunda:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

för odling av kreatursfoder............................... 3 hektar,

» » » säd och rotfrukter........................ 1 »

» betesvallar ........................................................ 2 »

eller tillhopa 6 hektar, varav omkring 5 hektar torvmark och 1 hektar
fastmark.

Förutom upplåtelser av kolonat av mindre typ, avsedda för fasta skogsarbetare,
borde därjämte — för tillgodoseende av det sociala syftet att åt
samhället bevara för detsamma gagneliga krafter — kolonat av större typ
upplåtas åt personer, som önskade driva jordbruk som huvudsaklig inkomstkälla.
Åven genom denna kolonattyp komme skogsbruket att tillföras fördelar,
dels rikligare livsmedelsproduktion, varigenom tillfälliga arbetare
på skogen kunde på nära håll köpa en del livsförnödenheter, dels ökad
möjlighet för dylika arbetare att erhålla bostad under arbetet i skogen och
dels utsikten att från dessa större kolonat påräkna dragare för skogsbrukets
behov under vintermånaderna. Den nu behandlade större lägenhetstypen
borde erhålla sådan storlek, att jordbruket å kolonaten kunde handhavas
av kolonisten med hjälp av familjemedlemmarna, utan anlitande i allmänhet
av lejd arbetskraft. Såsom en något så när normal sammansättning
av kreatursbesättningen å dylikt kolonat hade kommittén tänkt sig två
hästar, sju kor med något ungnöt, fem till sex får och ett svin. För att
producera den för denna besättning erforderliga mängden fodermedel —
därvid dock kraftfoder åt hästarna måste inköpas — beräknade kommittén
följande arealer:

för odling av kreatursfoder ............................ 9.5 hektar,

» » » säd och rotfrukter.................... 1.5 »

» betesvallar ................................................... 4.0 »

eller tillhopa 15 hektar, därav omkring 13.5 hektar torvjord och 1.5 hektar
fastmarksjord.

Kommittén utginge från, att kolonisationsverksamheten i främsta rummet
borde inrikta sig på torvmarksodling. Den odlingsbara marken å kronoparkerna
hestode i mycket stor utsträckning av torvmark, vilken även vore
mera lättodlad och vilken — en gång uppodlad — krävde mindre arbete
än fastmarks jorden. Emellertid kunde vissa, av kommittén angivna fall
förekomma, då kolonat borde utläggas med uteslutande fastmarksjord.
Kommittén ville ifrågasätta, att, då kolonatets odlingsmark utgjordes av
uteslutande fastmarksjord, de mindre kolonaten erhölle en tilldelning av
omkring 5 hektar och de större omkring 10 å 12 hektar odlingsmark.

Lämplig tomtplats torde böra tilläggas kolonaten utan avdrag å odlingsarealen.

De av kommittén föreslagna arealbestämmelserna borde i allmänhet tilllämpas,
dock borde marktilldelningen kunna jämkas med hänsyn till jordens
odlingsvärde och belägenhet.

Vidare uttalade kommittén, att kolonat, som redan tagits i bruk, borde
kunna — då särskilda omständigheter därtill föranledde — erhålla ökad
marktilldelning, mindre kolonat, därest dess odlingsbara areal uppodlats och
odlingsmark vore att tillgå i kolonatets omedelbara närhet, samt såväl
mindre som större kolonat, om så erfordrades för reglering av kolonatets
tomtområde eller för annat dylikt ändamål.

Beträffande utläggningen av kolonat borde — på sätt som ägt rum vid
försökskolonisationen — dessa ej förläggas isolerade utan sammanförda i

Khh;{

grupper om minst tre kolonat. Familjerna i ödemarken hade behov av
ömsesidig hjälp, varjämte isolering medförde svårigheter att bereda kolonisternas
barn tillfälle till ordnad skolgång.

Enligt vissa yttranden vore det ej nödigt att, såsom kolonisationskommittén
föreslagit, särskilja kolonaten i två olika typer — större och mindre
— alltefter odlingsarealen.

Lantmäter istyr elsen har framhållit önskvärdheten, att mera likställighet
skapades mellan innehavare av större och mindre kolonat. Det vore vanskligt
att i praktiken uppehålla sträng skillnad mellan de två kolonattyperna.
Lämpligheten av den föreslagna skarpa klasskillnaden kunde ifrågasättas.
Det vore tillräckligt att bestämma en maximi- och en minimigräns.

Ombud för Piteå älvdals skogstorpareförening inom Arvidsjaurs och
Arjepluogs lappmarkskommuner och representanter för skogstorpare och
lägenhetshavare inom Jokkmokks och Älvsby kommuner hava funnit uppdelningen
i två kolonattyper och den till grund härför liggande motiveringen
alltför mycket teoretisk. Säkerligen skulle en anordning med möjlighet att
kunna efter föreliggande omständigheter åstadkomma kolonat, uppdelade i
ett större antal olika storleksklasser, bättre överensstämma med de växlande
behov och önskningar, som torde finnas bland dem, som aspirerade
på jord att odla.

Domänstyrelsen har i sitt utlåtande den 28 maj 1924 med överarbetning
av kolonisationskommitténs förslag förklarat sig anse, att tilldelningen av
odlingsmark borde rättas efter rådande förhållanden i skilda fall, dock att
densamma borde bestämmas till minst 6, högst 15 hektar.

Emot sistnämnda förslag om maximi- och minimigräns har Gävleborgs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhållit, att fall kunde
tänkas, då mindre än 6 eller mera än 15 hektar borde förekomma.

Landstingens norrlandskommitté har ansett, att det ej vore nödigt, att
särskilja kolonaten i två typer. Då både de större och mindre kolonatens
innehavare lång tid framåt måste i stort sett söka sin utkomst genom arbete
i skogarna, vore det lämpligast att det naturliga urvalet såvitt möjligt
bleve bestämmande för, huruvida en kolonist skulle erhålla ett större eller
mindre odlingsområde. Genom att vid de odlingsbara markernas uppdelning
på kolonat söka reservera vissa delar för utökande av de kolonat, där
innehavarna visat sig vara dugliga jordbrukare, borde sådan ordning vara
möjlig. Härigenom vunnes ock den fördelen, att odlingsmark ej komme att
för lång framtid ligga obrukad, om den tilldelades kolonist, som ej ägde de
personliga förutsättningarna för dess upparbetande.

Från några håll har tvekan uttalats ifråga om lämpligheten att upplåta
kolonat av mindre typ, medan däremot den större typen ansetts ändamålsenlig.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att kolonat av mindre typ borde upplåtas
endast under förutsättning, att med viss grad av säkerhet kunde förutses,
att tillräcklig arbetstillgång konnne att finnas. Med hänsyn till konjunkturväxlingar
samt den mindre arbetsförtjänsten å skogsarbete vissa år, bjöde
försiktigheten att möjlighet till tilläggsodling för de mindre kolonaten ej
för snävt begränsades. I mera avlägset belägna trakter måste skötseln bliva
mera extensiv och behovet av arealökning starkare.

Kolonat av större typ vore enligt lantbruksstyrelsen mera ändamålsenliga.

yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Farhågan, att innehavaren ej skulle kunna ägna tid och krafter jämväl till
skogsarbete, borde ej tillmätas alltför stor betydelse. Under den långa anläggningstiden
torde innehavare av de större lägenheterna bliva i stor utsträckning
beroende av lönearbete. I vad mån innehavare av större kolonat
kunde —- sedan odlingsarbetet slutförts — livnära sig av sitt jordbruk allena,
berodde bland annat av avsättningsförhållanden och kunde ej generellt
bedömas. Kolonisten kunde dock då alltid hava gagn av skogsdriften —
och vice versa — genom att tillhandahålla hästar och livsförnödenheter.

Å andra sidan har tvekan uttalats om lämpligheten att å de norrländska
kronoparkerna utlägga kolonat av större typ.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har förklarat, att lika väl som länsstyrelsen
biträdde förslaget beträffande de mindre kolonaten lika tveksam
vore styrelsen i fråga om nyttan av de större kolonaten, varav kolonisten
skulle hava sin huvudsakliga inkomst. Ett sådant kolonat torde kräva
kolonistens och hans familjs hela arbetskraft för att kunna bereda dem den
huvudsakliga utkomsten, om det med den föreslagna arealen ens vore möjligt,
och torde det intensiva skogsbruket med sitt jämna behov av arbetskraft
under hela året och sina mer svårskötta göromål hava föga nytta av
denna kategori kolonister. För att tillgodose möjligheten för de i jordbruk
kunniga och för jordbruk intresserade att erhålla erforderlig jord, borde
andra utvägar sökas än kolonat å Norrlands kronoparker, nämligen jord i
landets för jordbruk lämpliga med bättre avsättningsmöjligheter försedda
delar. Länsstyrelsen befarade, att de föreslagna större kolonaten komme
att medföra besvikelse, därför att staten därigenom icke kunde erhålla någon
avsevärd arbetskraft för sina skogsarbeten samt kolonisten näppeligen därifrån
kunde erhålla nödtorftig bärgning för sig och sin familj.

Gent emot sistnämnda yttrande har domänstyrelsen i särskilt utlåtande
framhållit, att även innehavare av kolonat av större typ kunde vara till
gagn för skogsbruket vid virkes- och eventuellt kolkörningar vintertid, då
de icke nämnvärt kunde ägna sig åt kolonatets skötsel.

I den nu berörda frågan om förutsättningarna för större kolonat har
svenska mosskulturföreningen anfört i huvudsak följande.

Föreningen hade ej erinran mot storleken i och för sig av de för de två
kolonattyperna föreslagna arealerna, men detta dock blott under förutsättning,
att även de större kolonatens innehavare tillförsäkrades arbetsförtjänster
genom skogsarbete, ty eljest torde säkerligen stora svårigheter yppa
sig för dem att finna sin fulla bärgning — framför allt innan hela eller
större delen av arealen blivit uppodlad.

Vad beträffar de av kolonisationskommittén föreslagna arealsiffrorna —
omkring 6 och 15 hektar för kolonat av respektive mindre och större
typ — hava flertalet av dem, som i ärendet yttrat sig, förklarat sig anse
dessa väl låga.

Särskilt beträffande Norrbottens län har med styrka framhållits, att den
föreslagna tilldelningen av odlingsmark vore för knapp.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att jordarealen borde möjliggöra en någorlunda tryggad bärgning åt en
familj. Erfarenheten hade visat, att skogsarbetet vore underkastat högst
betydande konjunkturväxlingar. Ej ens staten hade kunnat erbjuda sysselsättning
åt ett något så när stabilt antal arbetare. De småbrukare, som

Kanyl. Maj:Is proposition Nr 90.

varit inriktade pa biförtjänst av skogsbruk, skulle hava rakat i mycket svart
läge särskilt under senaste år, om ej småbruket kunnat producera den väsentliga
delen av vad familjen nödtorftligen krävde. Med hänsyn härtill borde
kolonaten tilldelas större odlingsmark än kommittén föreslagit. Det gällde särskilt
de mindre kolonaten, vilka borde hava 8 hektar godartad odlingsmark.
De större borde kunna föda 10 kor och 2 hästar och borde tilldelas 18 hektar.

Norrbottens läns hushallninyssällskaps egnahemsnämnd har förklarat, atl
erfarenheten hade visat, att fastigheterna i dessa trakter ej borde vara för
små. Här kunde jordbruket ej uppdrivas till så intensiv drift utan måste
skötas extensiv^ 8 hektar vore minimum.

Norrbottens läns landsting har ansett, att odlingsarealen borde hava minst
den av kommittén föreslagna storleken.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön har i stort sett anslutit sig till vad ortsorganen
i länet härutinnan anfört och har funnit, att det för Norrbottens län
ej vore tillrådligt med mindre areal än 8 hektar. Man kunde ej vara viss
om, att kolonisterna varje år erhölle nödig biförtjänst på kronoparkerna.
Erfarenheten hade visat, att småbrukare, som ej kunde föda mer än 2 å 3
kor, hade alldes för klent stöd i jordbruket vid ogynnsamma konjunkturer.

Ombuden för Piteå älvdals skogstorpareförening m. fl. hava ansett, att de
normerande siffrorna 6 och 15 hektar vore allt för snävt tilltagna och behövde,
genomsnittligt sett, ökas med någon hektar.

Vid ett den 4 januari 1925 i Boden hållet möte med kolonister uttalades
av mötet, att varje kolonat borde erhålla minst 8 hektar odlingsmark.

Åven från andra håll än från Norrbottens län hava liknande synpunkter
anförts.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön har i sitt 1922 avgivna utlåtande betonat,
att kolonatens areal ej finge vara för liten, för såvitt de skulle bliva
lämpliga som småbruk, önskvärt vore, om ytterligare 2 å 3 hektar odlingsmark
kunde tilldelas kolonaten av de båda typerna.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnd
hava uttalat, att arealen ej borde understiga 15 hektar för jordbrukslägenheter
i bygder med enskilda tillhöriga större jordbruk.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i yttrande 1924 framhållit, att odlingsmarken
borde — där det ej vore fråga om skogsarbetarkolonat — hava
sådan omfattning, att livskraftiga jordbruksfastigheter skapades. Det förefölle
tvivelaktigt, om den föreslagna arealen vore tillräcklig för detta ändamål;
i varje fall torde större områden behövas, om man ville uppnå, att
jordbrukarna framdeles skulle kunna försörja sig genom avkastning av
själva jordbruket.

Från Jämtlands läns landsting har — med instämmande av länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott — gjorts gällande, att odlingsmarkens
areal ej horde utan tvingande skäl sättas lägre än 6 hektar för den mindre
och 15 hektar för den större kolonattypen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett, att kolonaten enligt
kolonisationskommitténs förslag erhölle så ringa areal odlingsmark, att jordbruket
måste bliva av underordnad betydelse för kolonisten och att denne
aldrig kunde komma att göra sig huvudsakligen oberoende av förvärvsarbete
utom kolonatet.

Från Västernorrlands läns hushållningssällskap har framhållits, att ökad
odlingsareal ej borde förhindras.

Lantbruksakademien har funnit sig böra ifrågasätta något ökad areal,
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 80 höft. (Nr 90.) 5

ti (5

K linål. Maj:ts proposition Nr 90.

med hänsyn till akademiens uppfattning, att skogsbetet borde inskränkas
och i stället betesvallar anläggas i ökad omfattning inom kolonaten.

Nationalföreningen mot emigrationen bar funnit alla skäl tala för, att
de egentliga jordbrukskolonaten tillgodosåges med i regel avsevärt större
arealer, än de som föreslagits, samt att inom varje område reserverades en
del odlingsmark, avsedd att i framtiden användas för tillökning av framgångsrika
kolonisters odlingar. Normalarealen borde sättas till cirka 30
hektar och maximiarealen till förslagsvis 50 hektar av vardera slaget
odlings- och skogsmark. Härigenom erliölles det dugligaste kolonistmaterialet,
och kolonatets odlingar skulle kunna växa med familjen, så att åtminstone
några av barnen bereddes utkomst i hemmet.

Socialstyrelsen har anslutit sig till den av nationalföreningen mot emigrationen
nyss angivna principiella ståndpunkt, att de utkomstmöjligheter
kolonisationen bjöde bleve sådana, att de komme att locka verkligt
dugliga kolonister, och ville styrelsen därför ifrågasätta, om icke den för
jordbrukskolonaten avsedda arealen lämpligen borde något ökas. Utvidgningen
syntes dock knappast kunna och böra gå så långt, som förenämnda
förening föreslagit. Ett vanligt familjebruk i Norrlands skogsbygder upptoge
ej mer än 10 å 15 hektar inägojord. Att öka kolonatens areal bleve
svårt med hänsyn till principen att sammanföra dessa i grupper om minst
tre. Styrelsen förutsatte emellertid, att arealbestämmelserna ej borde schablonmässigt
tillämpas. Utlämnandet av de särskilda kolonaten borde ske
först efter noggrann prövning ej mindre av odlingsmarkens art och beskaffenhet
än även av de sökandes personliga och ekonomiska resurser. Till
särskilt dugliga element kunde då utlämnas ett efter deras förmåga avpassat
större område än det normala eller eventuellt två angränsande kolonat.
Vidare syntes det önskvärt, att vid kolonianläggningar icke hela odlingsmarken
utlades till kolonat, utan att vissa delar därav reserverades för att
bereda framtida utkomst för kolonisternas barn, och därigenom gåves de
nyskapade kolonibyarna i någon mån samma utvecklingsmöjligheter som de
gamla norrländska byalagen.

Slutligen har landstingens norrlandskommitté ansett, att minimiarealeii
för mindre kolonat borde ökas till cirka 8 hektar. Med den mindre intensitet
i jordbrukets bedrivande, som i vanliga fall här måste förutsättas,
torde denna minimiareal vara erforderlig för producerande av familjens behov
av mjölk, kött och rotfrukter.

Gent emot de sålunda uttalade åsikterna rörande behovet att till kolonaten
utlägga större odlingsareal, än kolonisationskommittén föreslagit, har domänstyrelsen
i ett sammanfattande utlåtande 1922 anfört i huvudsak följande.

Om den föreslagna ungefärliga odlingsarealen, 6 respektive 15 hektar,
verkligen komme att odlas och även skötas som sig borde, kunde innehavare
av mindre kolonat från jorden erhålla ett mycket gott stöd för sin ekonomi
samt innehavare av större kolonat — under något år med ringa tillgång
på arbetsförtjänst — få väsentlig del av sin nödtorftiga bärgning av jordbruket.
Då styrelsen ansåge, att det förnämsta motivet till kolonisationen
å kronoparkerna i nu ifrågavarande delar av landet borde ligga i statens
intresse att erhålla tillgång till arbetskraft för skogarnas skötsel, borde
kolonaten vid upplåtandet ej tilldelas större områden odlingsjord än som av
kolonisationskommittén föreslagits. Emellertid syntes det lämpligt, att —
om kolonist framdeles komme att uppodla hela den honom tilldelade odlingsarealen
och väl hävdade denna — ytterligare tilldelning av jord till honom

Kanal. M7

borde kunna ske, därest tillgång dåra funnes. Styrelsen hade tillämpat
sådan praxis i fråga om odlingslägenheter enligt 190!) års bestämmelser.

I samband med frågan om kolonatens tilldelning av odlingsmark bär i
några yttranden såsom ett önskemål framhållits, att kolonisten under de
första åren finge tillgång till slåttermark i kolonatets närhet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att kolonisten skulle få
en utomordentligt god hjälp, om åt honom under hans första år upplätes
slåtter å naturlig äng till åtminstone ett kofoder.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön har ansett det vara av stort gagn, om
åtminstone under de 3 första åren tillgång till slåtter å lämplig mark,
exempelvis för ett kofoder, stode kolonisten till buds.

Domänstyrelsen har med anledning härav uttalat, att det ej borde förmenas
kolonist, att, där tillgång på odisponerad slåttermark funnes i kolonatets
närhet, få sådan mot skäligt arrende upplåten. Emellertid funnes
för närvarande ej större tillgång till dylika slåttermarker.

Mot kolonisationskommitténs uttalande, att torvmark borde och med hänsyn
till marktillgång måste bliva den huvudsakliga marktilldelningen, har annan
erinran ej uttryckligen framställts än från lantmäteristyrelsen, som ansett,
att — då tillgång därtill funnes — kolonaten borde i större utsträckning,
än kommittén föreslagit, beredas tillgäng på odlingsmark av fastmarksjord.

Med anledning av kolonisationskommitténs uttalande om kolonats utläggande
i grupper om niitist tre lägenheter har framhållits från

skolöverstyrelsen, att kolonat borde i främsta rummet upplåtas på sådana
platser, där möjlighet funnes för kolonisternas barn att begagna sig av
redan befintliga skolor samt att, där så icke kunde ske, varje kolonigrupp
endast i undantagsfall borde bestå av färre antal kolonat än 8 å 10; samt från

domänstyrelsen, att — även om viss kolonigrupp icke bestode av flera än
3 å 5 kolonat —- det ej sällan torde förekomma, att en liknande grupp
kunde vara belägen allenast eu eller ett par kilometer från den förstnämnda,
varvid dessa tillsammans mången gång torde kunna förena sig om en skola;
börande dock vid kolonatområdenas bestämmande särskild uppmärksamhet
ägnas åt vad skolöverstyrelsen i dessa avseenden framhållit.

De mot kolonisationskommitténs förslag att särskilja två olika typer av
kolonat framförda erinringarna finner jag värda beaktande. En framgångsrik
kolonisation i Norrland och Dalarna förutsätter, såsom jag förut framhållit,
en växelverkan mellan jordbruksdrift och skogsarbete. Praktiskt taget varje
kolonist, även den som från början tilldelas stor odlingsareal, bliver beroende
av skogsarbete, framför allt under första tiden, innan kolonatet hunnit uppodlas
i nämnvärd grad, men även i fortsättningen, särskilt under vintermånaderna.
Å andra sidan bliver jordbruket ett gott stöd för varje nybyggare
i dessa från annan bygd i allmänhet avlägset liggande trakter —
ej minst under tider med ogynnsamma konjunkturer för skogsbruket — och
särskilt ur social synpunkt är det av vikt, att varje kolonist småningom
kan vinna en fastare och tryggare ställning. Ur dessa synpukter och med
hänsyn till vad i förberörda yttranden anförts finner jag det icke vara av

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 90.

nöden eller lämpligt att genom olika arealtilldelningar fastslå två från varandra
strängt åtskilda typer av å ena sidan skogsarbetarekolonät och å
andra sidan jordbrukskolonat. I praktiken torde dylik uppdelning icke alltid
låta sig med fördel genomföra. Kolonisationskommittén har för övrigt
själv utgått från, att de av kommittén angivna arealbestämmelserna borde
kunna jämkas efter ortsförhållanden, belägenhet och jordens beskaffenhet.
Jag anser, att jämväl hänsyn till de kolonatsökandes förmåga och personliga
önskningar ävensom tillgången i orten på arbetsförtjänst böra i viss mån
få bliva avgörande för tilldelningen av odlingsmark. Följaktligen finner
jag mig ej böra förorda bestämmelsen, att kolonat skola utläggas av två
skilda typer, utan jag förutsätter, att frågan om kolonatens storlek i vart
fall prövas i samband med uppgörande och fastställande av kolonisationsplanerna.

Emellertid torde vissa grundläggande huvudregler böra uppställas rörande
kolonatens tilldelning av odlingsmark. Härutinnan ansluter jag mig i
huvudsak till dem, som påyrkat införande av maximi- och minimigränser
för odlingsai-ealens storlek. De skäl, som från många håll — särskilt från
övre Norrland — anförts till stöd för uppfattningen, att arealtilldelningen
icke bör vara för snäv, torde i stort sett vara bärande, och anledning
synes ej föreligga för staten att vara alltför sparsam vid tillhandahållandet
av odlingsjord åt dem, som i ödemarken åtaga sig att bryta bygd. Jag
biträder därför det framställda förslaget om höjande av den lägre arealgränsen,
sex hektar, till omkring åtta hektar, något som dock icke bör
utgöra hinder att i särskilda fall — där grundad anledning därtill finnes —
göra avvikelser nedåt från den sålunda såsom allmän norm eljest gällande
minimiarealen. Även i fråga om den högre arealgränsen, femton hektar,
lärer någon förhöjning kunna ifrågasättas, och torde i detta hänseende böra
stadgas, att kolonats odlingsmark i regel icke bör överstiga sjutton hektar.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som ifrågasatts av kolonisationskommittén
och därjämte understrukits i åtskilliga yttranden torde
vidare vid utläggandet av kolonat böra beaktas, dels att möjligheter föreligga
för framtida tilldelning av ytterligare odlingsmark åt innehavare av
kolonat, där odlingsarealen ej uppgår till den nyss föreslagna maximigränsen
och behov av utvidgning föreligger, dels ock att kolonaten i regel utläggas
med hänsyn tagen till möjligheten att på ändamålsenligt sätt få frågan om
skolgången för kolonisternas barn ordnad.

Vad angår kolonatens utläggande i grupper, vill jag dock å andra sidan
framhålla, att det knappast torde vara tillrådligt med hänsyn till behovet
av tillgång på arbetstillfällen att — såsom vid försökskolonisationen understundom
ägt rum — på eu gång och på en och samma plats upplåta allt
för stort antal kolonat.

Vidare torde såsom eu självfallen regel vid utläggandet höra gälla, att
den odlingsmark, som tillägges kolonaten, verkligen är fullt duglig till odling.

<;y

Kungl. Maj:ts proposition Nr DO.

Emellertid torde i fråga om kolonatens tilldelning av odlingsmark uti de
grundläggande bestämmelserna blott böra stadgas,

att till kolonat bör läggas odlingsmark till den areal, som efter
prövning vid planläggandet av varje kolonisationsföretag linnes
erforderlig och lämplig, börande arealen odlingsmark i regel ej
understiga åtta hektar och ej överstiga sjutton hektar.

4. Tillgodoseende av kolonisternas virkesbehov (jämte frågan om
dispositionsrätten till skogen å kolonaten).

Under framhållande av att en kolonisation å kronoparkerna i Norrland och Kolonisation»•
Dalarna medför såsom oundviklig konsekvens förpliktelse för staten att sörja för, kommitténatt
innehavarna av de upplåtna jordbruken erhålla möjlighet att i nödig omfattning
förse sig med virke för såväl uppförande av behövliga åbyggnader
och dessas underhåll som täckande av övriga vid jordbrukets bedrivande
erforderliga virkesbehov, inbegripet bränsle, har kolonisationskommittén å sid.

153 — 177 i sitt betänkande ingående avhandlat kolonisternas virkesfråga.

Kommittén har därvid först lämnat en utredning om virkesbehovets stor- Kommitténs
lek, varav inhämtas i huvudsak följande. motivering

Engångsbehovet av virke — i kubikmeter fast mått — för kolonatets uttalanden,
bebyggande och iordningställande beräknades sålunda för kolonat av

	större typ	mindre
mangårdsbyggnad ........	..... 90	90
uthusbyggnad ...............	..... 170	90
hägnader ........................	..... 88	42
täckdikning .................	..... 23	10
summa 371	232.

Härtill borde dock läggas virkesbehovet för eventuellt uppförande av bagarstuga,
bastu och lador.

Det arliga virkesbehovet för underhåll av byggnader och hägnader ävensom
för hässjor och slöjd angåves till vid kolonat av

större typ mindre typ

underhåll av åbyggnader ... 5.6 3.5

» » hägnader............ 3.5 1.7

hässjor och slöjd .................... l.o l.o

summa 10. i 6.2

eller avrundat respektive 10 och 6, allt kubikmeter fast mått.

Efter sammanställning av tillgängliga uppgifter, kompletterade med av
kommittén själv verkställda undersökningar, beräknade kommittén, att vedbehovet
kunde anses komma att — efter olika förhållanden — variera mellan
20 och 35 kubikmeter fast mått per år och lägenhet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kommitté -majoriteten
om kolonatens
framtida
virkesbehov.

Sammanlagda årliga virkesbehovet uppskattades alltså till vid större kolonat
30 å 45 och vid mindre kolonat 26 å 41 kubikmeter fast mått.

I fråga om det sätt, varpå kolonistens engångsbehov av virke till byggnader
borde fyllas, har kommittén anfört i huvudsak följande.

I likhet med vad fallet vore beträffande skogstorp, odlingslägenheter samt
nybyggen inom Alträsk nybyggesområde borde staten avgiftsfritt på rot tillhandahålla
kolonist det byggnadsvirke, som erfordrades för uppförande av
de i byggnadsplan^! upptagna husen eller, om staten delvis utförde detta
arbete, för fullbordande av desamma. Därvid borde från kolonatets eller
detsamma närliggande kolonats område virke tagas i första hand från mark,
som vore avsedd till odling eller som toges i anspråk för beredande av erforderligt
gårdsutrymme på lägenheten. Därjämte borde det ankomma på kolonisationsledningen
att efter framställning medgiva utsyning av virke dels
för sådan utökning av de i byggnadsplanen upptagna husen, som erfordrades
för att tillfredsställa kolonistens behov av bostadsutrymme, dels ock till
bagarstuga och bastu, som kolonister var för sig eller gemensamt önskade
uppföra.

Beträffande sättet för fyllande av kolonistens årliga behov av virke till
underhåll, vedbrand m. m. har kommittén först behandlat tiden, varunder
kolonatet innehaves under nyttjanderätt. Härom anför kommittén i huvudsak
följande.

Under den tid, kolonist med nyttjanderätt brukade kolonatet, torde han
böra erhålla utsyning av dels virke, som efter besiktning visade sig vara
erforderligt såväl för underhåll av byggnader som ock till lador, hägnader,
täckdikning, hässjor, slöjd och dylikt, dels ock den kvantitet brännved, växlande
mellan 20 och 35 kubikmeter fast mått, som vid kolonatets anläggande
bestämts skola utgå till dess innehavare. Detta virke borde av kolonisten
avgiftsfritt efter anvisning få avhämtas från kronoparken, där det icke ansåges
böra uttagas från kolonatets område för att hindra, att skog, som vindfällts
eller skadats, måtte förstöras, eller da en god skogsvård fordrade avverkning
och denna kunde företagas, utan att det därigenom uppstode svårighet för
kolonisten att i framtiden fylla sitt virkesbehov från kolonatets område.

Frågan om sättet för täckande av kolonistens virkesbehov sedan kolonatet
förvärvats med äganderätt har kommittén funnit mera invecklad.
Härutinnan hava delade meningar gjort sig gällande inom kommittén.

Kolonisationskommitténs uttalanden och förslag hava i denna fråga
dikterats av kommittéledamöterna Ringstrand, Holmgren, Jonson, Grubbström
och Gabrielsson. Rörande den sålunda bildade majoritetens ståndpunkt
inhämtas av betänkandet i huvudsak följande.

Flera vägar för täckande av virkesbehovet sedan kolonisten förvärvat
lägenheten med äganderätt kunde erbjuda sig.

En tänkbar möjlighet vore att tilldela kolonatet så stort skogsområde,
att detsamma kunde lämna en uthållig avkastning, svarande mot hela
behovet. Vid rationell skogsvård torde härför erfordras omkring 27 till
30 hektar skogsmark. Emellertid talade flera skäl mot lämpligheten att
tilldela kolonat skogsmark till fulla behovet. Det vore ej välbetänkt, att
staten frånhända sig så stora skogsområden, vilka, rätt skötta, kunde giva
staten en alltjämt stegrad inkomst, för att lämna dem i händerna på personer,
av vilka i allmänhet ej kunde väntas, att de underkastade skogen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

«n rationell vård och hushållning. Den skog, som vid dylikt förslug skulle
falla inom skiftet, bleve kanske ej alltid lämplig för fyllande av kolonistens
virkesbehov — det kunde hända att den vore sammansatt av uteslutande
unga bestånd eller ock av blott gamla, övermogna och trögväxta träd. Ett
annat skäl mot detta förslag vore de svårigheter, som härvid skulle möta
för eu obemedlad eller mindre bemedlad kolonist att med äganderätt övertaga
dylik lägenhet, ty staten kunde ej vara villig att avhända sig skogsmark
utan någorlunda skälig ersättning. Skulle skogen avyttras till kolonisten
till gällande virkespris, bleve denne alltför högt skuldsatt. Visserligen
kunde såsom skäl för utläggande av större skogsskiften anföras bestämmelser
i lagen den 25 juni 1909 om inskränkningen i rätten att erhålla
ägostyckning, vari stadgades, bland annat, att hemmanslott, som vid
ägostyckning erhölle inägojord, skulle med hänsyn till den myckenhet husbehovsskog,
. som tilldelades lotten, vara tjänlig för jordbruk. Enär denna
bestämmelse tillämpades så, att den tilldelade skogen skulle vara tillräcklig
att fylla fastighetens hela virkesbehov, skulle man kunna påstå, att ifrågavarande
regler jämväl borde tillämpas A id upplåtelser av jordbruk från
statens marker. Men häremot kunde invändas, att vid ägostyckning av
enskildas jord någon garanti ej funnes, att den nybildade fastigheten annorledes
än från eget skogsskifte erhölle behövligt virke, under det att det
fälle av sig självt, att staten måste — pa ett eller annat sätt — tillse, att
kolonisten behörigen tillgodosåges beträffande behovet av husbehovsvirke.
Kolonisten borde ej löpa risk att sakna det nödiga husbehovsvirket. Kommittén
ansåge de starkaste skälen tala mot, att kolonatens hela virkesbehov
fylldes från egna skogsskiften.

Lika litet vore det att tillråda avsättande av skogsallmänning ur för liera
kolonat gemensamt. Detta skulle draga dyr administration.

Ej heller vore det att tillråda, att virkesbehovet tillgodosåges genom eu
o begränsad servitutsrätt på kronoparken. Genom servitutsavtal begränsades
statens möjligheter att i full utsträckning begagna sig av virkesmarknadens
läge. Skogshushållningen skulle härigenom i hög grad förryckas,
och möjligheterna att fullgöra skogsleveranser försvåras. Rätt till delning
av kolonat kunde medföra rätt till servitut av samma omfattning till delarna
som till det hela. Ett accepterande av servitutsprincipen vilade på
den förutsättningen, att kolonist icke kunde denna rätt förutan finna sin
drägliga utkomst ä kolonatet. Kommittén hyste den uppfattningen, att
kolonistens behov av virke ej borde tillgodoses genom ett för all framtid
bestående servitut å kronoparkerna.

Däremot ansåge kommittén, att virkesfrågan, sedan kolonatet förvärvats
med äganderätt, borde ordnas så, att dels skogsmark i mindre omfattning
inginge i fastigheten och dels vedbehovet tillförsäkrades kolonisten under
viss begränsad tid från kronoparken. I praktiken erhölle kolonaten — för
åstadkommande av formliga figurer — städse viss skogsmarkstilldelning.
Den sålunda för arrondering utlagda skogsmarken vore visserligen ej på
långt när tillräcklig för fyllande av hela virkesbehovet, men den beredde
kolonisten fördelen att ej behöva för varje obetydligt virkesbehov vända sig
till revirförvaltaren. Särskilt kunde gagnvirke tagas från berörda område.
Att angiva någon arealsiffra för den skogsmark, som sålunda borde tillläggas
kolonat, läte sig med de skiftande förhållandena ej göra. Den regeln
borde gälla, att för tillgodoseende — sedan kolonist förvärvat äganderätt
till kolonat — av dess behov av virke till underhåll av byggnader,
hägna der m. m. ett område, som under förutsättning av medelgod skötsel

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

beräknades kunna årligen avkasta 10 kubikmeter virke, tilldelades kolonat
av större typ, och ett område, som under samma förutsättning kunde beräknas
avkasta G kubikmeter virke, tilldelades kolonat av mindre typ.
Vidare borde kolonisten, sedan han förvärvat äganderätt till kolonatet, vara
berättigad att från kronoparken avgiftsfritt efter anvisning — tills 30 år
förflutit från kolonatets första upplåtande — erhålla dels den kvantitet
bränsle, som vid kolonatets upplåtande bestämdes skola utgå till dess innehavare,
dels det virke, som erfordrades för läggande av täckdiken samt
till lador, som befunnes behövliga för grödans förvarande. I de fall, då den
kolonatet tilldelade skogsmarken ej kunde fylla dess gagnvirkesbeliov, borde
åt kolonisten under förenämnda tidrymd intill 30 år från upplåtelsen från
omgivande kronopark utsynas vad som härutinnan kunde brista, varvid
dock efter beprövande av kolonisationsarbetets ledning lämpligt avdrag
bordo göras å den kolonisten från kronoparken tillkommande brännved.

Beservatiou
inom kommittén.

Mot kommitténs förslag att kolonisters rätt till ved och husbehovsvirke
skulle begränsas till 30 år från kolonatets första upplåtande hava fyra av
kommitténs ledamöter — herrar Hellström, Lundström, Haglund och Wikström
— anmält reservation. Den sålunda bildade minoriteten har å sid.
350—353 i betänkandet utvecklat sin ståndpunkt, varav inhämtas i huvudsak
följande.

Statsmakterna hade vid den lagstiftning, som avsett ny fastighetsbildning
å enskild jord i Norrland samt upplåtande av enskild mark till brukande
av andra, tillämpat regeln, att fastigheterna, i den mån detta läte
sig genomföras, skulle förses med nödig liusbehovsskog eller på annat sätt
beredas tillgång till ved och husbehovsvirke. Vid prövning av ansökan om
ägostyckning enligt lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla
ägostyckning fordrade vederbörande länsstyrelse i allmänhet eu skogsareal av
15—30 hektar. Även den norrländska arrendelagen den 25 juni 1909 gåve
uttryck åt samma grundsats beträffande brukares virkesbeliov. Det vore ej
blott principiellt oriktigt utan även en fara för hela den s. k. norrlandslagstiftningen,
om staten själv undandroge sig motsvarande förpliktelser. De skäl,
som kommittémajoriteten anfört mot grundsatsen, att fastigheterna skola uttryckligen
tillförsäkras rätt till framtida virkesbeliov, vore alldeles desamma,
som av enskilda fastighetsägare i Norrland anförts och anfördes mot motsvarande
skyldigheter enligt norrlandslagstiftningen. Även om det nu värdelösa
vedvirket å kronoskogarna — vilket i oöverskådliga mängder läge och
ruttnade ned — i eu framtid Ange det av kommittémajoriteten beräknade
höga handelsvärdet, torde staten nog ändå bliva tvungen att utan ersättning
lämna vedvirke till kolonisterna. Att med det i här ifrågavarande
trakter rådande klimatet upprätta jordbruk utan tryggad rätt till vedbrand
från den skogsmark, å vilken de voro anlagda och för vars rationella skötsel
de till stor del kommit till, vore en tanke, som reservanterna ej kunde
skänka sin anslutning. Bosättningen bleve under alla förhållanden sä gles,
och nödigt avfallsvirke vore att — utan risk för gagnvirkestillgången å skogen
— tillgå för ved, hägnader, hässjor, täckdicken o. d. Annorstädes än
från den omgivande kronoparken kunde kolonisterna ej rimligen hämta sitt
behov av ved och husbehovsvirke. Det vore att överskatta jordbruksmöjligheterna
i dessa trakter, om man utginge från, att kolonaten skulle giva så
rik avkastning att tillfälle lämnades till inköp av ved och husbehovsvirke.

För att i största möjliga män taga hänsyn till de från skogsmannahåll
framförda betänkligheterna mot s. k. evighetsservitut å statsskogarna, hade

Kungl. Maj:ts proposition Nr DO.

reservanterna i kommittén föreslagit, att rätten till bränsle samt virke till
täckdiken och lador tillerkändes kolonisterna för all framtid, men att kvantiteten
av det bränsle, som vid kolonatets första upplåtande må hava bestämts
att utgå till dess innehavare, i första hand bestämdes för en tidrymd
av allenast 30 år och att efter den tidens utgång kvantiteten av det
fria bränslet reglerades för en ny 30-årsperiod, efter vilken ny reglering
åter företoges o. s. v.

I det av kolonisationskommittén framlagda utkastet till lag angående kolonisationsåtgärder
å kronoparker i. Norrland och Dalarna (sid. 328 IT. i betänkandet)
har kommittén beträffande virkesfrågan utformat följande be.
stämmelser:

(2 §) »Utöver odlingsmarken bör kolonat tilldelas så stor areal skogsmark
som erfordras för att av densamma må kunna, under förutsättning av medelgod
skötsel, utvinnas en årlig virkesavkastning av, så vitt angår större kolonat,
tio och, vad beträffar mindre kolonat, sex kubikmeter, allt fast mått.»

(12 §, under avdelningen nyttjanderätt till kolonat.) »Skall kolonat bebyggas
genom kolonistens försorg, är han berättigad att, efter anvisning av
vederbörande skogstjänsteman, uttaga erforderligt byggnadsvirke från skogen
å de delar av kolonatet, som utgöres av odlingsmark eller avses till
tomtplats, eller, i den mån virkestillgången å nämnda delar av kolonatet
finnes otillräcklig, från skogen å motsvarande delar av närliggande kolonat
eller å angränsande del av kronoparken. Skall kolonatet bebyggas genom
statens försorg, må kolonisten i den ordning nyss sagts från skogen å kolo.
natet eller kronoparken uttaga för verkställande av på kolonisten ankommande
kompletterings- och inredningsarbeten erforderligt virke.

I övrigt skall kolonist vara berättigad att å kolonatets skog eller å kronoparken,
efter anvisning av vederbörande skogstjänsteman, uttaga virke till
husbehov ävensom bränsle, allt i enlighet med vad vid kolonatets upplåtande
närmare bestämmes.»

(25 §, under avdelningen om inlösen av kolonat.) »I köpekontrakt---

skola intagas erforderliga förbehåll om servitut till förmån för såväl kronoparken
eller därå belägna fastighet som den försålda lägenheten---.

Å andra sidan skall ägaren av den försålda lägenheten, om och i den
mån så finnes nödigt, tillerkännas rätt att å kronoparken efter anvisning
årligen taga viss myckenhet husbehovsvirke och bränsle, vilken rätt dock
ej må utsträckas att avse längre tid än till och med trettio år från den
dag, kolonatet först tillträddes ----.»

Enligt vad nyss anförts x hade inom kommittén reservation anmälts mot
förslaget i vad det avsåge bestämmelser i sistnämnda under 25 § omförmälda
hänseende.

De, som yttrat sig i föreliggande fråga om kolonisternas virkesbehov,
hava så gott som uteslutande behandlat det spörsmål, som inom kommittén
varit föremål för delade meningar, nämligen i vad mån och på vad sätt

Författnings*

förslag.

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Utlåtanden
till stöd för
kommittémajoritetens

förslag.

kolonatens innehavare borde tillförsäkras husbehovet av virke, inberäknat
brännved, under tiden sedan kolonatet förvärvats med äganderätt. Vad kommittén
i övrigt uttalat och föreslagit i virkesfrågan, har praktiskt taget ej
givit anledning till erinran.

Till förmån för kommittémajoritetens ståndpunkt hava följande myndigheter
och korporationer uttalat sig, nämligen domänstyrelsen, lantbruksakademien,
landstingens norrlandskommitté, Jämtlands läns landsting samt länsstyrelsen
i Jämtlands län (i yttrande 1922 av dåvarande landshövdingen
Widén) ävensom, i vad frågan anginge kolonat av mindre typ, Gävleborgs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Anslutning till minoritetens förslag eller till den tanke, som legat till
grund för detta, har givits av lantbruksstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelsen
i Norrbottens län, samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och egnahemsnämnd samt länets landsting, länsstyrelsen i Västerbottens län
(i yttrande 1922 av dåvarande landshövdingen Schotte) samt sagda läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och egnahemsnämnd samt länets landsting,
länsstyrelsen i Jämtlands län (i yttrande 1924 av landshövdingen Linnér),
länsstyrelsen i Västernorrlands län och samma läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och egnahemsnämnd, länsstyrelsen i Gävleborgs län
och detta läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — det senare i vad
frågan avsåge större kolonat —, Kopparbergs läns landsting, nationalföreningen
mot emigrationen, representanter för Piteå älvdals skogstorpareförening
in. fl., ombudsmannen hos Alträsks nybyggesnämnd konsulenten

S. Westelius samt ett möte med kolonister i Boden den 4 januari 1925.

Ur de uttalanden, som fällts till stöd för kommittémajoritetens förslag,
torde följande böra återgivas.

Jämtlands läns landsting har ansett, att för iakttagande av nödig sparsamhet
majoritetens förslag om begränsning av den avgiftsfria rätten till virke
till 30 år torde böra följas. En förutsättning härför vore dock givetvis, att
staten även därefter tillsåge, att detta behov fylldes utan att kolonisten onödigt
betungades.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande 1922 givit sin fulla
anslutning till kommitténs uppfattning och liar ansett sig ej kunna gå med
på reservanternas mening att lägga virkesbehovets fyllande på den angränsande
kronoparken såsom ett stadigvarande servitut. Det vore omöjligt
att överblicka förhållandena för längre tid framåt samt mycket svårt att få
bort ett eu gång pålagt dylikt servitut, som befunnes skadligt eller Underligt.
Efter de 30 åren borde det ej möta någon svårighet för kolonisten att
skaffa sig den del av virkesbehovet, vartill skogen på det till honom upplåtna
området ej lämnade tillgång. Under denna tid kunde för övrigt sådana
förändringar hava inträtt i fråga om värmebehovets fyllande, att detta väsentligen
inverkade på sättet för ett rationellt ordnande av förevarande angelägenhet.
Reservanternas jämförelser med den förpliktelse, som hade ålagts
enskilda skogsägare genom de norrländska ägostycknings- och arrendelagarna,
syntes mindre adekvata. Enligt den förra lagen gällde det tilldelning av
skogsmark med äganderätt utan att skogsmarkens sedermera utrönta otillräcklighet
komme att föranleda till skyldighet för skogsägaren att utfylla

Kiui

7f>

dot felande. 1 den senare lagen gällde det arrendeupplåtelse allenast för
vass begränsad tid, efter vilken tids utgång nya förfoganden angående egendomen
kunde vidtagas.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — beträffande
frågan om virkestilldelningen för de mindre kolonaten — framhållit,
att innehavaren på ett kolonat av denna tvp borde betraktas som skogsarbetare
i huvudsak och komma därför att vara lösare fäst vid hemmet än
en vanlig .jordbrukare. Han torde kunna med mindre saknad lämna sitt
kolonat, om ogynnsamma existensmöjligheter inträdde. Då å andra sidan
det läge; i statens välförstådda intresse att bibehålla å kronoparkerna redan
förvärvade duglige kolonister-skogsarbetare, tvingades staten att tillgodose
dessas behov av nödigt virke och vedbrand. Från social synpunkt borde
dock kunna ifrågasättas, om ej eu fullt tryggad skogstilldelning vid kolonatbildningen
vore lyckligast.

Lantbruksakademien har ansett, att, när 30 år förflutit, kolonistens ställning
borde kunna vara sådan, att han ej längre vore beroende av att kostnadsfritt
erhålla sin ved av staten. De skogsarealer, som skulle tilldelas
kolonaten, vore i övrigt ej så obetydliga, att ej skogen å desamma med förståndig
skötsel borde kunna förse kolonisterna med huvudparten av deras
ved. Skulle dessa efter 30 års förlopp behöva inköpa eu eller annan kubikmeter
ved årligen av kronan, torde detta kunna ske på sä billiga villkor,
att hela saken ej bleve ekonomiskt kännbar för kolonisterna. Skulle det för
övrigt vid sagda tidpunkt visa sig, att rätten till bränslefång å kronoparken
vore nödvändig, torde intet hinder finnas för att statsmakterna då toge under
omprövning, om sådan rätt ånyo borde beviljas. Däremot torde inga skäl
föreligga att redan nu generellt meddela sådan rätt.

Domänstyrelsen har anfört, att, då kolonaten tillkommit genom statens
åtgöranden och med stöd av statsmedel, intet tvivel torde böra råda därom,
att icke staten, även efter de 30 årens förlopp, ansåge sig pliktig att fortfarande
lämna kolonisterna visst stöd och att sålunda bland annat vidtaga
sådana dispositioner, att kolonisternas behov av brännved m. in., om det icke
på annat sätt kunde fyllas, tillgodosåges genom virkesfångst å kronoparken
mot — eller måhända utan — särskild ersättning. Att i detta avseende
redan nu lämna vissa medgivanden för denna jämförelsevis avlägsna tid
Ange domänstyrelsen på det bestämdaste avråda.

Landstingens norrlandskommitté har — under framhållande att ständiga
skogsservitut enligt all erfarenhet medförde olägenheter — funnit kommitténs
förslag vara framför andra värt beaktande.

De myndigheter och korporationer, som — enligt vad nyss nämnts — anslutit
sig till reservationen, hava till stöd för uppfattningen, att kolonisterna
borde för all framtid tillförsäkras rätt till brännved och husbehovsvirke, i
allmänhet anfört samma synpunkter, som de av reservanterna framförda. Ur
de nu berörda yttrandena torde följande böra återgivas.

Utlåtand&ii
till stöd för
reservanternas
ståndpunkt.

Landstinget i Västerbottens lön har förklarat sig hysa den uppfattning,
att det vore nödvändigt för den norrländska jordbrukaren i allmänhet och i
synnerhet för den, som vore bosatt i Lappmarken med dess långa vinter och
kalla klimat, att hava tillgång till nödig vedbrand och husbehovsvirke utan
att härför behöva vidkännas kontanta utgifter. Frånvaron av denna naturaförmån
torde för det allmänna betraktelsesättet, åtminstone inom övre Norrland,
framstå såsom en av de mest betydande olägenheter, med vilka en
mindre jordbruksegendom kunde vara behäftad, och som därför i hög grad

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

minskade egendomens bärighet och dess värde. Landstinget anslöte sig principiellt
till reservanternas ståndpunkt; dock kunde de tidsperioder, för vilka
en reglering av själva kvantiteten av detta kostnadsfria skogsfång skulle
gälla, lämpligen bestämmas till 15 år.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som i sak
biträtt reservationen, har ifrågasatt om icke — till förebyggande av missbruk
— veden efter den första 3O-årsperiodens slut borde av kolonisterna
ersättas efter ett lågt beräknat pris, som borde bestämmas för samma tidrymd,
för vilken vedkvantiteten bestämdes. Dylik period borde kunna
sättas till 15 år åt gången.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i yttrande 1922 i stort sett givit
sin anslutning till vad länets ortsorgan sålunda anfört.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt 1924 i ämnet avgivna utlåtande
erinrat, att den speciella norrlandslagstiftningen vilade på tanken, att jordbruksfastigheterna
i Norrland borde utrustas med tillräcklig husbehovsskog.
När vid äldre försäljningar från enskilda andra principer blivit tillämpade,
hade detta icke sällan framkallat svårigheter enligt vad erfarenheten givit
vid handen. Under sådana förhållanden syntes det föga lämpligt, att staten
vid bildandet av nya jordbruk följde eu motsatt grundsats än den, som fått
uttryck i nyss åsyftade lagar. Även i detta avseende hade det betydelse,
om huvudvikten lades på tillgången till skogsarbetare eller på jordbruksnybildningen.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit, att
anmärkning med fog kunde riktas mot förslaget om tillmätande av skogsmark
åt de större kolonaten. Efter de första 30 åren inträdde en viss
otrygghet för kolonisten i fråga om förseendet med virke, iiven om det
kunde anses antagligt, att kolonatets innehavare framgent skulle äga möjlighet
att få inköpa nödigt virke från kronoparken. Då en fullt tryggad
tillgång till husbehovsvirke och vedbrand innebure ett naturligt stöd för
jordbruksnäringen i Norrland, vore det oklokt, om vid jordbrukskolonisationen
på kronoparkerna detta stöd ej skulle tillgodoses kolonaten. Förvaltningsutskottet
delade sålunda — vad anginge de större kolonaten — i
huvudsak reservanternas synpunkter, men ville dock ifrågasätta, huruvida
ej vid tillmätandet av skogsmark till större kolonat skogstilldelningen lämpligen
borde avpassas med hänsyn till kolonisternas hela beräknade behov
av virke och vedbrand.

Socialstyrelsen har framhållit, att det vore ett känt förhållande, att åtminstone
i Norrlands skogsbygder jordbruk ej kunde med fördel bedrivas
annat än i samband med och med stöd av skogsbruk å viss ej alltför knapp
areal. Det syntes mindre lämpligt att genom att förvägra den norrländske
ödemarksnybyggaren egen brännskog ställa honom för all framtid i en av
arbetsgivaren beroende skogsarbetares ofria ställning.

Lantbruksstyrelsen, som odelat anslutit sig till reservanternas synpunkter,
har medgivit, att servitut visserligen kunde anses olämpligt, men olägenheterna
liärav torde uppvägas av fördelarna. Genom att kolonisterna uttryckligen
tillförsäkrades rätt att få sitt framtida behov av virke tryggat,
skapades eu ytterligare förutsättning för kolonisationens bestånd.

Representanter för Piteå älvdals skogstorpareförening in. fl. hava framhållit,
att, om kolonisationen skulle kunna gå framåt, måste dels ett fullt
tillräckligt skogsskifte avsättas att tilldelas kolonist, då han köpte kolonatet,
och dels under hela arrendetiden tillräcklig tilldelning av ved och virke
erhållas. Det vore ett livsvillkor för kolonisterna, att statsmakterna bifölle

Kanyl. Maj:In proposition Nr 90.

åtminstone vad reservanterna yrkat. Tilldelningen av virke — i ena eller
andra formen borde vara sfi stor, att kolonisten kunde sporras till ett
förståndigt handliavande av denna sak genom utsikten att kunna få möjlighet
att sälja något — vilket borde vara tillåtet — och därigenom erhålla något
tillskott till sin torftiga inkomst.

Vid det i Boden den i januari 1925 avhållna kolonistmötet uttalades,
att skogstilldelningen borde ske i form av dels bestående servitut å kronoparken
och dels viss tilldelning av skog, som vid köpet överginge i kolonistens
ägo. penna senare skogstilldelnings storlek borde eventuellt avpassas
med hänsyn till verkställd uppodling. Tilldelningen borde under
alla förhållanden tillmätas pa sådant sätt, att den något överskrede kolonistens
eget behov. Skog, som avverkades för visst områdes uppodling,
borde gratis tillfalla kolonisten, som borde äga att därmed förfara efter
gottfinnande.

Ombudsmannen hos Alträsks nybyggesnämnd konsulenten S. Westelius
har framhållit, att husbeliovsvirke vore och med all sannolikhet förbleve en
så viktig artikel för kolonisterna, att någon tidsbegränsning vidkommande
hela deras behov därav under inga omständigheter borde uppställas. Ett
beslut i överensstämmelse med kommitténs förslag i frågan, komrne med
allra största sannolikhet att få allvarsamma följder för kolonisationen på
enskild mark, och tendenser till sådana funnes redan. Under vilka former
virkesbehovet skulle säkerställas, borde prövas vid varje kolonisationsområde
Vid närmare undersökning på respektive områden skulle det med sannolikhet
visa sig, att det för staten bleve förmånligast att avsätta i ett fall
gemensam skogsallmänning och i ett annat fall särskilt skogsskifte för
varje kolonat; i ett tredje fall kunde det vara lämpligare att lämna evighetsservitut,
som tillförsäkrade kolonisterna deras hela behov av husbehovsvirke
från kronoparken. Med tanke på de stora förråd av vindfälld skog,
torr och annan skadad skog jämte lövskog, som i stor utsträckning funnes på
.Norrbottens läns kronopark^- samt genom den i utsikt ställda rationellare
skogsvården, torde många skäl tala för användande av dylikt servitut. Det
erforderliga virket till kolonisterna för vedbrand torde i mycket stor utsträckning
kunna fyllas genom dylik skog, och icke- föraktliga mängder ved kunde
hopsamlas på hyggena i form av toppändar och grövre kvistar. Gallringsvirke
torde kunna erhållas till stängsel-, hässje- och täckdikesvirke. På de flesta kolomsationsområdena
skulle mycket stor del av kolonisternas virkesbehov vid
lamnande av evighetsservitut med stor visshet kunna fvllas av för staten i
det närmaste värdelöst virke.

Jag har intet att erinra mot vad kolonisationskommittén föreslagit i fråga Departement*-om tilldelning av virke åt kolonist dels för uppförande å kolonatet av er- chefmforderligen
åbyggnader och dels för fyllande av det årliga behovet under
den tid, kolonist med nyttjanderätt brukar kolonatet, av vedbrand samt av
virke till underhåll av byggnader och till lador, hägnader, täckdikning,
hässjor och slöjd. Sålunda torde kolonist böra vara berättigad att, efter
utsyning genom vederbörande skogsstatstjänsteman och i den mån byggnadsarbeten
åligga kolonisten, avgiftsfritt erhålla byggnadsvirke, som erfordras
till de byggnader, som prövas böra å kolonatet uppföras, att uttagas från
skogen å de delar av kolonatet, som utgöras av odlingsmark eller avses till
tomtplats, eller, i den man virkestillgången å nämnda delar av kolonatet

78 Kun yl. Maj :ts proposition Nr .90.

finnes otillräcklig, från skogen å motsvarande delar av närliggande kolonat
eller å angränsande del av kronoparken, samt att under den tid, kolonatet
ar upplåtet med nyttjanderätt, efter utsyning eller anvisning genom vederbörande
skogstjänsteman, avgiftsfritt från kolonatets skog eller från kronoparken
uttaga dels virke till husbehov, såsom för underhåll av åbyggnader
och till hägnader, täckdikning, hässjor, lador och dylikt, dels efter särskilt
beprövande virke till bagarstuga och badstu, dels ock brännved. Vid kolonatets
upplåtande torde i vart fall böra närmare bestämmas de kvantiteter
husbehovsvirke och brännved, som sålunda böra få uttagas av kolonisten,
därvid i huvudsak torde böra iakttagas vad kolonisationskommittén härutinnan
föreslagit. Till brännved torde kolonist därvid böra åtnöja sig med
klenare gallringsvirke, vindfälld eller torr skog, toppar och grenar eller
annat dylikt rensningsvirke.

Vad därefter angår kolonisternas förseende med husbehovsvirke och brännved
sedan kolonaten förvärvats med äganderätt, ansluter jag mig i princip
till den ståndpunkt, som intagits av reservanterna inom kolonisationskommittén
liksom av flertalet myndigheter, nämligen att det i görligaste mån
bör sörjas för, att de av kolonaten bildade jordbruksfastigheterna i framtiden
hava tillgång till åtminstone det mest oundgängliga virkesbehovet.
Det torde vara en angelägenhet av den allra största vikt, att den norrländske
jordbrukaren i här ifrågakommande trakter icke bliver i avsaknad av
sådana nödvändighetsartiklar som husbehovsvirke och brännved. Sedan
kolonaten av staten försålts, torde de härav bildade lägenheterna böra, så
långt möjligt är, jämställas med andra självständiga jordbruksfastigheter
i orten och frigöras från allt för stort beroende av staten såsom ägare till
den kringliggande skogsmarken. Jag tvekar följaktligen icke att föreslå,
att varje kolonat vid skeende upplåtelse med äganderätt tilldelas visst skogsskifte,
varifrån fastighetens huvudsakliga virkes- och vedbeliov må kunna
fyllas. Kolonisationskommittén har föreslagit, att till kolonaten skulle läggas
ett skogsskifte av blott den storlek, att därifrån kunde — under förutsättning
av medelgod skötsel — utvinnas eu årlig virkesavkastning av respektive
sex och tio kubikmeter fast mått vid kolonat av den föreslagna mindre
och större typen. Detta skulle dock motsvara allenast 1/5 å V3 av det av
kommittén beräknade hela årliga virkesbehovet. Med hänsyn till önskvärdheten
ur olika synpunkter, att kolonaten tillförsäkras åtminstone någorlunda
tryggad virkestillgång, och då evighetsservitut på kronoparkerna icke. torde
vara att tillråda, anser jag mig böra ifrågasätta, att kolonaten tilldelas
något större skogsskiften än vad kommittén ifrågasatt. Jag förordar, att
så stor areal skogsmark — utöver odlingsarealen — tilldelas varje kolonat.
att därifrån må kunna, under förutsättning av medelgod skötsel, utvinnas
en årlig virkesavkastning av femton till tjugufem kubikmeter fast mått,
börande arealen inom dessa gränser i vart fall avpassas med hänsyn till
kolonatets areal av odlingsmark och övriga på frågan inverkande förhållanden.

7!)

Kungl. Mnj:ts proposition Nr DO.

Jas biträder det av kommittén framlagda förslaget, att kolonist därjämte
berättigas att, även sedan han förvärvat äganderätt till kolonatet, från kronoparken
avgiftsfritt efter utsyning eller anvisning genom vederbörande skogsstatstjänsteman,
tills 30 ur förflutit från kolonatets första upplåtande, erhålla
den kvantitet liusbehovsvirke och brännved, som möjligen erfordras till
utfyllnad av avkastningen från kolonatets skogsskifte, börande vad kolonisationskommittén
i hithörande hänseende föreslagit i huvudsak tillämpas. Under
förutsättning att kolonisten vinnlägger sig om en god skogsvård och att
han även, sedan rätten att erhålla utsyning från kronoparken upphört,
fyller sitt bränslebehov med mindervärdigt virke från kronoparken, vilket
han för en ringa penning torde kunna erhålla, och därigenom blir i tillfälle
att försälja något gagnvirke, bör genom här föreslagna anordningar
avkastningen från det kolonist tilldelade skogsskiftet åtminstone i det närmaste
lämna täckning för virkesbehovet.

I de grundläggande bestämmelserna för den fortsatta kolonisationsverksamheten
torde i fråga om tillgodoseendet av kolonisternas virkesbeliov
följande böra stadgas:

Kolonist vare berättigad att, efter utsyning genom vederbörande
skogsstatst jänsteman och i den mån byggnadsarbeten åligga kolonisten,
avgiftsfritt erhålla byggnadsvirke, som erfordras till de byggnader,
som prövas böra å kolonatet uppföras, att uttagas från skogen å
de delar av kolonatet, som utgöras av odlingsmark eller avses till
tomtplats, eller, i den mån virkestillgången å nämnda delar av
kolonatet finnes otillräcklig, från skogen å motsvarande delar av
närliggande kolonat eller å angränsande del av kronoparken.

Kolonist vare vidare berättigad att, under den tid han innehar
kolonatet med nyttjanderätt, efter utsyning eller anvisning genom
vederbörande skogsstatstjänsteman avgiftsfritt från kolonatets skog
eller från kronoparken uttaga virke till husbehov ävensom bränsle,
allt i enlighet med vad vid kolonatets upplåtande närmare bestämmes.

Utöver odlingsmarken bör kolonat tilldelas sä stor areal skogsmark,
som erfordras för att av densamma må kunna, sedan kolonatet
överlåtits med äganderätt till kolonist och under förutsättning
av medelgod skötsel, utvinnas en årlig virkesavkastning av
från omkring femton till omkring tjugufem kubikmeter fast mått,
börande arealen skogsmark inom dessa gränser i vart fall avpassas
med hänsyn till kolonatets areal av odlingsmark och Övriga
på frågan inverkande förhållanden.

Ägaren av den utav kolonatet bildade fastighet må, i den mån
så finnes nödigt, berättigas att å kronoparken efter anvisning taga
viss i vederbörande upplåtelsehandling bestämd myckenhet husbehovsvirke
och bränsle, gällande denna rätt till och med trettio år
från den dag, kolonatet första gången uppläts.

Frågan om
dispositionsrätten
till
skogen å
kolonat.

Koloniaations kommittén.

Domän styrelsen.

80 Knuff!. Maj:ts proposition Nr 90.

Å sid. 246—253 i kolonisationskommitténs betänkande avhandlas frågan
om dispositionsrätten till skogen å kolonaten, varav inhämtas i huvudsak
följande.

Ehuru enligt kommitténs förslag blott ett jämförelsevis litet skogsområde
skulle tilldelas varje kolonat, torde förfoganden dock vara av nöden, som
förhindrade spekulationen att omhändertaga dylikt område och göra det till
föremål för en skövling, vilken skulle göra statens avsikter med upplåtelsen
om intet. Under den tid, som kolonist innehade kolonatet på arrende, förelåge
ingen fara i detta hänseende. Sedan kolonist förvärvat äganderätt till
kolonatet vore däremot dylik fara långt ifrån utesluten, därest ej densamma
avvärjdes genom särskild lagstiftning. Gällande skogslagar uppfyllde enligt
kommitténs förmenande ej de fordringar, som borde uppställas rörande
skogshushållningen å kolonaten, och hade kommittén därför utarbetat ett
förslag till förordning angående dispositionsrätten över skogen å kolonat,
som försålts från kronan. I enlighet härmed skulle avverkning av skog å
kolonat få bedrivas i allmänhet endast till fastighetens husbehov. Bleve
emellertid skog å kolonatet vindfälld eller annorledes skadad och kunde sådan
skog ej för fastighetens behov tillvaratagas, innan den toge ytterligare
skada, eller skulle eljest skogstillgången å kolonatet komma att överstiga
vad med tillämpning av en uthållig skogshushållning för fastighetens framtida
behov kunde beräknas erforderligt under närmaste fem år, skulle sådant
överskott efter vederbörlig utsyning få av ägaren avverkas till fritt
förfogande. Förslaget innehölle därjämte bestämmelser angående ordning
för verkställande av stämpling, angående beslags- och åtalsrätt, straffpåföljd
för brott mot givna föreskrifter m. m.

Det av kommittén upprättade förslag till förordning angående disposi
tionsrätten över skogen å kolonat finnes intaget å sid. 338—340 i kolonisationskommitténs
betänkande.

I det utlåtande den 28 maj 1924 med förslag till kolonisation å kronoparker
i Norrland och Dalarna, som domänstyrelsen avgivit med anledning
av Kungl. Maj:ts uppdrag den 11 november 1923, har styrelsen i nu föreliggande
fråga anfört i huvudsak följande.

Då enligt styrelsens förevarande förslag särskilda skogsmarksområden icke
skulle tilldelas kolonaten, utan till kolonat komme att av skogsmark höra
allenast den jämförelsevis ringa areal, som eventuellt kunde falla inom kolonatets
gränser, på det att detsamma måtte erhålla lämplig figur, ansåge styrelsen
för sin del, att särskild författning med bestämmelse i fråga om dispositionsrätten
över skogen a kolonat icke vore erforderlig.

Efter försäljning komme kolonat eventuellt tillhörande skogsmark med
därå växande skog att vara underkastad bestämmelserna i antingen förordningen
angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker m. fl. områden eller ock gällande skogsvårdslag, beroende
på inom vilken ort kolonatet vore beläget. Det torde vara önskvärt, att, i
den mån så ske kunde, ensartade bestämmelser gällde för all enskilde tillhörig
skogsmark inom en och samma ort, och syntes hinder icke finnas för
att nu ifrågavarande områden löde under förenämnda skogsförfattningar.
Skulle skog på grund av vindfällning, torka eller annan påkommen skada
behöva avverkas och densamma i undantagsfall icke skulle erfordras för

Kun ut. Maj: fn proposition Nr 90. SI

fastighetens husbehov, bordo dock hinder ej läggas för att ägaren i vederbörlig
ordning matte kunna erhålla tillstånd till skogens avverkning för
fritt förfogande.

Då emellertid jämlikt förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning
å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens luns lappmarker
m. fl. områden utsyning av barrträd för avverkning till annat ändamål än
fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov skulle
verkställas enligt avverkningsplan, torde ej heller utsyning till avsalu av
eventuellt uppkommen torrskog eller dylikt kunna ske, utan att avverkningsplan
funnes uppgjord för skogen. Uppgörande av avverkningsplaner
för de små skogsmarksarealer, som kunde tilläggas inom lappmarkerna upplåtna
kolonat, syntes dock ur praktisk synpunkt icke böra ske. Det syntes
för den skull vara erforderligt, att förenämnda förordning kompletterades
med följande stadgande, vilket syntes kunna intagas som en särskild paragraf,
20 §:

»Vad i denna förordning stadgas om avverkningsplan gäller icke beträffande
kolonat, där utsyning avser vindfälld, torr eller eljest skadad skog.
Utsyning må icke ske, om virket erfordras för fastighetens behov.»

Jag vill erinra därom, att efter försäljning kolonats skogsmark kommer
med därå växande skog att underkastas antingen förordningen den 18 juni
1915 angående utsyning ä viss skog inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker in. fi. områden eller ock 1923 års skogsvårdslagar. I förra
fallet torde tillräcklig garanti finnas mot skövling av kolonatens skog, medan
i senare fallet all risk i detta hänseende ej torde vara utesluten. Jag kommer
därför, i syfte att skydda statens intresse så länge köpeskillingen för kolonat
är ogulden, att senare föreslå det köpevillkor, att staten må äga påfordra
omedelbar inbetalning av ogulden köpeskilling jämte ränta, därest kolonist
avverkar skog å kolonatet annorledes än till husbehov eller till försäljning
efter utsyning, och torde det ankomma på vederbörande länsstyrelse att träffa
anordning för utsynings verkställande i fall, då dylik enligt gällande lag ej
behöver ske. Då jag vidare anser, att de av kolonaten bildade fastigheterna
böra så vitt möjligt jämställas med andra i enskild ägo varande mindre
jordbruksfastigheter i orten och då ej några särskilt vägande skäl anförts
till stöd för införande av särlagsstiftning rörande skogsvården å kolonaten,
avstyrker jag föreliggande förslag om införande av särskilda
bestämmelser angående dispositionsrätten över skogen å kolonat.

5. Betesfrågan.

I kolonisationskommitténs betänkande behandlas betesfrågan å sid. 200—
204. I ämnet föreslår kommittén följande under 13 § i det uppgjorda lagutkastet
intagna bestämmelser:

»Då kolonat första gången upplåtes, skall, i den mån så prövas erforderligt,
kolonist tillerkännas rätt till bete för hästar och nötkreatur å angränsande
del av kronoparken. Sådan betesrätt må dock ej äga rum för större
antal dylika kreatur, än som med avkastningen av kolonatet därå vinterBihang
till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. SO höft. (Kr 90). (i

Departements chefen.

Kolonisations kommittén.

Författnings förslag.

Kommitténs
motivering
och uttalanden.

Yttranden.

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

födas, och oiä ej hallar upplåtas oiad avsaanda å mark, varast bataiida av
kreatur skulle förorsaka märkligt hinder för återväxt av skog.»

Av kommitténs uttalande i betesfrågan inhämtas i huvudsak följande.

I de trakter av Norrland och Dalarna, för vilka kolonisationen både sin
största betydelse, vore betesfrågans ordnande en mycket viktig faktor i jordbruksdriften.
I Norrlands skogsbygder, med där i allmänhet förekommande
extensiva boskapsskötsel, utgjordes betesmarken i allmänhet av den gården
omgivande skogen. Beträffande kronoparkerna torde emellertid det redan
förut knappa skogsbetet därstädes komma att, genom efter hand skeende
kulturåtgärder av skilda slag, bliva högst otillräckligt. Skogsbete fyllde
icke heller under alla förhållanden anspråken på ett ur jordbrukssynpunkt
ändamålsenligt bete. En höjning av skogsvårdens intensitet fordrade därjämte
viss inskränkning i betesgången å skogen.

Man borde söka tillgodogöra sig erfarenheterna från betesdrift å mångåriga
betesvallar. Välskötta betesvallar erbjöde djurägaren stora fördelar;
de lämnade hög avkastning per areal samt gåve djuren — trots den erforderliga
ringa arealen — tillfälle till rörelse. Kommittén ansåge, att anläggandet
av betesvallar inom kolonatets område — huvudsakligen å torvjord
— vore den utväg, som bäst tillgodosåge behovet av betesmarker.

Till dess kolonisten kunde förväntas hava hunnit å kolonatet utföra de
arbeten, som vore av nöden för att betandet mätte kunna begiänsas till kolonatets
område, vore det dock nödvändigt att bereda honom rätt att beta sina
kreatur å kronoparken. Dylik rätt borde tillkomma kolonist under sa lång
tid, som motsvarade den första arrendeperioden d. v. s. 15 år men
borde betesrätten gälla blott för hästar och nötkreatur, som kunde å kolonatet
med dess avkastning vinterfödas. I de fall, då skogens åtel växt skulle
av betandet lida märklig skada, skulle sådan mark få från betesrätten undantagas.
Så länge de i § 5 av 1857 års stängselförordning intagna bestämmelse
om mulbete å ohägnad skogsmark ännu ägde giltighet, liade
upphörandet av betesrätten icke annan betydelse, än att kronan ägde göra
gällande sitt stängselvitsord gentemot kolonisten.

Slutligen ville kommittén uttala önskvärdheten av, att de betesmöjligheter,
som vore till finnandes å kronoparkerna, borde — även efter förenämnda
15 år — få utnyttjas av kolonisterna, dock endast så länge och i den mån
detta kunde ske utan skada för skogsvården. För detta ändamål borde
genom kolonisationsledningens försorg utredas, huruvida en sådan rättighet
kunde tillförsäkras kolonisterna för längre eller kortare tid. Dylik eventuell
utsträckning av betesrätten å angränsande kronopark borde göras till
föremål för särskild överenskommelse mellan staten och kolonisten.

Från några håll har i de avgivna utlåtandena gjorts gällande, att den
föreslagna betesrätten vore alltför snäv och att kolonisterna borde tillerkännas
betesrätt å kronoparken för all framtid.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön har i sitt yttrande 1924 framhållit, att
betesrättens begränsning till de första 15 åren vore ägnad att försvåra
kolonistens existensmöjligheter. Det vore i hög grad önskvärt, att betesratt
tillförsäkrades kolonisten för all framtid eller i varje fall för längre tid än
15 år. Det förefölle ock, som om detta utan större olägenhet kunde ske,
därest betesrätten — liksom i förslaget — inskränktes till sådana marker,
där betandet ej orsakade märkligt hinder för skogens återväxt.

Knngl. Maj.ts proposition Nr 90.

Liknande synpunkter hava framhållits av Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott liksom av detta sällskaps egnahemsnämnd.
Den senare har funnit det märkvärdigt, att staten skulle föreskriva andra
viHkor for upplåtelse av lägenheter från statens domäner i Norrland, än vad
staten fordrade angående upplåtelser från enskildas eller bolags mark. Något
skål förelåge ej att här frångå de villkor, som för avskiljande av inägor från
bolagshemman vore uppsatta i de s. k. norrlandslagarna,

Norrbottens läns landsting har likaledes — under framhållande att det
vore otänkbart, att en kolonist ens efter 15 år skulle å sin kolonatjord kunna
hava ordnat med tillräckligt stor konstgjord betesmark — yrkat på betesrätt
för all framtid a angränsande kronopark.

Ombudsmannen hos Alträsk nybyggesnämnd egnahemskonsuleten S. Westenus
har framhållit, att kolonisterna borde upplysas om fördelarna att anordna.
beteshagar. I de flesta fall komme dock anläggandet av dylika att
överstiga kolonistens ekonomiska förmåga under den första tiden. Då man
med ganska stor visshet kunde förutspå, att det endast bleve ett ringa fåtal
av kolonisterna, som kunde ordna betesfrågan under de 15 första åren, syntes
det självklart, att en tidsbegränsning i fråga om kolonisternas rätt att
tå beta sina nötkreatur och hästar på kronoparkerna icke borde fastslås.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt dess
egnahemsnämnd hava uttalat, att den fria betesrätten borde utsträckas att
gälla 30 år. Först efter denna tidrymd hade kolonisten kommit så i gång
att betesfrågan hunnit ordnas på ett annat sätt, exempelvis genom anläggande
av betesvallar.

De av domänstyrelsen vid överarbetningen av kolonisationskommitténs förslag
tillkallade kolonisterna K. G. Nord och Tyko L. Jonsson hava förklarat
sig önska,, att till kolonaten lades rätt till bete, så länge detta läte
f1.?,, Söra utan hinder för skogsvården. Om kreaturen genom vallning avhölles
från att inkomma på skogsplanterade eller besådda områden, torde
någon skada icke åstadkommas av betande djur, åtminstone ej av nötkreatur
och hästar.

* ^oden den 4 januari 1925 avhållna mötet med representanter för
16t har Sjort det uttalandet, att kolonist borde tilldelas fortlöpande

ratt till bete å kronopark.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Norrbottens och
Västerbottens läns skogstorpare hava ansett, att betesfrågan näppeligen
kunde losas tillfredsställande genom ett 15-årigt betesservitut å kronoparken,
helst om de tilldelade skogsskiftena erliölle den ringa omfattning, som föreslagits.
Mulbete borde tillförsäkras nybyggaren för all framtid för vintertodd
boskap.

Representanter för Piteå älvdals skogstorpareförening m. fl. hava yrkat
att bestämmelserna om betesrätt borde utformas så, att kolonisten kunde
kanna sig lugn för framtiden genom att veta, att möjlighet till tillräckligt
bete vore garanterad för kommande tider. Kolonisten borde hava rätt till
bete å kronoparken för framtiden, i synnerhet som kronan i de allra flesta
tall ej torde komma att lida något större men av en sådan rätts bibehållande.

Å andra sidan har i vissa yttranden betydelsen av betesvallar inom kolonatens
område särskilt understrukits.

Lantbruksakademien bär förklarat sig dela kolonisationskommitténs åsikt
att betesdriften vid kolonaten borde förläggas till särskilt behandlade och
med betesvaxter igensådda betesvallar. Skogsbete! vore näppeligen ekono -

Kun yl. Mnj:ts proposition Nr 90.

miskt vid djurskötseln och i varje fall skadligt för skogsvården. Då kom
mittén förordade den moderna betesdriften å betesvallar samt ville bryta
med det traditionella skogsbete!, både det varit följdriktigast att taga steget
fullt ut och redan från början avhysa all betesgång å kronoparkens skog.
Gåve man kolonisten rätt till avgiftsfritt skogsbete under 15 år, vandes
han vid utnyttjande av denna förmån och torde näppeligen vilja avstå från
den vid periodens slut. Man torde med säkerhet kunna förvänta, att kolonisterna
i sådan händelse skulle komma att sätta starka krafter i rörelse att
få sin betesrätt förlängd på obestämd tid. Man borde sålunda i detta fall
ej lämna rum för en av det moderna lantbruket utdömd men av kolonisterna
enligt gammal tradition säkerligen segt fasthållen metod, utan i stället —
framför allt i undervisande syfte — frän början tvinga kolonisterna att lära
sig se och erfara den moderna betesteknikens fördelar.

Den 15-åriga betesrätten å kronoparkerna borde alltså, enligt lantbruksakademiens
uppfattning, borttagas där så lämpligen kunde ske. I sådana
fall borde i ersättning härför den kolonaten tilldelade arealen mark till
betesvall något ökas, så att betestillgången inom själva kolonatet kunde
bliva något mer rundlig än som matematiskt krävdes för det kalkylerade

djurantalet. .

Likaså har svenska masskultur föreningen understrukit kolomsationskommitténs
uttalande, att betesdriften i och med kolonatens uppodling förlädes
till konstgjorda vallar på myrjord, samt framhållit, att ekonomisk betesdrift
med stor fördel borde kunna anordnas på myrjord, naturligtvis under förutsättning
att de härför avsedda vallarna anlades och sköttes efter rationella
principer.

I vissa yttranden, där betesfrågan särskilt berörts, har en ståndpunkt
intagits, liggande mellan de här ovan relaterade ytterlighetsuppfattningarna
och alltså i stort sett sammanfallande med koloni sationskommitténs synpunkt
på frågan.

Domänstyrelsen har helt instämt med kolonisationskommittén om nödvändigheten
av att skogsbete! inskränktes så mycket som möjligt. Erfarenheten
om det ohägn, som förorsakats skogsåterväxten å kronoparker, där
skogstorp och odlingslägenheter funnes i större mängd, bestyrkte till fullo
denna nödvändighet. Emellertid vore det tvivelaktigt, om kolonisterna i
allmänhet kunde förskaffa sig de kontanta medel, som behövdes för betesvallars
anordnande å myrmark. Härtill erfordrades — förutom torrläggning
och uppodling i vanlig ordning — konstgödsel och kalk samt dyrbart utsäde.

Erfarenheten om sådana vallars anläggande på norrländsk myrjord vore
hittills inskränkt till smärre försök å särskilt lämplig mark. Under alla
omständigheter torde jämförelsevis lång tid erfordras, innan kolonisten förmått
vidtaga sådana åtgärder, att den till betesvall avsedda marken fyllde
sitt ändamål. Kommitténs förslag om betesrätt under den första arrendeperioden
av 15 år på kronoparken syntes under angivna förhållanden icke
kunna avvisas. Domänstyrelsen ansåge sig alltså ej böra biträda vad lantbruksakademien
i detta avseende anfört. Att, såsom å andra sidan från
vissa håll hemställts, medgiva kolonisterna fri betesrätt å kronoparken för
all framtid, funne styrelsen sig däremot icke kunna tillstyrka.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att efter den första, till
15 år föreslagna, betestidens utgång det väl ej torde möta något hinder att
mot en ringa avgäld få förlängning av betesrätten, därest det skulle visa

8T>

Knut//. Maj.ts proposition Nr 90.

sig erforderligt och skogstekniska skäll cj hide hinder i vägen. Ett stadgande
härom kunde möjligen vara befogat.

Landstingens norrlandskommitté har anfört i huvudsak följande. Med
.stigande intensitet i ladugårdshushållningen vore det vill att antaga, att
kolonisterna funne med sin fördel förenligt att övergå till anläggande av
inångariga vallar och i möjligaste man inskränka betesgången i skogarna.

Helt säkert komme det dock att krävas rätt lång tid, innan ladugårdshushållningen
natt denna ståndpunkt. In ti Ils så hade skett, borde kolonisterna
i a\seende på rätten till användande av ohägnat område till gemensamt
mulbete vara jämnstiillda med varje annan jordägare. Enligt § 5 mom. 2
av 1857 års stängselförordning kunde avtal om inskränkning i sådan rätt
träffas, något som i föreliggande fall skulle ske genom förbehåll från kronans
sida vid upplåtelsen av kolonat. Detta förbehåll borde inskränkas att gälla
område, där skogens återväxt skulle av betandet kunna skadas. Vore sådant
omiåde ej inhägnat, borde kolonisten vara skyldig att genom kreaturens
vallande avhålla dem från att beta därstädes. I fråga om betesrätt för får
och getter kunde starkare restriktioner måhända befinnas önskvärda, exempelvis
att fåren ej utsläpptes på område, som vore upplåtet till gemensamt
mulbete, förrän vid sommartid, under det att sådant område helt fridlystes
från bete av getter. Restriktionerna i avseende på betesrätt å kronoparken
stode^ emellertid enligt sakens natur i ett visst samband med den ståndpunkt,
varpå skogsvården å kronoparken befunne sig, varför frågan om betesrätten
måhända icke borde regleras genom generella föreskrifter utan behandlas
från fall till fall med iakttagande i huvudsak av förenämnda riktlinjer.

Vissa erinringar hava framställts mot den av kolonisationskommittén föreslagna
formulering av bestämmelsen rörande de kreatur, för vilka bete
må erhållas på kronoparken.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön samt samma läns landsting hava
sålunda påpekat, att den av kolonisationskommittén föreslagna bestämmelse,
som begränsade kolonisternas betesrätt på kronoparken till hästar och nötkreatur,
som kunde vinterbetas å kolonatet med avkastningen därav, vore
för snäv. Enär det val kunde tänkas inträffa — särskilt under första tiden
— att kolonist genom inköp av hö eller kraftfoder vinterfödde ett eller
annat kreatur mer än som med kolonatets egen avkastning skulle kunna
ske, borde han åtnjuta rätt till bete å kronoparken även för sådant kreatur.

Domänstyrelsen har instämt i nyssnämnda yrkande samt framhållit, att
kolonisten sällan torde begränsa utfordringen av kreaturen till allenast de
foderämnen, som erhöllcs å kolonatet. Inköp av havre till hästar och kraftfoder
i eu eller annan form till nötkreatur torde oftast bliva erforderligt.
Bestämmelsen torde böra få den form, att berörda betesrätt ej finge äga
rum för större antal hästar och nötkreatur, än som A kolonatet vinterföddes.

1 likhet med vad som framhållits av kolonisationskommittén och i nagla Departementsav
de i ämnet avgivna yttrandena anser även jag, att den för kolonisa- Oir/en.
tioneii viktiga frågan om bete åt kolonisternas kreatur i görligaste man bör
ordnas genom anläggande av konstgjorda betesvallar a kolonatens myr jord.

Jag hav i det föregående föreslagit viss ökning av kolonatens odlingsmark,
något som i ej ringa man torde underlätta betesfrågans ordnande pa antytt
satt. Emellertid lärer därjämte också erfordras, att kolonisterna erhålla

Kolonisationskota
mittén.

Kungl. Maj:ts proposition Nr SO.

någon handledning och visst stöd för den ingalunda allmänt kända och ej
sällan krävande uppgiften att å myrjord anlägga givande betesvallar. Till
sistnämnda angelägenhet skall jag återkomma vid behandlingen av spörsmålet
om kolonatens uppodlande.

Ehuru jag alltså delar den uppfattning, att betesvallar i görligaste mån
böra anordnas inom kolonatens gränser, finner jag det dock vara uppenbart,
att avsevärd tid måste förflyta innan kolonaten nått den utveckling i odlingshänseende,
som torde erfordras för ett nöjaktigt ordnande av betesfrågan
genom dylika å kolonatet anlagda betesvallar. Tills så kan beräknas hava
skett, böra kolonisterna — på sätt kolonisationskommittén m. fl. föreslagit —
tillförsäkras viss rätt till avgiftsfritt bete å angränsande kronopark. Vad
kommittén härutinnan föreslagit, finner jag vara i huvudsak ändamålsenligt.

Sålunda torde den föreslagna tiden för dylik avgiftsfri betesrätt böra
sättas till femton år från första upplåtelsen räknat. Såsom kommittén påpekat
torde upphörandet efter femton år av ifrågavarande betesrätt å kronoparken
icke hava annan för kolonisterna ogynnsam inverkan, än att kronan
äger gorå gällande sitt stängselvitsord — enligt 1857 års stängselförordning
— gentemot kolonisterna. Jag förutsätter dessutom, att kronan ej utan
tvingande skäl kommer att göra gällande sitt stängselvitsord.

I fråga om formulering av bestämmelsen angående betesrätt, ansluter jag
mig till vad som yrkats från länsstyrelsen i Västerbottens län och tillstyrkts
av domänstyrelsen, nämligen att betesrätten må omfatta de hästar och nötkreatur,
som vinterfödas å kolonatet. Den fria betesrätten bör givetvis icke
gälla område, varest skogens återväxt skulle av betandet lida märkbar skada.

Slutligen vill jag framhålla, att vad av landstingens norrlandskommitté
anförts rörande behovet i vissa fall av lokala begränsningar i betesrätten
torde vid verksamhetens handha vande — genom förbehåll från kronans
sida vid upplåtandet av kolonat — böra i mån av behov beaktas.

Som allmän bestämmelse torde i fråga om betesrätten blott böra stadgas,

att kolonist må tillerkännas rätt till bete, utan avgift, å angränsande
del av kronoparken under femton år från den första
upplåtelsen av kolonatet för å detta vinterfödda hästar och nötkreatur,
dock att i varje fall må från bete undantagas mark,
varest betandet skulle förorsaka märkbart hinder för skogens återväxt.

6. Kolonisternas rätt till jakt och fiske.

Frågan om kolonisternas jakt- och fiskerätt, som behandlats å sid. 228
och 229 i kolonisationskommitténs betänkande, har givit kommittén anledning
uttala att, så länge kolonatet av kolonisten innehades på arrende, jaktoch
fiskerätt inom dess område borde tillkomma kolonisten, dock med den
inskränkning, att jakträtten ej skulle avse älg och att den kolonisten med -

Kung!. Maj:Is proposition Nr 00.

givna vatten ej iiiiRe av honom på annan överlåtas, att, sedan kolonat förvärvats
med äganderätt, allmänt gällande rättsregler rörande jordägares
rätt till jakt och fiske skulle gälla för sådant område, samt att vid utarrendering
av fiskerätten i kronan tillhöriga vatten kolonisternas intressen borde
så vitt möjligt tillgodoses genom företräde för dem att erhålla arrendet.

1 anslutning härtill har kommittén under lö § i det framlagda lagutkastet
ifrågasatt följande stadgande:

»Angående rätt för kolonist att idka jakt och fiske å kolonatet gälle vad Författningsi
dessa hänseenden är för brukare av annans jord i allmänhet stadgat, dock förslag,
att rätt till jakt å älg icke skall tillkomma kolonist. Ej må kolonist tillkommande
jakt- eller fiskerätt å annan överlåtas.»

Från kolonister och skogstorpare m. 11. hava yrkanden framställts om vidgande
av berörda jakt- och fiskerätt.

De av kolonisationskoinmittén tillkallade ombuden för Västerbottens och
Norrbottens läns skogstorpare hava funnit undantagandet av jakt efter älg
olämpligt, men hava ansett att, då jakträtten i varje fall komme att äga
bestånd endast inom de avgränsade kolonatområdena, jakten bleve av ringa
betydelse. Samma gällde om fisket i det fall, att staten ej ville tillerkänna
kolonist fiskerätt inom kronans vatten genom särskilt medgivande i kontraktet.
Det vore av största vikt för nybyggaren, att han tilldelades viss
fiskerätt, som räckte för hans hushåll och vore beståndande för all framtid.
Om avgift för fiske bestämdes, borde avgiften oavkortad avsättas till fiskets
förbättrande i respektive vattendrag.

Representanter för Piteå älvdals skogstorpareförening m. 11. hava framhållit,
att kolonister — jiimte skogstorpare och odlingslägenhetsinnehavare
— borde tillerkännas rätt till jakt — undantagandes å älg — och fiske för
husbehov å den kronopark, inom vilken kolonatet vore beläget. Rätten till
jakt och fiske blott inom kolonatets område hade knappast praktisk betydelse.

Vid möten med kolonister sommaren 1924 har den önskan uttalats, att
kolonister måtte medgivas dels fri fiskerätt i sjöarna på kronoparken och
dels rätt att på billiga villkor få arrendera jakträtten på omgivande kronopark.

Förut nämnda möte i Boden den 4 januari 1925 mellan kolonister har
uttalat, att jakt- och fiskerätten borde utsträckas att gälla icke blott kolonistens
eget område utan även omkringliggande kronoparker.

Vidare har landstingens norrlandskommitté ansett, att rätten till jakt
och fiske inom kolonatets område borde tillkomma kolonisten, samt att rätten
till fiske borde kunna givas en större omfattning och upplåtas även inom
kronoparkens område, dock ej såsom ett denna åvilande ständigt servitut.
Fiskerätten i kronoparkens vatten borde för vissa år i sänder fördelas mellan
där bosatta kolonister, en fördelning, som hade till huvudsakligt ändamål
att ordna förhållandena kolonisterna emellan. Någon särskild avgift för
ntövande av denna rätt borde tills vidare ej avfordras kolonisterna.

Lantbruksakademien — som ifrågasatt viss inskränkning beträffande jakträtten
— har å andra sidan uttalat sig för, att något utsträckt fiskerätt i
vatten å den kolonaten omgivande kronoparken borde medgivas kolonisterna.

A andra sidan hava vissa inskränkningar påyrkats i fråga om jakträtten.
Från Jämtlands läns landsting har förklarats, att den föreslagna rätten

Yttranden.

Departements

chefen.

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

till jakt inom kolonatets område syntes vara betydelselös. Den skulle försvåra
bevakningen och strede mot principerna för en god jaktvård.

Lantbruksakademien vore ej övertygad om lämpligheten av de i fråga
om jakträtten föreslagna bestämmelserna. Visserligen stödde de sig på den
allmänna rättsregeln, att jakträtt — där ej annat sades — tillkomme brukaren,
men det torde kunna sättas i fråga, om ej undantag från denna regel
i detta fall borde göras. Numera kunde ju utarrendering av jakträtten å
kronoparker äga rum genom domänstyrelsen. Givetvis måste det i allra
högsta grad sänka värdet av jaktarrendet å en kronopark i dess helhet, om
ett större eller mindre antal små, självständiga jaktområden funnes därinom.
De ifrågasatta bestämmelserna avskure därjämte för en arrendator av kronoparksjakten
varje möjlighet att få kolonatens jakträtt åt sig överlåten. Då
vidare jakträtten å kolonaten vore för kolonisterna ekonomiskt tämligen
värdelös, funne akademien det vara lämpligast, att kronan förbehölle sig
sagda rätt.

Domänstyrelsen har framhållit, att — då fråga här vore om ny fastighetsbildning
och det för statsmakterna vore obetaget att bestämma från allmän
synpunkt lämpliga villkor för sådana fastigheters förvärvande — det
borde stadgas, att från den jakträtt, som enligt allmänt gällande rättsregler
tillkomme kolonisten å kolonatets område, undantoges jakt efter älg.

Mot kolonisationskommitténs uttalande, att vid utarrendering av fiskerätten
i kronan tillhöriga vatten kolonisternas intressen borde så vitt
möjligt tillgodoses genom företräde för dem att erhålla arrendet, har annan
erinran icke framställts än från domänstyrelsen, som härutinnan påpekat,
att sådan företrädesrätt icke borde få göras gällande mot innehavare av
skogstorp och odlingslägenheter, där dylika lägenheter funnes på kronoparken,
utan borde dessas intressen jämväl i lika mån tillgodoses.

Beträffande kolonisternas jakträtt biträder jag förslaget, att denna bör
begränsas till vederbörande kolonats område samt att från densamma bör
under arrendetiden undantagas jakt efter älg, som under sagda tid torde
böra förbehållas kronan.

Fiskerätten i vatten inom kolonatets område torde, i enlighet med därom
i övrigt gällande rättsregler, böra tillkomma kolonisten.

I fråga om rätt för kolonist till fiske i vatten å kringliggande kronopark
vill jag, i anslutning till vad i flera av förberörda yttranden ifrågasatts,
förorda, att, i den mån och för den tid så prövas lämpligen kunna
ske, kolonist avgiftsfritt beredes dylik rätt. Medgivande av sistnämnda
utsträckta fiskerätt torde i första hand böra ankomma på vederbörande
inom domänverket efter samråd med handhavarna av kolonisationsarbetet.

Någon nödvändighet synes icke föreligga att stadga ovillkorligt förbud
för kolonist att å annan överlåta kolonist tillkommande jakt- eller fiskerätt.

Beträffande kolonisternas jakt- och fiskerätt torde i de grundläggande
bestämmelserna — vilka jämväl böra, på sätt jag senare skall föreslå, innehålla
en allmän föreskrift om viss tillämpning på utarrenderat kolonat av
vad enligt lag gäller om arrende — böra stadgas.

Kungt. Maj: is proposition Nr .90. 89

ut t rätt till jakt efter älg inom kolonats område förbehållen
kronan under den tid, kolonist innehar kolonatet med nyttjanderätt,
samt

att kolonist bör, i den mån och för den tid så prövas lämpligen
kunna ske, beredas rätt utan avgift till fiske i vatten å
angränsande kronopark.

7. Frågan om hägnadsskyldighet.

Kolonisationskommittén har a sid. 212 och 213 i sitt betänkande framhållit,
att någon anledning ej förefunnes att för den föreslagna kolonisationen
å kronoparkerna införa särskilda bestämmelser angående hägnads
skyldighet. Så hade ej heller skett vid försökskolonisationen. Ämnets art
bjöde, att i detta hänseende allmänna rättsgrunder tillämpades, och hänvisade
kommittén till vad som stadgades i förordningen den 21 december
1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet.

Då vad som i allmänna författningar stadgas rörande stängselskyldighet
givetvis vinner tillämpning även i förhållandet mellan å ena sidan koloilätets
innehavare och å andra sidan staten såsom ägare av den kolonatet
omgivande kronoparken, torde forberörda fråga icke nu tarva vidare uppmärksamhet
eller föranleda särskilt beslut.

8. Vägar.

Kolonisationskommitténs behandling av frågan om vägar i och för kolonisationen
återfinnes å sid. 229— 235 i betänkandet. Härav inhämtas i huvudsak
följande.

Göda kommunikationer utgjorde eu mycket viktig förutsättning för kolonisationen
och dess kraftiga utveckling. Kolonisationen torde ej komma att
ra någon större utveckling, om ej staten kraftigt befordrade anläggandet av
vägar på kronoparkerna. Dylika väganläggningar bleve även av största intresse
för skogsvården.

Vid planläggning av vägnätet å kronoparkerna borde noga iakttagas, att
detta erhölle lämplig anslutning till traktens förefintliga eller planerade allmänna
vägnät samt toge hänsyn till skogsbrukets och kolonisationsarbetets
krav och utvecklingsmöjligheter. De i vägnätet ingående vägarna borde uppdelas
i tvenne kategorier: huvudvägar, som förbunde kolonisationsområdet
med viktigare kommunikationsleder, och bivägar, som anknöte kolonaten till
huvudvägarna.

Huvudvägarna, som borde byggas i huvudsaklig överensstämmelse med
de för ödebygdsvägar gällande bestämmelserna och i allmänhet med eu 3-meters körbana, borde anläggas av staten under tillsyn av kolonisationsledningen
eller skogsförvaltningen. Kostnaderna för huvudvägarna borde enligt
överenskommelse fördelas mellan statens skogsförvaltning och kolonisationsverksam
heten.

På bivägarna borde ej ställas större fordringar, än att de sommartid vore

Kolonisationskommittén.

Departements chefen.

Kolonisationskommittén.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

framkomliga för hjuldon. Bivägarna borde, i den män de folie inom det till
kolonat upplåtna området, i allmänhet byggas av kolonisterna.

Underhållet av vägarna borde fördelas mellan staten och kolonisterna.
Statens skyldighet till vägunderhåll borde bestämmas efter gemensam undersökning
av kolonisationsledningen och skogsförvaltningen och företrädesvis
förläggas till huvudvägarna. Kolonisternas underhållsskyldighet borde bestämmas
genom en fördelning av vägunderhållet, som första gången verk''
ställdes, så snart som möjligt efter det kolonaten upplåtits, och dä för den
första upplåtelsetiden. Vid denna delning borde staten påtaga sig vägunderhållet
för ej upplåtna kolonat. Underhållet i övrigt borde fördelas lika mellan
kolonaten, oavsett om de tillhörde den större eller mindre typen. Jämkning
borde emellertid ske till förmån för det kolonat, som fått sig ett på grund
av vägens beskaffenhet särskilt betungande underhåll pålagt. Kolonist borde
ej åläggas underhålla längre vägsträcka än 300 meter. I kontrakt om upplåtelse
av kolonat borde intagas bestämmelse, att kolonist vore skyldig underkasta
sig ny fördelning av vägunderhållet vid första upplåtelsetidens utgång
eller när sådant eljes i laga ordning påkallades. När genom kolonisationsledningens
försorg sådan ny delning ägde rum borde hänsyn tagas
till den större eller mindre nytta, som kolonat må anses äga av vägen. Rörande
vintervägunderhållet borde upplåtelsekontrakten innehålla bestämmelse
om skyldighet för kolonist att deltaga i ploglag för detta underhålls utgörande.

Vidare har kommittén i det framlagda lagutkastet (sid. 328 tf.) under 17 §
föreslagit följande grundstadgande rörande vägfrågan:

Författnings- »Kolonist ansvarar för byggande och underhåll av för kolonatet erforderförslag.
utfartsväg i den män densamma faller inom kolonatets område. I övrigt

deltager kolonist i byggande och underhåll av väg i den utsträckning och
enligt de grunder, som vid kolonatets upplåtande bestämmes. Ej må kolonist
åläggas underhåll av längre vägsträcka än tillhopa 300 meter.»

Yttrande». Väg- och vattenhyggnadsstyrelsen har anfört följande rörande kommitténs
uttalanden och förslag 3 vägfrågan.

Givetvis utgjorde goda kommunikationer eu viktig förutsättning för kolonisationen
och dess utveckling; och ville styrelsen jämväl instämma i kommitténs
uppfattning, att kolonisationen ej torde komma att nå någon större utveckling,
om ej staten kraftigt befordrade anläggande av vägar på kronoparkerna.
Dessa vägar torde jämväl komma att få stor betydelse för skogsvården,
vars utövande de underlättade, och det kunde med fog ifrågasättas,
om icke av det härigenom vunna kapitalet borde återbördas till skogarna i
form av förbättring eller nybyggnad av vägar och flottleder.

Vid planläggning av det erforderliga vägsystemet för ett kolonisationsområde
torde på sätt kommittén förutsatt det vara av synnerlig vikt, att
nödig hänsyn toges icke allenast till redan befintligt eller planerat nät av
allmänna vägar, så att lättaste förbindelse med det allmänna vägnätet erhölles,
utan även till skogsbruket och läget av befintliga odlingsmarker, sa
att eu för både skogsbruket och kolonisationsarbetet gynnsam lösning av vägfrågan
inom kronoparkernas område vunnes.

En riktig princip torde jämväl vara att uppdela kolonisationsområdenas
vägförbindelser i huvudvägar, som förbunde området med viktigare kommunikationsleder,
och bivägar, som anknöte kolonaten till huvudvägarna.

Vad själva vägbyggnaden beträffade hade styrelsen intet att erinra emot,

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 90.

utt huvudvägarna byggdes i enlighet med de för ödebygdsvägar gällande
tekniska bestämmelse!''. Bivägarna torde däremot kunna byggas enklare.
Huvudvägarna borde byggas av staten och byggnadskostnaden helt falla på
statsverket. Bivägarnas byggande torde däremot kunna anförtros åt kolonisterna,
som jämväl skulle bekosta anläggningen av en del av bivägarna,
som folie inom det till kolonat upplåtna området.

Medel till vägarnas utförande torde emellertid ej kunna tagas från fonden
för anläggning av ödebygdsvägar, enär villkoren för åtnjutande av anslag
från denna fond icke vore tillämpliga. Det torde nämligen endast undantagsvis
kunna förutsättas, att huvudvägen för ett kolonisationsoinråde helt
eller delvis kunde komma att sammanfalla med eu planerad ödebygdsväg av
sådant intresse för de väghållningsskyldige att det kunde ifrågasättas, att
vederbörande länsstyrelse skulle ålägga dem att med visst belopp ur vägkassan
lämna bidrag till vägens byggande ävensom att framdeles underhålla
vägen. Det syntes styrelsen därför lämpligast, att kostnaden för kolonisationsområdenas
vägsystem, i den mån den ej skulle gäldas av enskilda, inberäknades
i kostnaden för kolonisationsverksamheten och utginge från härför
tillgängliga medel.

Mot kommitténs förslag till vägarnas underhåll och fördelningen av kostnaden
härför hade styrelsen ej något att erinra.

För lantmäteristyrelsen har det framstått som önskvärt, att staten jämväl
iordningställde väg till kolonaten.

Landstinget i Västernorrlands lön har beträffande vägfrågan anfört i
huvudsak följande.

De av kommittén i fråga om vägar framförda synpunkterna vore beaktansvärda,
och deras realiserande kanske ensamt vore ägnade att befrämja
odlingen, men man måste också taga med i beräkningen, av vem dessa vägar
skulle underhållas. Att, såsom kommittén tänkt sig, kolonisterna skulle
göra detta, vore att pålägga dem en för tung börda.

Vad vidare angår frågan om vägunderhållet, hava de av kolonisationskommittén
tillkallade ombuden för Västerbottens och Norrbottens läns
skogstorpare funnit kommitténs förslag synnerligen lämpligt, under det att
kolonisterna vid olika möten, avhållna under åren 1923—1925, funnit den
föreslagna vägunderhållsskyldigheten för tung. .

Vid vissa möten har yrkats, att kolonisterna borde vara fria från vägunderhåll
beträffande i och för kolonaten anlagda vägar.

Vid mötet i Boden den 4 januari 1925 har begärts, att kolonisterna ej
borde påläggas eu vägtunga, som vore större än vad som motsvarade de
vanliga utgifterna för vägtungan.

Även jag anser, att åtgärder böra av staten vidtagas för kolonisations- v, ipartementsområdenas
vägförbindelse med viktigare kommunikationsleder. På grund rhet<™
av de för olika trakter skiftande förhållanden torde möjlighet likväl böra
lämnas kolonisationens liandhavare att vid vägfrågans ordnande taga nödig
hänsyn till föreliggande omständigheter. De ifrågasatta vägarna torde bliva ''
av stor betydelse för så väl kolonisationsverksamheten som skogsvården, och
torde anordningarnas genomförande böra äga rum under samverkan mellan
domänverket och kolonisationsverksamlietens liandhavare samt med kostna -

Kolonisation skommittén.

92 Kung!. Maj.ts proposition Nr 90.

demas fördelande på dessa båda intressen. I fråga om kolonisternas skyldiga
het med avseende på deltagande i vägbyggnad och vägunderhåll ansluter
jag mig till vad kolonisationskommittén härutinnan föreslagit.

I de grundläggande bestämmelserna för kolonisationsverksamheten torde
rörande vägfrågan böra stadgas följande:

Genom statens försorg vidtagas åtgärder för kolonisationsområdeuas
förbindande med viktigare kommunikationsleder. Det åligger
dock kolonist att ansvara för byggande och underhåll av för kolonatet
erforderlig utfartsväg i den mån densamma faller inom kolonatets
område. I övrigt deltager kolonist i underhåll av väg i den
utsträckning och enligt de grunder, som vid kolonatets upplåtande
bestämmas, därvid kolonist ej må åläggas underhåll av längre
vägsträcka än tillhopa 300 meter.

9. Torrläggning av kolonatens odlingsmark.

Kolonisationskommittén har å sid. 204—210 i sitt betänkande behandlat
frågan om torrläggning av kolonatens odlingsmark. Härav inhämtas i
huvudsak följande.

Den till kolonaten avsedda odlingsmarken komme i regel att till övervägande
del bestå av sankmark, vilken, innan odling kunde ifrågakomma,
måste torrläggas.

De nödvändiga avlopps- och huvuddikena — vilka helst borde läggas i
gränserna mellan de olika kolonaten — borde upptagas genom statens försorg,
varigenom vunnes, att detta grundläggande och ofta för liera kolonat
gemensamma arbete bleve väl utfört och så påskyndat, att marken hunne
börja sätta sig.

För avskärande av från angränsande höjder till odlingsmarken nedrinnande
dag- och grundvatten borde även s. k. laggdiken upptagas. Staten borde
emellertid, dels av kostnadsskäl och ''dels med hänsyn till att med upptagande
av laggdiken å till omedelbar odling ej avsedda delar av kolonatet utan
olägenhet kunde anstå, ombestyra utförande blott av de laggdiken, som
närmast erfordrades för att odlingsarbetet kunde igångsättas. I allmänhet
borde laggdikning på statens bekostnad verkställas beträffande högst hälften
av den varje kolonat tilldelade odlingsbara torvmarken.

Underhållet av de genom statens försorg anlagda dikena borde åligga
och helt bekostas av kolonisterna. Fördelning av underhållsskyldigheten för
dike, som vore gemensamt för flera kolonat, borde ordnas, i fråga om arrendetiden,
vid den första upplåtelsen och, i fråga om tiden sedan kolonist fått
äganderätt, enligt vattenlagens bestämmelser, i händelse tvist skulle uppstå.

Övrig torrläggning tillhörde själva odlingsarbetet och borde ombesörjas
av kolonisten.

Slutligen hade kommittén diskuterat lämpligheten, att staten bedreve
s. k. förskottsdikning genom att upptaga avloppsdiken även å torvmarker,
som möjligen i framtiden kunde komma att användas för kolonisationsändamål.
Härigenom kunde vinnas, att torvens förmultning och torvmarkens
sättning påskyndades med följd att dylik mark, då den en gång toges i
bruk för kolonisationsändamål, tidigare komme att giva skördar.

Kung!,. Maj:fn jnoposition Nr 90.

Kommittén hade i dikningsfrågan sammanfattat sina uttalanden sålunda.

Genom statens försorg borde upptagas nödiga avlopps- eller huvuddiken
ävensom laggdiken i den mån sådana erfordrades för att lämplig del, i allmänhet
högst hälften av den varje kolonat tilldelade odlingsbara torvmarken,
måtte kunna omedelbart tagas i bruk.

Det framtida underhållet av dessa diken skulle åligga kolonisten.

Kolonisterna ägde beträffande möjligheten att erhålla statsbidrag för utförande
av andra torrläggningsarbeten än de nyss angivna samma rättigheter,
som tillkomme jordbrukare i allmänhet.

På initiativ av kolonisationsledningen borde utdikning av odlingsbara
sankmarker jämväl ske utan sammanhang med redan igångsatta kölonisationsföretag,
där det funnes grundad anledning antaga, att marken inom en
nära framtid skulle bliva tagen i anspråk för odling och tillika avsevärda
fördelar vore att vänta genom torrläggning i god tid, innan marken skulle
tagas i bruk.

Da odlingsbar myrmark ej i sin helhet toges i anspråk för kolonat utan
reserverades för anläggning av nya kolonat eller för att framdeles i den
man ytterligare marktilldelning till kolonat kunde visa sig erforderlig tillläggas
detsamma, borde den sålunda reserverade marken dock, där så funnes
lämpligt, utdikas i sammanhang med den till kolonat utlagda.

Då för skogsväsendets räkning torrläggning av myrmarker för skogsbörd
planerades, borde det tillses, huruvida en sådan torrläggning berörde någon
eller några odlingsbara myrmarker, i vilket fall samarbete med kolonisationsledningen
borde anordnas, så att vid utdikningsförslagets upprättande
hänsyn toges till myrens blivande användning som odlingsmark för kolonat.

Dä myrmark, vilken vore ämnad att såsom odlingsmark tagas i bruk för
något under anläggning varande kolonat, utgjorde del av eller sammanhängde
med icke odlingsbar myr eller annan försumpad mark, vars torrläggning
för skogsbörd kunde antagas vara av betydelse för statens skogsväsendet;,
borde ledningen av kolonisationsarbetet härå fästa vederbörande
skogstjänstemans uppmärksamhet, för att dikesplanen måtte kunna uppgöras
för hela det ifrågavarande området i ett sammanhang och med beaktande
av de olika fordringar på densamma, som föranleddes av de skilda delarnas
blivande användning såsom odlingsmark eller för skogsbörd.

Då vid de i föregående tvenne punkter angivna fallen ett samarbete ägde
rum mellan domänförvaltningen och ledningen för kolonisationsarbetet, borde
kostnaderna för det gemensamma företaget fördelas mellan de olika förvaltningsgrenarna
efter som skäligt prövades.

Det borde åligga ledningen för kolonisationsarbetet att i ingivet statförslag
särskilt angiva de belopp, som befunnes erforderliga för torrläggningsarbeten,
vilka ej stode i omedelbart samband med under utförande
varande eller föreslagna kolonisationsföretag.

Under 14 § i det av kommittén framlagda lagutkastet har kommittén föreslagit
följande bestämmelse i dikningsfrågan:

»Avlopps- och avledningsdiken, vilka, i den ordning särskilt stadgas, Författningsprövats
erforderliga för kolonisationsarbetets genomförande, ävensom sådana förslag,
laggdiken, vilka erfordras för att möjliggöra odlingsarbetets påbörjande å
kolonat, anläggas genom statens försorg. Skyldighet att deltaga i underhåll
av utom kolonatets område belägna diken skall åligga kolonist efter ty
därom vid kolonatets upplåtande bestämmes.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr JO.

Yttranden.

Beträffande det av kommittén framställda förslaget om upptagande av
vissa diken å kolonisationsområdena genom statens försorg hava andra erinringar
härutinnan ej framställts, än att det möjligen kunde vara lämpligt,
att maskinella anordningar toges i anspråk, att alla laggdiken borde av staten
upptagas samt att förskottsdikning ej borde ifrågakomma.

Lantbruksakademien har framhållit, att en synnerligen omfattande dikningsskyldighet
komme att under en lång följd av år åligga staten och ville ifrågasätta,
om det ej vore lämpligt, att vid dessa arbeten staten ginge i författning
om undersökning, huruvida ej kostnaderna skulle kunna väsentligt
nedbringas genom att maskinella anordningar för dikesgrävningar toges i
anspråk.

Svenska mosskulturföreningen har förklarat sig anse, att det vore lämpligast,
att å varje kolonisationsområde alla erforderliga laggdiken upptoges.
Det vore visserligen i någon mån sant, att skogen härigenom vandrade ut
på myren och försvårade uppodlingen, men å andra sidan vunnes i mvrjordens
sättning och förmultning så stora fördelar, att detta uppvägde de
eventuella ökade odlingssvårigheterna. Jorden bleve nämligen betydligt bättre,
när den en gång skulle tagas i anspråk för odling.

Lantbruksstyrelsen har starkt ifrågasatt, huruvida förskottsdikning borde
ske under några som helst förhållanden. Dikning borde ej företagas å större
kolonisationskomplex, förrän omedelbara anordningar träffats för kolonatupplåtelser.
Härigenom undginge staten att nedlägga föga eller icke räntabla
kostnader. De i förskott upptagna dikena tarvade underhåll, som i allmänhet
droge stora kostnader.

Domänstyrelsen har likaledes ifrågasatt lämpligheten att i större omfattning
forcera avdikning av odlingsmark utan sammanhang med redan igångsatta
kolonisationsföretag. I den mån dylika dikesarbeten erfordrades torde
dessa böra reserveras för att därmed bereda kolonisterna erforderligt arbete
under tider, då arbetsförtjänsten å kronoparkerna eller orten i övrigt vore
ringa.

Vidare torde böra återgivas vissa från kolonister och skogstorpare i dikesfrågan
framförda synpunkter.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Norrbottens och
Västerbottens läns skogstorpare hava framhållit, att tidigast möjliga torrläggning
av odlingsmarken vore nyttigast. Att något skog började växa
därå vore enbart bra, då jorden därigenom bleve bättre. Att staten helt
skulle utdika marken, vore måhända ej nyttigt av samma skäl, som talade
mot statlig byggnadsverksamhet, men staten borde i varje fall låta uppgöra
en ordentlig avdikningsplan för kolonatets hela område samtidigt som kolonatet
planlades.

De vid domänstyrelsens överarbetning av kommitténs förslag tillkallade
kolonisterna K. G. Nord och Tyko L. Jonsson hava betonat behovet, att
även andra sankmarker inom kolonaten än den egentliga myrodlingsmarken
avdikades, då detta erfordrades för frostländighetens minskande och vilket
även vore förmånligast för kronan såsom ägare av angränsande mark.

T fråga om underhållsskyldigheten för diken, som av staten upptagas i
och för kolonisationen, har av lantbruksstyrelsen anförts i huvudsak följande.

Vid underhållsskyldighetens fördelning borde hänsyn tagas till, om annan
mark än kolonatens hade gagn av dikena. Vid svag lutning kunde för er -

Kung!-. Maj:ts proposition Nr VU. <),''>

hållande av nödigt avlopp för vattnets avrinnande avloppsdike behöva upptagas
till betydande längd utom ett visst kolonats gränser. I sådant fall
bleve underhållsskyldigheten för kolonatet synnerligen betungande. Underhållsskyldighet
för diken å icke upplåtna kolonat borde åvila staten.

För erhållande av för framtiden bindande bestämmelser rörande erforderlig
avdikning, som berörde flera fastigheter, syntes vara lämpligast, att frågan
härom avgjordes genom syn enligt gällande vattenlag.

De närmare detaljerna beträffande den grövre torrläggning av kolonisa- Departement»-tionsområdenas odlingsmark, som även enligt min uppfattning staten bör ut- ‘■Men.
föra, torde böra prövas och avgöras av vederbörande liandhavare av kolonisationsarbetet,
och synes det mig ej vara erforderligt, att i dikesfrågan
andra grundläggande bestämmelser stadgas än

att avlopps- och avledningsdiken, som prövas erforderliga för
kolonisationsarbetets genomförande, ävensom laggdiken, vilka möjliggöra
odlingsarbetets omedelbara påbörjande, anläggas genom statens
försorg; samt

att kolonist har skyldighet att dels underhålla sålunda upptagna
diken, i vad de ligga inom kolonatets område, och dels
deltaga i underhållet av utom kolonatets område belägna diken
efter ty därom vid kolonatets upplåtande bestämmes.

10. Kolonatens bebyggande.

Inom kolonisationskommittén har frågan om kolonatens bebyggande varit Kolonisation»-föremål för delade meningar. Kommitténs ståndpunkt i denna fråga bär kommittén.
dikterats av en majoritet bestående av herrar Ringstrand, Hellström, Holmgren,
Jonson och Grubbström. En av herrar Lundström, Wikström, Haglund
och Gabrielsson bildad minoritet har avgivit särskilt yttrande i byggnadsfrågan.

Av kommitténs uttalanden och förslag i denna fråga, vilka återfinnas å Kominittésid.
179—199 i betänkandet, inhämtas i huvudsak följande. majoriteten.

Erfarenheten från skogstorp och odlingslägenheter visade, att anledningen
till att dessa kolonisationsförsök ej krönts med motsedd framgång främst
vore att söka i svårigheten för vederbörande att med det lämnade, allt för
knappa statsunderstödet inom föresatt tid lösa byggnadsfrågan. Utan avsevärt
ökade uppoffringar från statens sida för byggnadsverksamhetens understödjande
komme kolonisationen i stort ej att nå kraftigare utveckling. Först
sedan en människovärdig bostad erhållits för kolonisten och familjen, kunde
han med full kraft och utsikt till framgång ägna sig åt egentligt förvärvsarbete
(skogs- eller jordbruksarbete). Skogstorparnas svaga ekonomiska ställning
hade även medfört, att deras bostadsförhållanden i allmänhet måste
betecknas såsom ur social synpunkt långt ifrån tillfredsställande. Ifrågavarande
primitiva bostadsförhållanden alstrade hos mången slöhet och likgiltighet
och medförde, att renlighet och hygien ej iakttoges. För att undanröja
sådana missförhållanden och underlätta kolonisationsarbetet måste staten

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

pa ett långt verksammare sätt understödja kolonisternas byggnadsverksamhet.

Med understöd från staten borde blott de för kolonatets skötsel oundgängligen
nödvändiga byggnaderna uppföras, nämligen mangård sby g gnad, avdelad
i förstuga, kammare och kök med under detta anbragt källare samt
vind, ävensom uthusbyggnad, innehållande för mindre kolonat matbod, vedbod,
loge, ladugård med svale, strörum och gödselrum samt hemlighus och
för större kolonat därjämte utrymme för stall och redskapslider. I fråga
om de föreslagna byggnadernas storlek m. m. hänvisade kommittén till ritningar
och material beskrivningar, fogade till betänkandet såsom bilagor D
0 (betänkandets sid. 399—422), vilka avsåge att angiva byggnadernas allmänna
beskaffenhet. Vid byggandet borde — med hänsyn tagen till kolonistens
önskningar — ganska stor omväxling få göra sig gällande.

Två vägar stode öppna för staten att understödja byggnadsarbetet: beviljande
av kontant understöd eller statligt uppförande av byggnaderna.

Då understödet utginge i form av kontant byggnadshjälp åt kolonister,
som själva utförde allt byggnadsarbete, (»självbyggare») borde byggnadshjälpens
belopp uppgå till :’iav de i sammanhang med kolonatets upplåtande
beräknade byggnadskostnaderna, dock till högst 5,000 kronor. Byggnadshjälpen
borde utbetalas på följande sätt:

i förskott mot borgen ................................................................. 10 proc.

så snart mangårdsbyggnaden vore under tak 30 »

» » uthusbyggnaden » » » ....................................... 20 »

» » återstående arbeten på mangårdsbyggnaden vore utförda ... 20 »

» » återstående arbeten på uthusbyggnaden vore utförda 20 » .

För att underlätta byggnadsarbetet borde kolonisten hava rätt att lyfta
delar av byggnadshjälpen i mån av arbetets fortgång, dock så att 1/:, av den
beräknade summan för vart och ett av de nyss angivna byggnadsarbetena
innehölles tills arbetet i fråga hade fullbordats. — Vidare kunde självbyggarna
stödjas genom att staten tillhandahölle dem byggnadsmaterial till självkostnadspris.

Den andra vägen vore, att staten själv utövade byggnadsverksamhet. I
de fall, då statlig byggnadsverksamhet förekomma, borde denna emellertid —
med hänsyn till att hemmet knappast finge samma värde för kolonisten, om
han ej själv i någon män nedlade arbete på dess ordnande, och för ned
bringande av kolonisationskostnaderna — begränsas till ett s. k. förstahandsbygge
omfattande beträffande mangårdsbyggnaden dennas grundläggande, upptimrande
och täckande samt utförande av allt murningsarbete ävensom eu
del av inredningen i förstuga och kök samt beträffande uthusbyggnaden
upptimrande och inredande av den till ladugård avsedda delen och anordnande
av gödselstad. Slutförandet av byggnadsarbetet å dessa kolonat —
d. v. s. vad som återstode sedan staten utfört förstahandsbygget — skulle
ankomma på kolonisten. Denne kunde därvid — liksom självbyggaren —
få tillgång till av staten tillhandahållet sågat och hyvlat virke och andra
materialier till självkostnadspris ävensom få tillfälle att erhålla råd och anvisningar
av de fackligt skolade förmän, som staten borde anställa för sin
egen byggnadsverksamhet.

Kolonisterna borde få hava viss valfrihet i frågan, huruvida staten eller
de själva skulle utföra byggnaderna. Valfriheten kunde dock knappast göras
reservationslös, ty ett ändamålsenligt ordnande av den statliga byggnadsverk -

Kun yl. Majits proposition Nr 90. 97

samheten - 1. (;x. användande av a r be tsbes pa val ide maskiner krävde, att
denna, samtidigt bedreves på ett antal i varandras närhet belägna kokmat.
lJet torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma den omfattning,
i vilken staten årligen borde bedriva byggnadsverksamhet å kolonaten. Statens
byggnadsverksamhet borde företrädesvis utövas å kronoparker i avlägsen
och folkfattig bygd så ock där det ur skogsvårdssynpunkt befunnes synnerligen
önskvärt, att nödigt antal fasta skogsarbetare anskaffades. Om än
den statliga byggnadsverksamheten i huvudsak borde inriktas på bebyggande
av kolonat av den mindre typen, borde den dock i särskilda fall kunna omfatta
även kolonat av större typ.

Vad därefter beträffade den Hd, inom vilken byggnadsarbetena borde
fullbordas, föresloge kommittén,

att tiden för fullgörande av statens kontraktsenliga byggnadsskyldighet
borde bestämmas till i allmänhet högst tre år från dagen för kolonatets upplåtande,
men borde kunna utsträckas med ytterligare högst tre år, därest i
avseende å arbetskostnader och materialpriser sådan stegring inträffade, som
vore att betrakta såsom giltig anledning till uppskov;

att utförande av arbeten till samma omfattning borde i de fall, dä kolonatets
bebyggande ålåge kolonisten själv, bestämmas till fem år från (buren
för kolonatets tillträdande;

att den tid, inom vilken kolonisten skulle enligt fastställd byggnadsplan
hava fullbordat byggnaderna, bestämdes till tio år från tillträdesdagen;

att det borde ankomma på ledningen för kolonisationsarbetet att, då särskilda
skäl därtill förelåge, bevilja förlängning av de i föregående båda
punkter angivna tider.

Om kolonist vid uppförande av byggnader använt annat och dyrbarare
byggnadsmaterial än av staten tillhandahållet virke — exempelvis tegel eller
cement vid byggande av ladugården — borde han, efter beslut av koloni
sationsledningen, kunna få viss ersättning härför.

Eftersom kolonist hade nyttjanderätt till husen, borde det åligga honom
att — vare sig byggnaderna uppförts genom statens försorg eller av kolonisten
själv — svara för byggnadernas underhåll och försäkring mot brandskada
salut att till styrkande av fullgjord skyldighet i sistnämnda avseende
till uppgiven vederbörande avlämna brandförsäkringsbevis, utfärdat av bolag
som kolonisationsledningen godkänt, jämte kvitto å inbetalda premier.
Rörande lega och lösesumma för byggnaderna föresloge kommittén
beträffande kolonat, som bebyggdes av kolonisten själv, att den årliga
lantan å undfången byggnadsväg borde bestämmas till 3.6 procent, dock
att kolonisten skulle vara befriad från erläggande av ränta under de fem
första åren från det att han tillträtt kolonatet,

samt i liaga om kolonat, som bebyggts av staten, att den lösesumma, som
kolonist skulle hava att betala för rätten att övertaga av staten uppförda
byggnadei, borde bestämmas av Kungl. Maj:t i sammanhang med beslut
om kolonisationsarbetets utförande.

Byggnadsfrågor ordnande såväl vid själv- som statsbyggen krävde, att
staten åtoge sig verksamhet som förläggare av erforderligt kapital. För
erhållande av nödig översikt och effektiv kontroll torde böra uppläggas en
kolonisternas byggnadsfond, vilken borde — sedan den genom anvisade
tillskott erhållit erforderlig storlek — förnya sig själv genom de från kolonisterna
inflytande amorteringar. Utgifter, som ej återbetalades, exempelvis
kostnader för statsbyggen i den mån de överstege den fastställda lösesum Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. SO hälft. (Nr 90.)

Kungl. Maj.ts proposition Nr 90.

Författnings förslag.

man, borde ej bestridas av fondens tillgångar. Rörande den sålunda ifrågasatta
byggnadsfonden föresloge kommittén,

att till täckande av statens utgifter för understödjande av byggnadsverksamheten
å kolonaten borde, i den mån de skulle av kolonisterna återbetalas,
bildas en för ändamålet avsedd fond, men, där detta ej vore förhållandet,
anslag beviljas;

att bestyret med förvaltningen av den föreslagna fonden fördelades mellan
statskontoret och ledningen för kolonisationsarbetet på det sätt, att statskontoret
omhändertoge beviljade anslag, på rekvisition tillhandahölle ledningen
nödiga medel samt från ledningen mottoge influtna räntor och amorteringar,
under det att kolonisationsledningen företrädde fonden i förhållande till de
särskilda låntagarna;

att i följd härav den statskontoret på grund av dess förvaltningsuppdrag
åliggande bokföringen skulle inskränka sig till de summariska anteckningar,
som erfordrades för framläggande av exakt uppgift om fondens kassaställning,
under det att på kolonisationsledningen skulle vila bestyret att bokföra de
enskilda kolonisternas mellanhavanden med fonden.

Rörande de skäl, som anförts för bedrivande av statens byggnadsverksamhet,
inhämtas av kommittébetänkandet i huvudsak följande.

En genom staten utövad byggnadsverksamhet medförde påtagliga fördelar
för kolonisten, som bland annat härigenom lämnades tillfälle att i början
av sitt arbete som kolonist odelat ägna sig åt det för honom viktiga odlingsarbetet
eller åt direkt förvärvsarbete.

Byggnadskostnaderna för de av staten uppförda byggnaderna behövde
ej bliva högre än för de av kolonisterna själva byggda, om moderna hjälpmedel
— såsom motorsåg, hyvelmaskin och vissa arbetsmaskiner för tillverkning
av dörrar och fönster in. m. — komme till användning och ett praktiskt
tillvägagångssätt i övrigt iakttoges. Enligt erfarenheter från försökskolonisationen
hade byggnaderna på en del självbyggande kolonisters lägenheter
blivit betydligt dyrare än de av staten utförda.

De av staten uppförda byggnaderna bleve i soliditet i allmänhet överlägsna
de av kolonisterna byggda. Statens byggnadsverksamhet bedreves
nämligen under ledning och tillsyn av i byggnadsteknik fullt kompetenta
personer.

Statsbyggena bleve ett föredöme för .självbyggare på närliggande område,
vilka därjämte tack vare den statliga byggnadsverksamheten lättare erhölle
tillgång till byggnadsmaterial av vissa slag och tillfälle att av den sakkunninga
arbetsledningen inhämta råd och anvisningar.

För staten själv medförde dess egen byggnadsverksamhet större möjlighet
att kunna erhålla spekulanter å utlagda kolonat även från andra trakter
än de närmast intill kolonisation sområdet belägna, varigenom alltså kolonisationen
å kronans marker befordrades och påskyndades.

Kommittén beräknade, att omkring 100 kolonat årligen skulle av staten
bebyggas.

Kommittén har under 11 § i det framlagda lagutkastet föreslagit följande
grundstadganden rörande byggnadsfrågan:

»Då kolonat första gången upplåtes, bestämmes, huruvida erforderliga
byggnader skola uppföras huvudsakligen genom statens försorg eller av
kolonisten. Skall byggnadsarbetet utföras av kolonisten, äger han att såsom
byggnadshjälp åtnjuta fem sjättedelar av det belopp, vartill vid tiden för
kolonatets upplåtande kostnaderna för kolonatets bebyggande beräknats uppgå,

Kuugl. Maj:ts proposition Nr 90.

it!)

dock högst 5,000 kronor. I nämnda byggnadskostnader Hkall oj inberäknas
värdet av virke, som — — — från statens sida tillhandahålles kolonist.

Skall kolonat bebyggas huvudsakligen genom statens försorg, skola på
staten ankommande byggnadsarbeten vara fullbordade inom tre år från den
dag, då upplåtelse av kolonatet kommit till stånd, dock att, där särskilda
omständigheter sådant föranleda, tiden för nämnda arbetens fullbordande
må bestämmas till högst sex år från sistnämnda dag. På kolonisten ankommande
kompletterings- och inredningsarbeten skola vara fullbordade
inom tio år från den dag, då kolonisten tillträtt kolonatet. Skall kolonat
bebyggas genom kolonistens försorg, skola sådana byggnadsarbeten, vilkas
utförande i fråga om i föregående punkt avsett kolonat ankommer på
staten, hava av kolonisten utförts inom fem år från den dag, då kolonatet
tillträtts, samt (ivriga arbeten vara fullbordade inom tio år från sistberörda
dag.

Närmare bestämmelser angående kolonats bebyggande samt beredande av
byggnadshjälp åt kolonist meddelas av Konungen.»

Ur det särskilda yttrande, som fogats till kommitténs betänkande å sid. 354 ff.,
av herrar Lundström, Wikström, Haglund och Gabrielsson inhämtas rörande
byggnadsfrågan i huvudsak följande.

Att upplåtelserna i form av skogstorp och odlingslägenheter icke motsvarat
ställda förväntningar berodde huvudsakligen därpå, att allt för liten
vikt vid denna kolonisation — som handhafts av enbart skogsstatstjänstemän
— lagts vid möjligheten att hedriva jordbruk å torpen och lägenheterna.
Visserligen vore byggnadsarbetet rätt betungande, men då det här rörde sig
om synnerligen enkla byggnader och då byggnadskunnigheten vore rätt ällmänt
utbredd bland den norrländska befolkningen, syntes höjda byggnadsanslag
kunna avhjälpa denna svårighet i fastighetsbildningen.

I försökskolonisationen hade ingått ett omfattande byggnadsprogram, därvid
mangårds- och uthusbyggnader i rätt stor utsträckning uppförts genom
statens försorg. Däremot hade jordbruksverksamheten å kolonaten ej ägnats
större uppmärksamhet. Såge man på resultatet av den hittills bedrivna verksamheten,
kunde det ej förnekas, att man vid första påseendet tilltalades
av att se hela byar med amerikansk fart växa upp å kronoparkerna. Såge
man däremot på kostnaderna, visade sig dessa högst avsevärda.

För jordbruksdrift gällde som fastslagen regel, att utgifter för byggnader
och fiamför allt mangårdsbyggnaderna måste träda i bakgrunden för de
mera pioduktiva grenarna av verksamheten. Först i den mån dessa senare
lämnade nödig avkastning och i mån av växande tillgångar borde byggenskapen
utföras. Vid försökskolonisationen hade man emellertid gått den
motsatta vägen, varigenom lägenheterna belastades med relativt dyrbara
byggnader.

Härvid förbisåges ingalunda betydelsen av hygieniska bostadsförhållanden
och därav följande sociala trevnad, men dessa krav finge å andra sidan ej
sträcka sig så långt, att innehavarens ekonomi för lång Hd framåt tyngdes
av en tryckande skuldbörda. Ehuru staten på varje bygge finge vidkännas
avsevärda direkta förluster vid uppförandet, bleve kolonistens avgälder
dock högst betydande. Hans kontanta inkomst från arbete i skogen
kunde beräknas till högst 800 kronor per år (200 dagar å 4 kronor). Han både

Särskilt yttrande
inom
kommittén
av herrar
Lundström,
Wikström,
Haglund och
Gabrielsson.

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

att gälda arrende efter de 5 första åren med cirka 190 kronor — i det närmaste
25 procent av kontantinkomsten — och efter övertagandet med äganderätt
med omkring 250 kronor — d. v. s. cirka 33 procent av inkomsterna.
Omkostnaderna bleve större, än vartill eu motsvarande lägenhet kunde arrenderas
söderut. Härtill komme andra utgifter såsom skatter och anskaffande
av diverse förnödenheter, som ej producerades på gården, samt konstgödsel,
utsäde, redskap m. in. Under sådana omständigheter kunde avsevärda svårigheter
uppstå. Här fordrades eu omtänksam hushållning — större än
man i allmänhet rättvisligen kunde begära av en kolonist — för att få debet

och kredit att gå ihop. .

Statsbygge medförde vidare den olägenheten, att kolonisten endast i mindre
grad bereddes tillfälle att deltaga i arbetet på det egna hemmets tillkomst.
Ett flertal arbeten, som kolonisten själv kunnat utföra på övertid utan
egentlig kostnad, vore till följd av statsbyggandet bortsatta på ackord och
måste i sinom tid betalas efter jämförelsevis höga pris. Om ett eget hem,
som nyskapades, skulle bliva räntabelt, borde arbetet väsentligen utföras av
innehavaren och övriga familjemedlemmar.

Ännu hade det ej konstaterats, huruvida kolonisterna kunde fullgöra dem
påförda avgifter. Kolonisternas förmåga i.detta avseende kunde starkt
ifrågasättas.

Av en för staten torde jämväl i framtiden betydande förluster uppkomma
å statens byggnadsverksamhet. För statlig byggnadsverksamhet
erfordrades visst minimiantal byggnader å varje kolonisationsområde, och
staten Ange därvid redan från början — och tidigare än vid självbyggen
— ligga ute med hela byggnadskapitalet. Vidare kunde staten ej uppföra
byggnaderna till det pris — 5,000 kronor — som kolonisten skulle betala
för dem, utan torde staten hittills hava fått avskriva i rena förluster omkring
2,000 kronor för varje statsbebyggt kolonat.

Vidare torde förutsättningar ej finnas att i större utsträckning driva en
någorlunda konstant årlig statlig byggnadsverksamhet. Genom inventeringen
av odlingsmark å kronoparkerna i Norrland och Dalarna hade ådagalagts,
att cirka 94 procent av all odlingsmark läge inom Norrbottens och
Västerbottens läns lappmarker. Inom övriga trakter av Norrland komme
helt visst kolonisationen att bliva av skäligen ringa omfattning, varjämte
odlingsmarken här mera sällan förekomme i så stora intill varandra belägna
komplex, att statlig byggnadsverksamhet lämpligen kunde ifrågasättas.
Hittills hade visserligen utvalda områden för försökskolonisationen dels varit
av den storlek, att statlig byggnadsverksamhet kunnat därstädes bedrivas,
och dels legat nära kommunikationer. De mera välbelägna och för statlig
byggnadsverksamhet bäst lämpade områdena hade under de gångna åren
tagits i anspråk. Kedan nu eller i alla händelser inom de allra närmaste
åren torde svårigheter yppa sig att utvälja sådana trakter, där ett verkligt
behov gjorde sig gällande av så stor samlad kolonatanläggning, som den
statliga byggnadsverksamheten krävde. Till kronoparkerna borde icke dragas
så mycket folk, att skogstorpare eller utanför parken boende personer, som
hittills haft sitt levebröd från arbetet å parken, berövades existensmöjligheter.

Kolonisationen borde numera betraktas som en jordbrukets angelägenhet.
Läte man jordbrukssynpunkterna bliva det centrala i frågan, måste byggnadsfrågan
hållas tillbaka och anvisas den plats, som tillkomma den, då det
gällde att i allmänhet bilda nya jordbruksfastigheter. Bostadshus och ekonomihus
borde med hjälp av statslån utbyggas successivt — väsentligen av

Kungl. Maj:Is proposition Nr 00.

101

kolonisterna själva — vilket ej borde möta särskilda svårigheter, i synnerhet
om fackmän på området stode till förfogande.

Till kolonist passade endast den person, som hade vana att hantera spade,
yxa och såg, ty det vore medelst bruket av dessa verktyg, som han i framtiden
skulle skaffa sig levebrödet. På grund härav borde han också vara i
stånd att själv taga verksam del i hemmets tillkomst, ävensom själv verkställa
en hel del arbeten, såsom avverkning och framforsling av virke,
grundgrävning, röjning och dikning. Med biträde av fackarbetare borde
han dessutom kunna utföra grundläggningsarbetet och uppförandet av byggnaderna,
ävensom biträda som hantlangare vid murning etc. Fördelades nu
dessa arbeten under några år, kunde han själv medhinna större delen därav,
och det utgående byggnadslånet komme honom själv till godo i stor utsträckning.
Han hade alltså arbetsförtjänst under den tid, han arbetade på
sin egen gård, och behövde det oaktat icke sätta efter alltför mycket av förtjänsten
i skogen, då en hel del kunde utföras på övertid.

Dylik självverksamhet erbjöde även psykologiska fördelar. En person,
som på detta sätt själv bröte bygd, besjälades av större ansvarskänsla inför
den krävande uppgiften och bundes nog starkare vid det hem, som vore
hans händers verk, än en, som inflyttade i färdigställda hus och visste, att
han bodde hyresfritt under 5 år samt alltså icke löpte någon ekonomisk
risk under den tiden. De band, som hölle den senare kvar, vore icke starka,
i synnerhet om avgälderna bleve tryckande; lockade bättre förmåner på
andra håll, torde han nog ej tveka att söka sig dit. Ehuru rätt betydande
extra uppoffringar hade fått göras för de kolonister, som innehade statsbebyggda
kolonat, kunde staten alltså ej påräkna, att dessa personer bleve
mera stationära än självbyggarna, snarare tvärtom.

Vad först beträffar den principfråga, som inom kolonisationskommittén
varit föremål för delade meningar — d. v. s. om staten själv borde bedriva
byggnadsverksamhet å kolonaten eller icke — hava även i de avgivna
utlåtandena de sålunda förekommande skilda uppfattningarna kommit
till uttryck. Därvid har i flertalet fall anslutning givits till reservanternas
ståndpunkt. Jämförelsevis få myndigheter hava helt biträtt kommittémajoritetens
uppfattning.

Till förmån för majoritetens ståndpunkt hava lantmäteristyrelsen, låntbruksakademien,
länsstyrelsen i Västerbottens län (i yttrande av landshövdingen
Ringstrand 1924), landstingens norrlandskommitté samt verkställande
ledamoten av statens kolonisationsnämnd uttalat sig.

Anslutning i huvudsak till reservanternas ståndpunkt har givits av
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, länsstyrelsen
i Västerbottens län (i yttrande 1922 av dåvarande landshövdingen
Schotte), länsstyrelsen i Jämtlands län (yttranden såväl 1922 av dåvarande
landshövdingen Widén som 1924 av landshövdingen Linnér), Norrbottens
läns landsting, Västerbottens läns landsting, Jämtlands läns landsting, Norrbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Västerbottens läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Gävleborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott (med instämmande av länsstyrelsen i sist sagda

Yttranden.

Statsbygge»
eller ej.

10-2

Kmtgl. Maj:ts proposition Nr 90.

län), nationalföreningen mot emigrationen, ombudsmannen lios Alträsks nybyggesnämnd,
de av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Norrbottens
och Västerbottens läns skogstorpare samt i princip av representanter
för Piteå älvdals skogstorpareförening.1

En mellanställning mellan de båda ståndpunkterna har intagits dels av
socialstyrelsen och dels i allmänhet uti de från kolonisthåll i frågan gjorda
uttalandena, vilka senare dock mera ansluta sig till majoritetens uppfattning.

Yttranden
till stöd för
kommitténs
ståndpunkt
(för statsfru
(igen. J

Ur de yttranden, som i fråga om statsbyggen stödja kommitténs ståndpunkt,
inhämtas i huvudsak följande. ''

Lantmäteristyrelsen — som funnit, att större statshjälp över huvud taget
borde lämnas kolonisterna redan från början — har ansett, att statsbyggen
borde ske i större utsträckning än kommittén ifrågasatt. Skälen mot statsbyggen
hade lantmäteristyrelsen ej funnit övertygande. Flertalet, som anmälde
sig till erhållande av kolonat, torde redan hava bildat familj. Sökanden
borde få välja, om han själv ville bygga eller om byggnaderna skulle
uppföras genom statens försorg.

Lantbruksakademien har förklarat sig i huvudsak intet hava att erinra
mot kommitténs ifrågavarande förslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har (i yttrande 1924) utvecklat vissa
skäl mot förslaget, att staten skulle inskränka sin direkta byggnadsverksamhet.
Antagandet, att den norrländska lantbefolkningen i allmänhet vore
byggnadskunnig, motsvarade tyvärr ej verkligheten. Norrlänningen vore i
allmänhet ingen god byggmästare utan hade åtskilligt att i det avseendet
lära. En samling väl uppförda bostäder, som kunde åstadkommas, om byggnadsverksamheten
bedreves av staten eller under omedelbar tillsyn av statsanställda
byggmästare, kunde få verksamt inflytande på uppövandet av befolkningens
byggnadskunskap. En väsentlig inskränkning i statens byggnadsverksamhet
vore missriktad sparsamhet. Bostadsförhållandena i berörda
trakter vore icke goda och helt säkert ofta orsak till sjukdom och förtidig
nedsättning av arbetsförmågan. De familjer, av vilka staten förväntade att
erhålla nödig arbetskraft för skötseln av sina värdefulla kronoparker, borde
förhjälpas till goda och i alla avseenden människovärdiga bostäder. En
motfråga, som en kolonist gjorde, då han tillfrågades, om icke en förenkling
i bostaden borde genomföras, gåve helt säkert uttryck för mångas
mening, »ha vi inte slitit nog ont och slita vi inte fortfarande tillräckligt
ont, då vi ofta hela veckan få ligga ute i skogen, för att kunna vara förtjänta
av att på lördagskväll’!! få komma in i en ordentlig bostad?»

Landstingens nör Hand skommitté har anlagt enahanda synpunkter på frågan
som sistnämnda länsstyrelse. Det borde fastslås som grundläggande
princip, att det vore statens oavvisliga plikt att ombesörja goda bostäder åt
dem, som bröte ny bygd i ödemarken. Härför talade både humanitära och
ekonomiska skäl. Folkhälsan vore ett kapital, som noggrant måste vårdas.
Provisoriska bostäder med alla dem åtföljande risker för sjukdom och förtidig
arbetsoförmåga borde ej vara medgivna. Det vore helt naturligt, att
staten i vissa fall själv uppförde byggnader liksom ock att staten ställde
vissa fordringar på de av kolonisterna uppförda. Det vore icke blott tänkbart
utan även sannolikt, att staten ej finge fasta arbetare till skötsel av
kronans stora, värdefulla skogar, om man underläte att på tillfredsställande
sätt sörja för bostadsfrågan. Kostnadsfrågan borde ej få tagas till intäkt för

Kiait//. Maj:ts proposition Nr 90. ] 03

Saten att bygga mindervärdiga bostäder eller att medgiva sådana bostäder*
uppförande. I övrigt skulle ju större delen av de nedlagda medlen äterbåras
till statsverket i form av annuiteter. Det vittnade om obekantskap
med förhållandena, när det pästodes, att statens byggnadsverksamhet vore
liktydigt med slöseri med den tillgång, som den norrländske allmogemannens
kunnighet i byggnadsarbete representerade. Någon allmän kunskap pa
området kunde man ej tala om. Bästa beviset härför vore den allmänna
lieskaftenheten av bostäderna på den norrländska landsbygden, särskilt i
dess inre delar. Ett siffermässigt belägg, att de kolonatsökande icke själva
kände sig hemma på detta område, hade lämnats av den redogörelse, som
aterfunnes i verkställande ledamotens av statens kolonisationsnämnd särskilda
yttrande till domänstyrelsens utlåtande den 28 maj 1924 med överarbetning
av kolonisationskommitténs förslag. Där angivna siffror visade
nödvändigheten, att staten fortfarande utövade egen byggnadsverksamhet.
Sammanfattningsvis franihölles beträffande nu föreliggande fråga, att
staten borde i ungefär hittillsvarande omfattning fortsätta sin egen bvggnadsverksamliet.

Vafställande ledamoten av statens kolonisationsnämnd, överjägmästaren
A. Holmgren, har i ett såsom bilaga till domänstyrelsens utlåtande den 28
maj 1924 med överarbetning av kolonisationskommitténs förslag fogat särskilt
yttrande ingående behandlat frågan om statens byggnadsverksamhet
(se sid. 58—60 i statens offentliga utredningar 1924: 43). Den statliga
byggnadsverksamheten motiverades av följande nio omständigheter:

1) Byggnadskunnigheten bland den norrländska befolkningen
vore i allmänhet ej särdeles stor. Av 687 kolonatsökande hade 36 %
förklarat sig vara hemmastadda i byggnadsarbete, 25 % ansett sig äga någon
kunskap härutinnan och 29 % förklarat sig ej besitta sådana kunskaper,
under det att 10 °/„ ej lämnat upplysningar. Det vore icke sagt, att de,
som ansåge sig besitta vissa kunskaper i byggnadsarbeten, även kunde praktiskt
och ekonomiskt ordna ett byggnadsföretag. Det gällde ej endast att
besitta färdighet med såg och yxa utan helt enkelt att äga en byggmästares
kunskaper. Av 144 självbyggande kolonister hade 26 % själva utfört det
huvudsakliga byggnadsarbetet, medan 74 % bortsatt arbetet åt andra personer.
Av dessa senare hade drygt hälften anlitat kolonisationsnämndens
byggmästare såsom förmedlare vid arbetets bortsättande. Då huvudmassan
av självbyggande kolonister alltså ej hade kompetens till utförande och
ledande av egen byggnadsverksamhet, talade detta för statlig byggnadsverksamhet.

2) Byggnadskulturen särskilt inom finnbygden, lappmarken och därmed
jämförliga områden stode på en mycket låg ståndpunkt.

3) Det inom stora delar av Norrbottens län tillämpade byggnadssättet med
trångboddhet hade till stor del framkallat utbredning av tuberkulos. Statlig
byggnadsverksamhet tillgodosåge hygienens fordringar.

4) För ett snabbt fyllande av ökat behov av skogsarbetare vore
statlig byggnadsverksamhet lämplig.

5) Då statsbyggena uppfördes under detaljerad ledning och kontroll av
statens egna byggmästare, bleve arbetet omsorgsfullt utfört, varför byggnaderna
bleve solida.

Statsbyggena bleve även billigare än självbyggen. Kostnaderna för de
förra stannade nu vid 4,500—5,000 kronor.

6) Statlig byggnadsverksamhet satte större fart i kolonisationsarbetet.

7) De genom statens försorg uppförda byggnaderna bleve ett föredöme

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Yttranden
till stöd; för
reservant ernås
ståndpunkt
(mot
statsbjjggen).

för ortsbefolkningen, som redan börjat tillämpa det mer omsorgsfulla
byggnadssätt, som användes å kolonisationsområdena.

8) Genom statsbyggandet befriades kolonisten från många svårigheter och
bleve i tillfälle att tidigare och med större kraft ägna sig åt det
produktiva odlingsarbetet å kolonatet.

9) Genom att statlig byggnadsverksamhet bedreves, kunde byggmästare
anställas, vilka även kunde lämna självbyggarna råd och anvisningar
samt kontrollera byggnadsverksamheten i dess helhet.

Vissa mot statlig byggnadsverksamhet anförda skäl bemöttes av verkstol- ,
lande ledamoten sålunda:

1) Påståendet, att kolonisten ej bleve så fäst vid kolonatet, då lian
icke själv uppförde byggnaderna, vore mindre bärande. Egnahemslåntagare,
som inköpt redan bebyggd och delvis odlad lägenhet, torde ej hava visat sig
vara mindre fästade vid dylik lägenhet än vad fallet varit med dem, som
själva uppfört sina byggnader. Vid kolonaten gåve byggnadernas komplettering
rum åt kolonistens initiativ och önskningar.

2) Påståendet, att de självbyggda kolonaten bleve billigare, hade ovan behandlats.
Det vore ett mycket stort misstag- att tro, att ett bygge kunde
av kolonisten utföras på »lediga stunder». Så kunde ej ske med grunden,
timringen och stommen. Om dessa ej med stor omtanke utfördes i eu
följd, bleve huset i högsta grad underhaltigt.

3) Åven om statens uppoffringar vid statsbyggen bleve större än vid
självbyggen — cirka 500 kronors meruppoffringar per kolonat — vore
detta motiverat med hänsyn till de obestridliga fördelar statens skogsvård
kunde vinna genom den statliga byggnadsverksamheten och de fördelar ur
social synpunkt, som detta system lika obestridligt medförde.

I de talrika utlåtanden, vari tagits till orda mot statens byggnadsverksamhet,
hava i många fall samma skäl åberopats, som reservanterna inom
kolonisationskommittén anfört. Här nedan refereras huvudsakligen blott sådana
yttranden, som antingen innehålla nya synpunkter — utöver vad reservanterna
anlagt — eller eljest synts förtjänta av särskild uppmärksamhet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i yttrande 1922 framhållit, att de
starkaste skälen talade för, att staten i regel icke utövade egen byggnadsverksamhet
å kolonaten. Sådana anordningar måste träffas, att kolonistens
skulder bleve så små som möjligt. Därför borde också han och hans familj
beredas möjlighet att lägga ned så mycket eget arbete som möjligt på hemmet.
Kolonisten inskränkte sig då ej till åtta timmars arbetsdag, utan lade
ned hela sin energi på att få sitt hem färdigt. Från annan liknande verksamhet
inom länet kunde pekas på många vackra resultat av på dessa
grunder fotad verksamhet. Om länsstyrelsen i allmänhet ej förordade statsbyggen,
vore dock sådana till stort gagn i vissa fall, särskilt i sådana
trakter, där byggnadskunnigheten vore dålig och ortens byggnadskultur låg,
såsom i stora delar av finnbygden. Här behövde dock skulderna starkt
nedpressas, och här kunde kanske lösesumman för kolonathusen nedbringas
genom rabatt, vilket bleve möjligt genom de besparingar, som på andra håll
kunde göras genom att den dyrare statliga byggnadsverksamheten inskränktes.

Norrbottens läns landsting och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
vilka förordat avveckling av den statliga byggnadsverksamheten,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90. 105

hava förnämligast uppehållit sig vid synpunkterna, att det saviil för staten
som kolonisten bleve ekonomiskt fördelaktigast, om självverksamheten komrne
till sin rätt, att det med egen kraft uppförda hemmet bleve; mera värdefullt
för kolonisten samt att endast den passade till kolonist, som kunde hantera
ej blott spade utan jämväl yxa och såg.

Länsstyrelsen i Västerbottens län (i yttrande 1922) samt sagda läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hava framhållit ungefär liknande
synpunkter. Man borde lita till självverksamhet och utnyttja kolonistens

eget arbete. Intet penningkapital borde bindas i byggnader, som bättre

kunde användas i jordbruksproduktionen. Efterfrågan på statsbyggda kolonät
kunde bliva betydligt växlande från år till år.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att all erfarenhet — och

sådan hade gjorts även inom Jämtlands län — ginge därpå ut, att den

enskilde byggde billigare än staten. Det vore visserligen angeläget — för
att kolonisationen måtte komma rätt i gång — att på ett verksammare sätt
än hittills understödja densamma, men detta borde ske på annat sätt, än
att staten på kolonatens uppförande offrade belopp, som vore onödiga. Det
vore alldeles uppenbart — och erfarenheter, söm bestyrkte detta, kunde hämtas
från många håll, bland andra även från ordnandet av byggnadsfrågan
vid arrendena, på renbetslanden i Jämtlands län — att nybyggaren ej allenast
byggde billigare, utan även att han finge ett helt annat intresse för sitt
ställe, om han själv lade handen vid byggnaderna. Ej sällan bleve arbetet
också omsorgsfullare och mera praktiskt utfört, om det skedde under hans
egen medverkan. Någon svårighet att erhålla biträde av faekutbildad personal
inom orten torde ej heller i allmänhet möta — sådan kunde exempelvis
fås inom en så glest befolkad socken som Frostviken. För övrigt torde
en kolonist, om han eljest vore lämplig som sådan, snart nog lära sig vad
som erfordrades för att vid byggandet lämna en värdefull och intresserad
medverkan. Givet vore, att vid byggandet måste följas vissa anvisningar;
kolonisten finge ej bygga huru han ville, men å andra sidan borde man ej
heller för starkt binda honom vid en på förhand uppgjord plan. För kolonistens
trevnad och den framtida bärgningen av kolonatet, vore det av synnerlig
vikt, om han — med nödiga anvisningar visserligen — finge ställa
för sig själv. Även sådana saker som renlighet och hygien sammanhängde
mycket ofta mera med det ekonomiska tillståndet än med bostadens beskaffenhet,
naturligtvis för så vitt vissa minimifordringar bleve uppfyllda.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att statlig byggnadsverksamhet av den
art och omfattning, kommittén föreslagit, ofrånkomligen medförde avsevärda
förluster. Syftemålet att skapa en permanent och stabil småbrukarklass
kunde lätt förfelas genom atf kolonisterna till följd av statsbyggandet
lockades till skuldsättning i sådan grad, att deras framtida existens äventyrades.

Domänstyrelsen — som till fullo uppskattade de fördelar, vilka tillfördes
kolonisterna genom den statliga byggnadsverksamheten — kunde dock
icke tillstyrka fortsättandet av denna verksamhet annat än möjligen i vissa
undantagsfall. Styrelsen hölle sålunda före, att kolonisterna borde själva
ombesörja uppförandet av byggnaderna på respektive kolonat. I anslutning
till vad länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatt, tillstyrkte domänstyrelsen
dock, att — därest sådant förfarande ansåges kunna äga rum — på kolouisationsområden
i finnbygden av Norrbottens län samt i undantagsfall
.jämväl å andra särskilt avlägsna orter med ringa byggnadskunnighet hos

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Socialsty relsen.

befolkningen byggnader finge, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, till viss
omfattning uppföras genom kolonisationsledningen.

Nationalföreningen mot emigrationen har förmenat, att kolonisationskommittén
felbedömt problemet, då den ansett ett av de främsta skälen
till att tidigare gjorda försök att främja Norrlands kolonisation ej krönts
med motsedd framgång vara att söka i svårigheterna för kolonisterna att
lösa byggnadsfrågan. De elementära betingelserna för en lösning av byggnadsproblemet
funnes i tillgången på dels det viktigaste byggnadsmaterialet,
träet, dels byggnadskunnig arbetskraft. Ty häri och icke minst i det sista
läge en verklig rikedomskälla för vår kolonisation. Förmågan att timra
upp och nödtorvtigt inreda ett boningshus vore i våra skogsbygder allmän,
och i vart fall doge ingen till kolonist, som icke hade den färdigheten. Det
borde icke råda någon tvekan att ansluta sig till de reservanter, vilka avstyrkt
förslaget att låta staten uppföra byggnader färdiga till inflyttning.
För kolonister, som ställde de anspråken på staten, funnes ingen användning
i obygden.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Västerbottens och
Norrbottens läns skogstorpare hava förklarat, att statens åtagande att bygga
ansåges av dem och måhända de flesta, som iakttagit kolonisationsrörelsen
på nära håll, vara ett riskabelt sätt att kolonisera. Den stora faran vore, att de
statsbyggda kolonaten befolkades av sådana, som endast ville
hava ett hem men saknade förutsättningar att försörja sig och
familjen. Då sedan inflyttningen skett, komme vederbörande för sent
underfund med, att man ändock måste arbeta för att kunna existera i framtiden.
Helt annorlunda måste en självbyggande kolonist vara danad, om
han överhuvud skulle våga taga ett kolonat. Han måste besitta en energi,
som sedan den fört honom genom byggnadssvårigheterna, även vore till
största gagn vid hemmets fortsatta utveckling och gåve kolonisten ett visst
självförtroende, vilket i regel icke funnes hos den, som finge kasta alla sina
omsorger på staten.

Ombudsmannen vid. Alträsks nybyggesnämnd har, bland annat, påpekat,
att genom utbjudande av statsbebyggda kolonat läge det mycket nära till
hands, att personer, visserligen kanske medvetna om sin stora ofullkomlighet
som kolonister, det oaktat med största intresse sökte att bliva tilldelade
statsbebyggda kolonat. De kunde nämligen på detta sätt av staten erhålla
fri bostad med vedbrand under några år framåt, utan att nedlägga något
arbete på kolonaten. Kolonisationskommitténs förslag syntes innebära en
mera forcerad kolonisation på de norrländska kronoparkerna, än vad tidsförhållandena
torde fordra.

•

Som nyss antytts har socialstyrelsen intagit en viss odeciderad ställning
i frågan om statlig byggnadsverksamhet. Av styrelsens yttrande inhämtas i
huvudsak följande.

Vissa besparingar torde kunna ifrågasättas beträffande den statliga byggnadsverksamheten.
Visst vore, att byggnadskunnigheten vore allmän, men
byggnadssättet lämnade ofta anledning till anmärkning. Såväl provinsialläkarnas
berättelser som socialstyrelsens bostadsstatistiska undersökningar
bure vittne om de dåliga bostadsförhållandena på Norrlands landsbygd.
Kunde genom statens ingripande i byggnadsfrågan någon rättelse beredas
därutinnan, måste detta anses som en betydelsefull kulturgärning. Det syntes
emellertid böra göras beroende av ytterligare utredning, om härför nöd -

1.07

Kung/. Muj:ts proposition Nr 90.

vänd i k t. krävdes eu statlig byggnadsverksamhet av sä stor omfattning, som
den av kommittén ifrågasatta, eller om det avsedda syftemålet med mindre
ekonomiska uppoffringar kunde ernås medelst uppförandet av ett fåtal mönsterhus
och i övrigt understödjande, rådgivande och kontrollerande verksamhet
från statens sida.

Byggnadsstyrelsen, av vilkens yttrande ej tydligt framgår, huruvida
styrelsen över huvud taget av- eller tillstyrker statlig byggnadsverksamhet,
har framhållit i huvudsak följande.

Entrepenadsystem borde komma till användning vid byggnadernas uppförande.
Något tekniskt hinder härför kunde icke anses föreligga. När staten
organiserade byggnadsarbeten i avlägsna trakter med dyrbara transporter av
byggnadsmaterial, som ej funnes på platsen, och dessutom på en sådan byggnadsplats
uppsatte eu såg, kunde det icke synas vara ur ekonomisk och praktisk
synpunkt lämpligt att lämna byggnadsarbetet i halvfärdigt skick och låta
kolonisterna fortsätta arbetena utan de tekniska hjälpmedel, som erfordrades
för byggnadernas iordningställande. Vidare påpekade byggnadsstyrelsen
lämpligheten av, att en standardisering genomfördes, åtminstone för genom
statens försorg uppförda byggnader. De av kolonisationskommittén utarbetade
typritningarna kunde icke sägas uppfylla de fordringar, särskilt vad
detaljerna beträffade, som borde ställas på ritningar, som skulle tjäna till
ledning för icke byggnadskunniga kolonister. Likaså borde fullt riktiga
och i detalj upplysande byggnad sbeskrivningar tillhandahållas av kolonisationsledningen.

Från kolonisthåll har följande anförts i nu föreliggande fråga.

De av domänstyrelsen tillkallade kolonisterna Tyko L. Jonsson och K. G.
Nord hava varit av den mening, att det vore lyckligast, om kolonisterna
själva förmådde utföra byggnadsarbetet — även om detta bleve
dyrare -- ty den egna verksamheten knöte kolonisten starkt samman med
lägenheten. Statens byggnadsverksamhet borde dock ej upphöra, detta särskilt
för materialfrågans och arbetsledningens skull. Statsbyggen borde bedrivas
i den omfattning, att det funnes möjlighet att tillhandahålla självbyggare
sakkunnigt biträde i byggnadsfrågan (se sid. 71 i statens offentliga
utredningar 1924 : 43).

Vid möte i Boden den 4 januari 1925 med representanter för kolonister
uttalades, att kolonisterna borde efter eget val få bliva självbyggare eller
inflytta i av staten helt inredda hus samt att, där staten byggde, byggnaderna
borde göras helt färdiga, d. v. s. med all inredning jämte uthus.

I åtskilliga yttranden, huvudsakligen från det håll, där man därjämte
avstyrkt statlig byggnadsverksamhet, hava krav framställts på nedsättning
av byggnadsbidragets storlek, enkannerligen i den mån detta skall av kolonisten
förräntas och återbetalas. I samband härmed har från några håll
ifrågasatts viss inskränkning i byggnadsplanen. Rörande dessa frågor inhämtas
av yttrandena i huvudsak följande.

Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt, om den av kolonisationskommittén föreslagna
utbyggnadsplanen jordbruksekonomiskt sett vore den mest fördeh
aktiga. Planmässigheten förrycktes genom onödigt vidlyftig och för hastig
byggnadsverksamhet under den tid, då odlingsarbetet vore det viktigaste för

Byggnad»-styrel flen.

Kolonister.

Frågan om
byggnadsbi
dragets
storlek.

108 Kungi. Maj:ts proposition Nr 90.

kolonisten. Sålunda borde kolonisten under de första tio åren kunna få
ordna byggnadsf rågan provisoriskt. Under de första åren behövde han ej
så stor ladugård, som den föreslagna, men å andra sidan fattades redskapsskjul,
varjämte foderutrymmet vore för litet. Den timrade delen av uthuset
borde till en början inredas till bostad, och under denna tid torde kreaturen
placeras i motsatta gaveln i de avdelningar, som avsetts för vedbod och
matbod. Byggnadslånets belopp borde sänkas från det föreslagna, 5,000
kronor, till i,000 kronor, varav 2,000 kronor för uthuset och 2,000 kronor
för mangårdsbyggnaden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har (i yttrande 1922) framhållit, att A
och O vid kolonisationsverksamhet vore — om den skulle lyckas — att kolonisternas
skulder bleve så små som möjligt. I anslutning härtill ifrågasattes
sänkande av lånemaximum med 1,000 kronor, d. v. s. till 4,000 kronor.
Vid nybyggesverksamheten vid Alträsk vore 2,000 kronor maximum,
och om detta kanske vore väl lågt, hade det dock haft det goda med sig,
att självverksamheten frammanats och skulderna hållits låga. I yttrande
1924 har samma länsstyrelse betonat, att odlingen måste komma i första
hand och byggandet i andra. Kolonisten borde ej förvägras att — om han
ville — i början ordna bostadsfrågan mera provisoriskt, så att skuldbördan
ej bleve för stor.

Nationalföreningen mot emigrationen har ansett, att den föreslagna
byggnadshjälpen — 5,000 kronor kontant jämte det erforderliga timret —
vore för hög och torde ej vara erforderlig. En rationell och praktisk lösning
av byggnadsproblemet torde kunna begränsa den kontanta byggnadshjälpen
till 2,500 å 3,000 kronor.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har (i yttrande 1924) betonat, att huvudvikten
borde ligga på att skapa bärkraftiga jordbruk. Dessa finge således
ej belastas med kostnader för byggnader, som ej kunde förräntas. Det syntes
därför oundvikligt att nedsätta anspråken pä bebyggandet — åtminstone
till en början. Den kontanta byggnadshjälpen torde därför få minskas. 1
Finland, där under de senare åren nybildning av jordbruk ägt rum i stor
skala, torde man enligt uppgift hava funnit sig nödsakad avstå från den
bostadsstandard, som eljest kunde vara önskvärd. Den pågående nybildningen
torde böra betraktas såsom en övergångsperiod, vars resultat så småningom
måste kompletteras. En liknande väg torde vi här i landet hänvisas
till, såvida icke antingen kolonisationen begränsades eller utgifterna
bleve allt för tryckande — för kolonisterna i form av räntor eller för den
övriga befolkningen genom beskattning. Man tvingades att avstå från vissa
lockelser för att bättre kunna möta det allvarliga befolkningsproblemet.

Domänstyrelsen har ansett, att framgången av kolonisationen å kronoparkerna
vore i mycket hög grad beroende på storleken av de rånte- och
amorteringsavgälder, som kolonisterna framdeles hade att utgiva till statsverket.
Ehuru värdena på mark och ståndskog vore låga, räntefoten låg,
lega efterskänktes i 5 år, byggnadsvirke m. m. tillhandahölles gratis, ersättning
ej krävdes för väganläggningar in. in., komme ändock kolonisternas
avgifter att — enligt kommitténs förslag — uppgå till sådana belopp, att
man hade berättigad anledning antaga, att avgälderna i många fall ej kunde
erläggas. Då det med hänsyn till de redan nu jämförelsevis betydande
uppoffringarna från statens sida ej syntes tillrådligt, att staten efterskänkte
återbetalning i än större omfattning, borde undersökas, om ej utgifterna
kunde begränsas. Efter jämförelse med odlingslägenhetsinnehavarna — som
blott erhölle 2,000 kronor i byggnads- (och odlings-) hjälp och ej på långt

1(1!)

Kung/. Maj:ts proposition Nr 90.

när hade sa mycket förmåner som kolonister — ifrågasatte styrelsen, huvudsakligen
för minskning av kolonisternas kommande avgälder, att byggnadshjälpen
borde nedsättas till 3,500 kronor för kolonat av större och 3,000
kronor för kolonat av mindre typ. Härvid utginge styrelsen från, att byggnaderna
ej bleve föremål för särskild värdesättning vid upplåtandet.

Ombudsmannen vid Alträsk nybygge snämnd har uttalat, att — om staten
genom revirförvaltaren hjälpte kolonisterna med byggnadstimrets transport
från skogen till kolonatet och där läte ombesörja timrets förädling — ett
kontant byggnadsbidrag av 3,500 kronor för de större och 3,000 kronor för
de mindre kolonaten vore tillfyllest. Sådan nedsättning borde ske med hänsyn
till, att den framtida betalningsförmågan för llertalet kolonister i Norrbottens
skogs- och ödebygder icke borde överskattas, när det gällde, om do
skulle kunna förränta och amortera skulderna till staten.

Jämväl de av domänstyrelsen tillkallade kolonisterna Tyko L. Jonsson
och K. G. Nord, hava förklarat, att en nedsättning av byggnadshjälpen torde
böra ske, om ökad odlingshjälp beviljades, men lägre än till i,000 kronor
borde maximibeloppet ej sättas. I särskilda fall borde dock Kungl. Maj:t
kunna medgiva lämplig höjning.

Landstingens norrlandskommitté har ansett, att under nuvarande ekonomiska
förhållanden byggnadshjälpen till de kolonister, som själva uppförde
sina byggnader, ej borde understiga i,000 kronor.

Vid kolonistmötet i Boden den 4 januari 1925 uttalades, att byggnadsanslaget
till själ v bygga re ej bolde understiga 4,500 kronor.

Rörande byggnadstidens längd och byggnadsbidragets utbetalande in. m.
hava följande synpunkter, värda att omnämnas, framförts i yttrandena.

Lantbruksstyrelsen har funnit den föreslagna bestämmelsen om 5-årig
byggnadstid för självbyggande kolonists s. k. förstahandsbygge vara alltför
sträng och onödigt betungande under en tid, då odlingsarbetet vore huvudsaken.

Norrbottens läns landsting har ansett, att tiden för byggnadsarbetets
utförande borde betydligt utsträckas utöver vad kommittén föreslagit.

Landstinget i Jämtlands län bär framhållit, att i många fall måste säkert
anstånd med byggnadernas uppförande medgivas.

Landstingens norrlandskommitté har ansett, att byggnadstiden ej borde
understiga 10 år samt att byggnadshjälpen borde utbetalas på sådant sätt,
att ekonomiska svårigheter för kolonisten ej uppstode.

Domänstyrelsen har beträffande ordningen för byggnadshjälpens utbetalande
framhållit, att, då förskottslikvid i allmänhet icke torde komma
byggnadsarbetet till godo, utan användes till kolonistens andra behov, sådan
likvid icke borde utgå med mer än 5 procent i stället för av kommittén
föreslagna 10 procent. Det sålunda inbesparade beloppet borde utbetalas,
sedan »återstående arbeten på mangårdsbyggnaden utförts», vid vilket tillfälle
kolonisten alltså skulle äga uppbära 25 procent av byggnadshjälpen.

I åtskilliga av de yttranden, vari statlig byggnadsverksamhet avstyrkts,
har betonats, att ett upphörande av dylik verksamhet ej borde utesluta ett
aktivt understödjande från statens sida av kolonisternas egen byggnadsverksamhet,
Förutom genom tillhandahållande av kontantbidrag kunde sålunda
staten, medelst förädlingsanordningar eller eljest, till självkostnadspris ti 11-

Byggnadstidens
längd
in. in.

Försågning
av virke åt
självbyggarf*
m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Departements

chefen.

handahålla kolonisterna byggnadsvirke och diverse materialier vid byggnadsplatsen
ävensom genom vederbörande organ lämna sakkunniga råd och anvisningar
åt självbyggare. Dessa synpunkter hava framhållits av lantbruksstyrelsen,
länsstyrelsen i Norrbottens län, sagda läns landsting, Jämtlands
läns landsting, domänstyrelsen m. fl.

Det torde i detta sammanhang höra erinras, att verkställande ledamoten
av statens kolonisationsnämnd å andra sidan framhållit, att — därest den
statliga byggnadsverksamheten inskränktes eller upphörde — svårigheter torde
möta såväl att anställa särskilda byggmästare enbart för att handleda självbyggare
som för staten att blott för detta ändamål vidtaga anordningar för
virkets försågning o. d.

Enligt min mening bör byggnadsverksamheten å kolonaten ägnas stor
uppmärksamhet och från statens sida stödjas mera kraftigt och målmedvetet
än vad fallet varit beträffande skogstorp och odlingslägenheter, dock
utan att byggnadsfrågan därför gives en så framträdande plats i kolonisationsplanen,
att andra kanske lika viktiga frågor — såsom kolonistens
möjligheter att livnära sig och i ekonomiskt hänseende hålla sig uppe —
härigenom bliva till obotlig skada för det hela trängda åt sidan. Lika
väl som jag hyser den uppfattning, att staten ej bör bedriva en kolonisation,
som leder till uppkomst av mindervärdiga och hälsovådliga bostäder
för människor och djur, lika väl är jag av den mening, att man
vid brytandet av ny bygd i ödemarken icke får kräva, att de härvid
bildade till en början ytterst svaga jordbruken, innehavda av mindre
bemedlade, redan från begynnelsen belastas med ett byggnadskapital,
som lägenheten och innehavaren ej mäkta att i ekonomiskt hänseende
bära.

Jag anser alltså, att byggnader med statens stöd böra å kolonaten
uppföras under noggrant beaktande, att dessa å ena sidan fylla rimliga
krav i fråga om utrymme, hygien och allmän ändamålsenlighet men å
andra sidan ej bliva så dyra, att kolonisten dignar under för stor skuldbörda.

I fråga om bostadshuset torde i regel böra fordras uppförande av en
enkel, timrad stuga av ungefär den typ — kök och kammare — som
kolonisationskommittén tänkt sig. Vad angår uthusbyggnaden lärer flertalet
kolonister ingalunda omedelbart behöva en så stor och dyrbar ladugård,
som kommittén föreslagit, utan mången kolonist torde under ganska
lång tid vara till fullo betjänt med t. ex. ett mindre, enkelt provisoriskt
uthus — för ett par kor — av ungefär den typ, att det sedermera må
kunna med fördel antingen tillbyggas eller ock användas såsom sommarladugård
eller dylikt. Då kolonisten i dylikt fall i sinom tid uppför ett
mera fullständigt uthus, torde han böra äga att avgiftsfritt av kronan
erhålla erforderligt virke, för så vitt uppförandet äger rum inom sådan

Kanal. Maj:fn proposition Nr 90.

tid, att lian är berättigad åtnjuta fritt husbehovsvirke. Så väl kolonisationsorganen
som vederbörande kolonister böra emellertid vid byggnadsverksamhetens
praktiska bedrivande hava ganska stor rörelsefrihet att
ordna byggnadsfrågan efter föreliggande förhållanden, därvid emellertid
nyssnämnda huvudregler torde böra upprätthållas.

Beträffande det sätt, varpå staten torde böra stödja byggnadsverksamheten,
kan jag i huvudsak ansluta mig till dem, som förordat, att kolonisterna
själva böra bebygga sina kolonat. De skäl, som enligt förenämnda
redogörelser anförts mot statens fortsatta bebyggande av kolonat
och för självverksamhet på området, synas mig i stort sett vara riktiga.
Jämväl torde erfarenheten från försökskolonisationen hava givit vid handen,
att vissa av de väntade fördelarna med statens byggnadsverksamhet uteblivit.
Under förutsättning att staten dels bereder kolonisterna visst kontant byggnadsbidrag,
dels vidtager lämpliga anordningar för att kunna på kolonatområdena
tillhandahålla förädlat byggnadsvirke jämte diverse byggnadsmaterial,
dels ock giver kolonisterna möjlighet att erhålla råd och anvisningar
av fackmän på byggnadsområdet, torde i allmänhet varje kolonist,
vilken fyller det mått som rimligen bör ställas på en nybyggare i ödemarken,
kunna på ena eller andra sättet fullt nöjaktigt ordna sin byggnadsfråga.
Jag anser alltså, att statens understöd för kolonatens bebyggande
bör äga rum på nu angivet sätt medelst viss hjälp åt självbyggare.

. 1 anslutning till vad som föreslagets från flera håll och med hänsyn
till nödvändigheten för kolonisten att för undvikande av för stor skuldsättning
något nedsätta anspråken på de första byggnaderna torde det
kontanta byggnadsbidraget kunna och böra nedsättas. Då jag i detta hänseende
förordar den bestämmelse, att kolonist må åtnjuta kontant byggnadshjälp
intill 3,500 kronor, vilken i undantagsfall, efter särskilt beprövande,
bör kunna höjas, dock högst till 4,000 kronor, förutsätter jag, att det i
vart fall av vederbörande överväges, huruvida det förstnämnda reguljära
maximibeloppet behöver utgå eller om kolonisten må varda betjänt med
ett något lägre byggnadsbidrag.

Den kontanta byggnadshjälpen torde böra utbetalas i mån av byggnadsarbetets
fortgång, och synes det icke vara tillrådligt att medgiva utbetalande
av förskott annat än i särskilt trängande fall. Under inga förhållanden
torde förskott böra lämnas till högre belopp än 100 kronor.
Däremot böra utbetalningsterminerna smidigt anpassas efter arbetets fortgång,
så att hinder ej möter för kolonist att utfå byggnadshjälpen i småposter
i den mån byggenskapen fortskrider.

.Vid kolonats första upplåtande, då den kontanta byggnadshjälpens
belopp fastställes, torde jämväl överenskommelse böra träffas om de byggnader,
som skola uppföras med statligt stöd, samt angående den tid, inom
vilken de skola vara fullbordade. Det torde böra ankomma på vederbörande
kolonisationsorgan att träffa avgörande härutinnan, alltså även rörande
sagda tid, som dock icke må, annat än i särskilda undantagsfall, bestäm -

112

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

mas senare än till högst fem år från den dag kolonatet tillträtts. Då
särskilda skäl därtill föranleda, torde förlängning av den vid upplåtelsen
avtalade tiden kunna sedermera medgivas genom beviljande av visst
uppskov åt kolonister, som på grund av giltiga skäl behöva sådant anstånd.

Till frågan om byggnadsbidragets förräntning och återbetalande torde
jag få återkomma vid behandlingen av spörsmålet om lega och köpeskilling
för kolonat. Kolonisationskommitténs förslag om inrättande av
en särskild byggnadsfond har jag för avsikt att beröra i samband med
kostnadsfrågan.

Förutom förenämnda kontanta byggnadsbidrag torde kolonisterna, där
så lämpligen ske kan, böra erhålla ytterligare hjälp för byggnadsfrågans
ordnande genom att vederbörande handhavare av kolonisationsverksamheten
— under samarbete med skogsstatspersonalen — ombestyra erforderligt
byggnadsvirkes avverkning och framforsling till kolonisationsområdet
ävensom detsammas huvudsakliga förädling, såsom försågning
med mera, varvid, där så kan ske, kolonisten själv bör få biträda. Sålunda
mer eller mindre förädlat virke torde kolonisten äga att till statens självkostnadspris
— virkets rotvärde borträknat — inlösa. Därjämte böra
kolonisationsorganen anskaffa andra erforderliga byggnadsmaterialier att
även emot självkostnadspris tillhandahållas kolonisten.

Vidare ämnar jag vid behandlingen av organisationsfrågan föreslå sådana
anordningar, att kolonisterna må kunna i mån av behov komma
i åtnjutande av viss byggnadssakkunnig ledning vid byggnadsarbetets
utförande.

Ehuru jag alltså utgått från, att kolonaten i regel böra bebyggas av
vederbörande kolonist — låt vara under kraftigt stöd på olika sätt från
statens sida — vill jag dock ej motsätta mig, vad några myndigheter,
huvudsakligen länsstyrelsen i Norrbottens län och domänstyrelsen, föreslagit
rörande statsbyggande i vissa undantagsfall såsom i finnbygden
ävensom i vissa andra, särskilt avlägsna trakter med ringa byggnadskunnighet
hos befolkningen och låg byggnadskultur i orten. Det torde
böra ankomma på Kungl. Maj:t att i dylika undantagsfall, efter vederbörlig
utredning, medgiva, att byggnader i viss omfattning må uppföras
genom statens omedelbara försorg. Beträffande dylika byggnaders beskaffenhet
torde i allmänhet böra gälla vad jag ovan ifrågasatt rörande
den allmänna byggnadsplanen. Då statlig byggnadsverksamhet i dylika
orter torde komma att ställa sig jämförelsevis dyr men då å andra
sidan en kolonist i dessa trakter torde vara i behov av särskilt låga
avgifter för kolonatet, torde löseskillingen för av staten sålunda uppförda
byggnader — på sätt av nyssnämnda myndigheter ifrågasatts —- höra
vid behov nedsättas under statens självkostnadspris, så att lösesumman
icke bliver oskäligt tyngande. I sitt yttrande i ämnet har domänstyrelsen
ifrågasatt en lösesumma av 3,000 å 3,500 kronor, och torde dessa siffror
vid nu ifrågakommande anordning böra få tjäna som grundläggande regel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90: 118

Vad kolonisationskommittén föreslagit i fråga om underhåll och för*
säkring mot brandskada av byggnader å kolonat — nämligen att det bör
åligga kolonist att svara härför — finner jag mig böra biträda.

I de allmänna grunderna torde i fråga om kolonatens bebyggande borg
stadgas följande.

Inom tid, som vid värjo upplåtelse bestämmes, skall kolonist
hava å kolonatet uppfört bostadshus och uthus i enlighet med
vad som vid upplåtelsen närmare avtalas. Den tid, inom vilken
byggnaderna skola vara fullbordade, må i allmänhet ej be''
stämmas senare än till fem år från den dag, då kolonist tillträdde
kolonatet.

Kolonist åtnjute kontant byggnadshjälp intill 3,500 kronor*
att utbetalas i terminer i mån av byggnadsarbetets fortgång.
I undantagsfall kan, efter särskilt beprövande, detta belopp hö^''
jas, dock högst till 4,000 kronor.

Där så lämpligen ske kan, bör vederbörande kolonisationsorgan
söka vidtaga åtgärder i syfte att erforderligt byggnadsvirke
i försågat skick jämte annat byggnadsmaterial må kunna
tillhandahållas kolonist, till självkostnadspris, å kolonisationsområdet.

I undantagsfall må, efter Kungl. Maj:ts beprövande, kolonat
bebyggas genom statens omedelbara försorg.

Det åligger kolonist att svara för byggnaders underhåll och
brandförsäkring.

11. Kolonatens uppodling.

Kolonisationskommittén har i sitt betänkande avhandlat frågan om kolo- Kniowsationsnisternas
odlingsskyldighet å sid. 210—212 samt om odlingshjälp och odlings- kommdlinpremier
å sid. 217—220. Ur dessa avdelningar av kommittébetänkandet
inhämtas i huvudsak följande.

Kolonist borde vid upplåtelsen tillförbindas att inom utsatt tid fullgöra en
viss odlingsskyldighet. Där odlingsmarken i huvudsak utgjordes av torvjord,
borde odlingsskyldigheten omfatta vid kolonat av större typ

inom 3 år från tillträdesdagen .................................................... 1 hektar,

* 8 » » » ................................ytterligare 2 »

och » 15 » » » ................................ » 2 »

samt vid kolonat av mindre typ

inom 5 år från tillträdesdagen .................................................... 1 hektar

och » 15 » » » ................................ ytterligare 2 »

Där kolonatens odlingsmark i huvudsak utgjordes av fastmarksjord, borde
förestående odlingsplikt minskas med 30 procent. Kolonisationsledningen
torde böra kunna, vid giltig anledning, medgiva anstånd.

Det borde ankomma på kolonisten själv att låta utarbeta plån för od -

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 80 höft. (Nr 90.)

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

lingens bedrivande i den omfattning, odlingsskyldighet föreläge. JDå biträde
av jordbrukskonsulent och vandringsrättare erhölles utan kostnader för
sökanden, borde dylikt åläggande ej verka betungande för kolonisten. Därest
denne önskade påkalla annan sakkunnig person och planens upprättande pa
denna grund medförde särskilda kostnader, borde dessa självfallet drabba
kolonisten ensam. Odlingsplanen borde granskas av koloni sationsledningeu,
som därefter borde fastställa densamma att i huvudsak lända till efterrättelse.

Genom särskilda åtgärder borde kolonisternas intresse väckas för de syftemål,
staten önskade vinna. Liksom innehavarna av mindre kolonat borde
erhålla skogsarbetspremier, borde innehavarnas av de större kolonaten intresse
dragas till jordens uppodling. Innehavarna av större kolonat borde erhålla
dels odlingshjälp såsom ersättning för utfört odlingsarbete, dels ock odlingspremier
för uppmuntrande till utförande av odlingar utöver dem, som enligt
kontraktet ålåge kolonisten.

Såsom odlingshjälp borde varje innehavare av större kolonat tilldelas ett
belopp av 500 kronor att lyftas med halva summan mot vederhäftig borgen
eller annan godkänd säkerhet, då kolonisten vidtagit sådana anordningar,
att av dessa tydligen framginge hans avsikt att där bosätta sig, samt med
återstoden, då två hektar uppodlats. I motsats till byggnadslijälpen borde
odlingshjälpen ej tagas i betraktande vid bestämmande av den blivande
köpeskillingen för kolonatet.

Såsom odlingspremie borde till innehavare av kolonat av större typ utgå
ett belopp av 150 kronor för varje hektar mark, som han uppodlade utöver
den areal, vilken det enligt kontraktet ålåge honom att uppodla, dock afl
sammanlagda beloppet av sålunda utbetald premie ej borde för varje kolonist
överstiga 500 kronor. Odlingspremien borde utgå på sådant sätt, att, därest
köp av kolonatet komme till stånd, avdrag med dess belopp gjordes på den
för kolonatet bestämda köpeskillingen, men att i motsatt fall premien utbetalades
kontant vid andra upplåtelsetidens utgång. Efter nyss angivna
grunder borde odlingspremier utgå även till stärbhuset efter avliden kolonist,
då stärbhuset fortsatte arrendet; ävenså borde av kolonisten intjänad premie
utbetalas till stärbhuset, därest detta ej fortsatte arrendet.

Innehavare av mindre kolonat borde ej erhålla odlingshjälp eller odlingspremier.
Dessas intresse av att ställa sin arbetskraft till skogsvårdens
förfogande skulle med all sannolikhet röna ett menligt inflytande av ett
beslut i annan riktning, och ändamålet med dessa kolonatupplåtelser skulle
därigenom motverkas.

Författnings- Hörande odlingsfrågan har kommittén föreslagit följande, under 10 § i det
förslag. framlagda lagutkastet upptagna stadgandet:

»Sedan kolonat första gången upplåtits, åligger det kolonisten att ofördröjligen
låta genom vandringsrättare eller annan i jordbruk kunnig person
utarbeta plan för odlingsarbetets verkställande. Sedan odlingsplan upprättats,
skall den genom kolonistens försorg ofördröjligen för prövning och
fastställelse ingivas till kolonisationsnämnden, vilken äger att i densamma
vidtaga de jämkningar, som må kunna finnas erforderliga.

Kolonist, vilken fått större kolonat åt sig upplåtet, är skyldig att under
upplåtelseperioden därå uppodla

under de första tre åren från tillträdesdagen en ytvidd av en hektar,

1 lf)

Kun yl. Muj.ts proposition Nr !JU.

under de närmast följande fem åren ytterligare två hektar
samt därefter ytterligare två hektar.

Å mindre kolonat skall kolonisten under upplåtelsetiden uppodla
under de första tre åren från tillträdesdagen eu ytvidd av eu hektar
samt därefter ytterligare två hektar.

Jämkning i den här ovan stadgade odlingsskyldighet må, där sä prövas
skäligt, medgivas av kolonisationsnämnden antingen vid fastställandet av
odlingsplanen eller sedermera under upplåtelsetiden. Sådan jämkning må
i allmänhet icke vägras, där kolonatets odlingsmark utgöres huvudsakligen
av fastmarks jord.

Vill kolonist verkställa uppodling av mark a kolonatet utöver vad honom
enligt fastställd odlingsplan eller eljest gällande bestämmelser åligger, vare
han därtill berättigad.

Att kolonist, vilken innehar större kolonat, kan av allmänna medel tilldelas
odlingshjälp och odlingspremier, därom är särskilt stadgat.»

Ehuru ingen reservation inom kommittén anmälts mot förestående yrkanden,
framgår dock av det särskilda yttrande, som avgivits av herrar Lundström,

Wikström, Haglund och Gabrielsson cell vilket närmast berör organisationsoch
byggnadsfrågorna, att dessa fyra kommittéledamöter lagt delvis andra
synpunkter på odlingsspörsmålet, än vad som framgår av kommitténs egna
uttalanden i denna fråga. Av ifrågavarande särskilda yttrande (intaget å sid.

3o4—372 i betänkandet) inhämtas i huvudsak följande rörande nu förevarande
angelägenhet.

Avkastningen från jorden komme hädanefter att få väsentligt större Hörna- Luudbetydelse
för kolonisternas ekonomi, än vad fallet varit med skogstorparnas. ströms m. fl.
Produktionen borde vara så stor, att barnen icke i förtid nödgades lämna särskilda ytthemmet
för att på andra orter tjäna sitt bröd. Sedan kolonaten hädanefter raD(if''-

komme att tillförsäkras rätt stor odlingsjord av god beskaffenhet, bleve
arbetena inom kolonaten huvudsakligen av jordbruksekonomisk art. De
nybildade jordbruken å kronoparkerna komme i allmänhet att förläggas till
torvmarker. Lämnades dessa marker, som i regel borde tillföras konstgödsel,
åt sig själva, gåve de obetydlig avkastning. Sköttes de åter på ett
rationellt och efter förhållandena avpassat sätt, lämnade de god lön för möda
och omkostnader.

Nu torde i allmänhet de personer, som komme att slå sig ned på kolonaten,
hava ringa kännedom om, huru marker av detta slag borde skötas
ekonomiskt. De hade fostrats vid ett på ströängar eller extensiv! fastmarksjordbruk
fotat brukningssystem och vore föga förtrogna med mera intensiva
driftsmetoder. Skulle några räntabla resultat vara att vänta från kolonaten,
vore det ofrånkomligt, att ett intimt samarbete etablerades med länsmyndigheterna
och hushållningssällskapen, så att dessa båda kände intresse och
ansvar för kolonisationsverksamhetens befrämjande.

Det vore uppenbart, att kolonisterna borde kunna få påräkna den hjälp av
olika slag, som hushållningssällskapen hade att lämna genom sina tjänstemän
och institutioner rörande jordbrukets skötsel. Härutinnan pekades på konsulenters
och vandringsrättares rådgivning och handledning i det som rörde bruk -

Yttranden.

116 Kung!, Maj:ts proposition Nr 90.

ningsplaners uppgörande, växtodlingens rationella ordnande, utsädes-och frösorters
utväljande och anskaffande, gödslingars och grund förbättringars verkställande,
kreaturs anskaffande, tjurhållningsfrågans ordnande, utfodrings-och betesfrågornas
lösande, mjölkhanteringens bästa bedrivande o. s. v. Gödselvården,
foderväxtodlingen och hållande av goda produktionskraftiga djur vore hörnstenar,
å vilka jordbruksdriften hade att bygga vid dessa lägenheter — de
må vara av den större eller mindre typen — och det vore därför av stor vikt,
att kolonisterna finge fackkunnig och intresserad ledning därvidlag. Ju mer
de kunde få ut av jordbruket och ju mer de kunde intresseras för jordbruket,
dess bättre bleve deras egna hem och dess rotfastare komme de att känna
sig — allt till fördel även för skogsvården.

Beträffande kolonisternas odling sskyldighet har från några håll gjorts
gällande, att odlingsarbetet borde gå raskare, än kommittén föreslagit, medan
en motsatt uppfattning kommit till uttryck i andra uttalanden.

Lantbruksakademien har ansett, att den av kommittén såsom norm föreslagna
gången för odlingsarbetets utförande vore alltför långsam och
ingalunda ägnad att hastigt försätta kolonaten i produktionskraftfgt skick.
Väl vore det sant, att kolonisterna behövde ägna eu del tid åt förvärvsarbete
och åt byggnadsarbetet å kolonatets hus, men detta kunde knappast
anses utgöra tillräcklig orsak till, att de skulle behöva en respittid av 2 till
5 år för varje hektar torvjord, vilken de skulle gå över med plog. Man
borde dock komma ihåg, att staten utförde hela den tidskrävande delen av
torrläggningsarbetet. Kolonisten behövde blott upptaga smärre tegdiken.
Själva odlingsarbetet bestode sedan blott av eventuellt behövlig buskrödjning
samt därefter upplöjning. Detta borde kunna ske betydligt snabbare, än
kommittén föreslagit.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lön har förmenat, att odlingen enligt
förslaget komme att verkställas så långsamt, att endast en ringa del därav
kunde lämna avkastning före den första upplåtelsetidens slut. Detta vore
överhuvud taget för litet.

Lantbruksstyrelsen har ansett det vara av synnerlig betydelse, att kolonist
snarast möjligt bleve i tillfälle att producera tillräcklig mängd av viktigare
livsmedel för eget behov. På grund av odlingsmarkens olika beskaffenhet
ävensom andra på odlingsintensiteten inverkande faktorer borde det uppdragas
åt kolonisationsledningen att med hänsyn till de lokala förhållandena
i varje särskilt fall bestämma odlingsskyldigheten, eventuellt utöver ett visst
fastställt minimum. Med avseende härå anmärktes vidare, att anläggning
av betesvallar borde räknas såsom odlingsarbete, därvid arealen
betesvall, efter viss princip, reducerades till beräknad areal åker.

Landstingens norrlandskommitté, som ej biträtt förslaget om kolonatens
uppdelning i två olika typer, hade tänkt sig, att odlingsskyldigheten bestämdes
till viss del av den i varje fall till kolonaten upplåtna odlingsmarken, förslagsvis
sålunda, att av odlingsmarken skulle

inom 3 år uppodlas ............................................ 10 %*

» 6 » ytterligare 15

och » 9 » » 15 % •

Därjämte borde på statens bekostnad uppodlas och gödslas eu hektar på
varje kolonat. Detta ökade odlingsarbete vore ej oskäligt betungande för
kolonisterna, därest de redan frän början erhölle visst ökat odlingsstöd.

Kungl. Maj.ts proposition AV DO. 117

A undra sidan har från Norrbottens läns landsting framhållits, att tiden
för odlingsskyldighetens fullgörande borde utsträckas, varjämte de av domänfityrelsen
tillkallade kolonisterna K. G. Nord och Tyko L. Jonsson ansett,
att odlingsskyldigheten, i vad den avsåge villkor för inlösen av kolonat, borde
minskas till 3 hektar för större och 2 1/., hektar för mindre kolonat.

I frågan om kontant odlingshjälp eller annat ekonomiskt stöd för odlingsarbetets
utförande hava åtskilliga synpunkter av intresse framkommit i de
avgivna yttrandena i ämnet. Ur dessa uttalanden — vari ifrågasättes, att
även innehavare av mindre kolonat borde åtnjuta odlingshjälp eller att i
stället en hektar borde på varje kolonat uppodlas på statens bekostnad eller,
från kolonisthall, att odlingshjälpen borde ökas — inhämtas i huvudsak följande.

Lantmäter istyr elsen har föreslagit, att staten borde låta verkställa uppodhng
av eu hektar mark å varje kolonat, därvid odlingshjälpen kunde
bortlåna.

. Länsstyrelsen i Jämtlands län liksom sagda läns landsting hava uttalat
sig för, att båda typerna av kolonat borde jämnställas.

Domänstyrelsen har framhållit, att ett av huvudvillkoren för bosättning
vore, att familjen både möjlighet att på kolonatet föda åtminstone en ko.
Då styrelsen emellertid förutsatte, att kolonisten under de första åren bleve
så upptagen av byggnadsarbeten, att han därunder finge ringa tid att ägna
sig åt odlingsarbete, vore det av synnerlig betydelse, om genom statens försorg
en hektar odlingsjord av torvmark uppodlades å varje kolonat, varjämte, där
så erfordrades, det uppodlade området skulle förses med kalk i behövlig
mängd. Kostnaderna härför torde kunna begränsas till i medeltal cirka 500
kronoi. per kolonat. Därest sålunda genom kolonisationsledningens försorg
på varje kolonat finge verkställas förenämnda odlingsarbete — vilket i möjlimatl
körde utföras genom kolonisterna själva för beredande av arbetsförtjänst
åt dem — torde den av kolonisationskomyiittén till innehavare av
större kolonat föreslagna odlingshjälpen böra utgå. I de undantagsfall, där
staten uppförde kolonatens byggnader, borde odlingsarbete emellertid ej verkställas
genom staten.

Landstingens norrlandskommitté, som ej funnit anledning förorda två olika
typer, av kolonat, har ansett, att odlingshjälpen borde tillmätas lika åt alla
kolonister och utgå i form av utfört odlingsarbete på så sätt, att en hektar
odlades, kalkades och gödslades på det allmännas bekostnad. Utav den sålunda
odlade marken, som borde utgöra del av ett i eu uppgjord odlingsplan ingående
område, borde någon del utgöras av fastmarksjord lämplig för potatisodling.
Kolonisten borde beredas tillfälle att, genom utförande själv av
odlingsarbetet ifråga, erhålla en kontant inkomst.

Statens kolonisationsnämnd har vid olika tillfällen anslutit sig till förslagen
om vidtagande av åtgärder till ett kraftigare stöd av odlingsverksamhefen.
Sålunda har nämnden i yttrande den 6 november 1522 ifrågasatt, att staten
borde bekosta uppodling av en hektar torvmark å varje kolonat, samt i
framställning den 2 oktober 1924, att innehavare av mindre kolonat skulle
beträffande kontant odlingshjälp jämnställas med innehavarna av större
kolonat. Rörande ordningen för utbetalning av kontant odlingshjälp har
nämnden i skrivelser den 2 oktober och den 31 november 1924 föreslagit
utbetalning i mindre poster, allteftersom odlingsarbetet fortskrede.

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

De av domänstyrelsen tillkallade kolonisterna K. G. Nord och Tyko L.
Jonsson hava påyrkat, att varje kolonat, större liksom mindre, finge den
första hektaren odling (kalkning och konstgödsling däri inbegripna) ersatt
av staten utan återbetalningsskyldighet.

Ett den 5 augusti 1923 i Aronsjökullarna avhållet möte med kolonister
har uttalat, att det vore absolut nödvändigt, att varje kolonist — således
även innehavare av mindre kolonat — de 5 första åren erhölle ett odlingsanslag
utan återbetalningsskyldighet å förslagsvis 1,000 kronor årligen mot
odlingsskyldighet motsvarande Va hektar fastmark.

Ett möte den 4 januari 1925 i Boden mellan kolonister har anhållit, att
på varje kolonat genom statens försorg och på dess bekostnad odlades en
hektar, som uppodlades, gödslades, kalkades och besåddes, därvid kolonisterna
användes som arbetskraft.

Ur de avgivna utlåtandena torde följande få meddelas rörande frågan
om s. k. odlingspremier.

Statskontoret har funnit, att dylika premier, som medförde direkta kostnader
för statsverket, kunde framkalla tvister mellan staten och vederbörande
kolonister.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att i fall odlingspremier borde
komma till stånd dessa borde utsträckas även till innehavarna av mindre
kolonat. Man borde dock komma ihåg, att alltför mycken statshjälp kunde
bliva till skada; det vore dock självhjälpen, som här liksom på andra områden
bure frukt och därför borde framarbetas.

Domänstyrelsen liksom nationalföreningen mot emigrationen hava avstyrkt
förslaget om odlingspremier.

Å andra sidan hava lantmäteristyrelsen, landstingens norrlandskommitté
liksom de av domänstyrelsen tillkallade kolonisterna Nord och Jonsson förordat
odlingspremier och ansett, att dylika borde kunna få utgå till alla
kolonister, som presterat odlingsarbete utöver vad som avtalsenligt ålåge
dem. I

I några yttranden bär till behandling upptagits frågan om bedrivande av
upplysningsverksamhet bland kolonister i syfte att bereda dem insikt om,
huru deras jord på lämpligaste sätt skall odlas, brukas och skötas.

Svenska masskultur föreningen bär framhållit vikten av, att kolonisterna,
som väl ej alltid vore så synnerligen erfarna jordbrukare och vilka skulle
driva jordbruk huvudsakligen på myrjord, lämnades upplysning om myrodling
o. d. Föreningen ifrågasatte, att en försöksgård (med försökskolonat) inrättades
på myrjord i Västerbottens län, att på varje större kolonisationsområde
ett mönsterkolonat inrättades, att å varje kolonisationsområde minst ett
gödslings försök samt, där så erfordrades, även kalknings- och sändningsförsök
anlades samt att medel ansloges till svenska mosskulturföreningen för att
möjliggöra, att dess kulturingenjör för Norrland eu gång årligen kunde besöka
varje större kolonisationsområde för att tillhandagå kolonisterna med
råd och upplysningar.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för skogstorparna i
Västerbottens och Norrbottens lön hava framhållit önskvärdheten, att,
samtidigt som kolonatet planlades, en ordentlig avdikningsplan för kolonatets
hela område uppgjordes. I samband därmed borde jordundersökning ske

119

Kung!. Maj:t8 proposition Nr DO.

och a kartan över området med olika beteckningar angivas jordens behov av
kalk, fosforsyra, kali och kväve, enär kolonisten därigenom kunde med större
säkerhet utvälja och använda gödselmedel. Att överlämna dylika omsorger
om planers upprättande till kolonisten vore endast att fördröja och fördyra
arbetet — även för staten.

Riksdagens revisorer hava i sin berättelse för första halvåret 1923 uttalat, att
stor uppmärksamhet måste fästas vid, att det understöd och den handledning,
som på olika sätt lämnades kolonisten, ltomme honom till del utan
dyrbar och fördröjande omgång. Av särskild vikt vore detta i fråga om avdikningsätgärder,
vilkas sorgfälliga genomförande ofta vore utav avgörande
betydelse för en lycklig utgång av kolonistens hela framtida arbete med jordens
uppodling.

Landstingens norrlandskommitté har framhållit, att nödig sakkunskap
för odlingsarbetets planläggning borde ställas till kolonistens förfogande och
att han borde beredas tillfälle erhålla den undervisning rörande arbetets
rätta utförande, varav han kunde vara i behov. Detta vore en nödig förutsättning
för att han skulle kunna få framtida gagn av den möda, han nedlade
på odlingsarbetet. Då det visat sig, att de konsulenter och vandringsrättare,
som stode till hushållningssällskapens förfogande, icke vore tillräckliga
att möta en från jordbrukarna ständigt ökad efterfrågan på biträde,
ifrågasatte landstingens norrlandskommitté — i särskild skrivelse den 28 december
1924 — att åtgärder vidtoges i syfte, att ett ökat anslag av 15,550
kronor ställdes till hushållningssällskapens i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län förfogande för bedrivande av ökad undervisningsverksamhet
framför allt bland de å kronoparkerna bosatta lägen hetsi n neka va r na.

Jag anser, att synnerlig uppmärksamhet bör ägnas åt frågan om kolona- D ep Cement,-tens uppodling. Av stor betydelse är, att kolonisten snart må kunna erhålla ehete”
åtminstone ett minimum av livsförnödenheter från det egna jordbruket, något
som i hög grad skulle underlätta familjens ekonomiska existens. I betraktande
härav finner jag mig böra ifrågasätta kraftigare och mera effektiva åtgärder på
detta område, än vad kolonisationskommittén föreslagit. Erfarenheten från
försökskolonisationen har även givit vid handen, att odlingsfrågan bör givas
större utrymme, än vad vid denna verksamhet varit fallet.

I fråga om kolonisternas odlingsskyldighet kan jag i stort sett ansluta mig
till vad landstingens norrlandskommitté föreslagit, nämligen att denna skyldighet
bestämmes i förhållande till varje kolonats odlingsareal. Som regel
torde böra gälla, att en var kolonist skall vara skyldig att innan den första
upplåtelseperiodens slut (d. v. s. senast inom 15 år och innan kolonatet må
förvärvas med äganderätt) hava uppodlat minst 3/10 av kolonatets odlingsmark,
skolande odlingsarbetet dock så bedrivas, att inom de första 3 åren odlas
minst en hektar, inom 6 år ytterligare minst en hektar samt inom 9 år därjämte
ytterligare ännu en hektar. Där särskilda skäl härtill föranleda, torde emellertid
vederbörande kolonisationsorgan böra äga befogenhet att dels redan vid
den första upplåtelsen vidtaga av naturförhållanden eller eljest betingad
jämkning i nyssnämnda plan för odlingsskyldighetens fullgörande, dels ock,
där särskilda skäl härtill föreligga, bevilja anstånd med viss odlingsskyldighet.

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

- I anslutning till vad lantbruksstyrelsen påpekat vill jag förorda, att
vid odlingsskyldigietens bestämmande anläggande av betesvall inom kolohatet
bör få, i den mån dylik anläggning prövas motsvara uppodling till
åker, medräknas såsom fullgjord odlingsskyldighet.

I fråga om statligt stöd för det första odlingsarbetets utförande föreligger,
förutom kolonisationskommitténs förslag om kontant odlingsbidrag
till 500 kronor åt innehavare av större kolonat, huvudsakligen det förslag,
att staten borde ombestyra och bekosta uppodling (jämte, såsom från vissa håll
ifrågasatts, kalkning, gödsling och sådd) av en hektar å varje kolonat,
därvid i främsta rummet kolonistens egen arbetskraft skulle mot avlöning
anlitas. Skillnaden mellan dessa anordningar — för så vitt den förra, såsom
från vissa håll ifrågasatts, utvidgas att omfatta alla kolonat — torde i
sak icke vara stor. Emellertid finner jag mig böra biträda förslaget om
kontant odlingshjälp, varigenom kolonistens intresse torde starkare inriktas
på strävandet, att genom träget arbete åstadkomma största ekonomiska utbyte.
Odlingsbidraget torde böra utgå till innehavare av varje kolonat,
oberoende av dettas storlek, i den mån odlingsarbete av viss omfattning
utföres. Med hänsyn till att jag dels föreslagit nedsättning med i
regel 1,500 kronor av kolonisternas byggnadsbidrag i förhållande till
vad kolonisationskommitténs ifrågasatt och dels ej kan biträda förslaget
om så kallade odlingspremier, att i efterskott utgå för viss överodling
i form av avdrag å kolonatets köpeskilling, anser jag mig kunna
förorda något ökat odlingsbidrag. Odlingsbidragets belopp torde sålunda
böra fastställas till 750 kronor, att utbetalas till kolonist mot skyldighet
för denne att enligt givna anvisningar uppodla samt, i mån av
behov, kalka och gödsla en och en halv hektar torvjord jämte ett
mindre område — ett eller annat ar — fastmarksjord till potatisland.
Odlingsbidraget bör utbetalas i mån av odlingsarbetets fortgång. Förskott
bör alltså ej lämnas, men bör odlingsbidraget, i likhet med vad ovan sagts
om byggnadshjälpen, kunna erhållas successivt i små poster.

I undantagsfall torde, efter Kungl. Maj:ts omprövning, uppodling
genom statens omedelbara försorg kunna å kolonat äga rum till omfattning,
som i avseende å odlingskostnad motsvarar det kontanta odlingsbidraget,
vilket i dylikt fall givetvis icke må utgå.

Jag delar deras uppfattning, som ansett, att kolonisterna böra erhålla
erforderlig handledning i odlingsarbetets utförande och jordbruksdriftens
ändamålsenliga planläggning i övrigt. Emellertid är jag icke beredd att
för närvarande förorda de från svenska mosskulturföreningen och från
landstingens norrlandskommitté framkomna yrkandena om vissa ökade
statsanslag till respektive mosskulturföreningen och hushållningssällskapen
i vissa av de norrländska länen. Vad särskilt angår sistnämnda yrkande,
torde det höra beaktas, att det allmänna statsanslaget till ifrågavarande
hushållningssällskap nyligen höjts. Emellertid torde det böra
ankomma på vederbörande kolonisationsorgan att i görligaste mån söka

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 90.

121

tillgodose kravet på jordbrulcssakkunnig ledning vid kolonisternas arbeten.
Med den organisation, jag ämnar föreslå, torde anledning finnas fö''r antagandet,
att denna fråga kommer att ägnas tillbörlig uppmärksamhet
av kolonisationsarbetets handhavare. Vad särskilt beträffar uppgörandet
av odlingsplaner, synes det vara lämpligast, att dylika upprättas genom
kolonisationsorganens försorg eller bemedling, därvid givetvis hushållningssällskapens
funktionärer i regel torde böra anlitas. Jämväl torde
från kolonisationsorganens sida, liksom hittills, åtgärder kunna vidtagas
för tillhandahållande av vissa arbetsbesparande maskiner (traktorer med
jordbruksredskap och dylikt) mot skälig avgift till underlättande av kolonisternas
odlingsarbete — i den mån dylika maskiner och redskap finnas
tillgängliga eller ytterligare sådana anskaffas.

I de grundläggande bestämmelserna torde följande böra stadgas i fråga
om kolonatens uppodling.

Inom femton år från den dag, då kolonist tillträtt kolonatet,
skall denne hava uppodlat minst tre tiondelar av kolonatets
odlingsjord; dock åligge det därvid kolonist att uppodla under de
första tre åren en hektar, under de närmast följande tre åren
ytterligare en hektar samt under de därpå följande tre åren
ytterligare en hektar, allt i enlighet med vad som vid upplåtelsen
närmare bestämmes i fastställd odlingsplan.

Kolonist åtnjute härvid en kontant odlingshjälp, utan återbetalningsskyldighet,
av 750 kronor, att utbetalas i terminer efter
arbetets fortgång i den mån kolonisten enligt fastställd odlingsplan
uppodlar samt, i mån av behov, kalkar och gödslar en och en
halv hektar torvmarksjord jämte ett mindre, till potatisland
avsett, område fastmarksjord.

I undantagsfall må, efter Kungl. Maj:ts beprövande, kolonat
uppodlas genom statens omedelbara försorg till den omfattning,
som i avseende å odlingskostnad beräknas motsvara forenämnda
kontanta odlingshjälp, vilken i dylikt fall icke må utgå.

12. Köpeskilling och lega för kolonat.

Av kolonisationskommitténs uttalanden och förslag i denna angelägenhet Koionisatiom(se
sid. 238—246 i betänkandet) inhämtas i huvudsak följande. kommittén.

Då kolonist redan vid övertagånde av arrende av kolonatet skulle, enligt Köpeskilling,
förslaget, medgivas rätt att sedan vissa byggnads- och odlingsarbeten fullgjorts
förvärva lägenheten med äganderätt, borde redan vid den första upplåtelsen
överenskommelse träffas om det pris, vartill lägenheten i sinom tid
må förvärvas. Köpeskillingen borde fastställas efter på följande sätt uppskattade
värden av mark, ståndskog och byggnader.

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

All odlingsmark med för densammas torrläggning upptagna diken borde
åsätta ett och samma värde. Med hänsyn till kolonisternas ekonomiska
härkraft borde, trots de dryga dikeskostnaderna, detta värde sättas till SO
kronor för hektar.

Med hänsyn till att skogsmarkens avkastning blott vore avsedd för kolo1
nistens husbehov borde vid värdering av denna avsättningsförhållandena ej
spela in, vadan även för all skogsmark lika värde borde sättas, vilket kommittén
föresloge till 20 kronor för hektar.

Annan mark — med undantag av berg, annan improduktiv mark och
vatten, vilka ej borde värdesättas — borde åsättas ett värde av 10 kronor
för hektar.

Prissättning å ståndskog mötte den svårigheten, att man vid upplåtelsen
ej med säkerhet kunde beräkna den virkesmängd, som vid den framtida
försäljningen skulle överlåtas åt kolonisten. För att ovisshet ej skulle råda
om den blivande köpeskillingen borde följande grunder fastställas för värderingen
av ståndskogen:

Klass

1 /Vindfälld, torr eller eljest icke gagnvirkesduglig skog

(.Växande skog........................ ...........................

o (Lövskog .............................................................

'' (Barrskog .............................................................

8. » .............................................................

... , , „ Kronor för

Diameter 1.8 ,,

, o , kbm.

m. tran roten , ,

fast matt

O.oct

under 10 cm. O.oo

10 cm. o. däröver 0.7 6

10—15 cm. 0.7 5

15—25 » 1.60

25—30 » 3.00

(efter i orten

mer än 30 cm.1 ! gångbart
I pris

De sålunda föreslagna virkesprisen — vilka skulle vara lika på alla orter,
oavsett avsättningsförhållandena, av den anledning, att virket avsåges för
kolonistens eget behov — måste anses mycket låga, men dessa pris motiverades
av kolonisternas i allmänhet svaga ekonomiska ställning.

Vid beräkning av köpeskillingen spelade byggnadernas värde den största
rollen. Så framt kolonisationssaken skulle kunna utvecklas såsom en praktiskt
berättigad och ej endast med konstlade medel stödd rörelse, borde statens
betydande utlägg för bebyggandet till väsentlig del återgäldas. Full
gottgörelse kunde dock ej ifrågasättas. Ville staten befordra kolonisationen,
vore det nödvändigt att i fråga om statsbebyggda kolonat tillämpa en prissättning,
som något understege statens självkostnader. Köpeskillingen för
de av staten (delvis) uppförda byggnaderna borde bestämmas av Kungl.
May.t i sammanhang med beslut om kolonisationsarbetets utförande samt
sedermera angivas i upprättat kontrakt. Av kolonisten uppförda byggnader
borde värderas till det belopp, som lämnats honom såsom byggnadshjälp.
Sistnämnda belopp hade föreslagits till högst 5,000 kronor. I
intetdera fallet beräknades något värde för det av staten lämnade virket.

Enligt av kommittén å sid. 323—325 i betänkandet, under reservation för
exakthet, framlagda kostnadsberäkningar .skulle å ena sidan statens beräknade
kostnader .(efter avdrag av halva dikningskostnaden, motsvarande bestämmelserna
för norrländska avdikningsanslaget) och å andra sidan köpeskillingen
(utan avdrag av odlings- och skogsarbetspremier) uppgå till följande
belopp per kolonat, allt i kronor.

Barrskog över 30 centimeter borde dock ej regelmässigt ingå i köpet.

Kungl. Mai: t a proposition Nr 90.

123

		Beräknade	K ö p e s k	i 1 1 i n	g
		kostnader	mark	ståndskog	byggnader	j tillhopa
Statsbyggdu kolonat	av mindre typ ..	8,50»	430	360	5,000	ö,:»o
Siälvbvggares »	» » »	7 50»	430	300	5.000	5,7»0
* »	» större »	i),808	1,000	875	5,000	0,875

Köpeskillingen borde gäldas på enahanda sätt, som tunnes bestämt för gäldande
av egnahemslån (Sv. förf.-saml. nr 483 år 1919), dock att kolonist
borde å ogulden köpeskilling erlägga ränta efter allenast 3. vore god beräkning för staten, att i fråga om kreditgivning åt kolonister —
som under svårigheter bråte ny bygd — ej sätta sina anspråk på räntegottgörelse
så höga som vid egnahemslånen.

Som säkerhet för den kolonist sålunda beviljade krediten borde denne
vara skyldig lämna en å beloppet utfärdad revers med bästa inteckningsrätt
i den förvärvade fastigheten.

Storleken av den lega, som kolonisten borde utgöra under den tid han Lega
brukade kolonatet med nyttjanderätt, motsvarade ju en ersättning för rätten
att använda de nyttigheter, vilka kolonisten sedermera kunde med äganderätt
förvärva, vadan legan borde sättas i visst förhållande till dessa nyttigheters
värde, möjligen med den eftergift, som betingades av en önskan att
underlätta kolonistens arbete under hans första verksamhetsår. Under arrendetiden
hade kolonist dock ej rätt att nyttja ståndskogen, vadan dennas värde
— liksom värdet å dels skogsmarken och dels sådan mindrevärdig mark,
som vid beräkningen ej upptoges som skogsmark — borde lämnas ur räkningen
vid legans bestämmande.

Kommittén föresloge, att under den tid, som kolonist innehade kolonatet
med nyttjanderätt, kolonist skulle vara skyldig att därför erlägga lega, som
beräknades efter 3.r, procent å det uppskattade värdet av odlingsmarken
och byggnaderna (eller, om kolonisten själv utfört byggnadsarbetet, av odlingsmarken
och honom beviljad byggnadshjälp).

Kolonist skulle dock vara befriad från erläggande av lega under de
första fem åren efter sitt tillträde till kolonatet. '' Ifrågavarande fem frihetsår
motiverades till fullo av den arbetsbörda, som under denna tid vilade
på en i de flesta fall troligen mindre bemedlad familj, vilken skulle grundlägga
ett eget hem på obruten mark.

Uppbörden av såväl annuiteter å köpeskillingen som ock av lega borde
ske genom uppbördsförvaltningen i sammanhang med uppbörden av kronoutskylderna.

I det å sid. 328 ff. i kommittébetänkandet framlagda lagutkastet har kolonisationskommittén
under 8, 9, 22 och 23 §§ föreslagit följande stadganden i
ämnet:

8 §.

»Då kolonat första gången upplåtes, skall kolonist för de första fem åren Författnings -av upplåtelsetiden tillerkännas frihet från erläggande av lega. Under åter- förslag
stående del av nämnda tid skall kolonist erlägga årlig lega, beräknad till
3.6 procent av sammanlagda värdet av den kolonatet tilldelade odlingsmark
och de å kolonatet enligt byggnadsplan uppförda byggnader. Hava bygg -

Yttranden.

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr SO.

naderna å kolonatet uppförts av kolonisten, skall i det för legans beräknande
bestämda grundvärde i stället för värdet av byggnaderna ingå be1
loppet av den byggnadshjelp, vilken, enligt därom gällande bestämmelser^
tilldelats kolonisten.

Om bestämmande av värdet av odlingsmark och byggnader å kolonat är
nedan i 22 § stadgat.

9 *.

Lega för kolonat uppbäres och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

22 $.

Vid kolonatets upplåtande första gången skall köpeskillingen för detsamma
bestämmas, dock att det belopp, som skall erläggas för ståndskogen, skall
förklaras vara beroende av skogsräkning, vilken skall verkställas, då fråga
uppstår om kolonatets inlösen. Till grund för köpeskillingens belopp skola
läggas de värden å jord, skog, byggnader m. m., vilka finnas upptagna i
en vid denna lag fogad tabell.

23 *.

Köpeskilling för kolonat skall, då inlösen äger rum, delas i två lika stora
delar, en amorteringsdel och en stående del, vilka skola gäldas i enlighet
med vad om gäldande av statslån från egnahemslånefonden finnes föreskrivet,
dock att av årliga annuiteten såsom ränta skall räknas 3.6 procent å det
oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen.

Annuitet, varom nu är sagt, uppbäres och redovisas i sammanhang med
kronouppbörden.»

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för byggnadsfrågan
häva vissa reservanter inom kolonisationskommittén samt åtskilliga myndigheter
m. fl. med styrka betonat vikten av, att avgifterna för kolonaten ej
bliva för betungande för kolonisterna. Delvis i detta syfte, delvis ock av
andra anledningar, hava de, som sålunda uttalat sig, ifrågasatt viss minskning
i kostnaderna för kolonatens bebyggande med åtföljande minskning av
köpeskillingen och legan. Utöver vad sålunda förut meddelats rörande i
vissa yttranden framhållna synpunkter om vikten av ett nedbringande av
kolonisternas avgifter, torde några ytterligare uttalanden i sistberörda fråga
nu böra återgivas.

Representanter för Piteå älvdals skogstorpareförening hava framhållit,
att köpeskillingen ej borde upptagas till allt för högt belopp. Kolonisternas
utlägg borde hållas inom rimliga gränser. Ett villkor för att det hela
skulle gå ihop och för att aspiranter skulle kunna förmås söka kolonat
vöre, att amorteringar och räntor kunde hållas nere i minsta tänkbarå belopp.
Då det gällde fullständigt obemedlade i en avlägsen bygd, borde staten
bevilja större fördelar, än vad som annars skulle kunna ifrågakomma —■

1:25

Kungi. Maj: Is proposition Nr 90.

(lotta med hänsyn till samhällets fördel av den pioniärsvorksamhet, som voro
avsedd att bedrivas av kolonisterna.

Från Västerbottens luns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och
egnahemsnämnd har framhållits, att köpeskillingen ej finge sättas så högt,
att förräntningen bleve för dyr. Mark salubjödes nu av enskilda till billigt
pris.

Vad angår de av kolonisationskommittén föreslagna reglerna för markens
och standsskogens värdesättning hava i några yttranden vissa erinringar
framställts, särskilt beträffande grunderna för bestämmande av skogens
värde.

Norrbottens läns landsting bär ansett, att betalning för den å kolonatet
växande skogen borde helt utgå ur förslaget. För ett avlägset skogsskifte
vore 20 kronor för hektar nog, även för växande träd därå. I många fall
skulle omkostnaderna för skogens värdering sluka en icke obetydlig del av
den summa, som skulle erläggas för skogen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att tillfälle borde finnas att
anpassa köpeskillingen —- vad anginge marken och ståndsskogen — efter
priserna å olika orter och tider, vilka priser ju kunde variera högst betydligt.
Visserligen borde köpeskillingen bestämmas redan vid koionatets upplåtande,
men. prisbestämningen för mark och skog borde väl kunna ske i samma
ordning som för byggnaderna, d. v. s. att å prisen för de förra åsattes i
samband med besluts fattande om kolonisation av ett visst område.

Det i Bojen den å januari 1925 hållna mötet mellan kolonister bär
yrkat, att vid övergång till äganderätt den icke odlingsbara marken borde
erhållas fritt.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Norrbottens och
Västerbottens läns skogstorpare hava gjort gällande, att köpeskillingens
storlek borde röna inverkan av den tilldelade skogens beskaffenhet att vara
god, medelgod eller dålig.

Domänstyrelsen, som funnit de av kolonisationskommittén föreslagna åprisen
för mark och ståndskog mycket låga, har i yttrande 1922 ifrågasatt
skäligheten av att samma ersättning för skogsmark skulle utgivas i övre
Norrlands avlägset belägna, karga lappmarksorter som för välbelägen godartad
skogsmark i nedre Norrland eller Dalarna. Den avsevärda skillnad,
som förelåge jämväl i fråga om ståndskog inom skilda orter, talade för, att
ett för alla förhållanden bestämt värdebelopp för mark och skog icke borde
fastställas. Vid fastställande av ifrågavarande värden borde staten dock
icke uttaga i orten gällande priser för berörda nyttigheter, utan hänsyn
borde tagas till kolonisternas svaga ekonomiska ställning. I likhet med
länsstyrelsen i Jämtlands län föresloge domänstyrelsen, att värdet å mark
och skog skulle bestämmas av Kungl. Maj:t i samband med fattande av beslut
om upplåtande av visst område för kolonisation.

I köpeskillingen borde även ingå den av staten lämnade odlingshjälpen.

I utlåtande den 28 maj 1924 med visst förslag i kolonisationsfrågan har
domänstyrelsen framlagt följande förslag beträffande värdesättning av mark
och skog, vilket förslag emellertid vore hopknutet med tanken, att kolonaten
omedelbart skulle försäljas till köpare, som sökte egnahemslån.

Odlingsmarken skulle värdesättas med hänsyn till av staten utförda torrläggningsarbeten,
dock till högst 70 kronor för hektar. Annan mark

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

skulle uppskattas till dess i befintligt skick för skogsbörd skäliga värde.
Värde å skogstillgång på odlingsmark och på mark till gårdsutrymmen
skulle icke upptagas. Skog å annan mark skulle värdesättas efter i
orten gängse pris.

Beträffande domänstyrelsens sistnämnda förslag hava särskilt myndigheterna
i Norrbottens lön och i Västerbottens län funnit de ifrågasatta
värderingsgrunderna för betungande för kolonisterna.

Vidare har landstingens norrlandskommitté anfört, att de av kolonisationskommittén
föreslagna grunderna för köpeskillingens bestämmande liksom
även betalningsvillkoren vore med den uppgift, som kolonisationen
hade att fylla, värda beaktande framför de av domänstyrelsen framlagda,
varför landstingens norrlandskommitté tillstyrkte de förra. Det vore ej anfört
några skäl att höja odlingsmarkens pris från 50 till 70 kronor, och
vidare vore det principiellt oriktigt att åsätta skogen ett värde, motsvarande
gängse ortspris — ett värde, som den endast hade vid omedelbar avverkning
eller om dess tillväxt i värde motsvarade den räntesats, varmed köpeskillingen
förräntades.

Mot kommitténs förslag om köpeskillingens gäldande hava erinringar ej
framställts i de utlåtanden, som avgivits över kommitténs betänkande.
Emellertid torde i detta sammanhang böra redogöras för vad domänstyrelsen
i utlåtande den 28 maj 1924, avgivet med anledning av Kungl. Maj-is
uppdrag åt styrelsen den 11 november 1923 att enligt vissa riktlinjer omarbeta
kommitténs förslag, ifrågasatt om köpeskillingens gäldande.

Enligt domänstyrelsens förberörda förslag skulle kolonat, avsett att upplåtas
med äganderätt, sedan staten utfört vissa väg- och torrläggningsarbeten
omedelbart försäljas på i huvudsak enahanda grunder, som tillämpades
vid upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar.
Köparen skulle för erhållande av medel till köpeskillingens gäldande så ock
till uppförande av byggnader — vartill dock staten skulle avgiftsfritt tillhandahålla
byggnadsvirke — och för odlingens bedrivande hänvisas att hos
vederbörande hushållningssällskap söka egnahemslån och premielån.

Anslutning i huvudsak till detta förslag har givits från myndigheterna
inom Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län ävensom
av statskontoret.

Emellertid har Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
(under instämmande från länsstyrelsen i sagda län), ansett, att administrationen
visserligen bleve enkel och billig genom detta förslag, men att för
detsamma erfordrades rikligare tillgång på premielånemedel samt att hushållningssällskapen
— som möjligen finge svårighet att samarbeta med domänstyrelsen
— borde hava full frihet att bedöma och bestämma kolonatens
värde som låneobjekt.

Myndigheterna i Norrbottens län hava visserligen medgivit, att förslaget
i fråga hade beaktansvärda fördelar ur principiella och organisatoriska
synpunkter. Anordningen med egnahemslån och premielån kunde dock ej
förordas med mindre en del villkor vore uppfyllda.

hängt. Maj:fn proposition Nr DO. 127

Sålunda ifrågasattes såsom villkor, utt egnahemsläneräntan sänktes, att
kolonisterna erholle frihet från fullgörande av räntebetalningar under fem
nr, att staten ställde sig såsom garant för egnahemslån, som hushållningssällskap
beviljade kolonister, samt att domänverket bleve representerat i
egnahemsnämnderna vid behandling av låneärenden, som rörde kolonister ä
kronoparker.

Domänstyrelsens berörda förslag har avstyrkts av myndigheterna i Västerbottens
län, verkställande ledamoten av statens kolonisationsnämnd, landa
tingens norrlandskommitté och kolonisternas representanter.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön har funnit det ur derå synpunkter
o ämpligt, att byggandet och odlingen å kolonaten finansierades med egnahems-
och premielån. Risken skulle därvid överflyttas från staten, som
välde områdena och personerna, till hushållningssällskapen, som för övrigt
kunde vägra att bevilja lån. Premielåneanslagen vore för knappa. Ett övervakande
av kolonisationen skulle ske från två håll, och slitningar mellan
domänverket och hushållningssällskapen kunde uppstå.

Utö, ei dessa nu angivna synpunkter har verkställande ledamoten av
statens kolonisationsnämnd framhållit, att anordningen med egnahemslån
skulle medföra, att kolonisterna ej finge erforderlig ekonomisk hjälp — egnahemsianet
finge ej överstiga 7, av lägenhetens värde och måste omedelbart
rorrantas och i följd härav kunde ej den, som intet ägde, gå denna väg.

De av .domänstyrelsen tillkallade kolonisterna Tyko L. Jonsson och K. G.
Nord hava ansett, att det vore orimligt att tänka sig kolonisationen å kronoparkerna
som eu vanlig egnahemsfråga. Frihets- och prövoår behövdes.

Landstingens norrlandskommitté har förklarat, att med ifrågavarande
system skulle det ej vara alldeles givet, att upplåtelser komme till stånd i
den omfattning, som staten funne med sina avsikter överensstämmande.
Vederbörande hushållningssällskap, men ej statsmakterna, bleve de, som bestämde
takten i kolonisationsarbetet liksom även storleken av de understöd,
som borde lämnas dem, åt vilka staten uppläte mark. Staten borde ej heller
övei vältra det ekonomiska ansvaret för kolonisationen å kronoparkerna från
egna skuldror på de som regel ej alltför bärkraftiga hushållningssällskapen.

Återkommande till kolonisationskommitténs betänkande vill jag meddela,
att erinringar från vissa hall framställts mot kommitténs förslag i fråga om
legan föi kolonial under den tid, kolonist innehade detta med nyttjandelätt.
Därvid hava yrkanden framställts om förlängning av den tid, varunder
kolonist skulle vara fri från lega, ävensom från något håll om legansnedsättning.
Av ifrågavarande uttalanden inhämtas i huvudsak följande.

Kolonisten Tyko L. Jonsson har såsom representant för kolonister å Metsekens
kronopark i en inlaga 1923 uttalat sig för arrendefrihet under hela
den första upplåtelsetiden.

Ett möte med kolonister å Abborrträsklidens kronopark den 17 maj 1924
har uttalat sig för tio frihetsår samt att arrendet därefter borde vara 125
kronor (enligt kolonisationskommitténs förslag skulle arrendet uppgå till
ungefär 190 å 207 kronor för kolonat av respektive mindre och större typ).

Sedan kolonisterna Tyko L. Jonsson och K. G. Nord av domänstyrelsen
tillkallats vid styrelsens överarbetning av kolonisationskommitténs förslag,
hava dessa kolonister — under framhållande, bland annat, att många kolo -

Ytterligare
utredning angående
prissättning
å
skog smal k och
ståndaskog.

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

nister vore oroliga för att de, efter de nuvarande fem frihetsåren, ej skulle
kunna komma ut med de årliga arrendena — ansett, att tio frihetsår vore
befogade samt uttryckt en förhoppning, att åtminstone åtta frihetsår borde
beviljas.

För åtta frihetsår har även förenämnda kolonistmöte i Boden den 4 januari
1925 uttalat sig.

Landstingens norrlandskommitté har förmenat, att erfarenheten visat, att
fem frihetsår vore val knappt tillmätt, vadan kommittén föresloge åtta frihetsår.

Rörande sättet för uppbörd av lega och amorteringar hava från några håll
erinringar framställts mot kolonisationskommitténs förslag, att dylik uppbörd
skulle ske genom den vanliga uppbördsförvaltningen.

Statskontoret har ansett, att uppbörd genom uppbördsmyndiglieterna i
samband med kronouppbörden skulle komma att medföra ej obetydligt ökat
arbete. Därest kolonisationsledningen hade direkta förvaltningsorgan i orterna,
torde det vara naturligt, att uppbörden förlädes till dessa ortsorgan.

Statens kolonisationsnämnd har i promemoria den 19 december 1924 meddelat,
att kolonister upprepade gånger uttryckt det önskemålet, att uppbörd
måtte få ske i terminer, två eller fyra om året, något som i hög grad skulle
för dem underlätta att fullgöra sina förpliktelser. Nämnden föresloge, att
det skulle medgivas kolonisterna att vid utgången av varje kvartal till kolonisationsledningen
eller dess funktionärer i de skilda orterna erlägga till
betalning förfallen lega samt ränta och amortering å för kolonatets förvärvande
bestämd köpeskilling.

Det meranämnda mötet i Boden mellan kolonister har yrkat, att legan
borde få erläggas under årets lopp, enär detta kunde verka lämpligt för kolonisterna.

Med anledning av de erinringar, som i avgivna yttranden från Norrbottens
läns landsting, länsstyrelsen i Jämtlands län, domänstyrelsen in. fl. framställts
mot kolonisationskommitténs förslag om värdesättning vid köp av kolonat
av skogsmark och växande skog, har jag låtit verkställa förnyad utredning
av detta spörsmål i syfte att få tillgång till ett förslag, där prissättningen
toge hänsyn till skogens avkastningsvärde vid uthållig skötsel.

På anmodan av mig har professorn vid sko g shö g skolan Tor Jonson utrett
denna fråga. I ärendet har professor Jonson den 12 februari 1925 avlämnat
en promemoria så lydande:

»Från ett flertal håll har hävdats, att kolonatens skogstilldelning icke, såsom
av kolonisationskommittén föreslås, bör prissättas till för alla trakter fixa
pris per hektar skogsmark och per kubikmeter ståndskog, utan att såväl
markens produktionsförmåga som avsättningsförhållandena för virke böra vid
prissättningen tagas i betraktande. Som ett motiv för detta senare tillvägagångssätt
åberopas, att kommittéförslaget skulle leda därhän, att kolonister,
som tilldelas dålig skogsmark av relativt stor areal, skulle få. betala en avsevärt
större lösesumma, än sådana, som få mark av god bonitet, av vilken
ej ens hälften så stor areal erfordras för produktion av samma mängd husbehovsvirke.
Likaså betonas, att om avverkning till avsalu under vissa omständigheter
kan bliva tillåten, så måste välbelägen skog anses representera

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

12!)

ett högre värde an sådan i dåliga avsättningslägen, varför också virket bör
betalas till varierande pris, när det till kolonisten överlåtes.

Om avseende skall fästas vid sålunda uttalade önskemål, måste det, med
hänsyn till skogens värde som varaktig inkomstkälla såväl för staten i form
av underlag ior uthålligt skogsbruk som för kolonisten i form av årlig husbehovstillgång,
anses riktigast, att priset bestämmes i form av ett avkastningsvarde
och sålunda icke till i orten gängse realisationspris.

™etod. f°r iivkastningsvärdets beräknande kan lämpligen användas
tillvagagangssattet vid 1922 års allmänna fastighetstaxering av skog, vilken
metod ar baserad på den beräknade skogsavkastningens kapitalisering efter
Procents räntefot, sedan dock avdrag gjorts med 25 procent för med skogens
äV,ältning <)dl vard förenade omkostnader. Genom skogens belägenhet i
gardens omedelbara närhet, varigenom även befintligt bete kan utnvttias
samt genom ovannamnda avdrag för omkostnader, vilka för kolonisten bliva
minimala, måste ett efter dessa grunder åsatt pris för kolonisten anses förmanligt,
samtidigt som det för staten ej kan anses oskäligt lågt.

för att få tillvägagångssättet vid prissättningen möjligast enkelt kunna
dock en del modifikationer i fastighetstaxeringens metoder tillgripas på sätt
av nedanstående redogörelse framgår.

Skogsmarkens värdesättning sker efter i princip fullt enahanda grund som
vid fastighetstaxering. Därvid beräknas vid kolonatets utsättning dels arealen
produktiv skogsmark, dels ock skogsmarkens virkesproducerande förmåga,
uttryckt i kubikmeter fast mått, under antagande att marken vore beväxt
®.. tillfredsställande och på behöriga åldrar fördelat virkesförråd. Till
stod för denna senare beräkning åsättes varje ägofigur en bonitetssiffra, angivande
normala produktionsförmågan per hektar, varefter totala produklonsformagan
per figur och för kolonatets hela skogsmarksareal uträknas.

Den sålunda beräknade normala virkesavkastningen värderas i penningar
genom mattande av ett visst rotvärde per kubikmeter, varefter avdrag sker med
Procent för med skogens vård och underhåll beräknade omkostnader. Enligt
taxeringsbestämmelserna erhålles sedan skogsmarkens värde, om avkastmngens
återstående, till 75 procent uppgående, nettovärde multipliceras med
talet 3. Da emellertid uträkningen förenklas, därest siffran 3 omedelbart reduceras
med 25 procent till 2.25, erhålles följande regel för markens värdesättning:
Markens normala avkastningsförmåga i kubikmeter värdesättes till visst rotvarde
per kubikmeter, varefter värdesumman multipliceras med siffran 2.35.
i 7... kolonat bär tilldelats 6 hektar skogsmark, som beräknas ha en produktionslormaga
på inalles 10 kubikmeter med ett rotvärde av 4 kronor. Markens
värde alltså = 10 x 4 x 2.2 5 = 90 kronor eller 15 kronor per hektar.

för mark, vilken för kolonatet kan anses ha visst värde som bete eller dylikt,
ehuru den ej ar duglig till skogsbörd, kan enligt kolonisationskommittens
förslag som skäligt värde per hektar åsättas hälften av det sålunda beräknade
genomsnittliga skogsmarkspriset.

Det i beräkningen ingående rotvärdet per kubikmeter bör efter domänstyrelsens
hörande fastställas av den myndighet, som för statens räkning försäljer
kolonatet, och bor rotvärdet därvid beräknas som ett medelvärde för de närmast
föregående fem aren, samt under förutsättning att avkastningen består
av lika delar sågtimmer, pappersved eller därmed jämförligt sortiment samt
smaved.

Växande skogen bör likaledes prissättas efter vid fastighetstaxeringen gällande
principer, ehuru med den förändringen, att prissättning sker per kubikBihang
till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. SO höft. (Nr 90.) 9

130 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 90.

meter uppräknad ståndskog i stället för enligt relativ skogstillgång per hektai
såsom vid fastighetstaxering sker.

Det rotvärde, som per kubikmeter skall åsättas ståndskogen, blir emellertid
avsevärt lägre än det värde å själva skogsavkastningen, som i och för markens
prissättning fastställts. Förhållandet mellan de båda rotvärdena kan emellertid
på matematisk väg lätt utredas, om man utgår från, att enligt taxeringsbestämmelserna
den växande skogens värde erhålles, därest den på ovan
angivet sätt beräknade bruttoavkastningen från skogen först reduceras med
25 procent för omkostnader och därefter multiplicsras med siffran 13.6 7. På
samma sätt som vid markvärderingen reduceras enklast faktorn 13.6 7 omedelbart
med 25 procent till 10.25, varefter ståndskogens värde sålunda erhålles,
om årsavkastningens bruttovärde å rot multipliceras med siffran 10.2 5.

Nu torde man kunna antaga, att en husbehovsskog av ifrågavarande typ
i Norrland bör kunna skötas så, att den årligen skördade virkesmassan utgör
omkring 3 procent av virkesförrådet, vilket antagande kan bevisas leda
därhän, att rotvärdet per kubikmeter å hela virkesförrådet bör utgöra 10.2 5 x 3
eller 30.7 5 procent av rotvärdet per kubikmeter å själva årsavkastningen. År
sålunda rotvärdet per kubikmeter årsavkastning på ovan föreslaget sätt av
vederbörande myndighet fastställt, bör växande skogen sålunda värderas till ett
rotvärdet som per kubikmeter endast uppgår till 30.7 5 procent av sistnämnda.
Beträffande denna siffra bör emellertid observeras, att densamma dels avser ett
genomsnittligt pris för alla dimensioner, dels också endast gäller för skogar
med normal ålderssammansättning å sitt virkesförråd. För nu ifrågavarande
praktiska ändamål måste det anses lämpligast, att, pa sätt kolonisationskommittén
föreslagit, uppräkna skogen a kolonatet i vissa klasser, vilka sedan
på följande sätt prissättas i förhållande till avkastningens fixerade genomsnittspris,
här nedan kallat grundpriset.

Klass 1 1 åsättes intet värde.

» 2 » per kubikmeter 20 procent av grundpriset.

» 3 » » » 40 » » »

» 4 » » » 60 » » »

Om sålunda avkastningens rotvärde bestämmes till 4 kronor, bör klass 2
betalas med 80 öre per kubikmeter samt klasserna 3 och 4 med respektive
1.60 och 2.40 kronor.

Skog över 30 centimeter vid brösthöjd föreslår kommittén i vanliga fall böra
undantagas för kronans räkning före försäljningen, men skulle den i enstaka
fall få lösas till gängse realisationspris för dylikt virke. För dylika grova
timmerträd ligger realisationspriset väsentligt över det ovannämnda genomsnittliga
grundpriset, i vilket småsortiment ingår med 2/.v I och för bibehållande
av enhetlig prisskala föreslås därför, att virke över 30 centimeter, som
kolonisten skall övertaga, betalas per kubikmeter med 150 procent av grundpriset.
»

Häröver har domänstyrelsen avgivet infordrat yttrande den 18 februari
1925, varav inhämtas i huvudsak följande.

Styrelsen funne i stort sett intet att erinra mot de av professor Jonson
föreslagna grunderna, dock syntes styrelsen, att det ifrågasatta avdraget med
25 procent för med skogens förvaltning och vård förenade omkostnader i nu
ifrågavarande fall icke vore rimligt, utan ansage styrelsen, att i överensstämmelse
med vid värdering av mindre jordområden allmänt förfarande av -

Angående innebörden av klassindelningen, se tablan a sid. 122.

Kungl. Mnj:Is proposition Nr DO.

131

draget icke borde ifrågakomma eller åtminstone ej upptagas till högre be°pp
an 10 procent av bruttovärdet. Särskilda omkostnader för förvaltning
och vard i dessa fall torde nämligen knappast vara att räkna med. Under
saaana lorhallanden borde, sedan markens normala avkastningsförmåga i
kubikmeter värdesätts till visst rotvärde per kubikmeter, denna värdesumma
mulhphceras med siffran 2.ro i stället för 2.2 5. T analogi härmed borde
ståndskogen prissättas på följande sätt.

Klass 1 åsättes intet värde.

* ^ * P * ’ r kubikmeter 25 procent av grundpriset.

» 3 » » » 50 » » »

* 4 » » » 75 » » »

Jag förordar, att kolonisationskommitténs förslag om köpeskilling och lega
för kolonat lägges till huvudsaklig grund för ett beslut i denna fråga. Emellertid
torde en del ändringar däri böra vidtagas, vartill jag strax skall återkomma.

Då jag alltså icke anser mig kunna tillstyrka domänstyrelsens enligt särskilt
direktiv uppgjorda förslag den 28 maj 1924 om finansiering av kolonatköp med
vanligt egnahemslån, vill jag erinra om, att jag i det föregående förordat
dels viss prövotid, innan kolonist må övertaga kolonatet med äganderätt och
dels vissa anordningar med direkt statligt bistånd för att kolonist under berörda
prövotid må kunna ombestyra kolonatets bebyggande och första uppodling.
Detta system utesluter möjligheten att finansiera verksamheten medelst
vanliga egnahemslån, som förutsätta omedelbart köp av lägenheten. Härtill
kommer, att de egnahemslåneförmedlande hushållningssällskapen framför allt
i de två län, Västerbottens och Norrbottens, där kronoparkskolonisationen huvudsakligen
skulle komma att ske, hyst betänkligheter mot domänstyrelsens förslag
eller i allt fall för dess genomförande uppställt villkor av den art, att grunderna
for egnahemslånerörelsen skulle i väsentliga avseenden behöva omläggas.

Anslutande mig alltså till kolonisationskommitténs förslag, förordar jag,
att redan vid kolonats första upplåtande grunder bestämmas och avtalas
mellan staten och kolonisten rörande storleken av den köpeskilling, som i
sinom tid skall erläggas för kolonatet.

Mot de av kommittén föreslagna grunder för köpeskillingens bestämmande
har jag i huvudsak ej annan erinran, än att jag förordar sådan beräkningsgrund
för skogsmarkens och ståndskogens värde, att värdesättningen ungefärligen
motsvarar skogens avkastnings värde vid uthållig skötsel. Medan kolonisationskommitténs
förslag innebär, att lika värdebelopp skulle åsättas skogen
så snart lika virkesmängd befunnes vara för handen vid försäljningstillfället,
anser jag, att nyss åsyftade avkastningsvärde bör bliva den utslagsgivande
faktorn vid prissättningen. Detta synes jämväl vara av nöden i betraktande
av den okade skogstilldelning, som enligt mitt förslag skulle tillfalla kolonaten.
Beträffande de grunder, enligt vilka skogsmark och övrig mark’
ej avsedd till odling, samt växande skog böra prissättas, ansluter jag mig
till förenämnda, av professor T. Jonson framlagda förslag. Beträffande

Departements chefen.

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

värdesättning av byggnader och odlingsmark biträder jag kolonisationskommitténs
förslag. Byggnaderna skulle alltså vid köp lösas med det belopp,
kolonist erhållit i kontant byggnadshjälp, eller, i de undantagsfall där staten
uppfört åbyggnader, till ett av Kungl. Maj:t åsatt motsvarande belopp (3,000
å 3,500 kronor). För odlingsmarken skulle erläggas 50 kronor för varje
hektar.

Emellertid torde de sålunda av mig förordade grunderna för beräkning av
köpeskillingen för kolonat näppeligen böra intagas i de allmänna grunder,
som böra gälla för verksamheten, utan torde det böra ankomma på Kungl.
Maj:t att, med iakttagande i huvudsak av vad jag härutinnan alltså tillstyrkt,
utfärda närmare föreskrifter i ämnet. Det torde böra vara Kungl.
Maj:t obetaget att i mån av behov medgiva smärre avvikelser från berörda
grunder, där så befinnes vara av nöden med hänsyn till föreliggande särskilda
omständigheter.

Jag vill framhålla, att köpeskillingen — vid vars beräknande hänsyn ej
skall tagas vare sig till av staten å rot tillhandahållet byggnadsvirke eller
till av staten lämnad odlingshjälp — enligt det av mig sålunda förordade
förslaget kommer att bliva lägre, än vad kommittén beräknat, och detta trots
att rikligare tilldelning av mark och skog ifrågasatts. Anledningen härtill
är, att byggnadslijälpen nedsatts från 5,000 till 3,500 kronor samt att annan
grund förordats för beräkning av skogsvärdet. Med tillämpning av de av
mig tillstyrkta grunderna torde köpeskillingen per kolonat komma att variera
från omkring 4,500 till inemot 6,000 kronor allt efter odlingsarealens och
skogstilldelningens storlek. Enligt kommitténs beräkningar skulle köpeskillingen
komma att uppgå till ungefär 5,800 kronor för mindre och i det närmaste
7,000 kronor för större kolonat, varifrån dock avgå de odlings- och
skogsarbetspremier, som må varda av kolonist invänta.

Kolonisationskommitténs förslag, att köpeskillingen skulle gäldas i samma
ordning som stadgats rörande återbetalning av lån från statens egnahemslånefond
med den skillnad dock, att räntefoten nedsättes till 3.6 procent, vill
jag förorda med den avvikelse dock, att kapitalavbetalning å köpeskillingen
torde böra begynna först sedan femton år förflutit från kolonatets första upplåtande.
Härigenom skulle en kolonist, som efter fullgjord byggnads- och
odlingsskyldighet önskade inlösa kolonatet före den första arrendeperiodens
utgång, beredas den förmån, att han under de år, som återstode tills sagda
femton år förflutit, behövde erlägga blott ränta å köpeskillingens belopp. I
annat fall finge dylik kolonist vidkännas vida större årliga avgifter än den,
som läte med kolonatets inlösen anstå tills den första upplåtelseperiodens
utgång.

Beträffande kolonisationskommitténs förslag rörande lega under nyttjanderättstiden
har jag så till vida anledning framställa visst ändringsyrkande,
att jag anser mig böra skänka beaktande i viss mån åt den hemställan, som
gjorts av kolonister liksom av landstingens norrlandskommitté och statens
kolonisationsnämnd i syfte att bereda kolonisterna förlängd frihet från lega.

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Det av landstingens norrlandskominitté gjorda uttalandet, att erfarenheten
visat, att fem frihetsår vore val knappt tillmätt, torde så till vida vara riktigt,
som innehavarna av försökskolonat antagligen i många fall torde komma
att till en början få svårigheter att erlägga den för dem fastställda legan.
Emellertid torde de av mig i det föregående föreslagna anordningar beträffande
den fortsatta verksamheten sannolikt medföra något ökade möjligheter för de
i fortsättningen tillkommande kolonaten att bära sina utgifter, vartill kommer,
att dessa utgifter automatiskt minskas på grund av köpeskillingens nedbringande.
Med hänsyn härtill anser jag mig visserligen ej kunna förorda
utsträckning av den legofria tiden utöver de fem föreslagna åren, men föreslår,
att legan från och med det sjätte till och med det åttonde året, allt
räknat från den dag, kolonatet första gången uppläts, må utgå med allenast
halvt belopp, d. v. s. med 1.8 procent av sammanlagda värdet av utbekommen
byggnadshjälp och fastställt pris för kolonatets odlingsjord. Härigenom torde
kolonisten erhålla nödig lättnad under dessa tre övergångsår, på samma gång
som han måste ådagalägga sin villighet att småningom utgiva ersättning
för bekomna förmåner. Från och med det nionde året tills köp sker torde
legan böra utgå med 3.6 procent av nyssnämnda sammanlagda värde å
byggnadshjälp och odlingsmark.

För att belysa innebörden av vad jag sålunda föreslagit i fråga om lega
och köpeskilling torde jag få framlägga följande exempel, därvid antages,
att kolonatet innehåller 15 hektar odlingsmark (med ett värde av 15 x 50
= 750 kronor), att full byggnadshjälp, 3,500 kronor, uttagits, att värdet av
annan mark än odlingsmark jämte ståndskog utgör 1,250 kronor (därvid
räknas med 25 hektar å 50 kronor'') samt att kolonist förvärvar kolonatet
med äganderätt vid det 12:e årets ingång. Köpeskillingen skulle i detta
exempel bliva 5,500 kronor, medan legan skulle beräknas på ett belopp av
4,250 kronor. Kolonisten i fråga skulle då hava att till staten erlägga följande
avgifter för kolonatet, nämligen för
l:a—5:e året: ingen avgift,

6:e—8:e året: årligen 76 kronor 50 öre i lega,

9:e—ll:e året: årligen 153 kronor i lega,

12:e—15:e året: årligen 198 kronor i ränta, samt

från och med 16:e året till köpeskillingens ena hälft guldits: 264 kronor
i ränta och kapitalavbetalning.

Beträffande uppbörden av lega och annuitet å köpeskilling torde vissa
möjligheter böra öppnas att vid verksamhetens utövande lämpa efter förhållandena.
Det torde sålunda höra få ankomma på vederbörande kolonisationsorgan
att avgöra, huruvida uppbörden av lega skall ske genom inbetalning
årligen eller i terminer under årets lopp till sagda organ eller genom
uppbördsmyndigheterna i sammanhang med någon kronouppbörd. I sistnämnda
hänseende torde det böra ankomma på vederbörande länsstyrelse att

) 1 axeringsvärdena a kronans skogsmarker i de iyra nordligaste överjägmästardistrikten
variera från 6 till 85 kronor per hektar.

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

efter framställning från kolonisationsorganet, ombesörja debitering, uppbörd
och redovisning av lega för kolonat. Uppbörd av ränta och kapitalavbetalning
å köpeskilling för kolonat torde som regel böra ske genom vederbörande
länsstyrelse. Jag anser nämligen, att, sedan kolonist förvärvat
kolonatet med äganderätt och alltså efter det kolonisationsarbetet i egentlig
mening avslutats, länsstyrelsen såsom ett permanent organ torde böra i görligaste
mån övertaga kvarvarande bestyr rörande statens ekonomiska och
kamerala mellanhavanden med innehavaren av den utav kolonatet bildade
fastigheten. I de grundläggande bestämmelserna för kolonisationsverksamheten
torde emellertid i detta hänseende blott böra stadgas, att kolonist skall
vara skyldig inbetala fastställd lega liksom ränta och kapitalavbetalning å
köpeskilling i den ordning, som från statens sida vid upplåtelsen, respektive
vid köpet, närmare bestämmes.

Sammanfattas vad jag föreslagit i nu föreliggande angelägenheter, torde
följande grundstadganden rörande köpeskilling och lega för kolonat böra införas.

Då kolonat första gången upplåtes, skall kolonist för de törsta
fem åren av upplåtelsetiden tillerkännas frihet från erläggande av
lega. Under de därpå följande tre åren erlägges årlig lega, beräknad
till 1.8 procent av sammanlagda beloppet av den kolonatet
tilldelade odlingsmarkens i och för köpeskillingens bestämmande
fastställda värde och den av kolonisten uttagna byggnadshjälpen.
Under återstående del av den tid, kolonist innehar kolonatet med
nyttjanderätt, skall han erlägga en årlig lega, beräknad till 3.6
procent av nyssnämnda sammanlagda belopp.

Köpeskillingen för kolonat bestämmes med hänsyn till värdet å
jord och skog samt byggnadshjälp enligt allmänna grunder, som
fastställas av Kungl. Maj:t. Vid lcolonats upplåtande första gången
skall i upplåtelsehandlingen angivas, huru köpeskillingen för kolonatet
skall beräknas.

Köpeskilling för kolonat skall, då inlösen äger rum, delas i två
lika stora delar, en amorteringsdel och en stående del. A amorteringsdelen
erlägges, intill dess den blivit till fullo gulden, en annuitet
av 6 procent, varvid såsom ränta räknas 3.6 procent av det
oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten
inträder sedan femton år förflutit från den dag, kolonatet
först upplåtits. Intill dess amortering börjar, erlägges endast ränta
efter 3.6 procent av köpeskillingens hela belopp. Därefter erlägges,
jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta efter 3.6 procent av den
stående delen, intill dess jämväl denna del till fullo inbetalts.
Den stående delen skall vara gulden senast inom fem år från det
sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras. Det stånde
kolonisten fritt att när som helst betala köpeskillingen i dess hel -

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 90.

lärs

het jämte upplupna räntor samt att Röra de avbetalningar han
önskar å den stående delen. Därest kolonatet till jord eller byggnader
vanvårdas, eller skog å kolonatet avverkas annorledes än till
husbehov eller försäljning efter utsyning, eller föreskrivna ränteoch
kapitalavbetalningar icke ordentligt fullgöras, eller kolonisten
underlåter att hålla åbyggnaderna brandförsäkrade, skall, därest
sådant från statens sida påfordras, vad av köpeskillingen återstår
oguldet jämte ränta genast vara till betalning förfallet. Detsamma
skall gälla, där äganderätt till kolonatet i dess helhet eller del därav
genom köp eller annat fång från kolonisten övergår i andra fall än då
kolonatet i sin helhet övertages antingen av efterlevande make eller
av bröstarvinge, eller av efterlevande make och bröstarvinge, vilka
behålla kolonatet oskiftat, så framt icke den nye innehavaren i
vederbörlig ordning prövas lämplig att övertaga kolonatet.

Som säkerhet för oguldna delar av köpeskillingen, skall kolonist,
då inlösen äger rum, avlämna med inteckningsmedgivande försedd
förbindelse, avfattad i överensstämmelse med vad ovan föreskrivits.

Kolonist skall vara skyldig att inbetala fastställd lega liksom
annuitet å köpeskilling i den ordning, som från statens sida vid
upplåtelsen, respektive vid köpet, närmare bestämmes.

13. Kolonatens skatteplikt.

Kolonisationskominittén har efter motivering å sid. 178 och 179 i sitt be- Kolonitation*-tänkande föreslagit, att kolonist under den tid han med nyttjanderätt inne- kommitt*n.
hade kolonatet borde åtnjuta frihet från de å kolonatets område belöpande
utlagor och onera samt att dessa borde påföras den kronopark, å vilken
kolonatet vore beläget. I det av kommittén framlagda lagutkastet (sid. 328
IT.) har kommittén under 16 § — i avdelningen »nyttjanderätt till kolonat»
— föreslagit följande stadgande:

»För skatt och annan allmän tunga, som under upplåtelsetiden belöper å Författning» -kolonat, ansvarar kronan.» förslag.

I några utlåtanden har ifrågasatts, att berörda frihet för kolonist att be- Yttranden.
tala skatt borde gälla blott under den första arrendeperioden av femton år.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att den kolonisten tillförsäkrade
friheten från skatt borde även med avseende på nyttjanderättshavare
begränsas till den första arrendeperioden av femton år. Det syntes ej vara
rätt att alltför mycket ställa en kolonist i annan ställning än en arrendator
i allmänhet.

Domänstyrelsen har — under erinran att innehavare av odlingslägenheter
å kronoparker i de norra länen åtnjöte frihet från erläggande av på lägenheten
belöpande utskylder och onera under de första femton upplåtelseåren
— föreslagit, att kolonist måtte under den tid han med nyttjanderätt innehade
kolonatet, dock högst femton år från kolonatets upplåtande, åtnjuta
frihet från de å området belöpande utlagor och onera.

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Departements•
chefen.

Kolonisationskommittén.

I detta sammanhang torde böra erinras om ett av statskontoret den 25
september 1923 i liknande ärende avgivet yttrande, vari styrelsen uttalat,
att skattefrihet ej borde medgivas kolonister, utan torde innehavarna av
kolonat böra under den första arrendetiden av femton år befrias från skyldighet
att erlägga påförda utskylder för kolonaten genom att staten i viss
ordning bestrede dessa utbetalningar.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad kolonisationskommittén föreslagit
samt under beaktande av det nyss återgivna, från länsstyrelsen i Jämtlands
län och domänstyrelsen framförda yrkandet anser jag, att kronan bör ansvara
för skatt och annan allmän tunga, som belöpa å kolonat under den tid, som
kolonist innehar kolonatet med nyttjanderätt, dock under högst femton år
från kolonatets upplåtande. De medel, som härför erfordras, torde böra bestridas
av de för kolonisationsverksamlietens bedrivande anvisade årliga anslagen,
att utbetalas av vederbörande kolonisationsorgan. I de grundläggande
bestämmelserna torde rörande nu berörda fråga böra stadgas,

att kronan ansvarar för skatt och annan allmän tunga, som
belöpa å kolonat under den tid, kolonist innehar detta med
nyttjanderätt, dock under högst femton år från upplåtelsen.

14. Ifrågasatt premiering av skogsarbete.

Kolonisationskommittén har efter motivering å sid. 213—217 i sitt betänkande
föreslagit, att staten borde genom ett särskilt premieringssystem leda
utvecklingen i sådan riktning, att innehavarna av mindre kolonat redan
från begynnelsen komme att vid sidan av jordbruksarbetet å kolonatet
väsentligen ägna sig åt skogsarbete. Kommittén har i detta syfte föreslagit,
att innehavare utav kolonat av mindre typ borde tillerkännas en premie
av trettio kronor för varje fullt antal av etthundra dagsverken, som han
eller medlem av hans familj, som fyllt aderton år, efter uppgörelse med
statens skogsförvaltning och för dess räkning utfört å kronoparken, samt eu
premie av tio kronor för varje fullt antal av femtio dagsverken, som något
av hans minderåriga barn på samma sätt utgjort;

att samma förmån borde tillerkännas avliden kolonists stärbhus, som fortsatte
att bruka kolonatet, ävensom att, där detta ej bleve fallet, av kolonisten
intjänad premie utbetalades till stärbhuset;

att för fastställande av premiens storlek avräkningsbok skulle föras mellan
statens skogsförvaltning och kolonisten;

att den kolonist enligt bestämmelsen i näst föregående punkt tillerkända
premien borde utgå på det sätt. att, därest köp av kolonatet komme till stånd,
avdrag med dess belopp gjordes å den för kolonatet bestämda köpeskillingen,
men att i motsatt fall premien utbetalades kontant vid andra upplåtelsetidens
utgång;

att kolonist, som överträdde upplåtelsekontraktets bestämmelser och på
grund därav skildes från arrendet, skulle hava förverkat all rätt till erhållande
av arbetspremier;

att till kolonist, som eljest frånträdde arrendet, skulle utbetalas premiens
halva belopp;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90. 137

att, därest förestående förslag vunne statsmakternas godkännande, kungörelse
i ämnet måtte av Kungl. Maj:t utfärdas.

Beträffande innehavare av kolonat av större typ har kommittén icke ifrågasatt
dylika s. k. skogsarbetspremier.

Endast i ett fåtal yttranden har detta förslag förordats. Yttranden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat sig intet hava att erinra
mot kommitténs förslag i denna del, varjämte lantmäteristyrelsen tillstyrkt
skogsarbetspremier åt innehavare av ej allenast mindre utan även
större kolonat.

Å andra sidan har förslaget rönt motstånd från vissa håll.

Statskontoret har visserligen insett, att förslaget vore att förorda ur skogsvårdssynpunkt,
men har å andra sidan — utan att framställa något direkt
yrkande — påpekat, att det lätt kunde föranleda till tvister mellan kolonisten
och skogsförvaltningen eller ledningen av kolonisationen.

Jämtlands läns landsting har funnit skogsarbetspremier vara ett maskerat
statsbidrag från statsskogarnas inkomster. Betalning för utfört arbete borde
kolonisterna erhålla enligt samma grunder som övriga arbetare på kronoparkerna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett det för kolonisationens framtida
utveckling i rätt riktning vara bäst, att kolonisterna i allmänhet så snart
som möjligt ställdes lika med ortens andra bebyggare samt betraktades och
behandlades såsom sådana. Särskilt premieringsväsende borde ej äga rum.
Länsstyrelsen avstyrkte följaktligen premier för skogsarbete.

Nationalföreningen mot emigrationen har framhållit, att man med detta
förslag kommit bra långt bort ifrån skäliga anspråk på ett naturligt förtroende
till individernas förmåga att vilja slå sig fram och försörja sig och
de sina. Föreningen avstyrkte skogsarbetspremier.

Domänstyrelsen har funnit det ej vara tilltalande, att med särskilda premier
belöna en person, därför att han under vissa dagar utfört arbete, utan
att därvid toges i betraktande huru och med vilken flit, han utförde sådant
arbete. Då därjämte var och en borde vara tacksam för att han erbjödes
och tilldelades arbete, funne styrelsen för sin del inga som helst vägande
skäl tala för bifall till kommitténs förslag i denna del.

Jag finner ej anledning biträda kolonisationskommitténs förslag i denna Departements.
del. De av domänstyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands län m. fl. anförda skälen chefenmot
det ifrågasatta premieringssystemet torde i stort sett vara bärande. I
det föregånde har jag visserligen med styrka betonat angelägenheten av,
att kolonat endast utlägges, där tillgång till arbete finnes, och jämväl
beaktar jag betydelsen för skogsvården av att kolonister ställa sig till förfogande
för skogsarbete. Härför torde emellertid icke erfordras något premieringssystem;
det torde ligga i kolonistens eget intresse att söka erhålla det skogsarbete,
som finnes att tillgå. För övrigt råder icke kolonisten själv över
möjligheterna att få tillgång till dylikt arbete.

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisations kommittén.

Yttranden.

15. Skolfrågan.

Å sid. 235—237 i kolonisationskommitténs betänkande avhandlas frågan,
huru den ungdom, som uppväxer i de av kolonaten nybildade hemmen å de
vidsträckta och kommunikationsfattiga norrländska skogstrakterna, må beredas
möjlighet att erhålla erforderlig skolundervisning. Härom inhämtas av betänkandet
i huvudsak följande.

Vid behandlingen av frågan om kolonatens odlingsareal hade kommittén
framhållit nödvändigheten av, att kolonaten förlädes i grupper om minst tre,
något som vore ett grundvillkor för åstadkommande av skolfrågans lösande.

Omständigheterna påkallade emellertid ett mera aktivt ingripande från
statens sida beträffande frågan om skolundervisningens ordnande för kolonisternas
barn. Som allmän regel gällde visserligen, att frågan om folkundervisningens
ordnande vore en de olika kommunerna påvilande skyldighet.
Ett undantag från denna regel kunde dock anses berättigad i de fall, då
genom särskilda åtgärder utvecklingens förlopp på en ort antoge en mera
språngartad karaktär. I föreliggande fall vore ett avvikande från den allmänna
regeln om kommunernas skyldighet att ensamma sörja för skolundervisningens
ordnande fullt berättigat. De kommuner, inom vilka kolonisation
komme till stånd, erhölle icke genom densamma något större tillskott till
sina skattekällor.

Kommitténs förslag i skolfrågan ginge ut på

att, då upplåtelser av kolonat medförde nödvändighet att bygga skolor med
huvudsaklig uppgift att lämna kolonisternas barn undervisning, staten borde understödja
anordnande av sådana skolor dels genom upplåtande av erforderlig
mark, dels genom att kostnadsfritt på rot tillhandahålla det virke, som erfordrades
för skolhus, möjligen behövlig lärarebostad samt skolområdets inhägnande;

att område, som sålunda upplätes, borde erhålla sådan storlek, att inom
detsamma kunde anläggas planteringsland för såväl lärarepersonal som skolbarn
samt anordnas lämplig lekplan;

att område upplätes att avgiftsfritt nyttjas, så länge detsamma för avsett
ändamål användes;

att fråga om markupplåtelse och tilldelning av virke för byggande av
skola borde vara underkastad avgörande av Kungl. Maj:t;

samt att virke till skolbyggnaders och lärarebostäders underhåll ävensom
till vedbrand borde tillhandahållas vederbörande från omgivande kronopark
mot de pris, som vore gängse på orten.

I föreliggande fråga har skolöverstyrelsen, som i ärendet inhämtat yttranden
från vederbörande folkskoleinspektörer, avgivit utlåtande, varav inhämtas
i huvudsak följande.

Skolöverstyrelsen funne, i likhet med kommittén, det först och främst
uppenbart, att vid de blivande kolonatens förläggning och gruppering stor
hänsyn måste tagas till de oundgängliga konsekvenser, som komme att uppstå
beträffande kolonisternas skolpliktiga barn. Till förhindrande av de svårigheter,
som vore förenade med en planlös bebyggelse med hem, spridda över
stora områden och därmed förenade dryga kostnaderna för stat och kommuner,
vore det nödvändigt, att före upplåtande av kolonat noggranna upplysningar
inhämtades i fråga om möjligheterna till skolgång för de blivande

131)

Kung!. Maj:ts -proposition Nr ''JO.

kolonisternas barn. Du fråga bleve om upplåtande av kolonat på sådana
platser, där det icke syntes förefinna» någon utsikt för att kolonistbarnen
skulle kunna erhålla undervisning i redan befintlig skola, och där man alltså
inåste beräkna inrättande av särskild skola för detta ändamål, framträdde
starkt nödvändigheten av att upplåtelsen, såsom kommittén tänkt sig, skedde
gruppvis, överstyrelsen ansåge sig emellertid hörn påpeka, att det antal
kolonat, som enligt kommitténs mening borde utgöra minimum för eu dylik
grupp, nämligen tre, icke i något fall torde kunna, med hänsyn till det
sannolika lärjungeantalet, anses tillräckligt såsom förutsättning för grundandet
av en särskild skola för koloniområdet, icke ens om denna komme att ordnas
efter den mest primitiva form. Om man beräknade antalet barn i skolåldern
(7—13 år) till i medeltal 2 eller 3 pa varje kolonistfamilj, syntes 8
eller 10 kolonat vara det minsta, varav varje kolonigrupp borde bestå, därest
lämpliga förutsättningar för en särskild skola inom koloniområdet skulle
kunna anses vara för handen.

Emellertid torde det icke vara möjligt, när det gällde att kolonisera mera
avsides liggande kronopark^-, att alltid sammanföra kolonaten i så stora
grupper. I sådana fall måste man för tillgodoseende av de ungas undervisning
uppenbarligen betjäna sig av andra och mindre kostsamma medel
än upprättande av särskilda skolor för ett lärjungeantal, som måhända icke
uppginge till fem- eller tiotalet, och därvid fördes tanken närmast på den
anordning, som redan nu tillämpas för beredande av skolgång åt fattiga, på
längre avstånd frän skolor boende skolpliktiga barn inom vissa glest befolkade
trakter av Norrland, nämligen inackordering på sådana platser, där
skolor funnes. Eu dylik anordning, som under en stor del av året skiljde
barnen från deras hem, måste dock alltid betraktas som eu nödfallsutväg,
och det kunde näppeligen anses önskvärt, att de förhållanden, som hittills
framtvingat dess tillgripande, bleve än mera allmänna, vilket otvivelaktigt
bleve en följd, om de blivande kolonaten i regeln eller ofta komme att sammanföras
i så små grupper, som kommittén ifrågasatt.

överstyrelsen anslöte sig till kommitténs förslag om statens skyldighet
att i viss mån understödja de kommuner, vilka i anledning av kolonatupplåtelser
och därav följande plikt att ombesörja skolundervisning för de
nyinflyttades barn komme att få vidkännas extra kostnader.

De skolor, som med anledning av kolonisation å kronoparker komme att
uppstå, borde icke — även om staten i eu eller annan form skulle till deras
upprättande lämna särskilt understöd — intaga någon särställning i förhållande
till distriktets övriga skolväsen. Dessa skolor borde givetvis helt
införlivas med det kommunala skolväsendet och sålunda närmast stå under
de kommunala skolmyndigheternas inseende och förvaltning. Något annat
syntes ej heller kommittén hava ifrågasatt, då den föresloge, att staten, utom
att den avgiftsfritt skulle upplåta mark till kolonistskolorna, även borde
bidraga till skolbyggnadernas uppförande genom att kostnadsfritt på rot tillhandahålla
erforderligt virke. Nu vore emellertid, som bekant, frågan om
statsbidrag till uppförande av folkskolebyggnader i allmänhet genom riks
dagens beslut bragt under utredning. Därest denna utredning komme att
längre fram medföra beslut om allmänna grunder för dylikt statsunderstöd,
torde särskilda åtgärder för understödjande av här ifrågavarande skolbyggen
icke behöva vidtagas. Men då kolonisationsfrågan måste anses vara ett trängande
spörsmål, vars lösning redan nu måste på allt sätt underlättas, syntes
hinder icke böra möta för att staten, intill dess eventuella allmänna grunder
för statsbidrag till skolbyggnader bleve fastställda, i detta fall ingrepe stöd -

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

jande. Mot den form, kommittén i detta hänseende föresloge, kunde emellertid
anmärkas, att den syntes vara alltför generell. Då koloniseringen otvivelaktigt
komme att beröra kommuner med mycket olika ekonomiska förutsättningar,
förefölle det överstyrelsen mera rättvist, att omfattningen av
statens understöd prövades i varje särskilt fall. Säkerligen komme det därvid
att visa sig, att staten stundom måste sträcka sitt understöd längre, än
vad kommittén tänkt sig, så att det till och med kunde bli nödvändigt, att
hela skolbyggnaden uppfördes på statens bekostnad.

Då det, som förut påvisats, i somliga fall, nämligen dä omständigheterna
nödvändiggjorde upplåtelse av mindre kolonatgrupper, måste komma att ställa
sig ekonomiskt ofördelaktigt att upprätta särskilda skolor för kolonisternas
barn och därför i stället inackordering måste tillgripas, uppstode frågan,
huruvida icke staten även då borde ikläda sig vissa förpliktelser med hänsyn
till nämnda barns undervisning, överstyrelsen hölle före, att så borde ske,
och ville i sådant hänseende åberopa, vad överstyrelsen anfört dels i underdånig
skrivelse den 6 november 1917 angående upphjälpande av skolväsendet
i vissa glest befolkade trakter, dels tillsamman med lotsstyrelsen i underdånig
skrivelse den 30 november 1921 angående lotsbarnsskolornas organisation och
verksamhet jämte i samband därmed stående frågor. Vad särskilt den sistnämnda
framställningen anginge, framträdde mellan inackorderingen av lotsbarn
i sådana fall, då deras ringa antal hide praktiska hinder i vägen för
inrättandet av skola, samt inackorderingen av nu ifrågavarande kolonistbarn
en viss parallell, i det båda bleve nödvändiga på grund av anstalter, som
från statens sida vidtoges för främjande av allmänna, ej enbart kommunala
syftemål. De skäl, som anförts för statsingripande i det förra fallet, måste
följaktligen anses tillämpliga även i fråga om det nu föreliggande. Även i
detta avseende liksom beträffande understödet till uppförande av skolbyggnader
torde böra gälla, att statens bidrag borde avvägas i förhållande till
skoldistriktens ekonomiska bärkraft och fördenskull avgöras i varje särskilt
fall, såsom jämlikt nådiga kungörelsen den 27 februari 1920 (nr 144) skedde
i fråga om statsbidrag till vissa skoldistrikt inom Västerbottens och Norrbottens
län för inackordering av skolbarn i skolhem eller enskilda hem.

Skolöverstyrelsen sammanfattade sitt anförande sålunda:

»1) Innan kolonat upplåtas, böra genom vederbörande folkskoleinspektörs
försorg införskaffas upplysningar, huru undervisningen av barnen inom det
tilltänkta koloniområdet lämpligen må kunna ordnas.

2) I främsta rummet böra kolonat upplåtas pa sådana platser, där möjlighet
tinnes för kolonisternas barn att begagna sig av redan befintliga skolor.

3) Därest dylik möjlighet ej förefinnes, böra kolonat sammanföras i så
stora grupper — exempelvis 8 eller 10 — att verkliga förutsättningar med
hänsyn till blivande lärjungeantal ej saknas för upprättande av särskild
skola för koloniområdet.

4) Endast i vissa undantagsfall böra, då skola ej finnes upprättad i närheten,
kolonat upplåtas i så små grupper, att barnens undervisning måste
tillgodoses genom deras inackordering i skolhem eller enskilda hem på plats,
där skola finnes.

5) Vid upprättande av skola för kolonistbarn bör staten, intill dess frågan
om statsbidrag till folkskolebyggnader i allmänhet blivit löst, lämna understöd
dels genom avgiftsfritt upplåtande av för ändamålet erforderlig mark,
dels genom bidrag till skolbyggnadernas uppförande till den omfattning, som
med hänsyn till vederbörande skoldistrikts ekonomiska förhållanden i varje
särskilt fall prövas lämpligt och rättvist.

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

(i) Då för kolonistbarns undervisning inackordering av ifrågavarande barn
pa annan ort måste tillgripas, bör staten härtill lämna bidrag i överensstämmelse
med vad i fråga om statsbidrag till vissa skoldistrikt inom Västerbottens
och Norrbottens län för inackordering av skolbarn i skolhem eller
enskilda hem genom nådiga kungörelsen den 27 februari 1920 (nr 144) är
föreskrivet.»

Domänstyrelsen har biträtt skolöverstyrelsens förs''ag, att statens understöd
till skolors anordnande borde prövas i varje särskilt fall i förhållande till
skoldistriktets ekonomiska bärkraft. I övrigt anslöte sig domänst.vrelsen helt
till kolonisationskommitténs förslag i skolfrågan.

Liknande synpunkter hava framhållits av Västerbottens läns landsting liksom
i viss mån av Jämtlands läns landsting.

Västerbottens läns landsting har ansett, att staten även borde kunna tillhandahålla
fritt virke till skolhusens och lärarebostadens underhåll jämte
nödig vedbrand, där så erfordrades för att lindra uppoffringarna från vissa
kommuner. Några allmängiltiga regler kunde svårligen uppställas, utan
borde det ankomma på Kungl. Maj:t att efter prövning i varje särskilt fall
bevilja kommun det bidrag för sagda ändamål, som utöver vad kommittén
föreslagit befunnes skäligt.

Jämtlands läns landsting har ansett, att stor hänsyn vid utläggandet av
kolonat borde tagas till skolfrågan, ty eljest kunde vederbörande kommun
åsamkas stora kostnader, som genom en ur denna synpunkt ändamålsenlig
förläggning av kolonaten kunnat undvikas.

Av vissa yttranden har framgått, att erfarenheten från försökskolonisationen
visade hän på nödvändigheten, att skolfrågan ägnades särskild uppmärksamhet.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Norrbottens läns
och Västerbottens läns skogstorpare hava framhållit, att allt större svårigheter
hade uppstått att få kommunerna att bygga skolhus. En del kommuner
trodde nämligen, att staten skulle tvingas att bygga sådana. Då kolonister
liksom andra samhällsmedlemmar erlade utskylder, kunde en sådan
utveckling bliva skadlig, ty samhällets omvårdnad i detta avseende borde
vara fullkomligt lika för alla. Kommunerna borde bringas därhän, att de —
mot erhållande av fritt virke och fri tomt — byggde tillräckliga skolhus.
Nu vore i äldre kolonier förhållandena olidliga.

Vid möten med kolonister under sommaren 1923 i Aronsjökullarna och
den 4 januari 1925 i Boden har uttalats, att staten borde inskrida, där kommunernas
ekonomiska läge därtill föranledde, för att på ett tillfredsställande
sätt ordna skolfrågan för kolonisternas barn.

Landstingens norrlandskommitté har meddelat, att det funnes församlingar,
som ej ansåge sig hava samma skyldighet gentemot kolonisternas barn
som mot de å enskild mark boende, då det gällde att bereda vederbörande
möjlighet till skolgång. Då det funnes kolonisationsområden, inom vilka
antalet skolpliktiga barn uppginge till ett tjugotal och däröver, borde ett
sådant betraktelsesätt ej lämnas oanmärkt, helst kolonisterna givetvis finge
deltaga i de utgifter, som skolväsendet åsamkade församlingen. I de fall,
då bebyggelsen å kronoparken kommit till stånd genom en större inflyttning
till församlingen, kunde det måhända vara förklarligt, att de anslagsbeviljande
myndigheterna i kommunen betänksamt Båge på de ökade utgifter, som

Sedan upplåtna
«koltomter
m. m.

Departements chefen.

142 Kungl. Majtts proposition Nr 90.

därav föranleddes. Men något som helst skäl att därför helt förbise dessa
nya församlingsbo^ krav förelåge givetvis ej, helst även de bleve skattedragare
i kommunen. Om sålunda rent formellt intet kunde andragas, som
försvarade ett sådant tillvägagångssätt, så kunde dock icke förnekas, att
billigheten kunde kräva ett särskilt tillgodoseende av de kommuner, inom
vilka på grund av kolonisationsarbetet utgifterna för skolväsendet bleve särskilt
betungande. Landstingens norrlandskommitté biträdde kolonisationskommitténs
förslag, att staten borde lämna fri tomt och fritt virke till skola
och lärarebostad inom kolonisationsområdena. Vidare borde ifrågesättas, att
något bidrag därutöver lämnades från staten, när utredning verkligen visade
behovet av sådant och att detta behov uppkommit genom bebyggelse å kronopark.

Jag vill erinra om, att på därom gjord framställning tomter för skolbyggen
hava upplåtits å Metsekens, Abborträsklidens, Ljusåtraktens och
Pite (Biåsmark) kolonisationsområden enligt Kungl. Maj:ts beslut den 31
december 1921, den 26 augusti 1921 och den 16 november 1923. För skolbyggen
å de båda sist nämnda kolonisationsområdena beviljades jämväl fritt
virke på rot. Enligt vad jag inhämtat av statens kolonisationsnämnd äro i
båda dessa fall skolbyggnaderna uppförda och tagna i bruk.

Vidare må bringas i erinran, att genom beslut vid 1922 års riksdag bestämdes,
att fria skoltomter skulle tillhandahållas även å vissa andra kolonisationsområden.

Jag finner de skäl behjärtansvärda, som anförts till stöd för meningen,
att särskild uppmärksamhet borde ägnas åt frågan om beredande av möjlighet
för kolonisternas barn att under drägliga förhållanden åtnjuta skolundervisning.
Vid behandlingen av frågan om kolonatens tilldelning av odlingsmark
har jag uttalat, att vid kolonats utläggande viss hänsyn borde tagas
till möjligheten att få frågan om skolgången för kolonisternas barn ordnad.
Till ledning härvid torde i huvudsak kunna tjäna vad skolöverstyrelsen härom
anfört, varvid dock torde böra beaktas, att frågan om det antal kolonat,
som bör förläggas till en och samma plats, givetvis måste påverkas av
väsentligen andra omständigheter än skolfrågan. Med den organisation för
kolonisationsverksamhetens omedelbara handhavande, som jag i det följande
ämnar föreslå — nämligen viss decentralisation — torde ökad möjlighet
ernås att härutinnan vinna ändamålsenliga anordningar. Jag förutsätter
härvid, att kolonisationsorganen i hithörande fråga i vart fall samråda med
vederbörande kommun.

Vidare anser jag mig kunna i huvudsak biträda förslaget om visst statligt
stöd — genom markupplåtelse under nyttjanderätt från kronopark och tillhandahållande
avgiftsfritt å rot av virke till skolhus och lärarebostad —
för uppförande av folkskolebyggnader vid upprättande av skolor, huvudsakligen
avsedda för kolonisters barn. Härvid torde kolonisationskommitténs
förslag böra vinna tillämpning i huvudsak. Frågan om dylik markupplåtelse
och tillhandahållande av virke torde, efter framställning och utredning

vart fall samt med hänsyn tagen till vederbörande skoldistrikts ekonomiska
förhållanden, böra prövas och avgöras av Kungl. Maj:t.

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Jag är icke i tillfälle att nu taga ställning till den särskilt av skolöverstyrelsen
berörda frågan om eventuellt ytterligare statligt understöd åt vissa
skoldistrikt i form av särskilt bidrag till skolbyggnaders uppförande och till
inackordering av skolbarn i skolhem eller enskilda hem. Denna fråga torde
för vidare övervägande böra överlämnas till ecklesiastikdepartementet.

I de allmänna grunderna för kolonisationsverksamheten torde beträffande
skolfrågan böra stadgas,

att det må ankomma pa Kungl. Maj:ts prövning, huruvida och
i vad mån understöd må lämnas vederbörande skoldistrikt för
upprättande av skola, avsedd huvudsakligen för kolonisters barn,
genom avgiftsfritt upplåtande under nyttjanderätt från kronopark
av för ändamålet erforderlig mark och kostnadsfritt tillhandahållande
å rot av erforderligt virke.

16. Kolonisationsarbetets organiserande.

Inom kolonisationskommittén hava delade meningar gjort sig gällande Koloni,odon,-rörande frågan om kolonisationsarbetets organisation. Kommitténs stånd- kommitténpunkt
har omfattats av de fem ledamöterna Ringstrand, Hellström, Holmgren,
Jonson och Grubbström. I särskilt yttrande hava ledamöterna Lundström,
Wikström, Haglund och Gabrielsson anmält avvikande mening mot
kommitténs förslag.

Kommittémajoriteten har å sid. 294—318 i kommitténs betänkande fram- Kommittéhållit
i huvudsak följande rörande organisationsfrågan. majoriteten.

Redan befintliga statsorgan vore ej tillräckliga för genomförande av de
utav kommittén framlagda förslagen om kolonisation å kronoparkerna. Kolonisationsarbetet
måste föregås av noggrann planläggning. Därvid borde omprövas
sådana frågor som, i vad mån den ena eller andra kronoparken hade
behov av fasta skogsarbetare; vilka möjligheter som funnes att bereda kolonisterna
arbetsförtjänster; vilket behov som i ena eller andra landsändan förelåge
att bereda en icke bofast befolkning egnahem m. m. Vidare krävde
de fastställda planernas slutliga utförande ett omfattande och mångsidigt
arbete, såsom områdenas kartläggning och skiftesläggning, upprättande
av diknings- och vägförslag och träffande av avtal om vägbrytningens och
dikningens utförande, ledning av byggnadsarbetet med alla de göromål, som
vore förenade med detta arbetes utförande och övervakande, samt antagande
av kolonister och bestyr med ärenden rörande statens och kolonisternas ekonomiska
mellanhavanden. Kolonisationen komme alltså i såväl sin planläggning
som sitt utförande att taga i anspråk inom olika områden fackutbildad
personal.

_ Vid skärskådandet av olika tänkbara linjer för kolonisationsarbetets organisation
ville kommittén framhålla, att, därest man utginge från kolonisationens
skogligt- ekonomiska uppgift såsom den dominerande, det vore enklast
att helt inpassa verksamheten i statens skogsadministi-ation. Då kommittén
emellertid ansåge, att kolonisationsarbetet ej vore blott en skogsarbetsfråga
utan därjämte en social angelägenhet, borde annan organisation
övervägas.

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

I betraktande av att det med kolonisationsfrågan närbesläktade egnahemsväsendet
sannolikt kunde komma att reformeras och med hänsyn till
att vissa andra j ordspörsmål ännu ej vore slutbehandlade, ville kommittén
stanna vid att framlägga ett förslag till provisorisk organisation av kronoparkskolonisationen.

Efter att hava diskuterat olika tänkbara provisoriska organisationsformer
samt sedan kommittén betonat angelägenheten av att möjligheten till erhållande
av kolonat gjordes med alla till buds stående medel känd bland befolkningen,
genom en av kolonisationsledningen bedriven kraftig propaganda,
har kolonisationskommittén framlagt följande förslag rörande organisationsfrågan,
nämligen

att ledningen för kolonisationsarbetet ä kronoparkerna i Norrland och
Dalarna organiserades provisoriskt;

att i fråga om administrationen bestämdes:

l:o) statens kolonisationsnämnd skulle utgöra det centrala organet
och bestå, förutom av generaldirektören och chefen för domänstyrelsen
såsom nämndens självskrivna ordförande, utav två ledamöter,
av vilka en skulle vara nämndens verkställande ledamot, och
två sakkunniga, som skulle vara i norrländskt jordbruk praktiskt
förfarna män;

2:o) för kolonisationsnämnden utfärdades instruktion i enlighet
med ett vid kommitténs betänkande fogat förslag (intaget å sid.
345—349);

3:o) stat fastställdes att gälla för kolonisationsnämnden under den tid
provisoriet varade, därvid i fråga om statens uppställning hänvisades
till vissa av kommittén anförda kostnadsberäkningar, slutande å
ett belopp av 56,274 kronor;

4:o) de av kommunalfullmäktige eller kommunalstämma utsedda,
här nedan omnämnda, ombuden skulle äga för bevistande
av sammanträden rätt till rese- och traktamentsersättning enligt
resereglementets femte klass att utgå av nionde huvudtitelns anslag
till rese- och traktamentskostnader;

att beträffande ordningen för upprättande av förslag till kolonisationsarbetets
bedrivande föreskreves, att

l:o) för varje kommun, inom vilken kronoparker, å vilka kolonisation
i nämnvärd omfattning kunde ifrågakomma, vore belägna,
kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige ej funnes,
kommunalstämma skulle utse det antal ombud, som länsstyrelsen
ägde bestämma, att i samråd med jägmästarna för de revir, på
vilka inom kommunen belägna kronoparker vore fördelade, uppgöra
förslag till det eller de områden å kronoparkerna, som borde
upplåtas för kolonisation, samt till ungefärlig fördelning av de sålunda
föreslagna områdena på kolonat av olika typer;

2:o) den på det sätt, som i föregående punkt angåves, sammansatta
sockennämnden hade att inom sig utse ordförande, som skulle
ombesörja, att såväl nämndens beslut som ock de häremot uttalade
avvikande meningarna varda tagna till protokoll, vilket, underskrivet
av nämndens samtliga ledamöter, skulle insändas till länsstyrelsen
före den 1 januari varje år;

3:o) det skulle åligga länsstyrelsen att, sedan denna mottagit det

145

Kungi. Muj:ts proposition Nr 90.

i föregående punkt omnämnda protokollet ocli efter hörande av
vederbörande överjägmästare oeli hushållningssällskapets egnahemsnämnd,
uppgöra förslag till kolonisationsarbetets planläggning
inom länet, vilket förslag före den 1 mars varje år skulle överlämnas
till statens kolonisationsnämnd;

4:o) statens kolonisationsnämnd skulle med ledning av de olika
länsförslagen uppgöra ett generalförslag, som före den 1 april varje
år ingåves till Kungl. Maj:t;

5:o) sedan generalförslaget blivit av Kungl. Maj:t prövat och fastställt,
det skulle åligga statens kolonisationsnämnd att gä i författning
om de ifrågasatta kolonisationsområdenas uppmätning,
kolonats utstakande samt uppgörande av nödiga förslag till områdenas
torrläggning och förseende med vägförbindelser, varefter
kolonisationsnämnden med ledning av dessa förslag hade att uppgöra
och på tid, som av Kungl. Maj:t bestämdes, till Kungl. Maj:t ingiva
de kostnadsberäkningar, vilka erfordrades för äskande av
nödiga anslag, börande denna kolonisationsnämndens framställning
även innehålla förslag om det antal kolonat utöver de på marken
utstakade, som det borde vara medgivet att till hugade sökande
upplåta;

att verkställigheten av de beslut, som Kungl. Maj:t och riksdagen med
anledning av kolonisationsförslagen komme att fatta, skulle åligga statens
kolonisationsnämnd, vilken för detta ändamål skulle äga att genom domänstyrelsen,
i den mån denna funne sådant lämpligen kunna ske, påkalla biträde
av den under styrelsen sorterande personalen;

att, intill dess kommitténs ovanstående förslag till organiserande av ledningen
för kolonisationsarbetet blivit slutligen prövat, det skulle åligga statens
kolonisationsnämnd ej mindre att fullgöra de redan påbörjade arbetena
med kolonats ordnande än även uppgöra förslag till fortsatta kolonisationsarbeten,
börande nämnden vid fullgörande av detta sistnämnda uppdrag samråda
med vederbörande revirförvaltare och över de därefter upprättade preliminära
förslagen begära vederbörande länstyrelses uttalande;

att kartor och handlingar rörande inventeringen av odlingsmarker å kronoparker
borde överlämnas till kolonisationsnämnden att av densamma tillsvidare
förvaras.

I det av kommittén (å sid. 328 ff. i betänkandet) framlagda lagutkastet Författningshar
under 3 § föreslagits följande stadgande i organisationsfrågan: förslag

»För handläggning av frågor om kolonisationsåtgärder å kronoparker skall
finnas en kolonisationsnämnd.

Föreskrifter om kolonisationsnämndens sammansättning och verksamhet
meddelas av Konungen.»

Vidare har kommittén under 27 § föreslagit:

»Talan mot kolonisationsnämndens beslut i fråga rörande upplåtelse eller
inlösen av kolonat må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement
i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.»

Av det utav herrar Lundström m. fl. avgivna särskilda yttrandet (intaget Reservation
ä sid. 354—372 i kommittébetänkandet) inhämtas — utöver vad jag förut inom koloni"
meddelat vid byggnads- och odlingsfrågornas behandling — i huvudsak föl- Sa mittén''"''
jande.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. SO höft. (Nr 90.>

10

146

Kungl. Muj:ts proposition Nr 90.

Med upplåtande av kolonat avsåges att skapa jordbruksfastigheter med
eller utan annat förvärvsarbete. Ledningen av kolonisationsarbetet, vilken
hittills handhafts av enbart skogsstatstjänstemän, måste mera än förut inriktas
på att främja jordbruksproduktionen. Om produktionsfrågan ställdes
i förgrunden, borde ledningen besitta jordbrukstekniska kvalifikationer.

Om — såsom reservanterna hade ifrågasatt —- den statliga byggnadsverksamheten
upphörde, bleve kolonisationen å kronoparkerna en vanlig egnahemsfråga.
Härför hade staten redan ett speciellt organ, som borde övertaga
även denna gren av verksamheten.

Mot kommittémajoritetens förslag att förlägga ledningen till statens kolonisationsnämnd
kunde anföras, att detta bleve liktydigt med en av skogsmän
ledd verksamhet, väsentligen beroende av skogsstatens syn på kolonisationsfrågan,
att verksamhetens centraliserande till Stockholm bleve en
tungrodd och dyrbar apparat samt att man därigenom finge två statliga
organisationer — kolonisationsnämnden och egnahemsbyrån i jordbruksdepartementet
— med likartade funktioner.

Av olika skäl vore det lämpligast, att liandhavandet av kolonisationen a
kronoparkerna i landets nordliga delar anförtroddes åt det organ, som i övrigt
hade ledningen av den statsbefrämjade egnahemsbildningen. Jordbruksdepartementets
egnahemsavdelning borde vara det centrala organet och hushållningssällskapens
egnahemsnämnder lokalorgan jämväl beträffande kronoparkskolonisationen.
Härigenom vunnes enhetlighet i arbetet, besparingar,
ökat beaktande av hembildnings- och livsmedelsproduktionssynpunkterna,
större säkerhet för utväljande av kolonister med nödiga kvalifikationer, bättre
tillgång för kolonisterna att genom hushållningssällskapens konsulenter erhålla
råd och hjälp m. fl. andra fördelar.

Rörande verksamhetens planläggning anslöte sig reservanterna till förslaget
om sockennämnder. Det av dessa nämnder uppgjorda förslaget till visst kolonisationsföretag
borde insändas till länets egnahemsnämnd. Då frågan gällde
kolonisation å kronoparker, borde vederbörande överjägmästare vara självskriven
ledamot av egnahemsnämnden. Det borde vara egnahemsnämnden
obetaget att själv föreslå upplåtelser. Förslagen om upplåtelser, sammanställda
av egnahemsnämnden, skulle översändas till jordbruksdepartementet.

Innan ärendet förelädes riksdagen, måste planer föreligga över områdets
styckning och torrläggning samt rörande erforderliga vägar jämte kostnadsberäkning.
Vid uppgörandet av dessa planer borde i görligaste mån lokala
tjänstemän användas, såsom vid upprättande av stycknings- och avdikningsplaner
lantmätare och lantbruksingenjör samt beträffande stukning av
vägar revirförvaltaren. Genom remisser från jordbruksdepartementet till ämbetsverken
erhölles granskning av planerna.

Arbetenas utförande borde, enär det i fråga om statlig verksamhet ej
gällde annat än upptagande av huvudgravar och byggande av vägar, kunna
uppdragas åt lokala tjänstemän, revirförvaltarna. De medel, som beviljades
för utförande av dikningar och väganläggningar, borde ställas till domänverkets
förfogande, medan övriga anslag fördelades genom egnahemsbyråns
försorg. Domänförvaltningen borde dessutom ombesörja all utstämpling av
virke och allt anvisande av bränsle, såsom hittills varit fallet.

Detta förslag innebure alltså i fråga om verkställigheten en väsentlig decentralisation.
En på antytt sätt av lokala myndigheter ledd kolonisationsverksamhet
skulle smidigare anpassa sig efter förhållandena i orten, än om
arbetet skulle ledas från Stockholm, och enligt reservanternas förslag komme
ett intimt samarbete till stånd mellan jordbruks- och skogstjänstemännen.

147

Kung/. Muj:ts proposition Nr 90.

Reservanterna beräknade kostnaderna för den av dem föreslagna organisationen
till sammanlagt c:a ‘22,000 kronor årligen, därav omkring 0,000
kronor för viss förstärkning av egnahemsbyrån i jordbruksdepartementet
samt 13,000 kronor för länsledningen.

Enligt reservanternas förslag borde alltså något särskilt organ ej inrättas
för kolonisationsverksamheten å kronoparker i Norrland och Dalarna, utan
ledningen därav torde böra anförtros åt samma organ, som handhade statens
egnahemsverksamhet i allmänhet.

Frågan om kolonisationsverksamhetens organiserande har tilldragit sig stor
uppmärksamhet i de över kolonisationskommitténs betänkande avgivna yttrandena.
Emellertid hava därvid mycket skiftande meningar kommit till uttryck.

Blott från ett fåtal håll har full anslutning givits till kommittémajoritetens
förslag. Lantbruksakademien har helt instämt i majoritetens uttalanden,
varjämte jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrkt ifrågavarande
förslag oförändrat, dock under betonande av, att detta endast borde
vara en provisorisk lösning av organisationsfrågan och att starka länsorgan
snart måste skapas.

Lantbruksakademien har ansett, att genom majoritetens förslag det egentliga
kolonisatoriska intresset bleve mera direkt och allsidigt tillgodosett, än
om reservanternas förslag godkändes. I verksamheten komme att till mycket
stor del ingå direkta statsarbeten. Speciellt krävde husbyggandet en genomförd
organisation med centrala uppköp av material och disponerande av arbetsbesparande
maskiner. Det vore tvivelaktigt, om egnahemsorganen vore
skickade att i vidsträckt omfattning verkställa upphandling samt bedriva
byggnads- och annan verksamhet för statens räkning. Kolonisationsnämnden
hade redan förvärvat erfarenhet och vana inom hela verksamhetsområdet.
Då nämnden ej droge dryga kostnader för egen del, vore det lyckligast, att
den finge tillsvidare och intill dess frågan om de jordpolitiska ärendenas
offentliga behandling blivit definitivt löst bibehållas vid det arbete, för vars
bedrivande den inrättats.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har — under uttalande av att kolonisationen
å kronoparkerna åtminstone inom sagda län borde inskränkas att
motsvara fyllandet av skogsstatens behov av arbetskraft — framhållit, att
starka skäl förelåge att förorda en organisation i fastare samband med statens
domänförvaltning. Så mycket arbete skulle ske genom eller tillsammans
med revirpersonalen, att det verkställande kolonisationsorganet måste vara
konstruerat för god samverkan med denna personal. Ehuru ett alternativ
vore att helt inflytta kolonisationsledningen i domänförvaltningen, hade det
dock sina stora fördelar, att, innan linjerna ytterligare klarnat, låta ledningen
ligga hos ett provisoriskt organ. Mot reservanternas förslag framhölles,
att detta helt avkopplade länsstyrelserna från kolonisationsfrågornas
behandling, vilket vore stridande mot länets intresse. Vid övervägande av
skälen för olika lösningar tillstyrkte länsstyrelsen slutligen, att kolonisationskommitténs
förslag följdes, dock med uttryckligt betonande av dess provisoriska
karaktär. Det vore nödvändigt, att starka länsorgan snart skapades
i de nordligaste länen för en slutlig lösning av kolonisations- och egnahemsfrågorna.

Yttranden.

148

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 90.

Vidare har kommittémajoritetens organisationsförslay i det väsentliga
förordats av landstingens norrlandskommitté liksom i uttalanden från kolonister,
varvid emellertid därjämte framställts det önskemålet, att kolonister
liksom jordbrukssakkunskapen bereddes representantskap inom kolonisationsledningen.

Landstingets norrlandskommitté har uttalat, att kolonisationsarbetet borde
provisoriskt läggas i händerna på ett särskilt organ, intimt samarbetande
med skogsförvaltningen och ortsmyndigheterna. Därest särskild organisation
komme att inrättas för handläggning av sociala jordfrågor, borde provisoriet
upptagas i denna. Domänstyrelsens chef borde vara självskriven ledamot
av den nämnd, som hade att behandla frågor om jordupplåtelser från
kronoparkerna. Ett framträdande önskemål vore, att kolonisterna bleve där
representerade. Såväl praktisk erfarenhet i jordbruk som agronomisk sakkunskap
borde även beredas rum. En särskild, avlönad man borde anställas
såsom verkställande ledamot och handhavare av den dagliga förvaltningen.
Kostnaden för en sådan provisorisk organisation borde kunna stanna inom
måttliga gränser.

Ett i Boden den i januari 1925 mellan kolonister avhållet möte har
uttalat sig för, att en särskild nämnd för ledande av kolonisationsarbetet
borde åstadkommas, eventuellt med underlydande lokala länsnämnder. I dessa
nämnder borde även kolonisterna erhålla representation. Kolonisationsarbetet
borde ej läggas under domänstyrelsen.

Liknande synpunkter hava framförts från andra möten mellan kolonister.

En mellanställning mellan kommittémajoritetens och reservanternas
ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Jämtlands län (i yttrande 1922
av dåvarande landshövdingen Widén), som beträffande den centrala organisationen
biträtt majoritetens och i fråga om den lokala organisationen minoritetens
förslag, varjämte nationalföreningen mot emigrationen förordat bibehållande
av statens kolonisationsnämnd som centralmyndighet men ifrågasatt
anlitande av den lokala '' skogsstatspersonalen för kolonisationsarbetets
realiserande ute i orterna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har (1922) betonat, att eu alltför formell
behandling av kolonisationsärendena borde undvikas. Det centrala handhavandet
borde därför ej förläggas till något ämbetsverk. Domänstyrelsen
borde dessutom ej kunna förordas som centralorgan för kolonisationen, ty
huvudvikten måste läggas på jordbrukssynpunkterna, och kolonisationsarbetet
finge ej ledas efter skogliga synpunkter. Det läge därjämte en stor risk uti
att sammankoppla för många, delvis mer eller mindre heterogena, viktiga
frågor hos ett stort ämbetsverk, i all synnerhet om det hade till huvuduppgift
att på visst område driva affärsmässig förvaltning.

Ehuru länsstyrelsen, i fråga om de huvudsakliga synpunkterna på organisationsfrågan,
anslöte sig till reservanterna, avstyrkte länsstyrelsen dock
den centrala ledningens förläggande till jordbruksdepartementets egnahemsbyrå,
något som skulle bliva tungt och oförmånligt för arbetet därstädes.

Länsstyrelsen hade intet att erinra mot, att kolonisationsnämnden provisoriskt
omliänderhade ledningen. Hittills hade denna anordning visat sig
gagnelig. Emellertid kunde nämndens organisation förenklas — genom
borttagande ur förslaget av representanterna för det norrländska jordbruket

149

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

och av byggnadsteknikern — särskilt om den lokala verkställigheten överlämnades
till egnahemsnämnderna.

Jag skall senare återkomma till vad länsstyrelsen i Jämtlands län uttalat
rörande den lokala organisationen.

National)öreningen mot emigrationen har funnit kolonisationskommitténs
oiganisationsplan oformlig. Grundfelet vore, att handläggningen av varje
kolonisationsärende berodde av icke mindre än sju olika myndigheter eller
myndighetspersoner, utan tillräckligt fast organisatoriskt samband med varandra.
Det torde vara svårt att uttänka eu på samma gång mera tung
och ineffektiv handläggning av ett kolonisationsärende.

Den fasta utgångspunkten för organisationen borde vara eu ledande och
sammanhållande, verkställande personlig kraft inom ett centralt kolonisationsorgan.
Som sadant hade kommittén med goda skäl för sin mening
tänkt sig tillsvidare den kolonisationsnämnd, som redan funnes. Hos nämnden
Armast genom dess verkställande kraft borde varje kolonisationsplan
få sin slutliga form, efter förberedelser genom och i samråd med den lokala
skogsstatspersonalen m. fl.

Realiserandet av en fastställd kolonisationsplan kunde läggas i händerna
På skogsstatspersonalen. Bestämmelser borde utfärdas, som fastsloge dennas
skyldighet att deltaga i kolonisationsarbetet. Härigenom minskades kostnaderna
och skapades den nödvändiga atmosfären av förtroende mellan denna
personal och kolonisterna.

Lantmäteristyrelsen och domänstyrelsen hava tagit till orda för kolonisationsverksamhetens
läggande under domänstyrelsen, varjämte statskontoret
ifrågasatt övervägande av dylik anordning.

Enligt lantmäteristyrelsen framträdde sambandet mellan statens skogsförvaltning
och kolonisationen å statsskogarna så intimt för att ej säga
oupplösligt, att ledningen borde läggas till domänstyrelsen, inom vilken en
byrå pa extra stat borde för ändamålet inrättas. Åtminstone vid ärenden
av större vikt rörande kolonisationen borde domänstyrelsen beredas tillgång
till en i norrländskt jordbruk förfaren man, med uppgift, bland annat, att
noga övervaka, att endast fullt lämpliga områden komme till användning
till kolonat.

Domänstyrelsen har betonat, att — på grund av den för kronoparkskolonisationen
avsedda odlingsjordens belägenhet i huvudsak på avlägsna
orter i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker med jämförelsevis
ogynnsamma betingelser för jordbruksdrift — den nu ifrågasatta kolonisationen
måste bedrivas under andra förutsättningar och synpunkter än dem,
som lades till grund för den statligt understödda kolonisationen å andra,
för jordbruksdrift gynnsammare belägna marker.

Både planläggandet och bedrivandet av kolonisationsverksamheten å kronoparkerna
i de norra delarna av landet måste ske i intimt samband med
skogsskötsel!! och dennas utveckling. Kolonaten måste förläggas till sådana
kronoparker, å vilka under normala förhållanden arbetsförtjänst i erforderlig
myckenhet* kunde beredas kolonisterna. Områdenas uppmätning och kartläggning
samt fördelning i kolonat, upptagande av avlopps- och huvuddiken,
anordnande av vägar m. in. borde utföras och ledas av skogs- och lantmäteritjänstemän.
Till sadana arbeten som byggnadsvirkets avverkning ocli
framforsling samt försågning vore skogstjänstemännen lämpligast. Förbi -

150

Ku juli Mcijits proposition Nr 90.

såges allt detta och lämnades kolonatupplåtelser i mån som odlingsmark
funnes, kunde svåra sociala missförhållanden i en ej långt avlägsen framtid
uppstå.

Verksamheten för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och
Dalarna borde stå under ledning av domänstyrelsen, varigenom även kostnaderna
skulle kunna väsentligt nedbringas.

Styrelsen hyste i övrigt tvivel om, att den långt drivna centralisation,
sord för närvarande vore genomförd i kolonisationsnämndens arbete, skulle
kunna bestå vid dettas fullgörande i föreslagen ökad omfattning. Den förmodan
läge nära till hands, att nämnden så småningom sökte på revirpersonalen
avlasta arbete i allt större utsträckning.

Än mindre kunde styrelsen förorda reservanternas förslag, enär detta i än
högre grad än majoritetens förutsatte ständiga remisser och utlåtanden från
skilda myndigheter samt ville underordna skogsstatspersonalen halvofficiella
länsorgan och kommunala nämnder.

Icke heller vore det lämpligt, att nu ifrågavarande kolonisation med dess
säregna natur inordnades i en eventuellt tillskapad särskild centralorganisation
för jordfrågor, utan torde kronoparkskolonisationen i Norrland och
Dalarna böra ställas under domänstyrelsens ledning.

Statskontoret har gjort gällande, att, därest de skogliga synpunkterna ansåges
böra givas företräde framför önskemålet att bilda bärkraftiga jordbruk,
förslaget att förlägga den centrala ledningen av arbetet till domänstyrelsen
borde tagas under förnyat övervägande.

Reservanternas förslag oförändrat har förordats i ett ganska stort antal
yttranden, såsom av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands län (i yttrande
1924 av landshövdingen Linnér), Västerbottens läns landsting, Jämtlands
läns landsting och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i sagda
län, Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott med instämmande
av länsstyrelsen i sagda län, Kopparbergs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt svenska mosskulturföreningen.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att det intensiva skogsbruket i Norrland
vore i hög grad beroende av jordbrukets kraftiga utveckling därstädes.
Kolonisationen tedde sig närmast som en livsmedelsproduktionsfråga. Jordbruket
å kolonaten borde från början inriktas med tanke på bästa möjliga
ekonomiska utbyte. Kolonisterna borde ej lämnas åt sitt öde i fråga om
jordbrukets skötsel. Styrelsen delade till fullo reservanternas uppfattning,
att jordbruksmyndigheterna borde hava ett dominerande inflytande på kolonisationens
fortsatta bedrivande. Kronoparkskolonisationen i Norrland vore till
sin väsensart icke skild från den övriga egnahemsbildningen i Norrland.
Ur statsekonomisk synpunkt vore båda lika viktiga, och ur jordbrukssynpunkt
vore beroendet av arbetsförtjänst lika stort i de två fallen. Kronoparkskolonisationen
borde betraktas såsom en ren egnahemsfråga och borde
handhavas av de organ, staten skapat för främjande av detta ändamål, varigenom
även undvekes inrättande av en ny organisation.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har (1924) förmenat, att i avseende å Jämtlands
län, där kolonisationen på kronoparkerna icke kunde få någon avsevärd
betydelse, egnahemsnämnden — förstärkt med överjägmästaren — vore
det bästa lokalorganet. Därigenom komme hela ledningen av arbetet med
nybildning av jordbruk inom länet att sammanhållas, varjämte kännedomen
om de olika orternas möjligheter och om sökandenas personliga förutsätt -

Kungl. Maj.ts proposition Nr PO.

15J

miltal- komme häst till sill rätt. Anknytning vunnes ock till hushållningssällskapet,
och dess sakkunniga personal komme att utan svårighet stå till
kolonisationsarbetets förfogande. I fråga om centralorganet borde ledningen
förläggas till jordbruksdepartementets egnahemsavdclning, som utan svårighet
borde kunna, i den mån det erfordrades, förstärkas med hittills vunnen
erfarenhet beträffande kronoparkskolonisationen. Vore det fråga åter om
egentlig skogsarbetarekolonisation, torde dock domänstyrelsen böra vara centralmyndighet.

Västerbottens läns landsting har uttalat den uppfattning, att kolonisationen
med all sannolikhet betjänades bäst av att handhavas och ledas av
samma organ, som ombesörjde andra grenar av egnahemsverksamheten. Landstinget
ställde sig principiellt på samma ståndpunkt som reservanterna, vilka
för sin mening anfört övertygande skäl.

Jämtlands läns landsting har, under instämmande från hushållningssällskapets
i länet förvaltningsutskott, givit sin anslutning till reservationen
samt uttalat, att den förtroendefulla samverkan mellan skogstjänstemännen
och egnahemsnämnderna, som utgjorde en förutsättning för ett gott resultat,
lätt torde kunna anordnas. Statens centrala organ inom jordbruksdepartementet
för egnahemsväsendet vore väl skickat för kolonisationsarbetets planmässiga
ledning. Av stor betydelse vore, att egnahemskonsulenterna inom
de olika länen medverkade vid odlingsplaners uppgörande och byggnadsplatsernas
bestämmande.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har, under instämmande
av länsstyrelsen i sagda län, bestämt hävdat den uppfattningen,
att endast ett centralorgan borde finnas för ledningen av kolonisations- och
egnahemsarbetet. Då ordningen för övervakandet av kolonisationen å enskild
mark ej givit erfarenheter, som gåve vid handen, att denna vore olämplig,
vore förslaget om ett nytt centralorgan för kolonisationen ej särskilt starkt
motiverat. Emellertid avhängde resultatet av en mängd detaljer, som det
tillkomma de lokala organen att reda ut, vilka detaljer kolonisationskommittén
syntes i altför stor utsträckning hava tilltrott centralledningen att
kunna handhava direkt.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hade tilltalats
av de utav reservanterna uttalade åsikter. Genom att lägga centralledningen
till samma organ, som handhade statens allmänna egnaliemsverksamhet,
skulle administrationen betydligt förenklas och omkostnaderna minskas, på
samma gång handhavandet ingalunda behövde bliva sämre, utan snarare
tvärtom, och de med rörelsen avsedda ändamål skulle bliva väl tillgodosedda.

Svenska mosskulturföreningen har funnit det av reservanterna framlagda
förslaget synnerligen helljärtansvärt, i all synnerhet som härigenom jordbruksintresset
i högre grad än enligt kommittémajoritetens förslag kunde komma
att göra sig gällande vid bildandet av kolonat, vilkas bärighet i hög grad
vore avhängiga av, att verkliga jordbrukskrav bleve tillgodosedda.

Vidare har anslutning i huvudsak, ehuru med framläggande av vissa
tilläggsyrkanden, givits åt reservanternas förslag från Norrbottens läns
landsting, Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och länsstyrelsen
i Västerbottens län (i yttrande 1922 av dåvarande landshövdingen
Schotte), vilka emellertid därjämte betonat nödvändigheten av, att landshövdingen
bereddes plats inom de erforderliga länsorganen, samt varnat för ledningens
förläggande till Stockholm, från Västerbottens läns hushållnings -

152

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

sällskaps förvaltningsutskott, som ifrågasatt, att domänstyrelsen borde beredas
visst inflytande på handläggningen inom jordbruksdepartementets egnahemsbyrå
av kolonisationsärenden, ävensom från representanter för Piteå älvdals
skogstorpareförening, vilka ifrågasatt, att kolonisterna borde få representantskap
i organisationen.

Enligt Norrbottens läns landsting borde verksamheten handhavas av ett
ej alltför dyrbart länsorgan, således ej under några förhållanden av ett i
Stockholm stationerat ämbetsverk. Under anslutning i huvudsak till det i
reservationen framlagda organisationsförslaget, ville dock landstinget uttala
sig för, att landshövdingen liksom överjägmästaren Ange deltaga i arbetet.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att det under alla förhållanden vore olämpligt att hava ledningen förlagd
till Stockholm. Organisationen borde byggas på starka länsorgan, där länsstyrelsen,
hushållningssällskapets egnahemsnämnd och domänverkets representanter
bringades att samverka. Länsstyrelsen borde ej avkopplas, ty dit
framfördes i främsta rummet kraven på mark och där funnes den bästa
översikten rörande behoven.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön har (1922) anslutit sig till de synpunkter,
som framförts av reservanterna. Organisationen borde anordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med deras förslag, dock med följande ändringar.
Landshövdingen (länsstyrelsen) borde hava inflytande på kolonisationsärendenas
lokala handläggning. Ett så viktigt område av länets utveckling
som kolonisationen finge ej ställas helt fristående från länets högsta myndighet.
Till landshövdingen — åtminstone i övre Norrland — vände sig
befolkningen med sina bekymmer av skilda slag; landshövdingen vore också
den, som bäst kunde sammanföra de olika krafterna inom ett län till samverkan
för en enhetlig uppgift. Sedan äldre tider hade länsstyrelserna i de
båda nordligaste länen haft befattning med nybyggesverksamhet och andra
jordupplåtelsefrågor. Landshövdingen (länsstyrelsen) borde rimligen också
tillerkännas viss befattning med avseende å kronoparkskolonisationen. Landshövdingen
— vid förfall eller vakans för honom, av länsstyrelsen utsedd
avdelningschef — borde äga att närvara i egnahemsnämnd, när frågor förelåge
rörande kolonisationen, varjämte han skulle äga att yttra sig över årsförslagen
för kolonisation å kronoparker inom länet. I län, där flera överjägmästaredistrikt
funnes, borde den över jägmästare, som vore bosatt i
eller närmast residensstaden äga att — där ej domänstyrelsen annorlunda
förordnade — deltaga i egnahemsnämndens nu berörda verksamhet. Vidare
borde representant för domänstyrelsen — utsedd av styrelsen — äga deltaga
i egnahemsavdelningens i jordbruksdepartementet behandling av ärenden
rörande kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anslutit
sig till reservanternas ståndpunkt samt har ej kunnat biträda annat förslag,
än att egnahemsnämnderna skulle såsom länsorgan leda kolonisationen. Då
kolonisterna i stor utsträckning vore beroende av arbetstillfällen å kronoparkerna
och för att förebygga slitningar, torde domänstyrelsen böra beredas
inflytande på den centrala ledningen av kolonisationsarbetet genom att jordbruksdepartementets
egnahemsavdelning rörande hithörande frågor förstärktes
med representant för domänstyrelsen.

Såsom nyss meddelats, har länsstyrelsen i Jämtlands län (i sitt yttrande
1922) anslutit sig till majoritetens förslag i fråga om centralledningen men

Kung!. Muj:ts proposition Nr 90. 1.53

biträtt reservationen beträffande lokalorganisationen, dock under framhållande
av, bland annat, att landshövdingen borde beredas plats i egnahemsnämnderna
vid handläggningen av frågor rörande kolonisationen å
kronoparkerna.

Sålunda har sagda länsstyrelse framhållit, att kolonisationen borde ställas
i närmaste samband med den verksamhet för jordbrukets utveckling, som
eljest bedreves inom ett län. Hushållningssällskapets och egnahemsnämndens
jordbrukstekniska biträden borde vid kolonisationens genomförande anlitas
i så stor omfattning som möjligt. Ett intimt samarbete måste dock
äga rum med revir förvaltaren, liksom skogsstatens tjänstemäns medverkan
vid väganläggningar och dikesplaners uppgörande borde vara av stort värde.
Överlåtande åt egnahemsnämnderna av kolonisationsarbetet torde kräva ett
ökat anslag åt dem i form av vissa belopp i förhållande till igångsatta
kolonisationsföretag.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att riksdagens revisorer i
sin berättelse för första halvåret 1923 ifrågasatt, att kolonisationsnämndens
förvaltning förlädes till lämplig plats i Norrland. Revisorerna liölle före,
att härigenom tillsynen över kolonisationsområdena skulle underlättas och
möjlighet öppnas att med mindre omgång, hinder och dröjsmål än hittills
lämna kolonisterna besked i deras angelägenheter. Likaså har Jämtlands
läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd betonat lämpligheten av, att
organisationen för kolonisationsverksamheten förlädes inom Norrland och
icke i huvudstaden.

Socialstyrelsen har beträffande organisationsfrågan tagit till orda för upprättandet
av en stark centralmyndighet för handläggning av statens allmänna
jordpolitiska verksamhet.

Socialstyrelsen lade nämligen huvudvikten på, att den statliga kolonisationsrörelsen
gåves en sådan organisation, att den hade möjlighet att motsvara
de egendomslösa jordbrukssönernas och lantarbetarnas stora antal och
kunde kvarhålla en stor del av de goda element, som eljest utvandrade. För
vinnande av stora resultat på området erfordrades en centralmyndighet med
stark ställning, som möjliggjorde positivt handlande och verklig ledning av
de lokala organ, vilka därför måste direkt underordnas centralmyndigheten.

Frågan borde inordnas inom ramen av statens allmänna jordpolitik och
borde sålunda ej enbart betraktas som en kronoparksfråga utan ställas i
samband med egnahemsbildningen på enskild jord. Man torde dock ej i
längden kunna stanna vid att blott skapa ett fåtal nya skogsarbetarebostäder
å kronoparkerna, utan måste ånyo taga upp det större jordproblemet, och
då torde man knappast kunna undgå att finna det olämpligt att hava i
organisatoriskt avseende avskilt kronoparkerna såsom ett ur kolonisationssynpunkt
i viss mån fridlyst område.

I detta sammanhang torde böra anmälas ett av statens kolonisations- Visa förbere nämnd

den 29 november 1924 avgivet utlåtande, i vilket jämväl organisa'' Aande. undey''

tionsfrågan behandlas. Utlåtandet avgavs med anledning därav, att jag den menighet™

5 november 1924 anmodat nämnden att inkomma med yttrande rörande viss att Bve flytta

koloni iatio -

154

Kling1. Maj:ts proposition Nr 90.

nens handhavands

från statens
kolonisationsnämnd
till
andra organ

ifrågasatt omläggning av försökskolonisationen, därvid nämnden, bland annat,
skalle överväga, huruvida och i så fall i vilken omfattning åt kolonisationsnämnden
redan givna uppdrag borde överflyttas på de lokala organisationer,
åt vilka fortsatta kolonisationsförsök eventuellt kunde bliva anförtrodda,
samt huruvida därefter kvarstående del av kolonisationsnämndens nuvarande
uppgifter torde av nämnden bibehållas eller lämpligen kunde överflyttas å
annan myndighet, exempelvis domänstyrelsen.

I sagda utlåtande har kolonisationsnämnden, bland annat, lämnat redogörelse
för den nuvarande organisatoriska ordningen vid försökskolonisationen.
Under framhållande av att en huvudprincip för verksamheten varit åstadkommande
av god samverkan mellan kolonisationen och skogsförvaltningen
har nämnden fäst uppmärksamheten vid, att det praktiska utförandet av kolonisationsarbetet
allt mer överlämnats till skogsförvaltningen.

Domäuver- I de flesta fall hade yttrande inhämtats från revirförvaltaren angående
kets nuva- planerade kolonisationsföretag. Redan från sitt tillsättande hade kolonisaraSngbmedtt
tionsnämnden i betydande omfattning anlitat vederbörande kronojägare för
försökskolo- ledande och övervakande av arbeten inom sådana områden, där statlig
nisationen. byggnadsverksamhet ej bedreves och där nämnden alltså ej för dylik verksamhet
anställt särskild personal. Numera hade domänstyrelsen ställt skogspersonalen
till nämndens förfogande för ledande och övervakande av kolonisationsarbetet.
Kolonisationsverksamlieten hade helt och hållet överlämnats
till skogsförvaltningen i den mån den statliga byggnadsverksamheten inom
ett område hade avslutats. I ett av domänstyrelsen den 28 juli 1923 utfärdat
cirkulär angående samarbete emellan reviren och statens kolonisationsnämnd
hade styrelsen sålunda förordnat, bland annat, att det ålåge
vederbörande jägmästare att med anlitande av honom underordnad personal
beträffande sådana kolonisationsområden, vid vilka särskild byggmästare ej
anställdes, låta utföra av kolonisationsnämnden angivna arbeten. Revirpersonalens
arbete skulle enligt cirkuläret omfatta

a) kontroll såväl över självbyggande kolonisters byggnadsverksamhet som
ock över de kompletteringsarbeten, som ålåge kolonister å statsbyggda kolonat;

b) kontroll och tillsyn över av nämnden i lager upplagda materialier;

c) utlämnande av dylika materialier till kolonister;

d) omhänderhavande av sådana nämnden tillhöriga maskiner och redskap,
som tilläventyrs kunde finnas inom kolonisationsområdet;

e) bortsättande, ledande, kontrollerande och likviderande av beslutade vägoch
dikningsarbeten ävensom avverknings-, drivnings- och sågningsarbeten;

f) utbetalande av byggnads- och odlingsbidrag till självbyggande kolonister
;

g) avsyning av slutförda byggnadsarbeten; samt

h) övervakande av att kolonisterna i behörig ordning brandförsäkrade
åbyggnaderna å kolonaten.

Övergång till Vidare har kolonisationsnämnden meddelat, att den städse betraktat sig
för f°rteatt som 611 institution och att fortsatt för sökskolonisation borde utan

kolonisation, större organisatoriska svårigheter kunna ordnas på annat sätt. Emellertid
har nämnden ansett, att kolonisationen av de norrländska kronoparkerna ej
kunde utan stora olägenheter organiseras annat än i nära förbindelse till

Kanal. Maj ris proposition Nr 90.

155

statens skogsförvaltning. För en tilltänkt decentralisation vore, enligt nämnden,
kolonisationskommitténs organisationsförslag att förorda.

Kommitténs förslag om sockennämnder, samrådande med skogsstatspersonalen
och länsstyrelsen, såsom lokala organ för verksamhetens planläggning ntginge
från den nödvändiga principen om samförstånd med skogsförvaltningen samt
garanterade, att frågans sociala sida tillgodosåges. För alla verkställighetsåtgärder
skulle den i revir och bevakningstrakter tätt förgrenade skogsstatspersonalen
anlitas, något som skulle ställa sig högst avsevärt billigare för
staten än eu eventuell anordning, därvid särskilda länsnämnder med egen
personal anförtroddes uppdraget.

Även med långt driven decentralisation kunde central ledning ej helt undvaras.
Denna hade för framtiden sin naturliga plats hos domänstyrelsen.

Beträffande den pågående verksamheten har kolonisationsnämnden uttalat,
att även denna borde vid eventuell omläggning helt överföras till domänstyrelsen
och dess förvaltande personal.

Det torde ej låta sig göra att överflytta vissa delar på eu myndighet, Den påunder
det att det övriga behölles under nämndens förvaltning. Då en he- gllende förtydande
del av den nuvarande verksamheten anknöte sig till utförande i 80 tionens''8*"
statlig regi av byggnadsverksamhet, torde nya länsorgan ej kunna på- överflytning
taga sig ifrågavarande arbete, utan att de sammansattes på enahanda sätt, från kolonisom
den nuvarande kolonisationsnämnden, och i orterna finge till sitt för- sationsnämnfogande
vissa funktionärer. För överflyttande helt och hållet till domänverket
av nämndens befattning med pågående försökskolonisation mötte intet
hinder. Med hänsyn till det stora antal ännu ej avslutade arbetsavtal,
som nämnden ingått angående byggnads- och dikesarheten m. m., vore dock
en kortare övergångstid önskvärd. Överflyttandet av verksamheten från
nämnden torde därför lämpligen böra ske den 1 juli 1926.

I ett av domänstyrelsen den 3 december 1924 i ärendet avgivet infordrat
yttrande har styrelsen, under erinran att det huvudsakliga arbetet med försökskolonisationen
i orterna redan ombestyrdes och kontrollerades av skogsstatspersonalen,
förklarat sig ej finna hinder föreligga, att den hittillsvarande
koloni sationsverksamheten helt överfördes på domänverket.

Särskilt vore sådant överförande påkallat, om domänverket erhölle uppdrag
att ombesörja den försätta kolonisation, som kunde varda bestämd.

Det vore ej ändamålsenligt att fördela uppdraget till en del på domänverket
och till en annan del på särskilda organisationer. Behövligheten att utsträcka
tidpunkten för den nuvarande verksamhetens överflyttande till utgången av
budgetåret 1925—1926, såsom kolonisationsnämnden föreslagit, kunde ifrågasättas,
men styrelsen hade intet däremot att erinra, därest, efter utredning,
sådan längre övergångstid funnes nödvändig för avveckling av den byggnadsverksamhet,
som nämnden efter därom meddelade beslut bedreve genom
särskilt anställda byggmästare.

Frågan om kolonisationsarbetets organisation är utan tvivel ett av de på Departement,
samma gång viktigaste och mest svårlösta problemen vid ordnandet av kolo- eÄefe"-nisationen å kronoparker i Norrland och Dalarna. Det gäller nämligen en
verksamhet, där planläggningen och utförandet måste äga rum med beaktande

156

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

av olikartade synpunkter och under medverkan av skilda intresseriktningar
— sociala och skogliga, jordbruksekonomiska och nybyggestekniska — vilka
böra hopföras till en god organisatorisk samverkan mot ett bestämt mål. Det
praktiska kolonisationsarbetet omfattar ock en stor mångfald av uppgifter,
vilkas handhavande kräver verkställighetsorgan med förmåga att kunna ordnande
ingripa i olika förekommande detaljer.

För ett ståndpunktstagande till organisationsfrågan torde det vara av
betydelse att något närmare klarlägga innebörden av de huvudsakliga arbetsuppgifter,
som torde komma att föreligga, nämligen a) val av kolonisation sområden,
b) upprättande av planer för kolonisationsarbetets bedrivande, c) val
av kolonister, d) verkställande och övervakande av förekommande kolonisationsarbeten
samt e) skötsel av det framtida mellanhavandet mellan staten
och kolonisterna.

Val av kolonisationsområden torde böra ske med utgångspunkt från det
av kolonisationskommittén upplagda inventariet över odlingsjord. Innan upplåtelser
beslutas, torde emellertid ett förnyat övervägande böra i vart fall
komma till stånd rörande jordområdets tjänlighet för bebyggelse och odling,
därvid sådana frågor som belägenhet och jordmån noga böra observeras.
Vidare torde före upplåtelse en förhandsundersölming böra verkställas för
utrönande av föreliggande möjligheter för de blivande kolonisterna att i
orten erhålla förtjänstarbete samt för konstaterande av, i vad mån behov av
fasta skogsarbetare för kronoparken i fråga faktiskt förefinnes. Vid områdenas
utväljande torde därjämte hänsyn böra tagas till efterfrågan på jord från
traktens befolkning ävensom till alla övriga omständigheter, som kunna i
ena eller andra riktningen spela in vid val av nya kolonisationsområden.

Kolonisationsarbetets planläggning lärer komma att bliva av huvudsakligen
teknisk art, såsom kartläggning av området, uppdelning i kolonatlotter, upprättande
av förslag med kostnadsberäkningar till väg- och dikesarbeten, föranstaltande
av odlingsplaners utarbetande, allt uppgifter som förutsätta diverse
fältarbeten av fackmän.

För åstadkommande av ett ändamålsenligt utväljande av kolonister torde
erfordras, att allmänheten hålles underkunnig om villkoren för erhållande
av kolonat, att möjlighet finnes för kolonisationsledningen att utan större
omgång erhålla tillförlitliga uppgifter om de sökandes förutsättningar samt
att praktiska expeditionsanordningar kunna tillämpas för avslutande av
erforderliga avtal med kolonister vid antagandet.

Kolonisationsarbetets verkställande och övervakande torde komma att omfatta
bortsättande på ackord av väg- och dikesarbeten samt dessas kontrollerande
och avsyning; utstämpling av virke samt byggnadstimrets fällande,
framforsling och delvisa förädling; anskaffande av och tillhandahållande åt
kolonister av diverse byggnadsmaterial; kontroll över byggnads- och odlingsarbeten
samt rådgivning i hithörande frågor; utbetalande av byggnads- och
odlingshjälp m. m.

157

Kanal. Matris proposition Nr 90.

Det framtida mellanhavandet mellan staten och kolonisterna torde komma
att avse dels sådana frågor som inbetalning av lega och övriga avgifter
föi kolonat, ordnande av i samband med kolonats försäljning förekommande
bestyr, övervakande att jord och åbyggnader hävdas m. m. — vilka
bestyr dock, enligt vad jag ifrågasatt under avdelningen köpeskilling och
lega för kolonat, i huvudsak skulle ankomma på vederbörande länsstyrelse,
sedan kolonatet förvärvats med äganderätt — dels ock åtskilliga uppgifter
för tillgodoseende av kolonisternas rättigheter eller intressen, såsom utsyning
av virke och brännved, ordnande av betes- och tiskefrågor å angränsande
kronopark, beredande i görligaste mån av skogsarbete åt kolonisterna samt
viss fortsatt handledning för odlingsarbetets bedrivande och jordbruksdriftens
förkovran på kolonaten.

Av det nu sagda torde framgå, att det mesta arbetet måste helt omhänderhavas
ute i orterna, därvid åtgärder i ena eller andra hänseendet säkerligen
ofta måste utan omgång kunna vidtagas i syfte att utjämna möjligen uppkommande
motsättningar och efter praktiska linjer få detaljer i arbetet tillrättalagda.
Vidare torde det vara klart, att flera av de föreliggande arbetsuppgifterna
näppeligen kunna verkställas annat än i samverkan med eller
understundom helt genom den lokala skogsstatspersonalen. Det sistnämnda
gäller exempelvis i fråga om virkesutsyning, vägnätets ordnande och beredande
åt kolonisterna av skogsarbeten. Den egentliga verksamheten bör
följaktligen förläggas till lämpliga ortsorgan, varjämte ett gott samförstånd
måste vinnas mellan dessa och den lokala skogsstatspersonalen.

Jag biträder därför i så måtto den av reservanterna inom kolonisationskommittén
intagna ståndpunkt, att jag förordar, att tyngdpunkten i organisationen
avgjort förlägges till länsorgan. Sådan anordning har också tillstyrkts
av de flesta av dem, som i frågan uttalat sig. Genom dylik decentralisation
vinnes, att de skiftande förhållandena inom olika orter kunna
bliva tillbörligt beaktade samt att verksamheten kan på ett smidigt och
sakkunnigt sätt följas och ledas på nära håll.

Enär det här gäller verksamhet på statens egen mark, där förfoganden
maste ske i statens namn och för statens räkning, torde ifrågavarande
länsorgan böra hava rent statlig karaktär. Detta torde dock självfallet ej
utgöra hinder för, att dessa organ därjämte återspegla vederbörande läns
särintressen och beredas möjlighet att i fria former självständigt utöva
förekommande verksamhet.

Länsorgan för handläggning av frågor om kolonisationsåtgärder å kronoparker
i Norrland och Dalarna, förslagsvis benämnda respektive läns
koloyiisationsnämnd, torde i mån av behov böra tillsättas av Kungl. Maj:t,
som ock torde böra äga att meddela närmare föreskrifter om länsnämndernns
sammansättning och verksamhet, därvid följande torde kunna tjäna
oom ledning.

T länsnämnderna torde, i enlighet med vad som med styrka påyrkats

158

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

särskilt från myndigheterna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län, plats böra beredas landshövdingen. Det torde nämligen för åstadkommande
av god samverkan mellan de olika krafter, som nödvändigt
måste deltaga i arbetet, vara av vikt, att ledningen lägges i händerna på
landshövdingen, som för övrigt bör hava särskilt intresse av kolonisationens
utveckling inom länet och som torde äga den bästa överblicken
över alla på frågan inverkande omständigheter. Den erforderliga anknytningen
till skogsstaten torde, på sätt från flera håll ifrågasatts, böra vinnas
genom att vederbörande överjägmästare inträder i länets kolonisationsnämnd
eller, där flera överjägmästaredistrikt finnas inom länet, av domänstyrelsen
föreslagen överjägmästare. Jag anser det nämligen vara av särskild vikt
för uppnående av ett gott resultat, att representant för den lokala skogsstatspersonalen
beredes avgörande inflytande på kolonisationsarbetets
planläggning och genomförande. Vidare torde i länsnämnden böra insättas
minst en praktiskt förfaren man ur den stora allmänhetens led, vilken
har att företräda egnahems- och jordbruksintresset inom länet.

Sålunda organiserade länsnämnder, vilkas ledamöter torde böra av Kungl.
Maj:t förordnas för viss tid, skulle hava till uppgift att enligt de allmänna
grunderna för kolonisationsverksamheten men med vidsträckt egen befogenhet
dels planlägga och dels — sedan beslut av statsmakterna fattats
om igångsättande av visst kolonisationsföretag — genomföra och ansvara
för sålunda ifrågakommande kolonisationsarbeten å kronoparker inom vederbörande
län. Arbetet inom nämnderna torde böra ordnas i så enkla former
som möjligt. I mån av behov torde länsnämnderna böra äga rätt att anlita
särskilda biträden dels för det yttre fackliga arbetets ledande och
övervakande och dels för skötande av förekommande expeditionsarbete.
Såsom dylika biträden torde i regel kunna anlitas tjänstemän hos hushållningssällskapet,
länsstyrelsen eller å reviren. På sätt för närvarande
äger rum i fråga om försökskolonisationen torde skogsstatspersonalen i
stor utsträckning böra ställas till förfogande såsom lokala medhjälpare
och verkställare i kolonisationsarbetet.

I mån av behov torde nämnderna böra rådgöra med olika personer och
korporationer, vilka beröras av kolonisationsarbetet, exempelvis vederbörande
kommuner ävensom med kolonister. Särskilt må beaktas, att nära
kontakt uppehälles med kommunerna vid kolonisationsarbetets planläggning.

Bestridande av kostnaderna för de sålunda ifrågasatta kolonisationsuämnderna
torde böra ske enligt i huvudsak samma grunder, som tilllämpas
beträffande sakkunniga och kommittéer, därvid dock erforderliga
medel böra utgå från det anslag, som må komma att anvisas för kolonisationens
bedrivande. Till kostnadsfrågan skall jag senare återkomma.

Ehuru kolonisationsarbetet alltså i allt väsentligt skulle komma att
åvila länens kolonisationsnämnder, torde central ledning icke kunna helt
undvaras. Med förestående förslag till stark decentralisation torde denna
dock komma att få en synnerligen inskränkt uppgift, bestående huvud -

Kungl. Maj: ta proposition Nr ''JO.

159

sakligen i sammanställande av de från länsnämnderna inkommande förslagen
till nya kolonisationsföretag, förberedande till Kungl. Maj:ts prövning
av berörda förslag samt medverkan vid fördelandet av anvisade
anslag ävensom utövande av viss kontroll över länsnämnderna. För
ifrågavarande befattning med kolonisationsarbetet erfordras uppenbarligen
intet särskilt nytt organ. Arbetet torde lämpligen kunna utföras direkt
från jordbruksdepartementet efter närmare bestämmande av chefen för
sagda departement. Därvid bör givetvis domänstyrelsens erfarenhet tillgodogöras.
Ifrågavarande arbete torde för jordbruksdepartementets del
icke bliva av större omfattning, än att det torde kunna utföras utan
ökning av departementets personal, huvudsakligen å departementets egnahemsavdelning.

Beträffande organisationen torde i de grundläggande stadgande^ för
kolonisationsverksamheten böra införas bestämmelser av innehåll,

att för handläggning av frågor om kolonisationsåtgärder å
kronoparker i Norrland och Dalarna må Kungl. Maj:t i mån av
behov tillsätta särskilda kolonisationsnämnder i de sex nordligaste
länen, börande dylik kolonisationsnämnd i regel bestå av
vederbörande landshövding jämte en representant för statens
lokala skogsförvaltning och minst en praktiskt förfaren man,
företrädande jordbruks- och egnahemsintresset inom länet;

att närmare föreskrifter om kolonisationsnämndernas sammansättning
och verksamhet meddelas av Kungl. Maj:t; samt
att ledningen av och kontrollen över sagda nämnders verksamhet
utövas genom jordbruksdepartementet.

17. Kostnadsberäkningar,

Kolonisationskommittén har å sid. 319—327 i sitt betänkande framlagt Kolonisationsvissa
beräkningar i fråga om de sannolika årliga kostnaderna för kolonisa- kommitténtionsverksamheten
under antagande, att årligen 200 kolonat utlades och upplätes,
varav hälften bebyggdes genom statens försorg, samt att under en tjuguårsperiod
i genomsnitt 100 skogstorp och odlingslägenheter årligen omfördes
till kolonat. Berörda kostnadsberäkning har givit följande resultat.

Den centrala ledningen (statens kolonisationsnämnd) ........ kronor 56,000

Kolonatens utläggning .............................................................. » 38^000

Arbetsledning i orterna (huvudsakligen byggmästare) ........ » 37,000

Byggnadshjälp till 100 självbyggande kolonister ................ » 500,000

Odlingshjälp till 50 innehavare av större kolonat................ » 25,000

Statsbyggen å 100 kolonat....................................................... » 600,000

Mindre utfartsvägar för 200 kolonat å 340 kronor ............ » 68,000

Dikningskostnader å 160 kronor per hektar ....................... » 228,000

Omförande till kolonat av 100 skogstorp och odlingslägenheter
å 2,500 kronor.............................................................. » 250,000

tillhopa kronor 1,802,000.

160

Kungi. Muj:ts proposition Nr 90.

Härtill komme dock vissa dyrtidstillägg åt funktionärer. Kommittén beräknade,
att av kostnadssumman omkring 1,200,000 kronor komme att återinflyta
till statsverket i form av köpeskillingar. Emellertid torde det fulla,
årliga anslagsbehovet ej inträda förrän efter en övergångstid.

yttranden. I några av de i ärendet avgivna yttrandena hava vissa erinringar framställts
mot kommitténs kostnadsberäkningar, varjämte framhållits, att dylika
beräkningar knappast kunde verkställas med någon större grad av säkerhet.

Statskontoret har sålunda betonat, att man måste räkna med, att en rätt
stor procent av kolonisterna ej bleve i stånd att inlösa sina kolonat eller i
övrigt fullgöra sina förpliktelser. Det framtida behovet av årligt tillskott
torde därför icke kunna med någon säkerhet beräknas.

Lantmäteristyrelsen har ansett, att de beräknade kostnaderna för utläggande
av 200 kolonat borde höjas från. 38,000 till 43,000 kronor, vartill
komme kostnader för utläggning av de kolonat, som skulle omföras från
skogstorp och odlingslägenheter.

Domänstyrelsen, som ifrågasatt dels att verksamheten skulle helt förläggas
till styrelsen, dels att 150 kolonat årligen skulle utläggas samt 50 skogstorp
och odlingslägenheter omföras, dels slutligen att vissa ändringar skulle ske i
av kommittén föreslagna anordningar för utgivande av byggnadshjälp m. m.,
har framlagt följande kostnadsberäkning.

Central ledning (en inom domänstyrelsen nyinrättad byrå å

extra stat) ........................................................................... kronor 35,700

Kolonatens utläggning............................................................... » 28,000

Arbetsledning i orterna .......................................................... » 20,200

Byggnadshjälp å 3,000 kronor till 70 självbyggare å kolonat
av mindre typ och å 3,500 kronor till 50 självbyggare
å kolonat av större typ ............................................... » 385,000

Statsbyggen å 30 kolonat ................................................... » 180,000

Utfartsvägar för 150 kolonat å 340 kronor......................... » 51,000

Dikningsarbeten å 160 kronor per hektar ........................... » 188,000

Kostnader för uppodling genom staten av eu hektar å

varje kolonat å 500 kronor.................................................. » 75,000

Omförande till kolonat av 50 skogstorp och odlingslägenheter
....................................... » 100.000

tillhopa kronor 1,062,900.

Departements Givetvis är det synnerligen vanskligt att framlägga beräkningar rörande
chefen. kostnaderna för den framtida kolonisationsverksamlieten. Frånsett andra
ovissa förhållanden, som härvid kunna spela in, torde det vara ogörligt att
nu beräkna antalet kolonat, som årligen komma att utläggas och upplåtas.
Enligt vad jag förut uttalat, skulle detta antal år från år bestämmas med
hänsyn till vid varje tillfälle föreliggande omständigheter.

Viss större möjlighet linnes att uppskatta den ungefärliga kostnaden per
kolonat. Med godtagande i huvudsak av kolonisationskommitténs beräkningar
rörande kostnaderna för utläggning av kolonat ävensom för utförande
av väg- och dikesarbeten samt under hänsyntagande till de av mig förut
framlagda förslagen om odlings- och byggnadsbidrag torde kostnaden per
kolonat kunna uppskattas till

Kung/. Maj:ts ''proposition Nr DO.

för utläggning ..........................................................................

byggnadshjelp ...........................................................................

odlingshjälp ............................................................................

dikes- och vägarbeten (de förra varierande efter kolonatens storlek)
ungefär ...............................................................

161

kronor 200
» 3,500

750

» 2,000

tillhopa ungefär kronor 6,450

Därjämte tillkomma kostnader för de ifrågasatta kolonisationsnämnderna i
länen. Härför torde näppeligen böra beräknas högre belopp årligen än omkring
15,000 kronor för en var av nämnderna i Norrbottens och Västerbottens län
samt högst 5,000 kronor för nämnderna inom Jämtlands, Västernorrlands
Gävleborgs och Kopparbergs län eller tillhopa för samtliga län ungefär 50,000
kronor. Körande de antagliga utlägg och uppoffringar, som staten skulle få
vidkännas per kolonat enligt dels kolonisationskommitténs förslag och dels
det av mig tillstyrkta förslaget, har en ungefärlig beräkning verkställts
inom jordbruksdepartementet på sätt framgår av bilaga B till detta protokoll.
Jag anhåller att beträffande denna beräkning fä framhålla, att den
givetvis vilar på åtskilliga lösa antaganden samt att någon värdeuppskattning
ej därvid ägt rum i fråga om de direkta eller indirekta fördelar, som
det allmänna torde vinna genom den ifrågasatta bygdbrytningen, som ej
heller torde komma att taga andra statsmedel, såsom exempelvis norrländska
avdikningsanslaget, nämnvärt i anspråk. Berörda beräkning avser huvudsakligen
att i ekonomiskt hänseende inbördes jämföra de två olika förslagen.

Emellertid torde icke någon slutlig beräkning böra framläggas rörande
kolonisationsverksamhetens framtida kostnader. Därest allmänna grunder för
denna verksamhet antagas, torde Kungl. Maj:t år från år, efter verkställd
närmare utredning och i samband med framläggande för riksdagen av förslag
till nya kolonisationsföretags igångsättande, böra äska de belopp, som
vid varje tillfälle prövas erforderliga för bedrivande av sålunda till omfattningen
angiven verksamhet.

Dylikt belopp torde åtminstone tillsvidare böra anvisas i form av extra
reservationsanslag, vilket anslag jämväl torde böra tillföras de medel, som
återinflyta från kolonister.

Framdeles torde möjligen böra övervägas, huruvida, på ungefärligen det
sätt kolonisationskommittén ifrågasatt, jämväl någon statsfond för ändamålet
borde inrättas genom att kapitalökningsanslag — med anlitande av lånemedel,
i den mån anslaget kunde fullt förränta sig, och i övrigt skattemedel_

anvisas å riksstaten till utfyllnad av vad som må återinflyta från kolonister.
I samband därmed torde även böra omprövas, huruvida och i vad mån
domänfonden bör gottgöras för förekommande mark- och skogstilldelning åt
kolonisationen.

Rörande anslagsbehovet för budgetåret 1925—1926 ämnar jag i det följande
framställa yrkande.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 80 höft. (Nr 90).

11

162

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 90.

JJeparlements ekefen.

Inkomna
framställningar
med
erinringar
mot. försökskolomsationen.

18. Förslag till allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker
i Norrland och Dalarna.

I det föregående har jag vid behandlingen av varje specialfråga sammanfattningsvis
angivit de bestämmelser, som torde böra intagas i de grundläggande
stadgande^ för kolonisationsverksamheten. Ifrågavarande bestämmelser
hava nu sammanförts i det förslog till allmänna grunder för
upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna, som innehålles
i bilaga A till detta protokoll. Berörda förslag till allmänna
grunder torde vara av beskaffenhet att böra underställas riksdagen. Därest
förslaget vinner riksdagens bifall, torde det böra ankomma på Kungl.
Maj:t att dels besluta rörande tidpunkten för ikraftträdandet av sagda
allmänna grunder, vilka torde böra tillämpas vid framtida upplåtelser,
dels oek i mån av behov utfärda de närmare tillämplighetsbestämmelser,
som må varda erforderliga.

För att förebygga missförstånd till följd av kolonisationskommitténs
förslag, att kolonisationsåtgärderna skulle underkastas lagstiftning, vill
jag betona, att de av mig nu framlagda allmänna grunderna för upplåtande
av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna givetvis icke
komma att få annan innebörd, än att de bilda regler, enligt vilka Kungl.
Maj:t och kolonisationsorganen hava att förfara vid verkställighet av de
kolonisationsföretag, som i vart fall må varda av statsmakterna beslutade
i samband med beviljande av anslag.

V. Redan upplåtna kolonat samt påbörjade kolonisationsförsök.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga frågan, huruvida och i vad
mån åtgärder påkallas beträffande sådana kolonat, som redan upplåtits eller
planerats enligt de för försökskolonisationen gällande bestämmelser. Det
torde nämligen böra övervägas, om de av mig i det föregående tillstyrkta
bestämmelserna för den fortsatta kolonisationsverksamheten lämpligen böra
— där så utan hinder av ingångna avtal må kunna ske — vinna tillämpning
helt eller delvis jämväl på försökskolonaten.

Innan jag ingår på dessa frågor torde emellertid vissa framställningar
böra anmälas, vari försökskolonisationens resultat avhandlas eller vari åtgärder
påyrkas till förbättrande av redan antagna kolonisters ställning.

Några av de åsyftade framställningarna innehålla huvudsakligen kritik
mot försökskolonisationens planläggande och utförande.

Sålunda hava öv er jäg mästaren P. O. W eländer i mellersta Norrlands
distrikt samt jägmästarna i Medelpads, Östersunds, Ragunda och Rätans revir

Kanyl. Maj:ts proposition Nr DO. 163

i gemensam skrivelse den 9 januari 1924 — under framhållande av svårigheterna
att bereda kolonisterna arbeten samt med framläggande av en del
kritiska erinringar — hemställt om viss begränsning tillsvidare av den å kronoparkerna
hide, Ansjö, Rätansbyn, Säter och Vallen inom nämnda distrikt påbörjade
kolonisationen.

Over denna framställning har statens kolonisationsnämncl den 22 februari
1924 avgivit infordrat utlåtande, vari nämnden dels ingående bemött den av
Welander framställda kritiken, dels ock meddelat, att vissa planerade kolonat
a berörda kronoparker icke torde komma att upplåtas.

I infordrat yttrande har domänstyrelsen den 15 juli 1924 bland annat
meddelat, att ytterligare kolonatupplåtelser å berörda kronoparker ej kommit
till stånd sedan kolonisationsnämnden avgivit förenämnda yttrande.

Vidare har skattebetalarnas förening i skrifter den 20 augusti 1924 och
den 1 oktober 1924 framfört en mängd anmärkningar, riktade särskilt mot
kolonisationsnämndens verksamhet. I den förstnämnda framställningen har
föreningen ifrågasatt upphörande av utlämning av nya kolonat tills eu revision
verkställts av kolonisationsarbetets planläggning och administration.

1 den senare skriften har föreningen gjort gällande, bland annat, att försökskolonisationen
i allt väsentligt misslyckats, beroende huvudsakligen på att
vissa elementära förutsättningar för drivande av norrländskt jordbruk skulle
hava förbisetts, samt att de skogspolitiska föi*utsättningarna för en bebyggelse
av kronoparkerna fattats allt för positivt och förlett till en skadlig
forcering av kolonisations verksam heten. Vidare har föreningen förmenat,
att utväljande av mark och kolonister ej skett tillfredsställande. I sistberörda
framställning har föreningen ifrågasatt, att åtgärder vidtoges i syfte att
bringa reda i de genom försökskolonisationen uppkomna otillfredsställande
förhållanden, ävensom att en detaljerad undersökning rörande de olika koloniens
och dess innehavares möjligheter borde företagas. Vid denna undersökning
borde även förslag framställas om skälig gottgörelse för nedlagt
arbete och kostnader åt kolonist, som önskade lämna kolonatet, samt, för den
händelse kolonist önskade stanna, de modifikationer i det ursprungliga kontraktet,
som kunde anses lämpliga.

Med anledning av7 dessa skrifter har statens kolonisationsnänmd avgivit
infordrade utlåtanden den 2 oktober 1924 och den 29 oktober 1924. I sistnämnda
yttrande har nämnden punkt för punkt till bemötande upptagit den
av nyssnämnda förening framförda kritiken samt hemställt, att föreningens
skrifter måtte lämnas utan avseende.

Domänstyrelsen har i infordrat yttrande i ärendet den 20 november 1924
biträtt nämndens hemställan, att föreningens framställning ej måtte föranleda
vidare åtgärd.

I vissa inkomna framställningar har stor uppmärksamhet ägnats frågan Arbetafartjänom
beredande av arbetsförtjänster på kronoskogarna åt kolonisterna. »ter åt toio Kolonister

hava vid flera tillfällen betonat nödvändigheten av, att skogsarbete
erhölles. Vid ett den 17 maj 1924 i Lycksele avhållet sammanträde
med kolonister uttalades sålunda, att domänverket årligen borde å kronopaikei,
däi kolonat funnes, genom eget folk avverka och utdriva viss virkesmängd,
att kolonisterna borde i främsta rummet erbjudas att mot i orten
gängse pris avverka och framforsla virket, så att full och jämn sysselsättning
erhölles hela vintern, samt att från den tidigare våren och under sommaren
kolonisterna borde få tillgång till utförande av dikningar, hygges -

164

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

rensningar, kulturer och gallringar. De av domänstyrelsen tillkallade kolonisterna
K. G. Nord och Tyko L. Jonsson hava framhållit, att utan tillgång
till skogsarbete vore kolonisternas utsikter att reda sig oftast otrygga
samt att domänstyrelsen även i fortsättningen borde till kolonisterna utlämna
avverkningar, dikningar, kulturer m. m. till ortens gängse arbetspris. Det
vore ett önskemål, att drivningsarbetena planerades redan tidigt på hösten,
så att kolonisterna redan då finge vetskap om, att arbete under vintern stode
till buds. Vid under sommaren 1924 avhållna kolonistmöten har begärts,
att kolonisterna bereddes arbete å respektive kronoparker mot betalning, som
gjorde det möjligt för dem att livnära sig, samt att arbetet ej i första hand
utbjödes till de mera besuttna lantbrukarna i orten. Det i Boden den 5
januari 1925 avhållna mötet mellan kolonister har gjort gällande, att kolonistens
och hans vuxna familjemedlemmars rätt till arbete borde fastslås,
att lön skulle utgå med skäligt belopp, motsvarande ortens dyrortsförhållanden,
samt att domänverket borde utvidga sin egen skogsavverkning, därvid
kolonisterna bereddes företrädesrätt till arbete.

Vidare hava riksdagens revisorer i sin berättelse för första halvåret 1923
framhållit, att en väsentligt bidragande orsak till att svårigheterna för kolonisterna
i många fall visat sig större, än som tidigare förutsatts, syntes vara,
att inkomst genom skogsarbete antingen icke alls eller i alltför ringa utsträckning
stått till buds. I avseende å förefintliga utvägar att skaffa arbete
åt kolonisterna ifrågasatte revisorerna, huruvida icke försök borde göras med
avyttring av virket på rot att levereras fritt flottleden. Även genom brytning
av stubbar till tjärtillverkning torde en inkomstkälla kunna beredas
kolonisterna. Sedan staten i betydande utsträckning anvisat anslag till kolonisationens
stöd, borde anspråk kunna resas på, att de skogsförvaltande
myndigheterna icke undandroge sig att jämväl i sin mån lämna sin medverkan
för åstadkommande av en lycklig utgång härav. Därvid gällde det
i första hand, att åt kolonisterna kunde i erforderlig grad beredas arbete å
omkringliggande kronopark.

Med anledning av statsrevisorernas förenämnda uttalande har domänstyrelsen
i infordrat utlåtande anfört bland annat följande: Kolonisterna hade
aldrig av statsmakterna garanterats tillräcklig arbetsförtjänst av skogsarbete
kring de upplåtna områdena. Statsmakterna hade icke heller velat ålägga
kolonisterna någon arbetsskyldighet på kronoparkerna. Under tider av allmän
nedgång å trävarumarknaden kunde ej allestädes skogsarbete beredas i
tillräcklig omfattning. Kolonisterna lede därav i samma utsträckning som
andra ortens innebyggare. Framkomna klagomål, att revirpersonalen skulle
hava visat för liten förståelse för vikten att bereda kolonisterna arbete, hade
efter företagen utredning visat sig vara ogrundade. Antingen hade kolonisterna
påfordrat högre ersättning för erbjudet arbete, än som i orten eljest
varit gällande, eller ock hade de icke velat utföra arbetet vid den tid, då
så påfox-drats, eller ansett arbetsplatsen vara för långt avlägsen från kolonaten
m. m. Där arbetet å viss kronopark varit av ringa omfattning, hade
det dock varit naturligt, att sådant arbete i första hand erbjudits åt å
kronoparken bosatta innehavare av odlingslägenheter och skogstorp, vilka
måhända under åratal varit vana erhålla arbete å parken. För ernående
av ett gott resultat av kolonisationsverksamheten borde verkamlieten helt
ombesörjas av domänverket.

Därjämte har landstingens norrlandskommitté kraftigt framhävt angelägenheten
av, att kolonisterna bereddes arbetstillfällen, samt gjort gällande,

165

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

att det ieke borde vara svårt för domänverket utan tvärtom för skogsvården
gagneligt, att ytterligare arbeten igångsattes å de norrländska kronoparkerna.

Vidare liava åtskilliga framställningar — från statens kolonisationsnämnd
liksom från kolonister — ingivits, vari ifrågasättes förbättrade villkor
för redan antagna kolonister. Då dessa framställningar i allmänhet därjämte
beröra frågan om villkoren för framtida upplåtelser, bär jag delvis
redogjort lör innehållet av dem vid behandlingen i det föregående av respektive
specialfrågor. Nu åsyftade framställningar upptaga, i vad de avse redan
upplåtna kolonat, yrkanden av i huvudsak följande innebörd.

o !) Kolonist borde tillerkännas rätt att med äganderätt förvärva kolonatet,
så snart han fullgjort honom åliggande byggnads- och odlingsskyldighet.

2) Innehavare av kolonat av mindre typ, som till större delen i-edan uppodlat
sitt kolonat, borde, i den mån sa läte sig göra, tilldelas ytterligare
mark till odling.

3) Viss utsträckt i’ätt till skogsfång, bete, jakt och fiske borde medgivas
kolonister.

4) Sådan laggdikning, som av kolonisationskommittén föreslagits för den
fortsatta verksamheten, borde av staten utföras även å alla äldre kolonat.

5) Pa statens bekostnad borde eldstäder inredas i varje ladugårdsbyggnad.

6) Där särskilda skäl därtill föranleda, borde kolonist, efter medgivande i
vart fall, kunna beredas uppskov med fullgörande av byggnads- och odlingsskyldigheter.

7) Staten borde svara för brandförsäkring av kolonatens åbyggnader under
arrendetiden.

8) Kolonister, som redan erhållit statsbyggda kolonat, borde erhålla anslag
för komplettering av förstahandsbyggnaderna, eller ock borde staten
göra byggnaderna helt färdiga med all inredning.

9) Efter särskild prövning borde kolonist kunna kostnadsfritt erhålla virke
utsynat från kronoparken jämväl till byggnader utöver den fastställda byggnadsplan^
såsom till bagarstuga, badstu m. m.

16) Innehavare av mindre kolonat borde tillerkännas eu odlingshjälp utan
återbetalningsskyldighet av 500 kronor mot skyldighet att hava uppodlat en
hektar jord, att utbetalas i den mån odlingsarbetet utförts. Alternativt
har ifrågasatts, att staten borde bekosta uppodling, gödsling, kalkning och
sådd av en hektar å varje kolonat.

11) Beviljad odlingshjälp till innehavare av större kolonat, som ej på
grund av godkänd borgen i förskott utbetalats, borde utbetalas i mån av
odlingsarbetets fortgång, dock så att en femtedel av beloppet innehålles tills
två hektar uppodlats.

12) De år, under vilka kolonist vore befriad från skyldighet att erlägga
lega, (frihetsåren) torde böra utsträckas åtminstone till åtta år från tillträdet.

13) Avgäldernas belopp torde böra nedsättas.

14) Förekommande uppbörd av lega samt ränte- och kapitalavbetalningar
å köpeskilling för kolonat torde böra få ske direkt till kolonisationsorganet
samt kvartalsvis.

15) Under den tid, kolonist innehade kolonat med nyttjanderätt, borde
staten svara för på kolonatet belöpande utlagor och onera.

16) Ifrågasatta anordningar för skolfrågans anordnande vid nya upplåtelser
borde gälla även för äldre kolonatområden.

Framställningar
med
yrkanden om
f rbätlrade
villkor för
rtdan antagna
kolonister.

Departementschefen.

166 Kungl. Mcij:ts proposition Nr 90.

17) På statens bekostnad borde telefon anläggas till alla kolonatområden.

18) Kolonist borde i vissa fall kunna bliva fri från avtalet om kolonatupplåtelsen
och i samband därmed erhålla viss gottgörelse för nedlagt arbete
och kostnad.

Statens kolonisationsnämnd har för sin del framfört eller i huvudsak
biträtt de under 1), 2), 4), 5), 6), 9), 10), 11), 12), 14), 15), 16) och 18)
härovan angivna yrkanden, dock i vissa fall med föreslående därjämte av
särskilda villkor.

I fråga om det under 12) upptagna yrkandet har kolonisationsnämnden
sålunda föreslagit, att frihetsårens utsträckande till åtta år borde beträffande
statsbyggt kolonat medgivas endast i det fall, att kolonist inom fem år
från tillträdesdagen antingen uppodlat en hektar jord och färdigställt byggnaderna
eller å kolonatet utfört så mycket arbete att detta i värde svarade
häremot. Då emellertid en del kolonister redan innehaft statsbyggt kolonat
i flera år utan att därå hava nedlagt mera avsevärt arbete, torde det vara
rimligt, att nämnden i syfte att möjliggöra för sådana kolonister att behålla
kolonaten medgåves rätt att, därest så kunde anses skäligt, bevilja
dem erforderligt anstånd.

Beträffande det under 18) angivna kravet om viss rätt för kolonist att
frånträda kolonatet har kolonisationsnämnden betonat, att ryggande av det
ingångna avtalet i regel ej borde medgivas. I vissa fall kunde dock alldeles
särskilda skäl föreligga att underlätta för kolonist att avträda ett kolonat
såsom vid iråkad sjukdom o. d. eller där kolonatets jord vore olämplig eller
särskilt svårodlad. Efter undersökning i vart dylikt fall borde kolonisationsledningen
kunna lösa kolonisten från kontraktet, och likaledes torde Kungl.
Maj:t på förslag av sagda ledning kunna tilldela sådan avträdande kolonist
viss skälig gottgörelse.

Vad beträffar de redan antagna kolonisternas ställning i olika hänseenden
och resultatet över huvud taget av försökskolonisationen, vill jag
hänvisa till den förut lämnade statistiska redogörelsen. Härav samt av
i övrigt kända förhållanden torde framgå, att vissa svårigheter mött
kolonisterna, tydligen till stor del beroende på bristande tillgång till förtjänstarbete,
särskilt under senaste tid. Det torde därför vara av nöden,
att uppmärksamhet ägnas åt frågan om beredande av förbättrad ställning
för ifrågavarande kolonister, på det att de över huvud taget må
kunna existera och bliva i tillfälle att, när den tid kommer, fullgöra sina
betalningar till staten.

Vad då först angår beredande av arbetstillfällen åt kolonisterna, torde
det böra ankomma på domänverket att i görligaste mån söka utnyttja
den arbetskraft, som genom försökskolonisationen tillförts statsskogarna
bland annat för möjliggörande av intensivare skogsbruk därstädes. Jag vill
i detta sammanhang erinra därom, att Kungl. Maj:t den 19 december 1924
uppdrog åt domänstyrelsen att, i den mån åtgärder härutinnan till äventyrs
ännu icke vidtagits, skyndsamt söka bereda arbete helst å närliggande
kronopark åt kolonister på kronoparkerna i Norrland och Dalarna i den
utsträckning, som erfordrades för tryggande av kolonisternas uppehälle,

Kunyl. Maj:ts proposition Nr HO.

167

samt att, i det fall svårigheter härför skulle möta, till Kung!. Maj:t ofördröjligen
inkomma med anmälan därom,

Vidare finner jag mig böra förorda, att riksdagens medgivande utverkas
i syfte att Kungl. Maj:t må kunna i vissa fall, där så befinnes genomförbart
och lämpligt, tillämpa de i det föregående tillstyrkta bestämmelserna
för nya kolonatupplåtelser jämväl beträffande äldre kolonat. Sådan
tillämpning torde böra ske enligt i huvudsak följande grunder.

De nya bestämmelserna torde böra helt tillämpas beträffande dels sådana
kolonisationsområden, som väl redan överlämnats till statens kolonisationsnämnd
för försöksverksamhet men där ännu ej förfoganden av den art
vidtagits, att avgörande hinder möter för dylikt tillämpande av de nya
formerna, dels ock varje enskilt kolonat, där bindande anordningar ej
träffats för bedrivande av verksamhet enligt hittillsvarande grunder. Därvid
torde dock böra omprövas, huruvida redan utlagda kolonat äro lämpliga
eller om det må anses befogat att i vissa fall avföra ett utlagt kolonat
eller sammanslå två kolonat till ett eller eventuellt vidtaga andra åtgärder
i syfte att förebygga upplåtelse av uppenbart olämpliga kolonat.

I övriga fall, det vill säga beträffande kolonat, som antingen äro till
kolonister genom kontrakt redan upplåtna eller ock varit föremål för
sådana förfoganden, att oinskränkt övergång till de nya formerna ej låter
sig genomföra, torde de nya bestämmelserna böra — på sätt jag strax skall
närmare angiva — tillämpas i den mån så befinnes görligt utan att redan
ingångna avtalsförpliktelser därigenom från statens sida till förfång för
annan part åsidosättas. Detta torde i vissa fall påkalla upprättande av
tilläggskontrakt.

Ett tillämpande av sistnämnda förfarande torde komma att innebära, att
de nyss angivna önskemålen från innehavare av försökskolonat åtminstone
i huvudsak torde bliva tillgodosedda i de hänseenden, som avses i ovan
angivna punkter 1), 2), 6), 9), 10), 11), 12), 14), 15) och 16). Emellertid
torde laggdikning genom statens försorg ej lämpligen böra äga rum å
redan upplåtna kolonat, varjämte odlingshjälpen borde begränsas till 500
kronor beträffande dylika kolonat, där i stället det tidigare, högre, byggnadsbidraget
eller statligt bebyggande tillförsäkrats kolonisten. De tillläggsförmåner,
som skulle beredas innehavare av försökskolonat, vilken
ej enligt särskilt medgivande helt övergår till de nya bestämmelserna,
torde alltså böra bliva i huvudsak följande, nämligen

a) rätt att efter fullgjord kontraktsenlig byggnads- och odlingskyldighet
få övertaga kolonatet med äganderätt;

b) tillfälle att, i den mån så lämpligen befinnes kunna ske, få ytterligare
odlingsmark sig tilldelad i överensstämmelse med de nya grunderna;

c) rätt för innehavare av kolonat av mindre typ att, mot skyldighet att
efter den 1 maj 1925 uppodla en hektar jord, erhålla ett odlingsbidrag
utan återbetalningsskyldighet av 500 kronor att utbetalas i den mån
odlingsarbetet utföres;

168

Kung!. Maj:ts proposition Nr 90.

d) rätt för innehavare av kolonat av större typ att utbekomma honom
tillerkänt odlingshidrag i mån av odlingsarbetets fortgång;

e) nedsättning av lega för kolonat från och med det sjätte till och med
det åttonde året efter tillträdet till hälften av det avtalade beloppet;

f) möjlighet att efter bestämmande från vederbörande kolonisationsorgan
få erlägga lega å kolonat direkt till kolonisationsorganet på av detta fastställda
terminer;

g) fördelen av att på kolonatet hädanefter belöpande skatt och allmän
tunga under den tid, kolonist innehar kolonatet med nyttjanderätt, betalas
av staten;

h) fördelen av att staten torde komma att vidtaga vissa åtgärder för
skolfrågans ordnande inom vissa kolonisationsområden;

i) möjlighet att, efter särskild framställning och omprövning, kostnadsfritt
erhålla virke till vissa byggnader utöver den fastställda byggnadsplan^
såsom till bagarstuga, bastu m. m.

Vad jag förut uttalat angående möjlighet att i särskilda fall medgiva
uppskov med fullgörande av byggnads- och odlingsskyldighet torde böra
gälla jämväl i fråga om äldre kolonatupplåtelser.

Beträffande bestyren med redan upplåtna kolonat liksom med de till
försökskolonisationen över huvud taget upplåtna områdena, torde ett överlämnande
från statens kolonisationsnämnd till de av mig ifrågasatta länsnämnderna
böra ske så snart detta sig göra låter. Emellertid torde viss
övergångstid härvidlag vara erforderlig, men förutsätter jag, att omorganisationen
bör vara avslutad före utgången av budgetåret 1925—1926.

Jag kommer senare att göra hemställan om utverkande av riksdagens
medgivande, att Kungl. Maj:t må, på sätt jag nu angivit, vidtaga åtgärder
i syfte att de allmänna grunder, som jag tillstyrkt för den fortsatta verksamheten,
även kunna vinna tillämpning i nyss beskriven omfattning å
redan beslutade kolonisationsföretag.

VI. Anslagsbehovet för budgetåret 1925—1926.

Till försökskolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna har riksdagen
anvisat för tiden från och med 1918 till och med första halvåret
1923 förslagsanslag till sammanlagt belopp av 3,740,500 kronor samt för
budgetåren 1923—1924 och 1924—1925 extra reservationsanslag uppgående
till respektive 1,110,000 kronor och 750,000 kronor.

Statens kolonisationsnämnd bar i skrivelse den 2 oktober 1924 anhållit
om äskande av anslag av riksdagen för de beslutade kolonisationsföretagens
fortsättande. Av skrivelsen framgår, att kolonisationsarbetets fortgång
och behovet av medel för budgetåret 1925—1926 kunna sammanfattas
sålunda.

Kunr/l. Maj:ts proposition Nr 90. 169

;

Ant

a 1 o t

Statliga

—

Före-tag av
år

av riks-dagen be-slutade

av Kolonl-nisations-nämmien
upplåtna

..

väg-

dikes-

byggnads-

1

Kolonisternas
byggnads- ocli
oulingsarbeten

Äskat

belopp

kronor

It o 1

o n a t

arbeten

1918

100

95

Blott mindre
kompletterin-gar å Rönn-liden återstå

Slutförda

Slutförda

Pågå, och hava
framskridit
långt

35,200

1919

109

99

Slutförda

Blott å Ängeså
återstår en del

Slutförda

Pågå

58,400

1920

136

131

Slutförda

Slutförda

Slutförda

Pågå

28,400

1 1921

!

i

i

79

65

Med undantag
för Abmober-get slutförda

Med undantag
för Abmober-get slutförda

Delvis slut-förda

Pågå

24,000

1 1922

1 148

114

Så gott som
slutförda

En del återstår

Slutförda inom
vissa och på-gående inom
andra områden

Pågå

80,200

1993

120

85

Med några
smärre undan-tag avslutade

Betydande de-lar återstå

Påbörjade, men
omfattande ar-beten återstå

Påbörjade, men
hava blott
långsamt fort-skridit.

167,000

1924

14

2 !

1

Blott utfarts-vägar på-började

Ej påbörjade

Ej påbörjade

Ej påbörjade

19,000

Till-

hopa]

1 712

591

|

Tillhopa)

412,2001

För kolonisationsarbetets fullföljande å redan beslutade områden skulle
alltså för budgetåret 1925—1926 erfordras tillhopa 412,200 kronor.

Därest ledningen av kolonisationsarbetet även under budgetåret 1925 — 1926
skulle komma att åvila nämnden, beräknade nämnden vidare för sagda år för
arvoden och resersättningar åt nämndens ledamöter ävensom
arvoden åt nämndens biträden samt expenser för nämnden kronor 52,400
arvoden åt arbetsledarna i orterna samt reseersättningar och

expenser vid det lokala arbetet ........................................... » 12,000

eller i administrationskostnad tillhopa ................................... kronor 64,400

Enligt beslut av 1923 och 1924 års riksdagar hade medel beviljats till
inköp av två uppsättningar traktorer med jordbruksredskap för odling å
kolonaten.

Då hittills anskaffade, med lovande resultat prövade uppsättningar av traktorer
med jordbruksredskap ej torde motsvara behovet eller möjliggöra för
kolonisterna att mera allmänt draga fördel av dessa redskap samt då vidgad
odlingsverksamhet å kolonaten vore väntad och önskvärd, anhölle nämnden
därjämte, att ytterligare två traktorer med tillhörande plog, harv och transportvagn
borde anskaffas för tillhopa 13,000 kronor.

Vidare har kolonisationsnämnden — som uttryckt förmodan, att frågan
om den norrländska kronoparkskolonisationen snart bringades till slutlig

Varav 12 kolonat aldrig utlagts.

Departements
skef en

170 Klingl. Maj:ts proposition Nr 90.

lösning — framhållit, att nämnden förty ej påyrkade andra önskvärda och
behövliga ändringar i upplåtelsevillkoren än åtgärder för ett kraftigare stödjande
av kolonisternas odlingsverksamhet. Rörande sistnämnda fråga inhämtas
av skrivelsen i huvudsak följande:

Av nämndens under senare år gjorda erfarenheter om odlingsarbetets fortskridande
liksom av uttalade önskemål från kolonister och åtskilliga myndigheter
framginge allt tydligare, att behov av kraftigare odlingsunderstöd erfordrades,
särskilt åt innehavare av kolonat av mindre typ, vilka ej hittills
åtnjutit någon odlingshjälp. Nämnden ifrågasatte, att innehavare av redan
upplåtna eller till framtida upplåtande avsedda kolonat av mindre typ borde,
liksom innehavare av större kolonat, tilldelas odlingsbidrag. Med hänsyn
till de förstnämnda kolonatens mindre marktilldelning torde för bidragets
erhållande böra fordras odling av blott en hektar. Vid värdering i samband
med ströängsindragning hade odlingskostnaden — inklusive framdragning
av huvuddike — visat sig uppgå till i medeltal 788 kronor per hektar.
Med fråndragande av kostnaden för dylikt dike läge odlingskostnaden något
över 500 kronor. Det nu ifrågasatta odlingsbidragets storlek föresloges till
500 kronor för ett vart kolonat av mindre typ att i den mån odlingsarbete
utfördes utbetalas mot villkor, att en hektar redan vore eller bleve uppodlad.
Antalet kolonat, för vilket dylikt bidrag kunde ifrågakomma, uppginge till
480, vadan i odlingsbidrag erfordrades sammanlagt 215,000 kronor. Härav
tarvades för budgetåret 1925 — 1926 halva beloppet, d. v. s. 107,500 kronor.

De av nämnden i förberörda skrivelse framställda anslagsäskandena för
budgetåret 1925—1926 hava sammanfattats sålunda:

för fortsättande av äldre kolonisationsförsök ....................... kronor 412,200

administrationskostnad ..................................... » 64,400

medel till 2 traktorer med jordbruksredskap.................. » 13,0u0

odlingsbidrag till innehavare av kolonat av mindre typ » 107,500

Tillhopa kronor 597,100

Emellertid har nämnden beräknat, att av tidigare års
reservationsanslag för kolonisationen en besparing skulle
kvarstå den 30 juni 1925 av omkring .................... »_ 450,OuO

För budgetåret 1925—1926 skulle alltså erfordras nytt
anslag till belopp av ....................................................... kronor 147,100

Åven om, såsom jag i det föregående ifrågasatt, kolonisationsverksamheten
omorganiseras, torde ytterligare medel vara erforderliga för fullföljande och
avslutande av redan igångsatta kolonisationsförsök.

Jag har intet att erinra mot kolonisationsnämndens beräkningar och anslagsäskanden
ifråga om de äldre kolonisationsföretagens fullföljande och anskaffandet
av ytterligare två uppsättningar traktorer med jordbruksredskap.
För dessa ändamål skulle alltså för budgetåret 1925—1926 erfordras i avrundade
tal respektive 412,000 och 13,000 kronor.

Beträffande nämndens förslag om anvisande av medel till beredande av
odlingshjälp jämväl åt innehavare av kolonat av mindre typ, vill jag erinra,
att jag i det föregående förordat dylik odlingshjälp, därvid jag dock

171

Kung!. Maj:ts proposition Nr 00.

föreslagit, att denna icke måtte utgå annat iin för nyodling, som verkställes
efter den 1 maj 1925, samt att odlingshjälpen skulle utbetalas i mån av
odlingsarbetets fortgång. Med hänsyn härtill torde det för budgetåret 1925—
1926 erforderliga beloppet bliva väsentligt lägre än som beräknats av nämnden,
vilken utgått från, att odlingshjälpen skulle utbetalas även för den odling
intill en hektar per kolonat, som redan utförts. Jag beräknar för instundande
budgetår för sagda ändamål ett belopp av 45,000 kronor.

I fråga om kostnader för administrationen torde vid beräkningen böra beaktas,
att enligt det av mig framlagda förslaget statens kolonisationsnämnd
skulle avveckla sin verksamhet under budgetåret 1925—1926 samt att under
samma tid lokala kolonisationsnämnder skulle nyorganiseras inom vissa län.
Med hänsyn härtill torde kostnaderna för statens kolonisationsnämnd kunna
något inskränkas, men å andra sidan torde medel böra finnas till förfogande
för inrättande av den nya organisationen. Under den instundande övergångstiden
lärer sammanlagda administrationskostnaden böra beräknas till ungefär
samma belopp, som årligen åtgått under de närmast gångna åren, eller
till i runt tal 100,000 kronor.

Slutligen torde medel böra stå till de nya länsnämndernas förfogande för
vidtagande av förberedande åtgärder i och för tillämpning av de av mig
tillstyrkta grunderna, därvid det dock i första hand torde böra gälla planläggning
för omlagd verksamhet beträffande redan utlagda men hittills ej
upplåtna kolonat liksom även kolonisationsområden, vilka lämpligen kunna
göras till föremål för kolonisation enligt de nya grunderna. Jag anser, att
för ifrågavarande ändamål 30,000 kronor böra upptagas.

Sammanlagda medelbehovet för budgetåret 1925—1926 torde alltså uppgå till
(412,000 -f 13,000 4- 45,000 -f 100,000 + 30,000 =) 600,000 kronor. Då emellertid,
enligt beräkning av statens kolonisationsnämnd, den 1 juli 1925 en
besparing av omkring 450,000 kronor torde vara att påräkna å hithörande
reservationsanslag, skulle det för budgetåret 1925—1926 erforderliga nya anslagsbehovet
kunna begränsas till 150,000 kronor. Sagda belopp avviker
högst obetydligt från det i punkten 102 under nionde huvudtiteln av årets
statsverksproposition beräknade anslagsbehovet.

VII. Kolonisternas kreaturslånefond.

Med bifall till Kungl. Majrts i ämnet gjorda framställning beslöt riksdagen
1920 i skrivelse, nr 101, att en särskild fond, benämnd kolonisternas
kreaturslånefond, skulle inrättas. Från denna fond, som skulle förvaltas av
statskontoret, skulle medel för inköp av en första mjölkko kunna i mån av
tillgång utlämnas såsom lån till innehavare av kolonat, som under 1918
eller därefter upplåtits å kronopark i de sex nordligaste länen. Såsom kapitalökning
för fonden anvisades tillika 150,000 kronor.

Ifrågavarande lånefond var avsedd att ingå som ett led i statens åtgärder

Inrättande av
kolonisternas
kreatursldnefond.

172

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Kolonisations Jcommitlén.

för Norrlands kolonisering. Den avsåge att underlätta kolonisternas inköp
av en första mjölkko och såmedelst bereda nybyggaren möjlighet att övervinna
de svårigheter, som i början mötte med avseende å anskaffning på
kolonatet av de oundgängligaste livsförnödenheterna.

Enligt riksdagens beslut skulle för denna lånerörelse gälla följande allmänna
villkor och bestämmelser:

»1) Kolonist äger för inköp av en första mjölkko av statsmedel erhålla
lån, motsvarande tre fjärdedelar av kons värde, dock högst 600 kronor.

2) Ansökningar om sådant lån ställas till statens kolonisationsnämnd, som
prövar ansökningen och bestämmer lånebeloppets storlek. Lån utbetalas av
nämnden, som ock har att mottaga och redovisa föreskrivna rånte- och avbetalningar
å detsamma.

3) Som säkerhet för lånets återbetalande skall ställas vederhäftig borgen
eller annan säkerhet, som nämnden godkänner.

4) Lånet skall amorteras under loppet av fem år. Å lyftat, oguldet lånebelopp
skall kolonisten erlägga fem procents årlig ränta från lyftningsdagen.

5) Lån må av nämnden uppsägas till omedelbar återbetalning och indrivas,
därest med lånemedel anskaffat kokreatur vanvårdas eller ock avyttras
utan att annat sättes i stället, eller därest nämnden eljest finner, att ändamålet
med lånet uppenbarligen förfelas.

6) Kungl. Maj:t äger meddela de närmare bestämmelser, som kunna erfordras
för vinnande av det med ifrågavarande lån avsedda ändamålet.»

I kungörelse den 4 juni 1920 (nr 265) föreskrev Kungl. Maj:t i överensstämmelse
härmed allmänna villkor för lån ur sagda fond. Därvid tillädes
vissa mera detaljerade föreskrifter utöver nyssnämnda grundbestämmelser.

Kolonisationskommittén har å sid. 220—228 i sitt betänkande behandlat
frågan om kolonisternas kreaturslånefond, varav inhämtas i huvudsak följande.

Å ena sidan hade visserligen de vid tiden för fondens bildande gällande
kreatursprisen sjunkit från 600 å 800 kronor till 200 å 300 kronor, men å
andra sidan hade även möjligheterna till erhållande av inkomst genom arbete
i hög grad minskats för kolonisterna och dagspenningen sjunkit. Den
genom fondens bildande möjliggjorda låneverksamheten borde icke blott fortsättas
utan även utvidgas. Kolonisten borde beredas möjlighet att inköpa
flera kreatur än den enda ko, som han nu genom lånet från fonden kunde
förvärva. Förvärv av ännu en ko eller ett par getter eller en häst skulle
hjälpa kolonisten över vissa svårigheter. Med hänsyn till de sjunkande kreatursprisen
erfordrades ej härför, att lånets maximibelopp höjdes. Varje ansökan
om lån borde individuellt prövas.

Kommittén förordade alltså, att kolonisternas kreaturslånefond allt fortfarande
skulle få disponeras för sitt ändamål, att fonden även i fortsättningen
skulle stå under statskontorets förvaltning samt att huvudregeln för utlämnande
av lån måtte ändras därhän, att kolonist må äga för inköp av
en första uppsättning kreatur av statsmedel erhålla lån motsvarande tre
fjärdedelar av kreaturens värde, dock högst 600 kronor. Därjämte föreslog
kommittén detaljbestämmelser, som i sak helt sammanfalla med de gällande.

Kung/. Maj:ts proposition Nr 90. 17,‘5

Enligt av statens kolonisationsnärand meddelad uppgift hade till och med
den 31 december 1924

utbetalats tillhopa 205 kreaturslån om sammanlagt................ 50,910 kronor,

varav i amorteringar influtit ........................................................ 21,914 »

Av fondens kapitalbelopp skulle alltså i runt tal 120,000 kronor vara
disponibla för fortsatt utlåning.

I över kolonisationskommitténs betänkande avgivna yttranden har denna
fråga berörts av lantbruksstyrelsen och nationalföreningen mot emigration,
vilka avstyrkt lånefondens bibehållande.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att de skäl, som förelegat för fondens inrättande,
ej längre vore gällande. Med den goda tillgång på kreatur och
de låga priser, de numera betingade, borde det ej möta svårighet för kolonist,
som kunde anskaffa vederhäftig borgen och ville betala ränta, att anskaffa
medel till inköp av kreatur. Styrelsen vore även övertygad om, att kolonisten
på detta sätt mindre lockades till betalande av överpris och alltså lättare
undginge större skuldsättning. Denna fond kunde saklöst upphöra.

Nationalföreningen mot emigration har likaledes ansett, att fonden borde
avskaffas. Det hade i alla tider betraktats som ett gott vederhäftighetsbevis,
när .en man av jordbruksbefolkningen velat börja som sin egen på
ett stycke jord — arrenderat eller förvärvat — att han genom eget arbete
lagt av tillräckligt för att köpa en ko.

Från kolonisthåll har emellertid hemställts, icke blott att fonden bibehölles,
utan även att lånen ur denna måtte beviljas räntefritt, därvid säkerhet för
lånen eventuellt kunde erhållas i nedlagt odlingsarbete å kolonaten.

Vidare har från statens koloniscdionsnämnd i promemoria den 19 december
1924 uttalats, att bestämmelserna för fonden så tillvida borde ändras,
att lån måtte få utgå för inköp av ej blott kreatursuppsättning utan även
smärre jordbruksredskap, allt i enlighet med för fonden i övrigt stipulerade
villkor. Skulle dylikt förslag godkännas, borde fonden — enligt nämndens
förslag — benämnas kolonisternas kreaturs- och redskapslånefond. Fondens
belopp torde få anses fullt tillräckligt för tillgodoseende även av det ökade
behov, som kunde betingas av nämndens nu förevarande förslag.

Jag anser mig böra förorda de av kolonisationskommittén och statens
kolonisationsnämnd framlagda förslag, varigenom lån ur fonden i fråga
skulle kunna få utlämnas enligt mindre snäva regler än hittills, utan att
höjning därvid skulle erfordras av de enskilda lånens högsta belopp eller av
fondens kapitaltillgång. Emellertid förutsätter jag, att lån ur fonden, som
alltså skulle få utgå för inköp av kolonisternas första uppsättning av jordbruksinventarier
(levande eller döda), icke beviljas annat än efter omsorgsfull
prövning i vart fall av vederbörande kolonisationsorgan, därvid bland
annat varje låns särskilda ändamål torde böra bestämmas.

Jag föreslår alltså, att moment 1) av gällande allmänna villkor och bestämmelser
för lån ur kolonisternas kreaturslånefond, vilken fond efter

Utlåningens

omfattning.

Yttranden.

Departements chefen.

174

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Bestämmelse r
rörande
upplåtande av
skogstorp och
o äling x lägenheter.

bifall till dylikt beslut torde böra benämnas kolonisternas kreaturs- och redskapslånefond,
må erhålla följande ändrade lydelse:

»Kolonist må kunna för inköp av en första uppsättning kreatur och
smärre jordbruksredskap av statsmedel erhålla lån, motsvarande tre fjärdedelar
av de till inköp avsedda kreaturens och redskapens värde, dock högst
tillhopa 600 kronor.»

Ändringsförslaget torde vara av beskaffenhet att böra underställas riksdagen,
och kommer jag senare att göra hemställan härom.

Med anledning av den sålunda ifrågasatta utvidgade lånemöjligheten —
som torde böra stå öppen även för redan antagna kolonister — ävensom de
av mig förut tillstyrkta ändringarna beträffande kolonisationsverksamhetens
organisation, torde vissa redaktionella jämkningar erfordras i några av de
för lån ur fonden i övrigt gällande villkoren. Detta torde emellertid böra
kunna verkställas direkt av Kungl. Maj:t, sedan riksdagen beslutat rörande
förberörda ändringsförslag.

VIII. Av kolonisationskommiitén avhandlade övriga frågor
rörande kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna.

Jag anhåller nu slutligen att få anmäla några frågor berörande kolonisationen
å kronoparker i Norrland och Dalarna, som avhandlats av kolonisationskommittén
men vilka av skilda anledningar för närvarande ej torde påkalla
särskilt beslut.

1. Skogstorp och odlingslägenheter.

I enlighet med vissa av riksdagen fattade beslut hava under de senaste
årtiondena skogstorp och odlingslägenheter upplåtits å kronoparker och
överloppsmarker i de sex nordligaste länen.

Genom beslut vid 1891 års riksdag medgavs, att å kronoparker i Norrbottens
län befintliga, till skogstorp tjänliga lägenheter skulle, där det för
kronoparkens vård och bevakning funnes vara gagneligt, under vissa villkor
av domänstyrelsen på viss bestämd tid, ej överstigande 20 år, få upplåtas
till odling och bebyggande. Under första upplåtelsetiden eller de så kallade
frihetsåren skulle torparen få utan avgäld bruka torpet mot skyldighet, bland
annat, att med rätt till viss gottgörelse uppodla och bebygga lägenheten.
Efter frihetsårens slut hade torpare, som funnes hava väl odlat och bebyggt
torpet, företrädesrätt att mot avgäld erhålla förnyad upplåtelse å
torpet.

Vid 1904 års riksdag utsträcktes upplåtelserna av skogstorp till Västerbottens
län.

År 1909 beslöt riksdagen, att upplåtelser av skogstorp icke vidare skulle
äga rum. I stället fastställdes en ny form av upplåtelse, nämligen av
odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste

175

Kungl. Maj:t,s proposition Nr 90.

liinen. Upplåtelsen skulle avse en till av 50 år, varefter viss rätt till
arrendeavtalets förnyande skulle inträda. Under de 15 första åren finne
od 1 i ngslägen het en innehavas avgiftsfritt; därefter skulle fiir densamma eu
på visst sätt beräknad avgäld erläggas. Lägenhetsinnehavaren skulle åtnjuta
avgiftsfritt vissa naturaförmåner, såsom virke till byggnaders uppförande,
hägnader o. d. samt vedbrand ävensom betesrätt å kronoparken för vinteriödda
hästar och nötkreatur. Av allmänna medel skulle erhållas ett kontant
byggnads- och odlingsbidrag intill 2,000 kronor (före 1918 blott 750 kronor).

Gällande bestämmelser för upplåtande av odlingslägenheter återfinnas i
kungörelserna nr 69/1909, 253/1913, 334/1914,169 1915, 448/1918 och 260/1920.

Kolonisationskommittén har till behandling upptagit frågan om skogstorp Kolonisation
och odlingslägenheter. Å sid. 14—25 i kommitténs betänkande har redo- kommittén.
görelse lämnats över en av kommittén verkställd statistisk utredning angående
ifrågavarande lägenheter. Vidare har kommittén, efter motivering
å sid. 254 272 i betänkandet, framlagt ett förslag till förordning angående
omförande till kolonat av vissa odlingslägenheter och nybyggen (se sid.

341—344 i betänkandet). Av kommitténs uttalanden i ämnet inhämtas i
huvudsak följande.

Den av kommittén verkställda utredningen hade visat, att eu stor del av
skogstorpen och odlingslägenheterna ej kunde lämna sina innehavare den
inkomst, som tillsammans med inkomst av förtjänstarbete utom lägenheten
vore behövlig. I ett stort antal fall vore statens understöd ej tillräckligt
för att lägenhetshavaren inom rimlig tid och utan alltför stora umbäranden
skulle kunna förskaffa sig en någorlunda god ekonomisk ställning. Den
odlingsmark, som tillagts lägenheterna, vore oftast alltför begränsad.

Antydda brister borde avhjälpas, och innehavarna av skogstorp och odlingslägenheter
borde beredas tillfälle att snarast möjligt nå en bättre ställning.

De borde i möjligaste män likställas med kolonister. Genom skogstorpens
och odlingslägenketernas omförande till kolonat — något som ej skulle vara
en tvångsåtgärd utan borde bero av framställning från vederbörande —
vunnes även den fördelen, att en viss enhetlighet vid upplåtelse av jordbrukslägenheter
på kronoparker ernåddes. I den mån dylikt omförande
ägde rum, skulle de äldre lägenhetstyperna helt upphöra att finnas till.

Kolonisationskommittén har sammanfattat sitt förslag till åtgärder och
bestämmelser för ett bättre ordnande av skogstorparnas och odlingslägenhetsinnehavarnas
förhållanden sålunda:

»Kommittén föreslår, att skogstorp och odlingslägenheter må, därest förutsättningar
därför finnas och sådant utan olägenhet kan ske, utökas med
odlingsmark i den omfattning och enligt de grunder, som må komma att
fastställas för kolonat av olika typer;

att marktilldelning i samma omfattning som till större kolonat endast
må äga rum, då lägenhetsinnehavaren visat sig besitta de kvalifikationer,
som äro erforderliga för drivande av ett dylikt mera omfattande jordbruk;

att i sammanhang med ökad marktilldelning den till odling ej dugliga
mark, som förut må hava tillagts lägenhet, må kunna frånskiljas densamma,
därest detta erfordras för åstadkommande av en lämplig skiftesläggning;

att lägenhetsin neka vare i utbyte mot den ökade tilldelningen av odlings -

176

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

mark skall vara skyldig att efter fem år, när så påfordras, till kronan
avstå av honom disponerade ängar;

att det ägoområde, som vid ökad marktilldelning kan komma att tillfalla
lägenhet, om möjligt utlägges i ett skifte, samt att, då området måste fördelas
på tvenne skiften, det nya odlingsskiftet förlägges så, att det utan
större svårighet kan brukas av lägenhetens innehavare;

att beträffande rätt till virkesfångst från kronans område och tilldelning
av skogsmark skola gälla liknande bestämmelser som för kolonat;

att därvid den bestämda tiden för rätt till skogsfång från kronopark skall
räknas från dagen för skogstorpets eller odlingslägenhetens omförande till
kolonat;

att innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet, som utfört byggnadsoch
odlingsarbeten i den omfattning, som det åligger kolonist att hava
verkställt efter den första upplåtelsetidens utgång, bör vara berättigad att
förvärva innehavande lägenhet med full äganderätt enligt de bestämmelser
rörande beräknande av köpeskillings storlek och densammas erläggande, som
äro gällande för kolonist, dock att för redan odlad mark ingen ersättning
skall utgå;

att, då annan innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet, än de i föregående
punkt nämnda, önskar få lägenheten överförd till kolonat, de bestämmelser
rörande nyttjanderätt och möjlighet att förvärva äganderätt
skola tillämpas, vilka gälla för kolonist, och skall därvid tiden för upplåtelse
med nyttjanderätt räknas från dagen för lägenhetens omförande till kolonat;

att innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet må vara berättigad till
erhållande av byggnadslijälp till belopp, som, då byggnadsarbetena ej äro påbörjade,
bestämmes enligt för kolonat gällande grunder, men, då arbetena
äro delvis utförda, till högst fem sjättedelar av de kostnader, som erfordras
för att byggnadsarbetet må kunna utföras till enahanda omfattning, som
åligger kolonist, innan äganderätt kan förvärvas, dock, jämte förut uppburet
byggnadsbidrag, till högst femtusen kronor;

att lägenheternas odlingsmark, däri inbegripet vid deras anläggning dem
tilldelade områden, må på statens bekostnad avdikas till samma omfattning
som kolonatens;

att odlingshjälp till samma storlek och på samma villkor, som äro föreslagna
beträffande innehavare av större kolonat, även må tilldelas innehavare
av nu omhandlade lägenheter, vare sig dessa i avseende på sin omfattning
äro att jämställa med kolonat av större eller mindre typ;

att vid tilldelning av byggnads- och odlingshjälp avdrag skall göras för
det belopp, som på grund av äldre bestämmelser redan må vara till lägenhetsinnehavaren
utbetalt;

att, då skogstorp eller odlingslägenhet överförts till kolonat, innehavaren
därav må, alltefter som av lägenheten bildas kolonat av större eller mindre
typ, vara berättigad till erhållande av odlingspremie eller premie för utfört
skogsarbete i enlighet med de grunder, som gälla för de olika slagen av
kolonat;

att det bör tagas under omprövning, huruvida ej lägenhet av nu omhandlad
art, vilken ligger avsides och saknar odlingsmark samt möjlighet att inom
lämpligt avstånd från boplatsen erhålla ytterligare tilldelning av sådan, bör
förflyttas till annan lämpligare plats;

att i sådant fall staten bör genom ekonomiskt understöd till belopp, som
bestämmes av Kungl. Maj:t efter kolonisationsledningens förslag, hålla inne -

177

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

havaren skadeslös för det arbete och de kostnader, som han nedlagt å skogstorpet
eller odlingslägenheten;

att då i närheten av enstaka liggande lägenhet tillgång finnes på odlingsbar
mark i den omfattning, att ytterligare lägenheter där kunna anläggas, åtgärder
i sådant syfte böra vidtagas;

att vid planläggande av vägar å kronoparker för skogsbrukets räkning
hänsyn bör tagas till möjligheten att framdraga vägarna på ett sådant sätt,
att å kronoparker utlagda lägenheter samtidigt erhålla behövlig utfartsväg;

att, då utfartsväg ej härigenom kan beredas lägenhet, det bör undersökas,
huruvida ej staten genom att till vägbrytningen lämna ekonomiskt understöd
bör medverka till byggande av sådan väg;

att åtgärder för utvidgande eller förflyttning av skogstorp eller odlingslägenhet
endast må vidtagas, därest innehavaren giver sitt frivilliga samtycke
därtill.»

Landstingens norrlandskommitté, som odelat anslutit sig till kolonisationskommitténs
ifrågavarande förslag, har i denna fråga anfört i huvudsak
följande.

Ur administrativ synpunkt vore det en förenkling, om de under olika
upplåtelseformer tillkomna lägenheterna kunde erhålla väsentligen enahanda
förmåner. Om statsmakterna efter noggrant övervägande komme till en
viss uppfattning om de villkor, som borde gälla för upplåtelser, borde det
vara rimligt, att de personer, vilka före ett sådant beslut träffat avtal om
lägenheter, borde — om de så önskade — komma i åtnjutande av samma
villkor. Innehavare av skogstorp och odlingslägenheter borde därför berättigas
att, om de så önskade, få sina lägenheter överförda till kolonat. Det
ytterligare understödet, för att de må nå likställighet med kolonister, borde
tillmätas allt efter de förmåner, som vederbörande hittills undfått. Även
skyldigheter i fråga om lägenhetens bebyggande och uppodlande borde i
detta sammanhang underkastas revision. Från fall till fall borde alltså både
rättigheter och skyldigheter bliva föremål för övervägande, allt i ändamål
att för alla skapa enahanda förutsättningar till framgång i arbetet för erhållande
av utkomst.

Vidare hava riksdagens revisorer i sin berättelse för första halvåret 1923
ifrågasatt, huruvida icke till underlättande av existensförhållandena jämväl
för innehavare av skogstorp och odlingslägenheter större enhetlighet i organisation
och ledning i fråga om de nu förekommande upplåtelseformerna
borde kunna åstadkommas.

Från skogstorparnas och odlingslägenhetshavarnas egna led hava något
delade meningar framkommit rörande lämpligheten av det framlagda förslaget
om omföring.

De av kolonisationskommittén tillkallade ombuden för Västerbottens och
Norrbottens läns skogstorpare hava ansett, att, då det vore lyckligt om
kolonisationen i Norrland skedde efter ett enhetligt system, det vore av vikt
om sådan omföring kunde ske. Kommitténs förslag syntes vara synnerligen
gott, men fråga vore, om upplåtelse i framtiden kunde ske med samma lätthet
som hittills. Vid överförandet borde tagas under övervägande, huruvida icke
sådana förmåner, som genom kontrakt tillförbundits lägenhetshavarna, kunde
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 80 höft. (Nr 90.) 12

Yttranden.

178 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

få behållas till i kontraktet angiven tid även efter omföring till kolonat,
börande detta dock ej inverka på möjligheten att tilldela skogstorpen skogsskifte.

Representanter för Piteå älvdals skogstorpareförening hava understrukit,
vad förenämnda ombud framhållit, nämligen att sådana förmåner, som tillerkänts
skogstorparna och odlingslägenhetshavarna, borde få behållas även
efter omföringen till kolonat.

Från skogstorpare å Stensele västra kronopark har gjorts gällande, att
staten hittills lämnat ett otillräckligt stöd åt skogstorpare och odlingslägenhetshavare.
Byggnadsbidraget borde höjas och byggnadstiden utsträckas;
ökad odlingshjälp vore av nöden; möjlighet borde finnas att förvärva lägenheten
med äganderätt. Tillgång till sakkunnig ledning i jordbruksfrågor
borde ställas till lägenhetshavarnas förfogande.

Skogstorparen Sven Lif, Fågelsta torpkoloni, Dorotea, vilken såsom representant
för skogstorparna deltog i en av centralförbundet för socialt arbete
i december 1924 anordnad jordkongress har i en till jordbruksdepartementet
ingiven skrift förklarat, att skogstorparna och odlingslägenhetshavarna ansåge,
att nuvarande upplåtelseform i fråga om odlingslägenheter vore i huvudsak
god, dock under förutsättning, att odlings- och byggnadslijälpen bleve minst
2,000 kronor, att största möjliga arbetsförtjänst erhölles å kronoparkerna, att
åtgärder vidtoges för förbilligande av konstgödsel samt att viss försiktighet
iakttages vid nya lägenheters utläggande.

Domänstyrelsen har i sitt yttrande över kommittébetänkandet framfört
vissa skäl för bibehållande av systemet med odlingslägenheter, men har ej
velat helt motsätta sig förslaget om omföring av dylika lägenheter till kolonat.
Av domänstyrelsens uttalanden i denna fråga inhämtas bland annat följande.

Ehuru skogstorpare och odlingslägenhetshavare sällan kommit i åtnjutande
av någon hjälp till lägenheternas torrläggning, endast i mindre omfattning
begåvats med av staten byggda körvägar samt allenast i enstaka fall haft
förmånen av tillgång till såg i närheten av byggnadsplatsen eller av byggnadskunnig
ledning med flera fördelar, som kommit kolonisterna enligt nuvarande
bestämmelser till del, hade dock ett ganska aktningsvärt antal av
desamma kunnat skaffa sig ett eget hem med såväl byggnader som odlingar,
vilka ej sällan fullt ut tålde jämförelse med byggnader och odlingar å mindre
bondhemman inom respektive orter. Att icke alltid odlingslägenhetsbyggnaderna,
såsom kolonisationskommittén framhållit, i avseende på byggnadssätt
kunde mäta sig med de kolonatbyggnader, som uppförts genom kolonisationsnämnden,
torde huvudsakligen bero på bristande tillgång å medel och
på saknaden av de möjligheter, som på statens bekostnad stått kolonisationsnämnden
till buds. Sedan statsbidraget till odlingslägenhetshavarna numera
höjts till 2,000 kronor, hade — trots den under senare åren på skilda trakter
pågående försökskolonisationen med dess till synes avsevärt bättre villkor för
lägenhetsinnehavarna — intresset för upptagande av nya odlingslägenheter
fortfarande varit rätt livligt. Sålunda hade nyupplåtelser av odlingslägenheter
under senare åren ägt rum i följande omfattning: 1917: 121 stycken;
1918: 113 stycken; 1919: 150 stycken; 1920: 115 stycken; 1921: 153 stycken
samt 1922 cirka: 160 stycken. De avgälder, dessa lägenhetsinnehavare efter
utgången av beviljade 15 frihetsår hade att erlägga till statsverket, uppginge
till cirka 75 kronor för år under förutsättning, att hela byggnads- och odlingsbidraget,
2,000 kronor, utgått.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90. 179

Styrelsen ville visserligen ieke motsätta sig förslaget, att ifrågavarande liigenhetshavare
genom lägenhetens omförande till kolonat måtte bliva delaktiga
av de förmåner, som kunde varda bestämda för kolonister, men finge dock
framhålla, att vid framställning om omföring borde övervägas, huruvida
från statens sida sådant omförande kunde vara lämpligt med hänsyn till
dels lägenhetens beskaffenhet och belägenhet dels innehavarnas personliga
kvalifikationer. Vidare förmenade styrelsen, att — då upplåtelser av skogstorp
och odlingslägenheter städse ägt rum pa platser, som av innehavarna själva
utsetts — något bärande skäl ej funnes för staten att, såsom kolonisationskommittén
föreslagit, hålla innehavare, som önskade förflyttning till annan
plats, skadelös för det å den gamla lägenheten nedlagda arbetet. I vissa
fall borde dock överenskommelse kunna träffas angående skälig ersättning
vid dylik förflyttning.

Domänstyrelsen förutsatte, att gällande stadgande rörande upplåtande av
odlingslägenheter fortfarande skulle äga bestånd. Så måste ju ske beträffande
lägenheter, vilkas innehavare ej önskade lägenhetens omförande till kolonat.
Statens uppoffringar vore avsevärt mindre för odlingslägenhetsupplåtelser än
för kolonatupplåtelser, varjämte — från innehavarens synpunkt sett — ej
ringa fördel läge i den jämförelsevis låga avgift till statsverket, som det
tillhörde innehavaren av odlingslägenhet att efter de 15 frihetsårens utgång
erlägga.

Sveriges kronojägareförbuncl har ansett, att den lämpligaste formen för
bosättning å de norrländska kronoskogarna, där tillskott till arbetskraft verkligen
behövdes utöver vad i orten vore att tillgå, vore ett fortsatt upplåtande
av odlingslägenheter.

Sedan Kungl. Maj:t den 11 november 1923 anmodat domänstyrelsen att
enligt angivna riktlinjer verkställa överarbetning av kolonisationskommitténs
förslag, har domänstyrelsen i sitt den 28 maj 1924 avgivna utlåtande fram
lagt visst förslag jämväl i fråga om odlingslägenheter.

Domänstyrelsen har därvid, bland annat, ifrågasatt vissa ändrade regler
för framtida upplåtelser av odlingslägenheter å kronoparker i de sex nordligaste
länen. Där hinder mötte att med i orten tillgänglig arbetskraft utföra
arbeten, som under normala förhållanden vore erforderliga för skogens
rationella skötsel och vård, i den omfattning, som vore av behovet påkallad,
skulle odlingslägenheter upplåtas under nyttjanderätt å härför tjänlig odlingsmark,
som kunde vara att tillgå inuti kronopark. Genom statens försorg
skulle området torrläggas och förses med utfartsväg. Förutom ett byggnadsbidrag
av 2,000 kronor skulle viss odlingshjälp utgå på så sätt, att genom
statens försorg uppodlades och kalkades en hektar å varje lägenhet. Odlingslägenheternas
areal av odlingsmark skulle vara minst 5 och högst 10 hektar.

I övrigt skulle flertalet av de nu gällande bestämmelserna för upplåtande
av odlingslägenheter behallas i stort oförändrade, dock skulle legan beräknas
enligt vissa ändrade grunder m. m. Verksamheten skulle fortfarande skötas
av domänverket.

Vidare skulle äldre odlingslägenheter kunna — efter ansökan från vederbörande
innehavare — få av innehavaren förvärvas med äganderätt undervisa
angivna förutsättningar, såsom, bland andra, att lägenheten vore belägen
invid gränsen mot enskild mark och kunde utan olägenhet helt avskiljas
från kronoparken samt att innehavaren fullgjort honom åliggande
byggnads- och odlingsarbeten.

Departements chefen.

Nybyggesverksamhden
vid
Alträsk.

Kolonisations

kommittén.

180 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

I de över sistnämnda utlåtande avgivna yttranden hava från några håll
erinringar framställts mot förslaget att i fortsättningen upplåta odlingslägenheter
under nyttjanderätt. Sålunda hava länsstyrelserna i Norrbottens
och Västerbottens län ävensom förstnämnda läns hushållningssällskap samt
verkställande ledamoten av statens kolonisation snämnd avrått från fortsatta
upplåtelser av odlingslägenheter.

Ehuru åtgärder väl torde kunna vara motiverade i syfte att förbättra
ställningen för innehavare av redan upplåtna skogstorp och odlingslägenheter
ävensom för reformering av grunderna för ett eventuellt fortsatt upplåtande
av sist nämnda lägenheter, är jag dock ej beredd att nu framlägga
förslag i hithörande frågor. Det äldre upplåtelsesystemet med skogstorp och
odlingslägenheter torde visserligen ej sällan hava medfört besvikelse, men
å andra sidan har det i åtskilliga fall lett till goda resultat. Systemet med
kolonatupplåtelser har hittills prövats blott i begränsad omfattning och
endast i den form, försökskolonisationen haft, därvid ännu icke så tydligt
utslag i gynnsam riktning torde hava erhållits, att ett allmänt frångående
av det äldre systemet kan anses utan vidare tillrådligt. Föreliggande
fråga torde böra göras till föremål för ytterligare omprövning. Inom
jordbruksdepartementet hava också vissa förberedande arbeten igångsatts i
syfte att få föreliggande spörsmål närmare utrett. Jag hyser förhoppning
om, att frågan om skogstorparnas och odlingslägenhetsinnehavarnas
ställning må kunna inom en nära framtid framläggas till vidare omprövning.

2. Nybyggesverksamheten vid Alträsk.

Vid 1909 års riksdag beslöts anordnande av nybyggeslägenheter å ett från
Alträsks och Svanå kronoparker samt Selets f. d. stockfångstskog avskilt
område, beläget vid Brännbergs järnvägsstation ej fullt tre mil från Boden.

Enligt en förberedande plan skulle å området utläggas ett femtital lägenheter.
Verksamheten, vilken tillsvidare borde uppfattas huvudsakligen såsom
ett experiment, ställdes under ledning av en särskild nämnd, Alträsks
nybyggesnämnd, som tillerkändes rätt att i vidsträckt omfattning handla efter
omständigheterna. De för upplåtelserna bestämda villkoren sammanfölle i
många hänseenden med motsvarande stadganden rörande odlingslägenheter,
dock tillerkändes innehavarna rätt att efter 15 år med äganderätt övertaga
respektive lägenheter, som i regel skulle innehålla 10 hektar odlingsvärd
jord. Skogsmark avsattes för gemensamt skogsfång och bete.

Kolonisationskommittén har, efter utredning av frågan å sid. 273—281 i
kommittébetänkandet, framhållit önskvärdheten, att nu gällande bestämmelser
för upplåtande av nyhyggen inom Alträsks nybyggesområde underkastades
omarbetning i syfte att stärka innehavarnas ställning och åstadkomma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

181

större enhetlighet i formerna för upplåtelser från kronoparkerna i Norrland.
I detta hänseende har kommittén föreslagit,

att den kolonisationsverksamhet, som bedrivits å Alträsks och Svanå kronoparker
samt f. d. Selets stoekfångstskog på grund av riksdagens i skrivelse
den 24 maj 1909, nr 1(53, meddelade beslut i anledning av Kungl. Maj:ts
i proposition, nr 44, samma år framlagda förslag, måtte avbrytas;

att de lägenheter, vilka redan vore inom området utstakade, men ej upplåtna
åt nybyggare, måtte utlämnas åt hugade sökande såsom kolonat, varvid
i tillämpliga delar skulle gälla de bestämmelser, som kommittén föreslagit
med avseende å upplåtande å kronoparker i Norrland och Dalarna utav
kolonat av större typ, dock med de förändringar och tillägg, dels att särskilda
skogsområden för täckande av kolonatens virkesbehov icke skulle tillläggas,
utan deras innehavare för sådant ändamål vara enligt de bestämmelser,
som gällde för redan upplåtna lägenheter, hänvisade till andel i avkastningen
från den allmänning, vilken redan vore avsatt för områdets gemensamma
behov, dels att blivande innehavare av dessa kolonat skulle vara berättigade
till samma förmåner beträffande såväl utnyttjande av de områden,
vilka vore för nybyggarnas gemensamma begagnande undantagna, som ock
andel i avkomsten från samma områden samt från den redan bildade nybyggeskassan; att

redan upplåtna nybyggen måtte, därest innehavarna därom gjorde framställning,
kunna överföras till kolonat av större typ, varvid de bestämmelser,
som må beslutas skola gälla vid upplåtelse av sist nämnda lägenheter
samt vid omförande av skogstorp eller odlingslägenheter till kolonat, även
böra i tillämpliga delar komma till användning beträffande de nu omhandlade
nybyggena, dock att därigenom ej må vållas inskränkning i innehavarnas
dem kontraktsenligt tillförsäkrade rättigheter;

att delning av nybygge inom Alträsks nybyggesområde genom klyvning
eller avsöndring ej må äga rum, utan att länsstyrelsen därtill givit sitt bifall,
samt att ett häremot svarande tillägg må göras till 29 § av lagen om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896.

över kommitténs ifrågavarande förslag hava yttranden avgivits av länsstyrelsen
i Norrbottens län och Alträsks nybyggesnämnd, vilka avstyrkt
förslaget under framhållande av i huvudsak följande:

Fullgiltiga skäl förelåge ej att frångå ifrågavarande försöksverksamhet.
Den hade i huvudsak visat goda resultat, utan att staten behövt nedlägga
så stora offer, som avsåges beträffande de föreslagna kolonaten. Samtidigt
hade nybyggarna å Alträsk förmått fullgöra sina åligganden utan att ådraga
sig så stora skuldbelopp. Man visste föga, huru resultatet av försökskolonisationen
enligt kommitténs förslag komme att utfalla. Det vore riktigast, att
koloniseringen vid Alträsk fortsattes enligt ungefär enahanda grunder som
hittills, dock med vissa förändringar i gällande föreskrifter, varå nybyggesnämnden
torde anmodas inkomma med förslag, sedan linjerna för kronoparkskoloniseringen
i övrigt blivit av statsmakterna slutgiltigt utformade.

I stort sett godtagande vad sålunda framhållits från länsstyrelsen i Norrbottens
län och Alträsks nybyggesnämnd finner jag ej anledning föreligga
att, på sätt kolonisationskommittén ifrågasatt, nu avbryta och omlägga den
vid Alträsk pågående nybyggesverksamlieten. Sedan bestämmelser angående

Yttranden.

Departements chefen.

Kolonisations

kommittén.

Yttranden.

Departements chefen.

182 Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

den fortsatta, allmänna kolonisationen å de norrländska kronoparkerna blivit
antagna, torde dock nyssnämnda nybyggesnämnd böra anmodas inkomma
med yttrande och förslag rörande eventuellt erforderliga jämkningar i de
för Alträsks nybyggesverksambet nu gällande stadganden.

3. Upplåtelser av tomter.

Kolonisationskommittén har å sid. 32—41 samt 282—293 i sitt betänkande
behandlat frågan om upplåtande på kronoparkerna av tomter för byggnadsändamål
invid vissa järnvägsstationer, därvid kommittén framlagt visst förslag
rörande ordningen för uppgörande av planmässig indelning av ifrågakommande
områden m. m.

Häröver hava domänstyrelsen, byggnadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen
yttrat sig.

Jag vill erinra om, att riksdagens medgivande i vart fall torde höra inhämtas
till försäljning av tomter av nu åsyftat slag. Liksom hittills torde
det höra ankomma på vederbörande myndigheter och i sista hand på Kungl.
Maj:t att dessförinnan i lämplig ordning föranstalta om upprättande av erforderliga
planer för upplåtelserna. Kommitténs förevarande förslag torde
icke nu påkalla särskilt beslut av riksdagen.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att

a) dels godkänna det såsom bilaga A till detta protokoll fogade förslag till
allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och
Dalarna, att tillämpas från och med den dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes; b)

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad jag härutinnan tillstyrkt, vidtaga åtgärder i syfte att nyssnämnda allmänna
grunder må vinna tillämpning jämväl på redan beslutade kolonisationsföretag
i de hänseenden och i den omfattning, som jag i det föregående
tillstyrkt;

c) dels godkänna det av mig i det föregående tillstyrkta förslag om ändrad
lydelse av moment 1) av gällande allmänna villkor och bestämmelser för
lån ur kolonisternas kreaturslånefond, vilken fond efter bifall till sagda
förslag torde böra benämnas kolonisternas kreaturs- och redskapslånefond;

d) dels för kolonisationsverksamhetens bedrivande å kronoparker i Norr -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90. 183

land och Dalarna anvisa för budgetåret 1925—1926 ett extra reservationsanslag
av ........................................................................................ kronor 150,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall till riksdagen
avlåtas.

Ur protokollet:
Allan Tigerschiöld.

184

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Bilaga A.

Förslag

till

allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker
i Norrland och Dalarna.

Allmänna bestämmelser.

§ 1.

Å därtill lämplig mark å kronoparker inom Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län må jordlägenheter
(kolonat) på här nedan angivna villkor upplåtas till uppodling
och bebyggande i syfte att befrämja uppkomst av jordbruk och
egna hem, avsedda i främsta rummet för ortens befolkning; börande
kolonat utläggas blott i mån tillgång kan antagas vara för handen till
sådant förtjänstarbete, som erfordras för att kolonatets innehavare med
familj må kunna erhålla oundgänglig bärgning.

§ 2.

Kolonat upplåtas i den mån Kungl. Maj:t och riksdagen besluta om
kolonisationsåtgärders vidtagande.

§ 3.

För handläggning av frågor om kolonisationsåtgärder å kronoparker i
Norrland och Dalarna må Kungl. Maj:t, i mån av behov, tillsätta särskilda
kolonisationsnämnder i de sex nordligaste länen, börande dylik
kolonisationsnämnd i regel bestå av vederbörande landshövding jämte en
representant för statens lokala skogsförvaltning och minst en praktiskt
förfaren man, företrädande jordbruks- och egnahemsintresset inom länet.

Närmare föreskrifter om kolonisationsnämndernas sammansättning och
verksamhet meddelas av Kungl. Maj:t.

Ledningen av och kontrollen över sagda nämnders verksamhet utövas
genom jordbruksdepartementet.

§ 4.

Till brukare av kolonat (kolonist) må antagas allenast svensk medborgare,
som råder över sig och sitt gods, gjort sig känd för sparsamhet,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

185

nykterhet och hederlig vandel samt prövas äga goda personliga förutsättningar
för genomförande av ifrågakommande kolonisationsföretag, däri
inbegripet drivande av ett mindre jordbruk.

§ 5.

Till kolonat bör läggas odlingsmark till den areal, som efter prövning
vid planläggandet av varje kolonisationsföretag finnes erforderlig och
lämplig, börande arealen odlingsmark i regel ej understiga åtta hektar
och ej överstiga sjutton hektar.

Utöver odlingsmarken bör kolonat tilldelas så stor areal skogsmark, som
erfordras för att av densamma må kunna, sedan kolonist inlöst kolonatet,
under förutsättning av medelgod skötsel utvinnas en årlig virkesavkastning
av från omkring femton till omkring tjugufem kubikmeter fast mått,
börande arealen skogsmark inom dessa gränser i vart fall avpassas med
hänsyn till kolonatets areal av odlingsmark och övriga på frågan inverkande
förhållanden.

§ 6.

Kolonat upplåtes under nyttjanderätt med rätt för kolonist att med
äganderätt inlösa kolonatet, allt under de villkor nedan sägs.

Där särskilda skäl därtill föranleda, må Kungl Maj:t dock i undantagsfall
besluta om upplåtelse utan att kolonist tillförsäkras dylik rätt till
inlösen.

Om nyttjanderätt till kolonat.

§ 7.

Avtal om upplåtelse av kolonat skall ske skriftligen enligt fastställt
formulär med iakttagande av bestämmelserna här nedan ävensom i tilllämpliga
delar av vad i lag sägs om arrende.

§ 8.

Upplåtelse av kolonat skall ske för en tid av femton år.

§ 9.

Då kolonat första gången upplåtes, skall kolonist för de första fem åren
av upplåtelsetiden tillerkännas frihet från erläggande av lega. Under de
därpå följande tre åren erlägges årlig lega, beräknad till 1.8 procent av
sammanlagda beloppet av den kolonatet tilldelade odlingsmarkens i och
för köpeskillingens bestämmande fastställda värde och den av kolonisten
uttagna byggnadshjälpen. Under återstående del av den tid, kolonist
innehar kolonatet med nyttjanderätt, skall han erlägga en årlig lega, beräknad
till 3.6 procent av nyssnämnda sammanlagda belopp.

186

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Sålunda fastställd lega inbetalas i den ordning, som från statens sida
vid upplåtelsen närmare bestämmes.

§ 10.

Inom femton år från den dag, då kolonist tillträtt kolonatet, skall denne
hava uppodlat minst tre tiondelar av kolonatets odlingsmark; dock åligge
det därvid kolonist att uppodla under de första tre åren en hektar, under de
närmast följande tre åren ytterligare en hektar samt under de därpå följande
tre åren ytterligare en hektar, allt i enlighet med vad som vid upplåtelsen
närmare bestämmes i fastställd odlingsplan.

Kolonist åtnjute härvid en kontant odlingshjälp, utan återhetalningsskyldighet,
av 750 kronor, att utbetalas i terminer efter arbetets fortgång i den
mån kolonisten enligt fastställd odlingsplan uppodlar samt, i mån av behov,
kalkar och gödslar en och en halv hektar torvmarksjord jämte ett mindre,
till potatisland avsett, område fastmarksjord.

I undantagsfall må, efter Kungl. Maj:ts beprövande, kolonat uppodlas
genom statens omedelbara försorg till den omfattning, som i avseende å
odlingskostnad beräknas motsvara förenämnda kontanta odlingshjälp, vilken
i dylikt fall icke må utgå.

§ 11.

Inom tid, som vid varje upplåtelse bestämmes, skall kolonist hava å
kolonatet uppfört bostadshus och uthus i enlighet med vad som vid upplåtelsen
närmare avtalas. Den tid, inom vilken byggnaderna skola vara
fullbordade, må i allmänhet ej bestämmas senare än till fem år från den
dag, då kolonist tillträdde kolonatet.

Kolonist åtnjute kontant byggnadshjälp intill 3,500 kronor, att utbetalas
i terminer i mån av byggnadsarbetets fortgång. I undantagsfall
kan, efter särskilt beprövande, detta belopp höjas, dock högst till 4,000
kronor.

Där så lämpligen ske kan, bör vederbörande kolonisationsorgan söka
vidtaga åtgärder i syfte att erforderligt byggnadsvirke i försågat skick
jämte annat byggnadsmaterial må kunna tillhandahållas kolonist, till
självkostnadspris, å kolonisationsområdet.

I undantagsfall må, efter Kungl. Maj:ts beprövande, kolonat bebyggas
genom statens omedelbara försorg.

Det åligger kolonist att svara för byggnaders underhåll och brandförsäkring.

§ 12.

Kolonist vare berättigad att, efter utsyning genom vederbörande skogsstatstjänsteman
och i den mån byggnadsarbeten åligga kolonisten, avgiftsfritt
erhålla byggnadsvirke, som erfordras till de byggnader, som prövas böra
å kolonatet uppföras, att uttagas från skogen å de delar av kolonatet,

ICungl. Maj:ts proposition Nr 90.

187

som utgöras av odlingsmark eller avses till tomtplats, eller, i den mån
virkestillgången å nämnda delar av kolonatet finnes otillräcklig, från
skogen å motsvarande delar av närliggande kolonat eller å angränsande
del av kronoparken.

Kolonist vare vidare berättigad att, under den tid han innehar kolonatet
med nyttjanderätt, efter utsyning eller anvisning genom vederbörande
skogsstatstjänsteman avgiftsfritt från kolonatets skog eller från kronoparken
uttaga virke till husbehov ävensom bränsle allt i enlighet med vad vid
kolonatets upplåtande närmare bestämmes.

§ 13.

Kolonist må tillerkännas rätt till bete, utan avgift, å angränsande del
av kronoparken under femton år från den första upplåtelsen av kolonatet
för å detta vinterfödda hästar och nötkreatur, dock att i varje fall må
från bete undantagas mark, varest betandet skulle förorsaka märkbart
hinder för skogens återväxt.

§ 14.

Rätt till jakt efter älg inom kolonats område förbehålles kronan under
den tid, kolonist innehar kolonatet med nyttjanderätt.

§ 15.

Genom statens försorg vidtagas åtgärder för kolonisationsområdenas förbindande
med viktigare kommunikationsleder. Det åligger dock kolonist
att ansvara för byggande och underhåll av för kolonatet erforderlig utfartsväg
i den mån densamma faller inom kolonatets område. I övrigt deltager
kolonist i underhåll av väg i den utsträckning och enligt de grunder,
som vid kolonatets upplåtande bestämmas, därvid kolonist ej må åläggas
underhåll av längre vägsträcka än tillhopa 300 meter.

§ 16.

Avlopps- och avledningsdiken, som prövas erforderliga för kolonisationsarbetets
genomförande, ävensom laggdiken, vilka möjliggöra odlingsarbetets
omedelbara påbörjande, anläggas genom statens försorg.

Kolonist har skyldighet att dels underhålla sålunda upptagna diken, i
vad de ligga inom kolonatets område, och dels deltaga i underhållet av
utom kolonatets område belägna diken efter ty därom vid kolonatets upplåtande
bestämmes.

§ 17.

Kronan ansvarar för skatt och annan allmän tunga, som belöpa å
kolonat under den tid, kolonist innehar detta med nyttjanderätt, dock
under högst femton år från den första upplåtelsen.

188

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

§ 18.

Dör kolonist före upplåtelsetidens utgång eller försättes lian i konkurs,
äge såväl kronan som dödsbodelägarna eller borgenärerna uppsäga avtalet.
Sker ej uppsägning från någondera sidan inom sex månader efter dödsfallet
eller sist å trettionde dagen efter inställelsedagen i konkurs, skall
avtalet fortfarande äga giltighet, och svara dödsbodelägarna eller borgenärerna
för avtalets fullgörande intill dess upplåtelsetiden utgår eller avtalet
eljest upphör att gälla.

Vad om rätt för kolonist till inlösen av kolonat eller till förnyad upplåtelse
här nedan sägs skall icke äga tillämpning i fråga om borgenärer,
för vilka avtal om nyttjanderätt till kolonat enligt vad ovan sägs kan
komma att gälla.

Frånträder kolonist under pågående upplåtelseperiod nyttjanderätten till
kolonat, vare sig till följd av dödsfall, konkurs, nyttjanderättens förverkande
eller eljest, och skall ej jämlikt denna paragraf avtalet fortfarande
äga giltighet för dödsbodelägare eller borgenärer, skall kolonatet ofördröjligen
för återstoden av upplåtelsetiden upplåtas till annan kolonist under
oförändrade villkor, dock att beträffande fullgörandet av den kolonisten
åliggande odlings- och byggnadsskyldighet må vidtagas den jämkning, vartill
omständigheterna skäligen må anses föranleda.

§ 19.

Avträdes kolonat, skall kolonisten vara berättigad till ersättning för av
honom enligt för kolonatet gällande byggnadsplan å kolonatet uppförda
byggnader ävensom för å detsamma av kolonisten verkställda förbättringar.
Vid ersättningens bestämmande skall avdrag göras för värdet av virke,
som för byggnads- eller förbättringsarbetenas fullgörande tillhandahållits
kolonisten från statens sida, ävensom för belopp, som kolonisten i den
ordning särskilt stadgas må hava erhållit såsom odlings-, diknings- eller
byggnadshjälp.

Om inlösen av kolonat.

§ 20.

Efter det kolonist fullgjort honom enligt §§ 10 och 11 åliggande odlingsoch
byggnadsskyldighet, skall han vara berättigad att under de villkor
nedan i §§ 21—25 sägs inlösa kolonatet.

Rätt till inlösen av kolonat äger dock rum allenast i händelse kolonist
prövas behörigen hava fullgjort vad honom i denna hans egenskap enligt
gällande föreskrifter åligger.

Att Kungl. Maj:t i särskilda fall äger besluta om upplåtelse av kolonat,
utan att kolonist berättigas inlösa kolonatet, därom är stadgat i § 6.

189

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

$ 21.

Köpeskillingen för kolonat bestämmes med hänsyn till värdet å jord
och skog samt byggnadshjälp enligt allmänna grunder, som fastställas av
Kungl. Maj:t. Vid kolonatets upplåtande första gången skall i upplåtelsehandlingen
angivas, huru köpeskillingen för kolonatet skall beräknas.

§ 22.

Köpeskillning för kolonat skall, då inlösen äger rum, delas i två lika
stora delar, en amorteringsdel och en stående del.

Å amorteringsdelen erlägges, intill dess den blivit till fullo gulden, en
annuitet av 6 procent, varvid såsom ränta räknas 3.6 procent av det oguldna
kapitalbeloppet av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder sedan
femton år förflutit från den dag, kolonatet först upplåtits. Intill dess
amortering börjar, erlägges endast ränta efter 3.6 procent av köpeskillingens
hela belopp. Därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta
efter 3.6 procent av den stående delen, intill dess jämväl denna del till
fullo inbetalts.

Den stående delen skall vara gulden senast inom fem år från det sista
inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras. Det stånde kolonisten
fritt att när som helst betala köpeskillingen i dess helhet jämte upplupna
räntor samt att göra de avbetalningar han önskar å den stående delen.

Därest kolonatet till jord eller byggnader vanvårdas, eller skog å kolonatet
avverkas annorledes än till husbehov eller försäljning efter utsyning,
eller föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar icke ordentligt fullgöras,
eller kolonisten underlåter att hålla åbyggnaderna brandförsäkrade, skall,
därest sådant från statens sida påfordras, vad av köpeskillingen återstår
oguldet jämte ränta genast vara till betalning förfallet. Detsamma skall gälla,
där äganderätt till kolonatet i dess helhet eller del därav genom köp eller
annat fång från kolonisten övergår i andra fall än då kolonatet i sin helhet
övertages antingen av efterlevande make eller av bröstarvinge eller
av efterlevande make och bröstarvinge, vilka behålla kolonatet oskiftat,
så framt icke den nye innehavaren i vederbörlig ordning prövas lämplig
att övertaga kolonatet.

Som säkerhet för oguldna delar av köpeskillingen skall kolonist, då
inlösen äger rum, avlämna med inteckningsmedgivande försedd förbindelse,
avfattad i överensstämmelse med vad ovan föreskrivits.

Kolonist skall vara skyldig att inbetala i denna paragraf omförmäld
annuitet i den ordning, som från statens sida vid köpet närmare bestämmes.

§ 23.

Vill därtill berättigad kolonist inlösa kolonat, göre därom skriftlig anmälan
hos vederbörande kolonisationsnämnd. Har sådan anmälan inkommit,
läte nämnden ofördröjligen anställa besiktning å kolonatet till utrönande
huruvida inlösen må äga rum. Prövar nämnden kolonist vara

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

berättigad till inlösen, skall genom nämndens försorg köpekontrakt upprättas
enligt fastställt formulär.

Om besiktning, som i denna paragraf avses, skall i tillämpliga delar
gälla vad om syn finnes stadgat i 2 kap. 11 och 12 §§ av lagen den 14
juni 19u7 om nyttjanderätt till fast egendom.

§ 24.

I köpekontrakt, varom i § 23 sägs, skola intagas erforderliga förbehåll
om servitut till förmån för såväl kronopark eller därå belägen fastighet
som den försålda lägenheten. Sålunda skall i allmänhet ägaren av sistnämnda
fastighet förpliktas tåla, att väg för utforsling av virke från
kronoparken tages över lägenheten samt att över lägenhetens område till
förmån för kronoparken eller därå belägen fastighet elektrisk ledning
dragés, allt dock mot ersättning för av servitutets utövande vållad skada,
ävensom göras förbehåll om skyldighet för ägaren av den försålda lägenheten
att underhålla väg.

Å andra sidan skall ägaren av den försålda lägenheten, om och i den
mån så finnes nödigt, tillerkännas rätt att å kronoparken efter anvisning
årligen taga viss angiven myckenhet husbehovsvirke och bränsle, vilken
rätt dock ej må utsträckas att avse längre tid än till och med trettio år
från den dag, kolonatet först uppläts, ävensom rätt att å vissa platser å
kronoparken eller därå belägen fastighet taga grus, sand, torv och lera
till husbehov samt för fullgörande av den ägaren av den försålda lägenheten
åliggande skyldighet att underhålla väg.

§ 25.

Sedan köpekontrakt rörande kolonat upprättats, skall genom statens försorg
på statens bekostnad den försålda lägenheten av lantmätare avfattas
å karta, därå upptagas skillnaden mellan ägoslag, vilka redovisas i
jordregistret, byggnader, vägar, vattendrag och dylikt ävensom sådana
fasta punkter och mätningsuppgifter, att det kartlagda områdets läge bliver
fullt bestämt.

Inlöst kolonat skall genom statens försorg avskiljas från stamfastigheten
genom jordavsöndring. Lagfart å fånget ombesörjes på kolonistens bekostnad
av staten.

Särskilda bestämmelser.

§ 26.

Har kolonist vid utgången av första upplåtelsetiden ej inlöst kolonatet,
äge han, därest villkoren enligt § 20 för inlösen av kolonatet uppfyllts,
erhålla kolonatet till sig upplåtet under nyttjanderätt för ytterligare femton
år under oförändrade villkor, dock att därvid icke skall tillämpas vad i

191

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

§§ 9, 10, 13 och 17 sägs om legofrihet eller lägre lega än efter 3.6 procent,
odlingsskyldighet, rätt till bete och ansvar för skatt och allmän tunga.

Kolonist, som vid andra upplåtelsetidens utgång ej inlöst kolonatet, äge
optionsrätt till förnyad upplåtelse, därvid Kungl. Maj:t må föreskriva de
ytterligare jämkningar i upplåtelsevillkoren, som finnas nödiga.

§ 27.

Har kolonist, på sätt i § 26 sägs, erhållit ny upplåtelse av kolonatet,
må han när som helst under den nya upplåtelsetiden kunna inlösa kolonatet.
Därvid gälle i tillämpliga delar vad ovan stadgats angående inlösen
av kolonat.

§ 28.

Kolonist hör, i den mån och för den tid så prövas lämpligen kunna ske,
beredas rätt utan avgift till fiske i vatten å angränsande kronopark.

§ 29.

Det må ankomma på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida och i vad mån
understöd må lämnas vederbörande skoldistrikt för upprättande av skola,
avsedd huvudsakligen för kolonisters barn, genom avgiftsfritt upplåtande
under nyttjanderätt från kronopark av för ändamålet erforderlig mark och
kostnadsfritt tillhandahållande å rot av erforderligt virke.

§ 30.

Kungl. Maj:t äger meddela de närmare bestämmelser, som kunna finnas
erforderliga för tillämpningen av här ovan angivna grunder.

§ 31.

Rörande lån från kolonisternas kreaturs- och redskapslånefond är särskilt
stadgat.

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 90.

Beräkning över ungefärliga

I. Enligt kolonisationskommitténs förslag.1

a) Statens kontantutlägg per kolonat av

mindre typ med
statsbygge självbygge

byggnadskostnad eller byggnadshjälp ...... 6,000 kr. 5,000 kr.

odlingshjälp .................................. —

dikning å 160 kr. per hektar ............... 800 » 800 »

vägarbeten ................................ 340 » 340 v

summa utlägg 7,140 kr. 6,140 kr.

större

typ

5.000 kr.
500 »

2,160 »
340 »

8.000 kr.

Antal kolonat per är 100 st. 50 st. 50 st.
Statens kontantutlägg per kolonat .............................................

7,105 kr.

b) Kolonisten återbetalar i köpeskilling vid kolonat av

mindre typ

lör byggnader............................................. 5,000 kr.

» odlingsmark.......................................... 300 »

» annan mark och skog .......................— c:a 490 »_

summa 5,790 kr.

Avgår odlings- och skogsarbetspremier............ 500 »

Återstår 5,290 kr.

större typ
5.000 kr.
750 »
c:a 1,125 »
~~ 6,875 kr.

___500 »

6,375 kr.

Genomsnittlig kapitalåterbetalning per kolonat.............................. 5,561 kr c)

Statens kontanta engångsuppoffring per kolonat (7,105—5,561 —) .........

1,544 kr.

d) Statens framtida sammanlagda ränteuppoffring å det belopp, 5,561 kr.,
som återbetalas, bliver för

1) arrendetiden, beräknad till tio år, skillnaden mellan 5 % ränta från 3:dje 1

—10:de året å 5,561 kr. eller tillhopa ................. 2,224 kr.

och legan efter 3.6 % från 6:te—10:de året å 5,412: 50

kr. eller tillhopa............................................... 974 »

vilken skillnad utgör ..................................................... 1,250 kr.

2) tiden från kolonatets köp tills köpeskillingen till fullo inbetalats

sammanlagt........................................................................ 2,118 kr.

Statens sammanlagda ränteuppoffring alltså per kolonat .............................. 3,368 kr.

Härtill komma

e) administrationskostnader och utgifter för kolonatens utläggande samt

f) värdet å samtliga de naturaförmåner, såsom jord, skog, virke, bete m. m., vilka tilldelats
kolonatet (och vilka ej intagits här ovan under a).

Därest odlingshjälp skulle utgå även till innehavare av kolonat av mindre typ samt kolonisterna
beviljades frihet från lega under de åtta första åren, bleve engångsuppoffringen höjd
från 1,544 till 1,919 kronor och ränteuppoffringen från 3,369 till 3,954 kronor. Ett dylikt
förslag skulle innebära, att statens kontanta uppoffringar bleve per kolonat ungefär 1,700
kronor högre än enligt förslaget i propositionen.

1 De under a) och b) angivna värdena äro hämtade nr kommitténs betänkande.
a Beloppet antages vara utbetalat först vid 3:dje årets början.

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 90.

19S

kostnaden per kolonat.

II. Enligt förslaget i propositionen.1

a) Statens kontantutlägg per kolonat

Bilaga. B.

byggnadsväg.................................................................. 3,500 kr.

odlingshjälp .................................................................. 750 ,

dikning å 160 kr. per hektar............... 1,140 »

vägarbeten .....9.................... ''340 »

summa 5,730 kr.

Statens kontantutlägg per kolonat................................................ 5,730 kr.

b) Kolonisten återbetalar i köpeskilling

lör byggnader.............................................................. 3,500: — kr.

» odlingsmark ......................................................... 412:60 »

x annan mark och skog ...................................... c:a 787: 60 >

summa 4,700: — kr.

Genomsnittlig kapitalåterbetalning per kolonat.............................. 4,700 kr.

c) Statens kontanta engångsuppoffring per kolonat (5,730—4,700 =) ......... 1,030 kr.

d) Statens framtida sammanlagda ränteuppoffring å det belopp, 4,700 kr.,
som aterbetalas, bliver för

1) arrendetiden, beräknad till tio år, skillnaden mellan 5 % ränta från 3:die

— 10:de året å 4,700 kr. eller tillhopa ................ 1,880 kr.

och legan efter l.s % från 6:te—8:de året samt efter
3.8 % från 9:de-10:de året å 3,912: 50 kr. eller

tillhopa............................................................ 493 »

vilken skillnad utgör ....................................................... f 357 fa

2) tiden från kolonatets köp tills köpeskillingen till fullo inbetalats

sammanlagt..................................................................... i ld0 kr

Statens sammanlagda ränteuppoffring alltså per kolonat .............................. 3,177 kr.

Härtill komma

e) administrationskostnader och utgifter för kolonatens utläggande samt

f) värdet å samtliga de naturaförmåner, såsom jord, skog, virke, bete m. m., vilka tilldelats
kolonatet (och vilka ej intagits härovan under a).

... ! Beräknade för ett kolonat med lika stor odlingsareal som den genomsettliga enligt kommitténs
förslag. Obs.! Sanuolikt bliver ge lOmsnittsarealen större enligt de nya grunderna.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 80 höft. (Nr 90.)

13

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 90.

194

Innehållsförteckning.

Sid.

I. Ärendets tidigare behandling ........................................................................... 2

II. Försökskolonisationen .................................................................................... 6

III. Kolonisationens syftemål och förutsättningar..................................................... 26

IV. Den fortsatta kolonisationsverksamhetens ordnande............................................. 47

1. Personliga förutsättningar för att kunna antagas till kolonist ..................... 48

2. Upplåtelseform och kolonatens kamerala natur.......................................... 51

3. Kolonatens tilldelning av odlingsmark...................................................... 61

4. Tillgodoseende av kolonisternas virkesbehov (jämte frågan om dispositionsrätten

till skogen å kolonaten)....................................................................... 69

5. Betesfrågan .......................................................................................... 81

6. Kolonisternas rätt till jakt och fiske ...................................................... 86

7. Frågan om hägnadsskyldighet.................................................................. 89

8. Vägar................................................................................................. 89

9. Torrläggning av kolonatens odlingsmark................................................... 92

10. Kolonatens bebyggande ....................................................................... 95

11. Kolonatens uppodling ........................................................................ 113

12. Köpeskilling och lega för kolonat ............................................................ 121

13. Skatteplikt ......................................................................................... 135

14. Ifrågasatt premiering av skogsaibete ..................................................... 136

15. Skolfrågan ......................................................................................... 138

16. Kolonisationsarbetets organiserande ......................................................... 143

17. Kostnadsberäkningar.............................................................................. 159

18. Förslag till allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i

Norrland och Dalarna ........................................................................ 162

V. Redan upplåtna kolonat samt påbörjade kolonisationsförsök................................. 162

VI. Anslagsbehovet för butgetåret 1925—1926 ......................................................... 168

VII. Kolonisternas kreaturslånefond ....................................................................... 171

VIII. Av kolonisationskommittén avhandlade övriga frågor rörande kolonisation å kronoparker
i Norrland och Dalarna..................................................................... 174

1. Skogstorp och odlingslägenheter ......... ..................................................... 174

2. Nybyggesverksamheten vid Alträsk............................................................ 180

3. Upplåtelser av tomter............................................................................. 182

Departementschefens hemställan .......... 182

Bilagor :

Bil. A. Förslag till allmänna grunder lör upplåtande av kolonat å kronoparker i

Norrland och Dalarna.............. 184

Bil. B. Beräkning över ungefärliga kostnaden per kolonat.................................... 192

1

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925,

;	Ant	a 1 o t		Statliga	—
Före-tag av år	av riks-dagen be-slutade	av Kolonl-nisations-nämmien upplåtna	.. väg-	dikes-	byggnads- 1	Kolonisternas byggnads- ocli oulingsarbeten	Äskat belopp kronor
	It o 1	o n a t	arbeten
1918	100	95	Blott mindre kompletterin-gar å Rönn-liden återstå	Slutförda	Slutförda	Pågå, och hava framskridit långt	35,200
1919	109	99	Slutförda	Blott å Ängeså återstår en del	Slutförda	Pågå	58,400
1920	136	131	Slutförda	Slutförda	Slutförda	Pågå	28,400
1 1921 ! i i	79	65	Med undantag för Abmober-get slutförda	Med undantag för Abmober-get slutförda	Delvis slut-förda	Pågå	24,000
1 1922	1 148	114	Så gott som slutförda	En del återstår	Slutförda inom vissa och på-gående inom andra områden	Pågå	80,200
1993	120	85	Med några smärre undan-tag avslutade	Betydande de-lar återstå	Påbörjade, men omfattande ar-beten återstå	Påbörjade, men hava blott långsamt fort-skridit.	167,000
1924	14	2 ! 1	Blott utfarts-vägar på-började	Ej påbörjade	Ej påbörjade	Ej påbörjade	19,000
Till- hopa]	1 712	591		\|	Tillhopa)	412,2001