Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
1
84.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utvidgad
pensionering av sjuksköterskor; given Stockholms slott
den 27 februari 1925.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
•det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 27 februari 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler uppkommen
fråga om viss utvidgad pensionsrätt för sjuksköterskor och anför därvid:
I samband med beslut vid 1919 års lagtima riksdag om upprättandet av en
statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. bereddes delaktighet
i denna anstalt för bland andra vissa sjuksköterskor. Föreskrifter angående
pensioneringen för dessa befattningshavare äro i det för pensionsanstalten gällande
reglementet av den 31 december 1919 (nr 878) upptagna i Kap. Yl
under rubriken »Särskilda bestämmelser angående kommunalt anställda sjuksköterskor
och barnmorskor m. fl.» (§§ 60—68).
Pensioneringens omfattning regleras av § 60, enligt vilken de rättigheter
■och skyldigheter, som stadgas i §§ 1—40 (reglementets Kap. I—III, inne
Bihang
till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 75 höft. (Nr 84— 85) 41125 1
Gällande
bestämmelser
rörande sjuksköterskors
pensionering.
Riksdagens
skrivelse nr
214 år 1924.
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
hållande föreskrifter om anstaltens förvaltning, allmänna bestämmelser om
tjänstepension samt allmänna bestämmelser om familjepension) ävensom i §§
60—68, tillkomma nedan angivna befattningshavare:
a) distriktssjuksköterska och distriktsbarnmorska, till vars avlöning staten
lämnar bidrag,
b) barnmorska med annan anställning hos kommun eller å barnbördshus,
c) annan sjuksköterska eller husmoder i av staten, landsting, kommun eller
annan samfällighet anordnad vård av sjuka, barn eller åldringar eller ock i
stiftelse av allmännyttig natur, vilken övar dylik vård, samt
d) föreståndarinna vid godkänd sjuksköterskebyrå.
De närmare villkoren beträffande pensionering av ifrågavarande befattningshavare
återfinnas i §§ 61—68 av reglementet och äro i huvudsak av följande
innehåll:
Tjänstepensionsunderlaget för befattning, som bär ovan under a) sägs, är
1,000 kronor. För annan befattning bestämmer pensionsanstalten tjänstepensionsunderlaget.
Därvid skall iakttagas, att detsamma icke må överstiga
/» av den i författning eller vid reglering enligt § 5 av reglementet fastställda
minimiårsavlöningen eller, där flera lönegrader finnas sålunda fastställda,
minimiårsavlöningen i högsta lönegraden eller, där avlöningen delvis utgår i
form av arvode efter fastställd taxa, av den inkomst, som befattningen antages
komma att i medeltal giva innehavaren. Om naturaförmåner ingå i avlöningen,
skall vid bestämmande av tjänstepensionsunderlaget den kontanta avlöningen
ökas med naturaförmånernas av pensionsanstalten uppskattade värde, varvid
dock värdet av bostad och bränsle icke må upptagas högre än till 20 % av
inkomsterna i övrigt. — Tjänstepensionsunderlaget må dock ej sättas högre än
1,000 kronor eller lägre än 600 kronor (§ 61).
Famil jepensionsunderlaget överstiger med 300 kronor 20 % av tjänstepensionsunderlaget;
dock att, om två eller flera befattningar innehavas av
samma person, deras familjepensionsunderlag nedsättas i sådant förhållande,
att deras summa med 300 kronor överstiger 20 % av tjänstepensionsunderlagens
summa (§ 62).
Pensionsåldern är 55 år för sjuksköterska och barnmorska samt 60 år för
annan befattningshavare (§ 63).
För hel tjänstepension fordras 25 tjänstår för sjuksköterska och barnmorska
samt 30 tjänstår för annan befattningshavare (§ 64). — Tillstånd att kvarstå
i tjänsten efter pensionsålderns uppnående må icke beviljas av huvudmannen
utan att den centrala myndighet, varunder huvudmannen lyder, lämnat sitt
medgivande därtill (§ 65).
Rörande frivillig avgång med genast börjande pension samt genast börjande
tjänstepensions belopp meddelas vissa bestämmelser i §§ 66—67.
Den årliga tjänstepensionsavgift, som med i § 7 av reglementet omförmält
avdrag skall erläggas av befattningshavaren, är 5 % av tjänstepensionsunderlaget.
Befattningshavares familjepensionsavgift är 1 % av familjepensionsunderlaget.
Huvudmannen erlägger ingen årsavgift för sjuksköterska eller
barnmorska; för annan befattningshavare erlägger huvudmannen en årsavgift
av 5 % av tjänstepensionsunderlaget (§ 68).
I skrivelse den 30 maj 1924, nr 214, har riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj :t matte taga under övervägande frågan om utsträckt pensionsrätt för sjuksköterskor
samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill omständigheterna
kunde föranleda.
3
Kung!. Mcij:ts proposition nr S4.
Till stöd för denna hemställan har riksdagen, med omnämnande av eu inom
riksdagen i ämnet väckt motion, anfört följande:
»Frågan om en utsträckning av pensionsrätten för sjuksköterskor torde,
med hänsyn till sjukvårdsverksamhetens stora betydelse ur samhällets synpunkt,
få anses beaktansvärd. Det synes riksdagen därför påkallat, att detta
spörsmål göres till föremål för fortsatt övervägande från statsmakternas sida.
Genom 1919 års lagtima riksdags beslut i samband med upprättandet av
statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. har visserligen delaktighet
i denna anstalt beretts för sjuksköterskebefattningar i statlig och
kommunal tjänst samt för vissa sjukskötersketjänster i enskild anställning,
vilka med hänsyn till vårdverksamhetens allmännyttiga natur ansetts böra likställas
med förstnämnda befattningar. Emellertid bedrives vid ett stort antal
enskilda anstalter en sjukvårdsverksamhet, vilken otvivelaktigt måste anses
vara av allmännyttig art men som enligt nu gällande bestämmelser likväl icke
för där anställda sköterskor berättigar till pension. Det synes riksdagen önskvärt,
att åtgärder vidtagas för beredande av pensionsrätt även åt sköterskor
med anställning i sist angivna verksamhet.
Närmast torde härvid böra komma i betraktande sköterskebefattningar i
sjukvård, som anordnats av bruk, fabriker och därmed jämförliga företag. I
de flesta fall torde väl denna sjukvård — för så vitt den är organiserad på
ändamålsenligt sätt — ur allmännyttans synpunkt kunna jämställas med sådan
sjukvårdsverksamhet, som enligt gällande bestämmelser berättigar till delaktighet
i pensionsanstalten, särskilt med hänsyn därtill, att sjukvården i fråga,
om den icke organiserats av det enskilda företaget, i allmänhet torde hava
kommit att påvila vederbörande landsting eller kommun. Det vill synas, som
om för en lösning av spörsmålet om pensionering av ifrågavarande sjuksköterskor
de riktlinjer, vilka angivits av särskilda sakkunniga, borde kunna vara
vägledande.»
Till grund för riksdagens behandling av förevarande spörsmål låg en inom
andra kammaren väckt motion, nr 151, vari hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kung], Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida
gränserna för upptagande i statens anstalt för pensionering av folkskollärare
m. fl. kunde vidgas i överensstämmelse med i motionen angivna riktlinjer.
I motionen påyrkades i främsta rummet pensionsrätt för sjuksköterskebefattningar
vid industriella företag, vilka anordnat sjukvård för sin personal
och dess familjer. Därjämte ifrågasattes beredande av pensionsrätt för sjuksköterskebefattningar
vid vissa privatkliniker och enskilda sjukhem. Slutligen
■antyddes i motionen önskvärdheten av pensionsrätt jämväl för sjuksköterskor,
som arbeta i privatvård och vilka äro inskrivna vid godkända sjuksköterskebyråer.
Sistnämnda fråga ansågs emellertid med hänsyn till sin komplicerade
natur kunna tills vidare anstå.
Över motionen avgavs utlåtande (nr 43) av bankoutskottet, som därvid erinrade,
att frågan om en utsträckning av sjuksköterskors pensionsrätt varit
föremål för behandling i samband med utredning rörande pensionering av vissa
fattigvårdsfunktionärer m. fl. För denna behandling lämnades i utskottets utlåtande
en redogörelse, ur vilken jag här tillåter mig återgiva följande.
Den 14 januari 1921 uppdrog Kungl. Maj:t åt särskilda sakkunniga att
verkställa utredning beträffande pensionering av manliga föreståndare vid av
Motion 11:151.
Bankoutskottet.
Tidigare behandling
av
frågan.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
staten, landsting, kommun eller annan samfällighet inrättad anstalt för vård
av sjuka, barn eller åldringar eller för sådant ändamål, som omförmäles i 33 §
i lagen om fattigvården den 14 juni 1918, eller ock vid stiftelse av allmännyttig
natur, vilken övar vård av angiven beskaffenhet, ävensom beträffande
i vad mån annan befattningshavare vid ifrågavarande anstalter och kommunernas
fattigvård i övrigt kunde bliva delaktig av pension genom statens försorg.
Dessa sakkunniga avgåvo den 10 december 1921 yttrande och förslag i ämnet.
I berörda, sirande, vilket i främsta rummet åsyftade pensionsrättens utsträckning
till manliga funktionärer vid den i utredningen avsedda vårdverksamheten
ävensom till andra kvinnliga befattningshavare än husmödrar och
sjuksköterskor, föreslogs emellertid även en avsevärd utvidgning av den hittillsvarande
pensionsrätten för sjuksköterskor. Sålunda funno de sakkunniga
önskvärt, att pensionsrätt kunde beviljas i vissa fall, även om huvudmannen
vore annan institution än de nu i reglementet angivna — staten, landsting,
kommun, »annan samfällighet» eller »stiftelse av allmännyttig ifetur» •— eller
ock enskild person, t. ex. ett större bolag, som anordnat sjukvård för sin personal
och dess familjer. Å andra sidan förordade de sakkunniga, att i de fall,
då annan än staten, landsting eller kommun vore huvudman, före medgivande
av pensionsrätt borde krävas en granskning av vårdens organisation och huvudmannens
betingelser att upprätthålla densamma, så att trygghet skapades för
att pensionsrätt ej beviljades med mindre organisationen vore av verklig och
varaktig betydelse.
I övrigt gick de sakkunnigas ifrågavarande förslag ut på en sådan utvidgning
av det verksamhetsområde, till vilket pensionsrätten hittills varit begränsad,
att detsamma skulle omfatta vård av fattiga, sjuka, invalider, barn
eller åldringar; och beträffande frågan, vilka befattningar borde förenas med
pensionsrätt, ansågo de sakkunniga, att intet annat villkor borde uppställas än
det i § 5 av pensionsanstaltens reglemente angivna, nämligen att befattningarna
skola regleras på sätt, som godkännes av,Konungen eller den myndighet,
Konungen förordnar. Anledningen till att de sakkunniga funnit sig böra
giva förslaget en så vidsträckt omfattning angavs i utlåtandet vara, att det
visat sig omöjligt att, så skiftande som förhållandena vore, i pensionsreglementet
uppdraga någon gränslinje mellan de befattningar, vilka borde kunna
förenas med pensionsrätt, och övriga befattningar. Det måste överlämnas åt
regleringsmyndigheten att bestämma häröver. I detta sammanhang framhöllo
de sakkunniga, att de villkor för pensionsrätt, vilka skulle uppfyllas av en
befattning och dess huvudman, vore sådana, att många på ifrågavarande verksamhetsområde
anställda personer ltomme att sakna möjlighet att erhålla pension
från pensionsanstalten, emedan befattningarna icke vore sådana, att de
lämpligen kunde regleras eller huvudmännen saknade möjlighet att erlägga
erforderliga avgifter. Om något skulle göras för dessa befattningshavares pensionering,
syntes det böra ske genom anlitande av den frivilliga pensionsförsäkringen.
De sakkunnigas utlåtande utmynnade, såvitt avser sjuksköterskor, i förslag
till sådan ändring i reglementet för statens anstalt för pensionering av
folkskollärare m. fl., att § 60 mom. c) skulle erhålla följande lydelse:
»Annan sjuksköterska, anställd i vård av fattiga, sjuka, invalider, barn
eller åldringar; om huvudmannen är annan än staten, landsting eller kommun,
skall dock för befattningens förenande med pensionsrätt fordras, att vårdens
organisation godkänts av Konungen eller den myndighet Konungen förordnar
samt att viss garanti kan anses finnas för vårdens upprätthållande.»
Utskottet lämnade vidare, efter att hava omnämnt vissa kostnadsberäk -
Kanyl. Maj:ts proposition nr S4. •>
ningar för genomförande av sakkunnigförslaget, eu kortfattad redogörelse för
de yttranden, som av vissa myndigheter avgivits över detta förslag. I sådant
avseende anförde utskottet huvudsakligen följande.
Statskontoret hade i utlåtande den 11 maj 1922 icke haft någon principiell
erinran mot förslaget men framställt vissa anmärkningar dels mot detaljer i
förslaget, dels mot den förebragta utredningen.
Medicinalstyrelsen hade i utlåtande den 18 maj 1922 på det livligaste tillstyrkt
den föreslagna utvidgningen av pensionsrätten och därvid åberopat en
av styrelsen den 12 januari 1922 gjord framställning rörande pensionsrätt för
sjuksköterskor i enskild tjänst, vilken framställning avsett jämväl i privatvård
arbetande sjuksköterskor, tillhörande godkända sjuksköterskebyråer. Styrelsen
hade framhållit, att tillgodoseendet av detta önskemål erfordrade särskilda
bestämmelser, och förklarat sig anse synnerligen önskvärt, att även ifrågavarande
sköterskor bereddes delaktighet i pensionsanstalten. I övrigt hade
medicinalstyrelsen mot de sakkunnigas förslag framställt den erinran, att
därest bestämmelserna angående tillträde till pensionsanstalten avfattades sa
allmänt, som de sakkunniga ifrågasatt, och samtidigt föreskrifterna i § 5 av
reglementet angående reglering av pensionsberättigade befattningar bibehölles,
detta möjligen kunde komma att bereda svårigheter vid tillämpningen.
Vensionsstyrelsen, som icke haft något att erinra mot de sakkunnigas förslag,
hade i samband med sitt yttrande framlagt en av styrelsen enligt Kungl.
Maj:ts den 20 juni 1918 meddelade uppdrag i samråd med socialstyrelsen verkställd
utredning beträffande statens medverkan till pensionering av kvalificerad
arbetskraft vid enskilda sociala anstalter. Denna utredning utmynnade
i förslag till en väsentlig utvidgning av pensionsrätten, utöver den av de saks
kunniga ifrågasatta, för befattningshavare vid anstalter på det sociala verksamhetsområdet.
Styrelsen för pensionsanstalten hade i sitt yttrande icke haft något att i
princip invända mot sakkunnigförslaget, mot vilket styrelsen emellertid i likhet
med statskontoret framställt vissa detaljanmärkningar. Däremot hade
styrelsen avstyrkt medicinalstyrelsens förslag om pensioneringens utsträckande
även till privatsköterskor och därvid framhållit, att detta skulle komma i strid
med den hittills vedertagna grundsatsen för pensionering i pensionsanstalten,
nämligen att pensionsrätt skulle vara bunden vid befattning och ej vid person
i annan måtto än för så vitt han vore innehavare av en med pensionsrätt förenad
befattning. Ehuru det uttalade önskemålet i och för sig måste anses
behjärtansvärt, kunde styrelsen därför ej finna möjligt att lösa denna fråga
genom medgivande av pensionsrätt i anstalten. I stället syntes här den frivilliga
pensionsförsäkringen lämpligen kunna komma till användning. Även
pensionsstyrelsens förslag om ytterligare utsträckning av pensionsrätten avstyrktes.
Slutligen erinrade utskottet, att de sakkunniga den 13 december 1922 avgivit
ett till omfattningen mera begränsat förslag beträffande pensionering av
fattigvårdsfunktionärer m. fl., vilket förslag emellertid ej avsåg sjuksköterskor,
ävensom att åtskilliga framställningar gjorts hos Kungl. Maj:t angående pensionsrätt
för vissa sjuksköterskor i enskild tjänst m. fl.
För egen del gjorde bankoutskottet i sitt yttrande till en början de uttalan- Bankoutskotden,
som sedermera inflöto i riksdagens ovan intagna skrivelse. Därutöver tets >''ttraluk''
berörde emellertid utskottet även frågan om pensionering av sjuksköterskor
6 Kungl. Maj.ts proposition nr 84.
vid vissa enskilda sjukvårdsanstalter ävensom av sjuksköterskor i privatvård.
I dessa avseenden anförde utskottet:
»Även för pensionering av sjuksköterskor vid vissa av enskild läkare eller
annan enskild person upprättade kliniker, sjukhem eller institut för speciell
sjukvård synas vissa skäl tala.
Jämväl för ifrågavarande kategori av sjuksköterskor förefaller en pensionering
genom statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. i viss
utsträckning vara möjlig att genomföra i anslutning till de riktlinjer, som
uppdragits av nyssnämnda sakkunniga, även om föreskrifterna beträffande
reglering av befattning samt de föreslagna bestämmelserna rörande granskning
av vårdens organisation och huvudmannens betingelser att upprätthålla
densamma torde komma att i vissa fall vålla svårigheter för vinnande av delaktighet
i pensionsanstalten. Emellertid torde, därest en pensionering genom
statens pensionsanstalt finnes böra äga rum, beträffande nu avsedda befattningar
böra föreskrivas skyldighet för vederbörande huvudmän att bidraga till
pensioneringen även genom erläggande av årliga pensionsavgifter. Detta spörsmål
synes emellertid böra göras till föremål för en närmare utredning.
Frågan om pensionsrätt för sjuksköterskor, vilka icke innehava befattning
vid sjukvårdsinrättning utan arbeta i s. k. privatvård genom förmedling av
sjuksköterskebyråer, torde vara av mera svårlöst natur. Med hänsyn till ifrågavarande
anställningars karaktär synes en pensionering av privatsköterskor
svårligen kunna genomföras i överensstämmelse med de allmänna grunder, som
äro stadgade i pensionsanstaltens reglemente. Utskottet vill i avseende härå
erinra, att såsom villkor för godkännande av sådan i § 5 av reglementet omförmäld
reglering av befattning, som utgör förutsättning för delaktighet i anstalten,
är stadgat, bland annat, att regleringen skall avse behörighetsvillkor,
den ordning i vilken befattningens innehavare tillsättes och entledigas, tjänstgöringens
art och omfattning samt minimiavlöning. På grund av de former,
under vilka privatsköterskornas anställning äger rum, torde en dylik reglering
icke vara möjlig att genomföra. Med hänsyn till det gagnande arbete, som
ifrågavarande sjuksköterskor i många fall utföra, synes det emellertid vara
ett behj är tans värt önskemål att söka finna någon möjlighet för beredande av
pension åt desamma. Huruvida för vinnande av detta önskemål någon annan
utväg än den frivilliga pensionsförsäkringen må kunna beredas, är ett spörsmål,
som utskottet i detta sammanhang ansett sig icke böra upptaga till närmare
prövning. Då nämligen frågan om en utsträckning av den nu medgivna
pensionsrätten för sjuksköterskor synes böra genom Kungl. Maj:ts försorg
göras till föremål för förnyad behandling och fortsatt utredning, i den mån
sådan finnes erforderlig, torde därvid jämväl möjligheterna för beredande av
pension åt privatsköterskor böra komma under övervägande.»
Utskottet hemställde på grund av det anförda, att riksdagen, i anledning
av förevarande motion, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte taga under övervägande frågan om utsträckt pensionsrätt för
sjuksköterskor samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill omständigheterna
kunde föranleda.
Vid ärendets behandling i riksdagen biföll första kammaren utan debatt
vad utskottet föreslagit. Andra kammaren biföll utskottets hemställan med
uteslutande av de här ovan intagna delar av motiveringen, vilka berörde frågan
om pensionering av sjuksköterskor vid enskilda sjukvårdsanstalter samt av
privatsköterskor. Andra kammarens beslut fattades i enlighet med ett inom
kammaren framställt yrkande, som anslöt sig till en vid utskottsutlåtande!
fogad reservation.
Kungl. Maj:ts proposition nr S4. i
Över riksdagens ifrågavarande skrivelse har utlåtande infordrats av medicinalstyrelsen,
som yttrat sig i ärendet den 30 september 1024 och därvid anfört,
bland annat, att styrelsen ansett sig böra från de godkända sjuksköterskebyråerna
infordra uppgifter rörande antalet av de sjuksköterskor, som kunde
antagas komma att bliva berörda av den ifrågasatta utvidgningen. Från ovanbemälda
sjuksköterskebyråer hade dylika uppgifter inkommit, varjämte någre
av byråerna avgivit särskilda yttranden i ärendet. Ävenså hade enahanda
uppgifter infordrats och bekommits från rikets samtliga förste provinsialläkare.
En bearbetning av dessa uppgifter visade, att 163 sköterskor samt en
manlig vårdare vore anställda vid bruk, fabriker m. m., 2 sköterskor vid gods
(Tjolöholm, Bjärka Säby) samt 33 sköterskor vid kliniker och institut, som
innehades av legitimerade läkare, eller inalles 199 befattningshavare, av vilka
en manlig. Det vore emellertid antagligt, att antalet av ifrågavarande sköterskor
komme att i någon mån minskas, i och med att distriktssköterskeorganisationeu
helt genomfördes.
Syreisen har vidare hänvisat till två vid dess utlåtande i avskrift fogade
yttranden, avgivna av styrelserna för Fredrika-Bremer-förbundets sjuksköterskebyrå
i Göteborg och för samma förbunds sjukvardskommitté i Stockholm,
vilka styrelser något mera ingående behandlat den föreliggande frågan.
I nämnda yttranden, vilka jag här ej torde behöva återgiva, har huvudsakligen
framhållits behovet av en genom det allmännas försorg anordnad pensionering
av i privatvård arbetande sköterskor.
För egen del har medicinalstyrelsen i ärendet åberopat sina den 12 januari
och den 18 maj 1922 avgivna yttranden i anledning av dels en framställning
från Svensk sjuksköterskeförening av år 1910, dels ock det av förberörda sakkunniga
den 10 december 1921 avgivna förslaget; och har styrelsen förklarat
sig i allo vidhålla sina i nämnda bada yttranden gjorda uttalanden. Sagda j ttranden,
beträffande vilkas huvudsakliga innehåll jag tillåter mig hänvisa till
ovanintagna, av bankoutskottet i dess sistlidet år avgivna utlåtande nr 43 lämnade
redogörelse, innefatta tillstyrkan av pensionsrätt för såväl sköterskebefattningar
vid av bruk, fabriker m. fl. företag anordnad sjukvård som ock
för sköterskor vid vissa enskilda sjukvårdsanstalter ävensom i privatvård.
Styrelsen för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. har
därefter till följd av remiss avgivit utlåtande i ärendet den 21 november 1924.
Beträffande sjuksköterskor vid vissa enskilda kliniker, sjukhem eller institut
för speciell sjukvård samt i privatvård arbetande sjuksköterskor har styrelsen
yttrat, att visserligen av såväl vederbörande riksdagsutskott som riksdagen
uttalats, att det vore önskvärt att även för dem anordnades pensionsrätt
i en eller annan form, men att frågan om beredande av pension åt sistnämnda
två kategorier av sjuksköterskor vore mera komplicerad och i allt fall
ej syntes befinna sig i det skick, att den redan nu kunde lösas, varför i denna
del, om och i den mån sadant ansages pakallat, ytterligare utredning borde
äga rum.
Däremot syntes hinder ej möta att för sjuksköterskor med anställning vid
Medicinal
styrelsen.
Styrelsen för
statens anstalt
för pensionering
av folkskollärare
in. fl.
Statskontoret.
ö Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
bruk, fabriker och därmed jämförliga företag omedelbart bereda pensionsrätt
på i huvudsak samma villkor, som gällde för sjuksköterskor i kommunal tjänst.
Härom samt rörande kostnaderna för en sådan pensionering yttrar styrelsen
vidare:
Pensionsanstalten funne sig höra utgå från den förutsättning att, därest
engångsavgifter för retroaktiv tjänstarsberäkning* för sådana befattningshavare
komme att erläggas, dessa avgifter skäligen borde i deras helhet, således utan
något bidrag av staten, påvila det privata företaget (huvudmannen) ensamt,
med rättighet för huvudmannen att enligt reglementets stadganden uttaga en
del av dessa avgifter hos befattningshavaren. Denna delaktighet borde således
icke komma att kräva någon ökning av det till pensionsanstalten utgående fasta
statsanslaget med rubrik: »Bidrag till folkskollärares m. fl. pensionering».
Däremot syntes staten böra bidraga till de årliga pensionsavgifterna efter
samma grunder, som gällde för statsbidrag till pensionsavgifter för sjuksköterskor
vilka redan erhållit pensionsrätt i anstalten. Antalet av nu ifrågavai
c ^ 6 -^“öterskor vore enligt den av medicinalstyrelsen förebragta utredningen
ibo. Detta skulle, sedan hela antalet vunnit inträde i anstalten, medföra en
årlig utgift för staten, enligt anstaltens beräkning, av i runt tal 30,000 kronor.
Härmed borde således det anstaltens anslag ökas, som vore uppfört i riksstaten
under rubrik: »Pensionsavgifter till statens anstalt för pensionering av folkskollärare
m. fl.». ^ Men då det vore antagligt, att delaktigheten först efter
hand komme att nå full utsträckning och för övrigt kunde, såsom medicinalstyrelsen
förmodade, komma att i någon mån minskas, allt eftersom distriktssköterskeorganisationen
genomfördes, syntes någon omedelbar ökning av anslaget
— som för övrigt vore av förslagsanslags natur — ej vara erforderlig
utan syntes därmed kunna utan olägenhet anstå till den utredning av anstaltens
ställning, som periodvis skulle företagas och nästa gång komme att äga
rum tre ar härefter.
Den sålunda föreslagna delaktigheten skulle enligt styrelsens mening påkalla
ändring endast av § 60 mom. c) i anstaltens reglemente; och har styrelsen,
med ledning av ovanberörda sakkunnigas förslag, hemställt, att nämnda
moment måtte erhålla följande lydelse:
0 »Annan sjuksköterska---dylik vård, ävensom sjuksköterska i sjuk
vård,
som anordnats av bruk, fabrik och därmed jämförligt företag för därstädes
anställd personal och dess familjer; dock att för befattnings av sistnämnda
art förenande med pensionsrätt skall fordras, att vårdens organisation
godkänts av Konungen eller den myndighet Konungen förordnar samt att viss
garanti kan anses finnas för vårdens upprätthållande.»
Slutligen har statskontoret den 29 januari 1925 avgivit infordrat utlåtande
i ärendet. Ämbetsverket har därvid förklarat sig instämma i vad styrelsen
för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. yttrat och föreslagit,
med vidhållande likväl beträffande den ifrågasatta ändringen av reglementet
för sagda anstalt av en utav statskontoret i ovanberörda utlåtande den
11 maj 1922 framställd erinran i anledning av da föreslagen liknande ändring
av reglementet.
I sistnämnda utlåtande har statskontoret framhållit, att § 60 mom. c) syntes
böra givas sådan lydelse, att det uppdroges åt viss myndighet att handhava
den föreslagna uppsikten däröver »att viss garanti kan anses finnas för
Knnrjl. Maj:ts proposition nr 84. 9
vårdens upprätthållande»; med den formulering, nämnda författningsrum
givits i förslaget, syntes nämligen varken pensionsanstalten eller annan myndighet
anse sig hava skyldighet att övervaka uppfyllandet av detta villkor.
Lämpligast syntes enligt statskontorets förmenande vara att sagda omständighet
prövades i samband med granskningen av vårdens organisation.
I likhet med de myndigheter, vilka yttrat sig i ärendet, finner jag mig böra
förorda, att pensionsrätt i statens anstalt för pensionering av folkskollärare
m. fl. nu beredes för sjuksköterskor, anställda vid sjukvård, som anordnats av
fabriker, bruk och därmed jämförliga företag för därstädes anställd personal
och dess familjer. Vad däremot angår övriga i ärendet omnämnda kategorier
av sjuksköterskor -— sköterskor vid vissa enskilda kliniker, sjukhem eller institut
för speciell sjukvård ävensom i privatvård arbetande sköterskor, tillhörande
godkända sjuksköterskebyråer — synes det visserligen på grund av den betydelse,
även denna sjukvårdsverksamhet måste anses äga, vara önskvärt, att en
pensionering i en eller annan form kunde anordnas även för ifrågavarande
sköterskekategorier. Av skäl, som pensionsanstaltens styrelse i sitt yttrande
anfört, torde emellertid spörsmålet härom icke i detta sammanhang kunna
upptagas till behandling.
För genomförande av den pensionsrätt, som jag sålunda vill tillstyrka,
skulle enligt pensionsanstaltens styrelses förslag § 60 mom. c) av reglementet
för anstalten ändras på sådant sätt, att däri upptoges ifrågavarande sjuksköterskebefattningar,
dock med det tillägg, att för sådan befattnings förenande
med pensionsrätt skall fordras, att vårdens organisation godkänts av Konungen
eller den myndighet Konungen förordnar samt att viss garanti kan anses finnas
för vårdens upprätthållande. I avseende härå har statskontoret framhållit,
att det föreslagna stadgandet bör givas sådan lydelse, att det uppdrages åt
viss myndighet att handhava uppsikten över att garanti för vårdens upprätthållande
kan anses föreligga, och har statskontoret föreslagit, att sagda omständighet
skulle prövas i samband med granskningen av vårdens organisation.
Jag ansluter mig härutinnan till statskontorets mening. Lämpligen torde
ifrågavarande villkor kunna givas den innebörd, att för befattnings förenande
med pensionsrätt skall fordras, att vårdens organisation godkänts av Konungen
eller den myndighet Konungen förordnar samt att i samband med sådant godkännande
skälig garanti för vårdens upprätthållande prövats vara för handen.
Jag vill i detta sammanhang framhålla, att enligt bestämmelse i § 5 av pensionsanstaltens
reglemente för befattning, för vilken minimiårsavlöning icke
fastställts i författning, reglementet icke blir gällande, med mindre befattningen
på sätt i nämnda paragraf sägs reglerats av huvudmannen och pensionsanstalten
därefter bifallit huvudmannens framställning om befattningens förenande
med pensionsrätt. Sådan framställning må icke beviljas med mindre,
bland annat, berörda reglering godkänts av Konungen eller den myndighet
Konungen förordnar. Då enligt kungörelse den 31 december 1919 (nr 879)
godkännande av reglering beträffande nu ifrågavarande sjuksköterskebefattningar
torde komma att meddelas av medicinalstyrelsen, synes det vara lämp
-
Departements
chefen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
ligt, att åt nämnda styrelse även anförtros såväl att meddela godkännande av
sjukvårdens organisation som att pröva garantierna för densammas upprätthållande.
Beträffande fordringarna på sådana garantier är det givetvis förenat
med svårigheter att på förhand uppställa allmängiltiga regler. Det synes
böra ankomma på Kungl. Maj :t att efter medicinalstyrelsens hörande meddela
de bestämmelser, som i detta avseende eventuellt kunna erfordras, varvid givetvis
hör tillses, att icke så snäva föreskrifter stadgas, att pensionsrättens erhållande
onödigtvis försvåras.
Beträffande beräkningen av engångsavgifter för retroaktiv giltighet av
reglementet i förekommande fall delar jag pensionsanstaltens styrelses mening,
att sådana avgifter för ifrågavarande befattningar böra åvila huvudmännen
ensamt, med rätt för dem att i föreskriven ordning av befattningshavarna uttaga
viss del av avgifterna. I detta avseende böra sålunda gälla de generella
föreskrifter, som finnas stadgade i § 9 mom. 1 av reglementet, varför särskilda
bestämmelser härutinnan icke erfordras.
Statens kostnader för årliga pensionsavgifter hava, under förutsättning att
alla därtill berättigade befattningar erhölle delaktighet i pensionsanstalten,
beräknats till omkring 30,000 kronor årligen. Av skäl, som pensionsanstaltens
styrelse anfört, synas dock dessa kostnader för närvarande icke behöva föranleda
någon höjning av det under riksstatens elfte huvudtitel uppförda ordinarie
förslagsanslaget till pensionsavgifter till statens anstalt för pensionering av
folkskollärare m. fl.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört synes § 60 mom. c) kunna
givas i huvudsak följande avfattning:
»c) annan sjuksköterska--— dylik vård, ävensom sjuksköterska i sjuk
vård,
som anordnats av bruk, fabrik och därmed jämförligt företag för därstädes
anställd personal och dess familjer; dock att i fråga om befattning av
sistnämnda art för förenande med pensionsrätt skall fordras, att vårdens organisation
godkänts av Konungen eller den myndighet Konungen förordnar samt
att i samband med sådant godkännande skälig garanti för vårdens upprätthållande
prövats vara för handen.»
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
bemyndiga Kungl. Maj:t att i § 60 mom. c) av reglementet
den 31 december 1919 (nr 878) för statens anstalt för pensionering
av folkskollärare m. fl. vidtaga ändring i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig här ovan förordat förslag.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Herman Hultkrantz.