K imf/!. Maj:ts proposition Nr 79.

Nr 79.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående efterskänkande i
vissa fall av återbetalningsskyldigheten beträffande till kontrolltjänstemän
oriktigt utbetalta dyrtidstillägg; given Stockholms
slott den 20 februari 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Ernst W ig for ss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 februari 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothxn, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

T. f. departementschefen, statsrådet Wigforss, anför härefter:

Uti en vid 1924 års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr
244) hemställdes, att riksdagen måtte besluta befrielse för länsassessorn
A. Adler, länsbokhållaren T. Thege och extra länsbokhållare Sven Wiegert
liksom också vissa i motionen omförmälda kontrolltjänstemän från den
återbetalningsskyldighet i fråga om av dessa senare för mycket utbekomna
dyrtidstillägg, som ålagts dem genom en av regeringsrätten given resolution
den 5 oktober 1923.

I motionen lämnades huvudsakligen följande utredning angående ifrågavarande
spörsmål.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 70 höft. (Nr 79-)

1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 79.

Efter granskning av Malmöhus läns kassaredogörelser för åren 1920 och
1921 anmärktes inom riksräkenskapsverket, att till vissa kontrolltjänstemän
vid sockerfabriker och brännvinsbrännerier inom länet utbetalts dyrtidstilllägg
å belopp, som från deras under åren 1919—1921 intjänta arvoden avdragits
såsom ersättning till tillverkare för kost och bostad åt kontrolltjänstemännen.
Då dessa icke varit berättigade till dyrtidstillägg å berörda
avdragna belopp, anmärktes vad i sådant avseende obehörigen utgivits till
ersättande.

Tillförordnade landskamrerarna Adler, Thege och Wiegert, vilka såsom
redogörare i anledning härav anmodades till statsverket inbetala ifrågavarande
belopp, tillhopa 33,910 kronor 52 öre, därav Adler 18,277 kronor
41 öre, Thege 10,086 kronor 65 öre och Wiegert 5,546 kronor 46 öre, bestredo
i avgivna förklaringar kravet.

\ id de sålunda avgivna förklaringarna ansåg riksräkenskapsverket sig
icke kunna fästa avseende utan lät mot redogörarna anställa talan hos kammarrätten
med yrkande att redogörarna måtte åläggas till statsverket inleverera
anmärkta beloppen.

I utslag den 10 oktober 1922 yttrade kammarrätten, att som den omständigheten,
att tillverkare på därom av vederbörande gjord tillsägelse i enlighet
med föreskrifterna i 25 § 5 mom. av förordningen den 11 oktober 1907
angående beskattning av socker samt 21 § 1 mom. av förordningen den 11
oktober 1907 angående tillverkning av brännvin tillhandahållit ifrågavarande
kontrollörer kost eller kost och bostad mot viss ersättning, som av länsstyrelsen
avdragits å kontrollörsarvodena, icke kunde anses innebära, att de
sålunda avdragna beloppen icke skulle ingå i kontrollörernas kontanta avlöning,
alltså och då vid sådant förhållande kontrollörerna jämlikt de under
ifrågavarande år gällande författningarna angående dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst varit berättigade att åtnjuta dyrtidstillägg jämväl
å de sålunda från arvodena avdragna beloppen, samt det icke ens påståtts,
att dyrtidstilläggen, efter sådan grund uträknade, utbetalts med högre belopp
än som vederbort, funne kammarrätten skäligt lämna riksräkenskapsverkets
yrkande utan bifall.

Över detta utslag besvärade sig riksräkenskapsverket hos Kungl. Maj:t
under yrkande om bifall till sin talan. Vid besvärens kommunicering med
kontrolltjänstemännen avgåvo dessa en gemensam till Kungl. Maj:t ställd
inlaga, därvid de anförde, bland annat, följande:

»Jämlikt nådiga förordningen angående beskattning av socker den 11
oktober 1907 § 25 mom. 5, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen
den 19 juni 1917, har tillverkaren att åt kontrolltjänsteman, som så önskar,
upplåta boningsrum och kost mot en ersättning av en krona för rummet
och eu krona 50 öre för kosten, allt per dag räknat. Ifrågavarande ersättningsbelopp
skola enligt samma lagrum avdragas från det vederbörande
tillkommande arvode och tillhandahållas tillverkaren genom Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande. Det är oss fortfarande icke möjligt att förstå
den reella grunden för riksräkenskapsverkets krav på återbetalning av vad
av de av oss uppburna dyrtidstilläggen belöper å berörda ersättningar för
kost och logi. Enligt nådiga kungörelserna den 30 maj 1919, den 30 juni
1920 samt den 29 juni 1921 angående allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst utgår dyrtidstillägg å bl. a. arvode.
Det rent formella förhållandet, att en del av den oss tilldelade ersättningen
för kontrolltjänstens bestridande på sätt ovan sagts genom Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavandes försorg avdragits och översänts till tillverkaren

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 79.

såsom vederlag för kost och logi, torde väl näppeligen kunna medföra någon
förändring av dess egenskap att utgöra arvode, fastställt på satt uti ovan
åberopade nådiga förordning angående beskattning av socker § 25 inom. 4
närmare omförmäles. Därest vi själva haft att ersätta tillverkaren för åtnjuten
kost och logi hade väl rimligtvis icke ens kunnat ifrågasättas någon
reducering av dyrtidstiHägget å de fastställda arvodesbeloppen.--— —

I sammanhang med det anförda tillåta vi oss påpeka ett förhållande, som
för sakfrågans bedömande icke torde vara utan betydelse. Det stora flertalet
av oss åtnjuta pension från arméns pensionskassa.

Uti § 4 av nådiga kungörelsen den 30 juni 1920 med allmänna grunder
för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer
heter" det bl. a.: ''Åtnjuter pensionär dyrtidstillägg såsom befattningshavare
i statens tjänst, skall dyrtidstillägget enligt denna kungörelse utgå allenast
efter ett procenttal, som motsvarar femtiofem hundradelar av grundtalet;
därest emellertid beloppet av den avlöning, värk dyrtidstillägg tillgodokommer
honom såsom befattningshavare i statens tjänst, understiger 700 kronor för
år, må han åtnjuta dyrtidstillägg enligt denna kungörelse efter ett procenttal,
motsvarande grundtalet, dock högst å det belopp, varmed berörda avlöning
understiger 700 kronor för år.’ Enahanda stadgande bär influtit
uti nådiga kungörelsen den 29 juni 1921 med allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst. —-----------

Inom Malmöhus län äro belägna två raffinaderier och tolv råsockerfabriker.
Som bekant hava endast vid raffinaderierna kontrollörerna varit inkallade
till tjänstgöring året om. Alla övriga och alltså det ojämförligt största
antalet hava haft sin verksamhet såsom kontrolltjänstemän förlagd till den
s. k. betkampanjen, omfattande en tid av två till tre månader. Då arvodet
härvid understiger uti ovanberörda kungörelser omförmälda 700 kronor för
år, hava vi, likaledes jämlikt kungörelserna i fråga, alltså å skillnadsbeloppen
intill 700 kronor åtnjutit dyrtidstillägg å pensionen med 1/3 av i varje fall
gällande grundtal. Dä emellertid det arvode, varå vi ansett oss berättigade
erhålla dyrtidstillägg och även uppburit dylikt såsom kontrolltjänstemän,
till följd av oss nu ålagd återbäringsskyldighet icke uppgått till vad till pensionskassan
uppgivits, måste ju detta otvivelaktigt medföra en motsvarande
ökning av den del av pensionen, varå det högre dyrtidstillägget (''/, av grundtalet)
bör beräknas, och vi alltså berättigas utfå ökat dyrtidstillägg från pensionskassan.
Statens vinst av riksräkenskapsverkets anmärkning torde till
icke obetydlig del reduceras härigenom.

Frånsett de ovan relaterade sakliga invändningarna mot riksräkenskapsverkets
anmärkning få vi i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t
måtte taga jämväl följande omständigheter i nådigt beaktande.

Då genom statsmakternas beslut flertalet kontrollörstjänster numera indragits
och det således icke är oss möjligt att av kommande kontrollarvoden
erlägga de till återbäring begärda beloppen, synes det oss vara hårt för att
icke säga obilligt att nu långt efter det arvodena uppburits och av oss förbrukats
kräva återbetalning. En dylik bleve för oss även särskilt betungande,
ja hart när omöjlig att med bästa vilja fullgöra, på grund av de synnerligen
knappa ekonomiska omständigheter, varuti vi i de flesta fall befinna
oss. Med hänsyn till vår höga ålder och rådande svåra tidsförhållanden
torde det nämligen för de flesta av oss vara uteslutet att på annat sätt bereda
oss inkomst.

4 Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 79.

Slutligen fä vi erinra därom, att vi ju underkastats beskattning till säväl
stat som kommun för sammanlagda summan av arvode och dyrtidstillägg
för kontrolltjänstgöringen. Då varje beskattningsår i skatteteknisk mening
utgör ett avslutat helt, torde det jämväl vara ovisst, huruvida en återbäring
av belopp, som hänför sig till inkomster för flera år tillbaka, medför rätt
till skattelindring vare sig därigenom att avdrag medgives vid följande självdeklarering
eller i form av restitution.» — — — — —___ _ _ _ _

Vidare ingåvo de kontrolltjänstemän, som vid anmärkningarnas delgivning
med dem inlevererat anmärkta belopp, en skrivelse till Kungl. Maj:t, däri
de hemställde, att, därest Kungl. Maj:t mot förmodan skulle gilla riksräkenskapsverkets
anmärkning men finna sig böra av nåd efterskänka betalningsskyldighet
för vederbörande, Kungl. Majrt jämväl måtte förklara dem berättigade
återbekomma vad de sålunda erlagt, då det ej syntes med billighet
och rättvisa överensstämmande, diirest de, som, mången gång med stora
uppoffringar, lojalt fullgjort vad dem avfordrats, därigenom skulle komma
i sämre ställning än övriga uti berörda anmärkning avsedda kontrollörer.

Slutligen inkommo redogörarna Adler, Thege och Wiegert med gemensam
förklaring över besvären, i vilken de hemställde, att besvären måtte lämnas
utan bifall. Skulle mot förmodan så ej ske och ej heller kontrollörernas
ansökan att av nåd fritagas från betalningsskyldighet vinna beaktande, anhöllo
redogörarna, att Kungl. Maj:t i allt fall ville av nåd efterskänka dem
återbetalningsskyldighet av de anmärkta beloppen, i den mån desamma icke
kunde hos vederbörande kontrollörer uttagas, något som på goda grunder
kunde antagas komma att inträffa i mänga för att icke säga de flesta fall.
Såsom stöd för denna ansökan framhöllo redogörarna, att bestämmelserna om
dyrtidstillägg liksom åtskilliga andra av de s. k. kristidsförfattningarna varit
synnerligen svårtydda och rentav inbjudit till olika tolkningssätt. Detta
hade ju ock på ett synnerligen markant sätt framträtt i förevarande fall, där
kammarrätten hade en annan uppfattning än den riksräkenskapsverket sökt
göra gällande, i det att kammarrätten kommit till samma resultat som länsstyrelsen.

f förenämnda resolution den 5 oktober 1923 hade Kungl. Maj:t yttrat:

»Och som jämlikt kungörelserna med allmänna grunder för dyrtidstilllägg
åt befattningshavare i statens tjänst den 30 maj 1919, den 30 juni
1920 och den 29 juni 1921 dyrtidstillägg utgår allenast å i avlöning ingående
kontanta förmåner, samt vid sådant förhållande dyrtidstillägg icke
skolat utgå å de avlöningsbelopp, som av ifrågakomna kontrolltjänstemän
utbekommits i form av kost eller bostad och kost, finner Kungl. Maj:t
skäligt att med ändring av kammarrättens utslag förplikta Adler, Thege
och Wiegert att ersätta statsverket anmärkta beloppen, utgörande rätt uträknade
tillhopa trettiotretusenniohundratio kronor 49 öre, Adler med
adertontusentvåhundrasjuttiosju kronor 41 öre, Thege med tiotusenåttiosex
kronor 65 öre och Wiegert med femtusenfemhundrafyrtiosex kronor 43 öre.
envar av dem öppet lämnat att av vederbörande söka sitt åter efter befogenhet.

Vidkommande ansökningarna lämnar Kungl. Maj:t desamma utan bifall.»

Kfter att hava framhållit det svåra läge, vari saväl berörda kontrolltjänstemän
som sagda tjänstemän vid länsstyrelsen kommit genom den dem

Kung!. Ma,j:ts proposition Nr 79.

.)

ålagda återbetalningsskyldigheten, anförde motionärerna vidare, att, då
svårigheterna uppkommit på grund av olika tolkning av hithörande författningar,
vilka i nu ifrågavarande avseende synts särskilt oklart avfattade,
och då vederbörande återbetalningsskyldiga alltså dels varit utan
skuld till det inträffade och dels handlat i god tro, billighet syntes tala
för, att de befriades från återbetalningsskyldighet. När därtill komme,
att statsverket icke syntes kunna påräkna att få indrivet stort mer än
halva beloppet men väl hade utsikter till vissa omkostnader för processer,
talade även praktiska skäl härför.

I anledning av förevarande motion anhöll riksdagen i skrivelse den 23
maj 1924, nr 197, att Kung!. Maj:t måtte föranstalta om utredning skyndsammast
möjligt i vilken omfattning utbetalning av dyrtidstillägg å avlöningsmedel,
som utbekornmits i form av kost eller bostad och kost, ägt
rum till kontrolltjänstemän samt därefter för riksdagen framlägga det
förslag, vartill berörda utredning kunde giva anledning. Enligt vad riksdagens
vederbörande utskott inhämtat, hade nämligen utbetalning av dyrtidstillägg
å avlöningsmedel, som utbekornmits i form av kost eller bostad
och kost, ej endast ägt rum vid länsstyrelsen i Malmöhus län utan hade
så varit förhållandet jämväl inom andra länsstyrelser. Med hänsyn till
de konsekvenser, ett bifall till motionen sålunda skulle komma att medföra
och vilkas räckvidd icke kunde överblickas, ansåge riksdagen försiktigheten
bjuda, att, innan ståndpunkt toges till frågan huruvida och i så
fall i vilken mån befrielse från ålagd återbetalningsskyldighet till statsverket
borde äga rum, utredning borde åvägabringas rörande den omfattning,
i vilken sådan utbetalning förekommit. Intill dess denna utredning
slutförts samt på utredningen grundat förslag underställts riksdagens
prövning — vilket riksdagen förväntade kunna ske vid 1925 års riksdag
— syntes med vidare åtgärder för bringande i verkställighet av förberörda
resolution böra anstå.

Genom remiss den 4 juli 1924 anbefalldes överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i de län, varest bränneri eller sockerfabrik varit i verksamhet
under något av åren 1919—1923, att verkställa och före den 15
oktober 1924 till finansdepartementet inkomma med utredning — överståthållarämbetet
beträffande Stockholms stad och länsstyrelserna i fråga om
respektive län — i vilken omfattning utbetalning till kontrolljänstemän
ägt rum av dyrtidstillägg å avlöningsmedel, som utbekornmits i form av
kost eller bostad och kost; och skulle därvid tillika uppgivas i vad mån
återbetalning av sålunda utbetalt dyrtidstillägg kunde hava skett samt i
vilken utsträckning ytterligare återbetalning kunde antagas med hänsyn
till vederbörande kontrolltjänstemäns ekonomiska omständigheter kunna
åvägabringas.

Tillika anbefallde Kungl. Maj:t överståthållarämbetet samt ifrågavarande
länsstyrelser att avgiva utlåtande, huruvida och i vad mån kronan

6 Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 79.

borde efterskänka utbetalta dyrtidstillägg å här ifrågavarande avlöningsmedel.

Av de sålunda i ärendet hörda länsstyrelserna, till antalet aderton,
hava länsstyrelserna i Uppsala län, Jönköpings län, Älvsborgs län, Värmlands
län, Kopparbergs län, Gävleborgs län och Västernorrlands län meddelat,
att inom berörda län utbetalning till kontrolltjänstemän av dyrtidstillägg
å avlöningsmedel, som utbekommits i form av kost eller bostad
och kost, icke ägt rum.

I vilken omfattning utbetalning av sådana dyrtidstillägg ägt rum hos
överståthållarämbetet och inom övriga län — jag bortser härvid från
utbetalningar, mot vilka anmärkningar icke inom föreskriven tid gjorts
— framgår av följande tablå, i vilken på grundval av länsstyrelsernas
yttranden angivits dels de utbetalda beloppens storlek, dels huru mycket
därav återbetalats eller av skilda anledningar ej återburits.

Utbetalta belopp

1

Icke återbetalta
belopp

[

Anmärkta

belopp

Ej an-märkta

1

o

feumma

Utan an-j given orsak
; eller på

På grund

Ater-

betalta

belopp,
som icke
preskri-berats

i grund av
j att veder-\ börande väg-1 rat återbe-J tala el. d.

av

bristande

tillgångar

belopp

Stockholms stad............

14,529.00

2,215.4 8

16,744.4 8

16,744.4 8

1

—

2,225.11
1,097.7 2

_.

2,225.n

1,097.7 2

1,216.96

906.02

441.48

563.72

191.10 i

Östergötlands » ........

—

Gotlands » .........

451.02

—

451.02

451.02

—

- i

Kronobergs » .........

176.57

— | 176.57

69.99

—

106.58

Kalmar » .........

758.52

—

785.52

576.2 7

59.30

149.95

Kristianstads » .........

9,607.80

2 mån.
1922

9,607.80

929.67

1,109''89

7,567.74

Malmöhus » .........

41,588.71

_ 1

41.588.71

11,690.24

14,329.94

15,568.53

Hallands » .........

358.86

— j

358.86

190.14

—

168.7 2

Göteborgs och Bohus län

6,236.96

—

6,236.96

6,195.11

—

41.85

Skaraborgs län ............

9,355. t o

—

9,355. l o

8,229.2 2

—

1,125.88

Summa

86,411.87

2,215.4 8 i

88,627.85

47,199.7 2

15,943.56

25,484.07 1

Härtill kommer ett av länsstyrelsen i Blekinge län utbetalt mindre
belopp. Denna länsstyrelse har visserligen följt den principen, att dyrtidstillägg
ej utbetalts å de avlöningsbelopp, kontrolltjänsteman utbekommit
i form av kost eller bostad och kost, men av förbiseende har
år 1921 utbetalts dyrtidstillägg av omförmält slag till ett sammanlagt

Kung},. Maj:ts proposition Nr 79. 7

Inlopp av 63 kronor 10 öre. Av detta belopp har återburits 45 kronor
82 öre, varemot en kontrollör vägrat återbetala till honom utanordna!
dyrtidstillägg, 17 kronor 28 öre. Någon anledning att efterskänka detta
belopp har länsstyrelsen ansett en föreligga, och kunde återbetalning utan
svårighet ske.

T fråga om den utsträckning, i vilken ytterligare återbetalning kunde
antagas kunna åvägabringas, hava de hörda myndigheterna anfört, att i
det stora flertalet fall vederbörande tjänstemän icke syntes kunna, åtminstone
ej utan synnerligen kännbara ekonomiska uppoffringar, återbära
ifrågavarande av dem uppburna dyrtidstillägg. En del av dem vore pensionärer
utan annan inkomst än pension på grund av förutvarande befattning
i allmän eller enskild tjänst, och fall förekomme, då vederbörande saknade
utmätningsbara tillgångar. Några tjänstemän hade avlidit.

Vidkommande härefter frågan, huruvida och i vad mån kronan borde
efterskänka utbetalta dyrtidstillägg å här ifrågavarande avlöningsmedel,
hava myndigheterna — med undantag av de länsstyrelser, som med hänsyn
till att utbetalningar av nu berörda slag icke förekommit inom länen
ansett sig sakna anledning yttra sig i frågan, och bortsett från länsstyrelsen
i Blekinge län, som, enligt vad förut nämnts, av misstag utbetalt
ett mindre belopp — enstämmigt uttalat sig för en dylik åtgärd, dock
att olika meningar gjort sig gällande i fråga om den omfattning, vari
efterskänkandet borde äga rum.

Vad sistberörda fråga angår, hava myndigheterna i huvudsak anfört
följande:

överståthållarämbetet har anfört, att, då flertalet av kontrolltjänstemännen
icke torde kunna, i varje fall icke utan stor svårighet, återbära av dem
uppburna dyrtidstillägg och vederbörande tjänstemän inom ämbetet, vilka
vore ansvariga för beloppens utbetalande, till stöd för utbetalningarna kunde
åberopa ett av kammarrätten den 23 december 1919 meddelat, icke överklagat
beslut i fråga om under år 1918 gjorda utbetalningar, ämbetet funne
sig böra tillstyrka efterskänkande av kronans ifrågavarande fordran.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att, då en återbetalning av
de dyrtidstillägg, varom fråga är, under nu rådande ekonomiska förhållanden
skulle för tjänstemännen bliva synnerligen kännbar och i vissa fall
måhända omöjlig, kronan borde helt efterskänka utbetalta dyrtidstillägg.

Länsstyrelsen i Uppsala län, inom vilket län, såsom nämnts, utbetalning
av dyrtidstillägg å nu ifrågavarande avlöningsmedel icke skett, har uttalat,
att någon återbetalningsskyldighet för redogörarna billigtvis icke syntes höra
äga rum.

Länsstyrelsen i Östergötlands lön har med hänsyn till tidigare praxis
och till att kontrolltjänstemännen befunne sig i blygsamma ekonomiska omständigheter
ansett sig kunna tillstyrka efterskänkande av utbetalta dyrtidstillägg
och återbetalning till vederbörande av inlevererade medel.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som funnit vägande skäl tala för att
kronans rätt till återbekommande av dyrtidstillägg å här ifrågavarande
avlöningsmedel efterskänktes, har, med hänsyn till vad tidigare vid jämförliga
förhållanden medgivits dels i fråga om oriktiga utbetalningar till

Kung]. Maj:ts proposition Nr 79.

X

iudelt manskap vid armén, dels i fråga om till underofficerare vid flottan
oriktigt utbetalta krigstids- och dyrtidstillägg, ansett det skäligen kunna
ifrågasättas, att, där den oriktiga utbetalningen skett, innan den såsom redogörare
ansvarige erhållit del av riksräkenskapsverkets anmärkning rörande
tidigare sådan utbetalning, redogöraren liksom den, till vilken utbetalning
oriktigt skett, befriades från återbetalningsskyldighet och, därest återbetalning
skett, berättigades återfå vad som återbetalts till statsverket, samt att
i andra fall av oriktiga utbetalningar, därest det skulle vålla den återbetalningsskyldige
synnerliga svårigheter att verkställa återbetalning, det
finge ankomma på Kungl. Maj:t efter prövning i varje särskilt fall att
efterskänka återbetalningsskyidiglieten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört, att det syntes länsstyrelsen
otvivelaktigt mest överensstämmande med rättvisa och billighet, att ett
efterskänkande utsträcktes till samtliga anmärkta fall och sålunda även
till de kontrolltjänstemän, vilka lojalt efterkommit kravet på återbetalning.
Därest emellertid Kungl. Maj:t skulle anse efterskänkande i så stor omfattning
icke böra äga rum, ansåge styrelsen i allt fall, att samtliga de belopp,
som för närvarande kvarstode oguldna och icke framdeles komme att frivilligt
erläggas, borde efterskänkas.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön har uttalat sig i samma riktning som sistnämnda
länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Hallands lön har ansett, att, i den man de utbetalta beloppen
med hänsyn till vederbörande kontrolltjänstemans ekonomiska omständigheter
kunde återkrävas, skäl icke förelåge att efterskänka de oriktigt
utbetalta beloppen. Skulle det däremot visa sig, att i ett eller annat fall
beloppen icke kunde återfås av vederbörande kontrolltjänstemän, borde staten
avstå från sitt krav, enär de oriktiga utbetalningarna hade sin grund i
oklart avfattade författningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att, då utbetalningarna
tillkommit på grund av oklart avfattade författningar och icke kunde
läggas de tjänstemän, som förordnat om utbetalningarna, till last, länsstyrelsen
ansåge billigheten kräva, att nämnda tjänstemän befriades från betalningsskyldighet.
Länsstyrelsen tillstyrkte fördenskull kraftigt, att ännu icke
återbetalta belopp måtte av kronan efterskänkas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, inom vilket län, såsom nämnts, utbetalning
av dyrtidstillägg, varom fråga är, icke ägt rum, har ansett vägande
skäl förefinnas för ett efterskänkande av de utbetalta dyrtidstilläggen. Förutom
det att författningsbestämmelserna i ämnet på grund av sin oklara
avfattuing givit anledning till olika tolkning borde även tagas i betraktande,
att avlöningsförmånerna till de tjänstemän, på vilkas föredragning medlen
utbetalts, icke blivit bestämda med tagen hänsyn till något ekonomiskt
ansvar.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har anfört, att, dä små utsikter syntes
förefinnas att hos kontrolltjänstemännen utfå ens en mindre del av vad som
utbetalts i dyrtidstillägg å avlöningsmedel, varom fråga är, de tjänstemän
inom länsstyrelsen, som hade ansvaret för respektive anordningsbeslut, bleve
betalningsskyldiga för ett avsevärt belopp, vars gäldande skulle komma att
förorsaka dem väsentliga svårigheter. Då denna betalningsskyldighet med
hänsyn till de oklara bestämmelser, som varit gällande i ämnet, icke kunde
anses överensstämmande med rättvisa och billighet, har länsstyrelsen såsom
sin åsikt förklarat, att kronan borde efterskänka utbetalda dyrtidstillägg å
nämnda avlöningsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 79.

It

Sedan statskontoret genom remiss den 20 november 1924 anbefallts avgiva
utlåtande i ärende!, har statskontoret i utlåtande den 10 december
samma ur anfört följande:

»Från och med år 1917 hava till flertalet kontrolltjänstemän vid sockerfabriker
och brännvinsbrännerier utbetalts krigstids- och dyrtidstilliigg å de
belopp, som från deras intjänta arvoden avdragits såsom ersättning till tillverkaren
för kost och bostad. Mot utbetalningen av sådant krigstidstillägg
under år 1917 framställdes av kammarrättens revisionsavdelning anmärkning,
men blev anmärkningen genom utslag år 1919 av kammarrätten ogillad.
Utslaget vann laga kraft, och synes någon vidare anmärkning mot utbetalning
av sådant krigstidstillägg under åren 1917 och 1918 icke hava framställts.
Talan mot de gjorda utbetalningarna under dessa år torde även
jämlikt nådiga kungörelsen den 26 mars 1881 numera vara preskriberad.

I anledning av ett av regeringsrätten gjort uttalande beträffande dyrtidstillägg
å det belopp, som utgått till tillverkaren för kost och bostad (It. R.
1920 Fi. not. 489), har emellertid riksräkenskapsverket under de senaste åren
framställt ett flertal anmärkningar mot gjorda utbetalningar av dyrtidstilllägg
beträffande tiden från och med 1919. Enligt vad handlingarna utvisa,
belöpa sig de av riksräkenskapsverket anmärkta beloppen till sammanlagt
86,411 kronor 87 öre. Av detta belopp har dock 25,484 kronor 7 öre av
vederbörande kontrolltjänsteman återlevererats. Utöver de anmärkta beloppen
torde vissa utbetalningar av dyrtidstillägg under de senaste åren ägt rum,
mot vilka riksräkenskapsverket, förmodligen i avbidan på vederbörligt beslut
i anledning av ovanberörda motion, dock icke framställt anmärkning.
Sedan riksräkenskapsverket börjat anmärka på de felaktiga utbetalningarna,
synas desamma hava upphört, och torde någon sådan utbetalning icke hava
skett efter 1923 års utgång.

Vad angår frågan, huruvida och i vilken mån efterskänkande av dyrtidstillägg
å ifrågavarande avlöningsmedel bör äga ram, vill statskontoret framhålla
följande:

Genom att framställd anmärkning mot utbetalning av krigstidstillägg
under år 1917 å ifrågavarande avdrag för kost och bostad av kammarrätten
ogillades och då några ytterligare anmärkningar icke sedermera under flera
år framställts, torde vederbörande ansett sig hava fog för uppfattningen, att
de gjorda utbetalningarna voro riktiga. Att författningsbestämmelserna i
ämnet kunna vid tillämpningen lämna rum för en viss tvekan, synes även
framgå av att kammarrätten den 23 september 1919 och den 10 oktober
1922 ogillat men den 19 januari 1922 och sedermera i ett flertal fall gillat
framställda anmärkningar mot utbetalning av ifrågavarande dyrtidstillägg.
Den omständigheten att vederbörande redogörare först efter så lång tid som
i förevarande fall skett fått kännedom om, att de gjorda utbetalningarna
varit felaktiga, torde dessutom i hög grad försvåra möjligheten för indrivning
av de anmärkta beloppen. Av den verkställda utredningen framgår
även, att flertalet av ifrågavarande kontrolltjänstemän befinna sig i synnerligen
knappa ekonomiska omständigheter samt att de icke utan stora svårigheter
torde kunna återbära av dem för mycket uppburet dyrtidstillägg. Vidare
hava en stor del av dessa kontrolltjänstemän på grund av ålder eller sockerkontrollens
omläggande numera fått frånträda sina befattningar. Återbetalning
av de anmärkta dyrtidstilläggen skulle även, såsom det framhållits i
nyssnämnda motion, beträffande kontrolltjänstemän, som samtidigt åtnjutit
statspension, medföra anspråk på ytterligare dyrtidstillägg å vederbörande
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 10 höft. (Nr 79.) 2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 79.

tillkommande pension. För de kontrolltjänstemän, vilka lojalt efterkommit
kravet på återbetalning, har, enligt vad handlingarna utvisa, återbetalningen
i många fall varit förenad med betydande uppoffringar.

Med hänsyn till samtliga av statskontoret sålunda framhållna omständigheter
synes det, som om starka skäl talade för efterskänkande av återbetalningsskyldigheten
i alla de fall, där utbetalningarna skett, innan den som
redogörare ansvarige erhållit del av riksräkenskapsverketsanmärkningarrörande
tidigare sådana utbetalningar, samt att, därest återbetalning skett av dyrtidstilllägg,
som utbetalts före nyssnämda tidpunkt, vederbörande berättigas återfå vad
som sålunda återbetalts. Statskontoret får även erinra om att riksdagen vid tvenne
föregående tillfällen befriat vederbörande från återbetalningsskyldighet av
oriktigt utbetalt krigstids- och dyrtidstillägg, i det att riksdagen medgivit, att
Eders Kungl. Maj:t efter prövning av varje särskilt fall finge efterskänka
återbetalningsskyldigheten av till indelt manskap vid armén oriktigt utbetald
krigstidshjälp i sådana fall, där det skulle vålla den indelte soldaten
synnerliga svårigheter att återbära till honom utbetald krigstidshjälp (Riksdagens
skrivelse nr 71 år 1922) samt att Eders Kungl. Maj:t i fråga om viss
personal vid flottan finge efterskänka återbetalningsskyldigheten beträffande
för tiden till och med april månad 1920 till underofficerare vid flottan
oriktigt utbetalda krigstids- och dyrtidstillägg å portionsersättning beräknad
efter 62 öre för dag (Riksdagens skrivelse nr 264 år 1924). Beträffande
oriktigt utbetalt krigstidstillägg, som sedermera återbetalts, har Eders Kungl.
Maj:t beträffande vissa kronofogdar medgivit vederbörande ersättning för de
återbetalda beloppen.»

På grund av vad sålunda anförts har statskontoret hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att till kontrolltjänstemän oriktigt
utbetalt dyrtidstillägg å de belopp, som från deras intjänta arvoden avdragits
såsom ersättning till tillverkaren för kost eller kost och bostad, finge efterskänkas
i de fall, där utbetalningarna skett, innan den som redogörare ansvarige
erhållit del av riksräkenskapsverkets anmärkning rörande tidigare
utbetalningar, samt att, därest återbetalning skett av sådant dyrtidstillägg,
till vederbörande måtte få återbetalas vad som sålunda ersatts.

Departements- Såsom av utredningen i ärendet framgår, hava från och med år 1917 till

chefen. vissa kontrolltjänstemän vid sockerfabriker och brännvinsbrännerier utbetalts
krigstids- och dyrtidstillägg å de belopp, som från deras intjänta arvoden
avdragits såsom ersättning till tillverkaren för kost och bostad. Visserligen
framställdes mot utbetalningen av sådant krigstidstillägg under år 1917 anmärkning
av kammarrättens revisionsavdelning, men blev denna anmärkning,
såsom förut nämnts, genom utslag år 1919 av kammarrätten ogillad.
Utslaget vann laga kraft, och synes på grund härav någon vidare anmärkning
mot utbetalning av sådant krigstidstillägg icke hava framställts under
åren 1917 och 1918. På sätt statskontoret erinrat, torde ock talan mot
gjorda utbetalningar under dessa år jämlikt kungörelsen den 26 mars 1881
angående förkortning av preskriptionstiden för uppbördsmäns och redogörares
ansvarighet vara preskriberad. Utbetalningarna av de dyrtidstillägg, beträffande
vilka ett efterskänkande av återbetalningsskyldighet nu är ifrågasatt,
hänföra sig sålunda till tiden från och med år 1919. I fråga om dessa

Kungl. Mai ris proposition Nr 79.

11

utbetalningars storlek torde jag få hänvisa till förut intagna tablå. Enligt
vad jag från riksräkenskapsverket inhämtat, torde några utbetalningar utöver
vad denna tablå utvisar icke hava skett,

Vad angår frågan, huruvida och i vilken män ett eftergivande av återbetalningsskyldigheten
av dyrtidstillägg å nu ifrågavarande avlöningsmedel
bör äga rum, synas mig så starka billighetsskäl tala för ett dylikt eftergivande,
att jag utan tvekan anser mig böra tillstyrka, att så måtte få ske,
och anser jag i likhet med statskontoret, att detta eftergivande bör få sträcka
sig till samtliga de fall, där utbetalningarna skett, innan den som redogörare
ansvarige erhållit del av riksräkenskapsverkets anmärkningar rörande
tidigare sådana utbetalningar, samt att därest återbetalning skett av dyrtidstillägg,
som utbetalts före nyssnämnda tidpunkt, vederbörande må berättigas
återfå vad som sålunda återbetalats. Jag förutsätter, att, där
dylik utbetalning av en gång återbetalta dyrtidstillägg skall äga rum, utgifterna
i fråga må avföras från vederbörande dyrtidstilläggsanslag.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att till kontrolltjänstemän oriktigt utbetalt dyrtidstillägg å belopp, som
från deras invänta arvoden avdragits såsom ersättning till tillverkaren för
kost eller bostad och kost, må efterskänkas i de fall, där utbetalningarna
skett, innan den som redogörare ansvarige erhållit del av riksräkenskapsverkets
anmärkning rörande tidigare utbetalningar, samt att, därest återbetalning
skett av dylikt dyrtidstillägg, till vederbörande måtte få ånyo utbetalas
vad som sålunda ersatts.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilagan
litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

Olga Gjörloff.