KuiujI. Maj:ls proposition nr 72.

Nr 72.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avskrivning
av förfallen del av statslån till Slite—Roma
järnvägsaktiebolag in. in.; given Stockholms slott
den 20 februari 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Viktor Larsson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 februari 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson*

Departementschefen, statsrådet Larsson anför:

1:°)

Frågan om reglering av Slite—Koma järnvägsaktiebolags skuld till staten
har tidigare varit föremål för statsmakternas prövning.

Den 26 mars 1897 beviljade Kungl. Maj:t koncession å järnväg om 0.891
meters spårvidd från Koma järnvägsstation till Slite lastage- och hamnplats
i Othems socken och fastställde därvid plan för järnvägsanläggningens utförande.
Sedan denna koncession jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande överlåtits
på Slite—Korna järnvägsaktiebolag, fastställde Kungl. Maj:t den 29
september 1899 kostnadsförslag för ifrågavarande järnvägsanläggning att,

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 65 höft. (Nr 72.) sti 25 1

Avskrivning
av förfallen
del av statslån
till

Slite—Rom a
järnvägsaktiebolag.

Tidigare
åtgärder för
reglering av
bolagets skuld
till staten.

Kungl. Maj ds proposition nr 12.

såvitt kostnaden skulle tagas till grund för sökt statslån, sluta å 680,000
kronor samt beviljade för utförande av järnvägsanläggningen ett lån ur allmänna
järn vägslånefonden av 340,000 kronor. För detta lån stadgades bland
annat följande villkor:

Annuiteten för låneunderstödets återgäldande beräknades till fem procent
å ursprungliga försträckningsbeloppet, av vilken annuitet först skulle gottgöras
ränta efter lyra och en lialv procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden
utgöra avbetalning dära. Anstånd med räntans erläggande medgavs
för tre år från lyftningsdagen, dock icke utöver ett år från den dag, eller
den 1 oktober 1901, då järnvägen senast skulle vara färdig och öppnad för
trafik; och skulle beloppet av den ränta, med vars erläggande anstånd sålunda
medgivits, inbetalas till staten, sedan genom de stadgade annuitetslikviderna
all övrig ränta, med vilken anstånd icke beviljats, blivit gulden
och kapitalet gottgjort, så att efter nämnda tids förlopp med annuiteten»
erläggande skulle fortfara så länge, till dess även beloppet av den ränta,
med vars erläggande anstånd medgivits, blivit till staten inbetalt. Kapitalavbetalningen
skulle vidtaga den 1 oktober 1904 och i sammanhang därmed
gottgörelse ske av därförinnan upplupen obetald ränta, för så vitt uppskov
med densammas erläggande icke beviljats; och skulle annuiteten sedermera
erläggas samma dag varje år till dess försträckningen och all därå upplupen
ränta blivit till fullo gulden. Därest till betalning förfallet belopp icke
bleve i föreskriven ordning erlagt, skulle bolaget därå gälda fem procent
årlig ränta, intill dess samma belopp bleve behörigen inbetalt. Järnvägsanläggningen
Slite—Koma med alla därtill hörande byggnader och materiel
ävensom all bolagets övriga egendom skulle utgöra säkerhet för den av
staten lämnade försträckning och staten till säkerhet för sin fordrans utbekommande
erhålla inteckning i järnvägen med förmånsrätt framför varje
annan fordran.

Sedan lånebeloppet utbetalts till bolaget, nedsattes genom Kungl. Maj:ts
beslut den 13 maj 1904 till följd av viss ändring i planen för järnvägen
statslånet med 1,000 kronor, vilket 1x4opp av bolaget sedermera återbetalts
till riksgäldskontoret. Statslånet uppgår alltså till 339,000 kronor.

Bolaget, som aldrig kunnat erlägga vare sig ränta eller kapitalavbetalning
å statslånet, gjorde år 1920 framställning om avskrivning av då förfallna,
men oguldna räntor och överräntor med mera. Med anledning härav läto
riksgäldsfullmäktige genom två sakkunniga personer verkställa eu ingående
granskning av bolagets ekonomi. De sakkunniga förordade därvid eu sådan
rekonstruktion av bolaget, att staten skulle efterskänka upplupna räntor,
dock icke de två första årens räntor, för vilka jämte kapitalskulden staten
både pant- och förmånsrätt i banan, samt att den därefter återstående skulden
skulle behandlas som ett nytt lån, med skyldighet för bolaget att förränta
och amortera detsamma förslagsvis från den 1 juni 1923. Som ett
villkor för sådan avskrivning ansågo de sakkunniga böra uppställas, att
staten erkölle tillfredsställande säkerhet för den reducerade skuldens förräntning
i form av räntegaranti. I skrivelse den 27 januari 1923 meddelade
bolaget, att järnvägens läge dåmera vore sådant, att bolaget redan under
år 1923 kunde bliva nödsakat att träda i likvidation. Bolaget anförde vidare,
vad beträffade den ifrågasatta räntegarantin, att Otliems kommun samt

Kungl. Maj:ts proposition nr V2. 3

Slite Cement och Kalk Aktiebolag erbjudit sig att under högst två år garantera
räntebetalningen å det ursprungliga statslånet jämte två års ränta
därå, och skulle nämnda kommun och bolag under berörda tid genom samarbete
med järnvägsbolagets styrelse söka vinna klarhet om möjligheten av
att med framgång driva järnvägstrafiken ävensom slutgiltigt bestämma, om
de skulle deltaga i den fordrade garantien. Bolaget hemställde därför dels
om anstånd under två år, räknat från och med den 1 juli 1923, med all
järnvägens ränteskuld till staten under villkor av nyssberörda garanti, dels
ock, under förutsättning av garanti för lånets framtida förräntning och amortering,
om avskrivning av sagda ränteskuld.

I anledning av denna framställning, vilken tillstyrktes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt fullmäktige i riksgäldskontor, föreslog Kung]. Maj: t
i proposition, nr 100, 1923 års riksdag medgiva, dels att med gäldande av
de den 30 juni 1923 förfallna räntebelopp å det Slite— Korna järnvägsaktiebolag
beviljade statslån av 339,000 kronor finge, räknat från och med den
1 juli 1923, anstå under två år, under villkor att bolaget avlämnade garantiförbindelse,
som kunde av Kungl. Maj:t godkännas, för ordentligt erläggande
under anståndstiden av ränta efter 4 */2 procent å förenämnda belopp, ökat
med två års ränta därå, eller sålunda å 369,510 kronor, dels ock att statens
den 30 juni 1923 beräknade kapital- och räntefordran hos bolaget till den
del, densamma överstege 369,510 kronor, finge avskrivas, under villkor att
bolaget före den 1 juli 1925 avlämnade garantiförbindelse, av beskaffenhet
att kunna av Kungl. Maj:t godkännas, för behörig förräntning och amortering
av sistberörda belopp.

Denna proposition blev av riksdagen bifallen (skrivelse nr 108).

Sedan Othems kommun samt Slite Cement och Kalk Aktiebolag den 18
juni 1923 utfärdat garantiförbindelser för behörigt erläggande av räntan
under anståndstiden å förenämnda belopp, 369,510 kronor, godkände Kungl.

Maj:t genom beslut den 29 juni 1923 berörda garantiförbindelser samt medgav,
att med gäldande av do den 30 juni 1923 förfallna räntebelopp å ovanberörda
statslån av 339,000 kronor finge, räknat från och med den 1 juli
1923, anstå under två år.

I skrivelse den 17 december 1924 har bolaget i huvudsak anfört följande: Bolaget den

i7/j2 1924.

Under den bolaget beviljade anståndstiden, vilken ntginge den 30 juni
1925, hade bolaget den 30 juni 1924 till riksgäldskontoret erlagt ränta för
första helårsperioden å ovanberörda belopp, 369,510 kronor, med 16,627
kronor 95 öre.

Beträffande frågan om garantiförbindelse för förräntning och amortering
av omförmälda belopp, 369,510 kronor, för tiden efter den 30 juni 1925 hade
bolagets styrelse under år 1924 förhandlat med representanter för Othems
kommun samt Slite Cement och Kalk Aktiebolag men hade ingendera parten
ansett sig kunna lämna garanti för längre tid än ett år åt gången. Någon
annan villig att deltaga i garantien hade ej kunnat erhållas.

Under dessa förhandlingar hade framhållits, att erfarenheten under anståndstiden
knappast varit av natur att mana till iklädande av den fordrade
garantien för framtiden, särskilt med hänsyn till att en med järnvägen

Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

Fullmäktige i
riksgäldskontor.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

konkurrerande linjetrafik med automobil numera påbörjats. Järnvägens ekonomiska
framtid vore därför lika osäker nu som för två år sedan. Samma
skäl för uppskov med lämnande av slutlig garanti syntes i lika bög grad
gälla nu som då, innan man fått full erfarenhet om i vad mån konkurrensen
skulle bliva av bestående fara för de ekonomiskt svaga järnvägarna. Det
medel till självförsvar, som järnvägarna kunde tillgripa, nämligen insättande
av motorvagnar i järnvägstrafiken, kunde Slite—Döma järnväg ej begagna
av brist på medel till anskaffande av en dylik vagn, men både bolagets
styrelse i särskild skrivelse av den 17 december 1924 gjort framställning
om bidrag ur handels- och sjöfartsfonden härför.

Under förhandlingarna med garanterna hade dessutom av representanterna
för Othems kommun framhållits, att en garanti som denna egentligen
betydde detsamma som om kommunen skulle skuldsätta sig för ett belopp
av 369,510 kronor, att förräntas och amorteras under mer än 50 år, vartill
den med hänsyn till dess redan nu stora skuldbörda knappast kunde påräkna
Kungl. Maj:ts tillstånd.

Vidare både framhållits, att då med ett medgivande att få ordna garantien,
som det föreslagits, år för år sannolikt ej skulle följa avskrivning av
statens beräknade kapital- och räntefordran hos bolaget till den del, densamma
överstege 369,510 kronor, det ändock syntes skäligt att i samma
mån, som ränta och amortering inbetalades, visst belopp av det för avskrivning
avsedda årligen av staten avskreves, till exempel 50,000 kronor, då i
annat fall järnvägen varje ögonblick av sin framtida existens skulle hava
likvidationshotet över sig.

På grund av det anförda hemställer bolaget om medgivande dels att i
stället för den år 1923 avsedda garantiförbindelsen för behörig förräntning
och amortering under framtiden av 369,510 kronor få avlämna garantiförbindelser
av Othems kommun samt Slite Cement och Kalk Aktiebolag för
dylik förräntning och amortering för ett år i sänder, dels oele att av bolagets
skuld till den del, den översköte 369,510 kronor, måtte för varje år, då dylik
förräntning och amortering ägde rum, avskrivas visst belopp, förslagsvis

50,000 kronor.

I utlåtande den 5 januari 1925 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrkt
bolagets förevarande framställning.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anföra i yttrande den 15 januari 1925 i
huvudsak följande:

Ehuru den nu av bolaget ifrågasatta skuldregleringen från statens synpunkt
givetvis vore mindre tillfredsställande än den år 1923 beslutade, ansåge
sig fullmäktige dock, på de skäl, som nämnda år anfördes, ej böra
motsätta sig ett bifall till det föreliggande förslaget. Bolagets ställning vore
nämligen alltjämt sådan, att ett avslag å framställningen måste medföra tvång
för bolaget att när som helst träda i likvidation.

Bolagets skuld å statslånet utgjorde den 30 juni 1923:

kapital ................................................... kronor 339,000: —

anståndsränta ....................................... » 22,812:74

ränta..................................................... » 297,784:68

överränta.......................... » 172,018: 66

Summa kronor 831,616:08

Kungl. MajUs proposition nr 72. 5

l)et skuldbelopp, som enligt 1923 års riksdagsbeslut skulle fa avskrivas,
utgjorde alltså 439,293 kronor 34 öre jämto anståndsräntan.

Efter den 1 juli 1923 både någon överränta ej beräknats å detta belopp
och torde ej heller, därest ny reglering av bolagets skuld till staten nu
skulle ske, kunna påföras för de två år, det år 1923 beviljade anståndet
omfattade. Det syntes fullmäktige lämpligast, med hänsyn särskilt till att
den av bolaget erbjudna garantien framdeles kunde komma att upphöra, att
ränta efter 5 procent från och med den 1 nästkommande juli beräknades å
förenämnda 439,293 kronor 34 öre samt att å denna skuld årligen avskreves
ett belopp, motsvarande den för året upplöpande räntan jämte visst belopp
därutöver. Å anståndsräntan, som enligt villkoren för statslånet skulle förfalla
till betalning först år 1957, torde däremot någon ränta ej böra beräknas,
utan dess belopp, 22,812 kronor 74 öre, avskrivas efter den Övriga
skulden. Såsom lämpligt belopp för den årliga avskrivning, som i händelse
av bifall till bolagets förslag skulle verkställas, så länge den ifrågasatta garantien
lämnades, ville fullmäktige föreslå 30,000 kronor, i vilket fall 28 år
skulle åtgå för slutlig avskrivning av det skuldbelopp, varom fråga vore.

Villkoren för det nya lån å 369,510 kronor, som skulle komma att träda
i stället för det nuvarande, syntes i tillämpliga delar böra bliva desamma,
som gällde för det sistnämnda. Annuiteten borde sålunda utgöra 5 procent
och räntefoten 4 V2 procent. Eäntan å ifrågavarande lånebelopp både jämlikt
1923 års riksdags beslut erlagts den 30 juni 1924 och skulle erläggas
den 30 juni 1925. Amorteringen borde taga sin början den 30 juni 1926.
Vederbörlig garantiförbindelse torde årligen böra till riksgäldskontoret avlämnas
före den 1 maj värjo år och avse det löpande årets annuitet. Så
snart denna erlagts, borde vederbörlig avskrivning å den överskjutande
skulden äga rum.

Såsom skäl för statsmakternas beslut år 1923 om anstånd med Slite
Hörna järnvägsaktiebolags förfallna skuld till staten in. in. anfördes, att da
bolaget redan nämnda år kunde bliva nödsakat att träda i likvidation, eu
följd härav sannolikt skulle bliva, att staten nödgades övertaga och trafikera
järnvägen, en anordning, som ej minst med hänsyn till järnvägens avskilda
läge från statsbanenätet om möjligt syntes böra undvikas. Det framhölls
vidare, att det vore otänkbart, att staten någonsin skulle kunna erhålla full
likvid för sin fordran hos bolaget, och att det då framlagda förslaget till
reglering av bolagets skuld till staten syntes vara det förmånligaste, som
under förhandenvarande förhållanden kunde åstadkommas.

Vad sedermera förekommit synes mig giva vid handen, att bolagets ekonomiska
ställning alltjämt är sådan, att, därest bolaget ej befrias från gäldande
av sin förfallna skuld till staten, frågan om bolagets likvidation
åter kan bliva aktuell. Då samma skäl att undvika en dylik åtgärd föreligga
nu som år 1923 och då några garantier för förräntning och amortering av
ej förfallen skuld för längre tid än ett år i sänder icke torde stå att uppbringa,
synes det bästa sättet att tillgodose statens intressen i denna fråga
vara att genomföra nu föreliggande förslag. Jag anser mig därför böra tillstyrka
bolagets framställning på de av fullmäktige i riksgäldskontoret uppställda
villkor. I enlighet härmed skulle bolaget hava att förränta och amortera
ett belopp av 369,510 kronor, motsvarande det ursprungliga statslånet
ökat med två års ränta därå. För fullgörande av denna annuitet, vilken skulle

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

erläggas den 30 juni varje år, skulle bolaget Lava att till fullmäktige i riksgäldskontoret
före den 1 maj varje år avlämna garantiförbindelse av beskaffenhet
att kunna godkännas av fullmäktige och avseende ordentligt erläggande
av annuitet^ för ett år i sänder. Så snart dylik annuitet för ett år erlagts,
skulle samtidigt avskrivas 30,000 kronor å bolagets skuld den 30 juni 1923
utöver 369,510 kronor eller 462,106 kronor 8 öre. Berörda avskrivning skulle
avse i första hand under året upplupen ränta efter fem procent å den del
av nyssnämnda 462,106 kronor 8 öre, som ej utgjorde anståndsränta, eller
439,293 kronor 34 öre, samt till återstående del sistnämnda skuldbelopp,
och skulle anståndsräntan, 22,812 kronor 74 öre, avskrivas efter detta belopp.

Vid bifall till vad jag sålunda förordat lärer det få ankomma på Kungl.
Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad fullmäktige i riksgäldskontoret
därutinnan föreslagit, stadga villkor för åtnjutande av det nya lånet
å 369,510 kronor.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att av statens den 30 juni 1923 beräknade kapital- oeh räntefordran
hos Slite—Koma järnvägsaktiebolag till den del, densamma
överstiger 369,510 kronor, må under de i statsrådsprotokollet
förordade villkor för varje tidsperiod av ett år, räknat
från och med den 1 juli 1925, avskrivas ett belopp av 30,000
kronor.

2:o)

Angående
säkerheten för
ett Östra
centralbanans
järnvägsaktiebolag
år 1916
beviljat statslån.

Tidigare

statslån.

I skrivelse den 19 december 1924 har styrelsen för Östra centralbanans
järnvägsaktiebolag gjort framställning i fråga om säkerheten för ett bolaget
år 1916 beviljat statslån.

Innan jag ingår pa bolagets ifrågavarande framställning, må erinras om
följande.

Den 15 maj 1874 beviljade Kungl. Maj:t koncession å järnväg från Vimmerby
förbi Storebro till Hultsfreds station å Nässjö—Oskarskamnsbanan.
Sedermera beviljades den 19 november 1897 koncession å järnväg från Linköping
över Rimforsa och Kisa till Yimmerby. Dessa båda koncessioner

innehavas nu enligt Kungl. Maj:ts medgivande av Östra centralbanans järnvägsaktiebolag.

Sedan Kungl. Maj: t för anläggande av järnvägen Linköping—Timmer by
beviljat Östra centralbanans järnvägsaktiebolag ett statslån å 1,710,000 kronor,
medgav 1916 års riksdag, med bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning,
att de den 31 december 1915 å förenämnda statslån förfallna annuitets-
och räntebelopp, 1,342,046 kronor 46 öre, finge, räknat från och med
år 1916, kapitaliseras såsom särskilt lån till bolaget under villkor, bland
annat, att till säkerhet för lånet skulle lämnas dels inteckning för 250,000
kronor i bolagets järnväg från Timmerby till Hultsfred med förmånsrätt näst
efter de inteckningar i samma järnväg, som för det dåvarande läge som
säkerhet för ett bolaget av Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag

Kungl. Maj:Is proposition nr 72.

beviljat lan, dels inteckning för återstoden av lånet, 1,092,046 kronor 40 öro,
i bolagets järnväg från Linköping till Vimmerby med förmånsrätt näst efter
inteckningar för tillsammans 2,710,000 kronor, dels och'', i den mån de bleve
frigjorda, de i omförmälda järnvägar fastställda inteckningar med bättre rätt
än de, som enligt vad nu sagts skulle lämnas i pant.

Den 3 juli 1903 beviljade Kungl. Maj:t koncession å järnväg från Bjärka
station å järnvägen mellan Linköping och \ immerby till Åtvidabergs station
å Västervik—Åtvidaberg—Bersbo järnväg. Sedan denna koncession jämlikt
Kungl. Maj:ts medgivande överlåtits å Åtvidaberg—Bjärka-Säby järnvägsaktiebolag,
beviljade Kungl. Maj:t genom resolution den 31 december 1903
för utförande av nämnda järnvägsanläggning ett lån av 290,000 kronor. Efter
det koncession å banan med Kungl. Maj:ts medgivande överlåtits på Östra
centralbanans järnvägsaktiebolag, bär 1922 års riksdag, med bifall till Kungl.
Maj:t därom gjorda framställning, medgivit, att av de den 31 december 1921
å sistnämnda statslån förfallna annuitets- och räntebelopp, 135,213 kronor
56 öre, ett belopp av 125,000 kronor finge, räknat från och med år 1922,
kapitaliseras såsom särskilt lån till Östra centralbanans järnvägsaktiebolag
under villkor, bland annat, att till säkerhet för det njm lånet skulle lämnas
inteckningar å tillhopa 125,000 kronor i bolagets järnväg från Bjärka till
Åtvidaberg med förmånsrätt näst efter den inteckning i samma järnväg, som
då låg såsom säkerhet för bolagets förstnämnda lån. I

I sin ovanberörda skrivelse anför styrelsen för Östra centralbanans järnvägsaktiebolag
i huvudsak följande:

Till säkerhet för ovannämnda år 1916 nybildade statslån å 1,342,046 kronor
46 öre hade bolaget, i överensstämmelse med riksdagens beslut, till riksgäldskontoret
överlämnat 58 inteckningar å tillsammans 1,350,000 kronor,
av vilka 53 å sammanlagt 1,100,000 kronor beviljats i järnvägen Linköping—
Vimmerby och återstående 5 å 250,000 kronor i den bolaget jämväl tillhöriga
jiirnvägen Vimm erby—Hultsfred.

Nämnda 53 inteckningar i bandelen Linköping—Vimmerby gällde emellertid
ej med förmånsrätt närmast efter inteckningen för det äldre statslånet
å 1,710,000 kronor. Mellan denna senare inteckning och de såsom hypotek
för det nya lånet avlämnade inteckningarna läge nämligen 20 inteckningar
å sammanlagt 1,000,000 kronor, vilka utgjort och delvis ännu utgjorde hypotek
för ett av bolaget genom förmedling av Östergötlands Enskilda Bank år 1901
upptaget obligationslån å ursprungligen 1,100,000 kronor. De fem inteckningarna
i bandelen Vimmerby—Hultsfred läge omedelbart efter ett gravationsbelopp
å 400,000 kronor. Botteninteckningarna i denna handel hade ursprungligen
utgjort säkerhet för lån av Nässjö—Oskarshamns järnvägsaktiebolag,
vilket lån år 1916 övertagits av Sydsvenska Kreditaktiebolaget såsom säkerhet
för ett av banken upplagt obligationslån. Den 1 januari 1924 återstod
å detta lån oguldna 294,000 kronor.

De i bolagets järnvägar fastställda inteckningarna och deras förmånsrätt
sinsemellan ävensom kapitalåterstoden å samtliga inteckningslån framginge
närmare av nedanstående förteckning.

Bolagets

förevarande

ansökning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

P. M.

angående inteckningar i Östra Centralbanan den 1 januari 1924.

Dag	§	An- tal	å Kronor	Summa säkerhet kronor	Innehavare	Skuld kronor	Överhypotek kronor
					A. Linjen Linköping—Vimmerby.
3%> Öl	375	i	1 710 000	1 710 000	Riksgäldskontoret, 1901 års län .......	1 441 774	36	268 225	64
Vio Öl	376-3921)	17	50 000	850 000	Österg. Ensk. Bank, 1901 års obligationslån	802 000		48 000
»)	393-394	2	50 000	100 000	» » » , löp. räkning...........	87 300	_	12 700	_
»)	395	1	50 000\| 50 000	Linköpings Drätsclkontor	50 000
»	396-399	4	50 000	200 000	Riksgäldskontoret, 1916 års lån	200 000
6/lä 10	587,588	2	2.500	5 000	„	5 000
»	589-598	10	5 000	50 000	»	50 000
1!/n 10	611	1	5 000	5 000	„	5 000
»	612-635	24	10 000	240 000	,)	240 oon
13/n 16	598, 599	2	50 000	100 000	» ......	100 000
>9/i 17	47-55	9	50 000	450 000		450 000
»	56ä)	1	50 000	50 000	» ............		—	50 000
			Summa	3 810 000		3 431 074	36	378 925	64!
					B. Linjen Vimmerby—Hultsfred.
*/u 06	483-488	6	50 000	300 000	Syabanken, 1916 års obligationslån ____ 1			v
»	4893)	1	50 000	50 000	D:o ''/	294 000	—	> 56 000	—
»	490	1	50 000	50 000	Linköpings Drätselkontor...	50 000
))	491-492	2	50 000	100 000	Riksgäldskontoret, 1916 års lån	100 000
V12 07	607-608	2	50 000	100 000	D:o	73 784	09	26 215	91
»	6094)	1	50 000	50000	D:o			50 000
			Summa	650 000		517 784)09	132 215	91i
					C. Linjen Bjärka-Säby—Åtvidaberg.
“/> 06	78	1	290 000	290 000	Riksgäldskontoret ...	262 548 42	27 451
16A 07	178-182	5	25 000	125 000	D:o 1922 års lån ..	122 847 50	2 152	58}
))	183-186	4	25 000	100 000	Icke disponerade .....................	- \|	—		_
		1	Summa	515 000	■ Kr. \|	385 395 92	29 604 08\|
	S:ma	summarum!	4 975 000*	Kr. \|	4 334 254 37\|	540 745lö3

1) Under 1924 frigöres nr 392.

ä) Under 1924 överlämnad till Kungl. Järnvägsstyrelsen.
s) Frigjord är 1924.

4) Under 1924 överlämnad till Kungl. Järnvägsstyrelsen.

Kwii)l. Maj:ts proposition nr i''2. i)

Under tioårsperioden 1914—1923 hade järnvägens rörelse lämnat ett driftöverskott
av i medeltal 327,820: 94 kronor pr år. Härav skulle i första hand utgå
skatter, räntor och amorteringar å stats- och obligationslån. Medelutgiften för
skatter under samma tidsperiod hade varit 7,453:05 kronor pr år samt för räntor
199,913:01 kronor pr år. Amorteringar å stats- och obligationslån uppginge
årligen till cirka 82,100 kronor. Bolaget skulle sålunda kunnat disponera i medeltal
cirka 38,350 kronor pr år för utvecklingen av sin rörelse, därest förluster av
annan rörelse icke tillstött. Så hade emellertid varit fallet. För att skaffa
ökad trafik till huvudlinjen arrenderade bolaget dels järnvägslinjen BjärltaSäby—Åtvidaberg
f. o. in. den dag, den öppnades för trafik, dels f. o. in. år
191o den Åsundens trafikaktiebolag tillhöriga ångaren Kind, som via Oppliems
järnvägsstation å Östra centralbanan upprättliölle reguljära förbindelser med
bryggorna vid sjöarna Åsunden och Ämmern. Även om genom dessa arrenden
bolaget tillförts en avsevärd trafikökning, hade dock den direkta bokföringen
av rörelsen å de arrenderade egentliga trafiklederna visat förluster. Arrendeavgiften
för järnvägen Bjärka-Säby—Åtvidaberg utgick med fixerat procenttal
av bruttoinkomsten från trafiken. Krisårens taxehöjningar, som tillkommo
för driftsutgifternas täckande, men voro baserade på att skillnaden mellan
inkomster och utgifter (nettoinkomsten) skulle vara i möjligaste mån densamma
som före krigsåren, medförde sålunda avsevärd höjning av arrendesumman,
exempelvis så att den år 1918 utgick med 65,328: 81 kronor i stället
för 22,270:01 kronor respektive 23,288:75 kronor åren 1913 och 1914.

Detta för bolaget under krisåren ofördelaktiga arrendekontrakt orsakade,
att bolaget ansåg det vara förmånligare att äga än att arrendera järnvägen
Bjärka-Säby—Åtvidaberg, varför bolaget år 1920 inköpte järnvägen. Denna
transaktion torde jämväl få anses hava — åtminstone indirekt — varit till
fördel för statsverket, i det att bolaget syntes hava betydligt större förutsättningar
än järnvägens förre ägare att noggrant förränta och amortera
järnvägens skuld till staten och även hittills fullgjort denna sin skyldighet.

Arrenderingen av ångaren Kind hade ävenledes, i synnerhet under senare
åren med den tilltagande automobilkonkurrensen, givit bokförd förlust, varför
bolaget vid arrendetidens utgång med år 1927 ämnade uppsäga kontraktet.
Huruvida de inkomstökningar å huvudlinjen, som genom dessa arrenden
tillförts bolaget, uppvägt de bokförda förlusterna, hade ej exakt kunnat
utrönas.

Förenämnda bokförda förluster å arrenden äro den huvudsakliga anledningen
till utgiftsposter under tioårsperioden 1914—1923 på i medeltal cirka

22,000 kronor pr år.

Av de cirka 38,350 kronor pr år, som bolaget eljes, enligt vad ovan anförts,
skulle kunnat disponera för rörelsens utveckling, hade sålunda i verkligheten
endast cirka 16,350 kronor kunnat göras tillgängliga.

En järnvägs utveckling krävde med nödvändighet vissa nyanskaffningar
varje år. Östra centralbanan hade nära nog från första början på grund
av sina dåvarande ekonomiska svårigheter arbetat med alldeles för liten
uppsättning rullande materiel, och det hade efter hand varit ofrånkomligt
att komplettera densamma. En del stationer hade under årens lopp måst
utbyggas och kompletteras för att möta den växande trafikens krav. På
sista tiden hade jämväl tillkommit, att järnvägen i konkurrens med automobiltrafiken
å landsvägarna måst, huvudsakligen för att bevara sin persontrafik,
anskaffa motorvagnar för järnvägsdrift. Kostnaderna för nödvändiga
nyanläggningar och nyanskaffningar, påförda järnvägsanläggningens kapitalkonto
under tioårsperioden 1914—1923, framginge av en bilagd förteckning,
utvisande att i medeltal pr år utgivits 19,276:96 kronor för nyanläggningar
å bana och stationer och 41,376: 90 kronor för rullande materiel eller tillhopa
60,653: 86 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Att bolagets styrelse under åren 1920 och 1921 beslöt nedlägga större
belopp än normalt på nyanskaffningar vore att hänföra till den efter världskrigets
avveckling allmänt väntade konjunkturförbättringen, vilken styrelsen
ansåg, att bolagets järnvägar borde vara rustade att möta. Tyvärr hade
förhållandena ej blivit de väntade. Inom Östra centralbanans trafikområde
funnes nämligen avsevärda skogstillgångar, men under senare åren hade
dessa på grund av tryckta förhållanden på trävarumarknaden icke utnyttjats.
Härav hade även följt, att rörelsen å bolagets järnvägar ej under de sista
^ flen omfattning, som styrelsen förväntat, och inkomsterna hade
därför även blivit mindre än vad styrelsen räknat med. Yid slutet av år
1923 syntes en ljusning vara på väg att inträda, och särskilt under första
hälften av år 1924 var trafikökningen tillfredsställande men hade under årets
sista hälft varit märkbart återgående.

Bolaget måste sålunda för att kunna likvidera nyanskaffningar ävensom för
att å rätt tid kunna fullgöra sina annuiteter till riksgäldskontoret upplåna
rörelsekapital under senare delen av år 1922. Yid upplåningstillfället beräknades,
att lånen skulle bliva relativt kortvariga, men, som ovan anförts,
inflöto inkomster icke i beräknad omfattning, och lånen vore alltjämt utestående.
Vid konjunkturomslag, som dock en gång måste komina, hade
bolaget förhoppningar kunna få dessa tillfälliga lån avvecklade.

För ett fortsatt bedrivande av sin verksamhet vore bolaget även för framtiden
nödsakat att vid behovstillfällen kunna få rörelsekapital disponibelt.
Detta rörelsekapital skulle bolaget med säkerhet kunna uppbringa, därest
bolaget kunde få disponera inteckningar, som under årens lopp bleve frigjorda
genom amorteringar å respektive obligationslån i stället för att jämlikt
de av 1916 års riksdag uppställda villkoren överlämna dessa inteckningar till
riksgäldskontoret till stärkande av dess säkerhet för det åt bolaget år 1916
beviljande statslånet. Utan tillgång till dessa inteckningar komme bolaget
helt visst icke att under nu rådande förhållanden på penningmarknaden kunna
anskaffa nödiga rörelsemedel, och detta i sill tur bleve till nackdel såväl för
trafikrörelsens fortsätta normala utveckling som ock för bolagets möjligheter
att i fortsättningen fullgöra sina annuiteter till riksgäldskontoret.

De säkerheter, som riksgäldskontoret för närvarande innehade i bolagets
järnvägar, läge nominellt:

för bandelen Linköping—Vimmerby inom 3,760,000 kronor

» » Vimmerby—Hultsfred » 600,000 » och

» » Bjärka-Säby—Åtvidaberg » 415,000 »

Av bifogat utdrag ur balanskonto för 1 januari 1924 framginge, att bandelarna
Linköping—Vimmerby, Vimmerby—Hultsfred och Bjärka-Säbv—
Åtvidaberg om respektive 101, 21 och 19 km. — exklusive rörlig materiel
och .Övriga tillgångar — vore bokförda till respektive 4,430,000, 689,000
och 521,000 kronor eller respektive 43,860, 32,810 och 27,420 kronor pr km.,
vilka värden med hänsyn till banbyggnadens goda bestånd och underhåll
måste anses vara synnerligen låga.

Rullande materielen hade. den 1 januari 1924 ett bokfört värde av 1,186,000
kronor, och bland övriga tillgångar kunde anföras, att inventarierna voro
bokförda till 65,000 kronor samt inneliggande förrådsmaterialier till 92,481: 68
kronor.

Bolagets fastigheter och sågverk, som den 1 januari 1924 voro upptagna
till sammanlagt 196,540: 74 kronor och dreves respektive nyttjades i första
hand för järnvägens material- och bostadsbehov, kunde — åtminstone delvis —
anses tillhöra en från järnvägsdriften fristående rörelse.

Kungl. Maj tfa proposition nr 72.

1 1

Upplysningsvis meddelades, att 1921 års bolagsstämma på styrelsens framställning
beslutat, att den då till 590,000 kronor uppgående fonden för avskrivningar
(förnyelsefonden) skulle disponeras för proportionella nedskrivningar
av värdena å bolagets tillgångar. Sådan nedskrivning verkställdes
också i 1921 års bokslut.

De säkerheter, riksgäldskontoret redan nu innehade till tryggandet av
sina fordringar, torde för närvarande kunna och böra anses vara fullt tillfredsställande
även utan den förstärkning, som 1916 års riksdag föreskrivit, och
bolaget hade all anledning antaga, att de med åren skulle bliva alltmer betryggande.

Itiksgäldsf ull mäktige, vilka årligen erhölle bolagets styrelse- och revisionsberättelser,
torde hava bästa möjligheten att bedöma bolagets ställning och
do säkerheter, som statsverket borde innehava för statslånen. Det syntes
därför styrelsen lämpligt, att riksgäldsfullmäktige finge bestämma i vad mån
bolaget borde avlämna ytterligare hypotek för 1916 års lån.

Bolaget hade därför tänkt sig, att för dess statslån av år 1916 skulle
kunna vara tillfyllest att beträffande de säkerheter, som för detsamma skulle
tillhandahållas riksgäldskontoret, gällde villkor, liknande dem, som av 1913
års riksdag uppställdes vid beviljandet av statslån till Sala—Gysinge — Gävle
järnvägsaktiebolag i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

På grund av vad sålunda anförts hemställer bolagets styrelse, att Kungl.

Maj:t ville föreslå riksdagen dels medgiva, att bolaget tillsvidare befrias från
skyldigheten att såsom ytterligare säkerhet för 1916 års statslån till riksgäldskontoret
avlämna inteckningar, som äro eller bliva frigjorda i järnvägarna
Linköping—Yimmerbyoch Yimmerby—Hultsfred, dels och besluta, att nämnda
skyldighet skall åter inträda vid den tid och i den mån, som av fullmäktige
i riksgäldskontoret bestämmes.

Yäg- och vattenbyggnad sstyrelsen har i utlåtande den 5 januari 1925 till- Väg- och

I yttrande den 22 januari 1925 anföra fullmäktige i riksgäldskontoret Fullmäktige

Järnvägsaktiebolaget hade ej fullgjort sin skyldighet att till riksgäldskontoret
såsom säkerhet för förenämnda lån överlämna genom avbetalningar
å bolagets obligationslån hittills frigjorda sex inteckningar å inalles 300,000
kronor i järnvägarna Linköping—Yimmerby och Yimmerby—Hultsfred, utan
hade bolaget i stället för anskaffande av rörelsemedel belånat fyra av dessa
inteckningar. Till förklaring därav hade bolaget i sin förevarande framställning
meddelat, att bolaget för att kunna likvidera gjorda nyanskaffningar
ävensom för att å rätt tid kunna fullgöra annuiteterna å statslånen varit
nödsakat att under år 1922 upptaga ett lån. Därjämte hade bolaget framhållit,
att för ett fortsatt bedrivande av bolagets verksamhet även för framtiden
kunde erfordras att genom upplåning anskaffa rörelsemedel, för vilket
ändamål bolaget behövde disponera även de inteckningar, som framdeles
bleve frigjorda genom amorteringar å respektive obligationslån.

Enligt fullmäktiges mening borde det ej ifrågakomma att lämna bolaget
så fria händer beträffande upplåning mot säkerhet med bättre rätt än liypotelcet
för 1916 års lån, som ett bifall till bolagets framställning skulle innebära.
Då å andra sidan goda skäl syntes föreligga att ej helt avvisa framställningen,
hade fullmäktige överlagt med representanter för bolagets sty -

styrkt bolagets ansökning.

vattenbygg nadsstyrelsen.

följande:

i riksgäldskontoret.

Departements

chefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

relse_ angående eu lämplig form för en uppgörelse. På förfrågan av fullmäktige
liade bolaget i en den 19 januari 1925 dagtecknad skrivelse meddelat,
att därest bolaget kunde få disponera inteckningar i järnvägslinjen Linköpiug—Vimmerby
eventuellt även i järnvägslinjen Vimmerby—Hultsfred till
belopp av 400,000 kronor, med sådant läge, att de kunde användas såsom
hypotek för obligationslån eller dylikt å motsvarande belopp, bolaget, såvitt
nu kunde bedömas, för framtiden syntes kunna noggrant fullgöra sina förbindelser
icke blott till statsverket utan också till övriga bolagets borgenärer
samt att bolaget, därest dylika inteckningar ställdes till bolagets disposition,
omedelbart ämnade ordna för upptagande av obligationslån eller för lån,
fasta i minst 10 år, intill 400,000 kronor, allt beroende på de villkor, som
för ena eller andra lånesättet uppställdes. Bolaget hade därjämte i särskild
skrivelse meddelat, att förfrågningar gjorts hos Östergötlands enskilda bank
och . eil bankirfirma i Stockholm rörande ett obligationslån eller annat fast
lån intill ett belopp å 400,000 kronor mot säkerhet av inteckningar med förmånsrätt
närmast efter hypoteken för förutvarande obligationslån. Av till
svar å dessa förfrågningar till bolaget ingångna meddelanden framginge, att
utsikter förefunnes att på skäliga villkor erhålla ett dylikt lån.

Bolaget hade till och med år 1923 å 1901 års statslån avbetalat 268,225
kronor 64 öre. 1924 års annuitet å berörda lån hade ännu ej erlagts, men
kom in e att inbetalas, därest bolaget erhölle ett nytt lån på sätt ovan angivits.
Bet sammanlagda amorteringsbeloppet komme därigenom att ökas
till 288,845 kronor 79 öre. Fullmäktige hade meddelat bolagets styrelse,
att fullmäktige för att underlätta uppläggandet av ifrågavarande nya obligationslån
vore villiga att, sedan 1924 års annuitet erlagts, jämlikt § 21 i kungl.
förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning medgiva uppdelning av
inteckningen å 1,710,000 kronor för 1901 års statslån ''i två inteckningar
a. respektive 1,425,000 kronor och 285,000 kronor samt till bolaget överlämna
sistnämnda inteckning att användas såsom hypotek för 1901 års obligationslån.
Säkerheten för detta skulle därigenom komma att utgöras av inteckningar
i Järnvägen Linköping—Vimmerby, liggande mellan 1,425,000 kronor
och 2,260,000 kronor. Bärest därpå följande åtta inteckningar å sammanlagt
400,000 kronor lades såsom säkerhet för det ifrågasatta nya obligationslånet,
skulle riksgäldskontoret kunna omedelbart utfå en inteckning å 50,000
kronor i järnvägen Linköping—Vimmerby och två inteckningar å sammanlagt

100,000 kronor i järnvägen Vimmerby—Hultsfred. Järnvägsbolaget borde
givetvis alltjämt vara skyldigt att, i den mån ytterligare inteckningar med
bättre rätt än de, som utgjorde säkerhet för det år 1916 beviljade statslånet,
bleve frigjorda, överlämna desamma till riksgäldskontoret.

Med åberopande av vad ovan anförts hemställa fullmäktige, att Kungl.
Maj :t ville föreslå riksdagen medgiva sådan ändring i de av riksdagen fastställda
bestämmelserna för 1916 års lån, att bolaget må för uppläggande av
ett Hytt obligationslån å intill 400,000 kronor disponera därför erforderliga
inteckningar i bolagets järnvägar Linköping—Vimmerby och Vimmerby—
Hultsfred.

Enligt vad jag inhämtat, har bolaget efter ovan omförmälda åren 1916
och 1922 verkställda regleringar å sina statslån ordentligt inbetalt samtliga
annuiteter med undantag av 1924 års annuiteter å statslånen å 1,710,000 kronor
och 1,342,046 kronor 46 öre. Bå till följd av rådande ekonomiska förhållanden
trafikinkomsterna under senare år ej ivppgått till vad bolaget ansett
sig kunna räkna med, har bolaget för att kunna fullgöra sina förbindelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 72. 13

till staten samt göra erforderliga nyanskaffningar av materiel m. m. nödgats
upptaga lån. Emellertid är bolaget för dessa ändamål i behov av ytterligare
rörelsekapital, och har bolaget för avsikt att anskaffa nytt lån mot säkerhet
av sådana i bolagets järnvägar för äldre obligationslån fastställda inteckningar,
vilka blivit eller bliva frigjorda och enligt statsmakternas beslut
år 1910 skulle lämnas såsom säkerhet för det då beviljade statslånet. Då
det ur statens synpunkt är av vikt, att bolaget jämväl i fortsättningen ordentligt
inbetalar räntor och amorteringar å sina statslån, vill jag förorda, att
bolaget sättes i tillfälle därtill på föreslaget sätt, därest detta kan ske utan
att säkerheten för statslånen äventyras. I sådant hänseende hava fullmäktige
i riksgäldskontoret föreslagit, att bolaget måtte för uppläggande av ett obligationslån
å intill 400,000 kronor få disponera de inteckningar å samma belopp
i järnvägen Linköping—Vimmerby, som ligga med förmånsrätt näst efter inteckningar
för 2,260,000 kronor. Från bolaget har emellertid framhållits, att
det för bolaget sannolikt skulle ställa sig ekonomiskt fördelaktigare att i
stället erhålla ett annat fast lån från pensionskassa eller dylik inrättning.
Enligt vad jag inhämtat, hava fullmäktige i riksgäldskontoret intet att erinra
häremot under förutsättning att ett sådant lån erhålles för jämförelsevis lång
tid samt att, därest detsamma skall amorteras, annuiteterna ej bliva större
än att bolaget samtidigt kan ordentligt gälda annuiteterna å statslånen.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit anser jag mig böra tillstyrka,
att bolaget må såsom säkerhet för ett nytt fast lån å högst 400,000 kronor
och av beskaffenhet att kunna godkännas av fullmäktige i riksgäldskontoret
disponera ifrågavarande inteckningar å 400,000 kronor i järnvägen Linköping—
Yimmerby.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Östra centralbanans järnvägsaktiebolag må såsom säkerhet
för ett nytt fast lån å högst 400,000 kronor och av beskaffenhet
att kunna godkännas av fullmäktige i riksgäldskontoret använda
de inteckningar å tillhopa 400,000 kronor, som äro fastställda
i bolagets järnväg från Linköping till Yimmerby med förmånsrätt
näst efter inteckningar för tillsammans 2,260,000 kronor.

3:o)

Den 29 april 1892 beviljade Kungl. Maj:t koncession å järnväg av 0.8 91
meters spårvidd från Uddevalla till sjön Lelången i Älvsborgs län. Denna
koncession innehaves jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande av Uddevalla—
Lelångens järnvägsaktiebolag. För utförande av järnvägsanläggningen från
Uddevalla till Lelången, varför kostnaden enligt fastställd kostnadsberäkning
upptagits till 2,495,000 kronor, beviljade Kungl. Maj:t den 3 juni 1892 bolaget
ett lån ur allmänna järn vägslånefonden av 1,247,000 kronor.

För detta lån stadgades, bland andra, följande villkor:

Annuiteten för låneunderstödets återgäldande beräknades till fem procent
å ursprungliga försträckningsbeloppet, av vilken annuitet först skulle gottgöras
ränta efter fyra och en halv procent å oguldet kapitalbelopp och åter -

Reglering av
Uddevalla—
Lelångens
j ärnv äg saktiebolags
skuld
till staten.

Bolaget
(lön 14/u 1924.

14 Kungl. Majds proposition nr 12.

stoden utgöra avbetalning därå. Anstånd med räntans erläggande medgavs
för tre år från lyftningsdagen, dock icke utöver ett år från den dag, eller
den 1 oktober 1896, då järnvägen enligt den meddelade koncessionen senast
skulle vara färdig och öppnad för trafik; och skulle beloppet av den ränta,
med vars erläggande anstånd sålunda medgivits, inbetalas till staten, sedan
genom de stadgade annuitetslikviderna all övrig ränta, med vilken anstånd
icke beviljats, blivit gulden och kapitalet gottgjort, så att efter nämnda tids
förlopp med annuitetens erläggande skulle fortfara så länge, till dess även
beloppet av den ränta, med vars erläggande anstånd medgivits, blivit till
staten inbetalt. Kapitalavbetalningen skulle vidtaga den 1 oktober 1899 och
i sammanhang därmed gottgörelse ske av därförinnan upplupen obetald
ränta, för så vitt uppskov med densammas erläggande icke beviljats; och
skulle annuiteten sedermera erläggas samma dag varje år, till dess försträckningen
och all därå upplupen ränta blivit till fullo gulden. Därest till betal11
i*1 g förfallet belopp icke 1 »leve i föreskriven ordning erlagt, skulle bolaget
därå gälda sex procent årlig ränta, intill dess samma belopp bleve behörigen
inbetalt. Järnvägsanläggningen Uddevalla—Lelången med alla därtill hörande
byggnader och materiel ävensom all bolagets övriga egendom skulle utgöra
säkerhet för den av staten lämnade försträckning och staten till säkerhet
för sin fordrans utbekommande erhålla inteckning i järnvägen med förmånsrätt
framför varje annan fordran.

I skrivelse den 14 november 1924 har bolagets styrelse gjort framställning
om viss reglering av bolagets skuld till staten. Till stöd härför anföres
i huvudsak följande:

Den beräknade anläggningskostnaden för järnvägen hade överskridits med
omkring 520,000 kronor, i det att byggnadskostnaden vid 1898 års slut, då
byggimdsräkenskaperna avslutades, uppgick till följande belopp:

Järnvägsanläggningen ........................................................ kronor 2,651,727: 54

Kullande materielen .....................................................<..... » 333,763:21

Inventarier ........................................................................... » 27.014:45

Kronor 3,012,505: 20

Emot denna byggnadskostnad svarade vid samma års slut följande skulder:

Aktiekapitalet...................................................................... kronor 1,250,800: —

Lån av riksgäldskontoret:

Anståndsränta ............................. » 94,338:74

Förfallna räntor ........................... » 54,367:31 » 1.395.706:05

Lån av banker och enskilda.............................................. » 340^000:_

Kronor 2,986,506: 05

Återstoden av byggnadskostnaden täcktes genom å trafiken erhållna överskott,
sedan järnvägen öppnats för trafik 1895.

Genom under åren utförda utvidgningar och förbättringar samt framförallt
genom anskaffning av ny rullande materiel hade byggnadsvärdet till och
med år 1923 ökats till kronor 3,822,394: 67.

Enär järnvägen redan under de första åren hade en relativt god trafikinkomst
och små utgifter, då varken bana eller materiel krävde större underhåll,
kunde icke blott i vederbörlig ordning annuiteterna å statslånet inbetalas
och avbetalningar å bank- och enskilda lån göras, utan även någon
utdelning å aktiekapitalet ske.

Kmnjl. \faj:ts proposition nv 72. 15

Vid den åren 1906—1907 påbörjade lönerörelsen bland järnvägspersonalen
drabbades emellertid bolaget liksom andra järnvägsbolag av högst väsentligt
ökade utgifter för avlöningar. Denna ökning i utgifterna uppgick år 1908,
jämfört med år 1906, till cirka 60,000 kronor; och dä samtidigt godstrafiken
sjönk, på grund av att en förut livlig propsexport över Uddevalla nästan
helt upphörde, blevo, även om persontrafiken något ökades, de förutvarande
goda överskotten betydligt reducerade. Bolagets styrelse ansåg sig nämligen,
med hänsyn till då rådande depression i affärslivet, icke kunna vidtaga den
höjning av befordringsavgifterna, som svarade mot de ökade utgifterna.

Likväl kunde bolaget till och med år 1913 fullgöra annuiteterna till staten
samt även betala sina skulder till enskilda och göra avbetalningar å sitt
banklån, så att det sistnämnda vid 1913 års slut utgjorde 248,000 kronor.

Någon utdelning å aktiekapitalet hade icke skett sedan år 1910, då av
1909 års vinst utdelades 2 %.

När så världskriget utbröt år 1914, åtföljt av en våldsam stegring i utgifter
för stenkol och andra förnödenhetsartiklar liksom även för löner och arbetskostnader,
utan att befordringsavgifterna, åtminstone under de första krigsåren,
på grund av vissa direktiv från Kungi. Maj:t fingo i erforderlig grad
höjas, var det icke möjligt att uppnå ett överskott, tillräckligt för att göra
ränte- och kapitalbetalningar å statslånet och samtidigt anskaffa för den
ökade trafiken erforderlig rullande materiel, vilken då blivit oerhört fördyrad.

Industrien var ju i allmänhet icke såsom järnvägarna i sina prissättningar
underkastad någon kontroll av Kungl. Maj:t.

Trots dessa svårigheter inbetalades dock till riksgäldskontor^ under år
1915 den under år 1914 förfallna räntan samt under år 1917 ett belopp av

50.000 kronor och under år 1919 ett belopp av kronor 130,374: 98.

Under hösten 1920 inföll så den våldsamma efterkrigsdepressionen, vilken
drabbade bolagets järnväg hårt, troligtvis hårdare än någon annan järnväg
i landet, då särskilt godstrafiken hastigt sjönk på grund av allmän arbetsinställelse
vid nästan alla utmed järnvägen belägna industrier. Som exempel
härpå kunde framhållas, att den framförda godsmängden, som under åren
1910—1919 i genomsnitt utgjorde cirka 103,000 ton per år, under år 1921
sjönk till 38,884 ton.

Ehuru genast vid depressionens inträde vidtogos alla åtgärder, såsom indragning
av tåg, minskning av personal m. m. för utgifternas minskning, var
det icke möjligt undgå stora förluster, för åren 1920—1921 sammanlagt uppgående
till kronor 225,672: 53.

Då härtill kom, att järnvägen på grund av den under år 1919 och början av
år 1920 inträdda ökningen i trafiken, liksom även på grund av de höga kolprisen,
ansåg sig böra inköpa ett starkt, kolbesparande lokomotiv, samt för
materielens ordentliga underhåll måste tillbygga reparationsverkstaden i
Uddevalla med tillhörande verktygsmaskiner m. in., vilket allt orsakade järnvägen
en ökad utgift av 189,000 kronor, som styrelsen hade beräknat skulle
betalas med överskott å 1920 och 1921 års trafik, uppstod givetvis avsevärda
finansiella svårigheter och minskad likviditet.

På grund av 1920 och 1921 års dåliga driftresultat samt förenämnda nyanskaffningar
hade bolaget vid 1921 års slut ådragit sig eu skuld till kolleverantörer
och till de ägande järnvägarna av anslutningsstationerna i Bäckefors
och Uddevalla om sammanlagt 261,736 kronor 73 öre.

Dessa skulder vore nu betalda, varjämte efter år 1921 även avbetalats

12.000 kronor å ett amorteringslån, ursprungligen å 40,000 kronor, som bolaget
år 1918 erhållit av Ödeborgs bruk för anskaffning av vagnar, och å
vilket lån vid 1924 års slut återstode oguldet 16,000 kronor.

Kungl. Afaj:ls proposition nr 72.

Emellertid vore det icke möjligt att med den nuvarande stora skulden
samtidigt till staten avbetala å förfallet, oguldet kapital med räntor och fullgöra
inbetalandet av annuiteterna med deras nuvarande belopp; liksom det
icke heller vore möjligt att med skulderna oreglerade tillmötesgå trafikanternas
krav på lägre befordringsavgifter, ett tillmötesgående som eljest tilläventyrs
skulle tillföra järnvägen ökad trafik. Behovet av en reglering av
statsskulden gjorde sig därför alltmera gällande.

Då bolaget å andra sidan hyste hopp om att kunna åter fullgöra inbetalning
av annuiteter å statslånet under förutsättning att dessa kunde hållas
inom rimliga, årliga belopp, ville bolaget därför anhålla om medgivande, att
dess förfallna skulder finge ordnas på ungefär liknande sätt, som under
senare år medgivits en del andra järnvägar, därvid bolaget särskilt åberopade
uppgörelsen med Norsholm—Yästervik—Hultsfreds järnvägsaktiebolag.

Enligt i riksgäldskontoret verkställda uträkningar utgjorde bolagets skuld
till staten den 31 december 1924:

Kapital, ej förfallet .
Anståndsränta ........

Kapital, förfallet ......

Kantor........................

Overräntor ...............

kronor 950,397:04
» 94,338:74

» 167,014:39

» 331,631:51

» 79,109:29

Tillsammans kronor

1,044,735: 78

577,755:19
1,622,490: 97

Till säkerhet för denna skuld innehade riksgäldskontoret inteckning med
bästa förmånsrätt i järnvägen, motsvarande ursprungliga lånekapitalet 1,247,000
kronor.

Härefter följde med lika inbördes förmånsrätt 6 inteckningar å 50,000
kronor eller tillhopa 300,000 kronor. Dessa inteckningar läge såsom säkerhet
för det ovan omförmälda banklånet, tillkommet vid järnvägens byggande och
för närvarande upptaget hos Aktiebolaget Göteborgs Bank. Lånet i fråga,
som vore taget i form av löpande räkning, utgjorde för närvarande 250,000
kronor, och torde alltså 5J,000 kronor av förenämnda inteckningar kunna
frigöras. Härutöver innehade bolaget 2 inteckningar å 50,000 kronor, tillsammans
100,000 kronor, som legat såsom säkerhet för ett numera inlöst
kreditivlån, upptaget för ordnande av här ovan omförmälda skuld till kolleverantörer
och till anslutande järnvägar för gemensamma stationskostnader.

Till förfogande för en reglering av bolagets skuld till staten förelåge således
i första hand grundinteckningen å 1,247,000 kronor och därefter, med
förmånsrätt efter mellanliggande inteckningar å 250,000 kronor, inteckningar
å tillhopa 150,000 kronor jämte de ytterligare inteckningar, som i mån av
behov kunde fastställas i järnvägen efter de sistnämnda. Det hade visserligen
varit önskvärt, att de av Göteborgs Bank innehavda inteckningarna å

250,000 kronor kunnat nedflyttas att gälla med förmånsrätt efter de inteckningar,
som kunde komma att ligga till säkerhet för ett omreglerat statslån,
men det hade icke varit bolaget möjligt att träffa överenskommelse med
banken om en dylik nedflyttning. Skulle Kungl. Maj:t på grund härav finna
nödigt ålägga bolaget en något högre annuitet ej överstigande 6.8 8 % beträffande
den del av statslånet, för vilken erbjödes inteckningssäkerhet, liggande
efter 1,497,000 kronor, ville bolaget söka fullgöra ett sådant villkor;
och ville bolaget i detta sammanhang framhålla, att bolaget vore villigt till
staten överlämna de inteckningar, som nu vore belånade i Göteborgs Bank,
i den mån de så småningom kunde frigöras.

Kung!. Moj:ts proposition nr 72. 17

Om från riksgäldskontorets ovan angivna fordran ......... kronor 1,622,490: 97

droges skillnaden mellan anstånds räntans

belopp ................................ kronor 94,338: 74

ock dess nutidsvärde ........................... , » 28,367:87,

därest den också finge förvandlas till ett

4.5 % lån eller ..................................... ...................... » 65,970:87,

så skulle riksgäldskontorets fordran den 31 december

1924 uppgå till ............................................................. » 1,556,520:10.

Lades härtill bolagets bankskuld .................................. » 250,000: —,

så läge dessa skulder å tillsammans............................... kronor 1,806,520:10

likväl 100,000 kronor under järnvägens halva byggnadsvärde, som vid 1923
års slut var —-—^- eller kronor 1,911,197: 34.

Då järnvägen under åren 1917—1923, frånsett det olyckliga året 1921,
haft ett driftöverskott i medeltal per år av kronor 131,186: 38 och då, såvitt
nu kunde bedömas, år 1924 komme att visa ett driftöverskott, som något
överstege nämnda summa, hyste bolaget gott hopp om att kunna sköta sina
annuiteter och övriga låneräntor, under förutsättning att skulden till riksgäldskontoret
reglerades på lämpligt sätt.

På grund av vad sålunda anförts hemställer bolagets styrelse, att bolagets
skuld till staten måtte regleras på det sätt, att därav bildades tre lån, nämligen
två om 978,764 kronor 91 öre och 268,235 kronor 9 öre, liggande inom
av riksgäldskontoret nu innehavd inteckningssäkerhet å 1,247,000 kronor och
med en annuitet för bägge av 5.4 procent, varav respektive 4.5 och 5 procent
skulle utgöra ränta, samt ett lån å 309,520 kronor 10 öre med en annuitet
av 6.8 8 procent, varav 5 procent ränta, och mot säkerhet av inteckning med
förmånsrätt efter inteckningar å tillhopa 1,497,000 kronor. Bolagets styrelse
beräknar, att ifrågavarande lån, av vilka det förstnämnda å 978,764 kronor
91 öre skulle motsvara den 31 december 1924 icke förfallet kapital jämte
anståndsränta, beräknad till sitt nutidsvärde, skulle vara inbetalta efter
respektive 41, 54 och 27 år. I

I utlåtande den 10 december 1924 anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i huvudsak:

Distriktschefen i västra väg- och vattenbyggnadsdistriktet hade framhållit»
att bolaget gjort allt, som rimligtvis kunnat göras för ernående av besparingar
i driftkostnaderna, och att ytterligare nedpressning av dessa därför
icke framdeles vore att förvänta i någon nämnvärd omfattning.

Vid 1924 års inspektion genom vederbörande distriktsingenjör hade banans
underhåll befunnits utan anmärkning.

Styrelsens maskininspektör hade betecknat den i bolagets framställning
omförmälda tillbyggnaden av verkstaden som en ren nödvändighet och uppgivit,
att den rullande materielens tillstånd därefter förbättrats. Han hade
även angivit, att den rullande materielens underhåll nu borde kunna göras planmässigare,
vilket borde bidraga till driftkostnadernas nedbringande. Han
hade vidare betecknat det av bolaget likaledes omförmälda nya lokomotivet
som en nödvändig förstärkning av den förut för svaga dragkraften och
jämväl ansett dess anskaffande böra bidraga till driftkostnadernas nedbringande.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 65 käft. (Nr 72.) 371 25 2

Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen,

Fallmäktige
i riksgäldskoutoret
den

8/i 1925.

Kungl. Majds proposition nr 72.

Enligt bolagets egen uppgift hade den nya motorvagn, som bolaget anskaffat,
visat förmånligt inflytande på järnvägens persontrafik.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som finner det av bolaget framlagda
förslaget ändamålsenligt, anser sig för sin de! böra tillstyrka detsamma.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hänvisa i yttrande den 8 januari 1925 beträffande
anledningen till de ofullständiga inbetalningarna å bolagets statslån
till en av riksgälds sekreteraren J. Hägglund och byrådirektören S. Norrman
i detta avseende den 3 december 1923 avgiven redogörelse, vilken finnes
bilagd handlingarna i ärendet.

I fråga om bolagets förevarande framställning anföra fullmäktige:

-Såsom framgår av förut lämnade sifferuppgifter, uppgår bolagets förfallna
skuld till staten nu till inemot 600,000 kronor. Då man enligt fullmäktiges
mening ej kan räkna med, att bolaget skall bliva i stånd att jämsides med
annuitetslikviderna inom rimlig tid avbetala nyssnämnda skuldbelopp, synes
det jämväl från statens synpunkt önskvärt, att en reglering av bolagets skuldförhållande
till staten äger rum på sätt under de senare åren i liknande
fall skett i fråga om åtskilliga andra järnvägsaktiebolag. Därvid bör givetvis
i möjligaste mån tillses, att amorteringsplanen avväges så, att den förfallna
skulden betalas på kortast möjliga tid, men annuiteterna ej bestämmas till
högre belopp än som kan anses svara mot bolagets betalningsförmåga. Enligt
bolagets förslag skulle annuiteterna tillhopa komma att utgöra 88,632 kronor
98 öre. Då, såsom framgår av uppgifter, meddelade i bolagets styrelseberättelse
för år 1923, järnvägen under åren 1917—1923, med bortseende från
det förlustbringande året 1921, haft ett driftöverskott i medeltal per år av
kronor 131,186:38, synes i betraktande av att bolaget jämväl har andra
skulder att förränta och amortera nyssberörda annuitetsbelopp väl avvägt i
förhållande till bolagets betalningsförmåga, så vitt denna nu kan förutses
och beräknas.

I de föregående fall, då riksdagen medgivit kapitalisering till särskilda
lån av förfallna belopp av järnvägsbolags skuld till staten, har med ett undantag
någon förändring ej vidtagits vare sig i fråga om den kvarstående ej förfallna
delen av det ursprungliga lånet, som således alltjämt skolat förräntas
och amorteras genom erläggande av hela annuiteten å det ursprungliga lånet,
eller i fråga om anståndsräntan, som sålunda skolat likvideras efter kapitalskuldens
behöriga slutbetalning genom fortsatt erläggande av de stadgade
annuiteterna. Därest så skulle förfaras även i nu föreliggande fall, skulle bolaget
hava att å det ursprungliga lånet betala en annuitet av 62,500 kronor,
i vilket fall lånets kapital skulle bliva slutbetalt år 1951 och anståndsräntan
år 1952. Tillsammans med annuiteterna å de ifrågasatta nya lånen komme
den årliga annuitetssumman till staten att uppgå till i det närmaste 100,000
kronor. En så betydande årlig inbetalning till riksgäldskontoret skulle
sannolikt bliva väl dryg för bolaget samt äventyra ett ordentligt fullgörande
av betalningsskyldigheten. Fullmäktige hava till följd därav intet att erinra
mot att, i samband med en reglering av bolagets skuldförhållande till staten,
annuiteten å den ej förfallna delen av det ursprungliga lånet nedsättes i
enlighet med bolagets förslag; liksom det synes fullmäktige lämpligt, att
anståndsräntan med sitt beräknade nutidsvärde lägges till kapitalskulden
samt amorteras och förräntas tillsammans med denna. En dylik omläggning
av det ursprungliga lånet skulle nära ansluta sig till vad som år 1924 bestämdes
i fråga om Hultsfred—Västervik—Åtvidaberg—Bersbo järnvägs -

Kung). Maj:ts proposition nr 1''2. 1''.*

aktiebolag (numera benämnt Nov.skolla—Västervik—Hultsfreds järn vägsaktiebolag).

Om sålunda enligt fullmäktiges mening goda skäl tala för eu reglering
av bolagets skuldförhållande till staten i enlighet med det föreliggande förslaget,
måste givetvis en förutsättning härför vara, att staten erhåller tillfredsställande
inteckningssäkerliet för hela sin fordran. Så kan emellertid
enligt förslaget ej anses vara fallet i fråga om den del av skulden, som överskjuter
det ursprungliga lånebeloppet. De inteckningar, som bolaget erbjudit
såsom säkerhet för denna låneandel, ligga, såsom förut nämnts, efter de inteckningar,
som utgöra säkerhet för bolagets banklån a 250,000 kronor.
Detta lån, som har formen av ett kreditiv, lärer när som helst kunna av banken
uppsägas till återbetalning. Därest så skulle ske och bolaget sakna medel
att inbetala skulden, bleve riksgäldskontor t vid ett eventuellt exekutivt förfarande
för att skydda sin fordran med all sannolikhet nödsakat inropa järnvägen
till ett sådant pris, att nyssberörda inteckningar folie inom köpesumman
med därav följande skyldighet för riksgäldskontoret att inlösa desamma.
Vid sådant förhållande kunna fullmäktige ej tillstyrka godtagandet
av den erbjudna säkerheten för det ifrågasatta nya lånet å 309.520 kronor
10 öre, därest ej borgen eller annan säkerhet kan ställas för banklånets
återbetalande. Enligt vad fullmäktige hava anledning antaga, bör hinder ej
möta för sistnämnda låns förändring till ett obligationslån med eu amorteringstid
av 15 ä 20 år, under förutsättning av inteckningssäkerhetens förstärkande
med borgen av Uddevalla stad.

Såsom villkor för den ifrågasatta regleringen av bolagets skuldförhållande
till staten torde vidare böra föreskrivas, att, sedan den nuvarande inteckningen
för statslånet å 1,247,000 kronor dödats, de nya skuldebreven å
respektive 978,764 kronor 91 öre och 268,235 kronor 9 öre skola intecknas
i järnvägen med bästa och sinsemellan lika förmånsrätt samt att bolaget
lämnar medgivande, att dessa inteckningar, i den man avbetalning sker därå,
må utgöra säkerhet jämväl för skuldebrevet å 309,520 kronor 10 öre, ävensom
att bolaget såsom säkerhet för sistnämnda skuldförbindelse därjämte
avlämnar inteckningar med förmånsrätt näst efter 1,497,000 kronor. Därjämte
bör det åligga bolaget att, i den mån de bliva frigjorda, till riksgäldskontoret
överlämna de mellanliggande inteckningar å tillhopa 250,000 kronor,
som utgöra säkerhet för bolagets förberörda banklån. Regleringen av
skulderna synes böra räknas från 1925 års ingång och annuiteterna alltså
inbetalas till riksgäldskontoret första gången den 31 december 1925 och
sedermera samma dag varje år, intill dess lånen blivit till fullo betalda.
Annuiteterna skulle under åren 1925—1951 bliva 88,632 kronor 98 öre och
därefter under åren 1952—1966 67,338 kronor för att slutligen under åren
1967—1979 utgöra 14,484 kronor 69 öre. Bolaget bör emellertid vara berättigat
att när som helst öka amorteringen å lånen eller helt och hållet
inbetala desamma. Därest till betalning förfallet belopp icke på föreskriven
tid erlägges, torde räntan därå bestämmas att utgå efter 5 respektive 5 1 /2
procent.

I likhet med vad som år 1924 stadgades i fråga om Hultsfred—Västervik—Åtvidaberg—Bersbo
järnvägsaktiebolag, torde slutligen såsom villkor
för reglering av Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags skuld till staten
böra föreskrivas, att utdelning till aktieägarna i bolaget ej ma verkställas,
om bolagets ställning är sådan, att inbetalningen av närmast förfallande
annuitet å statslånet därigenom omöjliggöres eller försenas, ävensom att
bolaget endast efter av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall lämnat medgivande
må inköpa andra järnvägar, förvärva aktier i andra järnvägsaktiebolag eller
eljes vidtaga åtgärder, som innebära utvidgning av bolagets verksamhet.»

Bolaget den
28/i 1925.

Fullmäktige
i riksgäldskontoret
den

5/s 1925.

20 Kungl. Af aj ds proposition nr 12.

I anledning häfav har bolagets styrelse i skrivelse den 28 januari 1925
anfört:

Yad anginge av fullmäktige i riksgäldskontoret uppställd fordran på
borgen eller annan säkerhet för inbetalandet av det i bolagets framställning
omförmälda banklånet å 250,000 kronor, hade stadsfullmäktige i Uddevalla
numera å sammanträde den 26 januari 1925 enhälligt beslutat att ikläda
Uddevalla stad proprieborgen för ett bolagets lån å nämnda belopp att
amorteras under en tid av 20 ä 25 år. Då bolagets styrelse jämväl stode
i begrepp att avsluta avtal härom med därtill behörig långivare, Unge styrelsen
förklara sig beredd att uppfylla detta villkor.

Beträffande av fullmäktige föreslaget villkor, att inteckningen å 1,247,000
kronor skulle dödas och i stället fastställas två nya inteckningar å respektive
978, <64 kronor 91 öre och 268,235 kronor 9 öre, ville bolaget med hänsyn
bland annat till den härmed förbundna stämpelkostnaden ifrågasätta,
huruvida icke fullmäktiges syfte och likartad säkerhet vunnes därigenom,
att bolaget pantförskreve inteckningen å 1,247,000 kronor såsom säkerhet
för alla tre lånen å respektive 978,764 kronor 91 öre, 268,235 kronor 9 öre
och 309,520 kronor 10 öre samt därjämte medgåve särskild inteckning för
det sistnämnda lånet. För den händelse en uppdelning av inteckningen å

1.247.000 kronor ovillkorligen påkallades, hemställdes, att detta måtte ske,
utan dödning, i enlighet med bestämmelserna i 21 § inteckningsförordningen.

I övrigt hade bolaget ej något att erinra mot vad riksgäldsfullmäktige
föreslagit i fråga om statens säkerhet för lånen.

Då bolaget erhållit Uddevalla stads borgen för behörig inbetalning av
omförmälda banklån å 250,000 kronor samt dessutom skulle förbinda sig att
till staten överlämna de till säkerhet för sagda lån liggande inteckningar å

250.000 kronor, i den mån de frigjordes, hemställer bolagets styrelse, att
jämväl det föreslagna nya lånet å 309,520 kronor 10 öre måtte få i likhet
med de bägge andra lånen amorteras med eu annuitet av 5.4 procent. I

I förnyat yttrande den 5 februari 1925 förklara sig fullmäktige i riksgäldskontoret
icke hava något att erinra mot bolagets sistberörda hemställan
samt meddela, att med en räntefot av 5 procent detta lån komme att
bliva slutbetalt samtidigt med lånet å 268,235 kronor 9 öre eller efter 54 år
och att de sammanlagda annuiteterna å de tre lånen skulle nedgå till omkring
84,000 kronor. Det av bolaget ifrågasatta utbytet av inteckningen å

1.247.000 kronor mot två nya inteckningshandlingar ansåge fullmäktige ej
kunna ske, enär det ena av de nya skuldebreven skulle löpa med högre
ränta än som gällde för det ursprungliga statslånet. Ehuru fullmäktige ej
bestämt ville motsätta sig bolagets förslag om pantförskrivning av inteckningen
å 1,247,000 kronor såsom säkerhet för alla de tre nya lånen, såge
fullmäktige dock hälst, att frågan ordnades i enlighet med det av fullmäktige
framställda förslaget, vilket skulle bäst överensstämma med vad som
hittills varit brukligt i fråga om riksgäldskontorets järn vägsinteckningar och
ej heller komme att åsamka bolaget nämnvärda kostnader med hänsyn till
att stämpel ej utginge för inteckning av skuldebrev i järnväg.

Kimgl. Maj:ts proposition nr 72.

Den ifrågasatta regleringen av bolagets skuld å förevarande statslån måste
anses vara till gagn såväl för det allmänna som för staten. Såsom förut
antytts, bär ock riksdagen förut i ett fall, nämligen år 1924 beträffande
Hultsfred—Västervik—Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag (skrivelse nr
157), medgivit reglering av såväl förfallen som icke förfallen skuld å järnvägslån
på i huvudsak samma sätt och villkor, som nu ifrågasatts. Jag anser
mig därför böra förorda, att bolagets skuld till staten ordnas på sätt i
ärendet blivit föreslaget. Beträffande den föreliggande detaljfrågan, huruvida
nya inteckningar skola beviljas i stället för den till säkerhet för nuvarande
statslån gällande å 1,247,000 kronor, synas skäl ej föreligga att
frångå vad fullmäktige i riksgäldskontoret härutinnan uttalat, varför med
hänsyn till statens säkerhet för dess fordran hos bolaget för de nya lånens
erhållande torde böra i sin helhet föreskrivas de av fullmäktige i riksgäldskontoret
föreslagna villkor och bestämmelser, sådana de av fullmäktige slutligen
avfattats.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

Bo) medgiva, att Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags
skuld för ovan omförmälda den 3 juni 1892 beviljade statslån
å 1,247,000 kronor må, räknat från och med den 1 januari
1925, regleras på sådant sätt, att därav bildas tre särskilda lån,
nämligen dels ett lån å 978,764 kronor 91 öre, motsvarande
den 31 december 1924 icke förfallet kapital jämte anståndsränta,
den senare beräknad till sitt nutidsvärde, dels och två
lån å 268,235 kronor 9 öre och 309,520 kronor 10 öre, utgörande
tillhopa samma dag förfallna kapital- och räntebelopp;

2:o) föreskriva, att för de nya lånens erhållande skola gälla
de i statsrådsprotokollet förordade villkor och bestämmelser.

Till vad departementschefen under punkterna Do)—
3:o) hemställt, vari statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Departements chefen.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 65 höft. (Nr 72.)

371 23 3