Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
1
Nr 7.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan
om riksdagens yttrande rörande ett å den internationella
arbetsorganisationens konferens i Geneve år 1921
antaget förslag till konvention angående obligatorisk
läkarundersökning av barn och unga personer, som
användas till arbete ombord d fartyg; given Stockholms
slott den 2 januari 1925.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, anhålla om riksdagens
yttrande rörande ett i nämnda protokoll omförmält, å den internationella
arbetsorganisationens konferens i Geneve år 1921 antaget förslag till konvention
angående obligatorisk läkarundersökning av barn och unga personer,
som användas till arbete ombord å fartyg.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 2 januari 1925.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Sandler,
Nothin, Hansson, Linders, Larsson, "Wigforss, Möller, Levinson.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt
chefen för handelsdepartementet anför chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller:
Vid 1923 års riksdag anhöll Kungl. Maj:t genom proposition (nr 198) om inledning.
riksdagens yttrande rörande vissa å den internationella arbetsorganisationens
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 7 höft. (Nr 7.) 2115 24 1
1923 års |
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 7. konferens i Geneve år 1921 fattade beslut. Bland de riksdagen sålunda Vid behandlingen av detta konventionsförslag vid 1923 års riksdag stan-nade riksdagens kamrar i olika beslut. Andra kammaren biföll av andra Sedan numera utredning verkställts i de i nämnda utskottsreservation |
Proposition |
Enligt det vid sagda proposition nr 198 vid 1923 års riksdag fogade |
Kungl. Maj:ts proposition nr 7. ii
»Fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 mellan de allierade och
associerade makterna, å ena, samt tyska riket, å andra sidan, innehåller i
del I, omfattande förbundsakten för Nationernas förbund, ett socialpolitiskt
reformprogram samt tillika bestämmelser om den institution, internationella
arbetsorganisationen, som har till uppgift att förverkliga detta program.
Av berörda bestämmelser framgår bland annat, att organisationens beslutande
församling, den internationella arbetskonferensen, har att beträffande
förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för
godtagande. Antingen skall beslutet utmynna i en rekommendation, avsedd
att underställas vederbörande stater för vidtagande av lagstiftnings- eller
andra åtgärder, eller ock skall det resultera i ett förslag till internationell
konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar.
I fråga om verkställighet av konferensens beslut, stadgas, att varje medlem
av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutande
av ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer
och konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden
respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande
av andra åtgärder. Om det till följd av exceptionella omständigheter är
omöjligt att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras
snarast möjligt och under intet förhållande senare än 18 månader från
sammanträdets avslutande. Därest en rekommendation ej leder till någon
lagstiftningsåtgärd eller annat åtgörande för dess genomförande eller om ett
konventionsförslag icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters
bifall, så skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad
någon vidare förpliktelse med hänsyn därtill.»
Beträffande närmare upplysningar om arbetsorganisationen och dess verksamhet
hänvisade departementschefen till propositionen nr 361 till 1921 års
riksdag. Uppgifter om förarbeten från Sveriges sida till Genévekonferensen
samt om sammansättningen av de svenska delegationerna vid denna konferens
återfinnas i andra lagutskottets utlåtande nr 14 vid 1923 års riksdag, till
vilket utlåtande jag tillåter mig att i dessa avseenden hänvisa.
Föredragande departementschefen erinrade vidare om att kravet på läkarundersökning
såsom förutsättning för minderårigs anställning i skeppstjänst
redan vore i vårt land i stor utsträckning tillgodosett. Sålunda stadgades
i förordningen den 30 december 1922 (nr 630) angående vissa villkor beträffande
hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet för vinnande av anställning
å fartyg i viss fart, att å fartyg, som ginge i viss vidsträcktare fart (oceanfart),
icke finge anställas sjöman, vilken vore behäftad med sjukdom, lyte
eller skada, som gjorde honom oduglig att sköta den tjänst, anställningen
avsåge, eller med könssjukdom i smittsamt stadium eller med annan sjukdom,
som medförde fara för ombord anställda personer, och att, innan sjöman
anställdes å dylikt fartyg, han skulle för befälhavaren förete läkarbetyg,
utfärdat under loppet av de sista sex månaderna eller inom viss, kortare tid före
anställningens början. I § 13 c) av förordningen den 13 juli 1911 angående
sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. m., sådan denna
paragraf lyder enligt kungörelse den 22 december 1922 (nr 629), föreskreves
vidare som villkor för inskrivning vid sjömanshus legitimerad läkares intyg)
ej över sex månader gammalt, att sökanden av honom undersökts. Departe
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 7. P ”
mentschefen erinrade i detta sammanhang om att, då enligt § 35 av sistberörda
förordning inskrivning vid sjömanshus i regel vore en nödvändig
betingelse för mönstring, minderåriga ej kunde få anställning å fartyg i utrikes
fart och ej heller å en väsentlig del av passagerarfartyg i inrikes fart
utan att hava undergått läkarbesiktning. De fartyg, å vilka anställning av
nu anförda grunder icke kunde vinnas utan föregången läkarbesiktning, hade
enligt departementschefen beräknats taga i anspråk omkring 75 procent av
hela den å svenska fartyg anställda besättningsstyrkan.
Vidare åberopades i statsrådsprotokollet ett angående ifrågavarande konventionsförslag
från Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska
samarbetet inhämtat yttrande, i vilket delegationen — med reservation av
två medlemmar — förklarat sig tillstyrka ratificering av konventionen och
till utveckling av sin mening hänvisat till ett under förarbetena till Genévekonferensen
avgivet yttrande, däri delegationen anfört bland annat följande:
»Såvitt delegationen kan döma, torde det få anses tyda på en brist i vår
lagstiftning, att minderåriga kunna vinna, anställning å icke mönstringspliktiga
fartyg utan läkarundersökning. Även om de kortare resorna och
skeppstjänstens beskaffenhet å detta slags fartyg måhända ej giva samma
skäl för läkarundersökning, som när det gäller anställning å fartyg, vilka
äro skyldiga föra mönstrad besättning, kan det dock vara fråga om anställning,
som håller den minderårige avlägsnad från hemorten och målsmans
tillsyn och omvårdnad under långa tider. Arbetet kan även vara krävande,
och torde levnadsförhållandena, synnerligast i avseende å bostaden, väl oftast
vara sämre å de icke mönstringspliktiga fartygen än å dem, som äro underkastade
sådan skyldighet. Framhållas må, att här är fråga om minderåriga,
vid vilkas sysselsättande man enligt numera allmänt godtagen uppfattning
är pliktig att i hygieniskt avseende anlägga särskilt stränga synpunkter.
Erinras må i sådant avseende om arbetarskyddslagens bestämmelser rörande
läkarundersökning såsom förutsättning för minderårigas användande till arbete
inom den fabriksmässiga industrien.»
Föredragande departementschefen anförde vidare, att det från kommerskollegii
sida gjorts gällande, att en utsträckning av kravet på läkarundersökning
av minderåriga, utöver vad redan vore stadgat, icke syntes motiverad,
i varje fall icke förrän det bleve klarlagt, huruvida den anställde själv skulle
bekosta undersökningen eller huruvida, i motsatt fall, medel kunde av det
allmänna lämnas till bestridande av de erforderliga kostnaderna, varefter
departementschefen slutligen yttrade, att av den lämnade redogörelsen för
konventionsförslaget och däröver -avgivna yttranden syntes framgå, att ett
godtagande av de i konventionen föreslagna bestämmelserna icke skulle innebära
någon mera genomgripande förändring av redan bestående förhållanden.
På grund därav och då konventionen endast avsåge sjöfart till havs, varigenom
bland annat den av kommerskollegium berörda kostnadsfrågan syntes bliva
begränsad till relativt obetydliga dimensioner, ansåge sig departementschefen,
under åberopande av de principiella skäl, som talade till förmån för förverkligande
av konventionsförslagets grundsatser, böra tillstyrka Sveriges anslutning
till konventionen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7. 5
Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt i ärendet
avgivna utlåtande nr 14 anförde, bland annat, att ifrågavarande konventionsförslag
gällde ett dittills från skyddssynpunkt föga beaktat verksamhetsområde.
Det finge anses väl motiverat, att internationella arbetsorganisationen
vid sin strävan att förbättra sjöfolkets arbetsförhållanden särskilt
uppmärksammat de i regel mest skyddsbehövande eller de minderåriga.
Ett biträdande av konventionsförslaget skulle kräva lagstiftnings- eller andra
åtgärder, vilkas genomförande förutsatte riksdagens medverkan. Dessa åtgärder
syntes emellertid hava vägande skäl för sig med hänsyn till den
numera allmänt erkända förpliktelsen för staten att .skydda de minderåriga
mot ohälsa och överansträngning i arbetet. Några större olägenheter
för sjöfarten skulle väl ej heller förorsakas av tillämpningen av de i konventionsförslaget
innefattade bestämmelserna, då dessa, såsom departementschefen
framhållit, ej skulle gälla kust- och inomskärsfart, och då minderåriga
dessutom syntes hava relativt mindre användning inom de vidsträcktare
farterna. Anmärkas kunde även, att med den brist å arbete, som under de
senaste åren rått inom sjömansyrket, tillflödet av minderårig arbetskraft till
sjöfarten i väsentlig mån syntes hava nedgått. Påpekas kunde slutligen, att
fiske icke vore att inräkna under »sjöfart».
Enligt utskottets mening syntes alltså konventionen böra biträdas av
Sverige, och utskottet föreslog därför, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t meddela, att riksdagen för sin del icke haft något att erinra
mot departementschefens hemställan beträffande ifrågavarande förslag till
konvention.
Vid utskottsutlåtandet var fogad en av herr Bror Petrén med instämmande
av fyra ledamöter av utskottet avgiven reservation, i vilken till en början
erinrades om att kravet å läkarundersökning såsom förutsättning för minderårigs
anställande å fartyg i »sjöfart till havs» — vartill syntes kunna hänföras
östersjö-, nordsjö- och oceanfart — redan vore för vårt lands vidkommande
till väsentlig del tillgodosett. Därefter anförde reservanten, att han,
oavsett huruvida tillräckligt vägande skäl kunde anses föreligga för biträdande
av konventionsförslaget, i anslutning till kommerskollegii nyss återgivna
uttalande och i övrigt på skäl, för vilka jag redan i det föregående
redogjort, ansett, att utskottet bort förklara sig ej kunna för det dåvarande
tillstyrka konventionens ratificering.
Såsom redan nämnts, godkände andra kammaren utskottets förslag, under
det att första kammaren ansåg sig icke kunna för det dåvarande tillstyrka
konventionens ratificering.
I anledning av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj:t åt kommerskollegium
att efter samråd med socialstyrelsen och medicinalstyrelsen verkställa
utredning rörande de kostnader jämte sättet för deras gäldande, vilka
skulle bliva en följd av Sveriges anslutning till ifrågavarande konventionsförslag,
ävensom inkomma med förslag till av anslutningen föranledda åtgärder.
Till fullföljande av detta uppdrag har kommerskollegium den 17
Andra lagutskottets
utlåtande
nr 14.
Ärendets
behandling
i kamrarna.
Avgivna
yttranden.
Sveriges
redareföreniug.
Sveriges
fartygsbefäls
förening.
P. M. från
kommerskollegii
fartygsinspektionsbyrå.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 7.
november 1924 inkommit med utlåtande i frågan samt därvid överlämnat en
å kollegii fartygsinspektionsbyrå upprättad P. M. Vid utlåtandet hava tilllika
fogats yttranden från bland andra Sveriges redareförening och Sveriges
fartygsbefälsförening.
Sveriges redareförening anförde i sitt yttrande, att, sedan de nyss återgivna
stadgandena om läkarundersökning tillkommit och förevarande spörsmål
sålunda för kort tid sedan varit föremål för myndigheternas och sakkunniges
övervägande, tillräcklig orsak icke förefunnes att i den i konventionsförslaget
angivna riktningen utvidga gällande lagstiftning. Enligt föreningens mening
borde alltså anslutning från Sveriges sida till konventionen icke äga rum.
Det faktiska förhållandet, att de vid arbetsorganisationens konferens i Genua
år 1920 och vid Genévekonferensen år 1921 antagna konventionerna endast
i ringa omfattning ratificerats av de olika staterna, syntes vara ägnat att
styrka föreningen i dess uppfattning i detta hänseende.
Sveriges fartygsbefälsförening har förklarat sig icke hava något särskilt att
anföra beträffande konventionsförslaget. I vissa formella hänseenden har
föreningen dock gjort erinringar, som emellertid i detta sammanhang torde
kunna förbigås.
För egen del har kommerskollegium till en början angående kostnaden
för den läkarundersökning, som enligt konventionen skulle fordras, och för
utfärdande av intyg över sådan undersökning — vilket vore den enda kostnad,
som kunde föranledas av konventionens antagande — åberopat berörda
på kollegii fartygsinspektionsbyrå upprättade P. M., i vilken, efter erinran
om de redan gällande bestämmelserna angående läkarundersökning av sjömän,
anförts, att en anslutning till konventionen skulle beteckna en viss skärpning
i dessa regler, dock icke ifråga om sjömän å fartyg på resa från Sverige till
ort norr om Bergen eller söder om Brest.
I promemorian har vidare yttrats:
»Den år 1911 (av socialstyrelsen rörande sjöfolkets arbetsförhållanden)
verkställda utredningen omfattade bland andra 1,118 av skeppslistans 1,245
registrerade ångare samt 1,143 av skeppslistans 1,570 registrerade seglare.
Bemanningen i de 1,118 ångarna utgjorde 16,002 samt i de 1,143 seglarna
5,202 personer.
Av de undersökta fartygen voro 618 ångare och 820 seglare sjögående,
i. e. nyttjade i Ostersjö- och vidsträcktare fart.
Bemanningen i dessa sjögående ångare utgjorde 10.776 och i de sjögående
seglarna 4,441 personer.
Då nu de fartyg, som, ehuru registrerade, icke medtagits i undersökningen,
så gott som uteslutande tillhöra de storlekskategorier, vilka sysselsättas
huvudsakligen eller uteslutande i kust- och inre fart, torde man vara berättigad
utgå från att ovan för sjögående fartyg angivna bemanningssiffror
tämligen noga angiva hela bemanningen i dåvarande sjögående flottan.
Som, enligt utredningen, antalet i konventionens bemärkelse minderåriga
utgjorde 6''8 % av ångarnas och 15''5 % av seglarnas personal och minderårigheten
synes vara ungefär lika företrädd i sjögående som i övriga registrerade
fartyg, skulle år 1911 omkring 732 av ångarnas samt omkring 688
av seglarnas manskap bestå av personer under 18 års ålder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 7. 7
År 1911 utgjorde den totala bemanningen i registrerade fartyg 21,638 och
år 1922 21,892 personer inklusive kvinnor.
Nämnvärd ökning av personalen liar således intill denna tid icke inträtt,
vilket heller icke torde vara fallet för tiden efter 1922 års slut. Ej heller
torde någon ökning av minderårigheten kunna påvisas.
Man synes därför vara berättigad utgå från, att antalet minderåriga i den
sjögående flottan för närvarande uppgår till omkring högst 1,500 personer.
Den årliga totalkostnaden för läkarbesiktning av dessa 1,500 man skulle,
enligt i läkarintygsförordningen angivna grunder, belöpa sig till omkring
7,500 kronor; och då beträffande dessa besiktningar samma skäl för kostnadsrepartisering
kunna andragas som beträffande dem, för vilka statsbidrag
redan nu utgår, synes statsverkets årliga vitgift för ifrågavarande ändamål
komma att uppgå till omkring 5,250 kronor. Å andra sidan torde det nu
utgående bidraget komma att minskas med ett belopp, motsvarande bidraget
till besiktigande enligt § 13 mönstringsförordningen, i den mån det rör sig
om inskrivning av minderåriga.»
I anslutning till denna promemoria har kommerskollegium anfört, att
de läkarintyg, varom såsom följd av konventionens antagande bleve fråga,
syntes vara i huvudsak närmast likartade med dem, som avsåges i de förenämnda
författningsbestämmelserna. Jämlikt dessa lämnades av statsmedel
ersättning för viss del av utgiften för föreskrivna läkarintyg. Det syntes
följaktligen kommerskollegium, att även i förevarande fall kostnaden för
läkarintygen borde delvis bestridas av statsverket. Kollegium har också anslutit
sig till den i promemorian gjorda uppskattningen och anfört, att om
grunderna för statsbidrags utgående skulle bliva desamma, som gällde enligt
förordningen den 31 december 1917 (nr 932) angående läkarintyg för sjöfolk
i dess lydelse jämlikt kungörelse den 30 december 1922 (nr 631), kostnaderna
för statsverket kunde beräknas till omkring 5,000 kronor för år.
Angående åtgärder i övrigt som följd av konventionens antagande har
kommerskollegium slutligen anfört: En anslutning till konventionsförslaget
ansåge kollegium icke erfordra lagstiftning av civillags natur. De föreskrifter,
som motiverades av en dylik anslutning, syntes kollegium böra sammanföras
med bestämmelserna i förenämnda förordning den 30 december 1922
(nr 630) angående vissa villkor beträffande hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet
för vinnande av anställning å fartyg i viss fart. Därvid borde beaktas
bestämmelserna i §§ 1—4 i konventionsförslaget, varjämte viss straffbestämmelse
syntes böra tillkomma. Den fart, varå förslagets bestämmelser skulle
tillämpas, syntes kollegium böra fastställas till annan fart utanför svenskt
territorium än i Öresund eller å Kristianiafjorden intill Laurvig. Vidare
syntes bemyndigande böra lämnas kommerskollegium att medgiva sådant
undantag, varom stadgades i § 4 i konventionen. Av de bestämmelser, som
sålunda torde böra utfärdas, föranleddes vissa ändringar i nyssnämnda förordning
angående läkarintyg för sjöfolk samt slutligen ändringar i påteckningen
å vissa av de vid samma förordning fogade formulären till läkarintyg.
Enligt min mening är det i hög grad önskvärt, att gällande skyddslagstiftning
för sjöfolk kompletteras i den riktning, som konventionsförslaget
Kommers
kollegium.
Departements
chefen.
8
Kungl. Majds proposition nr 7.
avser. Hinder mot en sådan komplettering synas mig icke föreligga. Av
den numera verkställda ytterligare utredningen rörande verkningarna av ett
biträdande för Sveriges del av ifrågavarande konventionsförslag, för vilken
utredning nu redogjorts, lärer nämligen framgå, att några olägenheter av
betydelse icke skulle bliva förenade med en sådan åtgärd. De av Sveriges
redareförening anförda, i det föregående återgivna skälen mot förslaget torde
icke böra tillmätas avgörande betydelse, detta på grund av de starka sociala
hänsyn, som tala för anslutning till konventionen och vilka särskilt kommit
till uttryck i andra lagutskottets utlåtande i frågan år 1923.
I anledning av vad redareföreningen anfört om att endast få stater skulle
hava anslutit sig till de vid Genévekonferensen antagna konventionsförslagen
må nämnas, att förevarande konvention hittills ratificerats av följande stater,
nämligen Estland, Indien, Italien, Japan, Lettland, Polen, Rumänien och
Spanien. Därjämte har ratifikation gillats av parlamentet; i England. Förslag
om ratifikation har vidare förelagts vederbörande folkrepresentationer i
Bulgarien, Chile, Cuba, Holland, Tyskland och Ungern. Tillika bör märkas,
att oberoende av konventionen lagstiftning av samma innebörd som denna
gäller i Danmark och Finland.
Den fart, varå konventionsförslagets bestämmelser skola bliva tillämpliga,
synes mig i sak kunna begränsas på sätt kommerskollegium föreslagit, d. v. s.
till annan fart utanför svenskt territorium än i Öresund eller å Kristianiafjorden
intill Laurvig.
För anslutning till konventionen förutsättes dels ordnande av frågan om
sättet för bestridande av kostnaderna för den utvidgade läkarundersökning,
som följer av sådan anslutning, dels i övrigt tillägg till och jämkningar i
vissa gällande författningar. Beträffande kostnadsfrågan har förslag förut i
dag framställts av chefen för handelsdepartementet — i Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, tionde huvudtiteln, punkt 31 (sid. 68) — och tillåter jag mig
att därutinnan hänvisa till vad av honom anförts. Här må blott framhållas,
att kostnaden för statsverket i händelse av bifall till det av chefen för
handelsdepartementet framlagda förslaget icke kan anses vara av den storlek,
att den kan vålla betänkligheter i fråga om konventionsbestämmelsernas
genomförande, därest en sådan åtgärd eljest anses önskvärd.
Yad angår i övrigt erforderliga åtgärder för konventionsförslagets tilllämpning
i Sverige delar jag den av kommerskollegium uttalade uppfattningen,
att i sådant hänseende civillagstiftning icke är behövlig utan att
åtgärderna kunna vidtagas i administrativ ordning. Det enda avseende, i
vilket riksdagens medverkan erfordras för konventionsbestämmelsernas genomförande,
lärer alltså vara den nyss berörda kostnadsfrågan.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts anser jag mig böra tillstyrka
Sveriges anslutning till det nu behandlade konventionsförslaget. Då i anledning
av de skiljaktiga besluten av riksdagens kamrar vid den föregående
behandlingen av ärendet något riksdagens yttrande icke kom att avgivas,
torde, särskilt med hänsyn till att första kammaren endast yttrade sig i
Kungl. Maj:ts proposition nr 7. 9
frågan i dess dåvarande läge, riksdagens yttrande ånyo böra inhämtas rörande
förslaget. Jag får därför hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående det vid den internationella
arbetsorganisationens konferens i Geneve år 1921 antagna
förslaget till konvention angående obligatorisk läkarundersökning
av barn och unga personer, som användas till arbete ombord å
fartyg.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar, att
proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Herman Hultlcrantz.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 7 käft. (Nr 7.)
2115 24 2
10
Kungl. Majds proposition nr 7.
Bilaga.
Förslag till konvention angående obligatorisk läkarundersökning av barn
och unga personer, som användas till arbete ombord å fartyg.
Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 25 oktober 1921 till sitt tredje sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående obligatorisk läkarbesiktning
av barn och unga personer, använda till arbete ombord å fartyg, vilken fråga
innefattas i åttonde punkten på dagordningen för sammanträdet,
ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,
antager efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella''
arbetsorganisationens medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII
av fördraget i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen
. §!•
Med »fartyg» skall vid tillämpningen av denna konvention förstås varje i
allmän eller enskild ägo varande båt, fartyg eller skepp, av vad slag som
helst, vilket nyttjas i sjöfart till havs, krigsfartyg likväl undantagna.
§ 2.
Till arbete å andra fartyg än sådana, varå endast sysselsättas medlemmar
av samma familj, må barn eller unga personer under aderton år användas
allenast efter företeende av läkarintyg, som utvisar lämplighet för dylikt
arbete. Sådant intyg skall vara utfärdat av en av vederbörande myndighet
godkänd läkare.
§ 3.
Fortsatt användande till sjöss av sådana barn och unga personer medgives
endast under förutsättning av förnyad läkarbesiktning, verkställd inom
en tidrymd av högst ett år, samt företeende efter varje läkarbesiktning av
läkarintyg om lämplighet för arbetet. Utlöper tiden för läkarintygs giltighet
under loppet av en resa, skall likväl dess giltighet fortfara till resans slut.
§4-
I nödfall äger vederbörande myndighet medgiva yngling under aderton
år att embarkera, oaktat han icke undergått undersökning, som föreskrives
i §§ 2 och 3, detta dock allenast under villkor att dylik undersökning verkställes
i den första hamn, fartyget därefter angör.
§ 5.
De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.
§ 6-
Denna konvention träder i kraft, så snart ratifikationerna för två medlemmar
av internationella arbetsorganisationen inregistrerats av generalsekreteraren.
11
Kimgl. Maj:ts proposition nr 1.
Den iir bindande allenast för de medlemmar, vilkas ratifikationer inregistrerats
bos sekretariatet.
Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem den dag, då
dess ratifikation inregistrerats lios sekretariatet.
§ 7.
Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.
§ 8.
Under förbehåll med hänsyn till bestämmelserna i § 6 förbinder sig varje
medlem, som ratificerar denna konvention, att tillämpa bestämmelserna i
§§ 1, 2, 3 och 4 senast den 1 januari 1924 samt att vidtaga erforderliga åtgärder
för att göra dem effektiva.
§9.
Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att, i enlighet med bestämmelserna i § 421
av fördraget i Versailles och motsvarande paragrafer av de övriga fredsfördragen,
tillämpa denna konvention på sina kolonier, besittningar och protektorat.
§ 1°.
Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan 10 år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen törst trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare för
inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år, efter det den
inregistrerats hos sekretariatet.
§ 11-
Internationella arbetsbyråns styrelse åligger att minst en gång vart tionde
år förelägga generalkonferensen en redogörelse för denna konventions tilllämpning
och taga i övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens
dagordning upptaga frågan om konventionens revision eller modifierande.
§ 12.
De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.