Kungl. Maj:ts proposition Nr 67

1

Nr 67.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 8 mom. 3 i förordningen den 6 augusti
189å (nr 61) angående mantalsskrivning; given Stockholms slott
den 20 februari 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 mom.
3 i förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning.

GUSTAF.

Ernst W ig forss.

%

Bihang till riksdagens protokoll 7925 1 samt. Öl hdft. (iVr 67 )

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 67.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse ar § 8 mom. 3 i förordningen den 6
augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning.

Härigenom förordnas, att § 8 mom. 3 i förordningen den 6 augusti 1894
angående mantalsskrivning skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 8.

Mom. 3. Av de i nästföregående års mantalslängd upptagna personer må,
utom den, som avlidit, och den, som bosatt sig å utländsk ort, på sätt i § 1
sägs, icke någon annan vid mantalsskrivningen utelämnas än den, som under
årets lopp, efter att hava uttagit flyttningsbetyg, till annat distrikt avflyttat
eller beträffande vilken vid förrättningen styrkes, att han för det kommande
året, enligt de i fråga om behörig mantalsskrivningsort här ovan bestämda
grunder, bör vara mantalsskriven inom annat distrikt; dock att den, som
vid nästföregående års mantalsskrivning saknat stadigt hemvist och till följd
därav jämlikt § 8 mom. 1 sista stycket då blivit efteråt i längden särskilt
upptagen, skall vid årets mantalsskrivning utelämnas, för den händelse upplysning
om vistelseorten fortfarande saknas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1925.

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 67.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 februari 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

T.f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter
gemensam beredning med cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen
:

»Huvudregeln i fråga om mantalsskrivning är enligt förordningen den
6 augusti 1894 (nr 61), att envar skall mantalsskrivas, där han är bosatt.
Enligt § 8 mom. 3 må av de i nästföregående års mantalslängd upptagna
personerna, förutom den som avlidit och den som bosatt sig å utländsk ort,
vid följande års mantalsskrivning icke någon annan utelämnas än den, som
under årets lopp, efter att hava uttagit flyttningsbetyg, avflyttat till annat
distrikt eller vid förrättningen styrker, att han för det kommande
året bör vara mantalsskriven inom annat distrikt. Dock må jämväl den,
som begivit sig till annan ort utan att hava uttagit flyttningsbetyg, under
viss förutsättning uteslutas vid mantalsskrivningen, om vistelseorten är
okänd. Detta kunde enligt stadgandets ursprungliga lydelse ske, så snart
anledning icke förefanns, att bortovaron endast var tillfällig. Sådant
stadgandet numera lyder enligt förordningen den 27 oktober 1911 (nr 109),
jämfört med § 10 mom. 2 i förordningen den 3 december 1915 (nr 476) angående
kyrkoböckers förande, skall den, vilkens vistelseort är okänd, utelämnas
först om under tiden mellan tre på varandra följande mantalsskrivningar
upplysning om hans vistelseort ej vunnits, samtidigt varmed
han tillika överföres från församlingsboken till boken över obefintliga.
Vid de mellanliggande mantalsskrivningarna kunna sålunda i mantalslängden
förekomma personer, om vilka man icke vet, var de vistas, men
vilka det oaktat betraktas såsom mantalsskrivna i den kommun, där de en
gång blivit mantalsskrivna. Om dessa personer stadgas endast, att de
skola särskilt upptagas efteråt i längden, på sätt formuläret till mantalslängd
utvisar (§ 8 mom. 1 sista stycket1). Den år 1911 vidtagna ändringen
är tillkommen efter förslag av 1910 års kyrkobokföringskommitterade i
syfte att bringa mantalsskrivningsförordningen på denna punkt i överensstämmelse
med stadgandet i kyrkobokföringsförordningen om persons
överförande från församlingsboken till boken över obefintliga, varigenom
den mantalsskrivna folkmängden skulle komma att så vitt möjligt sammanfalla
med den kyrkobokförda.

Beträffande mantalsskrivning i Stockholm och Göteborg äro särskilda

Senaste lydelse sv. f. 1919: 452.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 67.

bestämmelser meddelade i förordningarna den 28 maj 1897 (nr 54) respektive
den 17 november 1905 (nr 64). För Göteborgs vidkommande råder
emellertid i nu förevarande avseende icke någon saklig olikhet i förhållande
till den allmänna mantalsskrivningsförordningen, på sätt framgår av
''§ 8 mom. 8 1 i 1905 års förordning, jämförd med ingressen till samma paragraf
och § 9 mom. 21. Däremot föreligger en sådan skiljaktighet mellan
den allmänna mantalsskrivningsförordningen och motsvarande förordning
för Stockholm på det sätt, att personer, som blivit mantalsskrivna i
Stockholm men därifrån avflyttat utan att deras vistelseort är känd, väl
skola kvarstå i en i''Stockholm särskilt förd mantalsbok — vilken bok närmast
utgör en motsvarighet till den å andra orter förda församlingsboken
— och därifrån överföras till boken över obefintliga först under förutsättning,
att upplysning om vistelseorten ej vunnits vid tre på varandra följande
mantalsskrivningar eller under den mellanliggande tiden, medan
de däremot icke vidare skola upptagas i mantalslängden. Bestämmelser
härom innehållas i § 3 mom. 1 och 4 samt § 10 mom. 7 2 i 1897 års förordning''.

Under det att sålunda personer, vilkas vistelseort är okänd, enligt den
allmänna mantalsskrivningsförordningen och förordningen angående mantalsskrivning
i Göteborg kvarskrivas under två års tid, låt vara efteråt i
mantalslängden, bliva motsvarande personer icke i Stockholm kvarskrivna
i längden. I fall, som kommit under kammarrättens prövning, har uppförande
efteråt i mantalslängden ansetts innebära mantalsskrivning, varemot
upptagande enbart i mantalsboken, d. v. s. utan uppförande jämväl
i mantalslängden, ansetts icke utgöra mantalsskrivning.

Enligt lagen om fattigvården den 14 juni 1918 (nr 422), 50 §, äger fattigvårdssamhälle,
som enligt 1 § samma lag lämnat vård åt någon, vilken
har hemortsrätt inom annat samhälle, att med vissa undantag erhålla ersättning
för fattigvården av det senare samhället. Hemortsrätt har enligt
45 § samma lag svensk medborgare i regel i det fattigvårdssamhälle,
inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att hava under det år,
som mantalsskrivningen avser, kommit i åtnjutande av fattigvård, som enligt
därom i 49 § meddelade bestämmelser utövar inverkan på förvärv
av hemortsrätt.

Då hemortsrätten genom 1918 års fattigvårdslag således gjorts beroende
av den faktiska och icke såsom enligt 1871 års fattigvårdsförordning av
den rättsliga — mantalsskrivningsorten, får den i det föregående anförda
skiljaktigheten mellan den allmänna mantalsskrivningsförordningen och
motsvarande förordning för Stockholm särskild betydelse för fråga om
ersättningsskyldighet kommunerna emellan för meddelad fattigvård. Detta
förhållande belyses av följande exempel. A får år 1924 fattigvård. Han
var för år 1921 mantalsskriven i Stockholm, men har för åren 1922
och 1923 endast upptagits i mantalsboken. Om han icke för åren
1922 och 1923 mantalsskrivits i annan kommun än Stockholm, bär

1 Senaste lydelse sv. t. 1909: 132.

2 » » » » 1915:475.

Kungl. Maj:ta proposition Nr 67. •>

lian år 1924 hemortsrätt i Stockholm på grund av 1921 ars mantalsskrivning,
såvida han icke sistnämnda år åtnjutit fattigvård enligt 1 ^
fattigvårdslagen. Så har emellertid varit fallet, i följd varav han av
1924 äger hemortsrätt icke i Stockholm på grund av 1921 ars mantalsskrivning
därstädes utan i den kommun, till exempel Södertälje, dar lian
för år 1920 var mantalsskriven. Om åter A för år 1921 varit manta sskriven
i Södertälje och för åren 1922 och 1923 kvavskrivits därstädes
samt för sistnämnda båda år icke mantalsskrivits i annan kommun an
Södertälje, äger han år 1924 hemortsrätt i Södertälje på grund av 1923
års kvarskrivning. Den omständigheten, att han tilläventyrs under år
1921 åtnjutit fattigvård, saknar här betydelse.

I skrivelse till riksdagens justitieombudsman den 31 maj 1923 har ombudsmannen
hos Södertälje fångvårdsstyrelse — under förmenande att
den sålunda rådande skiljaktigheten mellan den allmänna mantalssknvningsförordningen
och förordningen angående mantalsskrivning i Stockholm
på ett obehörigt sätt gynnade nämnda stad i förhållande till rikets övriga
kommuner, när fråga vore om ersättning för meddelad fattigvård
hemställt, att riksdagens justitieombudsman ville taga omförmälda fråga
under övervägande samt vidtaga de åtgärder, som därav kunde föranledas.
Sedan justitieombudsmannen införskaffat utlåtanden i ärendet av Stockholms
stads fattigvårds- och mantalsnämnd samt ombudsmannen i Södertälje
inkommit med påminnelser, har ärendet med skrivelse den 23 oktober
1923 av justitieombudsmannen överlämnats till chefen för socialdepartementet
under hemställan, att ombudsmannens i Södertälje framställning
måtte vinna det beaktande, vartill statsrådet funne handlingarnas innehåll
föranleda. Till följd av remiss hava utlåtanden i ärendet sedermera
avgivits av överståthållarämbetet den 24 december 1923 och av kammarrätten
den 25 januari 1924. Ärendet har därefter för vidare handläggning
överlämnats till finansdepartementet.

Stockholms stads fattigvårdsnämnd åberopar ett av nämndens ombudsman
i ärendet avgivet utlåtande, i vilket denne förmenar, att förevarande
fråga saknade större praktisk betydelse, samt framhåller, hurusom
Stockholm i andra hänseenden intoge en mera ogynnsam ställning
än rikets övriga kommuner, när det gällde att erhålla ersättning för
lämnad fattigvård.

M ant al snämnden i Stockholm anser det uppenbart, att den anmärkta
olikheten i bestämmelserna i allmänna mantalsskrivningsförordningen
och motsvarande förordning för Stockholm innebär en oegentlighet och att
åtgärder böra vidtagas för att bringa stadgandena i överensstämmelse med
varandra. Nämnden anser sig emellertid icke kunna göra annat uttalande
i fråga om huru detta lämpligen bör ske, än att den för Stockholm
i förevarande hänseende gällande bestämmelsen därstädes visat
sig ändamålsenlig, så till vida att antalet dubbeltaxeringar minskats.

överståthållarämbetet åberopar mantalsnämndens yttrande samt förkla -

tf

Kungl. Maj:ts proposition Nr 67.

rar sig anse den lämpligaste lösningen vara, att de för Stockholm utfärdade
stadgandena bliva gällande för riket i dess helhet. Huvudvikten
ligger emellertid enligt överståthållarämbetets mening därpå, att nödiga
garantier erhållas för att mantalsskrivningarna så anordnas, att samtliga
personer bliva å vederbörlig ort mantalsskrivna.

Kammarrätten finner, med hänsyn till den verkan i hemortsrättsavseende,
som den påtalade bristande överensstämmelsen mellan ifrågavarande
båda mantalsskrivningsförordningar kan medföra, kravet på eu
ändring härutinnan befogat. Kammarrätten ifrågasätter eu sådan ändring
av § 8 mom. 3 i den allmänna mantalsskrivningsförordningen, att
momentet erhåller den lydelse, det hade före 1911 års ändring. Samtidigt
anför emellertid kammarrätten, att måhända ur andra synpunkter vägande
invändningar kunna göras mot en sådan ändring. Härutinnan framhåller
kammarrätten huvudsakligen följande. Syftet med 1911 års ändring
har tydligen varit att i nu förevarande avseende vinna överensstämmelse
mellan mantalsskrivningsförordningen och förordningen angående kyrkoböckers
förande. I vad mån en sådan överensstämmelse är av betydelse
ställer sig svårt för kammarrätten att avgöra. Den gällande lydelsen av
§ 8 mom. 3 mantalsskrivningsförordningen kan emellertid antagas hava
betydelse jämväl ur andra synpunkter än önskvärdheten av överensstämmelse
i denna del mellan nyssnämnda båda förordningar. Det har sålunda
uttalats (se proposition 1909 : 96), att det är av intresse, att mantalslängden
är sådan, att den bereder möjlighet för upprättandet av eu
riktig röstlängd. Kammarrätten erinrar vidare om exempelvis mantalslängdens
egenskap att utgöra grund för ej mindre de listor över inskrivningsskyldiga
värnpliktiga, vilka det enligt § 12 mom. 1 i värnpliktslagen
den 17 september 1914 åligger vederbörande mantalsskriv
ningsförrättare att upprätta, än även den förteckning, som det enligt
14 § lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 åligger mantalsskrivningsförrättaren
att uppgöra. Kvarskrivningen lärer dock även
vara förenad med vissa olägenheter, i det att det säkerligen ej sällan inträffar,
att en kvarskriven person, som i verkligheten är bosatt å annan
ort, blir föremål för beskattning å såväl den ort, där han kvarskrivits.
som den ort, där han på grund av bosättning blivit eller bort bliva man
talsskriven. Det synes härjämte böra beaktas, att, därest skäl anses föreligga
för personers kvarskrivning under två år enligt mantalsskrivningsförordningen,
samma skäl lära gälla för deras kvarskrivning i Stockholm.

I detta sammanhang torde böra erinras om en vid 1924 års riksdag inom
andra kammaren väckt motion (nr 272), däri hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i 45 § lagen om fattigvården, att mantalsskrivning
av person, som inom kommunen saknade bostad eller eljest vore obefintlig,
måtte frånltännas inverkan vid bestämmandet av hemortsrätten. Denna
motion riktade sig egentligen enligt sin motivering mot den faktiska mantalsskrivningen
såsom grund för hemortsrättsförvärv. Andra lagutskottet
erinrade i utlåtande nr 4 om att de i motionen behandlade förhål -

7

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 67.

landena på grund av ombudsmannens i Södertälje iörenämnda framställning
vore löremål för Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet ansåg, att, i
händelse denna framställning vunne beaktande, de olägenheter, som i
motionen påtalats, komme att bliva avhjälpta. Då enligt utskottets mening
riksdagen icke borde genom uttalande i ämnet iöregripa den pågående
utredningen, hemställde utskottet, att motionen icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda, vilket ock blev riksdagens beslut.

Lika med flertalet av de hörda myndigheterna anser även jag, att de för DepartementsStocivuoim
och riset i övrigt sinsemellan olika bestämmelserna om man- che^entalsskrivning
av till vistelseort okända personer snarast möjligt böra
bringas i överensstämmelse med varandra. För undanröjande av den påtalade
skiljaktigheten erbjuda sig olika utvägar. Ur iattigvårdssynpunkt
torde det sakna betydelse, vilken väg väljes. Avgörande härför
torde böra bliva vad som ur allmän mantalsskrivningssynpunkt kan anses
vara det lämpligaste.

Mantalsskrivning i viss kommun medför rättsverkningar — förutom i
fattigvårdshänseende — i åtskilliga andra hänseenden, såsom i fråga om
rösträtt vid politiska val och i kommunala angelägenheter, beträffande
taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, skyldighet att erlägga avgifter
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, forum i tvistemål, m. m.
Bestämmelserna rörande mantalsskrivning åsyfta, att envar inom riket sig
uppehållande person, som icke allenast tillfälligtvis vistas härstädes eller
som av annan anledning icke faller under bestämmelserna. rörande mantalsskrivning,
skall vara mantalsskriven inom viss kommun, och att samtidig
mantalsskrivning inom flera kommuner icke må äga rum. Stadgandena
om att till vistelseorten okända personer skola under viss tid
upptagas i mantalslängden liksom motsvarande bestämmelser inom
kyrkobokföringen avse att säkerställa, att icke någon må obehörigen utelämnas
vare sig vid mantals- eller kyrkoskrivningen. Det är en allmänt
känd sak, att vissa personer avsiktligen söka hålla myndigheterna i okunnighet
om sin vistelseort enbart för att komma ifrån dem åvilande medborgerliga
skyldigheter. Väl kan det inträffa, att sådan från sin förra
vistelseort försvunnen person, som underlåtit giva sin nya vistelseort tillkänna
för myndigheterna i nämnda ort, blir mantalsskriven såväl därstädes
som i den ort, där han i verkligheten uppehåller sig, men oftare
torde komma att hända, att personen i fråga skulle undgå mantalsskrivning,
därest stadgande icke funnes om hans kvarstående under viss tid i
mantalslängden i den förra orten. Detta gäller i synnerhet landsbygden,
där myndigheterna icke hava samma möjligheter att erhålla kännedom
om befolkningen som i städerna, men även i dessa torde förhållandena
i viss mån vara enahanda. Ur allmän synpunkt lärer det överhuvudtaget
få anses såsom en större olägenhet, att en person undgår mantalsskrivning,
än att han mantalsskrives å två håll, helst i sistnämnda fall vederbörlig
rättelse kan vinnas, när förhållandet upptäckes och talan därom

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 67.

föres. Ur nu anförda synpunkter finner jag det icke vara lämpligt att
låta bestämmelserna för Stockholm gälla jämväl för riket i övrigt. En
sådan utväg för den föreliggande frågans lösning skulle jämväl föra med
sig ett återupplivande i dess fulla utsträckning av den tidigare olikheten
mellan mantalsskrivning och kyrkobokföring. Men ej heller torde eu överflyttning
å förhållandena i Stockholm av de för riket i övrigt i detta avseende
meddelade bestämmelserna vara att förorda. En kvarskrivning under
två år av till vistelseorten okända personer skulle helt visst i Stockholm
medföra praktiska olägenheter.

Vid vägandet mot varandra, å ena sidan av farhågorna att någon helt
och hållet undgår mantalsskrivning, och å andra sidan av de olägenheter,
som äro förknippade såväl med möjligen inträffande dubbelskrivningar
och därav föranledda dubbeltaxeringar som ock med påföring av skatter
och andra avgifter i fall, då skattskyldig svårligen kan nås av indrivningsåtgärd,
har det synts mig lämpligast att åstadkomma den önskvärda
likformigheten i förevarande avseende på det sätt, att till vistelseorten
okända personer förklaras skola för hela riket kvarskrivas i mantalslängden
under ett år. Löses frågan på detta sätt, lärer eu ändring av
motsvarande innebörd kunna utan olägenhet vidtagas beträffande kyrkobokföringen,
i vad avser en persons överförande från församlingsboken
till boken över obefintliga. Härigenom skulle den en gång uppnådda,
i och för sig fördelaktiga överensstämmelsen mellan mantalsskrivningen
och kyrkobokföringen alltjämt kunna upprätthållas.

I enlighet med de av mig nu angivna synpunkter har jag låtit upprätta
förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 mom. 3 i förordningen den
6 augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning. Vid förslagets utarbetande
har jämväl i övrigt någon jämkning i lagrummets nuvarande avfattning
ägt rum. Förslaget torde böra underställas riksdagens prövning.
Erforderliga ändringar i övriga av mig berörda författningar lära däremot
icke kräva riksdagens medverkan.

Bifalles föreliggande författningsförslag av riksdagen, bör hinder icke
möta att eventuellt i en författning sammanföra den sålunda föreslagna
ändringen med vissa ifrågasatta jämkningar i den allmänna mantalsskrivningsförordningen
av beskaffenhet att kunna vidtagas i administrativ
ordning.»

Föredraganden uppläser härefter berörda författningsförslag samt hemställer,
att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga
samma förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att proposition av den lydelse, bil. !itt.
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Olga Gjörloff.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.