Kungl. Maj:ta proposition nr 41.
1
Nr 41.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för förste postiljonen E. G. Samuelsson m. fl.
från skyldighet att gälda vissa skadestånds- och ersättningsbelopp;
given Stockholms slott den 6 februari
1925.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Viktor Larsson.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 februari 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Departementschefen, statsrådet Larsson anför:
bo)
Med skrivelse den 9 december 1924 har generalpoststyrelsen överlämnat
en framställning från förste postiljonen Ernst Gustaf Samuelsson om befrielse
från skyldighet att gälda vissa skadeståndsbelopp om tillhopa 362 kronor
84 öre, som han jämlikt Stockholms rådhusrätts utslag den 26 juni 1919 förpliktats
utgiva.
Generalpoststyrelsen lämnar i ämnet följande redogörelse:
Samuelsson hade i egenskap av postchaufför vid fullgörandet den 13 mars
1919 av posttransporttur till postkontoret Stockholm 6 (Odengatan) framfört
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 35 höft. (Nr 41.) 210 25
Ansökning
av förste
''postiljonen
E O. Samuels
son.
Genoral
poststyrelscn.
2
Statskontoret.
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
en postverket tillhörig automobil och därvid svängt automobilen ut över det
å Odengatan framdragna spårvägsnätet med påföljd, att automobilen påkörts
av en strax bakom kommande spårvagn, varvid skada uppstått å såväl
automobilen som spårvagnen. Sedan med anledning därav allmänne åklagaren
vid Stockholms rådhusrätt yrkat ansvar å Samuelsson, hade denne
dömts att bota 50 kronor samt förpliktats a{t i skadestånd utgiva till postverket
260 kronor och till aktiebolaget Stockholms spårvägar 102 kronor 84
öve, ävensom att ersätta postverket och bolaget de belopp, de kunde visa
sig hava utgivit till lösen av rättens protokoll i målet. Samuelsson hade
dessutom ålagts att gälda vittnesersättningar med tillhopa 15 kronor. .
Sedan aktiebolaget Stockholms spårvägar hos generalpoststyrelsen anhållit
att från postverket utfå det belopp, tillhopa 102 kronor 84 öre, som tilldömts
bolaget, hade generalpoststyrelsen utanordna! detta belopp samt uppdragit
åt styrelsens ombudsman att hos Samuelsson indriva postverkets fordran.
Hos Samuelsson hade emellertid ännu icke uttagits vare sig förenämnda av
generalpoststyrelsen förskotterade belopp eller det skadestånd av 260 kronor
jämte protokollslösen 3 kronor, som han förpliktats utgiva till postverket.
Han häftade sålunda i skuld till postverket med tillhopa 365 kronor 84 öre.
Styrelsen meddelar härefter, att Samuelsson åtnjöte en årlig avlöning av
3,486 kronor jämte dyrtidstillägg, samt framhåller, att ett uttagande av det
Samuelsson ådömda skadeståndet givetvis skulle ha eu menlig inverkan på
hans ekonomi.
Vidare anför styrelsen:
Posttransporterna inom huvudstaden, vilka stode i sammanhang med ankommande
och avgående tåg, och på vilkas utförande inom fastställd tid
postens rättida befordran och utdelande berodde, måste givetvis ske med
stor skyndsamhet. Hå dessa transporter i regel måste utföras på stadens
mest trafikerade gator, vore det tydligt, att, därest chaufförens uppmärksamhet
för något ögonblick avleddes eller slappades, en olyckshändelse såsom
den ifrågavarande lätt kunde inträffa. I förevarande fall hade ock förefunnits
en viss svårighet för chauffören att säkert kunna beräkna den fart,
med vilken en bakifrån kommande spårvagn framförts.
Styrelsen påpekar vidare, att Samuelsson, som alltsedan år 1913 tjänstgjort
såsom postchaufför, såväl före som efter det-omhandlade missödet fullgjort
sina åligganden med punktlighet och noggranhet och för sitt arbete i postverket
befunnits förtjäna gott vitsord.
Under åberopande av att riksdagen tidigare medgivit befrielse från skadeståndsskyldighet
i ett flertal liknande fall har generalpoststyrelsen dels tillstyrkt
Samuelssons hemställan att av nåd befrias från skyldighet att till
postverket inbetala det skadestånd, han förpliktats utgiva till postverket och
till aktiebolaget Stockholms spårvägar, tillhopa 362 kronor 84 öre, dels och
hemställt om bemyndigande att ur räkenskaperna avföra detta belopp.
Statskontoret har i utlåtande den 22 december 1924 förklarat sig icke
hava något att erinra mot bifall till framställningen.
Med hänsyn till Samuelssons jämförelsevis knappa ekonomiska förhållanden
och i betraktande av de goda vitsord han erhållit beträffande sin tjänstgöring
vid postverket anser jag mig böra tillstyrka hans framställning att
bliva befriad från skyldigheten att gälda förberörda skadeståndsbelopp.
Kungi. May.ts proposition nr 4L 3
Jag hemställer alltså, att Kring! Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förste postiljonen Ernst Gustaf Samuelsson må befrias
från honom åliggande skyldighet att dels gälda det skadeståndsbelopp
om 260 kronor, som han jämlikt Stockholms rådhusrätts
utslag den 26 juni 1919 förpliktats att utgiva till postverket,
dels oclc till postverket återgälda det av verket utbetalade belopp
om 102 kronor 84 öre, som Samuelsson jämlikt samma utslag
ålagts utgiva till aktiebolaget Stockholms spårvägar, samt
att ifrågavarande belopp må ur postverkets räkenskaper avskrivas.
2: o)
Den 29 oktober 1923 inträffade å fjärden utanför Piteå under då rådande Ansökning
snötjocka eu svår sjöolycka, i det att den statens järnvägar tillhöriga, till
slipersfaktoriet å Lövliolmen hörande ångslupen »Lövholmen» under färd j. e. wikfrån
slipersfaktoriet till Bergvikens färjställe tornade emot en vid Storfors lund.
befintlig timmerflotte med sådan fart, att ångslupen med fören rände upp
på flotten, vilket hade till följd, att slupen hastigt fylldes med vatten och
sjönk, varvid sju av de ombordvarande fjorton passagerarna omkommo.
Genom rådstuvurättens i Piteå lagakraftvunna utslag den 10 november
1924 dömdes befälhavaren å ångslupen Johan Edvard Wiklund, såsom vållande
till olyckan ifråga, att undergå fängelse i tre månader, med vilket straff
emellertid jämlikt lagen om villkorlig dom skulle anstå. Härjämte förpliktades
Wiklund att till järnvägsstyrelsen utgiva ersättning för värdeminskning
å .ångslupen, bärgningskostnader m. m. med 13,873 kronor 74 öre, ävensom
att ersätta styrelsen livräntor till efterlevande anhöriga till de vid olyckan
omkomna. Slutligen ålades Wiklund att ersätta ej mindre järnvägsstyrelsen
dess inställelse i målet med 100 kronor samt utgifterna för lösen av rättens
protokoll i målet än även statsverket för de av allmänna medel förskjutna
vittneskostnaderna.
Av de vid olyckan omkomna voro sex anställda såsom arbetare vid slipersfaktoriet.
I enlighet med lagen om försäkring för olycksfall i arbete ha
efterlevande anhöriga till fyra av dessa sex arbetare beviljats livräntor med
tillhopa 5,860 kronor om året.
I en till Kung! Maj:t ställd, av järnvägsstyrelsen med skrivelse den 7
januari 1925 överlämnad skrift har Wiklund anhållit att av nåd bliva befriad
från honom enligt förenämnda utslag åliggande ersättningsskyldighet gentemot
järnvägsstyrelsen. Wiklund framhåller, att han, som vore genom motgångar
nedbruten till kropp och själ, icke såge sig i stånd att någonsin
kunna fullgöra sin ersättningsskyldighet. Wiklund hänvisar vidare till ett
vid skriften fogat intyg av bland andra ordförandena i kommunalnämnden
och fattigvårdsstyrelsen i Norrfjärdens socken rörande hans ekonomiska förhållanden
m. m. Av detta intyg framgår, att Wiklund är ägare till en mindre
jordlägenhet, taxeringsvärderad till 2,600 kronor, men graverad till ett belopp
av 6,000 kronor, samt att hans egendom i övrigt utgöres av en ko samt annan
lösegendom till ett värde av omkring 500 kronor. I intyget meddelas vidare,
att Wiklund under långliga tider varit förföljd av motgångar och att hans
Järnvägs
styrelsen.
Statskontoret.
Departements
chefen.
4 Kungl. Majits proposition nr 41.
hustru, som under åratal vårdats för sinnessjukdom på hospital, icke vore
vid bättre hälsotillstånd än att hon när som helst kunde''återfalla i sjukdomen.
Slutligen framhålla intygsgivarna, att vid ett utkrävande av skadeståndsbeloppet
Wiklund endast hade att till borgenärerna överlämna sitt anspråkslösa
hem och därefter på ålderdomens dagar hemlös söka skaffa sig och sin
familj utkomst, samt att en dylik åtgärd icke skulle medföra minsta garanti
för täckning av skadeståndsbeloppet, utan blott vore ägnad att rubba Wiklunds
möjlighet att draga sig fram.
Landsfiskalen i Piteå norra landsfiskalsdistrikt har i en skrivelse meddelat,
att uppgifterna i omförmälda intyg enligt vad han utrönt voro riktiga, samt
att han därför i allo delade intygsgivarnas uppfattning i saken och för egen
del tillstyrkte Wiklunds hemställan.
Av ett handlingarna i ärendet bilagt prästbevis framgår, att Wiklund är
född den 25 december 1863 och sålunda nu 61 år gammal, att han är gift
och har hos sig kyrkobokförda tre barn, i ålder mellan 16 och 12 år.
I sin förberörda skrivelse den 7 januari 1925 framhåller järnvägsstyrelsen,
att Wiklund, som efter olyckan tillfälligt haft arbete vid slipersfaktoriet med
renhållning, vedhuggning och annat dylikt, icke torde hava möjlighet att
ens till någon del gälda den ersättning, som ålagts honom. Någon utsikt,
att Wiklund framdeles skulle vinna sådan ekonomisk ställning, att han bleve
i stånd att fullgöra sin ersättningsskyldighet, förefunnes enligt styrelsens
mening icke. På grund härav och då den känsla av osäkerhet, som ersättningsskyldighetens
fortbestående givetvis måste medföra för Wiklund, syntes
komma att på honom verka nedtryckande i psykiskt hänseende ansåge
styrelsen det önskvärt, att statens fordran hos Wiklund efterskänktes.
Statskontoret har avgivit utlåtande i ärendet den 22 januari 1925 och därvid
framhållit, att riksdagen i ett flertal liknande fall medgivit efterskänkande
av kronans fordringsanspråk, varvid emellertid eftergiften i några fall under
senare år icke ansetts böra innefatta vederbörande ådömd ersättning för
rättegångskostnader. Då omständigheterna i förevarande ärende på grund av
sökandens jämförelsevis höga ålder, försörjningsplikt och små ekonomiska
omständigheter syntes särskilt ömmande, funne emellertid statskontoret
billigheten tala för att ersättningsskyldigheten i dess helhet efterskänktes.
På grund av Wiklunds svaga ekonomiska ställning samt höga ålder torde
fordringsanspråket mot honom vara praktiskt taget utan värde. Ett fasthållande
därvid måste sålunda anses vara för staten ändamålslöst, medan
skuldbördan skulle för Wiklund kännas synnerligen betungande. Enahanda
skäl, som föranlett 1922 och 1923 års riksdagar att medgiva styrmännen å
ångfärjan »Malmö» S. P. Pihl och T. E. Berggren befrielse från att erlägga
dem till följd av sjöolyckor ådömda skadestånd till avsevärda belopp, synas
alltså föreligga för sådan befrielse jämväl i detta fall. Med hänsyn till
de här föreliggande särskilt ömmande omständigheterna anser jag i likhet
med statskontoret, att befrielsen bör omfatta även järnvägsstyrelsens fordran
för rättegångskostnader.
5
Kung!. Maj:ts proposition nr 41.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förre ångslupsbefälhavaren Johan Edvard Wiklund må
befrias från honom jämlikt Piteå rådstuvurätts utslag den 10
november 1924 åliggande ersättningsskyldighet gentemot järnvägsstyrelsen,
samt
att järnvägsstyrelsens fordran hos Wiklund må ur räkenskaperna
avskrivas.
Till vad departementschefen under punkterna l:o) och
2:o) hemställt, vari statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ut protokollet:
Fredric Hawerman.