Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
1
Nr 34.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i
skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212); given Stockholms
slott den 30 januari 1925.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och
2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).
GUSTAF.
Sven Linders.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 28 höft. (Nr 34.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i
skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).
Härigenom förordnas, att 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i
skogsvårdslagen den 15 juni 1923 skola erhålla följande ändrade lydelse:
2 $.
1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:
1) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i förordningen angående
utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden samt lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden;
2) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län samt inom Kopparbergs
och Gävleborgs län vid storskifte avsatta häradsallmänningar. och
besparingsskogar;
3) städernas skogar;
4) skyddsskogar samt i kungl. brev den 16 juni 1847 och den 27 juli
1860 omförmälda skogar å flygsandsfälten i Hallands län;
5) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar;
6) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika
boställen; samt
7) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari
1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tilllämpning
eller som avses i § 4 av nämnda förordning.
2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 6) eller 7) angives, i samfällighet
med skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det
samfällda skogsområdet i dess helhet.
18 §.
2 mom. Skogar inom Gotlands län och på Öland skola utan förordnande,
varom i 1 mom. sägs, vara underkastade de i 19—21 §§ meddelade bestämmelserna.
23 $.
Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks omläggning
vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller till annat liknande
ändamål och ej heller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större
Kungl. May.ts proposition Nr 34.
3
ytvidd än soni kan anses skäligt, för anordnande medelst röjning eller andra
särskilda åtgärder av betesmark för varaktigt betesbruk eller äng.
Dock erfordras för omläggning, som nu sagts, tillstånd av skogsvårdsstyrelsen:
1)
därest marken ingår i område, angående vilket förordnande enligt 18 §
meddelats, eller den är belägen inom Gotlands län eller på Öland; i vilken
händelse avverkning och omläggning må medgivas allenast om marken
prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse
av angränsande marker; samt
2) därest omläggning av annan skogsmark, än i 1) sägs, till betesmark
eller äng ifrågasättes och å området finnes yngre skog.
Då tillstånd jämlikt denna paragraf lämnas, skall skogsvårdsstyrelsen ock
bestämma tid för fullgörandet av åtgärder, som erfordras för det avsedda
ändamålet.
Vad i 7 § är .stadgat för där avsedda fall skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om ärenden, som omförmälas i denna paragraf.
Denna lag, varigenom upphävas lagen den 13 juni 1908 (nr 44 s. 1) angående
vård av enskildes skogar inom Gotlands län samt kungl. brevet den
31 december 1907 angående tillämpning beträffande viss del av Fårö socken
av lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar, skall träda
i kraft den 1 juli 1925.
Dock skall vid skogsvårdslagens tillämpning å de skogar, som varit underkastade
bestämmelserna i lagen den 13 juni 1908 eller avses i berörda kungl.
brev, iakttagas:
1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,
skall förut gällande lag äga tillämpning; dock att i fråga om förfarandet
för åstadkommande av åtgärder till återväxtens betryggande skogsvårdslagen
skall gälla.
2) Har utsyning skett eller avverkningstillstånd meddelats enligt förut
gällande lag, men avverkningen ej utförts före denna lags ikraftträdande,
må den verkställas därefter, dock ej senare än inom fem år från utsyningen
eller tillståndets meddelande eller den kortare tid, som därvid bestämts.
3) Vad i skogsvårdslagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till
betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 10 § av lagen sägs,
gäller icke, där sådan skaffa uppkommit före denna lags trädande i kraft.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
Historik
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari 1925.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Nothin,
Hansson, Linders, Lårsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
departementschefen statsrådet Linders:
I skrivelse den 31 maj 1923, nr 278, har riksdagen anhållit om utarbetande
och framläggande av förslag till de ändringar i lagen den 13 juni 1908
(nr 44 sid. 1) angående vård av enskildes skogar inom Gotlands län, som
kunde finnas erforderliga i anledning av vissa därom från skogsvårdsstyrelsen
i länet framställda erinringar.
Sedermera har domänstyrelsen i skrivelse den 22 december 1923 gjort framställning
om vidtagande av sådana åtgärder, att skogsvårdslagen den 15 juni
1923 (nr 212) utsträcktes att gälla inom Gotlands län samt att i samband
härmed den del av Fårön, som genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 december
1907 förklarats för skyddsskogsområde, måtte inordnas under sagda lag.
Över sistnämnda skrivelse hava infordrade utlåtanden avgivits av länsstyrelsen,
hushållningssällskapets förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen
i Gotlands län, varjämte åtskilliga kommuner och enskilda personer därstädes,
efter därtill erhållna tillfällen, yttrat sig över skrivelsen.
Sedan herörda yttranden inkommit, har förevarande lagstiftningsärende
varit föremål för beredning inom jordbruksdepartementet. Efter det denna
beredning numera slutförts, anhåller jag att få anmäla detta ärende för
Kungl. Maj:t.
Sedan mer än femtio år har särskild lagstiftning varit gällande rörande
vården av enskilda skogar inom Gotlands län. Redan den 10 september 1869
(nr 45) utfärdade Kungl. Maj:t på därom av riksdagen gjord framställning
förordning angående åtgärder till förekommande av skogsförödelse på Gotland,
däri stadgades befogenhet för länsstyrelsen att, därest till skogsbörd ägnad
mark så skövlades eller föröddes, att skogens naturliga återväxt omöjliggjordes
eller äventyrades, förbjuda skogens anlitande för annat ändamål än
husbehov. Dylikt förbud skulle av länsstyrelsen återkallas, därest ägaren
eller innehavaren av skogen visade, att han vidtagit ändamålsenliga åtgärder
för skogens återväxt å den avbrukade marken. Förordningen vilade sålunda
i viss utsträckning på återväxtprincipen.
Berörda förordning visade sig emellertid ej ägnad att på ett effektivt sätt
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 84.
tillgodose det därmed avsedda huvudändamålet, att hindra skogsskövling inom
länet. Den ersattes därför med eu ny författning i ämnet, lagen den 30 mars
1894 (nr 13), däri upptogos, förutom bestämmelserna i 1869 års förordning
med vissa ändringar, jämväl stadganden om förbud mot utförsel från länet
av virke från barrträd, som ej innehade viss minimistorlek. Berörda lag
var sålunda byggd dels å återväxt- och dels å dimensionsprineipen.
Ej heller denna författning visade sig äga erforderlig effektivitet. Efter
tillkomsten av lagen den 24 juli 1903 (nr 79 sid. 1) angående vård av enskildes
skogar gjorde därför Gotlands läns landsting upprepade framställningar
hos Kungl. Maj:t om utarbetande och framläggande av förslag till
ny skogslagstiftning för länet, som i högre grad än 1894 års lag anslöte sig
till de grunder, på vilka 1903 års allmänna skogsvårdslag vilade. Dessa
framställningar resulterade däri, att Kungl. Maj:t för 1908 års riksdag framlade
ett inom jordbruksdepartementet utarbetat förslag till lag angående vård
av enskildes skogar inom Gotlands län, vilket förslag i huvudsak vann riksdagens
bifall. Kungl. Maj:t utfärdade sedermera den 13 juni 1908 förenämnda
ännu gällande lag i ämnet.
Sistnämnda lag är i likhet med 1903 års allmänna skogsvårdslag byggd på Huvudinnegrundsatsen
om skogsägarens skyldighet att efter skedd avverkning sörja för “v
återväxtens betryggande. Gotlandslagen inskränker sig dock ej, såsom 1903 9 skiftning9''
års lag, till att blott stadga sådan skyldighet och anvisa medel för att framtvinga
dess fullgörande utan söker tillika genom föreskrivande av direkt
kontroll över all saluavverkning förebygga, att dylik avverkning bedrives,
så att hänsynen till skogens återväxt därvid åsidosattes. ■
Beträffande sättet för utövande av berörda kontroll stadgas i lagen, att å
enskilde tillhörig skogsmark avverkning för annat ändamål än gårdens behov
eller skogsmarks omläggning i vissa fall, i det följande benämnd saluavverkning,
må äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen i Gotlands
län. Dylikt tillstånd må i allmänhet meddelas av skogsvårdsstyrelsen allenast
efter förutgången undersökning på marken samt utsyning. Därest styrelsen
på grund av verkställd utredning finner uppenbart, att genom avverkning,
vartill tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras, är utsyning ej erforderlig.
Rörande den omfattning, vari saluavverkning må av skogsvårdsstyrelsen
medgivas, gäller, att skogsägaren är berättigad att erhålla tillstånd till avverkning
på en gång i så stor utsträckning, som, med hänsyn tagen jämväl
till gårdens framtida behov, är med skogens återväxt förenlig. Därest avverkningen
är av sådan omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens
tryggande, må dock densamma tillåtas, allenast om dylika åtgärder
kunna företagas utan oskälig kostnad.
„ Då tillstånd till saluavverkning meddelas, äger skogsvårdsstyrelsen tillika
att föreskriva de åtgärder, som prövas erforderliga för återväxtens betryggande.
Underlåter styrelsen att vid lämnande av avverkningstillstånd meddela dylik
Skogsvårdsstyrelsens
i
Gotlands län
skrivelse den
30/a 1916.
6 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 34.
föreskrift, äger styrelsen ej sedermera framställa krav mot avverkaren på
vidtagande av reproduktionsåtgärder med anledning av avverkningen. Ansvarigheten
för av styrelsen föreskrivna reproduktionsåtgärder åvilar i främsta
rummet skogsmarkens ägare, och gäller detta, såsom lagens motiv utvisa,
även om succession i äganderätten inträtt efter avverkningens företagande.
Är avverkningsrätt av ägaren upplåten till annan, är jämväl denne underkastad
ansvarighet i förevarande avseende, dock med rätt att av ägaren söka
åter vad han sålunda nödgats utgiva, om ej annat blivit avtalat.
Beträffande förfarandet, därest av skogsvårdsstyrelsen föreskrivna reproduktionsåtgärder
eftersatts, stadgas, att domstol på talan av styrelsen äger förklara
denna berättigad att på vederbörandes bekostnad verkställa åtgärderna
eller, om dessa äro av beskaffenhet att icke vidare kunna med åsyftad verkan
fullgöras, andra åtgärder, som domstolen prövar vara erforderliga för återväxtens
betryggande samt av beskaffenhet att kunna verkställas utan oskälig
kostnad.
På sätt förut nämnts, erfordras ej skogsvårdsstyrelsens tillstånd för avverkning
till gårdens behov eller för skogsmarks omläggning i vissa fall,
nämligen sådan, som avser markens uppodling till trädgård, åker eller äng
eller användande till byggnadstomt eller annat likartat ändamål. Såsom
korrektiv mot missbruk av denna fria avverkningsrätt har i lagen upptagits
föreskrift därom, att virke, som avverkats för berörda ändamål, ej må användas
annorledes än till gårdens behov, med mindre skogsvårdsstyrelsen
därtill lämnat tillstånd. Vid meddelande av sådant tillstånd i fråga om
virke, som avverkats för behov, som nyss sagts, äger skogsvårdsstyrelsen
jämväl föreskriva de åtgärder, som erfordras för återväxtens betryggande.
I övrigt stadgas ej någon reproduktionsskyldighet efter avverkning för
gårdens behov.
Bedriver någon avverkning utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd i fall, då
sådant tillstånd erfordras, drabbas han av bötesstraff, varjämte det avverkade
virket är underkastat beslag och konfiskation. Undgår virket beslag, är
avverkaren pliktig utgiva ersättning för dess värde. Förutom dessa påföljder
medför nu angiven olaga avverkning jämväl skyldighet att vidtaga
åtgärder för återväxtens tryggande. Denna skyldighet åvilar ej blott avverkaren
utan även, därest dylik avverkning företagits av avverkningsrättsinnehavare,
vederbörande ägare, vilken senare dock äger regressrätt mot
avverkaren. Nu angivna bestämmelser äga motsvarande tillämpning för
det fall, att virke, som avverkats utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd, användes
annorledes än till gårdens behov, oaktat styrelsen ej därtill lämnat tillstånd.
Sedan Kungl. Maj:t den 16 juni 1911 uppdragit åt skogslagstiftnings
kommittén att verkställa utredning rörande bland annat vissa ändringar i
1903 års allmänna skogsvårdslag, hemställde skogsvårdsstyrelsen i Gotlands
län i skrivelse till kommittén den 30 maj 1916, att kommittén vid fullgörandet
av sitt uppdrag måtte taga i övervägande, huruvida ej jämväl
Kungl. Maj:ts proposition Nr M -
7
L!J08 års gotlandslag börda i vissa av skogsvårdsstyrelsen angivna hänseenden
undras. De av styrelsen ifrågasatta ändringarna i sist angivna lag
avsågo dels ett närmare angivande av den mark, vara lagen ägde tillämpning,
vilken mark i lagen betecknats med ordet skogsmark, dels upptagande
i lagen av bestämmelser, som effektivt hindrade missbruk av den däri medgivna
rätten till fri avverkning för skogsmarks uppodling i vissa fall, dels
oek stadgande av förbud mot avverkning av triid, som styrelsen vid meddelande
av avverkningstillstånd kvarlämnat såsom fröträd.
Till stöd för de av skogsvårdsstyrelsen i sistberörda två avseenden föreslagna
ändringarna anförde styrelsen bland annat:
Bestämmelsen i 2 § gotlandslagen, att virke, som avverkats för skogsmarks
uppodling, ej finge utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd användas annorledes
än till gårdens behov, syntes avse endast sådant virke, som redan
blivit för berörda ändamål avverkat, och sålunda förutsätta, att odlingen
vore avslutad eller åtminstone avverkningen utförd, då tillstånd begärdes.
I de flesta fall ville emellertid skogsägaren, medan skogen ännu stode på
rot, genom tillstånd av skogsvårdsstyrelsen försäkra sig om fri dispositionsrätt
till det virke, som erhölles genom avverkningen. Innan odlingen vore
verkställd och särskilt medan skogen ännu stode på rot, kunde emellertid
styrelsen ofta ej avgöra, huruvida sökandens avsikt verkligen vore att uppbryta
marken till åker för varaktigt bruk. Det hade nämligen vid lagens
tillämpning visat sig, att lämnad uppgift om odling i vissa fall varit en
förevändning, i det den verkliga avsikten varit att i strid med lagens grundmening
möjliggöra kalavverkning av för odling mer eller mindre olämplig
skogsmark. I följd härav hade styrelsen sett sig nödsakad att i åtskilliga
fall, då ansökning avsett större areal och i synnerhet då missbruk varit
att befara, infordra särskild med säkerhet försedd odlingsförbindelse av
sökanden. Denna innehölle, att, därest av någon anledning det område,
ansökningen avsåge, eller del därav ej inom viss angiven tid efter avverkningen
bleve uppodlad till det i ansökningen uppgivna ändamålet i enlighet
med ortens bruk, sökanden förbunde sig att å sådant område på tid och
sätt, som av skogsvårdsstyrelsen bestämdes, verkställa fullständig skogsodling
och, där så erfordrades, hjälpkultur samt hålla det sålunda skogsodlade
området skyddat och fredat för betande kreatur under minst fem år, räknat
från skogsodlingens avslutande, allt till viss i förbindelsen angiven kostnad.
Därest sökanden bruste i någon del av berörda åligganden, skulle styrelsen
äga att utan hans vidare hörande och på hans bekostnad låta verkställa
erforderlig skogsodling å det avverkade området samt skydda densamma,
allt inom den angivna kostnadssumman. Styrelsen hade tänkt sig, att, till
förekommande av missbruk i det av styrelsen angivna hänseende, berörda
av styrelsen praktiserade förfarande legaliserades genom upptagande i lagen
av en tilläggsbestämmelse till 4 § av innehåll att, därest i 2 § omförmäld
odling ännu ej verkställts, då tillstånd enligt samma paragraf söktes, skogsvårdsstyrelsen
skulle äga att före ärendets slutliga avgörande infordra den
säkerhet för odlingens fullgörande, som skogsvårdsstyrelsen prövade skälig.
Skogsvårdsstyrelsen ville därjämte framhålla, hurusom det stundom inträffat,
att, sedan styrelsen beviljat tillstånd till en viss avverkning och utsyning
i enlighet därmed verkställts, därvid kvarlämnade fröträd blivit
nedhuggna för användning till husbehov. Dylika händelser vore givetvis
till men för en god skogsvård och borde förebyggas.
Skogslagstiftning
8-kommittén.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
I sitt den 9 december 1918 avgivna betänkande framlade skogslagstiftningskommittén,
förutom förslag till ny allmän lagstiftning rörande vården
av enskildes skogar, jämväl bland annat förslag till ändrad lydelse av vissa
§§ i gotlandslagen. Sistnämnda förslag avsåg ändringar i gotlandslagen i de
hänseenden, varom skogsvårdsstyrelsen hemställt, utom så vitt angick frågan
om förtydligande av begreppet skogsmark, varutinnan kommittén fann någon
ändring i lagen ej vara erforderlig.
För stävjande av det av skogsvårdsstyrelsen påtalade missbruket av rätten
till avverkning för skogsmarks uppodling föreslog kommittén, att i lagen
skulle upptagas vissa bestämmelser i detta ämne, avfattade i nära överensstämmelse
med motsvarande stadganden i kommitténs förslag till allmän
skogsvårdslag. Berörda bestämmelser inneburo, att såsom förutsättning för
markägares rätt att uppodla skogsmark till trädgård, åker eller äng eller
att använda den till byggnadstomt eller annat likartat ändamål skulle gälla,
att marken vore för det avsedda ändamålet lämplig. Därest å marken
funnes skog, skulle dock markägaren ej äga avverka denna, förrän skogsvårdsstyrelsen
därtill lämnat tillstånd. Vid meddelande av dylikt tillstånd
skulle skogsvårdsstyrelsen äga att bestämma den tid, inom vilken de för
markens nya användning erforderliga åtgärder skulle vara verkställda, och
skulle, om berörda tid försuttes, domstol på talan av skogsvårdsstyrelsen
äga efter omständigheterna förelägga ny tid för vidtagande av dylika åtgärder
eller förordna om markområdets återförsättande i skogbärande skick.
Beträffande det av skogsvårdsstyrelsen i förevarande avseende framlagda
förslaget om rätt för styrelsen att avfordra markägaren särskild odlingsförbindelse
anmärkte kommittén, att detsamma ej syntes vara tillfredsställande.
Såsom skogsvårdsstyrelsen själv framhållit, kunde det nämligen i vissa fall
inträffa, att för ändamålet olämplig mark föregåves skola odlas, och vore
för dylika fall en strävan att få odlingen till stånd föga gagnelig eller tilltalande.
Till förhindrande av sådan avverkning av kvarlämnade fröträd, som i
skogsvårdsstyrelsens förberörda skrivelse omnämnts, föreslog kommittén, att
i gotlandslagen måtte upptagas förbud mot dylik avverkning av väsentligen
enahanda innehåll som de förbud, vilka i motsvarande avseende stadgats i
1915 års dimensions- och utsyningslagar för Västerbottens och Norrbottens län.
Förutom nu angivna ändringar i gotlandslagen föreslog kommittén jämväl
en utvidgning av lagens giltighetsområde. I samband med ett av kommittén
i betänkandet framlagt förslag om upphävande av 1903 års skyddsskogslag
förordade nämligen kommittén, att den del av Fårön, som, på sätt
förut nämnts, förklarats för skyddsskogsområde, måtte inordnas under gotlandslagens
bestämmelser. Kommittén framhöll härvid, att det skydd, som
genom gotlandslagen bereddes en skog, vore icke mindre än det, varmed
densamma kringgärdades genom den vanliga tillämpningen av skyddsskogslagen.
Skillnaden i fråga om graden av skydd enligt de båda lagarna vore
med andra ord endast den, som enligt skyddsskogslagen läge i möjligheten
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34. !)
att tillämpa bestämmelserna i lagens 2 § rörande större inskränkning i
ägarens rätt att bruka skogen än som enligt (len allmänna regeln i lagen
gällde. Nämnda § hade emellertid aldrig blivit tillämpad, vare sig inom
Gotlands län eller annorstädes, och behövligheten av densamma inom detta
län minskades ytterligare, om den av kommittén föreslagna ändringen i gotlandslagen
rörande skydd av fröträd bleve antagen. Under denna förutsättning
kunde sålunda enligt kommitténs förmenande det av skyddsskogs
natur varande området inom Gotlands län utan men inordnas under gotlandslagens
bestämmelser.
I motiveringen till förslaget om ändringar i gotlandslagen redogjorde
kommittén även för de skäl, som föranlett kommittén att — i motsats till
den'' ståndpunkt kommittén intagit i fråga om skogarna på Öland — ej inordna
gotlandsskogarna under den av kommittén föreslagna allmänna skogsvårdslagstiftningen.
Sedan kommittén till en början i detta avseende framhållit,
att bland de vid meddelandet av kommitténs uppdrag angivna ärendena
intet funnes, som direkt berörde gotlandslagen, samt erinrat om den
av skogsvårdsstyrelsen hos kommittén gjorda framställningen om ändringar
i lagen, anförde kommittén vidare:
Bortsett från de i nyssnämnda framställning gjorda erinringar hade skogsvårdsstyrelsen
förklarat, att lagen vore god och ur forstlig synpunkt tillfyllestgörande
samt även från allmänhetens sida, ehuru till en början mött
med motvilja och misstro, numera omfattad med förståelse och sympati. Ett
avlösande av den nuvarande lagen med en ny skulle därför enligt skogsvårdsstyrelsens
övertygelse riva upp det rådande goda förhållandet mellan
allmänheten samt lagen och dess handhavare. I betraktande av dessa förhållanden
och då Gotland hittills haft sin egen skogslagstiftning ävensom i
flera andra hänseenden intoge en särställning, hade det synts kommittén,
ehuruväl gotlandslagen i mångt och mycket fått tjäna till förebild för kommitténs
förslag till lag angående vård av enskildes skogar och likheterna
dem emellan alltså vore stora, saknas allt fog för att inlägga Gotland under
berörda förslag eller att i den nuvarande lagen göra andra än direkt påkallade
ändringar.
Ordföranden i kommittén, landshövdingen K. S. Husberg, intog i förevarande
avseende en från kommitténs majoritet skiljaktig ståndpunkt. I
avgiven reservation till kommitténs betänkande anförde denne beträffande
frågan om ändrad skogslagstiftning för Gotlands län:
För sin del hade han funnit innehållet av det uppdrag, som kommittén
erhållit, icke innebära någon orsak att, såsom kommittén ansett riktigast,
lämna gotlandslagen oberörd i alla andra punkter än de av skogsvårdsstyrelsen
anmärkta. Tvärtom vore enligt reservantens mening beröringspunkterna
och sambandet mellan 1903 års skogsvårdslag och gotlandslagen
av den art, att kommittén haft full anledning till en närmare undersökning,
huruvida icke i och med en revision av den förra lagen gotlandslagen borde
i större eller mindre omfattning ändras. Gotlandslagen byggde på återväxtprincipen
liksom 1903 års lag och hade skogsvårdsstyrelse liksom denna.
Det historiska förloppet av den gotländska skogslagstiftningen visade ock, att,
efter det 1903 års lag blivit antagen, lagstiftningen för Gotland ställts i sam
-
Kommitté
reservanten.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
Yttranden
över skogslag
stiftning skommitténs
förslag.
Myndigheter
i Gotlands
län.
band med och inneburit ett väsentligt närmande till den sydsvenska skogslagstiftningen.
Den nuvarande gotländska lagstiftningen hade sålunda ernåtts
under fullt hänsynstagande till den å fastlandet gällande lagstiftningen
och i avsiktlig anslutning till denna. Häri läge enligt reservantens uppfattning
ett sådant inre samband mellan de båda lagstiftningarna, att vid
fråga om ändringar i den ena av dem man icke blott kunde utan ock borde
taga i övervägande, huruvida motsvarande ändringar borde ske i den andra.
Att, såsom kommittén förfarit, överhuvud avvisa en dylik undersökning av
hänsyn till befarade stämningar, vilka, om de ens komme att uppstå, kanske
skulle visa sig, såsom i motsvarande fall tidigare skett, bliva av snart övergående
natur, borde icke få ifrågakomma. Kommittén hade icke haft någon
slik hänsyn i fråga om Öland och hade därutinnan säkerligen gjort rätt.
Vid härefter verkställd undersökning rörande de ändringar i gotlandslagstiftningen,
som påkallades med hänsyn till den av kommittén ifrågasatta
revisionen av 1903 års lag, fann reservanten, att gotlandsskogama borde
underkastas väsentligen enahanda skogsvårdsbestämmelser som å fastlandet
befintliga s. k. svårföryngrade skogar. På grund härav och då enligt reservantens
mening formella skäl talade för inrymmande i fastlandets allmänna
skogsvårdslagstiftning av de bestämmelser, som sålunda borde gälla
för gotlandsskogama, upptog reservanten i det av honom framlagda förslaget
till sådan lagstiftning en särskild avdelning rörande skogarna inom Gotlands
län, i huvudsak överensstämmande med förslagets stadganden rörande
svårföryngrade skogar.
Jämväl i fråga om berörda skyddsskogsområde å Fårön var reservanten
skiljaktig från kommitténs förslag och ansåg, att detta borde bibehållas såsom
sådant. Enligt reservantens förslag skulle för detta område liksom för
övriga skyddsskogsområden fortfarande gälla vad i 2 § av 1903 års skyddsskogslag
funnes stadgat om rätt för Kungl. Maj:t att, därest så prövades nödigt,
förordna om inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen till husbehov samt
om befogenhet för denne att i sådant fall påfordra skogsmarkens inlösande
av staten.
I från Gotlands län infordrade yttranden över kommitténs betänkande
tillstyrkte landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
huvudsak kommitténs ifrågavarande förslag.
Jämväl skog svår dsstyr elsen anslöt sig till kommitténs huvudståndpunkt,
att gotlandslagen borde med vissa ändringar bibehållas, men framställde åtskilliga
erinringar mot förslaget, särskilt de däri upptagna nya bestämmelserna
rörande skogsmarks omläggning till annan användning. Till utveckling
av sina erinringar mot sistberörda bestämmelser anförde skogsvårdsstyrelsen,
bland annat:
De önskemål, som enligt skogsvårdsstyrelsens mening borde tillgodoses
genom ändring av gotlandslagens stadganden rörande skogsmarks omläggning,
vore, att tillstånd borde kunna sökas och lämnas, medan skogen ännu
stode på rot, sålunda innan marken vore tagen i bruk för det nya ändamålet,
att det under vissa former borde förbehållas skogsvårdsstyrelsen rätt
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34. 11
att förhindra sådana avverkningsföretag, som på grund av markens beskaffenhet
eller företagets omfång uppenbarligen mindre avsåge markens odling än
skogens exploatering, att det förbehölles skogsvårdsstyrelsen att liksom i
fråga om vanlig avverkning i vissa fall föreskriva de åtgärder, som erfordrades
för markens återställande i skogbärande skick, därest marken ej inom
skälig tid toges i bruk för det ändamål, som föranlett skogsvårdsstyrelsens
bifall till avverkningen, samt att sådana bestämmelser borde införas i lagen,
att skogsvårdsstyrelsen ägde rätt att infordra säkerhet för de åtgärder till
markens återställande i skogbärande skick, vilka tilläventyrs bleve behövliga,
och detta även om marken överginge i annan ägares hand. Kommitténs
förslag beaktade i viss mån dessa önskemål med undantag av det sistnämnda.
Skogsvårdsstyrelsen vidhölle emellertid, att det i vissa fall såväl vid odling
som vid vanlig avverkning borde fordras, att avverkaren ställde betryggande
säkerhet för de av avverkningen föranledda återväxtåtgärdernas verkställande.
Enligt kommitténs förslag, som förutsatte, att endast markägaren
bleve ansvarig för föreskrivna återväxtåtgärder, skulle sålunda en egendomsspekulant
kunna kalkylera med kalavverkning av skogsbestånd utan tanke
på framtiden. Efter egendomens försäljning eller styckning måste skogsvårdsstyrelsen
vända sig till den nye markägaren, för vilken det ställde sig kanske
ekonomiskt outförbart eller svårt att utföra de föreskrivna åtgärderna.
Skogsodlingskostnaderna torde i många fall behöva förskotteras av skogsvårdsstyrelsen.
Följden bleve tvister och processer mellan skogsvårdsstyrelsen
och den nye markägaren, mellan denne och avverkaren med risk för
skogsvårdskassan, i stället för att med tillämpning av det av styrelsen föreslagna
och nu praktiserade systemet avverkaren gjordes medveten om ansvaret
för kulturkostnaderna, medan skogen ännu stode på rot, avverkaren
ohetaget att med en ny markägare överenskomma om dennes övertagande av
skogsodlingsarbetenas utförande. Även med tillämpning av detta system vore
jämlikt nu gällande och föreslagna bestämmelser jämväl markägaren ansvarig
för åtgärdernas vidtagande.
Beträffande kommitténs förslag om inordnande av skyddsskogsområdet
å Fårön under gotlandslagens bestämmelser förklarade skogsvårdsstyrelsen,
att styrelsen tillstyrkte detsamma men att styrelsen härvid dock ville erinra,
att det skydd mot ovarsam husbehovsavverkning å skyddskogsområdet,
som innefattades i bestämmelserna i 2 § skyddsskogslagen, enligt förslaget
skulle bortfalla. Gentemot det av kommittén åberopade förhållandet, att
nyssnämnda bestämmelser ej vid något tillfälle blivit tillämpade, ville skogsvårdsstyrelsen
framhålla, att detta förhållande kunde hava sin grund redan
i befintligheten av en paragraf, som möjliggjorde ett ingripande. Det syntes
därför styrelsen önskvärt, att någon bestämmelse angående kontroll över
husbehovsavverkningen på ifrågavarande område vid skyddsskogslagens upphävande
överflyttades till gotlandslagen.
Länsstyrelsen ansåg det kunna starkt ifrågasättas, huruvida ej, på sätt
kommittéreservanten föreslagit, gotlandslagen lämpligen borde inordnas såsom
ett särskilt kapitel i den allmänna skogslagen. I varje fall borde det
enligt länsstyrelsens mening, då en ingående revision av skogslagstiftningen
i övrigt ifrågasattes, komma under noggrant övervägande, huruvida icke,
utöver de särskilda bestämmelser, som påkallades av å Gotland rådande förhållanden,
åtskilliga i förslaget till den allmänna skogslagen förekommande
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
bestämmelser av allmängiltig natur, såsom exempelvis angående särskilt
skydd för ungskog, åtgärder för återväxt vid skada å skog genom brand,
storm etc., även borde få tillämpning inom Gotlands län. Länsstyrelsen framhöll
därjämte, att de bestämmelser i gotlandslagen, som avsåge åtgärder
till återväxtens betryggande, lede av vissa brister, vilka skulle avhjälpas,
därest sagda bestämmelser ändrades till överensstämmelse med de i nyssnämnda
förslag i detta avseende upptagna. Till utveckling härav anförde
länsstyrelsen:
Enligt skogslagstiftningskommitténs förslag till allmän skogsvårdslag vore
föreskrifter rörande åtgärder till återväxtens betryggande bindande för varje
ägare av skogsmarken vare sig de lämnats av skogsvårdsstyrelse eller domstol.
Detta syntes även vara nödvändigt för att dylika föreskrifter under
alla omständigheter skulle kunna bringas till verkställighet. I berörda avseende
_ innehölle gotlandslagen ej fullt klara bestämmelser, och syntes ett
förtydligande i berörda riktning vara behövligt. För det fall att skogsvårdsstyrelsen
själv nödgades låta utföra de föreskrivna åtgärderna för återväxtens
betryggande vore vidare möjlighet icke styrelsen beredd att vid fall av tredska
hos den ersättningsskyldige utan större omgång och med i möjligaste
mån betryggad rätt utsöka kostnadsersättningen. Styrelsen syntes i likhet
med vad som funnes stadgat i nyssnämnda förslag i berörda fall böra äga
att hos överexekutor erhålla handräckning. De i nämnda lagförslag innefattade
bestämmelserna därom, att skogsvårdsstyrelse, då föreskrifter om åtgärder
till återväxtens betryggande meddelades, tillika skulle bestämma viss
tid, inom vilken åtgärderna skulle vara vidtagna, samt att skogsvårdsstyrelse,
då dylika föreskrifter icke av styrelsen meddelats, men skyldighet till sådana
åtgärders utförande ändock kunde vederbörande markägare åläggas,
skulle med markägaren härom söka träffa överenskommelse — vilken, om den
komme till stånd, erhölle bindande verkan mot framtida ägare — samt först
om överenskommelse ej kunde träffas ägde anlita domstol, torde slutligen
lämpligen böra erhålla sin motsvarighet i gotlandslagen.
Beträffande skyddsskogsområdet å Fårön framhöll länsstyrelsen, att det
väl kunde tänkas, att inskränkningar utöver vad gotlandslagen medgåve
kunde finnas nödiga till hämmande av en långt driven husbehovsavverkning
å sagda område. Länsstyrelsen delade därför reservantens mening, att
den i 2 § av nuvarande skyddsskogslag åt Kungl. Maj:t inrymda befogenhet
borde bibehållas i fråga om samma område.
Vomimatyrel- Domänsstyrelsen förklarade sig till alla delar biträda de i skogsvårdssty,
en‘ relsens nyssberörda yttrande uttalade önskemål samt framlade ett i enlighet
härmed utarbetat särskilt förslag till ändringar i gotlandslagen.
iSä3 års för■ Sedan frågan om ändrad skogslagstiftning för Gotlands län därefter varit
’Ja9vårdsikag9S'' föremål för beredning inom jordbruksdepartementet i samband med övriga
av skogslagstiftningskommittén behandlade lagstiftningsfrågor, framlade Kungl.
Maj:t genom proposition nr 104 för 1923 års riksdag förslag till ny allmän
skogsvårdslag. Enligt detta skulle de i gotlandslagen avsedda skogar inordnas
under den föreslagna nya skogsvårdslagen samt därvid underkastas
de bestämmelser, som enligt förslaget skulle gälla för å fastlandet befintliga
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
svårföryngrade skogar. Dessa bestämmelser föreslogos skola erhålla tillämpning
jämväl beträffande enskildes skogar å Öland. Förslaget anslöt sig sålunda
i fråga om skogarna i Gotlands län till kommittéreservantens ståndpunkt.
I propositionens motivering anförde jag i egenskap av föredragande departementschef
till stöd för vad sålunda föreslagits beträffande sistnämnda skogar.
Vid bedömandet av, huruvida gällande bestämmelser å ett sådant område
som skogslagstiftningen vore att anse som tillfyllestgörande eller i behov av
förändringar, måste givetvis stor betydelse tillerkännas den uppfattning härom,
som gjort sig gällande såväl hos den därav berörda allmänheten som hos
vederbörande myndigheter, särskilt den myndighet, vilken det direkta handliavandet
av bestämmelserna tillkomme. Hade det icke varit ifrågasatt att
nu göra någon som helst ändring i den nuvarande gotlandslagen, kunde man
låtit därvid bero. Annorlunda syntes mig emellertid frågan ligga på grund
av att ändringar i lagen i varje fall vore erforderliga. Med hänsyn härtill
torde det riktiga vara att göra en jämförelse mellan gotlandslagen, sådan den
skulle bliva med nyssberörda ändringar, samt den nya allmänna skogsvårdslagen
för att se, om de därvid framkommande olikheterna vore av beskaffenhet
att motivera ett bibehållande av särskild lag för Gotland eller icke. På
grund av det exponerade läge, vari gotlandsskogarna befunne sig, borde denna
jämförelse hänföra sig till de bestämmelser i den allmänna skogsvårdslagen,
som avsåge svårföryngrade skogar.
Vad då de avseenden beträffade, vari olikheter skulle förekomma, vore de
viktigaste av dessa, att beträffande Gotland: någon skyldighet icke skulle
förefinnas att vidtaga reproduktionsåtgärder efter avverkning till husbehov,
reproduktionsskyldighet i anledning av inträffad skada å skogen icke skulle
gälla, omläggning av skogsmark till betesanvändning icke Ange ske annat
än genom dess uppodling till äng, föranstaltande av eftersatta reproduktionsåtgärders
vidtagande endast kunde ske efter domstolsprocedur, samt förmånsrätt
till betalning ur fastigheten för av skogsvårdsstyrelsen förskjutna kostnader
icke skulle gälla.
Av dessa olikheter skulle de flesta innebära lindrigare bestämmelser för
de gotländska skogsägarna med den särskilda lagen än enligt den nya skogsvårdslagen.
Endast i ett avseende kunde den särskilda lagens ersättande
med den nya skogsvårdslagen synas medföra en mildring för skogsägarna,
nämligen i fråga om rätten att omlägga skogsmark till betesanvändning utan
att därför behöva uppodla den till äng. De å Gotland förefintliga lövängarna
och betesförhållandena torde emellertid göra en dylik ändring utan betydelse.
Beskaffenheten och innebörden av de olikheter, som således skulle förefmnas
mellan skogsbestämmelserna för Gotland och för fastlandet, om de förra ändrades
i därutinnan angivna hänseenden, torde kunna sägas vara sådan, att därav
icke motiverades ett bibehållande av den särskilda gotlandslagen. Då från
skogsvårdsstyrelsen anförts, att uttagandet av husbehovsvirke i allmänhet
skedde på sådant sätt, att fara för återväxten icke uppstode, vore detta ett
förhållande, som, utom det att det vittnade om en glädjande förståelse hos
allmänheten, borde medföra, att konstituerandet av reproduktionsskyldighet
även efter husbehovsavverkning komme att verka jämförelsevis ringa ökning
i ägarnas skogsvårdsåtgärder och således att kännas föga betungande. Beträffande
de övriga följderna av lagändringen för ön torde någon närmare
utläggning icke vara erforderlig, då någon anledning att i de berörda av
-
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
seendena behandla Gotland annorlunda än fastlandet icke torde kunna andragas.
Enligt förslaget skulle förut angivna område å Fårön ej inordnas under
den nya skogsvårdslagen utan bibehållas såsom skyddsskogsområde.
1923 år Med anledning av propositionen väcktes vid 1923 års riksdag inom första
riksdag. kammaren av herr Bodin en motion, nr 189, däri yrkades, att från tillämpningen
av den föreslagna skogsvårdslagen måtte undantagas skogar, helägna
inom Gotlands län. Till stöd härför framhölls, bland annat, att ett anpassande
från den gotländska allmänhetens sida efter den föreslagna skogsvårdslagen
måste möta stora svårigheter på grund därav, att den nu gällande
gotlandslagen jämförelsevis nyligen trätt i kraft och först under de senare
åren hunnit fullt genomtränga det allmänna medvetandet. Ett slopande av
denna lag skulle lätt kunna äventyra de framsteg, som vunnits i detta avseende.
Under alla omständigheter vore de skiljaktigheter, som rådde mellan
gotlandslagen och förslaget till skogsvårdslag, ej av den betydelse, att de
uppvägde denna risk.
Sedan berörda proposition och motion för förberedande handläggning hänvisats
till särskilt utskott, framhöll skogsvårdsstyrelsen i en till utskottet
ingiven skrivelse såsom ytterligare skäl för motionärens hemställan, att i
förslaget till skogsvårdslag införts begreppet betesmark, men att något dylikt
ägoslag ej funnes betecknat i den nuvarande gotlandslagen. På Gotland vore
nästan all skogsmark av ej allt för dålig beskaffenhet inhägnad till beteshagar.
Genom införandet i lagen av termen betesmark skulle kunna uppkomma
den uppfattningen, att inhägnade beteshagar vore undantagna från lagens
grundregel. Genom en dylik begreppsförvirring skulle kunna uppstå en
genom sina konsekvenser synnerligen stor fara för Gotlands skogar. Styrelsen
vidhölle därför sin åsikt om önskvärdheten av att den särskilda skogslagen
för Gotland bibehölles.
I sitt med anledning av propositionen och motionen avgivna utlåtande
nr 1 anförde utskottet beträffande frågan om ändrad skogslagstiftning för
Gotlands län:
Den opinion för ett bibehållande tillsvidare av en särskild skogslagstiftning
för Gotlands län, som framkommit från skilda håll, syntes utskottet vara
sådan, att densamma åtminstone för närvarande borde tillmöteskommas. Såväl
allmänheten representerande röster som skogsvårdsmyndigheten i länet
hade bestämt uttalat sig därför, och det torde då, på ett lagstiftningsområde
sådant som detta, böra fordras starka skäl för ett beslut i motsatt riktning.
Väl kunde den av departementschefen framlagda jämförelsen mellan de olika
bestämmelser, som skulle bliva gällande, icke synas ådagalägga några mera
väsentliga olikheter härutinnan, men särskilt i betraktande av skogsvårdsstyrelsens
senaste framställning syntes det icke uteslutet, att en närmare utredning
av den nya skogsvårdslagens lämplighet för Gotlands del kunde vara
påkallad, innan den gjordes gällande där. Då Gotland hittills haft sin egen
skogslagstiftning och jämväl i andra hänseenden intoge en särställning, an
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
15
slöte sig utskottet till den i motionen gjorda hemställan om ändring av
Kungl. Maj:ts förslag uti denna punkt.
Vunne åsikten om bibehållande av den särskilda skogsvårdslagen för Gotlands
län bifall, kvarstode frågan om vissa ändringar i densamma. Förslag
hiirtill hade avgivits av såväl skogslagstiftningskommittén som domänstyrelsen,
men innan beslut härutinnan fattades, torde vidare utredning böra ske,
och torde förty hemställan därom böra göras i samband med riksdagens beslut
angående den allmänna skogsvårdslagen.
På grund av vad utskottet sålunda och i övrigt i utlåtandet anfört hemställde
utskottet, dels att riksdagen måtte antaga förslaget till skogsvårdslag
med bland annat sådan ändring, att skogarna inom Gotlands län undantoges
från lagens tillämpning, dels ock att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till
de ändringar i 1908 års gotlandslag, som kunde finnas erforderliga i anledning
av de därom från skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län framställda erinringarna.
Denna hemställan bifölls av riksdagen, som, på sätt förut nämnts, avlät
skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t den 31 maj 1923, nr 278.
Sedan Kungl. Maj:t den 15 juni 1923 utfärdat den av riksdagen sålunda Domänatyrélantagna
skogsvårdslagen, hemställde domänstyrelsen, såsom förut berörts, i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 december 1923, att sagda lag måtte utsträckas
att gälla inom Gotlands län. Såsom skäl härför framhöll domänstyrelsen
till en början, att de skogliga förhållandena å Gotland i allmänhet
vore av den art, att de motsvarade förutsättningarna för tillämpande av
skogsvårdslagens bestämmelser i fråga om svårföryngrade skogar samt att
de önskemål, som skogsvårdsstyrelsen velat vinna med de av styrelsen föreslagna
ändringarna i gotlandslagen, skulle bliva tillgodosedda, därest skogs.
vårdslagens nyssnämnda bestämmelser därstädes vunne tillämpning. Vidare
anförde domänstyrelsen i detta avseende:
Vad anginge de betänkligheter, som skogsvårdsstyrelsen uttalat mot skogsvårdslagens
tillämpning å Gotland med hänsyn därtill, att begreppet betesmark
införts i lagen, ville domänstyrelsen framhålla, att sådana bestämmelserna
i detta avseende utformats i 23 § av lagen desamma avsåge ett efter
lagens ikraftträdande företaget utläggande till betesmark av särskilt därför
lämpligt område, som genom röjning eller andra särskilda åtgärder bereddes
för varaktigt betesbruk. Någon inskränkning i vad som enligt tidigare definition
och uppfattning ansetts vara skogsmark och förty komme att falla
under lagen hade därmed ej åstadkommits, och syntes det domänstyrelsen ej
heller gärna vara möjligt att åt sagda bestämmelser giva en dylik innebörd.
Lagens räckvidd syntes vara klart angiven i skogsvårdslagens 1 §, vilken
med hänsyn till innebörden i nu gällande gotlandslag, som föreskreve tillstånd
för avverkning till avsalu, syntes väl ansluta sig till denna. Dessutom
borde erinras, att skogarna å Gotland i övervägande omfattning, om ej till
uteslutande del, vid ett eventuellt tillämpande av skogsvårdslagen torde
komma att förklaras såsom svårföryngrade skogar.
16
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 34.
Yttranden
Över domänstyrelsens
skrivelse.
Av vad sålunda anförts och då den nuvarande gotlandslagen i stor utsträckning
fått utgöra en förebild för skogslagstiftningskommitténs lagförslag,
av vilket en del upptagits i 1923 års skogsvårdslag, syntes det domänstyrelsen
ur alla synpunkter icke blott lämpligt utan även synnerligen önskvärt,
att sistnämnda lag finge gälla även för Gotland.
I ett avseende skulle genom berörda utsträckning av skogsvårdslagens giltighet
en viss skärpning inträda i den nuvarande gotlandslagstiftningen utöver
vad skogsvårdsstyrelsen föreslagit, nämligen ifråga om skyldighet att
även efter avverkningar för husbehov sörja för återväxt samt att vid dylik
avverkning iakttaga föreskrifterna om avverkning av yngre skog. I fråga
om åstadkommande av återväxt efter avverkning för husbehov hade domänstyrelsen
funnit efter härom inhämtad kännedom, att ett verkligt behov av
sådan lagstiftning förefunnes. För närvarande bedreves i allmänhet husbehovsavverkning
å Gotland genom en försiktig plockhuggning, varigenom
så små föryngringsytor upptoges, att någon annan återväxt än av den
skuggfördragande granen i stort sett icke vore att påräkna på naturlig väg,
då därjämte den rikliga gräsväxten, som å den något djupare och överallt
synnerligen kalkhaltiga marken hastigt inställde sig efter varje även den
minsta avverkning vore synnerligen besvärande för särskilt återväxt av tall.
Följden av att tillämpa en sådan avverkningsmetod hade visat sig uti frånvaron
i synnerligen hög grad av återväxt eller yngre bestånd av tall, vilket
trädslag eljest syntes hava goda förutsättningar att kunna trivas och allt
efter markens beskaffenhet utveckla sig till det för de särskilda fallen bäst
lämpade skogsträdet på Gotland.
Ett annat stöd för sin åsikt att skogsvårdslagen vore synnerligen lämpad
för Gotland med hänsyn till klimatiska, biologiska och jämväl därstädes
rådande ekonomiska förhållanden hade domänstyrelsen ansett sig finna uti
av länsjägmästaren därstädes under hand gjort uttalande, att denna lag i
stort sett vore väl anpassad för Gotland just med hänsyn till nämnda förhållanden.
Såsom förut nämnts, uttalade sig domänstyrelsen i skrivelsen jämväl
rörande förenämnda skyddsskogsområde å Fårön och framhöll därvid såsom
sin åsikt, att, därest skogsvårdslagen antoges att gälla för länet, densamma
borde erhålla tillämpning även å skogarna inom nämnda område, vilka därvid
borde förklaras för svårföryngrade skogar. Härigenom skulle bland
annat det av skogsvårdsstyrelsen vitsordade behovet av kontroll över husbehovsavverkningarna
å berörda skogar bliva tillgodosett.
På sätt jag förut berört, hava infordrade yttranden över domänstyrelsens
berörda skrivelse avgivits av länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län. Därjämte hava, sedan
länsstyrelsen genom utfärdad kungörelse berett kommuner och skogsägare
inom länet tillfälle att yttra sig över skrivelsen, med anledning härav yttranden
avgivits av Ardre, Björke, Vamlingbo och Vänge kommuner ävensom
av åtskilliga skogsägare i Lokrume socken samt häradsdomaren Johan
Olsson i Västerhejde. Härförutom har yttrande i ärendet avgivits av häradshövdingen
i Gotlands södra domsaga.
17
Kung], Maj:ts proposition Nr 34.
Skogsvårdsstyrelsen liar vitsordat, att de skogliga förhållandena på Gotland
i allmänhet vore av den art, att de motsvarade förutsättningarna för tillämpandet
av skogsvårdslagens bestämmelser angående svårföryngrade skogar samt
att de önskemål beträffande ändringar i nu gällande gotlandslag, som framförts
av skogsvårdsstyrelsen och representanter för allmänheten på Gotland, i
huvudsak blivit tillgodosedda i skogsvårdslagens bestämmelser. Under sådana
förhållanden kunde det förefalla naturligt, att gotlandsskogarna inrymdes
under nyssnämnda lag. Vid eu kritisk granskning av denna lags avfattning
och praktiska tillämpning på skogarna inom Gotlands län hade emellertid
skogsvårdsstyrelsen kommit till en delvis annan uppfattning än domänstyrelsen.
Till utveckling härav har skogsvårdsstyrelsen anfört bland annat:
Den första anmärkningen mot den allmänna skogsvårdslagens tillämpning
vore av formell natur. Da de undantagsbestämmelser i densamma, som gällde
för svårföryngrade skogar, skulle, såsom i detta fall, tillämpas på ett helt län,
torde icke kunna bestridas, att den nya lagen för allmänheten inom ett sådant
län måste förefalla svårförståelig och invecklad gentemot den nuvarande
gotlandslagens i regel korta och klara bestämmelser. Men de anmärkningar,
som måste göras, vore emellertid icke blott av formell natur.
I sin till 1923 års riksdags särskilda utskott ingivna skrivelse hade skogsvardsstyrelsen
uttalat betänkligheter mot införandet i lagen av undantagsbestämmelser
för de ägoslag, som betecknats med ordet betesmark, vilka betänkligheter
domänstyrelsen emellertid funnit ogrundade. Såsom domänstyrelsen
erinrat, erfordrades visserligen enligt 23 § av allmänna skogsvårdslagen
tillstånd av skogsvårdsstyrelsen för omläggning av skogsmark till
betesmark för verkligt betesbruk, men man kunde dock ej värja sig från den
tanken, att grundvalarna för nuvarande lag kunde rubbas genom särskiljandet
av begreppet »betesmark» från begreppet »skogsmark».
Ett kanske ännu tyngre vägande skäl till anmärkning mot den allmänna
skogsvårdslagens tillämpning på Gotland hade skogsvårdsstyrelsen funnit vid
närmare granskning av bestämmelserna i dess 22 §, varigenom från lagens
tillämpning undantoges försumpad skogsmark, ett undantag, som egendomligt
nog syntes gälla även svårföryngrade skogar. Nu förhölle det sig så, att en
mycket stor procent av gotlandsskogarna pa grund av öns topografi vore mer
eller mindre vattensjuka. Skogsvårdsstyrelsen hyste stort intresse och hade
nedlagt mycket arbete för dränerandet av dessa marker. Alldeles orimligt
vore väl att ställa de odränerade markerna utom lagen, medan de såsom
dränerade skulle återinföras under densamma. Lagbestämmelsen ifråga torde
utan tvivel i allmänna lagen hava tillkommit för att icke skogsägare skulle
efter en i god tro utförd avverkning å försumpad mark kunna tvingas nedlägga
oskäliga kostnader på en kanske lönlös återplantering. Men för Gotland
liksom övriga svårföryngrade trakter måste det överlämnas åt skogsvårdsstyrelsen
att bedöma, under vilka former en avverkning i vattensjuk
skogsmark finge äga rum. Den nuvarande gotlandslagens styrka läge i dess
enkelhet, varigenom lagen, såsom den nu tolkades, omfattade praktiskt taget
all saluavverkning. Det kunde då synas opåkallat att i lagen införa vissa
riskmoment, varigenom dess giltighetsområde bleve svävande och kontrollen
försvårad.
De anförda skälen talade mot den allmänna skogsvårdslagens införande på
Gotland. Det aterstode då att pröva, vilka fördelar i skogsvårdshänseende
som med dess antagande skulle vinnas i jämförelse med bibehållande av nuBihang
till riksdagens protokoll 192:>. 1 sand. 28 höft. (Nr 3i.) 2
Skog svår (in
styrelsen
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
varande lag med förut angivna förslag till ändringar. Det viktigaste av -de
avseenden, i vilka olikheter skulle förekomma, vore, att enligt den allmänna
lagen skulle införas skyldighet att efter avverkning till husbehov sörja för
återväxt samt att vid dylik avverkning iakttaga föreskrifterna om avverkning
av yngre skog. Domänstyrelsen hade framhållit, att ett verkligt behov
av sådan lagstiftning förefunnes, enär det system, som i regel användes vid
husbehovsavverkningar, nämligen försiktig s. k. »plockhuggning», försvårade
återväxten, särskilt av tall. Ur ren skogsvårdssynpunkt vore givetvis domänstyrelsens
åsikt om plockhuggning och faran av densamma riktig. Men man
måste ihågkomma, att behovet av husbehovsvirke vid mindre och medelstora
gårdar lätt ville inbjuda till plockhuggning och stundom nödvändiggjorde
sådan, nämligen i de fall, då vissa dimensioner eller sortiment krävdes för
byggnader, reparationer och dylikt. Och det torde för övrigt knappast med
ifrågasatta reproduktionsföreskrifters införande i lagen vinnas annat än att
hos de skogsägare, som studerade den ifrågasatta nya skogslagen, inskärptes
nödvändigheten av att även vid husbehovsavverkning sörja för återväxt. Det
måste nämligen beaktas, att i fråga om alla de avverkningsansökningar, som
årligen inkomme till skogsvårdsstyrelsen, i medeltal 80 procent vore av beskaffenhet,
att tillstånd av praktiska skäl måste lämnas utan föregående utsyning,
undersökning å marken eller särskilda föreskrifter. I och med erhållandet
av dylikt tillstånd vore även efter den nya skogsvårdslagen, 21 §,
skogsägaren lagligen befriad från särskilda reproduktionsskyldigheter. Det
läte sig då knappast göra att ingripa mot plockhuggning just för husbehov
genom föreskrifter om upptagandet av större blädningsluckor eller dylikt.
Liknande vore förhållandet beträffande avverkning av yngre skog för husbehov.
Den gotländske bonden sökte i regel efter bästa förstånd försiktigt
och sparsamt uttaga sitt husbehovsvirke. Sant vore, att han därvidlag ofta
genom bristande insikt beginge fel mot skogsvårdens fordringar, särskilt
genom oförståndig plockhuggning och försummad gallring av ungskog, men
syntes det skogsvårdsstyrelsen, att bästa medlet häremot vore upplysningsarbete,
för vilket ändamål genom länsjägmästaren årligen hölles flera föredrag
vid de s. k. lantmannaveckorna och vid länets lantmannaskola. Tyvärr
kunde det stundom hända, att efter omfattande utsyningar särskilt vid egendomsspekulationer
genom husbehovsavverkningar återväxten äventyrades och
ungskogen illa medfores, men det syntes lämpligare söka stävja detta genom
att åt skogsvårdsstyrelsen lämna befogenhet att i särskilda fall i samband
med nödiga föreskrifter om återväxtens betryggande efter utsyningar utfärda
de bestämmelser eller med skogsägaren träffa de överenskommelser, som
rörande husbehovsavverkning under viss tid vore att iakttaga.
Börande den allmänna skogsvårdslagens bestämmelser om föranstaltande
av eftersatta reproduktionsåtgärders vidtagande genom domstolsprocedur ansåge
skogsvårdsstyrelsen, att ett dylikt förfaringssätt gentemot eu ny markägare,
som icke haft att göra med den föregående avverkningen, endast i
undantagsfall borde tillämpas, utan syntes det böra påvila avverkaren att före
eller i samband med avverkningen ställa säkerhet för de åtgärder, som behövdes
för återväxtens betryggande. Markägaren borde däremot bära ansvarighet
för att icke vidtagna kulturer skadades genom beteskreatur.
Med stöd av vad skogsvårdsstyrelsen sålunda anfört och då några sakliga
ändringar i den av 1923 års riksdag antagna skogsvårdslagen ej torde kunna
förutsättas, har skogsvårdsstyrelsen förklarat sig vidhålla sin förut uttalade
Kungl. s proposition Nr 34.
19
åsikt, att den nu gällande gotlandslagen borde bibehållas med de ändringar däri,
som funnes erforderliga i anledning av de från skogsvårdsstyrelsens sida mot
lagen framställda erinringar.
Mot domän styrelsens förslag att hänföra de nuvarande skyddsskogarna å
Fårön under samma lagstiftning som Gotlands övriga skogar har skogsvårdsstyrelsen
ej funnit något att invända, under förutsättning att någon kontroll
över husbehovsavverkningen å av flygsanden hotade delar åvägabragtes.
Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott har uttalat sig för bibehållandet
av den nu gällande gotlandslagen med nyss angivna ändringar,
och har förvaltningsutskottet därvid i stort sett framfört samma synpunkter
som skogsvårdsstyrelsen.
Länsstyrelsen har anfört:
Det måste väl medgivas, att skogsvårdslagen i väsentliga delar vore anpassad
även för förhållandena på Gotland, men att göra den helt tillämplig även
inom detta län, syntes länsstyrelsen dock betänkligt. I sådant avseende ville
länsstyrelsen åberopa vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen
anfört beträffande vanskligheten att å skogarna på Gotland
tillämpa stadgandena i den allmänna skogsvårdslagen om betesmark och försumpad
skogsmark. Vad särskilt försumpad skogsmark anginge finge länsstyrelsen
framhålla, att sedan flera år genom skogsvårdsstyrelsens försorg och
med anlitande av därför avsedda donationsmedel ett energiskt arbete bedrivits
för dränering av sådan mark och att det syntes välbetänkt, att dylik mark
ej lösgåves för skogsavverkning, förr än resultatet av berörda arbete kunde
tillförlitligt bedömas. Att den gällande särskilda skogslagen för Gotland
under alla förhållanden icke borde bibehållas i oförändrat skick, torde emellertid
vara obestridligt, och finge länsstyrelsen beträffande en revidering av nämnda
lag åberopa såväl vad länsstyrelsen anfört i sitt utlåtande över skogslagsstiftningskommitténs
betänkande som ock vad skogsvårdsstyrelsen i avgivna
yttranden framhållit.
Förenämnda fyra kommuner samt berörda skogsägare i Lokrume socken
hava uttalat sig för bibehållande av den nu gällande gotlandslagen antingen
i oförändrat skick eller ock med de ändringar, som föranleddes av de av
skogsvårdsstyrelsen mot lagen framställda erinringar.
Häradshövdingen i Gotlands södra domsaga och häradsdomaren Johan
Olsson i Västerhejde hava anmärkt, att det i 1908 års gotlandslag förekommande
uttrycket »till gårdens behov» vore otydligt och föranlett svårigheter
vid lagens tillämpning. Den senare har därjämte framhållit, att, då
det å Gotland vore vanligt, att flera hemmansdelar ägdes av samme person,
rätten till husbehovsavverkning borde avse ej allenast den fastighets behov,
där avverkningen ägt rum, utan även behovet å övriga fastigheter, som innehades
av samme ägare.
Sedan under beredningen av förevarande lagstiftningsärende fråga uppkommit,
huruvida — därest skogsvårdslagen utsträcktes att gälla inom Gotlands
Hushållnings
sällskapets
förvaltnings
utskott.
Länsstyrelsen.
Kommuner
och skogsägare
m. fl.
Särskilda yttranden
rörande
den
omfattning,
vari skogsvårdslagen
bör vinna
tillämpning
inom Gotlands
län.
Departements
chefen.
Skogar under
got land dag en.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
län — länet i dess helhet eller allenast vissa områden därav borde underkastas
lagens bestämmelser rörande svårföryngrade skogar, hava på anmodan
länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen särskilt yttrat sig rörande denna fråga.
Skog svår dsstyr elsen har härvid såsom sin bestämda åsikt framhållit, att
Gotland i lagstiftningshänseende måste behandlas såsom en enhet och att
sålunda, därest skogsvårdslagen antoges att gälla för Gotland, länet i dess
helhet borde underkastas bestämmelserna rörande svårföryngrade skogar.
Skogsvårdsstyrelsen har till stöd härför anfört:
De viktigaste av de faktorer, som inverkade på möjligheterna att åstadkomma
föryngring efter avverkning, hänförde sig till markens beskaffenhet,
nederböfdsförliållandena, markvegetationen och kreatursbetet. I avseende på
markens beskaffenhet vore sandjordarna de mest lättföryngrade, under det
att lerjordarna, hällmarkerna och de torra grusjordarna vore svårföryngrade.
På Gotland vore dessa markslag blandade om varandra. Att sålunda med
hänsyn till markbeskaffenheten uppdela länet i vissa geografiska zoner, för
vilka olika lagstiftning skulle gälla, läte sig alltså icke göra. De övriga
faktorer, som påverkade föryngringssvårigheterna, kunde ännu mindre än
markbeskaffenheten tagas till utgångspunkt för en zonindelning. Nederbördsförhållandena
vore ju i stort sett lika för hela länet. Gotland vore känt för
nederbördsbrist under våren och försommaren. Denna nederbördsbrist gjorde
i viss mån all mark svårföryngrad. Markvegetationen — den starka gräsväxten
— och kreatursbetet verkade även i hög grad menligt på återväxten.
Men härav påverkades mest de djupare jordarna, under det att de i avseende
på markbeskaffenheten svårföryngrade hällmarkerna och torra grusjordarna
mindre lede av denna olägenhet. Icke heller de sistnämnda faktorerna kunde
sålunda läggas till grund för en uppdelning av länet.
Länsstyrelsen har biträtt den åsikt skogsvårdsstyrelsen i förevarande avseende
uttalat.
Vad först angår frågan om ändrad lagstiftning för de skogar, som nu lyda
under 1908 års gotlandslag, torde vid dess bedömande avgörande hänsyn böra
tagas till de inom Gotlands län rådande skogsbiologiska förhållanden.
Till närmare upplysning om dessa förhållanden tillåter jag mig åberopa,
vad föredragande departementschefen härutinnan anfört i motiveringen till
det förslag till nu gällande gotlandslag, som förelädes 1908 års riksdag. Efter
erinran att på framställning av skogsvårdsstyrelsen i länet sakkunnig utredning
ägt rum, huruvida särskilda åtgärder kunde befinnas erforderliga för
skogens bevarande å hällmarksområdena därstädes, anförde departementschefen
beträffande resultaten av denna utredning:
På grund av ogynnsamma klimatiska förhållanden, i vilket avseende särskilt
vore att erinra om den under våren och försommaren gemenligen rådande
osedvanligt starka torkan, vore återväxtförhållandena på Gotland över huvud
betydligt sämre än på fastlandet. I detta avseende rådde för övrigt väsentlig
olikhet mellan olika trakter allt efter markens beskaffenhet. Där marken
bestode av sandjord, vore skogsodlingsföretag väl tänkbara, om de ock ej
ställde sig synnerligen fördelaktiga. På grund, som utgjordes av moränmergel,
vore försök att skogsödla efter kalhuggning eller grundligare blädning,
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 34.
21
särskilt pa grund av den därvid uppstående ymniga gräsväxten, i regel allt
för kostsamma i förhållande till resultaten, och på hällmarksområdena skulle
skogsodlingar ställa sig hart när ruinerande. Naturlig återväxt kunde däremot
nästan alltid påräknas även på sämre mark, men vore i högre grad än vad
fallet vore på fastlandet beroende av, om avverkningen skett efter rationella
grunder. Även om sålunda den allmänna skogsvårdslagens återväxtprincip
kunde tänkas tillämpad på av sandjord bestående skogsmark, så kunde en
god hushållning med skogen å moränmergelgrund och hällmarker upprätthållas
allenast genom en lag, som tvingade skogsägaren att redan vid avverkningens
bedrivande ställa sig den förstuga sakkunskapens anvisningar i det
särskilda fallet till efterrättelse. Att, såsom för hällmarkernas del blivit satt
i fråga, formligen urskilja de sämre skogsmarkerna och göra dessa till föremål
för särskild lagstiftning, bleve ett lika kostsamt som opraktiskt företag,
spridda som dessa marker läge över hela Gotland och ofta insprängda i de
mest oregelbundna figurer bland värdefullare skogsmark. Ville man tillförsäkra
den sämre skogsmarken skydd, torde detta alltså icke låta sig göra
i annan form än att man läte den värdefullare skogsmarken dela de villkor
i lagstiftningsavseende, som för den förras del vore påkallade. Att det ingalunda
vore obetydliga skogsarealer, frågan här gällde, framginge bäst därav,
att ensamt hällmarkerna — av vilka dock en mindre del för närvarande icke
vore skogbevuxen — beräknats omfatta sammanlagt omkring 52,000 hektar,
medan länets övriga skogsareal uppginge till omkring 98,000 hektar. Slutligen
kunde framhållas, att enligt vederbörande sakkunniges uppfattning
skogens bevarande avgjort vore av betydelse för Gotland i klimatiskt avseende
och att, om den ytterligare utpinades, de klimatiska förhållandena säkerligen
komme att försämras.
Dessa uttalanden, som bekräftas av den i förevarande ärende förebragta
utredningen, utvisa, att den övervägande delen av skogsmarken inom Gotlands
län i återväxthänseende måste anses likställd med de i 18 § skogsvårdslagen
avsedda svårföryngrade trakterna å fastlandet samt att de lagbestämmelser,
som ur skogsvårdssynpunkt äro påkallade för nyssnämnda
del, av praktiska skäl böra gälla även för den övriga enskilda skogsmarken
inom länet. Härav följer, att Gotlands län med hänsyn till därstädes
rådande skogsbiologiska förhållanden betingar en skogslagstiftning av samma
effektivitet som berörda svårföryngrade trakter å fastlandet.
En jämförelse mellan 1908 års gotlandslag och skogsvårdslagens bestämmelser
rörande svårföryngrade skogar giver emellertid vid handen, att den
förra i ett flertal betydelsefulla hänseenden ej kan anses motsvara de krav,
som sålunda böra ställas på skogslagstiftningen för Gotlands län. En översikt
över de mera anmärkningsvärda brister i gotlandslagen, som framträda
vid en dylik jämförelse, torde här böra lämnas.
Beträffande avverkning för annat ändamål än gåx-dens behov samt omläggning
av skogsmark gäller enligt gotlandslagen, att skogsvårdsstyrelsen
vid meddelande av tillstånd till dylik avverkning dels har att tillse, att
avverkningen ej sträckes längre än •som är förenligt med skogens återväxt,
dels ock skall taga hänsyn till gårdens framtida behov av virke. Däremot
innehåller lagen ej någon bestämmelse, att styrelsen vid lämnande av dylikt
tillstånd jämväl skall beakta ungskogens vård, och är styrelsen enligt lagen
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
ej ens berättigad vägra begärt avverkningstillstånd på den grund, att avverkningen
är stridande mot de rörande sagda vård gällande förstuga regler.
Då behovet av ungskogens skyddande vid här avsedd avverkning å Gotland
är minst lika stort som å fastlandet, måste saknaden av bestämmelser i
detta hänseende betecknas såsom en allvarlig brist i lagen.
Avverkning för gårdens behov må, såsom förut nämnts, enligt gotlandslagen
företagas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd, och innehåller lagen i
övrigt ej några bestämmelser, som inskränka ägarens rätt att verkställa
dylik avverkning. Utom det att skogsägaren sålunda ej heller vid husbehovsavverkning
är pliktig att taga hänsyn till ungskogens vård, ålägges han
vid detta slag av avverkning ingen skyldighet att sörja för skogens återväxt.
Att denna frihet är ägnad att i vissa fall leda till ovarsamhet och hänsynslöshet
vid avverkningens bedrivande, synes vara uppenbart. Visserligen
torde, på sätt i de avgivna yttrandena framhållits, husbehovsavverkningarna
å Gotland i allmänhet verkställas med stor försiktighet, men saknas dock
ingalunda exempel på motsatsen. Jag erinrar härvid om skogsvårdsstyrelsens
uttalande, att det vid egendomsspekulationer i vissa fall inträffat,
att, sedan omfattande avverkningar med skogsvårdsstyrelsens tillstånd ägt
rum, vederbörande ägare företagit husbehovsavverkningar, varigenom återväxten
äventyrats och ungskogen illa medfarits. Vidare torde här böra
Uppmärksammas det av skogsvårdsstyrelsen påtalade förhållandet, att träd,
som skogsvårdsstyrelsen vid verkställda utsyningar kvarlämnat såsom fröträd,
sedermera av skogsägaren avverkats för husbehov. Uppenbarligen bör
lagen erbjuda möjlighet att förhindra dylika avverkningar, och synes detta
vara desto mera angeläget som, på sätt förut framhållits, skogsmarken å
Gotland till övervägande del är svårföryngrad. I detta sammanhang tilllåter
jag mig även erinra därom, att det i lagen förekommande uttrycket
»till gårdens behov», såsom från vissa håll anmärkts, vid lagens tillämpning
visat sig föranleda missuppfattning och svårigheter i tolkningsavseende.
En liknande anmärkning torde ej med fog kunna riktas mot skogsvårdslagens
motsvarande uttryck »för tillgodoseende av fastighetens eller därmed
sambrukad fastighets husbehov». Att för Gotland medgiva en vidsträcktare
rätt till liusbehovsavverkning, än som avses med nyssangivna uttryck, torde
ej böra ifrågakomma.
Vad härefter angår den i gotlandslagen medgivna rätten till avverkning
för skogsmarks uppodling i vissa fall, har denna rätt, såsom av utredningen
i ärendet framgår, understundom missbrukats på det sätt, att med stöd
därav omfattande avverkningar företagits, oaktat något verkligt odlingssyfte
ej förelegat. För stävjande av detta missbruk har skogsvårdsstyrelsen
nödgats vid sidan av lagen praktisera förut angivna förfarande att från vederbörande
markägare infordra särskilda ''odlingsförbindelser, vilket förfarande
i själva verket inneburit en utvidgning av styrelsens befogenhetsområde.
Vill man effektivt förhindra dylikt missbruk, torde någon annan lämplig
utväg ej stå till buds än att, på sätt i skogsvårdslagen i motsvarande fall
23
Kandi. Mujris proposition Nr 34.
skett, ställa även här avsedd avverkning under direkt kontroll av skogsvårdsstyrelsen
med rätt för denna att jämväl bestämma den tid, inom vilken
de för uppodlingen erforderliga åtgärderna skola vara vidtagna, vid äventyr
att reproduktionsskyldighet eljest inträder.
I fråga om gotlandslagens återväxtbestämmelser är den allmänna erinran
att göra, att dessa ej angiva reproduktionsskyldighetens innebörd och omfattning
utan överlämna åt skogsvårdsstyrelsen och vederbörande domstol
att härutinnan fritt besluta efter allmänna förstuga regler samt i varje särskilt
fall föreliggande skogliga förhållanden. Uppenbarligen medför denna
fria prövningsrätt dels vissa svårigheter för vederbörande myndigheter vid
lagens tillämpning, dels oek minskad trygghet för skogsägarna.
Med avseende ä nyssnämnda bestämmelser är vidare att märka, att lagen
ej föreskriver någon reproduktionsskyldighet efter husbehovsavverkning eller,
bortsett från visst slag av åverkan, efter sådan skada å skogen, som omförmäles
i 10 § skogsvårdslagen. Vad husbehovsavverkning angår, framgår
otvetydigt av skogsvårdsstyrelsens nyssanförda yttrande och av vad domänstyrelsen
i ärendet anfört, att stadgande av reproduktionsskyldighet efter
dylik avverkning för Gotlands del är påkallat av ett verkligt behov. Beträffande
skada enligt 10 § skogsvårdslagen tala uppenbarligen samma skäl,
som föranlett statsmakterna att för fastlandet stadga reproduktionsskyldighet
efter sådan skada, jämväl för samma skyldighets införande å Gotland.
Vad särskilt angår stormskador, torde faran härför å Gotland vara till och
med ej oväsentligt större än å fastlandet. Jag torde i detta sammanhang
få erinra, att den i 13 § gotlandslagen upptagna bestämmelsen om befogenhet
för Kungl. Maj:t att efter hörande av landstinget och hushållningssällskapet
i Gotlands län meddela särskilda föreskrifter angående inskränkning
av rätten till bete å skogsmark inom länet under viss tid av året, där sådant
prövas erforderligt för skogsåterväxtens skyddande, icke någonsin tillämpats
och sålunda ej visat sig ägnad att tillgodose det därmed avsedda syfte.
Vissa erinringar torde även kunna framställas mot gotlandslagens bestämmelser
om ansvarighet för av skogsvårdsstyrelsen föreskrivna återväxtåtgärder.
Enligt 3 § i lagen åvilar sagda ansvarighet i första rummet skogsmarkens
ägare, och framgår av motiven, att detta gäller, även om fastigheten efter
företagandet av den avverkning, med anledning varav åtgärderna föreskrivits,
övergår till ny ägare. Däremot behandlas varken i lagen eller motiven den
viktiga frågan, huruvida i nyss angivna fall förre ägaren genom fastighetens
överlåtande befrias från ansvar för utförandet eller bekostandet av här avsedda
åtgärder eller jämte nye ägaren svarar för dessa. Med hänsyn till
ordalydelsen av 3 § synes dock böra antagas, att frågan bör besvaras i överensstämmelse
med det förra alternativet. Denna ståndpunkt torde dock näppeligen
ur praktisk synpunkt kunna anses tillfredsställande och har ej heller
accepterats i skogsvårdslagen, där i motsvarande fall förre ägaren förklarats
vara jämte nye ägaren i förhållande till skogsvårdsstyrelsen ansvarig för
kostnaderna för de av avverkningen föranledda återväxtåtgärderna, dock med
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
rätt att, därest ej annat avtalats, av den nye ägaren söka åter vad lian för
sådant ändamål utgivit. Nu angivna regel har upptagits i skogsvårdslagen
i syfte att förebygga, att till följd av markens försäljning från en vederhäftig
avverkare till en mindre solvent ny ägare skogsvårdsstyrelsens rätt till ersättning
för nedlagda kostnader bleve illusorisk.
På sätt från skogsvårdsstyrelsens sida erinrats, förefinnes ej enligt gotlandslagen
någon rätt för styrelsen att vid meddelande av avverkningstillstånd
fordra ställande av säkerhet för kostnaderna för därvid föreskrivna återväxtåtgärder,
även om dessa kostnader äro betydande. Styrelsen är visserligen
enligt 1 § i lagen berättigad vägra tillstånd, därest de av avverkningen
orsakade återväxtåtgärderna ej kunna företagas utan oskälig kostnad, men
kostnaden kan givetvis uppgå till synnerligen avsevärt belopp, utan att den
därför kan betraktas såsom oskälig. Att styrelsen i sådant fall skall vara
skyldig lämna tillstånd utan rätt att fordra säkerhet för kostnaden, ändock
styrelsen måhända har grundad anledning antaga, att den för kostnaden ansvarige
är eller kommer att bliva insolvent, måste betecknas såsom en brist
i lagen. Den nya skogsvårdslagen har som bekant uppmärksammat denna
fråga. Enligt 17 och 21 §§ sistnämnda lag gäller i fråga om svårföryngrade
skogar, att, därest styrelsen vid meddelande av tillstånd till avverkning å
sådan skog föreskrivit verkställande av sådd, plantering eller andra jämförelsevis
kostsamma återväxtåtgärder efter avverkningen, styrelsen äger att
av vederbörande fordra betryggande säkerhets ställande för den kostnad, som
berörda åtgärder beräknas medföra. Vid underlåtenhet att på anfordran
ställa sådan säkerhet äger styrelsen meddela avverkningsförbud. Dylikt förbud
upphör, därest yrkad säkerhet ställes eller föreskrivna återväxtåtgärder
vidtagits av den därtill skyldige eller ock betalning gottgjorts styrelsen för
på dess föranstaltande vidtagen åtgärd.
Slutligen torde böra framhållas, att gotlandslagens stadganden rörande
■verkställighet av föreskrivna återväxtåtgärder, där dessa av vederbörande
eftersatts, i vissa hänseenden äro otillfredsställande. Enligt 7 § gäller härutinnan,
att skogsvårdsstyrelsen, innan den föranstaltar om dylik verkställighet,
genom rättegång skall utverka sig domstols medgivande därtill. Sedan
sådant medgivande erhållits och verkställigheten av skogsvårdsstyrelsen ombesörjts,
äger styrelsen ej omedelbart hos den försumlige utsöka kostnaden
för åtgärdernas vidtagande utan måste, därest denne vägrar betala, anhängiggöra
ny rättegång för att få hans betalningsskyldighet fastställd. Uppenbarligen
erbjuder denna procedur möjlighet för en illojal skogsägare att ej
blott förhala själva verkställigheten utan även, sedan denna ägt rum, förhindra,
att skogsvårdsstyrelsen inom skälig tid utfår ersättning för kostnaderna därför.
Ett dylikt förfarande är uteslutet enligt skogsvårdslagens motsvarande
bestämmelser. Dessa medgiva skogsvårdsstyrelsen rätt dels att själv omedelbart
föranstalta om föreskrivna återväxtåtgärders verkställande, sedan genom
undersökning å marken eller vederbörandes skriftliga erkännande konstaterats,
att åtgärderna eftersatts, dels ock att därefter hos överexekutor erhålla hand
-
Kung!. Maj:ts proposition Nr 34.
25
räckning för uttagande av kostnaderna såväl för själva åtgärderna som för
undersökningen å marken. Den, hos vilken kostnad sålunda utsökts, äger
dock rätt att inom viss tid efter exekutionen söka återvinning vid domstol.
Av vad sålunda anförts torde otvetydigt framgå, att en revision av den
nuvarande gotlandslagen är i hög grad av behovet påkallad samt att denna
revision, därest skogsvårdens kräv skola tillgodoses, bör givas en sådan omfattning,
att samtliga förenämnda brister i lagen avhjälpas. En dylik revision
har ock förordats av domänstyrelsen i förenämnda skrivelse den 22 december
1923, och har en liknande ståndpunkt tidigare intagits av kommittéreservanten
och länsstyrelsen samt gillats av Kungl. Maj:t i förenämnda proposition till
1923 års riksdag.
En härifrån avvikande mening har emellertid hävdats av övriga i ärendet
hörda gotländska myndigheter liksom av skogslagstiftningskommitténs majoritet.
Enligt denna mening borde revisionen begränsas till vidtagande av
allenast ett fåtal ändringar i gotlandslagen, avseende väsentligen förhindrande
av missbruk i fråga om rätten till avverkning för skogsmarks uppodling,
• stadgande av skyldighet i vissa fall att vid avverkning ställa säkerhet för
erforderliga återväxtåtgärder samt införande av förbud mot avverkning av
fröträd. I övrigt skulle lagen bibehållas orubbad. Till stöd härför har
huvudsakligen anförts, att den nuvarande gotlandslagen av länets befolkning
omfattades med förståelse och sympati, men att det kunde befaras, att dess
ersättande med en ny lagstiftning skulle kunna rubba det goda förhållandet
mellan allmänheten samt lagen och dess handhavare.
Med anledning härav tillåter jag mig erinra, att enligt nu angivna ståndpunkt
de från rent skoglig synpunkt allvarligaste bristerna i gotlandslagen
skulle vid revisionen lämnas obeaktade. Denna skulle sålunda ej beröra
frågorna om skydd för den yngre skogen, effektiv kontroll över husbehovsavverkningen,
reproduktionsskyldighet efter dylik avverkning och efter å
skogen inträffad skada, ansvarighet för markägare med avseende å reproduktionsåtgärder
efter fastighetens överlåtande samt förenkling av sättet för
verkställighet av eftersatta reproduktionsåtgärder. En dylik begränsning i
revisionens omfattning skulle hava till följd, att Gotlands län för framtiden
bleve underkastat en skogslagstiftning, som i nyss angivna hänseenden vore
väsentligt underlägsen ej blott skogsvårdslagens föreskrifter angående svårföryngrade
skogar utan även däri upptagna allmänna skogsvårdsbestämmelser.
Självfallet är, att en sådan lösning av Gotlands skogslagstiftningsfråga ej kan
tillstyrkas utan synnerligen vägande skäl.
Jag finner det emellertid vara uppenbart, att några dylika skäl ej föreligga.
Vad angår förenämnda farhågor i fråga om tillämpningen å Gotland
av en ny skogslagstiftning, böra dessa farhågor enligt min mening anses
ogrundade. Även om revisionen sträckes så långt, som enligt vad förut anförts
är ur skoglig synpunkt betingat, skulle dock huvudgrunderna i den
nuvarande gotlandslagen bibehållas samt uppsikten å den nya lagstiftningens
tillämpning alltjämt komma att handhavas av skogsvårdsstyrelsen. Några
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
större rubbningar i det gotländska skogsbruket uppstode sålunda ej. Därjämte
är att märka, att, så vitt känt är, fastlandets motsvarande lagstiftning
under sin tillämpning ej väckt någon ovilja eller misstro bland de skogsägare,
som äro underkastade densamma.
Med stöd av vad sålunda anförts finner jag mig böra giva min anslutning
till förut angivna av domänstyrelsen i förevarande avseende intagna ståndpunkt.
Vad härefter angår formen för genomförandet av en revision av den av
mig nu förordade omfattning, kan detta tänkas ske antingen på det sätt, att
den nuvarande särskilda gotlandslagen bibehålies med för ändamålet erforderliga
ändringar och kompletteringar, eller ock sålunda, att skogsvårdslagens
bestämmelser rörande svårföryngrade skogar, eventuellt med behövliga
jämkningar, utsträckas att gälla inom Gotlands län. Någon tvekan synes
näppeligen kunna råda därom, att det senare alternativet — förutsatt att
berörda bestämmelser utan större ändringar kunna anses tillämpliga inom
länet — är att föredraga. Härigenom skulle dels vinnas fördelen av större
enhetlighet i landets skogslagstiftning, dels ock vederbörande myndigheter och
skogsägare å Gotland beredas rikare möjligheter att till gagn för skogsvården
därstädes tillgodogöra sig den å fastlandet förvärvade erfarenheten rörande
skogsvårdslagens tillämpning.
Frågan om tillämpligheten inom Gotlands län av skogsvårdslagens bestämmelser
om svårföryngrade skogar bär varit föremål för undersökning såväl
i domänstyrelsens nyssnämnda skrivelse den 22 december 1923 som i de
däröver avgivna yttrandena. Från samtliga håll har därvid vitsordats, att
de skogliga förhållandena å Gotland i allmänhet vore av den art, att de
motsvarade förutsättningarna för tillämpning av sagda bestämmelser.
Beträffande tvenne särskilda stadganden i skogsvårdslagen hava emellertid
från de gotländska myndigheternas sida vissa tvivel uttalats i förevarande
avseende. Dessa stadganden äro bestämmelsen i 22 § rörande undantag
från lagens tillämpning i fråga om försumpad skogsmark samt föreskrifterna
i 23 § angående skogsmarks omläggning till betesmark för varaktigt
betesbruk.
Med avseende å bestämmelsen i 22 § har framhållits, att mycket stora
områden av skogsmarken å Gotland vore mer eller mindre vattensjuka samt
att dessa områden, som nu vore underkastade gotlandslagens föreskrifter och
därå omfattande dräneringsarbeten utförts av skogsvårdsstyrelsen, borde kvarstå
under styrelsens avverkningskontroll. Detta syntes emellertid ej bliva
fallet, om berörda bestämmelse vunne tillämpning å Gotland. Med anledning
härav vill jag erinra, att enligt sagda bestämmelse från lagens tilllämpning
undantages allenast sådan försumpad skogsmark, där skogens tillväxt
och återväxten uppenbarligen ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas
genom särskilda åtgärder. Då bestämmelsen enligt såväl dess ordalydelse
som de därför anförda motiv bör tolkas restriktivt, torde den skogsmark,
som däri avses, ur skoglig synpunkt sakna nämnvärd betydelse. Den allra
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
27
största delen av'' den å Gotland förefintliga vattensjuka marken torde otvivelaktigt
vara av den beskaffenhet, att det är ekonomiskt möjligt att dränera
densamma samt i övrigt därå trygga skogens växt, och sålunda ej bliva
enligt förevarande bestämmelse undantagen frän skogsvårdslagens tillämpning.
Detta framgår bland annat därav, att skogsvårdsstyrelsen själv ansett sig
böra nedlägga betydande kostnader å berörda mark för nyss angivna ändamål.
På grund av'' vad sålunda anförts finner jag hinder ej med hänsyn
till förevarande § möta mot utsträckande till Gotlands län av skogsvårdslagens
här avsedda bestämmelser.
Beträffande berörda stadgande!! i 23 § skogsvårdslagen hava farhågor uttalats,
att det däri gjorda särskiljandet av begreppen skogsmark och betesmark
vid skogsvårdslagens tillämpning å Gotland, där nästan all bättre skogsmark
vore inhägnad till beteshagar, kunde föranleda den uppfattning, att dylika
hagar vore undantagna från lagens tillämpning, eller i allt fall medföra
svårighet att avgöra, när skogbärande mark vore att anse såsom skogseld
betesmark. Även dessa farhågor synas emellertid grundade på en
missuppfattning av skogsvårdslagens hithörande stadgande!!. Enligt skogsvårdslagen
— som i likhet med gotlandslagen betecknar den mark, varå
lagen äger tillämpning, med ordet skogsmark — har den omständigheten,
att dylik mark användes till bete eller inhägnas till beteshage, ej i och för
sig till följd, att marken förlorar sin natur av skogsmark. Härför erfordras,
att marken i enlighet med bestämmelserna i 23 §, av lagen omlagts till
betesmark för varaktigt betesbruk, och gäller såsom villkor för dylik omläggning
av svårföryngrad skogsmark, bland annat, att skogsvårdsstyrelsen
därtill lämnat tillstånd. Härav följer, att vid eventuell tillämpning å Gotland
av skogsvårdslagens bestämmelser om svårföryngrade skogar all betesmark,
som enligt gotlandslagen varit att anse såsom skogsmark, jämväl enligt
nyssnämnda bestämmelser är att betrakta såsom sådan, därest den ej med
skogsvårdsstyrelsens tillstånd i vederbörlig ordning omlagts till betesmark
för varaktigt betesbruk. På grund härav och då rätten att verkställa här
avsedd omläggning i 23 § skogsvårdslagen så snävt begränsats, att det får
anses uteslutet, att större områden än betesbehovet verkligen kräver göras
till föremål för dylik omläggning, finner jag ej heller förevarande bestämmelser
i 23 § skogsvårdslagen utgöra något hinder för lagens nu ifrågasatta
tillämpning å Gotland. Med hänsyn till den rikliga gräsväxt, som å Gotland
i allmänhet förekommer även å egentlig skogsmark, torde emellertid
berörda rätt näppeligen få större praktisk betydelse därstädes.
Ej heller i övrigt finner jag med hänsyn till de skogliga förhållandena
inom Gotlands län hinder möta mot tillämpning därstädes av skogsvårdslagens
bestämmelser rörande svårföryngrade skogar.
Från skogsvårdsstyrelsens sida hava framställts vissa erinringar mot skogsvårdslagens
föreskrifter så vitt angår skyldighet att efter husbehovsavverkning
sörja för återväxt samt vid dylik avverkning iakttaga reglerna om
avverkning av yngre skog ävensom beträffande markägares ansvarighet för
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
Skyddsskogar
inom Gotlands
län.
Ikraft
trädande.
Övergångs
bestämmelser.
Äldre avverkningar.
eftersätta reproduktionsåtgärder. Då emellertid dessa erinringar ej kunna
anses föranledda av särskilda inom Gotlands län rådande förstuga förhållanden
samt frågor om vidtagande av ändringar i skogsvårdslagen av
annan grund i detta sammanhang ej torde böra upptagas till prövning,
anser jag berörda erinringar ej böra vinna avseende.
Ej heller eljest finner jag skäl att på grund av den nu ifrågasatta utsträckningen
av skogsvårdslagens giltighetsområde föreslå andra ändringar i
lagen än sådana, som direkt föranledas av berörda utsträckning. Sistnämnda
ändringar hänföra sig till 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. samt
23 $.
Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker jag, att skogsvårdslagens
bestämmelser rörande svårföryngrade skogar göras tillämpliga inom
Gotlands län utan andra ändringar än nyss angivits.
Jag tillåter mig härvid erinra, att, då skogsvårdslagen inom sitt nuvarande
giltighetsområde äger tillämpning, förutom å enskildes skogar, jämväl å
sockenallmänningar samt skogar, tillhöriga kommuner och andra samfälligheter
av kommunal karaktär samt hushållningssällskap, dock med undantag
av städer, även dylika allmänningar och kommunala skogar å Gotland —
vilka ej lyda under gotlandslagen — vid genomförande av den nu föreslagna
lagstiftningsåtgärden komma att underkastas skogsvårdslagens ifrågavarande
bestämmelser.
Vad härefter angår domänstyrelsens förelag om inordnande av förut angivna
skyddsskogsområde å Fårön under skogsvårdslagens nyssberörda bestämmelser,
är att märka, att det skydd, som härigenom skulle beredas
skogarna inom ifrågavarande område, måste anses likvärdigt eller i vissa fall
till och med mera effektivt än det, som enligt 1903 års skyddsskogslag kommer
samma skogar till del. Särskilt skulle kontrollen över husbehovsavverkningen
å dessa skogar bliva mera tillfredsställande ordnad genom deras hänförande
under nämnda bestämmelser. Jag finner mig alltså böra tillstyrka
domänstyrelsens förevarande förslag. Genomförandet härav föranleder ej
någon ändring i skyddsskogs- eller skogsvårdslagen.
Beträffande tiden för ikraftträdandet av den nu förordade utsträckningen
av skogsvårdslagens giltighet anser jag denna lämpligen böra bestämmas till
den 1 juli 1925.
Vid skogsvårdslagens här föreslagna tillämpning å förenämnda skyddsskogar
samt de skogar, som nu lyda under gotlandslagen, erfordras vissa
övergångsbestämmelser.
I överensstämmelse med allmänna regler torde rättsförhållanden, härflytande
från avverkningar, som ägt rum före ikraftträdandet av den föreslagna
utvidgningen av skogsvårdslagens tillämplighetsområde, böra bedömas
Kungl. M(ij:ts proposition Nr 34.
‘29
enligt dittills gällande lag. Härav följer, att lagstridigt förfarande, som vid
dylika avverkningar ägt ruin, bör straffas enligt sådan lag, även om straffet
utdömes först efter berörda ikraftträdande, samt att den, som under dylik lags
giltighetstid avverkat virke till husbehov eller för uppodling av skogsmark, i
avseende å rätten att förfoga över virket samt påföljd för lagstridigt förfogande
däröver är underkastad samma lags bestämmelser jämväl efter nyss angivna
tidpunkt. Berörda regel innebär även, att vidtagande av reproduktionsåtgärder
efter här avsedd avverkning ej kan krävas i vidare mån än
som överensstämmer med den lag, enligt vilken avverkningen skett. I fråga
om avverkning enligt skyddsskogslagen kan följaktligen anspråk i berörda
avseende ej göras gällande.
Vad angår förfarandet för åstadkommande av återväxtåtgärder, då skyldighet
att vidtaga sådana enligt äldre lag föreligger, följer av allmänna regler,
att detsamma efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande, där så lämpligen
kan ske, bör anordnas enligt skogsvårdslagen. Beträffande verkställighet
av reproduktionsåtgärder, som enligt gotlandslagen föreskrivits av
skogsvårdsstyrelsen, är härvid att märka, att gotlandslagen ej i likhet med
skogsvårdslagen innehåller föreskrift om skyldighet för skogsvårdsstyrelsen
att bestämma viss tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda. Då
emellertid, enligt vad jag inhämtat, skogsvårdsstyrelsen det oaktat vid föreskrivande
av dylika åtgärder enligt gotlandslagen städse utsätter tid för
åtgärdernas vidtagande, är berörda olikhet mellan lagarna i detta sammanhang
utan betydelse. Ej heller i övrigt torde hinder möta mot tillämpande
av skogsvårdslagens bestämmelser i förevarande avseende, då reproduktionsskyldighet
enligt gotlandslagen föreligger. Härav följer, att bestämmelserna
i 15 och 16 §§ skogsvårdslagen böra tillämpas, då sådan skyldighet föreskrivits
av skogsvårdsstyrelsen, samt stadgandena i 12—16 §§ samma lag,
då skyldigheten grundas å avverkning eller förfogande, varom förmäles i
8 § 2 mom. gotlandslagen.
I anslutning till vad sålunda anförts torde föreskrift böra meddelas därom,
att beträffande avverkning, som ägt rum före de nya bestämmelsernas ikraftträdande,
förut gällande lag skall äga tillämpning, dock att i fråga om förfarandet
för åstadkommande av återväxtåtgärder skogsvårdslagen skall gälla.
Beträffande avverkningstillstånd, som meddelats enligt gotlandslagen, så Äldre awerkock
i fråga om utsyningar enligt skyddsskogslagen torde böra gälla, att, ninsstillständ
därest sålunda medgiven avverkning ej verkställts före de nya bestämmelsernas utsyningar.
ikraftträdande, den må utföras efter denna tidpunkt utan nytt tillstånd. I
anslutning till den i skogsvårdslagen intagna ståndpunkt rörande avverkningstillstånds
giltighet synes emellertid härvid böra föreskrivas, att avverkningen
ej må verkställas senare än inom fem år från tillståndets meddelande
eller utsyningens verkställande eller den kortare tid, som därvid bestämts.
Utan särskilt stadgande torde vara tydligt, att föreskrifter, som skogsvårdsstyrelsen
i samband med avverkningstillstånd meddelat rörande åtgärder till
Skada enligt
10 § i skogsvårdslagen.
Tillämpning
inom Ootlands
län av 1923
års skogsvårdsstyrelsef
anordning.
30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
äterväxtens betryggande, skola i nyss angivet fall äga giltighet jämväl efter
de nya bestämmelsernas ikraftträdande samt att, därest sålunda föreskriven
åtgärd eftersättes, vad i skogsvårdslagen är stadgat om verkställighet av
dylik åtgärd skall äga motsvarande tillämning.
Därest skada, som omförmäles i 10 § skogsvårdslagen, uppkommit å här
avsedd skog före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, torde enligt allmänna
regler skogsvårdslagens återväxtbestämmelser ej böra vinna tillämpning å
dylik skada. Ehuru behövligheten av en uttrycklig föreskrift i detta avseende
synes kunna ifrågasättas, torde dock, då ett dylikt stadgande redan
upptagits bland skogsvårdslagens övergångsbestämmelser, en motsvarande
föreskrift böra även i detta fall meddelas.
En följd av gotlandslagens ersättande med skogsvårdslagens bestämmelser
rörande svårföryngrade skogar är, att förordningen den 13 juni 1908 (nr 44
s. 5) angående skogsvårdsstyrelse inom Gotlands län samtidigt med gotlandslagen
kommer att upphöra samt att förordningen den 15 juni 1923 (nr 213)
angående skogsvårdsstyrelser i stället erhåller tillämpning inom länet.
Någon ändring i sistnämnda förordning med hänsyn till denna utvidgning
av dess giltighetsområde finner jag ej vara påkallad. Ej heller torde
några särskilda bestämmelser erfordras för reglering av övergången från
1908 års till 1923 års förordning. Utan dylika bestämmelser torde vara
tydligt, att enligt 1908 års förordning utsedda ordförande och ledamöter
i länets skogsvårdsstyrelse äga kvarstå i denna sin egenskap under den
i sådant avseende bestämda tiden, även om denna utgår först efter det
1923 års förordning vunnit tillämpning inom länet. Därjämte torde här
böra erinras, att efter sistnämnda tidpunkt skogsvårdsstyrelsen jämlikt 4 § i
förordningen har att omedelbart till Kungl. Maj:t insända sitt reglemente med
förslag till de ändringar och tillägg däri, som styrelsen finner erforderliga»
varefter Kungl. Maj:t, sedan landstinget och hushållningssällskapet i länet
blivit hörda, fastställer nytt reglemente för skogsvårdsstyrelsen.
I anslutning till vad jag sålunda anfört har jag'' låtit inom jordbruksdepartementet
utarbeta förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2
mom., 18 § 2 mom. och 23 § i sko g svärd slag en den 15 juni 1923 (nr 212).
Departementschefen uppläser härefter berörda förslag, som är av den
lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att för det i § 87
regeringsformen angivna ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte
inhämtas genom utdrag av protokollet.
1 Donna bilaga, som är av samma lydelse som det vid propositionen fogade lagförslaget,
bär här uteslutits.
31
Kung!., Maj:tts proposition Nr 34.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Joh:s Thygesen.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 januari
1925.
Närvarande:
justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christlansson,
justitierådet Högstedt.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 14 januari 1925,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Thor Sjöfors.
Lagrådet yttrade:
Att den för Gotlands län gällande särskilda skogslagstiftningen är i vissa
avseenden bristfällig och i behov av omarbetning, synes allmänt erkänt.
Däremot gå meningarna i sär såväl beträffande omfattningen av den revision,
som bör vidtagas, som angående formen för genomförandet av densamma.
Vad den förra frågan angår, torde den verkställda utredningen hava klarlagt,
att revisionen icke bör begränsas till vidtagande av ändringar allenast i de
av skogsvårdsstyrelsen berörda hänseenden utan erhålla den vidsträcktare
omfattning, som avses med det remitterade förslaget.
Anser man således, att för skogsvården å Gotland böra i sak gälla enahanda
bestämmelser, som skogsvårdslagen innehåller rörande svårföryngrade
skogar, ligger det uppenbarligen närmast till hands att genomföra frågans
lösning på det sätt, som nu föreslagits, eller att med upphävande av gotlandslagen
göra skogsvårdslagen tillämplig även å Gotland. Det kan visserligen
ej förnekas, att detta sätt att lösa frågan för den landsdel, som därav beröres,
innebär vissa olägenheter av formell natur. I stället för en jämförelsevis
kortfattad lag, vars samtliga bestämmelser äro direkt avpassade för gotländska
förhållanden — en lag, som naturligtvis kunde med nödiga ändringar och
tillägg bibehållas — skulle träda en till omfattningen icke oväsentligen vidlyftigare
lag, avseende skogar i allmänhet och däri bestämmelserna angående
svårföryngrade skogar — de som skulle bliva tillämpliga å Gotland — närmast
framträda som undantagsbestämmelser. För menige man å Gotland
Kung!. Ma,j:ts proposition Nr 34. 33
kommer, i händelse av bifall till förslaget, det uppenbarligen att bliva förenat
med större svårigheter att vinna inblick i de lagbestämmelser, som reglera
deras rätt att handhava skogen, än nu är förhållandet; särskilt må härvid
beaktas de i 19 och 21 §§ av skogsvårdslagen gjorda hänvisningarna till
vissa föregående stadganden i lagen, vilka förklaras skola med avseende å
svårföryngrade skogar äga motsvarande tillämpning. Å andra sidan är
emellertid påtagligt, att genom den föreslagna anordningen, varigenom åstadkommes
större enhetlighet i den för landet gällande skogslagstiftningen,
väsentliga fördelar skulle beredas icke blott vederbörande myndigheter utan
jämväl den allmänhet, som av lagstiftningen beröres. I den mån genom
skogsvårdslagens tillämpning den närmare kännedomen om lagens innehåll
vinner spridning i vidare kretsar, skulle också med all säkerhet de anmärkta
olägenheterna förlora i betydelse. Med hänsyn härtill torde ovan anförda
betänkligheter icke kunna tillmätas sådan betydelse, att de böra anses innefatta
något hinder för tillstyrkande av förslaget.
Det skulle kunna ifrågasättas att till övergångsbestämmelserna foga ett
stadgande med innehåll i tillämpliga delar motsvarande 15 § tredje stycket
i gotlandslagen. Därest emellertid, såsom anledning torde vara att antaga,
någon upplåtelse, som där avses, numera icke är gällande, lärer ett dylikt
stadgande icke vara av behovet påkallat.
Ur protokollet:
A. V. Stenkula.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt 28 höft. {Nr 3h.)
3
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 januari 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Olsson,
Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
departementschefen statsrådet Linders lagrådets den 28 januari 1925 avgivna
utlåtande över det den 14 januari 1925 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom.
och 23 § i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen:
Lagrådet
har ansett det kunna ifrågasättas, att till övergångsbestämmelserna
i förslaget fogades ett stadgande med innehåll i tillämpliga delar
motsvarande 15 § tredje stycket i gotlandslagen. Lagrådet har emellertid
framhållit, att, därest, såsom anledning torde vara att antaga, någon upplåtelse,
som i berörda stycke avsåges, numera icke vore gällande, ett dylikt
stadgande icke torde vara av behovet påkallat. Med anledning härav
tillåter jag mig erinra, att enligt bestämmelsen i berörda stycke fastighetsägare
är befriad från den honom jämlikt 8 § 2 mom. av lagen åliggande
ansvarighet för reproduktionsåtgärder efter avverkningar, som i där angivna
fall företagits av avverkningsrättshavare, för den händelse avverkningsrätten
upplåtits före lagens utfärdande. Då tiden för avverkningsrätts
giltighet — utom så vitt angår rätt till avverkning för husbehov, varifrån
emellertid i detta sammanhang torde kunna bortses genom förordningen
den 16 juni 1875 (nr 42 s. 30) bestämdes till 50 år samt genom lagen den
25 april 1889 (nr 16 s. 1), vilken trädde i kraft den 1 januari 1890,
begränsades till tjugo år och genom lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 28)
ytterligare inskränktes till fem år, skulle eu övergångsbestämmelse av
innehåll motsvarande 15 § tredje stycket gotlandslagen äga praktisk betydelse
allenast i fråga om avverkningsrätter, som upplåtits före den 1
januari 1890 för eu tid, överstigande trettiofem år. Enligt vad jag från
skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län inhämtat, är emellertid, såvitt styrelsen
har sig bekant, någon dylik avverkningsrätt ej gällande inom länet. Jagfinner
det förty obehövligt att i förslaget upptaga någon övergångsbestämmelse
i förevarande avseende.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 34. 35
Föredragande departementschefen uppläser härefter förenämnda förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 inom., 18 § 2 mom. och 23 § i
skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) samt hemställer, att förslaget
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Flodman.