Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
1
Nr 231.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående understöd av statsmedel
i vissa fall på grund av förluster, förorsakade av muloch
klövsjukeepizootien inom landet; given Stockholms slott den
8 mai 1925.
Kungl. Mai:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Sven Linders.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 maj 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller,
Levinson.
Departementschefen, statsrådet Linders anför:
Under innevarande år hava till jordbruksdepartementet inkommit ett
stort antal framställningar om understöd av statsmedel för förluster i
samband med pågående mul- och klövsjukeepizooti. Ifrågavarande framställningar
hava ingivits såväl av jordbrukare i egentlig bemärkelse som
ock av enskilda, jordbruket icke direkt närstående personer, och innebära
framställningarna understödsanspråk, grundade på vitt skilda motiv, såsom
nödtvungen nedslagning av utav mul- och klövsjuka angripna djur,
reducerad inkomst för djurägare på grund av minskad mjölkproduktion,
inskränkning i rätten att försälja mjölk, mistad eller minskad arbetsförBihang
till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 190 höft. (Nr 231.) 1
Motiven för
statligt understöd.
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
tjänst på grund av isolering samt minskade inkomster till följd av s. k.
nöjesförbud m. m.
Med anledning av förevarande framställningar och då det synts vara
av behovet påkallat att verkställa utredning rörande grunderna för ett
eventuellt statsunderstöd inom vissa gränser för täckande av ifrågavarande
förluster har jag anmodat de av mig jämlikt Kungl. Maj:ts den 7 januari
och den 27 februari 1925 mig givna bemyndiganden tillkallade sakkunniga
för utredning rörande åtgärder för bekämpande av mul- och klövsjukeepizootien
inom landet att upptaga till övervägande frågan om och i vad
mån bidrag av statsmedel borde utgå till ägare eller innehavare av klövbärande
djur för förluster, som under den nu pågående epizootien tillskyndats
dem genom inskränkningar i rätten att försälja producerad mjölk
eller genom att djur dött i sjukdomen, samt att skyndsamt inkomma med
det förslag, vartill utredning i sådant hänseende kunde giva anledning.
Med skrivelse den 18 april 1925 hava nu de sakkunniga överlämnat
särskilda promemorier dels »angående frågan om ersättning i vissa fall
för förluster på grund av mul- och klövsjukan» jämte förslag till förordning
i ämnet, vilket såsom bilaga A. fogats vid detta protokoll, dels ock »angående
beloppet av det anslag, som skulle erfordras för ersättning av
statsmedel för djur, som dött i mul- och klövsjuka, och för mjölkförlust.»
Sedan infordrade utlåtanden över de sakkunnigas utredning och förslag
numera avgivits den 23 april 1925 av statskontoret, den 25 april 1925 av
medicinalstyrelsen och den 28 april 1925 av lantbruksstyrelsen, anhåller
jag att få anmäla detta ärende.
I sin förberörda utredning hava de sakkunniga beträffande motiven för
ett eventuellt statligt understöd för förluster, förorsakade av mul- och klövsjukeepizootien,
anfört följande.
»Vid samtliga de tillfällen, då under de senaste årtiondena mul- och klövsjukan
förekommit i vårt land, har man såsom ett verksamt medel i kampen
mot sjukdomen använt metoden att skyndsamt nedslakta smittoför klarade
kreatursbesättningar, och vid tiden för utbrottet hösten 1924 av nu pågående
epizooti var den uppfattningen rotfast, att nämnda metod vore effektiv och
alltjämt borde tillämpas, även om den skulle kräva stora ekonomiska offer
från statens sida. Då särskilt vederbörande myndigheter företrätt denna
uppfattning, måste det framstå som helt naturligt, att lantmännen räknat
med en fortsatt tillämpning av nedslaktningsmetoden och dess ditintills
relativt gynnsamma resultat. De hava ansett sig ej behöva förutsätta att
några avsevärda förluster skulle komma att bliva en följd av denna sjukdom,
i det staten, när förordnande om nedslaktning meddelats, till fullo ersatt
djurens värde samt, vidkommande mjölkförlusten, denna blivit ringa, då
djuren omedelbart dödats och de spärråtgärder, som plägat vidtagas gentemot
s. k. misstänkta gårdar, icke haft så synnerligen vittgående konsekvenser
i detta avseende.
Den nämnda allmänt rådande uppfattningen har sålunda haft till följd,
dels att lantmännen i stor utsträckning underlåtit att söka genom försäkring
skydda sig mot de förluster, eu mul- och klövsjukeepizooti kan med
-
K linål. Maj:ts proposition Nr 231. .‘5
föra, såväl genom dödsfall bland de sjuka djuren som i följd av mjölkförlust,
i vilka två avseenden försäkring eljest kunnat tagas, dels ock att försäkringsbolag,
som tagit dylika försäkringar, vid premiernas beräknande icke
tagit hänsyn till den väsentligt större försäkringsrisk, som i verkligheten
förelåg, da sjukdomen vann allvarligare utbredning och staten den 14 januari
detta år plötsligt upphörde med nedslaktningsmetoden.
Även om det uppenbarligen icke kan läggas staten till last att epizootien
icke kunnat såsom vid föregående tillfällen relativt hastigt hämmas och att
ett fullföljande av nedslaktningsmetoden blivit ekonomiskt ohållbart, synes
dock den ovannämnda först tillämpade politiken i kampen mot sjukdomen
i viss mån vara skuld till lantmännens och bolagens bristande förutseende.
Genom detta hava avsevärda förluster tillskyndats såväl djurägarne som försäkringsbolagen,
för vilka sistnämnda fullgörandet under nu inträdda förhållanden
av ingångna försäkringsavtal, där bolaget byggts på ömsesidighet,
har konsekvenser, som i väsentlig mån upphäva nyttan för djurägaren av
försäkringen. Enligt de sakkunnigas förmenande synes därför billigheten
fordra, att staten, som förut praktiskt taget burit hela den av sjukdomen
förorsakade förlusten, därefter åtminstone i någon mån träder hjälpande
emellan till minskande av lantmännens förluster under nu pågående epizooti.
Härför talar ock den omständigheten, att dessa förluster ytterligare
ökas genom det intrång i den personliga friheten och i näringens utövning,
som de i stället för nedslaktningsmetoden tillgripna isolerings-, desinfektionsm.
fl. åtgärder medföra. Viss ersättning synes staten sålunda böra utgiva
för djur, vilka dött av mul- och klövsjuka, och för mjölkförlust, vilken blivit
en direkt eller indirekt följd av sjukdomen.»
Vad angår de av de sakkunniga sålunda anförda motiven för statligt
understöd i förevarande fall, torde jag först få redogöra för vad medicinalstyrelsen
härom anfört. Då styrelsens utlåtande är till karaktären helt och
hållet avstyrkande och allenast upptager en kritik av de sakkunnigas motivering
för statsunderstöd, torde detsamma i ett sammanhang här få återgivas.
»Hittills gällande näringspolitiska principer vid behandlingen av likartade
frågor hava varit, att, då den enskilde näringsidkaren icke genom försäkring
kunnat eller velat skydda sig för oförutsett uppkomna förluster,
så har han själv fått, med den risk, som är ofrånkomlig vid utövandet av
vilket yrke eller vilken näring det vara må, vidkännas dessa förluster
utan att övriga skattedragare i riket tvungits att för hans skull gorå offer.
Detta har också ägt sin tillämpning vid allt bekämpande av smittsamma
sjukdomar hos människor eller djur, där icke blott icke ersättning lämnats
för minskad affärsomsättning, arbetsoduglighet och dylikt, som uppstått
genom sjukdomen i och för sig, utan hava vederbörande tvärtom haft att
utan vederlag underkasta sig den inskränkning i rörelsefrihet m. m., som
staten pålagt dem i syfte att hindra farsotens spridning till andra.
Styrelsen tillåter sig att härvid exempelvis erinra om de många ganska
omfattande person- och andra isoleringar, som pläga föreskrivas vid utbrott
av smittsamma sjukdomar hos människor, om mjölkförsäljningsförbud,
om stängandet för längre eller kortare tid av matvaruaffärer, nö.jeslokaler
m. m. i sammanhang med dylika utbrott, om skyldigheten i vissa
fall för fartyg kommande från smittad ort att underkasta sig karantänsbehandling
och därvid till och med erlägga rätt sa avsevärda avgifter etc.
etc. etc.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
Frånsett statens ingripande till utjämnande av arbetslöshetens följder —
eu fråga, som dock ligger på ett helt annat och huvudsakligast socialt
plan — har styrelsen sig icke bekant något fall, där staten iklätt sig förpliktelser
av nu ifrågasatt slag mot särskilda samhällsklasser eller grupper
av medborgare. Det enda undantaget skulle måhända vara, då staten
under världskriget påtog sig ansvaret för en del krigsrisker beträffande
sjöfarten. Detta gjordes dock i det allmännas intresse, ordnades fullt försäkringsmässigt
med höga premier och resulterade till och med i en betydande
vinst för staten.
Skulle nu sakkunnigas förslag vinna bifall, innebure detta en total omkastning
av hela hittills gängse åskådningssätt och praxis beträffande statens
skyldigheter mot den enskilde och skulle, därest mul- och klövsjukan
utbredde sig över landet, vilket tyvärr icke är uteslutet, kunna komma
att medföra oerhörda anspråk på statskassan. Att utsträcka understödsverksamheten
till landet i dess helhet vore under alla förhållanden otänkbart.
Ett inslående på denna väg måste också konsekvent och rättvist
leda till att staten i alla fall. då enskild näringsidkare utsatts för olyckor
av ekonomiskt slag, mot vilka han icke kunnat försäkra sig, skulle hålla
honom skadeslös. Vart detta skulle bära hän är lätt att inse. Beträffande
de smittsamma sjukdomarna skulle detta bland annat innebära, att alla
skulle erhålla vederlag för genom sjukdomen föranledda skyddsåtgärder
av vad slag de vara må. Huru stora statsutgifter detta årligen skulle medföra
kan icke beräknas, men säkert är att högst betydande belopp komme
att åtgå.
Vad de smittsamma sjukdomarna hos djur beträffar, tillkommer dessiitom
en omständighet, som gör sakkunniges förslag än betänkligare, nämligen
att djurägarna, om full ersättning lämnas, möjligen bliva mindre intresserade
av att skydda sina djur för sjukdomen, om de icke rent av hellre
se, att djuren bliva smittade.
Redan nu börjar opinionen i Skåne......att luta häråt.
De sakkunnigas förslag har i huvudsak motiverats av att, då förut vid
inträffade fall av smittsam mul- och klövsjuka inom landet nedslaktningsmetoden
i regel tillämpats, djurägarna uraktlåtit att i tillräcklig utsträckning
genom försäkring skydda sig mot förluster i anledning av sjukdomen
samt de försäkringsbolag, som meddelat dylik försäkring, fastställt
sina försäkringspremier till belopp, som motsvarade riskerna under förutsättning
att sagda metod fortfarande komme till tillämpning. På grund
därav skulle staten, då nedslaktningsmetoden delvis övergavs, hava ådragit
sig eu viss skyldighet att hålla dem, som blivit lidande på grund av
sagda beslut, skadeslösa för därav uppkommande ytterligare förluster. I
anledning härav får styrelsen framhålla, att inom de delar av landet, som
närmast skulle beröras av de sakkunnigas förslag, nu tillämpas de bestämmelser
om bekämpande av mul- och klövsjuka, som meddelats i förordningen
den 9 december 1898 angående åtgärder till förekommande och hämmande
av smittsamma sjukdomar bland husdjuren. Då vederbörande
bort hava haft anledning att räkna med att sagda av Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser skulle kunna komma till tillämpning, synes Kungl.
Maj:ts beslut att inom ifrågavarande landsdelar i stället för nedslaktningsmetoden
tillämpa berörda bestämmelser icke böra föranleda någon skyldighet
för staten att i anledning därav utbetala ersättning.
Kungl. Maj:ts beslut om inställande av nedslaktningsmetoden inom Malmöhus
län och vissa delar av Kristianstads län torde i huvudsak hava för
-
5
Kurtgl. May.ts proposition Nr 231.
miletts därav, att det statsfinansiella läget ansågs utgöra hinder för en
oinskränkt fortsättning av nedslaktningsmetoden inom samtliga de delar
av landet, som blivit hemsökta av epizootien. Vid sagda tid hade kostnaderna
för sjukdomens bekämpande stigit till omkring 7,000,000 kronor.
Dessa utgifter voro visserligen högst avsevärda, men hade dock gjorts i det
för landet i dess helhet viktiga syftet att hämma sjukdomen. Sedan nedslaktningsmetoden
upphört att tillämpas inom vissa delar av Skåne, har
sjukdomens utbredning därstädes högst betydligt stegrats.
De utgifter, som de sakkunnigas nu framlagda förslag skulle medföra,
hava av dem approximativt beräknats till 1,380,000 kronor. Dä emellertid
de sakkunnigas kostnadsberäkningar grundats på antagandet att endast 50
procent av de djur, varom fråga är, bliva smittade av sjukdomen och då
förslagets 3 § ger möjlighet att åt så gott som samtliga djurägare utbetala
ersättningsbelopp, som avsevärt överstiga dem, vilka lagts till grund för
beräkningarna, torde kostnaderna kunna stiga till betydligt högre belopp
än vad av de sakkunniga beräknats.
Ifrågavarande kostnader hava dock icke i någon mån till ändamål att
förhindra sjukdomens utbredning utan allenast att ersätta djurägarna
inom de delar av landet, där nedslaktningsmetoden övergivits, för förluster,
som åsamkats dem i anledning av sjukdomen. Vid tillämpningen av
den så kallade nedslaktningsmetoden har staten visserligen plägat övertaga
större delen av de förluster, som sjukdomen kunnat medföra för djurägarna.
Detta har dock berott på det viktiga statsintresse, som sjukdomens
bekämpande ansetts hava inneburit. Då emellertid det statsfinansiella
läget icke ansetts medgiva, att staten i samband med oinskränkt
tillämpning av nedslaktningsmetoden övertoge huvudparten av samtliga
djurägarnas förluster i anledning av sjukdomen, synes det styrelsen kunna
ifrågasättas, huruvida stäten beträffande de delar av landet, där nedslaktningsmetoden
av nämnda anledning övergivits, och där sjukdomen på
grund därav erhållit en väsentligt ökad utbredning, skall fortfarande bära
djurägarnas förluster utan att därmed vinna någon som helst fördel i
fråga om sjukdomens bekämpande.
Sjukdomen pågår fortfarande inom flera delar av landet och avsevärda
kostnader torde även framdeles visa sig behövliga för densammas bekampande.
Det synes därför, enligt styrelsens mening, vara lämpligt, att de
medel, som med hänsyn till det statsfinansiella läget kunna disponeras för
åtgärder i anledning av sjukdomen, i första hand användas till hejdande
av densammas spridning inom och till övriga delar av landet.
Såsom de sakkunniga anfört kunna för en del försäkringsbolag, som
meddelat försäkring för förluster i anledning av smittesamma sjukdomar
bland husdjuren, uppstå svårigheter på grund av att försäkringspremierna
blivit fastställda till lägre belopp än vad som kan anses motsvara försäkringsrisken,
sedan nedslaktningsmetoden numera delvis upphört att tilllämpas.
Samtliga ifrågavarande bolag äro visserligen, enligt vad sakkunniga
meddelat, ömsesidiga försäkringsbolag, varför de äga möjlighet att
a försäkringstagarna uttaxera de belopp, som erfordras för den ökade
försäkringsriskens täckande. Då det emellertid kan möta svårighet att pa
eu gång uttaga de erforderliga beloppen, anser sig styrelsen, såsom föreslagits
i styrelsens och lantbruksstyrelsens gemensamma framställning
till chefen för jordbruksdepartementet den 10 mars 1925 i fråga om ett utav
chefen för försäkringsinspektionen, överdirektören P. G. Laurin, avgivet
förslag till riktlinjer för en allmän försäkring mot vissa förluster genom
6
KungI. Maj:ts proposition Nr 231.
mul- och klövsjuka, böra ifrågasätta, att staten genom lån bereder ifrågavarande
försäkringsbolag möjlighet att fördela de erforderliga uttaxeringarna
på en efter förhållandena anpassad övergångstid.»
Med stöd av vad sålunda anförts och med särskilt framhållande av de
vittgående konsekvenser ett bifall till de sakkunnigas förslag skulle komma
att medföra har medicinalstyrelsen bestämt avstyrkt förslaget ifråga.
I motsats till medicinalstyrelsen har lantbrukstyrelsen vad angår motiven
för den ifrågasatta statliga hjälpverksamheten gjort sig till tolk för en
mindre deciderad uppfattning. Även lantbruksstyrelsen refererar till förenämnda
av styrelsen och medicinalstyrelsen gemensamt avgivna yttrande
rörande överdirektören Laurins förslag till försäkring mot förlust genom
mul- och klövsjuka. Under erinran att styrelserna därvid redan haft tillfälle
framlägga vissa synpunkter på nu ifrågavarande spörsmål, anför
lantbrukstyrelsen vidare.
»Lantbruksstyrelsen har kunnat konstatera, att de sakkunnigas uppfattning,
sådan den kommit till uttryck i föreliggande promemoria, i väsentliga
delar överensstämmer med de sålunda framlagda synpunkterna. I
nämnda yttrande framhöllo ämbetsverken, bland annat, att, enligt deras
förmenande, med frånseende från eventuellt förefintliga billighets- och
hjälpsynpunkter, förluster, som förorsakats av åtgärder till skydd mot
mul- och klövsjuka, måste jämställas med andra sådana, vållade av allmänna
hygieniska föreskrifter, och att i överensstämmelse härmed staten
icke kunde anses vara mera ansvarig för genom statliga åtgärder vållade
förluster i här ifrågavarande fall än i andra därmed jämförliga. Enligt
ämbetsverkens uppfattning borde det därför tillkomma respektive djurägare
att, där han ej ansåg sig kunna och vilja själv bära den ekonomiska
risken, genom försäkring söka skydd emot densamma. Ämbetsverken
framhöllo också de vittgående konsekvenser, ett ställningstagande till frågan
i annan riktning kunde medföra.
Oaktat ämbetsverkens sålunda angivna principiella ståndpunkt, ville
ämbetsverken dock under rådande, i viss mån extraordinära förhållanden,
framhålla det behjärtansvärda uti att staten av billighetsskäl vidtoge åtgärder
för att bringa de av mul- och klövsjukans härjningar svårt hemsökta
lantmännen någon lindring i deras svåra betryck. Ämbetsverken
ifrågasatte i förevarande avseende, dels, därest så funnes vara av behovet
påkallat, sådant ekonomiskt stöd i en eller annan form till de lokala försäkringsbolag,
vilka hade sin verksamhet begränsad till de av sjukdomen
hemsökta orterna, att de skulle kunna fullgöra sin ersättningsskyldighet
utan utkrävande av efteruttaxering till för försäkringstagarna allt för betungande
belopp, dels ock ekonomiskt bistånd till sådana av sjukdomen
hemsökta djurägare, som icke haft sina djur försäkrade och som ej heller
haft tillfälle att genom försäkring säkerställa sig mot av densamma vållade
ekonomiska risker.
De säregna förhållanden, som enligt ämbetsverkens förmenande talade
för de ifrågasatta åtgärderna, berodde i stort sett på den ändring i kampen
emot epizootien som vidtagits, i det att, sedan statsverket under flera
tiotal av år konsekvent tillämpat stamping-out-metoden med inlösen av
smittade besättningar, denna metod inom viss del av landet ersatts genom
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231. 1
cernering av de smittedo besättningarna, varvid djurägarna vållats störa
ekonomiska förluster, bland annat genom hindrad “^^försäljning. Detta
förhållande hade enligt ämbetsverkens förmenande vallat, dels att lorsaKringsbolagen,
vilkas ansvarighet omfattade ersättning jamval för av ceineringen
förorsakade förluster, blivit utsatta för eu av dem icke förutsedd
ökad risk, som åtminstone för vissa av dem medfört betydande ekonomiska
svårigheter, dels ock att djurägare, som i förlitande på att statsverket
skulle inlösa besättningarna, därest de angrepes av sjukdomen, underlåtit
att försäkra sina djur och nu i vissa fall saknade möjlighet att genom
försäkring säkerställa sig mot ifrågavarande ekonomiska förluster.. Lantbruksstyrelsen
vidhåller fortfarande angivna principiella uppfattning rörande
ifrågavarande spörsmål.»
Slutligen har jämväl statskontoret uttalat sig i princip rörande motiven
för ett eventuellt statligt understöd i förevarande fall. Statskontoret anför
härom följande.
»Den hittills av statsmakterna tillämpade metoden för bekämpande av
smittsam mul- och klövsjuka bland husdjuren, nedslaktningsmetoden, i förening
med ersättning av statsmedel för djurens fulla värde lärer såsom
de sakkunniga framhållit — hava haft till följd, dels att lantmannen i
stor utsträckning underlåtit att söka genom försäkring skydda sig mot
de förluster, en mul- och klövsjukeepizooti kunde medföra caval genom
dödsfall bland djuren som i följd av mjölkförlust, dels ock att försäkringsbolag,
som tecknat försäkringar mot dylika risker, icke tagit hänsyn til
den ökade försäkringsrisk, som uppkom, då myndigheterna under nu rådande
allmännare utbredning av sjukdomen plötsligt upphörde med tillämpning
av nedslaktningsmetoden. Det syntes darfor skäligt, att staten,
som hittills burit den ojämförligt största delen av de förluster, som förorsakats
av sjukdomen, i viss omfattning trädde h.1 alp ande emellan till
minskande av förluster under nu pågående farsot. Statskontoret delar de
sakkunnigas uppfattning i berörda avseenden och har i Princip icke något
att erinra mot det av de sakkunniga framlagda forslaget till ersättning i
vissa fall för dessa förluster.»
De av de sakkunniga ävensom av lantbruksstyrelsen och statskontoret
anförda motiv för ett ingripande från statens sida till lindring av de genom
mul- och klövsjukans härjningar förorsakade förlusterna delas i huvudsak
av mig. Jag får fördenskull tillstyrka, att understöd av statsmedel beredes
ifrågavarande djurägare. Emellertid vill jag samtidigt betona, att enligt
min mening några rättskrav på statligt understöd för ifrågavarande förluster
icke med fog synas kunna göras gällande. Visserligen torde å ena
sidan kunna medgivas, att den alltifrån mul- och klövsjukeepizootiernas
första uppträdande konsekvent följda metoden att skyndsamt på statens
bekostnad låta nedslakta av sjukdomen smittade kreatursbesättningar
kunnat leda till ett antagande från djurägarnas sida att denna taktik för
sjukdomens bekämpande komme att fullföljas även vid mul- och klövsjukeepizootier
av väsentligare omfattning än hittills varit för handen, detta så
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
mycket mera som nedslaktningsmetoden i vårt land ständigt tillförne visat
sig vara ett effektivt medel i kampen mot sjukdomen i fråga. Men å
andra sidan borde det också hava stått klart för djurägarna att, i likhet
med i vissa andra länder, sjukdomen i fråga kunde tänkas komma att taga
en sådan omfattning, att densammas bekämpande enligt nämnda metod
måste för staten medföra konsekvenser i ekonomiskt hänseende av högst
betänklig räckvidd, samtidigt som det genom decennier energiskt bedrivna
avelsarbetet måste komma att i hög grad äventyras. Reflektionen borde
sålunda, där den icke präglats av allt för mycken optimism beträffande
nedslaktningsmetodens effektivitet och statens ekonomiska resurser, hava
pekat hän på nödvändigheten av att i tid söka genom försäkring vinna
garantier mot ett riskmoment, vars förefintlighet icke kunnat förnekas och
som därtill i mån av epizootiernas upprepade återkomst måste framstå allt
tydligare. Att för övrigt eftertanken icke städse skjutits åsido visar det
stora antal försäkringsavtal, som med de förefintliga enskilda försäkringsanstalterna
blivit ingångna.
Om emellertid ett visst bristande förutseende icke utan fog kan läggas åtskilliga
enskilda djurägare till last, så kan i icke mindre mån göras gällande,
att berörda försäkringsanstalter bort med avseende å den av dem bedrivna
försäkringsrörelsen hava tagit behörig hänsyn till de i verkligheten
föreliggande högst väsentliga riskerna. Ty även om, såsom är fallet,
ifrågavarande försäkringsanstalter äro grundade på principen om ömsesidighet
och sålunda deras existens genom den förefintliga möjligheten
till extra uttaxeringar även vid hård påfrestning egentligen icke
äventyras, så borde dock försiktigheten givetvis bjudit, att vid försäkringsavtalens
ingående hänsyn tagits till den verkliga försäkringsrisken,
må vara att denna risk av skilda anledningar hittills icke synts vara
alltför stor. Nyttan för den enskilde av ingångna försäkringsavtal torde
självfallet eljest tendera att bliva illusorisk i samma mån som beloppet
av uttaxeringarna ökas, vartill kommer det förhållandet, att försäkringsanstalterna
utan nödigt förutseende givetvis icke äro i stånd att, på sätt
avsetts, fullgöra ingångna försäkringsavtal och ännu mindre möta en
tillfällig starkare ökning av ansökningsfrekvensen.
Men allt detta oaktat delar jag dock den uppfattningen att billigheten
synes fordra, att staten på grund av förhandenvarande säregna
förhallanden bör i viss utsträckning träda hjälpande emellan. Visserligen
har, såsom medicinalstyrelsen påpekar, de stora statsutgifter,
som nedslaktningsmetoden förorsakat, motiverats av det viktiga statsintresse,
sjukdomens bekämpande ansetts innebära. Och principiellt sett
bör också, såsom av medicinalstyrelsens utlåtande framgår, en statsutgift
av här ifrågavarande art givetvis i första hand taga sikte härpå.
Men det är också påtagligt att, sedan av förut angivna skäl nedslaktningsmetodens
tillämpning tämligen plötsligt måst begränsas, sådana
utomordentliga förhållanden inträtt, att statsintresset som sådant i icke
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231. 9
oväsentlig grad synes påfordra ett ingripande till stöd för djurägarna,
även om detta skulle innebära ett frångående, åtminstone delvis, av hittills
gällande principer. Då under alla omständigheter endast ett jämförelsevis
ringa understöd avsetts att lämnas djurägarna, torde dessa
sålunda icke, såsom medicinalstyrelsen förmenar, kunna förmodas till följd
av statsunderstödet bliva mindre intresserade av att skydda sina djur mot
sjukdomen, detta så mycket mera som statsunderstödet givetvis måste
erhålla karaktären av tillfälligt sådant och avse att lätta de förhandenvarande
ekonomiska svårigheterna för djurägarna samt därtill bereda på
området förefintliga försäkringsinstitutioner rådrum att anpassa sig efter
de nyinträdda förhållandena. Jag förutsätter nämligen, att djurägarna,
så snart möjlighet att erhålla försäkring mot här ifrågavarande förluster
föreligger, också begagna sig därav; en möjlighet, vilken synes mig böra
kunna vara förhanden redan före ingången av nästkommande vinter.
Statsunderstödets utgående torde sålunda i och för sig vara oberoende av
sjukdomens framtida utbredning.
I fråga om den statliga understödsverksamheten vill jag ytterligare anföra,
att vägande skäl icke torde föreligga att begränsa den statliga
understödsverksamheten till enbart djurägare. Där nämligen till följd
av de numera tillämpade åtgärderna i kampen mot mul- och klövsjukan,
exempelvis genom cernering eller dylikt, intrång vållats i den enskildes
näringsutövning eller enskild person på grund av cerneringen eller eljest
förorsakats minskning i arbetsförtjänst, synes mig möjlighet böra beredas
jämväl dylik person att i ömmande fall erhålla understöd. Grunderna för
sådant understöds utgående torde dock icke på förhand kunna bestämmas, utan
torde det böra ankomma på prövningsnämnderna — till vilkas verksamhet
jag framdeles skall återkomma — att i varje särskilt fall med hänsyn till förhandenvarande
ömmande omständigheter pröva och avgöra, huruvida och
i vad mån statsunderstöd må anses böra utgå i fall, varom här är fråga.
Därest sålunda, principiellt sett, på billighetsskäl grundad anledning Möjligheterna
synes föreligga för ett statsingripande på förevarande område, torde till ,Sratf^^rae
närmare granskning få upptagas spörsmålet, i vad mån djurägarna haft jorstikring.
möjlighet att under den nyinträdda situationen genom försäkring på enskild
väg skydda sig mot här ifrågavarande förluster.
Vidkommande denna fråga anföra de sakkunniga följande.
»De sakkunniga finna ersättning, grundad å ovan angivna förhållande,
ej böra utgå, med mindre det varit för djurägarna omöjligt att taga försäkring,
sedan ändring i statens kampmetod beträffande mul- och klövsjukan
ägt rum. Kungl. Maj:ts beslut, enligt vilket nedslaktningsmetoden skulle
upphöra för vissa delar av Skåne, fattades den 14 januari 1925. I vad mån
det stått djurägare öppet att efter den dagen taga försäkring, framgår av
uppgifter från de två försäkringsbolag, vilka hava de flesta djurförsäkringarna
i Skåne, nämligen Skånska lantmännens ömsesidiga försäkringsförening
och Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget, vilka båda företag
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
lämnat försäkringar såväl mot dödsfall i mul- och klövsjuka som mot mjölkförlust.
Förstnämnda förening har uppgivit, att den i allmänhet icke efter
förenämnda dag lämnat sådana försäkringar. Där det i enstaka fall skett,
har det gällt ökning av förut godkänt försäkringsvärde. Enligt uppgift i
skrivelse till jordbruksministern den 19 februari 1925 har Skandinaviska
kreatursförsäkringsbolaget uppgivit, att bolaget sedan slutet av december
månad 1924 ansett försiktigheten bjuda att ej taga mul- och klövsjukeförsäkringar
på närmare avstånd från smittat eller spärrat område än cirka
5 kilometer. Förutom av de nämnda bolagen har försäkringsverksamhet,
avseende både djur- och mjölkförsäkring, bedrivits i provinsen av Skånes
mindre jordbrukares kreatursförsäkringsförening med säte i Lund, vars verksamhet
omfattar Skåne, och Svenska ömsesidiga kreatursförsäkringsbolaget,
adress Lilleskog, Älvsborgs län, varjämte ett tjugotal andra bolag lämnat
försäkringar inom Skåne för enbart djur. Skånes mindre jordbrukares
kreatursförsäkringsförening lär även någon kortare tid efter den 14 januari
1925 hava lämnat försäkringar för djur- och mjölkförlust, dock i ringa
omfattning, men huruvida övriga nyssnämnda bolag åtagit sig nya risker
efter den dagen är ej känt för de sakkunniga. I stort sett torde det emellertid
icke varit möjligt för de inom område, där nedslaktningsmetoden ej
använts, boende djurägare, som ej förut försäkrat sig mot förlust under
mul- och klövsjuka, att efter den 14 januari 1925 mera allmänt vinna försäkringar.
Även om det kunnat förekomma i enstaka fall, torde dock vara
tydligt, att, om djurägare i större omfattning anmält sig såsom sökande till
försäkringar, bolaget helt visst skulle dragit sig för att lämna sådana.
Av vad sålunda anförts anse de sakkunniga framgå, att djurägarna i regel
saknat möjlighet att genom försäkring efter den 14 januari gardera sig
mot förlust, varom här är fråga.»
Lantbruksstyrelsen har i denna del anfört följande.
»Givetvis bör en bestämd förutsättning för att staten skall beträffande
enskilda djurägare träda hjälpande emellan vara, att vederbörande varken
haft sina djur försäkrade eller sedan beslutet om nedslaktningsmetodens
upphörande blev känt, haft tillfälle att genom försäkring skydda sig emot
förlust. Eu undersökning av varje särskilt fall i detta hänseende synes
lantbruksstyrelsen därför vara behövlig. Ett underlåtande därav skulle
nämligen lätt giva djurägare anledning att i förlitande på statens mellankomst
även framdeles underlåta att genom anlitande av försäkringsvägen
skydda sig. Av samma skäl finner lantbruksstyrelsen det angeläget, att
det tydligt fastslås, att endast ovan åberopade abnorma förhållanden föranlett
ett statsingripande, som kommer att utebliva, så snart möjlighet
förefinnes för den enskilde att genom försäkring av djuren säkerställa
sig emot förlust.»
»På grund av vad lantbruksstyrelsen inhämtat angående verksamhetens
omfattning med avseende å ifrågavarande försäkringsgrenar, anser lantbruksstyrelsen
det kunna antagas, att vid tiden omkring den 14 januari
1925 inom det område, där nedslaktningsmetoden för närvarande icke tilllämpas,
omkring en tredjedel av nötkreatursstocken icke var försäkrad.
Beträffande frågan, huruvida djurägare inom nyssnämnda område sedermera
haft möjlighet att genom försäkring skydda sig mot förlust,
varom här är fråga, hyser lantbruksstyrelsen en gent emot de sakkunniga
avvikande uppfattning. Även om försäkringsföretagen på grund av de
avsevärt ökade krav på ersättning till följd av mul- och klövsjuka, som
11
Kungl. Moj:ts proposition Nr 231.
ett frångående av nedslaktningsmetoden kan förutsättas medföra vid övertagande
av nya förlustrisker, ansett sig böra införa vissa mer eller mindre
vittgående restriktioner, torde det dock icke kunna förnekas, att möjlighet
förefunnits för ett avsevärt antal djurägare att vinna försäkring, även
sedan nedslaktningsmetoden upphört att tillämpas. Enligt vad lantbruksstyrelsen
har sig bekant, har också denna möjlighet i viss utsträckning utnyttjats.
Det är naturligtvis tänkbart, att denna möjlighet att taga försäkring
i åtskilliga fall icke varit känd för djurägaren, och det kan ur
denna synpunkt måhända vara motiverat att beträffande den första tiden
efter nedslaktningsmetodens upphörande icke såsom förutsättning för utgående
av statsunderstöd strängt fasthålla vid det villkoret, att djurägaren
skolat sakna möjlighet att genom försäkring skydda sig mot den förlust,
som nu ifrågasättes att helt eller delvis täckas med statsmedel. Lantbruksstyrelsen
anser det emellertid vara rimligt, att en bestämd tidsgräns
-— exempelvis två eller tre månader efter den 14 januari 1925 — fastställes,
varvid i fråga om sjukdomsfall, vilka inträffat efter nämnda tidpunkt
och beträffande vilka ersättning av statsmedel sökes, det skall åligga djurägaren
att styrka eller att åtminstone göra det i högsta grad sannolikt, att
han efter berörda tidpunkt icke ägt möjlighet att skydda sig genom försäkring.
»
Vidkommande frågan om möjligheterna för de enskilda djurägarna att Departementaefter
de den 14 sistlidna januari vidtagna ändringar i kampen mot mul- och chefmklövsjukan
erhålla försäkring mot förluster, varom här är fråga, hava
de sakkunniga sålunda gjort gällande, att möjligheten till dylik försäkring
i regel varit djurägarna betagen. Lantbruksstyrelsen åter gör gällande,
att möjlighet till försäkring förefunnits och även i viss utsträckning
utnyttjats, oaktat försäkringsföretagen ansett sig böra införa vissa
mer eller mindre vittgående restriktioner. För egen del är jag benägen
antaga att möjligheter i viss mån måste för närvarande saknas för försäkringsanstalterna
att i behörig grad och till överkomliga villkor tillgodose
plötsligen förebragta starka krav på desamma, till följd varav utan
tvivel många djurägare varit betagna möjligheten att erhålla försäkring.
Men även om den av såväl de sakkunniga som ock av lantbruksstyrelsen
angivna förutsättningen för statsunderstöd — nämligen att det skulle varit
djurägarna omöjligt att, sedan beslutet om begränsning av nedslaktningsmetodens
tillämpning blivit känt, erhålla försäkring — alltså icke helt synes
vara för handen, så anser jag dock giltiga motiv för en statlig hjälpverksamhet
föreligga, så till vida att, såsom lantbruksstyrelsen anfört, det
givetvis är tänkbart, att möjligheten att erhålla försäkring icke varit
tillräckligt känd för djurägarna och att för flertalet av dem, som verkligen
varit medvetna om de på området föreliggande möjligheterna, försäkringsanstalternas
omfattande restriktioner och givetvis starkt förhöjda
premier delvis gjort möjligheten till försäkring illusorisk. Den av
lantbruksstyrelsen förordade undersökningen av varje särskilt fall beträffande
förefintligheten av nämnda förutsättning för statsunderstöd anser
jag mig sålunda icke kunna tillstyrka och finner för övrigt en sådan
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
Tidrymd för
d*n statliga
hjälpverksamheten.
undersökning icke vara erforderlig, då till följd av statsunderstödets
karaktär av tillfälligt sådant anledning icke torde, såsom lantbruks"
styrelsen förutsätter, föreligga att djurägarna i förlitande på statens
mellankomst även framdeles skulle underlåta att genom anlitande av försäkringsvägen
skydda sig mot förluster på grund av ifrågavarande sjukdom.
En dylik undersökning skulle dessutom medföra stora svårigheter
och tidsutdrägt för de organ, som äro avsedda att handlägga hithörande
frågor. Av förenämnda anledning kan jag sålunda heller icke förorda ett
fastställande av den utav lantbruksstyrelsen föreslagna tidsgränsen av eu
eller två månader efter den 14 januari 1925, inom vilken dispens från
den angivna förutsättningen för statsunderstöd borde meddelas och efter
vilken det skulle åligga djurägaren att styrka eller åtminstone göra i
högsta grad sannolikt, att möjlighet till försäkring icke förelegat.
Till prövning torde härefter få upptagas spörsmålet angående den tidrymd,
under vilken det ifrågasatta statsunderstödet bör utgå.
De sakkunniga hava härom gjort följande uttalande.
»Vidkommande härefter frågan, hur länge staten bör fortfara med att utbetala
. ersättningar, som här avses, ligger nära till hands att säga, att så
bör bliva förhållandet, så länge djurägarna icke hava möjlighet att försäkra
sig mot förlust. Emellertid bör härvid till en början framhållas, att, även
om en statens åtgärd att utbetala ersättning kan med något fog grundas på
statens hittills förda politik för bekämpande av sjukdomen, sådan grund
likväl måste vara att anse mindre såsom en rättsgrund än en billighetsgrund.
Vidare skulle ett sådant fortsättande med utbetalning av ersättning
vara ägnat att fördröja ett ordnande genom enskilt initiativ och enskild
företagsamhet av försäkringsfrågan. Det kan nämligen icke anses alldeles
uteslutet, att sådant ordnande kan ske, även om de djurägare, som äro boende
inom starkt infekterade områden, möjligen skulle nödgas att betala
högre premier och binda sig för längre tids försäkringsavtal. På dessa
grunder hava de sakkunniga kommit till den slutsatsen att den tid, under
vilken staten träder emellan med ersättning, bör i väsentlig mån begränsas.
Härvid skulle dock, enligt de sakkunnigas mening, skillnad kunna göras
mellan a ena sidan dels förlust i följd av dödsfall bland djuren, dels ock
förlust i mjölk under den tid, sjukdomen ännu tinnes i en djurbesättning,
samt å andra sidan förlust i mjölk under den tid efter det djuren förklarats
friska, då mjölken är spärrad. Sistnämnda slag av förlust anse de sakkunniga
principiellt böra under alla förhållanden ersättas av staten, icke blott under
nu rådande epizooti utan också framgent. Det förhåller sig visserligen sa, att
åtgärden att förbjuda utsläppande av mjölk från egendom, som är förklarad
smittad av mul- och klövsjuka, är grundad på ett allmänt intresse, vare sig
det gäller mjölk, som producerats före det djuren förklarats friska, eller mjölk,
som alstrats därefter, men uppenbarligen kan djurägaren icke hava synnerligen
starkt grundade anspråk pa att — i övrigt i strid med hälsovårdsstadgans
föreskrifter — få bland allmänheten utsläppa mjölk från djur, som äro behäftade
med smittosam sjukdom, varemot det göres ett starkt ingrepp i äganderätten,
när förbud att fritt förfoga över mjölk från friska djur meddelas en
djurägare. Ett dylikt ingrepp kan vara så starkt, att det verkar orättvist,
om den, mot vilken ingreppet är riktat, skall ensam bära de ekonomiska
Kung!. Maj:ts proposition Nr 231. 13
följderna därav. Detta synes ock vara fallet med förbudet att efter djurens
friskförklaring fritt disponera över mjölken.
De sakkunniga anse följaktligen staten såväl nu som framgent böra ersätta
djurägare den förlust, han lider till följd därav, att mjölk icke ma
föras från egendomen efter det djuren förklarats friska. Beträffande återigen
den mjölk, som därförinnan producerats under den tid, egendomen iir
förklarad smittad av mul- och klövsjuka, ävensom i fråga om dödsfall bland
djur, torde av skäl, som av det föregående framgå, en statens ersättningsverksamhet
ej böra fortsätta någon längre tid. Meningarna kunna ju vara
delade om vad som är lämplig tidsrymd. De sakkunniga anse för sin del,
att tidsgränsen lämpligen kan sättas till den 1 januari 1926. Möjligen kan
epizootien vid den tiden hava upphört, men i varje fall torde tiden vara
tillräcklig för att försäkringsfrågan skall kunna hinna att på enskild väg
ordnas på lämpligt sätt.
Ehuru, som ovan angivits, de sakkunniga anse staten böra allt framgent
lämna ersättning för mjölkförlust uppkommen genom spärrning av gårdar,
där djuren äro friska, vilja de icke föreslå, att denna fråga nu regleras
även för tiden efter den 1 januari 1926, utan anse för sin del lämpligt, att
sagda tidsgräns bestämmes att gälla även för nämnda slag av mjölkförlust,
därvid de utgå från, att frågan om ytterligare ersättning framdeles kan
upptagas.
Med mjölk, som produceras under tid, då egendomen är förklarad smittad
men efter det djuren förklarats friska, bör i fråga om ersättningen mjölk
från s. k. misstänkt gård, där avyttring av mjölk förbjudes under viss tid,
i allmänhet 11 dagar efter det gården förklarats misstänkt, likställas.»
Lantbruksstyrelsen har i detta ämne anfört följande.
»Den tidrymd, under vilken ersättning av statsmedel för förlust av nu
ifrågavarande slag skulle utgå, föreslå de sakkunniga såsom nämnt, till
tiden mellan 14 januari 1925 och 1 januari 1926. Det framgår emellertid
icke tydligt av föreliggande utredning, huru de sakkunniga hava tänkt
sig ifrågavarande försäkringsverksamhet ordnad. Enligt lantbruksstyrelsens
mening hade det varit önskvärt, att de sakkunniga framlagt förslag
i dylikt avseende. Det torde nämligen vara av stor betydelse, att nu
ifrågavarande understödsverksamket, så snart ske kan, avvecklas. Vad
beträffar eventuell ersättning på grund av misstänktförklaring av egendom,
torde dylik ersättning av förut anförda skäl i förekommande fall
böra utgå från nu pågående epizootis början, alltså även för tid före den,
14 januari 1925.»
Av vad jag förut anfört beträffande motiven för här ifrågavarande Oepart
statliga understödsverksamhet torde hava framgått, att jag icke anser e e‘
skäl föreligga för denna verksamhets utsträckande över en längre tidsperiod.
Tvärtom synes mig denna tidsperiod böra i möjligaste mån begränsas,
då såsom redan antytts här givetvis är fråga om ett övergångsstadium
intill den tid, då, med samlad erfarenhet av den nuvarande situationens
vanskligheter, å ena sidan djurägarna böra hava insett nödvändigheten
av försäkringstagande och å andra sidan försäkringsinstitutionen bör
hava i viss mån omlagts och anpassats efter större fordringar på densamma.
Jag anser därför tidrymden för den statliga understödsverksam
-
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
Understöd
för djur- och
vnjölkförlusi ;
grunderna
härför.
heten böra i allmänhet begränsas till tiden 14 januari 1925—1 januari
1926, därest ieke Kungl. Maj:t med hänsyn till förhandenvarande förhållanden
må finna skäl bestämma tidigare dag för hjälpverksamhetens avveckling.
Vid sådant förhållande kan jag icke dela de sakkunnigas uppfattning,
att staten allt framgent bör lämna understöd för förlust icke blott
i fall, då genom spärrning av gårdar, där djuren förklarats friska, mjölk
fortfarande icke får avyttras, utan även beträffande misstänktförklarad
gård, varifrån avyttring av mjölk förbjudits. Understöd torde dock böra
utgå till ägare av djur å egendom, som förklarats smittad före den
14 januari 1925, men där på grund av Kungl. Maj:ts beslut samma dag
i fråga om begränsning av nedslaktningsmetodens tillämpning nedslagning
icke ägt rum. Vad beträffar understöd för förlust på grund av upprepad
misstänktförklaring av egendom bör dylikt understöd utgå från
nu pågående epizootis början eller den 8 november 1924.
I fråga om statligt understöd för den förlust, som till följd av muloch
klövsjukan förorsakats djurägare med avseende å djur och mjölk, samt
vad angår de grunder, som böra tillämpas vid den statliga understödsverksamheten
på området, anföra de sakkunniga följande.
»Vidkommande frågan, i vad mån ersättning bör utgå, må till en början
än en gång erinras, att statens ingripande måste till väsentlig del grundas
■på billighetsskäl. Anspråk på full ersättning synas följaktligen ej med fog
kunna göras, och hinder synes ej heller möta att vid bestämmandet av ersättningen
tillämpa enhetliga grunder, även om därigenom full rättvisa de
enskilda fallen emellan ej skulle vinnas.
Beträffande ersättningen för djur, som dött i mul- och klövsjuka, förmena
de sakkunniga, att denna icke bör omfatta svin, då dessa i allmänhet ej
kunna bliva föremål för försäkring mot smittosamma husdjurssjukdomar.
Här bör således endast bliva fråga om ersättning för nötkreatur. De sakkunniga
anse ersättningen skäligen kunna bestämmas till 50 procent av
värdet, fastställt så, att högsta värdet skall utgöra för tjur 2,000 kronor,
för ko 800 kronor, för kviga över 1V2 år 600 kronor samt övriga djur 300
kronor, vilka högsta värden skola gälla för i stambokens huvudavdelning
registrerade djur och djur, som av annan anledning (reaktionsfrihet) äga
särskilt högt marknadsvärde. För kalvar under två månader bör ersättning
ej utgå, då dödsfallsprocenten bland dessa djur även eljest är stor och dödsorsaken
ofta är obestämbar. Ersättning bör utgå även för djur, vilket nedslaktats,
emedan det antagits ej kunna utstå sjukdomen. I dylikt fall erfordras,
att nedslaktningen av veterinären anbefallts såsom den enda ändamålsenliga
åtgärden under förhandenvarande omständigheter, därvid humanitära
hänsyn skola vara bestämmande. Vid framställande av anspråk på
ersättning i detta fall skall företes veterinärintyg angående orsaken till
nedslaktningen, avfattat enligt visst formulär.
Förlust i mjölk, såvitt angår smittade besättningar, uppstår dels genom
nedgång i mjölkmängd dels ock genom i det allmännas intresse påbjudna
spärråtgärder. Att i försäkringshänseende och således även i fråga om statsersättning
göra någon skillnad mellan dessa båda slag av mjölkförlust skulle
bereda svårigheter. Nedgång i mjölkmängd beror icke endast på själva
sjukdomen utan även på det sätt, varpå djuren under sjukdomstiden skötas.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231. 15
(Jiv(’ivis bör eu djurägare icke lägga an på riklig mjölkproduktion under
denna tid. Han bör tvärtom spara djuren i detta avseende. Ofta är det
också ett intresse för djuriigaren att hålla mjölkproduktionen inom snävare
gränser än nödigt skulle vara, på grund av svårigheten att a gården förarbeta
mjölken. Anmärkas må ock, att i inånga fall nedgången i mjölk
under sjukdomstiden är ganska ringa. De sakkunniga förmena således att,
även för vinnande av enkelhet vid bestämmandet av ersättning, hänsyn icke
bör tagas till, om förlusten beror av mjölknedgång eller av spärråtgärderna.
Bestämmande av den mjölkmängd, som skall ligga till grund för ersättning,
sker enklast och lämpligast genom att taga till utgångspunkt den mjölkmängd,
som producerats under tiden närmast före sjukdomsutbrottet. Lämpligt
synes vara att beräkna den efter medeltalet per dag under de fem
dagarna närmast smittförklaringen. Emellertid bör ej hela denna mjölkmängd
läggas till grund för ersättningen utan blott den, som blivit avyttrad från
gården, under det ersättning i allmänhet ej bör utgå för mjölk, som använts
till framställande av mejeriprodukter, som försålts från gården eller förbrukats
för annat produktivt ändamål, såsom kalv- eller grisuppfödning, eller
som använts i eget hushåll eller utlämnats till tjänstefolk. I dessa fall bör
dock undantag kunna göras, så att ersättning må kunna utgå, där för innehavare
av en eller ett par kor mjölkförlusten kan med hänsyn till omfattningen
av det drivna jordbruket anses vara av väsentlig betydelse.
I regel försäljes mjölken till mejeri, i vilket fall det blir lätt att fastställa
mjölkmängden. Där den sålts under hand, bör det åligga djurägaien att
förebringa nödig utredning om mängden försåld mjölk.
Likaledes bör djurägaren hava skyldighet visa storleken av producerad
mjölk i övriga fall, där ersättning skulle lämnas.
Ifråga om mjölk från gårdar, vilka blivit spärrade såsom misstänkta för
mul- och klövsjuka, anse de sakkunniga, att bestämmande av mängden av
denna mjölk bör ske på samma sätt som föreslagits för smittad gård. Något
skäl att i detta avseende handla annorlunda kan ej anses vara för handen.
Särskilt må påpekas, att även här spärråtgärderna kunnat indirekt förorsaka
nedgång i mjölkmängden, på sätt ovan iramhållits beträffande smittad gäld.
Givet är, att den mjölkmängd, som fastställes enligt ovan angivna grunder,
icke bör i sin helhet ersättas. Det måste nämligen antagas, att djurägaren
kunnat använda mjölken i vissa avseenden. Först och främst har mjölken
kunnat tjäna till foder åt djur. Vidare har det stått djurägaren fritt att
använda mjölken till beredning av smör och möjligen ost. Visserligen har
det i många fall förhållit sig sa, att svårigheter av olika orsaker yppats
för tillvaratagande av mjölken, men när det nu gäller att pröva i vad män
utnyttjande av mjölken bör inverka på ersättningsbeloppet, måste man räkna
med vad som i allmänhet kunnat i detta avseende åtgöras från djurägarens
sida, och ur denna synpunkt torde det vara befogat att utgå från, att mjölken
i avsevärd omfattning bort tagas i bruk, så att djurägaren kunnat tillgodogöra
sigxen betydande del av mjölkens värde.
Det bör i detta sammanhang påpekas, att enligt de sakkunnigas mening
det icke kan bliva fråga om att behandla varje särskilt fall, då ersättning
begäres, individuellt i den meningen, att det skulle utredas, hur mycket
mjölk, som använts till foder m. m. Tvärtom är det de sakkunnigas mening,
att avgörandet nödvändigtvis måste förenklas och schabloniseras. Det enda
som i det särskilda fallet måste avgöras är fastställande av den mjölkmängd,
som skall ligga till grund för ersättningen, tiden för avspärrningen med
särskilt angivande av sjukdomstiden samt det pris, varefter ersättning skall
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
utgå. De avdrag, som skola göras från mjölkmängden på grund därav, att
djurägaren tillvaratagit mjölk, måste däremot vara förutbestämda att likartat
tillämpas i varje förekommande fall.
Den mjölkmängd, som skall enligt det föregående läggas till grund för
ersättning, måste i följd av det sätt, varpå den skulle bestämmas, antagas
i flertalet fall överstiga den verkligen under spärrningstiden producerade
mjölken. Mängden av mjölk nedgår ju i regel till följd av sjukdomen,
och, på sätt förut anmärkts, kan den även reduceras genom sådana djurägarens
egna åtgärder, mot vilkas ändamålsenlighet intet är att anmärka.
Utgår man från, såsom de sakkunniga göra, att staten uti förevarande avseende
skall träda i stället för ett försäkringsföretag, bör undersökas, vad
ett sådant företag rimligtvis skall ersätta i fråga om mjölken, under antagande
att djurägaren skall erhålla full gottgörelse för liden förlust. Det
synes då uppenbart, att först ocli främst skall full ersättning lämnas för
nedgången i mjölk. Den återstående mjölken skall ersättas likaledes till
lulla värdet men med avdrag av det värde, mjölken bort såsom råprodukt
hava för djurägaren. I sistnämnda avseende bör skillnad göras mellan
a) mjölkspärrning under den tid, då å smittad gård sjukdomen ännu ej är
hävd, »sjukdomstiden», b) mjölkspärrning i övrigt å sådan gård samt
c) mjölkspärrning å misstänkt gård. Produktionen av mjölk å smittad gård
är, som förut nämnts, minskad under spärrningstiden, dock i .större omfattning
under »sjukdomstiden» än under den övriga tiden. Under »sjukdomstiden»
kan även eu del mjölk till följd av sin beskaffenhet vara av föga
eller intet värde, vadan man kan räkna med, att en del mjölk oskadliggöres.
Nedgången i mjölk och av nyssnämnda orsak icke använd mjölk
torde kunna, i allmänhet taget, beräknas sammanlagt till 50 procent av
den på ovan angivna sätt fastställda mjölkmängden. Den återstående
mjölkmängden får antagas kunna användas till foder eller till smör- eller
ostberedning. Orimligt är icke att antaga, att omkring hälften av sagda,
återstående mjölkmängd kan användas till foder och omkring hälften
till smör- eller ostberedning. Vidare kan med skäl antagas, att fodervärdet
utgör omkring en tredjedel av det pris. mjölken betingar vid försäljning
till mejeri. Det kunde ligga nära till hands att anse, att ett och
samma pris borde för mjölken beräknas såsom fodervärde, men då det i
regel är så, att, där mjölkpriset är högre, även priset på fodermjölk är högre
samt således dessa båda priser följa varandra, finnes anledning att för alla
fall räkna med ett fodervärde å mjölken av en tredjedel av mjölkens försäljningspris.
Om mjölken användes till beredning av mejeriprodukter, har
den för djurägaren givetvis ett väsentligt .större värde. Det är svårt samt
icke heller behövligt att noggrant bestämma detta värde, men det torde
vara uteslutet, att för högt värde beräknas, om det antages utgöra omkring
det dubbla mot mjölkens fodervärde. När hänsyn tagits till de faktorer,
som här angivits vara av beskaffenhet att inverka på bestämmande av ersättningen,
hava de sakkunniga i fråga om »sjukdomstiden» å smittad gård
kommit till ett förlustbelopp, motsvarande omkring 75 procent av den beräknade
mjölkens värde. Mjölkförlust å smittad gård under annan spärrningstid
än »sjukdomstiden» ävensom mjölkförlust å misstänkt gård tjära kunna
beräknas efter likartad princip med iakttagande, att i dessa fall nedgången
i mjölk får förutsättas vara mindre, på misstänkt gård väl i allmänhet ingen
alls, samt att mjölken kan antagas komma i större omfattning till användning
för framställande av mejeriprodukter. Om det antages, att a smittad
gård under annan spärrningstid än »sjukdomstiden» nedgången i mjölk
-
Kung!. May.ts proposition Nr 231.
i
mängd utgör 10 procent och av återstående beräknade mjölkmängden en
tredjedel användes till foder och två tredjedelar till mejeriprodukter samt
att å misstänkt gård ej någon nedgång i mjölkmängden inträffar och eu
fjärdedel av mjölkmängden får användas till foder och tre fjärdedelar till
mejeriprodukter, erhålles eu förlustsiffra i förstnämnda fall av 50 procent
och i sistnämnda fall, avrundad, av 40 procent, vilka förlustsiffror enligt
de sakkunnigas förmenande äro skäliga.
De sakkunniga hålla före, att av skäl, som ovan anförts, sistnämnda två
slag av mjölkförlust böra av staten fullt ersättas, varemot enligt de sakkunnigas
mening den mjölkförlust, som hänför sig till »sjukdomstiden», å
smittad gård endast bör ersättas till hälften av statsmedel.
Hänsyn till dem, som tagit försäkring mot förluster, kräver vidare, att
från det belopp, som tillerkännes en djurägare, vilken icke försäkrat, göres
ett avdrag, motsvarande premier. Ett skäligt avdrag i detta avseende synes
vara en premie av 5 kronor pro mille av ett ponerat försäkringsvärde eller
dubbelt mot den premie, som för närvarande utgår i Skånska lantmännens
ömsesidiga kreatursförsäkringsförening. Vid fastställandet av nyssnämnda,
såsom försäkringsvärde betecknade värde bör antagas, att hela förlusten i
mjölk skulle täckas, och att mjölkproduktionen under ett år utgör 365 gånger
den mjölkmängd per dag, efter vilken enligt vad ovan sagts ersättningen
skulle utgå. Därest en gård förklarats smittad av eller misstänkt för sjukdomen
mer än en gång, skall avdrag, som nyss nämnts, göras endast för
första misstänktförklaringen.
Ersättningen för mjölken bör bestämmas efter gällande pris. Har djurägare
försålt mjölken annorledes än till mejeri, skall ersättningen bestämmas,
såsom om lian i stället avyttrat mjölken till mejeri. Det pris, som han
genom direkt försäljning till allmänheten utvinner, bör ej ligga till grund
för ersättningen, då detsamma inbegriper en del kostnader för distribution
m. m., vilka bortfalla, då mjölken ej får på det övliga sättet utnyttjas.»
Lantbruksstyrelsen har i förevarande ämne anfört följande.
»Vad först beträffar den förlust, som drabbar en djurägare genom av
sjukdomen vållad minskning i produktionen och på grund av givna bestämmelser
lagda hinder att fritt förfoga över förefintlig mjölkproduktion,
synes en viss åtskillnad mellan olika perioder under sjukdomens förlopp
lämpligen kunna göras. Såsom sådana perioder torde kunna betecknas
dels den tid, då djuren äro angripna av sjukdomen, dels tiden, som,
efter det djuren befunnits återställda, åtgår, innan desinfektion blivit
verkställd, och dels den tid efter desinfektionens avslutande, varunder
egendomen ur risksynpunkt anses böra hållas cernerad. Härtill kommer
det fall, då en djurbesättning, utan att sjukdomen konstaterats, såsom
misstänkt hålles cernerad.
Med avseende å den tid, varunder djuren varit sjuka, synes det lantbruksstyrelsen
naturligt, att djurägaren — såsom vid andra sjukdomar —
själv får bära uppkommen förlust, där han ej genom försäkring skyddat
sig däremot. Förutsättas måste ock, att mjölken under angivna förhållanden
icke kan anses fullt lämplig till försäljning. Ett understöd under
denna tid torde med hänsyn till angivna förhållanden givetvis få karaktär
av ren hjälp.
Skillnaden mellan ifrågavarande period och den tid, under vilken desinfektionen
verkställes, finner lantbruksstyrelsen jämförelsevis obetydlig,
då enligt styrelsens förmenande ett fritt disponerande av mjölken knap
Bihang
till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 190 höft. (Nr 231.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
past kan ifrågasättas, förrän desinfektion skett och faran för att mjölken
skall vara bemängd med smittämnen blivit undanröjd. Endast i den mån
desinfektionen till följd av bristande tillgång på veterinära krafter blivit
obehörigen fördröjd, synes enligt lantbruksstyrelsens förmenande skäl tala
för, att staten i händelse av förlust under denna tid träder i högre grad
hjälpande emellan än under sjukdomstiden. På grund av den jämförelsevis
ringa ekonomiska betydelse, den tidsförlängning, som på så sätt kan
vållas, har för djurägaren, vill styrelsen dock ifrågasätta, om icke med
hänsyn även till den förenkling i förfarandet, som därmed skulle följa,
desinfektionstiden i allmänhet taget lämpligen borde jämställas med sjukdomstiden.
Annorlunda ställer sig saken, när fråga är om tid, då djurägaren efter
desinfektionens avslutande på grund av statliga skyddsåtgärder varit
hindrad att fritt disponera över producerad mjölk. Redan det lätt insedda
förhållandet, att djurägaren måste hava svårt att inse, varför han skall
hindras i utövandet av sin näring, sedan hans djur tillfrisknat och smittofaran
genom desinfektion åtminstone i möjligaste mån undanröjts, synes
lantbruksstyrelsen vara skäl nog att beträffande denna tid ifrågasätta
skyldighet för statsverket att hålla honom skadeslös för liden förlust. Härtill
kommer att, sedan lantbruksstyrelsen gemensamt med medicinalstyrelsen
avgav sitt förbemälda yttrande, Kungl. Maj:t ändrat gällande bestämmelse
därhän, att ifrågavarande tid först inskränkts från 20 till 10
dagar och sedermera helt bortfallit. Den omständigheten, att somliga djurägare
skulle bliva lidande på grund av gällande bestämmelser och andra i
detta avseende undgå förlust, synes i ännu högre grad tala för att statsverket
bör i möjligaste mån hålla den, som lidit förlust av detta slag, skadeslös
härför.
I viss mån torde med denna eftertid kunna jämställas den tid, varunder
en djurägare endast på grund av misstanke för smitta varit avstängd från
ett fullt utnyttjande av sin mjölkproduktion. Att märka är dock, att i
detta hänseende ingen ändring inträtt genom upphörandet av nedslaktningsmetoden.
Samma risk att bliva cernerad på grund av misstanke för
smitta förefanns jämväl förut och därför torde också, därest staten träder
emellan, beträffande detta slag av förlust ingen åtskillnad kunna göras
mellan tiden före och efter ifrågavarande omläggning med avseende på
kampen mot sjukdomen. Framhållas må ock, dels att under föregående
epizootier intet sådant statsingripande skett, dels att, efter vad lantbruksstyrelsen
har sig bekant, enligt av försäkringsbolagen tillämpade
bestämmelser försäkring av djur mot mul- och klövsjuka omfattar
jämväl sådan förlust, varom bär är fråga, och dels att hänsyn måste
tagas till de konsekvenser, ett statsunderstöd i bär ifrågavarande fall kan
förväntas medföra — vilket allt synes tala mot beviljande av statsunderstöd.
Ej heller torde skäl föreligga att för framtiden göra någon principiell
åtskillnad på förlust, vållad genom avstängning på grund av misstanke
lör smitta och sådan, vållad av andra åtgärder i kampen mot muloch
klövsjukan. Trots denna principiella ståndpunkt håller lantbruksstyrelsen
dock före, att staten under nu pågående epizooti av billighetsskäl
bör hålla envar, som ej genom försäkring skyddat sig, så mycket som
möjligt skadeslös mot förlust pa grund av ifrågavarande avstängning.
Beträffande förlust, som vållats genom av mul- och klövsjuka förorsakade
dödsfall, torde av vad redan anförts framgå, att lantbruksstyrelsen
icke finner annat än rena hjälpsynpunkter tala för statens mellankomst.»
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
1!)
Såsom förut nämnts föreslå de sakkunniga, att ersättning av statsmedel
efter vissa grunder skall utgå för förlust dels av djur och dels av
mjölk. Emot de föreslagna grunderna för ersättning på grund av dödsfall
bland nötkreatur liar lantbruksstyrelsen intet att erinra. Emellertid
finner lantbruksstyrelsen samma billighetsskäl, som tala för ett visst mildrande
av förlusterna på nötkreatur, jämväl skäligen kunna åberopas beträffande
svin och får och vill styrelsen därför ifrågasätta ett utsträckande
av hjälpverksamheten till att gälla även dessa djurslag.
De sakkunnigas uppskattning av djurägares förlust på grund av mjölkspärrning
i olika fall har lantbruksstyrelsen icke ansett sig kunna göra
till föremål för närmare granskning, då det material, som i förevarande
avseende stått till lantbruksstyrelsens förfogande, icke varit så omfattande
att några säkra slutsatser rörande mjölkförlustens storlek därav synas
kunna dragas.
Vidkommande de sakkunnigas förslag angående understöd av statsmedel
på grund av förlust utav ifrågavarande slag, vill lantbruksstyrelsen
i anslutning till sina föregående principiella uttalanden här ytterligare
framhålla, att enligt styrelsens förmenande det torde kunna starkt ifrågasättas,
huruvida den av de sakkunniga föreslagna skillnaden i understödsavseende
mellan sjukdomstiden och desinfektionstiden verkligen har berättigande.
»
»I 3 § i förslaget stadgas om ersättning i vissa fall åt sådan djurägare,
som tillgodogör sig den producerade mjölkens värde på annat sätt än genom
direkt försäljning. Emellertid torde ifrågavarande paragraf vara i
behov av sådan omredigering, att av innehållet tydligare framgår, vad
som åsyftas.»
Statskontoret har i hithörande ämnen gjort vissa erinringar och anför
därom följande.
»I 2 §, andra stycket, föreskrives, att den förlust i mjölkavkastning, för
vilken ersättning utgår, skall för varje dag anses utgöra i fall, som under
mom. a) sägs, under sjukdomstiden tre fjärdedelar och under tiden därefter
hälften samt i övriga fall två femtedelar av värdet av den myckenhet
mjölk, som under de fem dagarna närmast före sjukdomstiden blivit i
medeltal för dag avyttrad från egendomen. Då ersättning även skall utgå
för förlust i mjölkavkastning från djur å ''misstänkt egendom’, synes föreskriften
böra kompletteras med en bestämmelse, att ''de fem dagarna’ skola
i sistnämnda fall vara dagarna närmast före den dag, då egendomen förklarats
misstänkt för smitta.
I sista stycket av 2 § föreskrives, att värdet å mjölken skall beräknas
efter dagspris vid avyttring till andelsmejeri i orten den tid, ersättningen
avser. Det kan således inträffa, att mjölken under den tid, ersättning utgår,
beräknas hava ett högre värde än den hade under de fem dagarna
närmast före sjukdomstiden eller före den dag, då egendomen förklarades
smittad; och en sådan värdeförhöjning synes även ofta kunna inträda på
grund av en genom mul- och klövsjukan och därav påkallade åtgärder föranledd
minskning i mjölktillförsel till andelsmejeriet. Därest förhöjning
av dagspriset å mjölk av sådan anledning inträtt, bör detta givetvis icke
medföra en förhöjning i ersättningen. Det synes därför kunna ifrågasättas,
huruvida ej detta stycke borde kompletteras med en bestämmelse,
att värdet å mjölken i varje fall ej skall beräknas efter högre pris än det,
som i medeltal gällde under omförmälda fem dagar.
Departementschefen.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
I 3 § meddelas bestämmelser om ersättning i vissa fall av förluster utöver
vad som i 2 § medgives. Ehuru det torde vara att förutse, att svårigheter
och ojämnheter vid tillämpningen av dessa bestämmelser skola uppkomma,
vill statskontoret, ej motsätta sig vad de sakkunniga i detta avseende
hemställt.
15 §, sista stycket, stadgas, att ersättning ej skall utgå, därest någon
avsiktligt eller genom grov vårdslöshet ’själv’ ådragit sina djur den smitta,
som förorsakat förlusten. Då ordet ''själv’ synes kunna leda till missuppfattning
av syftet med bestämmelsen, torde detsamma böra utgå.»
Såsom i det föregående påpekats, måste statens ingripande i förevarande
avseende till väsentlig del grundas på billighetsskäl. Emellertid
är det utan vidare uppenbart, att de under tiden efter den 14 sistlidna
januari i stället för nedslaktningsmetoden tillgripna åtgärderna måste med
avseende å djurägarnas näringsutövning hava medfört betydande intrång.
Djurägarna hava sålunda givetvis i icke ringa utsträckning hindrats att
fritt förfoga över den producerade mjölken, ett ingrepp, som uppenbarligen
tilltager i styrka i samma mån förbudet fastställts att gälla mjölk, som
under cerneringstiden producerats av friska djur. Att under dylika förhållanden
ett ingripande från statens sida till stöd för den enskilde är
välmotiverat, synes mig uppenbart. Annorlunda torde emellertid förhållandena
gestalta sig i fråga om förluster, som förorsakats djurägare på
grund av dödsfall bland de smittade nötkreaturen. Ett på billighetshänsyn
grundat understöd av statsmedel torde enligt min mening här icke
vara i samma grad motiverat, då ovanberörda efter den 14 sistlidna januari
från statens sida vidtagna åtgärder icke varit ägnade att vare sig i positiv
eller negativ riktning påverka djurägarnas förluster till följd av i
sjukdomen döda nötkreatur. Jag kan därför, i motsats till de sakkunniga
ävensom lantbruksstyrelsen, icke finna anledning föreligga för staten att
i allmänhet bevilja understöd för djurägares förlust, där denna förorsakats
genom dödsfall bland de smittade nötkreaturen, och kan sålunda
heller icke tillstyrka lantbruksstyrelsens förslag, att det statliga understödet
borde avse förluster jämväl på grund dödsfall bland svin
och får.
Vissa omständigheter av särskilt ömmande natur torde dock tala för ett
med avseende å nötkreatursförluster på billighetsskäl grundat statsunderstöd
i viss omfattning. Det torde sålunda givetvis icke saknas tillfällen,
där för mindre bemedlade djurägare förlusten av ett eller annat kreatur
kan för dessa medföra ekonomiska konsekvenser av utomordentlig räckvidd
och sålunda i hög grad påverka deras existensmöjligheter. För sådant
fall anser jag billighetshänsyn tala för att understöd av statsmedel
beredes dylik djurägare jämväl för förlust genom dödsfall bland nötkreaturen.
Ytterligare vill jag i detta sammanhang erinra därom, att vid
tillfället för övergången från nedslaktningsmetoden till andra numera
tillämpade åtgärder i kampen mot mul- och klövsjukan förekommit,
att förordnande om nedslagning av besättning meddelats, men sedermera
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
21
till följd av Kungl. Maj:ts förberörda beslut den 14 januari 1925
återkallats, därvid tillämpningen av föreskrifter, som givits i avvaktan på
nedslaktningens verkställande, kunnat vara en bidragande orsak till att
nötkreatur dött i sjukdomen. Därest sådant förhållande medelst veterinärintyg
styrkes hava förevarit, finner jag djurägare givetvis böra erhålla
gottgörelse av statsmedel. I fall, där enligt vad ovan anförts understöd
för nötkreatursförluster synes mig böra utgå, anser jag de av de sakkunniga
föreslagna grunderna fiir dylik ersättning böra tillämpas.
Mot de sakkunnigas förslag till beräkningsgrunder för understöd för lidna
mjölkförluster har jag i stort sett intet att erinra, synnerligast som, då
understödet i fråga baserats på billighetshänsyn, grunderna för detsamma
icke torde kunna och ej heller böra till ytterlighet preciseras. Vid sådant
förhållande anser jag, vidkommande den av lantbruksstyrelsen ifrågasatta
åtskillnaden mellan olika perioder under sjukdomens förlopp och därtill
hänförlig ersättning, desinfektionstiden böra jämställas med sjukdomstiden.
I ett avseende är jag emellertid här icke benägen för att godtaga de sakkunnigas
förslag, detta såvitt angår understöd för mjölkförlust, hänförlig
till mjölkspärrning å misstänkt gård. Visserligen torde icke kunna förnekas,
att billighetshänsyn tala med samma kraft, då fråga är om understöd
för mjölkförlust, förorsakad av mjölkspärrning å misstänkt gård, som
då fråga är om understöd för mjölkförlust, förorsakad av annan anledning.
Med hänsyn likväl till det förhållande, att det jämlikt de sakkunnigas
förslag tilltänkta understödet åt enskild djurägare för här ifrågavarande
förluster realiter torde bliva så ringa, att detsamma icke i nämnvärd grad
kan anses påverka dennes ekonomi, synes mig dock understöd av statsmedel
för här ifrågavarande fall icke i allmänhet böra utgå. Till stöd härför
vill jag ytterligare erinra därom, att åtgärden att i vissa fall misstänktförklara
gårdar icke tillkommit på grund av Kungl. Maj:ts förberörda beslut
den 14 sistlidna januari, utan tillämpats långt tillförne, ävensom att en statlig
mellankomst av här ifrågavarande art icke tidigare varit för handen.
Tillika vill jag påpeka, att förfarandet att misstänktförklara gårdar användes
såväl inom som utom det s. k. isoleringsområdet. Skulle sålunda
understöd utgå för förlust till följd av mjölkspärrning å misstänkt gård,
torde detta såsom konsekvens föra med sig, att dylikt understöd icke
kunde begränsas vare sig till tid eller ort. Krav på sådant understöd
skulle sålunda uppenbarligen icke blott komma att avse tiden före begränsningen
av nedslaktningsmetodens tillämpning — alltså i varje fall tiden
från den nuvarande epizootiens utbrott den 8 november 1924 — utan därtill
komma att gälla misstänktförklarade gårdar såväl inom som utom det
s. k. isoleringsområdet.
Om jag sålunda med hänsyn till den ringa ekonomiska betydelsen för
de enskilda men däremot stora principiella räckvidden ur det allmännas
synpunkt icke kan tillstyrka, att i förevarande fall understöd i all
-
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
Ersättning
åt försäkringsanstalt.
mänhet bör utgå, synas mig dock billighetsskäl tala för ett undantag
härutinnan, gällande gårdar, vilka upprepade gånger förklarats misstänkta
för mul- och klövsjuka. Vid misstänktförklaring av gård förbjudes
avyttring av mjölk under viss tid, i allmänhet 11 dagar, efter
det gården förklarats misstänkt. Med utgångspunkt härifrån och med
hänsyn därtill, att den enskildes förluster vid upprepad spärrning av
gård givetvis undan för undan ökas, vill jag fördenskull föreslå att,
därest gård med en och samma besättning vid upprepade tillfällen varit
förklarad misstänkt för mul- och klövsjuka och med anledning härav
mjölkspärrning varit påbjuden under sammanlagt mera än 11 dagar,
understöd av statsmedel — beräknat i övrigt enligt av de sakkunniga
angivna grunder — må kunna beredas djurägare för den förlust, som i
sådant avseende tillskyndats honom under sammanlagda spärrningstiden
med avdrag av 11 dagar.
De av statskontoret föreslagna formella ändringarna i sakkunnigas förslag
finner jag vara berättigade, och böra de sålunda iakttagas.
Vad härefter angår frågan om understöd av statsmedel till försäkringsanstalt,
som meddelat försäkring mot förlust på grund av mul- och klövsjuka
hava de sakkunniga anfört följande.
»På sätt förut anmärkts har i Skåne verksamhet, avseende försäkring mot
förluster i djur och mjölk i anledning av mul- och klövsjuka, bedrivits,
såvitt de sakkunniga hava sig bekant, endast av Skånska lantmännens ömsesidiga
kreatursförsäkringsförening och Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget
samt i mindre omfattning Skånes mindre jordbrukares kreatursförsäkringsförening
och Svenska ömsesidiga kreatursförsäkringsbolaget. Därjämte hava
ett antal smärre försäkringsbolag i Skåne försäkrat mot djurförluster vid
smittosamma husdjurssjukdomar i allmänhet och således även vid mul- och
klövsjukan. Samtliga bolagen eller föreningar äro byggda på ömsesidighet.
Utöver den premie, som kan varda bestämd såsom grundavgift, vilken under
alla förhållanden skall utgå, kunna således delägarna komma att betala tillläggspremier,
beräknade efter storleken av försäkringarna. En så väsentlig
ökning av utgiften för försäkringar, som kan för bolagen uppkomma genom en
starkt utbredd eipizooti, återfaller således på delägarna och minskar följaktligen
försäkringens värde såsom sådan. Om tilläggspremien skulle stiga till
mycket avsevärt belopp, kan anledning finnas för staten att ingripa till stöd
för bolagen, likaväl som staten lämnar ersättning åt dem, som icke försäkrat
sig mot förluster uti förevarande avseenden.
En förutsättning för att ersättning i nämnda avseende skall utgå till
bolag bör vara, att bolaget skulle nödgas företaga en mera avsevärd efteruttaxering
på delägarna för att kunna fullgöra ingångna försäkringsavtal.
En dylik fordran från statens sida har sin grund däri, att det egentligen
icke gäller att stödja bolaget utan dess delägare, så att dessa senare åtminstone
icke komma i en sämre ställning än de, som ej tagit försäkring.
För bedömande av denna fråga torde vara lämpligt att undersöka, hur
det ställer sig för ett företag som har att i större omfattning utgiva ersättning
för förlust, varom här är fråga. Såsom exempel tages Skånska
23
Kun yl. Maj:ts proposition Nr 231.
lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening, som har det ojämförligt
största antalet försäkringar för ifrågavarande risker. Enligt eu uppgift
från föreningen, dagtecknad den 20 mars 1925, hade föreningen dä
gällande försäkringar för smittosamma nötkreaturssjukdomar och mjölkförlust
till belopp av 25,717,500 kronor för djur och 15,354,100 kronor för
mjölkförlust. 1 det följande avrundas dessa siffror för enkelhetens skull
till 25,000,000 och 15,000,000 kronor. Några bestämda uppgifter om hur
stor del av dessa försäkringssummor som belöper å egendomar, vilka blivit
smittade eller förklarats misstänkta, finnas icke, något som dock torde sakna
betydelse för frågans bedömande, dä man givetvis måste räkna med att
smittan sprider sig alltmera inom denna förenings verksamhetsområde.
Till eu början må antagas, att samtliga nötkreatur inom verksamhetsområdet
bliva smittade av sjukdomen samt att följaktligen försäkringsavtalen
bliva i hela sin omfattning aktuella. Vidare må antagas, att mjölkspärren
för de försäkrade korna utgör trettio dagar och att dödsprocenten
i sjukdomen bland de djur, som skulle ersättas, om de dött i sjukdomen,
är en procent. Beträffande den angivna tiden för mjölkspärren må påpekas,
att den under den närvarande situationen är rikligt tilltagen, varemot
den för tid som gått, nämligen då mjölkspärren varade 20 eller 10
dagar efter slutdesinfektionen, iir för knappt beräknad. Såsom ett medeltal
för en längre period räknad från det nedslaktningen inom vissa delar av
Skåne upphörde, torde den dock fa anses något så när riktig. Att upptaga
dödsprocenten så som skett till en procent har stöd av erfarenheten,
som jämväl bekräftas av ett antal till de sakkunniga inkomna uppgifter
från smittade gårdar. Slutligen får antagas, att försäkringssumman för
djuren, 25,000,000 kronor, motsvarar deras värde samt att av den mjölkmängd,
som ligger till grund för förlustens beräkning och således även för
försäkringssumman, endast 66 procent ersättes. Med dessa utgångspunkter
skulle ifrågavarande förening, om alla de försäkrade djuren bleve smittade,
hava att utbetala för djurförsäkringarna 250,000 kronor = (25,000,000) 100
och för mjölkförsäkringarna S2o,000 kronor y---19 x TÖ0 / e cr tillhopa.
1,075,000 kronor. Till detta belopp kommer ytterligare utbetalningar, nämligen
för misstänkta gårdar, där mjölken under en tid av i allmänhet 11
dagar blivit spärrad. Antalet fall där gårdar efter nedslaktningsmetodens
upphörande blivit förklarade misstänkta (både inom och utanför »isoleringsområdet»)
utgjorde, enligt beräkning, uppgjord på grundval av erhållna
uppgifter, den 10 april 1925 omkring 3,000. Genomsnittliga antalet mjölkkor
på dessa gårdar kan antagas hava uppgått till 10, vadan hela antalet
mjölkkor under denna tid för misstänkta gårdar kan beräknas till 30,000.
Under antagande att medelmjölkningen per ko utgör 10 liter om dagen och
att priset per liter mjölk uppgår till 14 öre, skulle värdet av den mjölkmängd,
som icke kunnat från gårdarna utföras under spärrningstiden,
uppgå till 462,000 kronor. Vid jämförelse mellan föreningens sammanlagda
försäkringsbelopp för mjölkförlust, 15,000,000 kronor, och värdet av den
mjölkmängd, som årligen producerats å de på grund av misstanke om muloch
klövsjuka avstängda gårdarna, torde kunna antagas, att den mjölkförlust,
för vilken försäkring i föreningen tagits, utgjort högst eu tredjedel
av hela mjölkförlusten för misstänkta gårdar. Då även här bör antagas,
att föreningen ersätter 66 procent av det till omkring 150,000 kronor uppgående
mjölkmängdsvärdet, skulle föreningens ersättningsskyldighet kunna
antagas omfatta en mjölkförlust av omkring 100,000 kronor. Lägges därtill
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
ett belopp, som föreningen kan antagas komma att utbetala i ersättning för
mjölkförlust å misstänkta gårdar efter den 10 april 1925 och före den 1
januari 1926, vilket belopp högt räknat kan upptagas till 35,000 kronor,
skulle den slutliga utgift som föreningen skulle hava för försäkringar för
djur- och mjölkförlust i fråga om tiden mellan den 16 januari 1925 och
den 1 januari 1926 uppgå till 1,210,000 kronor. Om från denna summa
dragés vad under innevarande år bör inflyta i premier för de försäkringsgrenar,
om vilka här är fråga, eller omkring 100,000 kronor, återstår ett
belopp av 1,110,000 kronor, som skulle anskaffas genom en extra uttaxering
a delägarna. Enär enligt föreningens stadgar en extra uttaxering skall ske
efter erlagda premier, skulle för täckande av nämnda belopp 1,110,000
kronor genom uttaxering ä endast dem, som tagit försäkring för djur- och
mjölkförlust vid smittosam nötkreaturssjukdom, erfordras eu avgift elva
gånger större än den för året utgående, till 2 kronor 50 öre pro mille
försäkringsvärde bestämda grundpremien. Den högsta extra uttaxering,
som kunde antagas böra utgå i anledning av förlust under detta år på
grund av mul- och klövsjukan skulle sålunda utgöra 27 kronor 50 öre
pro mille, om den, såsom riktigt vore, uttoges enbart från de försäkringsgrenar,
som avse nötkreaturssjukdom och mjölkförlust. Förestående uttaxering
skulle erfordras, om föreningen hade att själv vidkännas utgifterna
för försäkringarna. Om emellertid staten skulle träda emellan enligt de
grunder, som ovan angivits för djurägare, vilka icke tagit försäkring mot
djur- och mjölkförlust, skulle den erforderliga extra uttaxeringen bliva avsevärt
mindre. På sätt framgår av förut lämnade redogörelse angående de
grunder, som böra tillämpas för ersättande genom statsmedel av förluster
uti förevarande avseenden för djurägare, vilka icke tagit försäkring, skulle
dessa i fråga om smittad gård bekomma dels hälften av förlusten i djur
och dels för förlorad mjölkinkomst, 37.5 procent av mjölkmängdsvärdet
under sjukdomstiden och 50 procent under övrig spärrningstid. Om sjukdomstiden
räknas till 20 dagar och annan spärrningstid till 10 dagar skulle
medelprocenten bliva ungefär 42 procent av mjölkmängdsvärdet. Hälften
av djurförlusten skulle, da smittofaran antages utgöra 100 procent uppgå
till 125,000 kronor. Vidare skulle staten ersätta omkring 42 procent av
mjölkmängdsvärdet, vilket, då detsamma som ovan förutsatts skulle uppgå
x.„ 15,000,000 ,
till- 12------ kronor, (sparrnmgstiden 30 dagar = 1 j,) = 1,250,000, gave ett
belopp av 525,000 kronor, dock är härvid att märka att avdrag skulle
göras för premier enligt de för djurägare, vilka icke försäkrat, angivna
grunder. Slutligen skulle av mjölkförlusten för spärrningen vid misstänkta
gärdar, vilka ovan upptagits till 100,000 och 35,000 kronor, staten svara
för ett belopp av omkring två tredjedelar, likaledes med avdrag av beräknade
försäkringspremier. Om dessa premier beräknas till 5 kronor pro mille,
skulle från sagda på staten ankommande ersättningsbelopp för mjölkförlust,
nämligen dels 525,000 och dels 23,000 kronor, avdragas ett belopp av 200,000
15,000,000 , _ 25,000,000
kronor (5 gånger
1,000
o gånger
1,000
kronor). Vad som sålunda
skulle återstå för föreningen att betala uppginge till ett belopp av 677,000
kronor [1,210,000 - (125,000 + 525,000 + 60,0001 + 23,000 - 200,000)], vilket
skulle motsvara en extra uttaxering å de här berörda försäkringsgrenarna
Detta till borde varit 67,000 kronor, men genom en misskrivning har kommit att inflyta
60,000 kronor. Skillnaden ar utan nämnvärd betydelse för utredningen (sakkunnigas anm.).
‘2,'')
Kutigl. Maj:ts itrugosition Nr 231.
av ungefär (i 1/t gånger innevarande års premie, 2 kronor 50 öre pro nalle,
eller 16 kronor 25 öre pro nalle.
Här ovan har antagits, att samtliga i föreningen försäkrade nötkreatur
bleve smittade av mul- och klövsjuka. Av intresse är även att se, hur siffrorna
ställa sig, om 50 procent av djuren bleve smittade. För överskådlighetens
skull ställas siffrorna i de båda fallen bredvid varandra:
100 %
1) Försäkringar för djurförlust ............................ 25,000,000
2) Försäkringar för mjölkförlust 15,000,000
3) För föreningen att ersätta
för djur ................................................................ 250,000
för mjölk
a) smittade gårdar................................................ 825,000
b) misstänkta gårdar
dels .................................................................... 100,000
dels .................................................................... 3a,000
4) Summor för 3) ................................................... 1,210,000
5) Om föreningen själv skulle svara för det hela
behövdes eu premie för försäkringsgrenarna
i fråga innevarande år (grundavgift + extra
uttaxering) av pro mille ............................. 30:
(resp. 12 och 672 gånger en årspremie av 2.5 o)
6) Staten skulle utbetala enligt principerna för
oförsäkrade
a) för djur ............................................................ 125,000
b) för mjölk efter premieavdrag........................ 408,000
7) Under förutsättning av utbetalning under 6)
skulle föreningen hava att år 1925 uttaxera
på försäkringsgrenarna i fråga (grundavgift
+ extra uttaxering).................................... 677,000
8) Vid uttaxering enligt 7) skulle grundavgift +
+ extra uttaxering bliva pro mille (respektive
67a och 47a gånger en premie av 2: so) 16: 25
50 %
25.000. 000
15.000. 000
125.000
412.500
100.000
35,000
672.500
16: 2 5
62,500
145,500
464,500
11: 25
För att kunna pröva, huru ett rättvist avvägande skall ske mellan dem
som försäkrat (här benämnd försäkrad) och dem som icke försäkrat (benämnd
oförsäkrad), måste undersökas, hur å ena sidan den ersättning, som
den försäkrade får med avdrag för premier, och å andra sidan den ersättning,
som den oförsäkrade skulle hava, ställa sig till varandra. Detta
framgår bäst av ett exempel, därvid man utgår från, att två djurägare, den
ene försäkrad i Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening
och den andre oförsäkrad, hava samma förlustsiffror med avseende å mjölk,
att staten betalar ersättning till föreningen efter samma grunder som skulle
gälla för den oförsäkrade samt att den försäkrade får betala ovanstående
premie 16 kronor 25 öre, beräknad för det fall att alla kreatursbesättningar
bliva smittade. Vi antaga att värdet av den mjölkmängd efter vilken ersättning
skall utgå utgör a kronor per dag. Den försäkrade erhåller, ifråga
om smittad gård, 66 procent av 30 a (30 dagars spärrningstid) minskad med
(mjölkvärdet för år 365 a; grundpremien + uttaxeringen = 16.25
pro mille av 365 a), eller, med termerna uträknade, 19.8 a —5.9 a = avjäm
-
26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
nät 13.8 a. Den oförsäkrade skulle erhålla av staten 42 procent av 30 a —
365 a ■ 5
j 000 avjamnat 10.8 a. Följaktligen skulle, om de föreslagna er
sättningsgrunderna
tillämpades, den oförsäkrade erhålla mindre än den försäkrade.
Jämföres den försäkrade och den oförsäkrade i avseende å mjölkspärren
för misstänkt gård ställer sig saken sålunda. Värdet av mjölkmängden
antages utgöra a kronor per dag. Ersättningen för den försäkrade
utgör då, om en spärrningstid av 11 dagar poneras, 66 procent av 11 a
. , , , 365 a • 16.25 /TT
minskad med ------ (|()0 r maste bortses från det ingalunda ovanliga
fallet att en gård kan bliva två eller flera gånger förklarad misstänkt ävensom
från det fall att en misstänkt gård sedermera blir smittad, i vilka båda
fall måste iakttagas, att premieavdrag endast en gång skall beräknas.) Med
termerna uträknade får man 7.2 6 — 5.9 a eller 1.3 6 a. Den oförsäkrade skulle
få 40 procent av 11 a med avdrag av ° eller, avjämnat, 2.6 a. Ett
likartat räkneexempel bör nu göras med den utgångspunkt, att 50 procent
av besättningarna skulle smittas. Mjölkvärdet betecknas även här med a.
För smittad gård erhåller den försäkrade i ersättning för mjölkförlust 66
Procent av 30 a minskad med eller, med termerna uträknade,
19.8 a —4.io a = 15.7 a samt den oförsäkrade 42 procent av 30 a minskat
365 a ■ 5
med j-qqq > a. v. s. samma belopp som ovan angivits vid en smittopro
cent
av 100 eller 10.8 a. För misstänkt gård böra samma siffror angivas,
vare sig 100 eller 50 procent av djuren smittats, då misstänktförklaringen
ju ej står i direkt relation till smittoprocenten.
Endast i ett av de ovan anförda exemplen — vilket dock gäller både då
100 procent och då 50 procent av djur smittats — skulle den oförsäkrade
få mera än den försäkrade. Detta exempel pekar emellertid på nödvändigheten
att söka med statens hjälp minska den extra uttaxeringen för den
försäkrade. Att den extra uttaxeringen, enligt ifrågavarande förenings stadgar,
i verkligheten måste ske även på andra försäkringsgrenar och att, då dessa
försäkringsgrenars sammanlagda premier innevarande år uppgå till ungefär
300,000 kronor, den extra uttaxeringen för dem, som fått försäkring mot
nötkreaturs- och mjölkförlust, måhända endast kommer att uppgå till omkring
en fjärdedel av det belopp, med vilket ovan räknats, torde icke böra
inverka på saken, då det får anses oegentligt, att försäkringstagare, som tilläventyrs
icke ha något som helst ekonomiskt intresse av mul- och klövsjukans
verkningar, skola deltaga i kostnaden därför. Ett ytterligare skäl
för att staten lindrar den extra uttaxeringen är, att de, som tagit försäkring,
i regel i flera år betalt premier för densamma och således fått vidkännas
avsevärda utgifter för att gardera sig för kommande förluster. På grund
härav och under framhållande att det här icke egentligen är fråga om att
bisträcka ett försäkringsföretag med statsmedel, utan att det i själva verket
gäller att bispringa de lantmän, som lidit förluster genom dödsfall bland
kreaturen och genom mjölkförlust, hålla de sakkunniga före, att staten bör
till försäkringsföretaget utbetala dels ersättning för förluster enligt samma
grunder som angivits för djurägare, vilka icke försäkrat, dock endast om
och i den mån hos försäkringsföretagen tillgängliga medel icke förslå för
täckande av förluster å här ifrågavarande försäkringsgrenar, dels ock där
-
127
Kung!. Maj:ts proposition Nr 231.
utöver ett bidrag till lindring av extra uttaxeringar. Dylikt bidrag synes
lämpligen kunna utgå i den form, att, därest det bleve nödvändigt att för
täckande av försäkringar verkställa extra uttaxering av mer sin 2 kronor
50 öre per mil le siv försäkringsvärdet, staten lämnar bidrag med tva tredjedelar
av överskottet.»
Med avseende å understödet åt ifrågavarande försäkringsanstalter bär
lantbruksstyrelsen gjort följande uttalande.
»Merberörda förändring av formen för kampen mot mul- och klövsjuka
har jämväl vållat försäkringsbolagen svårigheter och rubbat deras beräkningar.
Särskilt gäller detta de bolag, som haft sin verksamhet helt eller
huvudsakligen förlagd till de delar av landet, som beröras av förändringen.
Dessa hava på grund av föregående års erfarenheter, då annan kampmetod
tillämpats, åtagit sig -— i vissa fall mot allt för lågt beräknade premier
— risker, som de med sin lokala verksamhet numera icke kunna bära
utan att verkställa sådan uttaxering hos sina försäkringstagare, att försäkringen
kan bliva i viss mån illusorisk. Det förhållandet att denna
verksamhet fått fortgå opåtalad, talar enligt lantbruksstyrelsens förmenande
för att staten av billighetsskäl träder stödjande emellan. Ett sådant
stöd bör dock enligt styrelsens åsikt endast komma i fråga, där sådant
efter i varje särskilt fall företagen undersökning visat sig oundgängligen
behövligt. Först sedan alla härför enligt för bolagen gällande bestämmelser
tillgängliga fonder förbrukats och skälig eftertaxering skett eller beräknats.
bör genom statens försorg en del av risken avlastas. Detta förutsätter
en noggrann undersökning av varje särskilt bolags ställning och
möjligheter samt ett sådant avvägande av ifrågakommande understöd, att
icke genom statens ingripande en djurägare, som tecknat försäkring i ett
bolag, blir gynnsammare ställd än en annan, som tagit sådan i ett annat
bolag.
Även i detta fall synes det lantbruksstyrelsen höra tydligt framhållas,
att statsverket frånsäger sig alla konsekvenser för framtiden av ett ingripande
från dess sida.»
»Vad därefter angår frågan om ersättning åt försäkringsföretagen, hava
de sakkunniga föreslagit, att understöd, motsvarande ersättning till djurägare
utan försäkring, skall utgå, sedan hos försäkringsföretaget tillgängliga
medel för täckande av förluster å här ifrågavarande försäkringsgrenar
icke längre förslå för ändamålet. Därjämte förutsättes, att staten
skall lämna ett visst bidrag till lindring av extra uttaxeringar på försäkringstagarna,
sedan dylik uttaxering överstigit visst belopp. I princip
har lantbruksstyrelsen intet att erinra mot de sålunda föreslagna formerna
för understödets utgående, om också styrelsen finner det anmärkningsvärt,
att de sakkunniga icke synas hava ägnat ens någon tanke åt det av medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen i meranämnda gemensamma utlåtande
framförda förslag om stöd åt insolventa försäkringsbolag i form av
statslån. Emellertid synes det vara nödvändigt, att det i förslaget använda
uttrycket »tillgängliga medel» närmare preciseras. Enligt lantbruksstyrelsens
mening bör härtill räknas för ändamålet disponibla fonder, inklusive
reservfond, ävensom premieinkomster, de senare dock endast till den
del som återstår, sedan avdrag gjorts för på ifrågavarande försäkringsgrenar
belöpande förvaltningskostnader. Vidare synes, såsom lantbruksstyrelsen
förut framhållit, hit höra räknas jämväl beräknad inkomst av skälig
extra uttaxering. Vad angår statens bidrag till lindring av extra ut
-
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
taxeringar, torde detta i viss mån bliva beroende av de egentliga försäkringspremiernas
storlek. Enligt vad lantbruksstyrelsen har sig bekant,
tillämpas för närvarande väsentligt olika premiesatser av olika försäkringsföretag.
Då emellertid de olika försäkringstagarna med avseende på
statens understödsverksamhet torde böra vara fullt jämställda, bör givetvis
det avgörande för statens mellankomst vara icke, såsom förslaget synes
innebära, en viss utdebiterad extra avgift utan sammanlagda summan av
redan utdebiterade avgifter. Vidkommande storleken av det åt försäkringsföretagen
beräknade understödet, har det emellertid icke varit lantbruksstyrelsen
möjligt att bedöma, huruvida de utav de sakkunniga föreslagna
grunderna för understödet kunna — i jämförelse med den ersättning,
som föreslagits skola utgå till sådana djurägare, som icke skyddat
sig mot förlust genom försäkring — betraktas såsom skäliga eller ej,* helst
som den av de sakkunniga på denna punkt förebragta siffermässiga utredningen
icke synes vara sådan, att den kan tjäna till avsevärd ledning vid
fiågans bedömande. Det förefaller emellertid lantbruksstyrelsen, som om
statens bidrag till lindring av extra uttaxeringar borde utgå, först sedan
försäkringstagarens sammanlagda utgifter för premieavgift och ytterligare
uttaxering uppgått till ett högre belopp än enligt de sakkunnigas
förslag. Lantbruksstyrelsen vill sålunda ifrågasätta, huruvida icke företal
ande utgifter skäligen höra bestämmas till 7.5 pro mille av försäkringssumman.
Lantbruksstyrelsen vill i detta sammanhang erinra därom, att
enligt förenämnda av överdirektören Laurin uppgjorda förslag vissa kategorier
av djurägare beräknades skola betala en premiesats av ända till 9
pro mille.
1. samband härmed torde jämväl höra tagas under övervägande, huruvida
icke det avdrag, motsvarande premiekostnader, som föreslås skola
göras vid utbetalande av ersättning åt djurägare, som icke kunnat taga
försäkring, bör höjas i motsvarande grad.»
»Enligt 5 § i förslaget till förordning skall ersättning för förlust utgå
även till djurägare, som träffat försäkringsavtal, dock skall ersättningen
minskas med det belopp, djurägaren på grund av dylikt avtal må hava
därför bekommit eller äga bekomma.
I enlighet med lantbruksstyrelsens föregående uttalanden borde, enligt
styrelsens förmenande, ersättning till sådan djurägare, som har sina djur
försäkrade, ordnas helt genom vederbörande försäkringsanstalt. Något
direkt mellanhavande mellan sådan djurägare och statsverket skulle då
icke behöva förekomma, varigenom föreslagna nämnders arbete kunde i
hög grad minskas och därmed också statsverkets utgifter för dessa nämnder.
Först sedan vid noggrann undersökning fastslagits, att vederbörande
försäkringsanstalt uttömt sina möjligheter att med anlitande av här förut
angivna fonder och beräknade skäliga premiesatser fylla åtagna förpliktelser,
skulle statsingrinpande ske genom understöd till anstalten. Om
också lantbruksstyrelsen, såsom av vad redan anförts framgår, tänkt
sig möjligheten av andra former för statens understödjande verksamhet
i detta hänseende, har styrelsen dock intet direkt att erinra emot sakkunnigas
föislag, därest detta tillämpas sa, att för sådan försäkringstagare,
för vars ersättningskrav anstalten saknar tillgångar, till denna utbetalas
av statsmedel ett belopp, motsvarande vad som skulle hava utgått, därest
försäkring icke förelegat.
Lantbruksstyrelsen kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla,
att, efter vad styrelsen kan finna, de sakkunniga vid uppgörande ax
2!)
KiukjI. Maj:ts proposition Nr 231.
.sill förslag: huvudsakligen torde hava haft för ögonen visst försäkringsbolag
och formulerat sina uttalanden och förslag med hänsyn härtill. Enligt
lantbruksstyrelsens förmenande måste alla iorsäkringsanstalter fullt''
likställas och givna bestämmelser så formuleras, att de kunna vinna full
tillämpning för alla anstalter och under alla förhållanden, .jämväl därest
nu pågående epizooti skulle tilltaga i omfattning.»
»Slutligen anser sig lantbruksstyrelsen icke höra underlåta nämna, att
det icke synes uteslutet, att vad man genom en verksamhet sådan som
den här ifrågasatta skulle vilja vinna, möjligen torde, och i så fall antagligen
med mindre uppoffring från statens sida, kunna ernås genom ett direkt
samarbete med vissa försäkringsföretag. Härigenom vunnes bland
annat, att man kunde undvara en statligt organiserad, alltid kostsam för-''
valtningsorganisation för tillgodoseendet av här ifrågavarande ändamål,
varjämte handhavandet av en eventuell hjälpverksamhet på bär förevarande
område kunde — utan statens omedelbara ingripande — omhänderhavas
av de organ, som äro skapade för verksamhet av detta slag och
redan förut besitta härför nödig erfarenhet och rutin. Det synes lantbrukstyrelsen
under alla förhållanden önskvärt, att, innan avgörande angående
framgående på annan väg träffas, ordnandet av bär förevarande
angelägenhet efter nu antydda linjer undersökas och prövas.»
Statskontorets erinran i förevarande del är av formell natur och av
följande lydelse.
»I 13 § meddelas bestämmelser rörande ersättning i vissa fall till ömsesidig
försäkringsanstalt, som meddelat försäkring för förlust av nötkreatur
eller mjölk på grund av mul- och klövsjuka. Därest sådan anstalt blivit
skyldig utgiva ersättning för förluster med belopp, vilka sammanlagt
motsvara summan av samtliga anstaltens enligt dess stadgar för sådana
utgifter, utan uttaxering å delägarna, tillgängliga medel, skulle anstalten
för varje gång, ersättningsskyldighet på grund av dylik försäkring
’därefter’ inträdde, av statsmedel erhålla bidrag till betalningens fullgörande.
Då ersättning av statsmedel synes gorå utgå i den mån anstaltens
utan uttaxering tillgängliga medel icke förslå till täckande av anstaltens
förluster på grund av dylika försäkringar, synes stadgandet böra givas en
i överensstämmelse härmed förändrad formulering.»
Beträffande motiven för statligt understöd åt försäkringsanstalterna till- Departementslåter
jag mig i detta sammanhang hänvisa till vad jag tidigare härutinnan chefen.
anfört. Ytterligare vill jag i detta ämne tillägga, att anledning uppenbarligen
icke kan anses föreligga för staten att i vidsträcktare mån stödja
de djurägare, vilka icke sökt försäkring mot förluster av här ifrågavarande
art, än dem, som visserligen erhållit sådan försäkring, men på grund av
försäkringsanstalternas karaktär av ömsesidighet icke kunna draga det
gagn av försäkringen, som därmed avsetts. Därest den statliga understödsverksamheten
icke skulle hava avseende å försäkringsanstalterna och
de försäkrade djurägarna sålunda kunde tänkas komma i en sämre ställning
än de oförsäkrade, skulle detta dessutom innebära en orättvisa icke
minst med hänsyn till den ekonomiska uppoffring, försäkringstagarna fått
vidkännas genom inbetalandet, måhända under eu längre följd av år, av
30
Kungl. Maj.ts proposition Nr 231.
premier till försäkringsanstalterna. Jag anser därför billighetsskäl tala
med samma styrka för ett statligt ingripande till förmån för försäkringsanstalterna,
som ifråga om statligt understöd åt enskilda oförsäkrade djurägare.
Enligt de sakkunnigas förslag avses att till försäkringsanstalterna utbetala
dels understöd för förluster enligt samma grunder, som angivits
för djurägare, vilka icke försäkrat — dock endast om och i den mån hos
försäkringsanstalt tillgängliga medel icke förslå för täckande av förluster
å här ifrågavarande försäkringsgrenar — dels ock därutöver ett bidrag
till lindring av extra uttaxeringar, att utgå med två tredjedelar av det
erforderliga beloppet, sedan en extra uttaxering av mera än 2 kronor 50
öre pro mille av försäkringsvärdet verkställts.
Såvitt angår de sålunda föreslagna formerna för statsunderstödets utgående
har lantbruksstyrelsen meddelat sig i princip intet hava att erinra
mot dessa. Styrelsen anför dock, att det i de sakkunnigas förslag använda
uttrycket »tillgängliga medel» borde närmare preciseras. Enligt styrelsens
mening borde härtill räknas för ändamålet disponibla fonder, inklusive
reservfond, ävensom premieinkomster — de senare dock endast till den
del, som återstode, sedan avdrag gjorts för de på ifrågavarande försäkringsgrenar
belöpande förvaltningskostnader — samt slutligen beräknad
inkomst av skälig extra uttaxering.
För egen del tillåter jag mig i detta ämne erinra om den svårighet,
som torde vara för handen vid bedömande av frågan, vilka fonderade eller
andra medel först böra tagas i anspråk, innan genom statens ingripande
försäkringsanstalternas risk till en del bör avlastas. Försäkringsanstalternas
i allt disponibla medelsresurser torde uppenbarligen hava hopbragts genom
inkomster under årens lopp å ofta vitt skilda försäkringsgrenar, varigenom
eu sammanblandning av de influtna medlen understundom torde
hava ägt rum. Härjämte synas förhandenvarande olikheter i de skilda
försäkringsanstalternas stadgar beträffande rätten till disposition av fonderade
medel så gott som omöjliggöra ett rättvist avvägande anstalterna
emellan av de understödsbelopp, som kan anses böra tillerkännas desamma.
Det torde sålunda erbjuda en icke ringa svårighet att avgöra, vilka
medel som för här ifrågavarande ändamål böra och kunna tagas i anspråk.
Med hänsyn likväl till det stora beloppet av försäkringsanstalternas
gällande försäkringar för smittsamma husdjurssjukdomar och mjölkförlust
synas mig dock anstalternas fonderade medelstillgångar på det
hela taget icke spela en avgörande roll. Ytterligare synes mig i detta
ämne med fog kunna göras gällande att, därest statligt understöd åt försäkringsanstalterna
skulle meddelas först, efter det anstalternas samtliga
tillgängliga medelsresurser uttömts, detta skulle i hög grad betaga
anstalterna möjligheterna till en på längre sikt anlagd och därmed i
samma mån för de försäkringssökande djurägarna förmånlig försäkringsrörelse,
vilket synes i hög grad betänkligt icke minst med hänsyn till att
Kungl. Maj:ls proposition Nr 231.
31
djurägarna åtminstone under en tid framåt äro hänvisade till en av det
privata initiativet beroende försäkringsrörelse. Med hänsyn till vad jag
sålunda anfört vill jag fördenskull såsom min mening uttala att, då den
ifrågavarande statliga understödsverksamheten föranletts av de nuvarande
abnorma förhållandena och sålunda torde böra upphöra, så snart försäkringsinstitutionen
hunnit anpassas efter de nyinträdda förhållandena — vilket
jag förutsätter höra hava ägt rum redan under instundande höst — anledning
torde förefinnas att vid bedömande av försäkringsanstalternas egen
prestationsförmåga vid fullgörandet av ingångna försäkringsavtal taga
behörig hänsyn till de omständigheter, som från det allmännas sida höra
i syfte av försäkringsinstitutionens fortvara och befrämjande tillerkännas
betydelse.
Principiellt sett kan jag sålunda icke odelat ansluta mig till de sakkunnigas
ävensom lantbruksstyrelsens åsikt i fråga om formerna för det statliga
understödet åt försäkringsanstalterna. Men även därutöver har jag i ämnet
vissa erinringar att göra. Sålunda synes mig, då såsom jag förut anfört
understöd av statsmedel för förlust i döda djur icke annat än i undantagsfall
torde böra tillerkännas enskilda djurägare, dylikt understöd heller icke
böra upptagas i beräkningsgrunderna för understöd åt försäkringsanstalterna.
'' Med avseende å dessa beräkningsgrunder hyser jag dessutom vidkommande
det ifrågasatta understödet för mjölkförlust en från de sakkunniga
avvikande uppfattning. Samtliga försäkringsanstalter, vilka meddelat försäkring
mot mjölkförluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar,
äro, såsom nämnts, byggda på ömsesidighet. Den ökade ersättningsskyldighet,
som uppstått för dessa anstalter på grund av statens ändrade politik
med avseende å bekämpandet av mul- och klövsjukan, måste sålunda givetvis,
i den mån förefintliga fonder icke för ändamålet kunna anlitas, uttagas
genom uttaxeringar. I samma mån nämnda uttaxeringar uppgå till
mera väsentliga belopp, torde dock, enligt vad jag förut anfört, den enskilde
försäkringstagarens fördel av försäkringen tendera att bliva i hög grad illusorisk,
vilket med hänsyn därtill, att det framdeles efter den statliga hjälpverksamhetens
avveckling måste ankomma på den enskilde djurägaren själv
att genom försäkring skydda sig mot eventuella förluster, torde få anses
mycket betänkligt, då härigenom djurägares lust att taga försäkring otvivelaktigt
försvagas.
Vid avvägande av det understöd, som från statens sida bör lämnas försäkringsanstalterna
för lindring av de behövliga uttaxeringarna, torde till
utgångspunkt böra tagas det fall, att vederbörande försäkringsanstalt för
reglerandet av utfallande försäkringar icke har till sitt förfogande andra
medel än årets premieinkomster, ett fall som för närvarande flerstädes torde vara
för handen. Statsunderstödet torde under sådana omständigheter i princip böra
avvägas så, att detsamma för varje individuellt ersättningsfall täcker skillnaden
mellan influtna premieinkomster och det understöd den enskilde skulle
enligt förut angivna grunder hava bekommit, om han icke tagit försäkring
mot ifrågavarande förluster. I syfte att förhindra försäkringsanstalt att,
32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
därest beloppet av den enskildes försäkring icke motsvarar försäkringsobjektets
verkliga värde eller försäkringsanstalt beräknat lägre värde med avseende
å mjölkförlust än som skulle hava ägt rum vid bestämmande av
statsunderstöd enligt ovan angivna grunder, i statsunderstöd erhålla större
del av vad av anstalten utbetalts till vederbörande försäkringstagare än
skäligt vore, torde dock understödet åt försäkringsanstalt böra maximeras
till två tredjedelar av det belopp, som utbetalts till försäkringstagaren. De
delar av utfallande försäkringsersättningar, som vid tillämpning av ovan
angivna grunder behövde täckas genom uttaxeringar, skulle i så fall utgöras
av dels den del av försäkringsersättningen för mjölkförlust vid fall av smitta,
som överstiger statsunderstödet åt oförsäkrad, dels ock understöd för sådana
förluster, beträffande vilka, enligt vad ovan anförts, statsunderstöd åt oförsäkrad
icke bör utgå (djurförluster, mjölkförlust på grund av misstänktförklarande).
Försäkringsanstaltemas uttaxeringar skulle sålunda komma
att hava avseende å allenast de fördelar, den försäkrade komrne att åtnjuta
framför den oförsäkrade, vilket synes mig vara rättvist avvägt.
Vissa försäkringsanstalter torde emellertid kunna reglera sina förbindelser
utan att vare sig anstalternas fonder helt förbrukas eller alltför betungande
uttaxeringar behöva verkställas. Under sådana omständigheter är det givetvis
icke nödvändigt att tilldela dylik anstalt så högt tillmätt understöd,
som ovan ifrågasatts. I varje fall bör dock, i överensstämmelse med vad
jag förut anfört vidkommande behovet av en livskraftig försäkringsrörelse,
sådan anstalt likväl kunna erhålla något understöd av statsmedel, icke
minst ur synpunkten av att eljest statsunderstöd skulle kunna komma att
lämnas den mindre förutseende, under det att den mera förutseende skulle
gå förlustig sådant understöd.
I anslutning till vad jag nu anfört vill jag därför i fråga om statsunderstöd
åt försäkringsanstalterna tillstyrka, att Kungl. Maj:t bemyndigas i
förekommande fall medgiva, att till ömsesidig försäkringsanstalt må utgå
understöd med högst så stort belopp, som motsvarar vad djurägare, beträffande
vilka anstalten reglerat förluster på grund av mul- och klövsjuka,
skulle av statsmedel sammanlagt hava tillerkänts för sådana förluster, därest
de underlåtit söka försäkring mot dylika, varvid av praktiska skäl jämväl
avdrag för influtna premier torde böra beräknas enligt de grunder, som i det
föregående angivits skola gälla för enskild djurägare, vilken icke tagit försäkring.
Anstaltens sammanlagda understöd av statsmedel bör emellertid
icke överstiga två tredjedelar av vad anstalten för samma förluster utbetalat
i ersättning till försäkringstagarna. Tillika torde medgivande lämnas Kungl.
Maj:t att bestämma, huruvida statsunderstöd bör lämnas försäkringsanstalt i
en summa ett för allt — vilket understundom synes kunna ske, om statsunderstödet
understiger maximum — eller på så sätt, att försäkringsanstalt
skall hava att i varje särskilt fall till prövningsnämnden inlämna ansökan
av enahanda beskaffenhet, som djurägare, vilka icke hava försäkrat, enligt
det föregående hava att ingiva — ett förfarande som synes böra komma till
användning i övriga fall.
Kungl. Maj:Is proposition Nr 231. 33
Beträffande ordningen för fastställandet av de statliga understödsbeloppen
med flera hithörande spörsmål hava de sakkunniga uttalat sig sålunda.
»Ehuruväl bestämmandet av ersättningen enligt de grunder, som ovan angivits,
blivit schabloniserat, kunna dock i de särskilda fallen uppstå tvistigheter,
som för sin lösning kräva undersökning, mången gång jämförelsevis
tidsödande. Det skulle därför bliva för länsstyrelserna, vilka eljest stå
närmast till att i första hand avgöra dylika frågor, synnerligen betungande,
om arbetet lades på dem. Därtill kommer att en ingående kännedom om
mjölkhandeln och dithörande frågor är önsklig. De sakkunniga anse därför,
att avgörandet av dessa ersättningsfrågor bör överlämnas åt en särskild
nämnd. Denna bör hava en sådan sammansättning, att behövlig sakkunskap
i angivna hänseende finnes inom nämnden. Nämnden torde böra bestå av tre
personer, av vilka en utses av kungl. lantbruksstyrelsen, en av länets hushållningssällskap
och en av Kungl. Maj:t. Dess verksamhetsområde bör utgöras
av länet. Skulle det visa sig behövligt med mer än en nämnd för länet,
bör detta kunna uppdelas i två eller flera distrikt med en nämnd i varje.
Den av Kungl. Maj:t utsedda ledamoten bör vara nämndens ordförande.
Nämnden bör biträdas av en sekreterare, vilken det skall åligga att införskaffa
utredning i de ärenden, vilkas avgörande ankommer på nämnden.
Ansökningar om ersättning skola ingivas till nämndens ordförande och avfattas
enligt fastställt formulär. Sedan ansökningar i fall av behov kompletterats
med handlingar, innefattande utredning i ärendet, skall nämnden
sammanträda för prövning av ansökningar.
Ansökningarna skola vara ingivna till ordföranden inom fyra månader
efter det egendomen ifråga förklarats fri från smitta respektive förklaring om
att egendomen är misstänkt för smitta hävts. Beträffande de förluster, som
inträffat före utfärdandet av bestämmelser i ämnet, bör tiden dock räknas
från denna tidpunkt. Har ansökning ej inkommit inom behörig tid, skall
rätten till ersättning anses förfallen.
Ersättning åt nämndens ledamöter bör utgå med dagsarvode, utgörande
för ordförande 25 kronor och för en var av de båda andra ledamöterna 20
kronor jämte reseersättning.
Åt sekreteraren bör utgå ersättning med 300 kronor i manaden jämte
traktamente och reseersättning.
Kostnaderna för nämnden böra bestridas av statsmedel.»
Statskontoret anför i detta ämne följande.
»I 6 § meddelas bestämmelser om de uppgifter, som ansökning om ersättning
skall innehålla. Därvid synes sjätte punkten böra kompletteras med
uppgift rörande dag, då egendom förklarats misstänkt för smitta, och dag,
då sådan förklaring hävts.
I 7 § stadgas att för prövning av ansökningar enligt förordningen skall
inom de län, som Kungl. Maj:t bestämmer, finnas en nämnd, bestående av
tre personer, av vilka en utses av Kungl. Maj:t, en av lantbruksstyrelsen
och eu av länets hushållningssällskap. Då av motiveringen till stadgandet
framgår, att dessa nämnders verksamhetsområden skola utgöras av
respektive län samt att, om så erfordras, flera nämnder för ett och samma
län kunna tillsättas, synes åt stadgandet böra givas en härav betingad förändrad
formulering.
Enligt 9 § skall såsom nämndens beslut gälla den mening, varom tva
av dess ledamöter enas. Syftet med denna bestämmelse synes bättre fram
.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 190 höft. (Nr 231.)
Understödaverksamhetens
organiserande
m. m.
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
gå, därest densamma formuleras så att den mening skall gälla, varom
minst två av nämndens ledamöter enas. Därest samtliga ledamöter äro
av olika mening om ersättningens belopp, skall ersättning utgå med det
belopp, som motsvarar medeltalet av de av nämndens ledamöter var för
sig utdömda ersättningsbelopp, ’dock att ersättning för sådant fall ej skall
utgå med högre belopp än det, som varken är det högsta eller det lägsta’.
Meningen med sistnämnda föreskrift synes böra uttryckas på ett mera lättfattligt
sätt, exempelvis ''dock att ersättning ej skall utgå med högre belopp
än det som är det näst högsta’.
I 9 § upptagas vidare vissa uppgifter, som nämnden i sitt beslut skall
angiva. Då fråga är om ersättning för mjölk från djur å ''misstänkt egendom’,
synes böra angivas den tidpunkt, då egendomen förklarats misstänkt
för smitta och då sådan förklaring hävts.
I 10 § stadgas att, därest sökanden till stöd för sin ansökning lämnat
medvetet oriktig uppgift, skall nämnden i den ordning 8 § stadgar fastställa
storleken av den ersättning, som eljest skolat till sökanden utgå,
samt därefter insända handlingarna i ärendet till Kungl. Maj:t, på vars
prövning skall bero, om och i vad mån ersättning må till sökanden utgå.
Statskontoret anser, att en sökande, som lämnar medvetet oriktig uppgift,
bör förlora all rätt till ersättning, och att stadgande härom således bör
inflyta i förordningen. Nämnden skulle givetvis vara behörig att meddela
beslut även i detta avseende. Det torde emellertid böra medgivas sökande
att — på sätt enligt 12 § för vissa fall må äga rum — draga denna fråga
under Kungl. Maj:ts prövning.»
»Enligt 15 § skall Kungl. Maj:t förordna angående ersättning åt nämndernas
ledamöter samt om bestridande av kostnaderna i övrigt för nämndernas
verksamhet. De sakkunniga hava ansett, att ersättning bör utgå
i form av dagarvode med 25 kronor till ordföranden och med 20 kronor
till en var av de båda andra ledamöterna jämte resersättning. Statskontoret
har icke något att erinra mot de föreslagna arvodesbeloppen. Ersättning
för av uppdraget föranledda resor synes böra utgå efter tredje
klassen i resereglemente!, dock att, därest vederbörande på grund av sin
tjänsteställning äger åtnjuta reseersättning enligt högre klass, ersättning
enligt denna klass skall åtnjutas. Dagarvode synes böra utgå allenast för
dag, som användes för sammanträde eller för sammanträde och resa.
För dag, som användes enbart för resa, torde dagtraktamente enligt resereglementet
men ej dagarvode böra utgå.
De sakkunniga hava ansett, att nämnderna böra äga rätt att anlita
sekreterare samt att ersättning till sekreterare bör utgå med 300 kronor i
månaden jämte traktaments- och resekostnadsersättning. Enligt statskontorets
mening synes det böra ankomma på Kungl. Maj:t att, efter
framställning av vederbörande nämnd, i varje särskilt fall bestämma,
huruvida sekreterare må av nämnden anställas, och torde därvid tillika
beslut böra meddelas angående de avlöningsförmåner m. m., som må av
honom åtnjutas.»
Till statskontorets utlåtande har fogats protokollsutdrag, utvisande att
avvikande mening i viss del av förevarande ämne uttalats av en utav
statskommissarierna, vars avvikande mening biträtts av ytterligare en
statskommissarie. Reservationen är av följande lydelse:
»Ersättning till kommittéledamöter m. fl. utgår enligt gällande bestämmelser
(Svensk Författningssamling nr 96 år 1918) med olika belopp, be
-
35
Kitnyl. Maj:ts proposition Nr 231.
roende på om vederbörande äro anställda i det allmännas tjänst eller icke,
respektive om de äro bosatta å tjänstgöringsorten eller icke. Då dessa
principer synas inig riktiga, anser jag, att statskontoret bort förorda deras
tillämpning jämväl vid bestämmande av ersättning till ledamöter i de
nämnder, varom i detta ärende är fråga.»
Mot de av de sakkunniga angivna riktlinjerna för den statliga under- Dep^lfffnt‘
stödsverksamhetens organisation har jag i stort sett intet att erinra. Vissa
smärre jämkningar i de sakkunnigas förslag härutinnan torde dock vara
av behovet påkallade, men torde avgörandet härvidlag höra ankomma på
Kungl. Maj:ts prövning. Har understödssökande, på sätt i 10 § av sakkunnigas
förslag till förordning angives, medvetet lämnat oriktig uppgift,
bör emellertid, då här ifrågavarande understöd baserats på billighetshänsyn,
understöd under inga omständigheter utgå. Fråga om ytterligare ersättning,
varom förmäles i 12 § i samma förslag till förordning, synes mig böra,
efter förnyad prövning, slutligt avgöras av prövningsnämnd. De sakkunnigas,
av statskontoret tillstyrkta förslag i fråga om formen för ersättningen
åt nämndsledamöterna biträder jag och anser jämväl, att ersättning
för av uppdraget föranledda resor bör utgå på sätt statskontoret föreslagit.
Vad angår frågan om anställande hos nämnderna av erforderliga sekreterare
synes mig, i enlighet med vad statskontoret föreslagit, höra ankomma
på Kungl. Maj:t att, efter framställning av vederbörande nämnd, i
varje särskilt fall bestämma, huruvida sekreterare må av nämnden anställas
samt angående ersättning åt dessa. Instruktion för nämnderna bör av
Kungl. Maj:t utfärdas.
Vad angår beloppet av det för ändamålet erforderliga anslaget hava de
sakkunniga beräknat detta på följande sätt:
»M. Ersättning för djur, som dött i mul- och klövsjukan.
Enligt inkomna uppgifter utgjorde antalet nötkreatur å gårdar inom isoleleringsområdet
i Malmöhus och Kristianstads län, å vilka djuren icke nedslaktats,
den 1 april 1925 omkring 37,000. Jämlikt de sakkunnigas principer
skulle ersättning ej utgå för kalvar under två månaders ålder. Med
hänsyn därtill torde här icke behöva räknas med flera djur än omkring
35,000. Dödlighetsprocenten kan antagas uppgå till omkring 1 procent. Följaktligen
skulle det gälla att ersätta omkring 350 djur. Det högsta genomsnittsvärde
som bör beräknas för djur torde vara 400 kronor. Det erhålles
sålunda ett belopp av 140,000 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag skulle
ersättning utgå av statsmedel med 50 procent, således tillhopa 70,000 kronor.
Vad angår ersättningar för djur å gårdar, som smittats efter den 1 april
1925, må anmärkas att antalet osmittade nötkreatur inom isoleringsområdet
kan antagas utgöra omkring 120,000. Om en tredjedel av dessa bliva under
den tid, då ersättningar, varom här är fråga, skulle utgå, smittade (se antagande
beträffande mjölkförlust), skulle ett ersättningsbelopp av 80,000
kronor enligt de sakkunnigas förslag ytterligare kunna utgå för djur, som
dött av sjukdomen.
B. Ersättning för mjölkförlust.
Storleken av
erforderligt
omslag.
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
I, Tiden 16 januari—10 april 1925, efter vilken senare dag mjölkavspärrningstiden
i allmänhet begränsades till dagen för desinfektionens slut.
A. Smittade gårdar:
På grund av inkomna uppgifter kan antalet smittade gårdar, där nedslaktning
ej skett, upptagas till omkring 2,500. Antalet mjölkande kor torde
kunna i medeltal beräknas till 10 på varje gård. Följaktligen skulle antalet
mjölkkor kunna upptagas till 25,000.
Spärrningstiden, vilken varit olika under olika tider, i det att karenstiden
efter desinfektionen varit först 20 dagar och sedan 10 dagar, torde kunna
beräknas i genomsnitt till 36 dagar, därav 20 dagar kunna antagas utgöra
»sjukdomstid» och 16 dagar övrig spärrningstid.
Medelmjölkning per ko beräknas till 10 liter.
Priset per liter för mjölken upptages till 14 öre.
Den slutliga ersättningen skulle utgå med 37.5 procent under sjukdomstiden
och 50 procent under den övriga tiden.
Följaktligen skulle förlusten kunna beräknas sålunda:
Antalet kor 25,000.
Mjölkmängd per dag 10 liter, vilket gör per dag för alla korna 250,000 liter.
1) Sjukdomstiden = 20 dagar.
20 gånger 250,000 liter = 5,000,000 liter
å 14 öre = 700,000 kronor.
37.5 procent därav utgöra 262,500 kronor.
2) Övrig spärrningstid = 16 dagar.
16 gånger 250,000 liter = 4,000,000 liter
å 14 öre = 560,000 kronor.
50 procent därav utgöra 280,000 kronor.
B. Misstänkta gårdar.
Det kan på grund av erhållna uppgifter antagas, att antalet gårdar som
förklarats misstänkta efter den 16 januari 1925, utgör omkring 3,000. Antalet
mjölkande kor för en gård upptages till 10. Således skulle antalet mjölkkor
för misstänkta gårdar kunna beräknas till 30,000. Med en mjölkmängd per
ko och dag av 10 liter och en spärrningstid av 11 dagar uppgår sammanlagda
litertalet till 3,300,000.
Efter ett pris av 14 öre per liter skulle nämnda mjölkmängd betinga ett
pris av 462,000 kronor.
40 procent härav utgöra 184,800 kronor.
II. Tiden efter det bestämmelserna om friförklaring efter desinfektionens
slut börjat tillämpas.
Enligt statistiska uppgifter kan antalet kor i Malmöhus län antagas utgöra
omkring 100,000 och i Kristianstads län omkring 75,000. I förhoppning att
mul- och klövsjukan skall kunna med framgång bekämpas i den del av
landet, där nedslaktningsmetoden fortfarande tillämpas, och under antagande
att det större området av Kristianstads län kommer att höra till denna del,
skulle man hava att räkna med ett antal mjölkkor för »isoleringsområdet»
av omkring 125,000. Av dessa hava omkring 25,000 antagits hava blivit
smittade intill tiden den 10 april 1925.
Om samtliga återstående 100,000 kor bleve smittade, skulle förlusten kunna
beräknas på följande sätt.
Antalet kor 100,000.
Mjölkmängd per dag 10 liter således per dag för alla korna 1,000,000 liter.
1) Sjukdomstiden = 20 dagar.
20 gånger 1,000,000 liter = 20,000,000 liter
.‘i 7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
;i 14 öro — 2,800,000 kronor.
07.5 procent därav utgöra 1,050,000 kronor.
2) Annan spärrningstid = 6 dagar.
6 gånger 1,000,000 liter =-- 6,000,000 liter
å 14 öre =- 840,000 kronor.
50 procent därå utgöra 420,000 kronor.
Således skulle, om alla återstående djuren smittades, mjölkersättningen,
att utgå av statsmedel, utgöra 1,470,000 kronor.
Emellertid torde man väl ej behöva räkna med en sådan ytterlighet. Väl
hava under år 1924 i Holland enligt lämnade uppgifter omkring 85 procent
av klövbärande blivit smittade av sjukdomen, men bemärkas må, att faran
för smittans spridande är särskilt stor i Holland, sedan djuren kommit ut
på bete, i det att betesmarkerna utgöra stora sammanhängande områden, där
de särskilda ägolotterna skiljas från varandra endast genom smala kanaler.
Utan att hemfalla åt alltför stor optimism torde man kunna hoppas att
under den tid ersättningen skulle utgå åtminstone icke mer än en tredjedel
av de »återstående» 100,000 korna skola bliva smittade. I sadant fall skulle
ersättningen i förevarande hänseende uppgå till omkring 500,000 kronor.
Mjölkförlust på grund därav, att gårdar förklaras misstänkta för mul- och
klövsjuka kan ej antagas uppgå till mera avsevärda belopp. I den män
sjukdomen vinner ökad utbredning kommer givetvis systemet med misstänktförklaring
att till väsentlig del eller helt övergivas. För att vara på den
säkra sidan torde man dock vid beräkning av de utgifter, som staten skulle
få vidkännas för mjölkavspärmingen, böra upptaga ett belopp för misstänkta
gårdar även i avseende å framtiden, och torde detta belopp kunna sättas till
100,000 kronor, beräknat för ett mjölkvärde av 250,000 kronor.
Från sålunda erhållna förlustsiffror skola emellertid avdrag göras med
belopp, motsvarande en försäkringspremie av 5 kronor per mille årligt mjölkvärde.
De mjölkmängder, med vilka ovan räknats, utgöra.
a) för smittade gårdar före 10 april 1925 250,000 liter per dag,
för hela året motsvarande denna mängd 365 x 250,000 = 91,250,000 liter.
Efter ett pris av 14 öre litern erhålles ett värde å sist angivna mjölkmängd
av 12,775,000 kronor. Med en försäkringspremie^ av 5 pro mille
borde för försäkring av nyssnämnda mjölkvärde betalts 63,875 kronor, sålunda
skall avgå från förlustsiffrorna för sjukdomstid och övrig spärrningstid,
så att dessa belopp, tillhopa 542,500, minskas till 478,625 kronor.
b) för misstänkta gårdar före 10 april 1925 300,000 liter per dag, motsvarande
för helt år 109,500,000 liter med ett värde av 15,330,000 kronor.
»Försäkringspremierna» efter 5 kronor uppgå till 76,650 kronor, med vilket
belopp det angivna förlustbeloppet, 184,800 kronor, skall minskas, vadan
erhålles förlust att ersätta av 108,150 kronor.
c) för smittade gårdar under tiden efter 10 april 192o.
i/3 av 1,000,000 liter per dag, motsvarande 365,000,000 liter för år med
ett värde av 51,100,000 kronor. .
Med försäkringspremie av 5 kronor per mille blir avdraget för premier
för V, av 51,100,000 — 85,000 kronor i runt tal.
d) för misstänkta gårdar efter 10 april 1925 en myckenhet, som motsvarar
ett värde av 250,000 kronor för 11 dagar eller således ett årligt värde av
i avjämnat tal 8,295,000 kronor, för vilket belopp »försäkringspremierna»
efter 5 pro mille skulle bli 41,500 i runt tal.
38
Kungl. Mcij:ts proposition Nr 231.
Enligt det ovanstående skulle ersättningen från staten för mjölkförlust
således kunna upptagas till följande belopp.
I. Tiden före 10 april 1925: A) Smittade gårdar: 1) »Sjukdomstid» ......................... |
............... kronor |
Förlust 262,500) |
Premieavdrag |
2) Övrig spärrningstid................. B) Misstänkta gårdar: |
............... » |
280,000j |
63,875 |
Hela spärrningstiden ................. II. Tiden därefter: |
............... » |
184,800 |
76,650 |
A) Smittade gårdar ........................ |
............... » |
500,000 |
85,000 |
B) Misstänkta gårdar......................... |
............... » |
100,000 |
41,500 |
Summa kronor 1,327,300 267,025
Följaktligen skulle statens utgift för mjölkersättning under angivna förutsättningar
uppgå i runt tal till 1,060,000 kronor.
C. Bidrag av statsmedel för minskning av behövlig extra uttaxering på
delägarna i ömsesidiga försäkringsföretag.
På sätt förut nämnts hava fyra försäkringsföretag bedrivit verksamhet i
Skåne för försäkring både mot dödsfall vid smittosamma nötkreaturssjukdomar
och mot mjölkförlust vid mul- och klövsjuka, nämligen Skånska lantmännens
ömsesidiga kreatursförsäkringsförening, Skånes mindre jordbrukares
ömsesidiga kreatursförsäkringsförening, Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget
och Svenska ömsesidiga kreatursförsäkringsbolaget, Lilleskog. Beträffande
de två sistnämnda företagen kan antagas, att förutsättningen för
ett bispringande från statens sida med ekonomisk hjälp åt dem icke kommer
att inträffa, då deras verksamhet till huvudsaklig del är förlagd i sådana
delar av landet, där mul- och klövsjuka icke alls eller endast i jämförelsevis
obetydlig omfattning härjar. Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening
kan möjligen, enligt de upplysningar som erhållits, komma
att besluta en extra uttaxering för bestridande av försäkringsutgifter i anledning
av mul- och klövsjukan, men det belopp, som staten enligt de av de
sakkunniga föreslagna grunder för ifrågavarande understöd skulle kunna få
vidkännas, är jämförelsevis obetydligt. Till belysning härav må nämnas,
att år 1923 hela sammanlagda försäkringssumman för smittosamma nötkreaturssjukdomar
endast uppgick till 820,150 kronor. Mjölkförsäkring har
detta företag endast i ringa utsträckning beviljat.
Det företag, som frågan egentligen gäller, är Skånska lantmännens ömsesidiga
kreatursförsäkringsförening. Angående detta företags risker med hänsyn
till försäkring, som bär avses, har i det föregående redogörelse lämnats. Av
denna redogörelse framgår, att föreningen skulle, med bortseende från medel
som eljest kunna vara tillgängliga, behöva uttaxera på delägarna, förutom
årets grundavgift, ett belopp motsvarande vid en smittoprocent av 100 5 1/8
gånger och vid en smittoprocent av 50 3 1/t gånger grundavgiften, allt beräknat
såsom om uttaxeringen för ifrågavarande försäkringsutbetalningar endast
skulle företagas på de försäkringsgrenar, som beröras av mul- och klövsjukan.
Skulle såsom föreslagits, staten träda emellan med två tredjedelar av uttaxering
överstigande fem kronor, inklusive grundavgiften, komme det belopp, varmed
staten skulle bidraga att uppgå till 300,000 kronor vid smittoprocent av 100
och 162,500 kronor vid en smittoprocent av 50.
De mindre, lokala djurförsäkringsföreningarna hava i allmänhet icke för -
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
säkrat mot smittosamma nötkreaturssjukdomar, och någon anledning att för
dem räkna med någon statshjälp tinnes icke enligt de sakkunnigas förmenande.
Om man räknar med en smittoprocent av omkring 50, vilket synes de
sakkunniga vara lämpligt, skulle de belopp, vilkas utgivande falla på staten,
utgöra:
1) Ersättning för djur omkring ......•
2) Ersättning för mjölkförlust omkring
3) Bidrag till försäkringsbolag omkring
kronor 150,000
» 1,060,000
» 170,000
Summa kronor 1,380,000».
Med avseende å storleken av det för ändamålet erforderliga statsanslaget
har lantbruksstyrelsen gjort följande uttalande.
»Vad därefter angår den utav de sakkunniga i särskild promemoria utförda
beräkningen angående storleken av det anslag, som skulle erfordras
för ersättning av statsmedel för djur, som dött i mul- och klövsjuka, och
för mjölkförlust, har lantbruksstyrelsen icke ansett sig kunna underkasta
densamma någon närmare granskning. En dylik beräkning
kan givetvis icke göra anspråk på någon större grad av tillförlitlighet, da
utgångspunkterna av naturliga skäl måste vara mycket osäkra, men de i,
vill likväl synas lantbruksstyrelsen, som om statens utgifter för ifrågavarande
hjälpverksamhet måste under de antagna förutsättningarna med
avseende på understödets storlek uppgå till avsevärt högre belopp, än det
de sakkunniga räknat med.»
Statskontoret har i ämnet anfört följande.
»I en särskild P. M. hava de sakkunniga framlagt en beräkning av de
kostnader, som förslaget skulle medföra för statsverket undei den tid,
bestämmelserna äro avsedda att gälla, eller tiden den 15 januari—-31 december
1925. Dessa kostnader hava beräknats till sammanlagt 1,380,000
kronor, därav i ersättning för djur omkring 150,000 kronor, i ersättning
för mjölkförlust omkring 1,060,000 kronor och i bidrag till försäkringsbolag
omkring 170,000 kronor. Dessa beräkningar, som grunda sig på vissa
antaganden om dödlighets- och sjukdomsfrekvens m. m., undandraga sig
givetvis statskontorets bedömande. ^ .
Statsverkets utgifter för ifrågavarande ändamål före den. 1 juli 1925
torde emellertid med hänsyn till den tidpunkt, då förordning i ämnet kan
förväntas träda i kraft, bliva jämförelsevis obetydliga och lära efter medgivande
av riksdagen kunna bestridas från det för innevarande budgetar
under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till förekommande och
hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren, vilket anslag genom
den förändrade metoden för farsotens bekämpande blivit väsentligt
mindre belastat än detsamma eljest skulle hava blivit. Utgifterna under
senare halvåret 1925 lära böra bestridas från nämnda anslag för budgetåret
1925—1926, och synes detta anslag — från vilket torde få bestridas
jämväl kostnaderna för värderingsnämndernas verksamhet — böra av nu
ifrågakomna anledning förhöjas med i avrundat tal 1,400,000 kronor.»
Såsom ovan nämnts hava de sakkunniga beräknat kostnaderna för den Departementsstatliga
understödsverksamheten på här ifrågavarande område under vissa chefen''
förutsättningar uppgå till 1,380,000 kronor. Lägges åter till grund för här
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
ifrågavarande utgiftsberäkning allenast de kostnader, vilka torde föranledas
av en understödsverksamhet, baserad på de av mig angivna grunder, torde
kostnaderna för understödsverksamheten något reduceras. Enligt en på min
anmodan upprättad, såsom bilaga B till detta protokoll fogad kalkyl, skulle
under samma förutsättningar, som ovan berörts, och därest tillika samtliga
försäkringsanstalter komme att erhålla högsta möjliga statsunderstöd enligt
de grunder jag ovan förordat kostnaden för understöd på grund av mjölkförlust
vid smittade gårdar uppgå till omkring 880,000 kronor. Härtill bör
emellertid läggas ytterligare ett belopp för täckande av understöd på grund
av undantagsbestämmelserna rörande djurförluster ävensom mjölkförluster
vid misstänktförklarade gårdar samt vissa andra ömmande omständigheter.
Nämnda belopp beräknar jag till omkring 150,000 kronor. Sammanlagda
understödskostnaderna skulle i så fall uppgå till 1,030,000 kronor, eller alltså
350,000 kronor lägre än enligt de sakkunnigas förslag.
Beträffande de av de sakkunniga angivna förutsättningarna för ovanberörda
kostnadsberäkning har lantbruksstyrelsen gjort vissa erinringar. Enligt
vad jag inhämtat avsågo dessa erinringar huvudsakligen dels sjukdomsfrekvensen
efter den 10 april innevarande år, vilken av de sakkunniga beräknats
till en tredjedel av antalet icke smittade nötkreatur, men av lantbruksstyrelsen
förutsatts komma att uppgå till hälften av dessa, och dels
övrig spärrningstid utöver sjukdomstiden från nämnda den 10 april, vilken
spärrningstid de sakkunniga beräknat till i genomsnitt 16 dagar, men av
lantbruksstyrelsen ansetts böra uppskattas till i genomsnitt 20 dagar. I ovannämnda
kalkyl finnas olika alternativ upptagna. Det alternativ, som bygger
på lantbruksstyrelsens förutsättningar beträffande sjukdomsfrekvens och spärrningstid,
utvisar, under förutsättning att försäkringsanstalterna erhålla högsta
möjliga statsunderstöd, en kostnad för dylikt understöd på grund av mjölkförlust
vid smittade gårdar av omkring 1,150,000 kronor, vartill bör läggas
en kostnad av cirka 175,000 kronor för övrigt statsunderstöd. Den sammanlagda
kostnaden för den statliga understödsverksamheten skulle alltså
under dessa förutsättningar utgöra omkring 1,325,000 kronor. Med största
sannolikhet torde detta belopp kunna betraktas såsom det högsta, som kan
komma att utgå, då det icke torde ifrågakomma, att samtliga försäkringsanstalter
tillerkännas högsta möjliga statsunderstöd och med all sannolikhet
i varje fall antalet spärrningsdagar före den 10 april 1925 torde vara väl
högt beräknat.
Med utgångspunkt från sistnämnda kostnadsbelopp, 1,325,000 kronor, och
under förutsättning, att utgifterna för prövningsnämndernas verksamhet
torde kunna uppskattas till omkring 25,000 kronor, torde alltså sammanlagda
utgifterna för den här ifrågavarande statliga understödsverksamheten kunna
uppskattas till omkring 1,350,000 kronor. I likhet med andra av mul- och
klövsjukeepizootien föranledda kostnader synas mig jämväl de av här ifrågavarande
statliga understödsverksamhet förorsakade kostnader böra bestridas
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
41
från nionde huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till förekommande och
hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren, varom riksdagens
medgivande torde inhämtas.
Under åberopande av vad sålunda anförts tillåter jag mig nu framlägga
följande förslag till allmänna grunder för här ifrågavarande statsunderstöd.
1. För sådan av mul- och klövsjuka förorsakad förlust i mjölkavkastning,
som är beroende av nedgång i mjölkproduktionen eller därav att
ägaren av djuren på grund av därom gällande bestämmelser varit förhindrad
att från gården avyttra mjölk, utgår till denne, där besättningen
icke genom det allmännas försorg nedslaktats, statsunderstöd
a) i fråga om mjölk från djur å egendom, som förklarats smittad av
mul- och klövsjuka (smittad egendom), dels för hälften av förlusten från
och med den dag, då avyttringen upphörde, till och med den dag samtliga
djur å egendomen förklarats friska (sjukdomstiden), dels ock för hela
förlusten under tiden därefter till och med den dag, då egendomen förklarats
fri från smitta;
b) i fråga om mjölk från djur inom en och samma besättning å egendom,
som vid upprepade tillfällen förklarats misstänkt för smitta av sådan
sjukdom (misstänktförklarad egendom) och där med anledning härav
mjölkspärrning varit påbjuden under sammanlagt mer än 11 dagar, för
hela förlusten under sammanlagda spärrningstiden med avdrag av 11 dagar.
Förlusten för varje dag skall anses utgöra i fall, som under a) sägs,
under sjukdomstiden tre fjärdedelar och under tiden därefter hälften samt
i övriga fall två femtedelar av värdet av den myckenhet mjölk, som
under de fem dagarna närmast före den dag, då egendomen förklarats
smittad eller misstänkt för smitta av mul- och klövsjuka, blivit i medeltal
för dag avyttrad från egendomen.
Värdet skall beräknas efter dagspris vid avyttring till andelsmejeri i
orten den tid understödet avser.
Med ägare av nötkreatur förstås den, som ägt tillgodogöra sig avkastningen
av djuren.
2. För sådan av mul- och klövsjuka förorsakad förlust i mjölkavkastning,
varför understöd enligt vad ovan sägs icke utgår, må, där besättningen
varit smittad av mul- och klövsjuka, men icke genom det allmännas
försorg nedslaktats, djurägare kunna tillerkännas understöd, därest han
visar, att han för sin utkomst är väsentligen beroende av avkastningen av
den kreatursskötsel, han bedriver, och av omständigheterna framgår, att
förlusten med hänsyn därtill skulle bliva synnerligen betungande för honom.
Understödet utgår allenast för förlust under sjukdomstiden och må icke
42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
överstiga tre fjärdedelar av det belopp, vartill ägaren styrker att förlusten
uppgått.
3. Därest nötkreatur dött i mul- och klövsjuka, må djurägaren kunna
tillerkännas understöd för därigenom förorsakad förlust under förutsättning
a) att vid övergången från nedslaktningsmetodens tillämpning till andra
numera anlitade åtgärder i kampen mot mul- och klövsjukan förordnande
om nedslaktning av besättning meddelats, men sådant förordnande sedermera
till följd av Kungl. Maj:ts beslut den 14 sistlidna januari i fråga
om begränsning om nedslaktningsmetodens tillämpning återkallats, och av
veterinär intygas, att tillämpningen av föreskrifter, som i dylikt fall givits
i avvaktan på nedslaktningens verkställande, varit bidragande orsak till
att nötkreatur dött i sjukdomen, eller
b) att djurägaren är mindre bemedlad samt till följd av förlusten förorsakats
ekonomiskt trångmål och särskilt ömmande omständigheter äro för
handen.
Understöd, som nu nämnts, utgår med allenast hälften av djurets värde
före sjukdomen.
Med nedan stadgade undantag må djurets värde icke skattas högre än
till 400 kronor för tjur och oxe över 3 år och för ko, 300 kronor för tjur,
oxe och kviga från 1V2 till 3 år samt 150 kronor för övriga djur över 2
månader.
För tjur över 3 år, som premierats med första pris eller innehar statseller
avelspris, må värdet kunna beräknas till högst 2,000 kronor. Vid
beräkning av värdet för djur, som införts eller varit berättigat till införande
i riksstamboken för rasen i fråga, och djur, som av annan orsak
haft särskilt högt marknadsvärde, må hänsyn därtill tagas; dock att i
här avsedda fall icke må beräknas högre värde än 800 kronor för ko och
för tjur över 3 år, 600 kronor för kviga över 1 Va år och för tjur mellan
1 Va år och 3 år samt 300 kronor för övriga djur.
För djur ej över två månader utgår icke ersättning.
4. Där till följd av numera tillämpade åtgärder i kampen mot muloch
klövsjukan, exempelvis genom cernering eller dylikt, intrång vållats i
den enskildes näringsutövning eller enskild person på grund av cerneringen
eller eljest förorsakats minskning i arbetsförtjänst, må, därest särskilt
ömmande omständigheter äro för handen, understöd kunna tillerkännas
jämväl dylik person. Det ankommer på nedan under 6 omförmäld nämnd
att pröva och avgöra, huruvida och i vad mån understöd må anses böra
utgå i fall, varom här är fråga.
5. Understöd utgår allenast för förlust, som inträffat efter den 14 januari
1925 och före den 1 januari 1926 eller den tidigare dag, Kungl. Maj:t med
hänsyn till förhandenvarande förhållanden må finna skäl bestämma; dock
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
att, där egendom före den 15 januari 1925 förklarats smittad av muloch
klövsjuka, men på grund av Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 14
januari 1925 nedslaktning å egendomen icke ägt rum eller egendom vid
upprepade tillfällen efter den 8 november 1924 förklarats misstänkt för
smitta av sådan sjukdom, understöd utgår jämväl för förlust, som inträffat
före den 15 januari 1925.
Understöd för förlust skall minskas med belopp, djurägaren må på grund
av försäkringsavtal hava därför bekommit eller äga bekomma.
Har avtal som nu sagts ej träffats, skall understöd enligt 1 och 2 härovan
minskas med ett belopp, motsvarande fem för tusen av ett försäkringsvärde,
beräknat efter det i näst sista stycket av 1 härovan omförmälda
pris och den mjölkmängd, som enligt 1, andra stycket, skall läggas
till grund för förlustberäkningen.
Har någon avsiktligt eller genom grov vårdslöshet ådragit sina djur
den smitta, som förorsakat förlusten, må understöd för sådan förlust icke
utgå.
6. För prövning av ansökningar om understöd, varom här är fråga,
skall inom de hushållningssällskapsområden, som Kungl. Maj:t bestämmer,
finnas en nämnd, bestående av tre personer, av vilka en, som tillika skall
vara nämndens ordförande, utses av Kungl. Maj:t, en av lantbrukssty
relsen och en av vederbörande hushållningssällskap. För varje ledamot
skall i nu angiven ordning utses två suppleanter. Nämnd må äga tillkalla
veterinär eller annan sakkunnig att deltaga i överläggningen i
visst ämne.
Övriga föreskrifter rörande prövning av ansökningar, som i första
stycket sägs, så ock angående nämndernas verksamhet utfärdas av Kungl.
Maj:t.
Angående ersättning åt nämndernas ledamöter ävensom sakkunniga, som
nyss nämnts, så ock om bestridande av kostnaderna i öv rigt för nämn
dernas verksamhet förordnar Kungl. Maj:t.
7. Vederbörande länsstyrelse åligger att mot kvitto utbetala understöd,
som jämlikt 1, 2, 3 och 4 härovan av prövningsnämnd tillerkänts djurägare
eller annan enskild person.
8. Understöd må jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande utgå till ömsesidig
försäkringsanstalt med högst så stort belopp, som motsvarar vad
djurägare, beträffande vilka anstalten reglerat förluster på grund av muloch
klövsjuka, skulle enligt ovan angivna grunder av statsmedel sammanlagt
hava tillerkänts för sådana förluster, därest de underlåtit söka försäkring
mot dylika; dock att anstaltens sammanlagda understöd av statsmedel
icke bör överstiga två tredjedelar av vad anstalten för samma förluster
utbetalat i ersättning till försäkringstagarna.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
44
“iÄr*
Då ärendet, utan hinder därav att den för propositioners avlämnande
till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända, lärer kunna jämlikt
§ 54 i riksdagsordningen föréläggas årets riksdag, hemställer jag nu,
ätt Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna de ovan av mig föreslagna grunderna för understöd av
statsmedel i vissa fall på grund av förluster, förorsakade av mul- och
klövsjukeepizootien inom landet,
dels ock medgiva, att kostnaderna för ifrågavarande understödsverksamhet
må bestridas av nionde huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till
förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdiuren
in. ’ )• i. v. . .a.. .i . .iju
Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Aug. Borgström.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
45
i
Bilaga. A.
Sakkunnigas förslag
un
förordning angående ersättning i vissa fall för förlust på grund av muloch
klövsjuka i avkastning av kreatursskötsel.
1 §•
Har ägare av nötkreatur på grund av att djuren smittats av mul- och
klövsjuka, eller att den egendom, där djuren funnits, förklarats misstänkt
för smitta av sådan sjukdom, tillskyndats minskning i inkomsten av mjölkavkastningen,
eller har något av djuren dött av sjukdomen, äge han, där ej
besättningen genom det allmännas försorg nedslaktats, i den utsträckning
och den ordning nedan sägs av statsmedel erhålla gottgörelse för den förlust,
han sålunda lidit.
Med ägare av nötkreatur förstås i denna förordning den, som ägt tillgodogöra
sig avkastningen av djuren.
2 §.
För sådan förlust i mjölkavkastningen, som förorsakats av nedgång i
mjölkproduktionen eller därav att ägaren av djuren på grund av därom gällande
bestämmelser varit förhindrad att från gården avyttra mjölken, utgår
ersättning
a) ifråga om mjölk från djur å egendom, som förklarats smittad av muloch
klövsjuka (smittad egendom) dels för hälften av förlusten från och med
den dag, då avyttringen upphörde, till och med den dag samtliga djur å
egendomen förklarats friska (sjukdomstiden), dels ock för hela förlusten
under tiden därefter till och med den dag, egendomen förklarats fri från
smitta;
b) ifråga om mjölk från djur å egendom, som förklarats misstänkt för
smitta av sådan sjukdom (misstänkt egendom), för hela förlusten från och
med dagen därefter till och med den dag förklaringen hävts.
Förlusten för varje dag skall anses utgöra i fall, som under a) sägs, under
sjukdomstiden tre fjärdedelar och under tiden därefter hälften samt i övriga
fall två femtedelar av värdet av den myckenhet mjölk, som under de fem
dagarna närmast före sjukdomstiden blivit i medeltal för dag avyttrad från
egendomen.
Värdet skall beräknas efter dagspris vid avyttring till andelsmejeri i orten
den tid, ersättningen avser.
3 §.
För sådan i 1 § omförmäld förlust i mjölkavkastningen, varför ersättning
enligt 2 § icke utgår, må djurägaren kunna tillerkännas ersättning,
därest han visar, att han för sin utkomst är väsentligen beroende av
avkastningen av den kreatursskötsel, han hedriver, och av omständigheterna
46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
framgår, att förlusten med hänsyn därtill skulle bliva synnerligen betungande
för honom.
Ersättningen utgår allenast för förlust under sjukdomstiden och må ej
överstiga tre fjärdedelar av det belopp, vartill ägaren styrker att förlusten
uppgått.
4 §.
För nötkreatur, som dött i mul- och klövsjuka, utgår ersättning med hälften
av djurets värde före sjukdomen.
Med nedan stadgade undantag må djurets värde icke skattas högre än till
400 kronor för tjur och oxe över 3 år och för ko, 300 kronor för tjur, oxe
och kviga från V/2 till 3 år samt 150 kronor för övriga djur över 2 månader.
För tjur över 3 år, som premierats med första pris eller innehar statseller
avelspris, må värdet kunna beräknas till högst 2,000 kronor. Vid beräkning
av värdet för djur, som införts eller varit berättigat till införande
i riksstamboken för rasen ifråga, och djur, som av annan orsak haft särskilt
högt marknadsvärde, må hänsyn därtill tagas, dock må i intet fall
högre värde beräknas än 800 kronor för ko och för tjur över 3 år, 600 kronor
för kviga över 1% år och för tjur mellan 1V2 år och 3 år samt 300
kronor för övriga djur.
För djur ej över två månader utgår ej ersättning.
5 §.
Ersättning utgår allenast för förlust, som inträffat efter den 14 januari
1925 och före den 1 januari 1926 eller den tidigare dag, då nu pågående
epizooti blivit hävd, dock att ersättning jämväl må utgå till ägare av djur
å egendom, som förklarats smittad före den 14 januari 1925, men där på
grund av Kungl. Maj:ts beslut samma dag nedslagning icke ägt rum.
Ersättning för förlust enligt 2, 3 och 4 §§> skall minskas med belopp,
djurägaren må på grund av försäkringsavtal hava därför bekommit eller
äga bekomma.
Har avtal som nu sagts ej träffats, skall ersättning enligt 2 och 3 §§ minskas
med ett belopp motsvarande fem för tusen av ett försäkringsvärde beräknat
efter det i 2 § sista stycket omförmälda pris och den mjölkmängd,
som enligt samma paragraf andra stycket skall läggas till grund för förlustberäkningen.
Har någon avsiktligt eller genom grov vårdslöshet själv ådragit sina djur
den smitta, som förorsakat förlusten, skall ersättning för den förlust ej utgå.
6 §.
Den, som vill komma i åtnjutande av ersättning, som ovan sägs, skall
därom ingiva skriftlig ansökan till ordföranden i den i 7 §> omförmälda
nämnd.
Ansökningen skall vid äventyr av ersättningens förlust hava till nämden
inkommit sist inom fyra månader från den dag, då egendomen förklarats fri
från smitta eller från misstanke för smitta, dock att, där sådan förklaring
skett innan denna förordning trätt i kraft, ansökningstiden skall räknas från
sistnämnda tidpunkt.
Ansökningen skall innehålla uppgift särskilt rörande
1) sökandens namn och hemvist, samt namnet å den egendom, som för -
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
klarats smittad av mul- och klövsjuka eller misstänkt för smitta av sådan
sjukdom, ävensom socken och län, där egendom är belägen;
2) antalet nötkreatur, sökanden både å egendomen, då förklaringen skedde,
med särskilt angivande av antalet mjölkande kor, ungdjur och övriga djur;
3) den myckenhet mjölk, som under de fem dagarna närmast före förklaringen
av nämnda kreatur producerats;
4) hur mycket därav, som från egendomen avyttrats, det pris, som därvid
erhållits, det mejeri, till vilket avyttring må hava skett, ävensom i fall, som
i 3 § avses, hur den under 3) omförmälda mjölken av sökanden utnyttjats;
5) antal och beskaffenhet av djur, som dött i sjukdomen, samt beskrivning
över förloppet av djurets sjukdom och den vård djuret därvid erhållit;
6) dagen för smittoförklarandet, dagen för djurens friskförklarande och
den dag, då egendomen förklarats fri från smitta;
7) den veterinär, som omhänderhaft djurens vård under sjukdomstiden och
ombesörjt desinfektionen;
8) huruvida sökanden på grund av försäkringsavtal bekommit eller äger
bekomma ersättning för förlusten eller någon del därav, det försäkringsföretag,
med vilket avtalet slutits, ersättningens belopp och den förlust den avser;
samt
9) beloppet av den ersättning, särskild för mjölkförlust och särskild tor
djurförlust, varpå sökanden gör anspråk.
Ansökningen skall vara åtföljd av intyg, att däri meddelade uppgifter aro
riktiga, dels av veterinären och föreståndaren för det mejeri, dit mjölken
försålts, såvitt uppgifterna kunnat av dem kontrolleras, dels ock rörande
uppgifterna i övrigt av två trovärdiga personer i orten.
Har mjölken ej försålts till mejeri, bifoge sökanden bevis angående den
myckenhet lian under de fem dagarna närmast före smittoförklaringen från
gården försålt.
Ansökningen skall vara avfattad enligt härvid fogade formulär. Blanketter
till formuläret skola tillhandahållas av vederbörande landsfiskal och kommunalnämndens
ordförande.
7 §.
För prövning av ansökningar enligt denna förordning skall inom de län
Kungl. Maj:t bestämmer finnas en nämnd, bestående av tre personer, av vilka
en, som tillika skall vara nämndens ordförande, utses av Kungl. Maj:t, en
av'' lantbruksstyrelsen och en av länets hushållningssällskap. För varje ledamot
skall i nu angiven ordning utses två suppleanter.
8 §.
Finner nämnden vid granskning av inkommen ansökning viss uppgift
däri kräva ytterligare bevis, eller finner nämnden eljest utredning utöver den
ansökningshandlingarna innehåller erforderlig, och kan sådant bevis eller sådan
utredning ej annorledes införskaffas, skall nämnden förelägga sökanden
att inom viss tid, högst fjorton dagar, därmed inkomma till nämnden.
Sökanden vare ock pliktig, där nämnden så påfordrar, att personligen inställa
sig för nämnden för lämnande av de upplysningar, nämnden kan för
prövning av ansökningen finna erforderliga.
Nämnden må tillkalla veterinär eller annan sakkunnig att deltaga i överläggningen
i visst ärende.
48
Kungl. Maj.ts proposition Nr 231.
9 *.
Sedan utredningen avslutats, meddelar nämnden ofördröjligen beslut i
ärendet.
Såsom nämndens beslut skall gälla den mening, varom två av dess ledamöter
enas. Äro samtliga ledamöter av olika mening om ersättnings belopp,
skall ersättning till sökanden utgå med det belopp, som motsvarar medeltalet
av de av nämndens ledamöter var för sig utdömda ersättningsbelopp,
dock att ersättning för sådant fall ej skall utgå med högre belopp än det,
som varken är det högsta eller det lägsta.
Nämnden skall i sitt beslut angiva
1) den tidpunkt, då sjukdomen blivit av veterinär konstaterad;
2) den dag, då veterinären förklarat samtliga djur hava tillfrisknat;
3) den dag, då egendomen förklarats fri från smitta;
4) den myckenhet mjölk, som jämlikt 2 § skall ligga till grund för ersättningens
beräknande;
5) antalet djur, som dött i sjukdomen;
6) de särskilda belopp, varmed sökanden tillkommande ersättning skall
jämlikt 5 § andra eller tredje stycket minskas; samt
7) ersättningens belopp.
10 §.
Finner nämnden sökanden hava till stöd för sin ansökning lämnat medvetet
oriktig uppgift, skall nämnden i den ordning 8 § stadgar fastställa
storleken av den ersättning, som eljest skolat till sökanden utgå, samt därefter
insända handlingarna i ärendet jämte utdrag av nämndens protokoll
till Kungl. Maj:t, på vars prövning skall bero om och i vad mån ersättning
må till sökanden utgå.
11 §.
Vid nämndens sammanträden skall genom ordförandens försorg föras
protokoll.
12 §.
Tilltror sig sökanden visa, att i nämndens beslut misstag i något av de i
punkt 1—6 av § 9 omförmälda hänseenden eller felräkning förelupit, må han
hos Kungl. Maj:t ansöka om den ytterligare ersättning, som han förmenar
rätteligen hava bort tillkomma honom.
13 §.
1 mom. Har ömsesidig försäkringsanstalt, som meddelat försäkringar för
förlust av nötkreatur eller mjölk på grund av mul- och klövsjuka, blivit
skyldig utgiva ersättningar för sådana förluster med belopp, som sammanlagt
motsvara summan av samtliga anstaltens enligt dess stadgar för sådana
utgifter, utan uttaxering å delägarna, tillgängliga medel, må anstalten för
varje gång ersättningsskyldighet på grund av dylik försäkring därefter inträder
av statsmedel erhålla bidrag till betalningens fullgörande med belopp,
motsvarande vad försäkringstagaren vid tillämpning av ovan i denna förordning
stadgade grunder skulle ägt utbekomma, där han ej tagit försäkring,
som nu sagts.
Om sökande av bidrag enligt detta moment och om ansöknings prövning
skall i tillämpliga delar gälla vad ovan i 6—10 §§ stadgas i fråga om ansökningar,
som där avses.
49
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
2 mom. Nödgas ömsesidig försäkringsanstalt, oaktat bidrag utgått, som i
1 mom. sägs, för täckande av utgifter, som där oinförmälas, gorå uttaxering
å delägarna, överskjutande två och en halv för tusende av försäkringsvärdet,
må anstalten kunna av statsmedel erhålla bidrag till minskning i uttaxeringen
med högst två tredjedelar av nämnda överskott. Ansökan därom
skall ingivas till Kungl. Maj:t, som prövar om och i vad mån sådant bidrag
må utgå.
14 §.
Ersättning, som tillerkänts någon jämlikt 9, 10 eller 12 §§ skall av
Konungens befallningshavande i länet till honom mot kvitto utbetalas. Utbetalningen
skall påföras förslagsanslaget till förekommande och hämmande
av smittosamma sjukdomar bland boskapen.
15 $.
Angående ersättning åt nämndernas ledamöter och sakkunniga, som i 8 §
sista stycket sägs, så ock om bestridande av kostnaderna i övrigt för nämndernas
verksamhet förordnar Kungl. Maj:t.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då densamma utkommit
från trycket.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 190 höft. (Nr 231J
4
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.
Bilaga B.
P. M.
angående ersättning i vissa fall för förlust å mjölkavkastning på grund
av mul- och klövsjuka.
I fråga om mjölk från djur å egendom, som förklarats smittad av muloch
klövsjuka (smittad egendom), utgår understöd
dels för hälften av förlusten från och med den dag, då avyttringen upphörde,
till och med den dag samtliga djur å egendomen förklarats friska
(sjukdomstiden),
dels ock för hela förlusten under tiden därefter till och med den dag,
egendomen förklarats fri från smitta;
dock att ersättning för förlust, som här avses, minskas med ett belopp
motsvarande 5 pro mille av den beräknade årliga mjölkproduktionens värde.
Förlusten för varje dag skall anses utgöra under sjukdomstiden tre fjärdedelar
och under tiden därefter hälften av värdet av den myckenhet mjölk,
som under de fem dagarna närmast före sjukdomstiden blivit i medeltal för
dag avyttrad från egendomen.
För den efterföljande kalkylen införas följande beteckningar:
a = genomsnittligt värde av mjölkmängd per ko och dag;
dj = antal sjukdagar (sjukdomstiden);
d2 = antal spärrningsdagar utöver sjukdomstiden;
E = ersättning per smittad ko.
E
_ 0.75 x dj
2
x a
0.5o X dj x a - O.005 x 365 a = 0.375 x d, x a -f -
+ 0.5o x d2 x a — 1.825 a.
Alternativ A: (före den 10 april)
d, = 20; d2 — 20;
E — 0.3 7 5 x 20a + 0.5o x 20 a — 1.825 a = 7.5 a + 10 a —1.8 2 5 a = 15.6 7 5 a.
Alternativ B: (före den 10 april)
d, = 20; d, = 16;
E = 0.3 7 5 X 20a + 0.5o x 16a — 1.825 a = 7.5 a + 8a — 1.825 a = 13.6 75 a.
Alternativ C: (efter den 10 april)
d, = 20; d2 = 6;
E = 0.375 x 20 a + 0.5o x 6 a — 1.825 a = 7.5 a + 3 a — 1.825 a = 8.675 a.
Antalet smittade kor före den 10 april antages utgöra 25,000 stycken.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 231. 51
Efter flen 10 april beräknas alternativt att antalet smittade kor kommer
att utgöra:
Alternativ I ................................................ 33,000 stycken
„ jx ................................................ 50,000 »
Med utgångspunkt från dessa siffror erhålles följande totala ersättningsbelopp
för:
Tiden före 10 april
Alternativ A: 25,000 x 15.675 a = 391,875 a.
» B: 25,000 x 13.675 a = 341,875 a.
Tiden efter 10 april
Alternativ I: 33,000 x 8.6 7 5 a = 286,275 a.
» II; 50,000 x 8.675 a = 433,750 a.
För hela år 1925 erhållas alltså följande fyra alternativa totala ersättningsbelopp
:
a i x ................................................................... 678,150 a
g i x .................................................................... 628,150 a
+ XI .................................................................... 825,625 a
g XI .................................................................... 775,625 a
Vid en genomsnittlig mjölkkvantitet per dag och ko om 10 liter och ett
mjölkpris av 14 öre blir härvid a = 1 krona 40 öre.
I kronor uttryckt representera. de olika alternativen:
, x 949,410 kronor
B T i 879,410 »
A , xi ........................................................ 1,155,875 »
XX x- II ........................................................ 1,085,875 »