Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

11

Nr 219.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923
(nr 115) om begränsning av den myckenhet brännvin, som må
framställas i sammanhang med pressjästberedning; given Stockholms
slott den 13 mars 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning angående fortsatt tillämpning
av förordningen den 17 maj 1923 (nr 115) om begränsning av den myckenhet
brännvin, som må framställas i sammanhang med pressjästberedning.

GUSTAF.

Ernst W ig forss.

12

Ktmgl. Maj:ts proposition Nr 219.

Förslag

till

förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj
1923 (nr 115) om begränsning av den myckenhet brännvin, som må
framställas i sammanhang med pressjästberedning.

Härigenom förordnas, att förordningen den 17 maj 1923 om begränsning
av den myckenhet brännvin, som må framställas i sammanhang med pressjästberedning,
med däri genom förordningen den 20 juni 1924 (nr 230) gjord
ändring skall äga fortsatt tillämpning till och med den 30 september 1926.

K ungt. Mai:In proposition Sr 219.

n

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Oi.sson. Nothin, Hansson. Linders. Larsson,
Wigforss, Möller, Levinson.

T. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923 om begränsning
av den myckenhet brännvin, som må framställas i sammanhang
med pressjästberedning.

Föredraganden anför:

»Tillverkningen av brännvin i sammanhang med pressjästberedning
reglerades före den 1 oktober 1923 huvudsakligen i brännvinstillverkningsförordningen
den 11 oktober 1907 (nr 86 sid. 1) och ordningsstadgan
för brännvinsbrännerierna i riket den 3 april 1908 (nr 25 sid. 9). I 2 § 2
mom. i nämnda förordning stadgas sålunda, att dylik brännvinstillverkning
må äga rum jämväl under den del av året, då brännvinstillverkning
i allmänhet icke är tillåten (månaderna maj—september), under de särskilda
villkor, Kungl. Maj:t prövar erforderliga. I 35 § av ordningsstadgan
föreskrives bland annat, att brännvinstillverkning må utövas under
nämnda tid endast för tillvaratagande av den vid jästberedning såsom biprodukt
uppkomna alkoholen samt på sådant sätt, att kvantiteten ren jäst
uppgår till minst 25 kilogram eller vid bränneri, där melass användes
såsom råämne, till minst 45 kilogram för varje hektoliter brännvin av
normalstyrka. Dessa utbytestal, som i det stora hela gällt sedan år
1898 och grundats på erfarenheter från den dåvarande jästproduktionen,
hava alltså medgivit, omräknade i förhållande till 100 kilogram ren
jäst, en tillverkning av 400 respektive 222 liter brännvin. Det verkliga
brännvinsutbytet i de svenska jästbrännerierna har emellertid
under 1900-talet aldrig tillnärmelsevis nått dessa tal, beroende därpå
att tillverkningsmetoderna så småningom i hög grad fullkomnats.
Således har brännvinsutbytet från att under tillverkningsåret 1902/03
utgjort på 100 kilogram ren jäst 229 liter brännvin i medeltal för
rikets samtliga jästbrännerier under tillverkningsåret 1916/17 nedgått till
102 liter. Sedermera har brännvinsutbytet ånyo ökats, så att under
tillverkningsåret 1921/22 erhållits 147 liter brännvin per 100 kilogram ren
jäst. Den tillverkade kvantiteten brännvin har under det första tiotalet
år av 1900-talet hållit sig vid omkring 6 miljoner liter. Därefter har — på

14

Kungl. Maj ds proposition Nr 219.

sätt närmare framgår av den utav mig tidigare i dag vid anmälan av sulfitspritfrågan
omförmälda tabellen över brännvinstillverkningen i dess
helhet — jästbrännvinstillverkningen nedgått till ej fullt 4 miljoner liter
i årligt medeltal under tiden 1911—1918 men sedermera åter ökats till och
med tillverkningsåret 1921/22, då den tillverkade jästbrännvinskvantiteten
utgjorde icke mindre än 8.i miljoner liter. Fabrikationen av jäst har under
åren 1918—1922 varierat mellan 5 samt 5‘/2 miljoner kilogram.

I skrivelse den 29 december 1922 fäste kontrollstyrelsen Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet å den enligt styrelsens mening betydande ökningen av
jästbrännvinstillverkningen i förhållande till jästfabrikationen, vilken ökning
menligt inverkat såväl på sulfitspx-itens som potatisspritens avsättning,
samt hemställde på anförda skäl om avlåtande av proposition till riksdagen
med förslag till sådana ändringar i brännvinstillverkningsförordningen,
att ett visst högsta utbyte av brännvin fastställdes i förhållande
till den tillverkade kvantiteten jäst, nämligen för jästbrännerierna i allmänhet
till högst 75 liter brännvin, men vid de brännerier, som under hela
tillverkningsåret använde enbart melass jämte jästnäringsmedel, till 110
liter brännvin av normalstyrka för 100 kilogram ren jäst.

Över kontrollstyrelsens framställning infordrades utlåtande från kommerskollegium,
varjämte vissa för frågan intresserade förelag eller sammanslutningar
bereddes tillfälle att avgiva yttranden. Kommerskollegium
menade, att kravet från det allmännas sida å en reduktion av jästsprittillverkningen
icke nödvändigtvis behövde föranleda, att de enskilda
jästfabrikanterna ålades att alla hålla lika låga utbytestal, utan åtminstone
tills vidare kunde tillgodoses genom minskning av jästindustriens sammanlagda
tillverkningskvantitet av brännvin, samt förklarade sig icke kunna
förorda ett omedelbart antagande av kontrollstyrelsens förslag, vilket syntes
böra underkastas förnyad utredning och prövning. Över kommerskollegii
utlåtande samt övriga i ärendet inkomna yttranden anbefalldes kontrollstyrelsen
att avgiva förnyat utlåtande. Kontrollstyrelsen vidhöll därvid
sin principiella ståndpunkt till frågan, men förklarade sig samtidigt
icke hava något att erinra mot fastställandet av ett gemensamt utbytestal,
vare sig spannmål eller melass användes som inmäskningsämne, vilket
utbytestal lämpligen kunde sättas till 80 liter brännvin av normalstyrka
för varje 100 kilogram tillverkad jäst. Då tillverkningen av jäst beräknades
för tillverkningsåret 1922/23 till 5,600,000 kilogram, skulle med nämnda
utbytestal erhållas 4,480,000 liter brännvin av normalstyrka.

Vid anmälan i statsrådet den 16 mars 1923 av detta ärende framhöll chefen
för finansdepartementet, att vägande skäl förelåge att söka få till
stånd en begränsning av jästspritproduktionen. Då fastställandet av ett
visst för alla jästfabriker lika utbytestal från jästfabrikanternas sida
ansetts skola förorsaka omkostnader för ombyggnader och ändrad apparatur,
som åtminstone i viss mån kunde undvikas, därest allenast den totala
myckenheten sprit maximerades, fann sig departementschefen böra föreslå,

Kanyl. Muj:ts proposition Nr 21''J.

15

att nämnda myckenhet fastställdes till 4,500,000 liter av normalstyrka för
helt tillverkningsår räknat; och borde det ankomma på Kungl. Maj:t att
bestämma fördelningen av nämnda kvantitet på de särskilda jästfabrikerna.

I enlighet med departementschefens hemställan beslöts avlåtande av
proposition i ärendet till 1923 års riksdag (nr 188). Propositionen godkändes
i oförändrat skick av riksdagen, varefter förordning i ämnet utfärdades
den 17 maj 1923 (nr 115). Förordningen trädde i kraft den 1 oktober
1923 och skulle upphöra att gälla den 30 september 1924.

Efter det kommerskollegium och kontrollstyrelsen den 20 februari 1924
anmodats att gemensamt inkomma med förslag till de bestämmelser i ämnet,
som borde gälla efter utgången av berörda förordnings giltighetstid,
förordade ämbetsverken i ett den 12 mars 1924 avgivet utlåtande, att förordningen
erhölle fortsatt giltighet under ytterligare ett år, dock med den
ändring att maximikvantiteten jästbrännvin nedsattes till 4 miljoner
liter av normalstyrka för helt tillverkningsår räknat. Till stöd härför anförde
verken huvudsakligen följande:

Ämbetsverken hade enats om den ståndpunkten, att under förhandenvarande
förhållanden det lämpligaste vore att förlänga den provisoriska förordningen
angående begränsning av den myckenhet brännvin, som finge
framställas i sammanhang med pressjästberedning. Ämbetsverken hade
sålunda icke till närmare prövning upptagit under utredningen framkomna
förslag om fastställande av vissa utbytestal eller om förbud mot
jästbrännvinsframställning. Då förslag till ny brännvinstillverkningsförordning
torde komma att föreläggas 1925 års riksdag, hade det synts
riktigast att intill dess uppskjuta prövningen av ifrågavarande förslag
jämte de övriga framställningar, som ingivits. Därvid torde det ock vara
påkallat att på grund av den senaste tidens erfarenheter i fråga om jästfabrikationsmetodernas
utveckling m. m. låta hela frågan bliva föremål för
ytterligare undersökning och utredning. Ämbetsverken hade emellertid
funnit, att den fastställda maximikvantiteten jästbrännvin, 4,500,000 liter,
borde kunna nedsättas till 4,000,000 liter, framför allt på grund därav att
den största av de gamla jästfabrikerna vid den tiden delvis övergått till
förändrad framställningsmetod med mycket litet spritutbyte.

Då nämnda ärende anmäldes i statsrådet den 14 mars 1924, gjorde dåvarande
chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet vissa erinringar
mot anförda skäl för en nedsättning av den bestämda totalmyckenheten
jästhrännvin samt yttrade vidare:

Begränsningen av jästsprittillverkningen enligt statsmakternas beslut år
1923 hade föranletts av det behov av ett reglerande ingripande i fördelningen
av de kvantiteter brännvin, som kunde tillverkas och avsättas inom
landet, mellan de olika producentgrupperna — producenterna av jordbrukssprit,
producenterna av sulfitsprit och producenterna av jästsprit — vilket
under de senaste åren allt tydligare framträtt. Å ena sidan hade nämligen
produktionen av jordbrukssprit av kända skäl måst väsentligt inskränkas,
jämfört med förhållandena före krigsåren, och sulfitspritfabrikerna mötte
nära nog oöverstigliga svårigheter att vinna avsättning för någon större
del av sin tillverkning. Å andra sidan hade jästfabrikerna högst väsent -

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

ligt ökat sin produktion såväl absolut som relativt i förhållande till de
tillverkade kvantiteterna jäst.1 Om fri konkurrens hade rått mellan de
olika producentgrupperna, skulle fördelningen mellan dem automatiskt
hava reglerat sig på det ur nationalekonomiska synpunkter lämpligaste
sättet. Nu vore emellertid avsättningsmöjligheterna för de olika slagen av
sprit i viss mån i lag reglerade, och den ekonomiskt riktiga inställning
av produktionen, som under fri konkurrens inträdde utan särskilda åtgärder,
försvårad. Den måste därför ersättas genom en på lagstiftningens
väg framtvingad fördelning. En närmare undersökning av frågan ut
denna synpunkt skulle enligt departementschefens mening troligen giva
vid handen, att jästspritfabrikanterna alltjämt intoge en i förhållande till
exempelvis sulfitspritfabrikanterna gynnad ställning. En ytterligare nedsättning
av den kvantitet brännvin, som finge tillverkas i sammanhang
med pressjästberedning, skulle med andra ord sannolikt visa sig befogad.

När departementschefen ändock icke funnit sig böra föreslå en dylik
nedsättning, hade detta sin grund däri, att han för det dåvarande endast
funne sig kunna förorda ett provisorium på ett år. Statsmakterna skulle
därför snart nog ånyo taga ställning till frågan. Det syntes departementschefen
vid sådant förhållande vara mindre lämpligt att vidtaga ändringar
av bestämmelser, som gällt allenast ett år. I avvaktan på det definitiva
ställningstagandet år 1925 borde också de utredningar företagas, som vore
erforderliga för ett mera allsidigt bedömande såväl av bärigheten av den
nationalekonomiska synpunkt, som departementschefen senast angivit, som
av de invändningar av ekonomisk och driftteknisk art, vilka jäst fabrikanterna
rest mot den av kommerskollegium och kontrollstyrelsen föreslagna
nedsättningen av maximikvantiteten.

I anslutning till vad departementschefen sålunda anfört framlades proposition
(nr 18G) för 1924 års riksdag med förslag till förordning angående
fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923 (nr 115), därvid alltså
maximikvantiteten föreslogs oförändrad vid 4,500,000 liter brännvin av
normalstyrka. — I betänkande (nr 49) i anledning av propositionen ävensom
en i ämnet väckt motion (11:440) med hemställan om maximikvantitetens
nedsättande till högst 2,250,000 liter yttrade bevillningsutskottet
huvudsakligen:

Då utskottet haft att taga ställning till frågan, om någon nedsättning
borde äga rum i den medgivna maximikvantiteten av 4,500,000 liter brännvin
av normalstyrka, hade utskottet icke kunnat undgå att taga hänsyn
till de ändrade förhållanden, som hade inträtt beträffande jästproduktionen.
En mycket betydande del av den inom landet producerade jästmängden
framställdes nämligen på sådana vägar, att någon sprit av beskaffenhet
att med fördel kunna tillgodogöras praktiskt taget icke utvunnes.
Sålunda hade nya fabriker igångsatts, vilka tillverkade jäst utan
spritutvinning, varjämte den största av de äldre jästfabrikerna övergått
till förändrad tillverkningsmetod med mycket litet spritutbyte. Därest
under nästkommande tillverkningsår lika stor mängd jästbrännvin finge
framställas som under löpande tillverkningsår, kunde det därför befaras,
att vid de fabriker, som bibehölle de äldre framställningsmetoderna, sprit 1

Kvantiteten tillverkad jäst nppgick ar 1922 till 5.080,000 kilogram cell år 1923 till
5.780,0(K) kilogram: sedermera lärer den hava ytterligare något ökats.

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2It).

utbytet komme att icke oväsentligt överstiga den kvantitet av 75—80 liter
per 100 kilogram jäst, som, enligt vad nämnts, kunde anses såsom normal.
Då det måste anses angeläget, att en dylik konsekvens förebyggdes, hade
utskottet funnit en nedsättning böra vidtagas i det litertal brännvin, som
enligt propositionen skulle få framställas vid jästberedning. I motionen
hade föreslagits en begränsning av brännvinsmängden till 2,250,000 liter.
En så avsevärd nedsättning syntes icke vara påkallad av de ändrade förhållandena
i fråga om jästfabrikationen. Vidare hade utskottet ansett sig
böra avvakta resultatet av den utredning, som, enligt vad departementschefen
uppgivit, vore avsedd att företagas rörande möjligheten att utan
större ekonomiska eller drifttekniska olägenheter omlägga jästfabrikationen
så att spritutbytet begränsades, innan den mera omfattande inskränkning
i rätten att framställa brännvin vid jästtillverkning vidtoges, som
utskottet funne önskvärd. Med hänsyn till det anförda hade utskottet ansett
maximikvantiteten av det jästbrännvin, som finge framställas under
tillverkningsåret 1924/25, böra bestämmas till 3,500,000 liter.

Riksdagen beslöt i enlighet med bevillningsutskottets hemställan (skrivelse
nr 224). Författning i ämnet utfärdades den 20 juni 1924 (nr 230).

Genom beslut den 20 juni 1924 anbefallde Kungl. Maj :t kommerskollegium
och kontrollstyrelsen att, efter hörande av styrelsen för aktiebolaget Vinoch
spritcentralen, gemensamt verkställa utredning i de ämnen, vari enligt
det vid Kungl. Maj:ts proposition nr 186 till 1924 års riksdag fogade utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 14 mars 1924 utredning
förutsatts skola verkställas, ävensom i de frågor, som därmed
kunde äga sammanhang.

I skrivelse den 14 februari 1925 hava nu kommerskollegium och kontrollstyrelsen
inkommit med viss utredning i ämnet. Ämbetsverken hava därvid
till en början anmält, att verken — för ett säkert bedömande av frågan,
vilket spritutbyte som vid pressjäsltillverkning kunde anses ur tekniska
synpunkter motiverat — anmodat professorn vid tekniska högskolan,
filosofie doktorn C. F. Kullgren att verkställa en undersökning i
berörda hänseende. Den 22 december 1924 hade professor Kullgren till ämbetsverken
överlämnat resultaten av den verkställda undersökningen.

I redogörelse över undersökningen har lämnats en översikt av jästtillverkningen
och jästteknikens utveckling under senare tid, varvid särskilt
uppmärksammats frågan om jäst- och spritutbyten vid olika jästfabrikationsmetoden
De s. k. jästgivande metoderna och de av dem betingade
ändringarna i en jäst fabriks utrustning hava gjorts till föremål för en mera
ingående redogörelse, varefter en sammanställning lämnats av de driftfaktorer,
som inverka på jäst- och spritutbytena i förhållande till varandra.
Efter behandling av frågan om jästkvalitetens betydelse och sätten att undersöka
densamma hava meddelals resultaten av verkställda undersökningar
av prov på jäst från olika svenska jästfabriker. Undersökningarna hava
gällt dels degjäsningsverkan hos färsk jäst, dels jästens hållbarhet. Därefter
hava upptagits till besvarande frågorna, huruvida den tillåtna spritkvantiteten
bör angivas i förhållande till mängden producerad jäst och huruvida
den tillåtna spritkvantiteten bör göras beroende av det inmäskBihang
till riksdagens protokoll 1925. 1 samt 178 höft. (Nr. 218-219).

2

18

Kungl. Maj ds proposition Nr 219.

ningsmaterial, soja anyär^es, varpå slutligen, uttalande gjorts ana storleken
av d^4 fP.riftillyérjrning, sorti fcpn medgivas.

Utredningpn kan i huvudsak sägas utmynna i följande allmänna slutsatser.

1. Tekniskt skulle inga större svårigheter möta vid övergång från tillverkningsmetoder,
som giva relativt litet jäst och mycket sprit, till metoden
med kvantitativt betydande jästutbyte och ringa mängder sprit. De
för övergång till mera jästgivande metoder erforderliga ändringarna i den
tekniska utrustningen måste anses vara ganska måttliga.

2. Jastens kvalitet påverkades i fyög grad av den använda fabrikationsmetoden.
Risken för jästens kvalitet vore större, vid jästgivande metoder
ä’n vid annat förfaringssätt. Från teknisk synpunkt vore det därför icke
ppskvärt, att de jästgivande metoderna genom ändrade bestämmelser i lagstiftningen
tvingades fram till användning vid de svenska jästfahrikerna.
Delvis vore också dessa metoder patenterade.och således icke allmänt tillgängliga.

3. Det tillåtna spritutbytet borde ställas i relation till kvantiteten ren
pressad jäst och göras oberoende av de olika slag av råmaterial, som användes
för tillverkningen.

4. Utbytestalet borde med erfarenhet från den hittillsvarande utvecklingen
fastställas till 80 eller 85 liter sprit av normalstyrka på 100 kilogram
ren pressad jäst, varvid det tillåtna högsta utbytestalet borde avse årstillverkningen,
under det att för särskild månad nämnda tal skulle få uppgå
till högst 90 liter brännvin av normalstyrka på 100 kilogram ren pressad
jäst.

Kommerskollegium och kontrollstyrelsen hava i ärendet anfört följande:

Av den sålunda verkställda utredningen hava ämbetsverken i första
hand dragit den slutsatsen, att de tekniska metoderna vid jästtillverkningen
för närvarande befinna sig under stark utveckling och att det därför
måste möta synnerliga svårigheter att med säkerhet avgöra, vilken högsta
gräns för spritutbyte i samband med jästfabrikationen, som kan vara mest
rationell. Om spritens avsättning vore beroende av en fri marknad med
världsmarknadspris, skulle de ekonomiska faktorerna reglera tillverkningens
storlek. Fabrikerna skulle då sakna varje anledning att bibehålla
föråldrade metoder med stort spritutbyte, för den händelse de mera jästgivande
metoderna också tilläte framställande av jäst, som vore kvalitativt
likvärdig med den enligt äldre metoder tillverkade. I fråga om priset
å sprit förhåller det sig emellertid i stort sett så, att detsamma här i landet
icke framgår ur konkurrens mellan olika tillverkare utan fastställes genom
överenskommelser, grundade på produktionskostnadsberäkningar.
Världsmarknadspriset är eliminerat genom ett synnerligen kraftigt tullsedel''
(det effektiva tullsl^yddet utgör 35 öre per liter brännvin av normalstyrka,
under det att världsmarknadspriset för närvarande torde uppgå
till endast omkring 15 öre per liter sprit av normalstyrka). Vad jästspriten
beträffa:-, kommer härtill ytterligare den omständigheten, att samtliga
sprittillverkande jästfabriker genom avtal med aktiebolaget Vin- och spritcentralen
tillförsäkrats förmånen dels att under vissa angivna förutsättningar
få sälja all tillverkad sprit till partihandelsbolaget, dels också att
för denna sprit erhålla ett pris, som endast obetydligt understiger priset
på potatissprit.

Under sådana förhållanden hava ämbetsverken icke ansett sig kunna hos

iy

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

Kungl. Maj:t hemställa om en av enbart tekniska skäl motiverad, utvidgad
j-ätt till bräpnvipsframstäHuiM vid jästfabrikerna, utan att samtidigt en
ändring ägde rum i överenskommelsen mellan jästfabrikerna och aktiebolaget
Vin- och spritcentralen. Förhandlingar hava för den skull förts mellan
ämbetsverken och jästfabrikerna i syfte att åstadkomma ändringar i
nämnda överenskommelse dels beträffande partihandelsbolagets skyldighet
att inköpa allt vid jästfabrikerna tillverkat brännvin, dels också i fråga
om jästspritens prissättning. Pessa förhandlingar hava emellertid icke
lett till något resultat.

Enär alltså en reglering av ovannämnda art nu icke varit möjlig att
ernå, hava ämbetsverken icke ansett sig kunna framlägga förslag till definitivt
ordnande av frågan om spritutbytet vid jästtillverkning. Det åt
ämbetsverken lämnade uppdraget att i detta avseende verkställa en utredning,
som också skulle omfatta frågan om övriga råvaror vid brännvinsframställning,
torde därför få anses fortfarande gälla, och ämbetsverken
hava också för avsikt att på nytt upptaga hela frågan till undersökning,
för att resultat om möjligt skall nås och förslag kunna framläggas vid 1926
års riksdag.

Efter att hava erinrat, att 1924 års riksdag sänkt maximikvantiteten
jästsprit från 4,500,000 till 3,500,000 liter, hava ämbetsverken vidare yttrat:

Sistnämnda kvantitet torde vara så låg, att vissa fabriker, vilka ej anse
sig kunna övergå till nya tillverkningsmetoder, tvingas att under en del
av tillverkningsåret låta det sprithaltiga jästvattnet bortrinna. Att fabrikerna
nödgas så förfara, kan icke vara ur allmänna synpunkter önskvärt,
enär jästspriten efter de gamla tillverkningsmetoderna är en avfallsprodukt
och minskad jästspritkvantitet måste ersättas av ökad brännvinsbränning
vid de egentliga jordbruksbrännerierna, där samma råvaror som
vid jästfabrikerna i viss utsträckning komma till användning, eller av
större användning av renad sulfitsprit eller slutligen av import av sprit.
Under ett fortsatt provisorium på ett år torde dock enligt ämbetsverkens
mening anledning saknas att göra ändring i den så nyligen av riksdagen
fastställda maximikvantiteten brännvin vid jästframställning.

Under åberopande av vad sålunda anförts hava ämbetsverken hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte förelägga riksdagen förslag till förordning angående
fortsatt tillämpning till och med den 30 september 1926 av förordningen
den 17 maj 1923 (nr 115), samt att 1 § i nämnda förordning måtte
givas samma lydelse, som den erhållit genom förordningen den 20 juni
1924 (nr 230).

Slutligen hava ämbetsverken beträffande en av aktiebolaget Bästa till
Kungl. Maj:t ingiven framställning med yrkande, att Kungl. Maj :t måtte
förordna, att brännvinstillverkning i samband med jästfabrikation icke vidare
finge tillåtas, hemställt, att framställningen måtte få tagas i övervägande
vid de fortsatta utredningar, som ämbetsverken hade för avsikt
att verkställa. Från jästfabriksaktiebolaget Kärnan, aktiebolaget Bästa
och Malmö jästfabrik, S. Barring, till ämbetsverken inkomna framställningar
rörande professor Kullgrens utredning ävensom en med anledning
av dessa framställningar av professor Kullgren ingiven skrift hava icke
föranlett något uttalande från ämbetsverkens sida.

20

Departements ehefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 219.

Såsom framgår av den. lämnade redogörelsen, är den kommerskollegium
och kontrollstyrelsen anbefallda utredningen rörande tillverkningen av brännvin
i sammanhang med pressjästberedning ännu icke avslutad. Vid sådant
förhållande har jag icke kunnat taga ställning till frågan om ett slutligt
ordnande av jästsprittillverkningen och därutinnan framlägga förslag. Jag
har emellertid grundad anledning antaga, att denna fråga skall kunna vinna
sin lösning vid nästa års riksdag, då samtidigt, på sätt jag förut i dag
erinrat, förslag till ny brännvinstillverkningsförordning torde bliva framlagt.

Den maximikvantitet brännvin, som bör få framställas i sammanhang
med pressjästberedning under tillverkningsåret 1924/25, synes mig, på de av
ämbetsverken anförda skäl, böra bibehållas oförändrad vid 3,500,000 liter.

Jag tillstyrker alltså, att 1923 års förordning med däri år 1924 vidtagen
ändring förlänas fortsatt giltighet till och med den 30 september 1926.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till förordning angående fortsatt
tillämpning av förordningen den 17 maj 1923 (nr 115) om begränsning av
den myckenhet brännvin, som må framställas i sammanhang med pressjästberedning,
samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå
riksdagen att antaga samma förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Elis Lindahl.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.