Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
1
Nr 217.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga
(civilarbetare); given Stockholms slott den 20 mars 1925.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll viM
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om straff för förbrytelser i tjänsten av
vissa värnpliktiga (civilarbetare).
GUSTAF.
Torsten Nothin.
Bihang till riksdagens protokoll 1925.
1 samt. 177 höft. (Nr 217.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Förslag
till
Lag
om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare).
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
% Denna lag äger tillämpning å värnpliktiga, som erhållit tillstånd att fullgöra
dem åliggande värnpliktstjänstgöring genom att i stället för tjänstgöring
vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning (civilarbetare).
2 §•
Civilarbetare, som, i avsikt att undandraga sig tjänsten, underlåter att
efter inkallelse eller efter tilländagången tjänstledighet inställa sig till
tjänstgöring eller olovligen avviker från den tjänstgörings- eller vistelseort,
som är för honom bestämd, eller eljest olovligen håller sig undan, straffes
med böter eller fängelse i högst sex månader. Kan avsikt, som nu är sagd,
ej ådagaläggas, vare straffet böter; dock att, där brottet begås av någon,
som förut varit straffad enligt denna paragraf, samt omständigheterna äro
synnerligen försvårande, straffet må höjas till fängelse i högst sex månader.
3 §•
Vägrar civilarbetare att åtlyda vad arbetsbefälet under tjänstens utövning
och i vad som angår tjänsten honom befallt, straffes med böter eller, där
omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år.
4 §•
Gör civilarbetare sig eljest skyldig till vårdslöshet eller försummelse i
fullgörande av tjänsteplikter, straffes med böter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
5 §•
Brott, varom i 2—4 §§ förmäles, åtalas av allmän åklagare. Atalet anhängiggöres,
där brottet förövats i stad, vid stadens rådstuvurätt men, om
rådstuvurätt ej i staden finnes eller brottet förövats å landet, vid närmaste
rådstuvurätt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
3
6 §•
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.
7 §•
För mindre förseelser i tjänsten må, i stället för straff, varom ovan sagts,
såsom tillrättavisning användas:
a) varning;
b) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid,
högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten;
c) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom förlöggningsområde.
Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag
för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i b) förmäles,
i något fall så användas, att genom överansträngning eller annan orsak men
för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet därav kommer.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av vad sålunda stadgats meddelar
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 6 mars 1925.
N ärvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller,
Levinson.
Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Nothin:
»I lagen den 21 maj 1920 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, stadgas, att värnpliktig, som hyser allvarliga, på
religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
i den ordning, gällande värnpliktslag förutsätter, må, därest hans samvetsbetänkligheter
avse tjänstgöring med vapen, fullgöra sin värnplikt vid
krigsmakten utan att övas i vapnens bruk eller bära vapen eller ammunition,
samt, därest samvetsbetänkligheterna avse varje tjänstgöring vid krigsmakten,
i stället för honom åliggande värnpliktstjänstgöring utföra civilt arbete
för statens räkning.
Några särskilda bestämmelser angående brott och förseelser, som av ifrågavarande
värnpliktiga kunna begås under deras tjänstgöring, finnas icke. Beträffande
dem, som fullgöra sin värnplikt vid krigsmakten utan att övas i
vapens bruk eller bära vapen eller ammunition, synes vara uppenbart, att
av dem begångna brott och förseelser falla under strafflagen för krigsmakten.
Med avseende å de värnpliktiga, som i stället för tjänstgöring vid krigsmakten
utföra civilt arbete, ställer sig saken mera tvivelaktig. Enligt 6 § strafflagen för
krigsmakten, jämförd med 1 § samma lag, lyda emellertid de värnpliktiga under
strafflagen för krigsmakten allenast under den tid, då de fullgöra dem
åliggande tjänstgöring vid krigsmakten samt då de under färd till och från
sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl. Då de s. k. civilarbetarna icke
tjänstgöra vid krigsmakten och ej heller under sin tjänstgöring stå under militärbefäl,
synes sålunda strafflagen för krigsmakten icke bliva å dem tillämplig.
Av dem i tjänsten begångna brott eller förseelser bliva följaktligen straffria,
i den mån desamma icke äro enligt allmän lag belagda med straff.
Den brist i lagstiftningen, som sålunda synes föreligga, bär föranlett åtskilliga
framställningar till Kungl. Maj:t.
Kanyl. Maj:ts proposition nr 217. 5
I skrivelse flen 22 juli 1922 har vice krigsdoraaren vid regeinentskrigsrätten
vid Svea trängkår N. Aschan anfört, att vid berörda krigsrätt
handlagts ett mål mot en värnpliktig, vilken, sedan lian erhållit tillstånd
att i stället för honom åliggande värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten utföra
civilt arbete för statens räkning, vägrat att fullgöra vederbörande arbetsbefäls
honom givna befallning att förrätta dylikt arbete, därvid krigsrätten i
utslag den 22 juli 1922, enär det varken jämlikt 39 § lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes eller enligt särskild författning tillkomme krigsrätten
att till prövning upptaga den mot den värnpliktige framställda ansvarstalan,
förklarat sig obehörig att med målet taga vidare domarebefattning.1 Då
det kunde befaras, att den ifrågavarande värnpliktige kunde väntas få efterföljare,
sedan utgången av ovannämnda mål blivit känd, ville Aschan anmäla
förhållandet.
I skrivelse den 28 februari 1923 har riksdagens militieombudsman i samma
ämne anfört:
Enligt 1 § i strafflagen för krigsmakten hänfördes under krigsmän bl. a.
värnpliktiga under den tid, de fullgjorde dem åliggande tjänstgöringsskyldighet
vid krigsmakten, samt då de under färd till eller från sin tjänstgöringsort
stode under militärbefäl. I egenskap av krigsmän lydde de under strafflagen
för krigsmakten enligt 6 § i lagen. I vissa andra avseenden lydde värnpliktiga
under strafflagen för krigsmakten, ehuru de därvid icke betecknades såsom
krigsmän (7 och 11 §§). Samtliga ovanberörda lagrum avsåge emellertid
tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Den tjänstgöringsskyldighet, som
enligt 1920 års lag ålåge dem, som erhållit tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring
fullgöra civilt arbete för statens räkning, vore sålunda icke
av beskaffenhet att hänföra dessa under strafflagen för krigsmakten för därunder
begångna förbrytelser. Dylika värnpliktiga vore följaktligen icke underkastade
straffpåföljd, därest de undandroge sig fullgörandet av det dem i
stället för värnpliktstjänstgöringen åliggande arbetet, vare sig de från början
utebleve därifrån eller sedan de inställt sig avveke eller helt enkelt vägrade
fullgöra arbete, som förelädes dem. Visserligen kunde sådan värnpliktig jämlikt
§ 13 förordningen den 28 april 1922 angående tillämpning av lagen den 21
maj 1920 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
efterspanas och till arbetsplatsen hämtas på sätt i hämtningskungörelsen
stadgades beträffande värnpliktigs efterspanande och hämtande till
tjänstgöring eller inskrivning. Då emellertid i fråga om samvetsömma värnpliktiga
föreskrift, motsvarande 42 § andra stycket värnpliktslagen, saknades
därom, att hämtningen skulle ske på den försumliges bekostnad, torde hämtningsäventyret
vara en alltför ringa olägenhet för att ensamt kunna tänkas avskräcka
från undanhållning. Något medel att avhålla den värnpliktige från
att åter avvika funnes i varje fall icke än mindre att förmå honom att utföra
förelagt arbete. Ej heller i fråga om värnpliktig, som vägrade eller underläte
att ställa sig till efterrättelse föreskrifter rörande sättet för arbetets utförande
eller som eljest visade dåligt uppförande, stode någon möjlighet till ingripande
vederbörande myndighet till buds.
Även om man ansett sig kunna räkna med såsom regel, att de medborgare,
varom här vore fråga, lojalt skulle fullgöra sin skyldighet, torde det dock vara
uppenbart att undantag från denna regel med visshet kunde förväntas. Av vad
ovan anförts framginge även att fall numera inträffat, då värnpliktiga, som erhållit
tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring få fullgöra civilt arbete,
vägrat att utföra detta. 1
FramståIlningar
i
ämnet från
rmindiqhetei
»«■ fl
V.
krigsdomaren
N. Aschan.
Riksdagcns
militie
ombudsman.
1 Detta utslag här fastställts av krigshovrätten genom utslag den 23 oktober 1922.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Domän
styrelsen.
Befälhavaren
för Östergötlands
västra
inskrivningsområde.
Befälhavaren
för Örebro
inskrivningsomrlde.
Uppgifter
från vattenfallsstyrelsen
och domänstyrelsen
rörande
vissa förseelser,
begångna
av
samvetsömma
värnpliktiga.
Så snart dylika fall en gång börjat förekomma, torde vara klart att åtgärder
måste vidtagas till förhindrande av deras upprepande. Här liksom eljest
måste staten hava medel i sin hand att av sina medborgare utkräva de dem i
denna egenskap åliggande skyldigheter. Frånsett att det för den allmänna rättsuppfattningen
måste förefalla egendomligt, att en yngling, som under militärtjänst
vägrade lyda förmans befallning i tjänsten, bleve hårt bestraffad, under
det att hans samvetsömme kamrat kunde utan straffpåföljd vägra fullgöra det
civila arbete, som ålagts honom i stället för denna militärtjänst, måste det även
för den tredskandes mera samvetsgranna kamrater framstå såsom en orättvisa,
att under det de frivilligt fullgjorde sin skyldighet och därvid under avsevärt
längre tid än övriga värnpliktiga ginge miste om den högre arbetsförtjänst,
de eljest kunnat erhålla, den mindre lojale till egen ekonomisk fördel kunde undandraga
sig sin förpliktelse. Att ett dylikt missförhållande lätt kunde komma
att fresta svagare karaktärer att följa det dåliga exemplet torde ligga i
öppen dag, och medvetandet om myndigheternas maktlöshet kunde därigenom
komma att äventyra ändamålet med 1920 års ovannämnda lag. Härtill komrne
emellertid, att sådana fall, som det ovan sist omförmälda, därest de skulle
upprepas, vore i hög grad ägnade att störa icke blott den av vederbörande myndighet
uppgjorda planen för arbetet, utan även, till men för de övriga, plikttrogna
värnpliktiga, det å arbetsplatsen pågående arbetet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts hade militieombudsmannen ansett det inträffade
giva vid handen, att bestämmelser numera icke kunde undvaras till
förekommande av tredska vid fullgörandet av ifrågavarande skyldighet.
Domänstyrelsen har i särskilda skrivelser den 16 augusti 1923, den 5 och den
15 maj 1924 anmält, att värnpliktiga, som haft att utföra civilt arbete för statens
räkning, vägrat att fullgöra sådant arbete.
I skrivelse den ljum 1923 har befälhavaren för Östergötlands västra inskrivningsområde
anmält, att en värnpliktig inom området, vilken ålegat att
inställa sig i Sköldinge för fullgörande av civilt arbete den 15 maj 1923, först
den 18 i samma månad infunnit sig å arbetsplatsen.
I skrivelse den 18 juni 1923 har vidare befälhavaren för Örebro inskrivningsområde
anmält, att den i v. krigsdomaren Aschans skrivelse omnämnde
värnpliktige jämväl under år 1923 vägrade fullgöra honom ålagt civilt arbete. I
I särskilda skrivelser till cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
den 7 augusti 1924 har chefen för försvarsdepartementet anhållit, att
vattenfallsstyrelsen resp. domänstyrelsen måtte anmodas att till lantförsvarets
kommandoexepedition inkomma med uppgifter å samtliga de fall, där under
vart och ett av åren 1921, 1922, 1923 och 1924 värnpliktiga, som skolat utföra
civilt arbete,
1) icke inställt sig å anbefalld inryckningsdag,
2) avvikit från arbetsplatsen,
3) hämtats genom polismyndighets försorg,
4) vägrat att utföra anbefallt arbete,
5) i övrigt icke åtlytt arbetsledningens föreskrifter enligt § 13:2 gällande
förordning i ämnet (S. F. nr 186/1922) eller eljest givit anledning till anmärkningar
; därvid i varje särskilt fall borde angivas den värnpliktiges n :r och namn,
det rullföringsområde han tillhörde under arbetstiden, den arbetsplats, till vil
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
ken han varit inkallad eller där lian varit i arbete, jämte de dagar, då förseelser
ägt rum.
I skrivelse den 24 november 1924 bar med anledning härav vattenfallssty- Vattenfalisrelsen
anfört: styrelsen.
Till en början ville vattenfallsstyrelsen nämna, att under år 1921 hade vattenfallsstyrelsen
icke handhaft några samvetsömma värnpliktiga, utan hade inryckning
av den första till vattenfallsstyrelsen beordrade kontingent värnpliktiga
skett den 16 juni 1922. Därefter hade nya kontingenter inryckt den 15
maj 1923, den 17 mars och den 6 maj 1924. De värnpliktiga hade sysselsatts
på ett flertal arbetsplatser inom mellersta och södra Sverige och hade i huvudsak
varit underställda samma arbetsbefäl från år till år. Den egentliga administrationen
för de värnpliktiga hade dock hela tiden varit ålagd ett särskilt
inom styrelsen befintligt organ, varigenom åstadkommits enhetlighet vid behandlingen
av de olika frågor, som berört de värnpliktiga i såväl arbets- som
författningsavseende.
För att lämna de uppgifter, som begärts i ovannämnda skrivelse, hade vattenfallsstyrelsen
anmodat de avdelningar, varunder de värnpliktiga varit närmast
underställda, att inkomma med upplysningar i berörda avseende och anfördes
här nedan de fall av förseelser, som hittills förekommit bland de värnpliktiga
hos vattenfallsstyrelsen.
1) Värnpliktiga, som icke inställt sig å anbefalld inryckning sdag.
Värnpliktige nr 528 23/1919 T. R. Hannerz hade enligt g. o. nr 254/1923
varit beordrad till inställelse vid Sköldinge den 15/5 1923 men hade först den
18 i samma månad inställt sig. Genom brev den 14 maj hade Hannerz meddelat
arbetsbefälet, att han på eget bevåg beslutat inställa sig först den 17 eller
18 maj. Uteblivelsen hade omedelbart anmälts till befälhavaren för r.o. nr 42,
som utfärdat efterspaningssedel för Hannerz.
2) Värnpliktiga, som avvikit från arbetsplatsen.
Värnpliktige nr 197 23/1921 O. J. E. Hermansson hade avvikit från arbetsplatsen
vid Sköldinge utan tillstånd den 17 november 1923 och inställt sig åter
självmant den 11 december 1923. Avvikelsen hade omedelbart anmälts till befälhavaren
för r.o. nr 23, vilken utfärdat efterspaningssedel för Hermansson.
Vid omedelbart efter inställelsen, på vattenfallsstyrelsens föranstaltande företagen
läkarundersökning å Hermansson vid garnisonssjukhuset i Stockholm, Ansade
sig Hermansson lida av sinnessjukdom av lindrigare beskaffenhet. Hermansson
hade av denna anledning hemförlovats den 16 januari 1924.
Värnpliktige nr 716 45/1921 D. I. Andersson, som enligt Kungl. Maj:ts tillstånd
inryckt till tjänstgöring vid Norrviken den 7 maj 1923 i stället för genom
g.o. nr 254/1923 fastställda inrycknings dag den 15 maj, avvek utan tillstånd
vid omedelbart efter inryckningen beordrad resa till Stockholm för uttagning av
beklädnadspersedlar. Andersson hade åter inställt sig den 15 maj, först sedan
vederbörande befäl efterlyst honom i bostaden. Såsom skäl för avvikelsen hade
Andersson uppgivit, att en nära anhörig insjuknat. Givetvis hade vattenfallsstyrelsen
låtit Andersson tillgodoräkna sig tjänstgöring först från och med den
16 maj.
3) Värnpliktiga, som hämtats genom polismyndighets försorg.
Värnpliktige nr 185 57/1923 N. G. A. Östlund, som enligt g.o. nr 88/1924 varit
beordrad till arbetsplatsen vid Ramnäs, hade, enligt meddelande från befälhavaren
för r.o. nr 57, blivit hämtad till inskrivningsförrättning den 23 februari
1923.
4) Värnpliktiga, som vägrat att utföra anbefallt arbete.
Värnpliktige nr 433 41/1916 K. O. E. Larsson, vilken varit beordrad till
inställelse den 15 juni 1922 vid vattenfallsstyrelsens arbeten i Örebro, nekade
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
omedelbart att utföra något som helst arbete i samband med sin värnplikt under
motivering, att han fann den civila tjänsten vara endast till det yttre olik
den rent militära. Fallet hade omedelbart anmälts till sekundchefen för I. 3,
som föranstaltat om krigsrätt med Larsson den 22 juli 1922.
Värnpliktige nr 785 60/1920 E. I. Back,
» » 170 58/1919 J. A. Lenngren,
» » 58 73/1920 E. A. öhman, och
» » 207 55/1921 E. A. Olsson vägrade den 9 december 1922
att utföra isningsarbete på dammen vid Älvkarleby kraftstation under förebärande,
att de icke kunde utföra arbete, för vilket kraftverket eljest måst anlita
annan arbetskraft.
Den 6 februari 1923 hade samma värnpliktiga skriftligen förklarat sig vägra
utföra allt vid kraftstationen förekommande arbete, som skulle hava utförts
oberoende av tillgången av deras arbetskraft. Beträffande denna arbetsnedläggelse
hänvisades till vattenfallsstyrelsens skrivelse till kommandoexpeditionen
den 9 februari 1923, vilken skrivelse var av följande lydelse: Enligt meddelande
från distriktschefen K. G. Ljungdahl vid Älvkarleby kraftstation hade fyra
därstädes tjänstgörande samvetsömma värnpliktiga vägrat utföra något som
helst vid kraftverket förekommande arbete, som skulle hava utförts oberoende
av tillgången på deras arbetskraft. De hade i enlighet därmed nedlagt arbetet
från och med den 6 februari 1923. Vid förhör, som av distriktschefen Ljungdahl
hållits med dem, hade två av dem'' förklarat, att de icke såge sig i stånd
att utföra något arbete vid Statens vattenfallsverk, och en av dessa — Lenngren
— sade sig nu inse, att han begått ett misstag, då han över huvud taget åtagit
sig civilt arbete i stället för militärtjänstgöring. Han borde hava vägrat att
utföra även detta. Vid förfrågan till de övriga, om vad de ansett sig kunna
utföra för arbete, hade de uppgivit, att de endast kunnat utföra sådant,
som icke eljest komme att utföras inom 4 å 5 år; de hade ej kunnat verkställa
det nu förelagda arbetet att planera tomten framför ställverket, emedan detta
eljest skulle gjorts inom nämnda tidrymd. Vattenfallsstyrelsen erinrade, att
planeringen av tomten, som sammanhängde med en av andra arbetare utförd kabelförflyttning,
hade, om de värnpliktiga ej varit stationerade vid kraftverket,
ej nu utförts utan först längre fram och då av den kraftstationen normalt tillhöriga
personalen som fyllnadsarbete. De värnpliktiga skulle således genom
att utföra detta arbete ej minskat arbetstillfällena för ortens befolkning. Detta
bestyrktes bl. a. därav att tomten legat oplanerad i ungefär 2a/2 år. Styrelsen
anhölle på grund av vad som inträffat vid Älvkarleby kraftverk om direktiv,
hur denna fråga skulle behandlas.
5) Värnpliktiga, som i övrigt icke åtlytt arbetsledningens föreskrifter enligt
§ 13:2 gällande förordning (S. F. nr 186/1922) eller eljest givit anledning till
anmärkningar.
Ehuru i enstaka fall förekommit, att värnpliktiga visat allmän olust att
utföra dem ålagt arbete, hade några anmärkningsvärda förseelser av denna ait
hittills ej förekommit.
För bedömandet av förseelsefrekvensen meddelades, att följande antal värnpliktiga
varit inkallade till utförande av civilt arbete hos vattenfallsstyrelsen:
under år 1922 39 värnpliktiga, varav 22 fullgjorde tjänstgöringsskyldighet
i en följd,
under år 1923 47 värnpliktiga, varav 26 fullgjorde tjänstgöringsskyldighet
i en följd och
under år 1924 91 värnpliktiga, varav 54 fullgjorde tjänstgöringsskyldighet
i en följd.
Beträffande de värnpliktiga, vilka icke begått någon förseelse av ovan angivet
Kuntjl. May.ts proposition nr 217.
9
slag, hade arbetsbefälet i allmänhet lämnat dem goda vitsord beträffande uppförande
och arbetsvillighet.
Domänstyrelsen har med skrivelse den 4 december 1924 översänt yttranden
i ärendet från jägmästarna i de revir, varest under den gångna tiden värnpliktiga
utfört civilt arbete i stället för värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten,
nämligen jägmästarna T. Aae och G. Sandberg samt t. f. jägmästaren W.
Dixen.
Jägmästaren Aae har anfört följande: Samtliga värnpliktiga hade inställt
sig å anbefalld inryckningsdag. Endast en värnpliktig, nr 615 17/1920 O. V. L.
Modig, hade avvikit från arbetsplatsen och hämtats genom polismyndighets försorg.
Förseelsen omfattade tiden den 22/6—13/s 1923. Ovannämnde Modig
hade den 14/g 1923 vägrat att utföra honom anbefallt arbete, varför han hemförlovats
den 1!l/s 1923 jämlikt nådigt brev den 17/s 1923. Därjämte hade värnpliktige
nr 432 5/1919 J. R. Lilja vägrat att utföra honom anbefallt arbete
under tiden den 9—13 november 1923. I övrigt hade anledning till anmärkningar
icke i nämnvärd grad förekommit.
Jägmästaren Sandbergs yttrande är av följande innehåll: Värnpliktige nr
433 41/1916 Larsson hade ej inställt sig å anbefallda inryckningsdagar åren
1923 och 1924 utan helt uteblivit. Värnpliktige nr 88 64/1921 Andersson hade
vid flera tillfällen år 1923 lämnat förläggningen utan permission. Hade ej
erhållit någon minskning i tjänstgöringstiden. Värnpliktige nr 3208 45/1922
Lindberg hade den 28/i 1924 lämnat förläggningen utan permission och undanhållit
sig under en dag. Han hade på grund härav ej erhållit någon minskning i
tjänstgöringstiden. Vid underrättelse härom hade han den 24/5 1924 avvikit från
förläggningen utan att fullgöra återstående 60 dagar. Vore efterlyst men ej anträffad.
Värnpliktige nr 236 67/1922 Eriksson hade den 28/i 1924 lämnat
förläggningen utan permisson och undanhållit sig en dag. Han hade på grund
härav ej erhållit någon minskning i tjänstgöringstiden. Värnpliktige nr 591
73/1920 Nyberg hade i november 1923 lämnat förläggningen en lördag eftermiddag
utan permission och återkommit först på måndag morgon för sent till
arbetet. Vid i december månad 1923 lämnad permission, då han skulle varit
åter vid förläggningen den 4, hade han återkommit först den 5 på aftonen. Han
hade på grund av dessa förseelser ej erhållit någon minskning i tjänstgöringstiden.
Värnpliktige nr 337 71/1922 Lindahl hade den 1/12 1923 lämnat förläggningen
utan permission. Han hade vid samma tillfälle vägrat att efterkomma
givna föreskrifter. Den 12/2 1924 hade han lämnat förläggningen på
aftonen utan permission, ehuru han varit sjukskriven samma dag. Han hade
återkommit vid midnatt. Den 1924 hade han hemförlovats på grund av
sjukdom med hänvisning till 1925 års inskrivningsnämnd. Värnpliktige nr
432 5/1919 Lilja hade den 19/2 1924 avvikit från förläggningen. Den 30/4 1924
hade han av polismyndighet återförpassats till förläggningen. Under tiden den
s/5—s/5 1924 hade han vägrat arbeta. Han hade ej erhållit någon minskning
i tjänstgöringstiden. Värnpliktige nr 2666 45/1920 Gussander hade i april 1924
avvikit från förläggningen. Den 6/s 1924 hade han av polismyndighet återförpassats
till förläggningen. Under tiden den 7j5—ir,/7 hade han vägrat arbeta
förebärande sjukdom, ehuru han av läkare förklarats fullt arbetsför. Den
ie/7 hade han hemförlovats för att å dag, som framdeles bleve bestämd, inkallas
till fullgörande av honom åliggande återstående tjänstgöring.
T. f. jägmästaren W. Dixen har meddelat att de samvetsömma värnpliktiga,
som under åren 1921—1924 å Hamra kronopark utfört civilt arbete, iakttagit
ett mycket gott uppförande och ej givit anledning till några anmärkningar av
betydenhet.
Domän
styrelsen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Tillkallande Chefen för försvarsdepartementet har därefter uppdragit åt byråchefen Sture
‘kunnig. Centerwall att såsom sakkunnig biträda med verkställande av utredning och
avgivande av förslag rörande lagstiftning om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring; och har den sakkunnige med
skrivelse den 13 januari 1925 överlämnat ett av motiv åtföljt förslag till lag
innefattande vissa straffbestämmelser med avseende å värnpliktiga, som erhållit
tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten utföra
civilt arbete för statens räkning.
Lagförslaget är av följande lydelse:
Lag
innefattande vissa straffbestämmelser med avseende å värnpliktiga, som
erhållit tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten
utföra civilt arbete för statens räkning.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Avviker värnpliktig, som erhållit tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring
vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning, i avsikt att undandraga
sig fullgörandet av sådant arbete, olovligen från den tjänstgöringseller
vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer han sig utan att
från orten avvika eller, då det på grund av inkallelse eller efter tilländagången
tjänstledighet åligger honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter,
straffes för rymning med fängelse i högst sex månader eller böter.
Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till föreskriven tjänstgöring,
och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring samt ej heller tillförene
varit för rymning straffad, må ej svårare straff än böter åläggas honom.
2 §•
Värnpliktig, som utan att sådan avsikt, som i 1 § är sagd, ådagalägges, begår
gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där finnes omförmäld,
dömes för olovligt undanhållande till böter; dock att, där brottet förövas
av någon, som förut varit straffad för brott, som i 1 eller 2 § omförmäles, samt
omständigheterna äro synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader
dömas.
Beträdes värnpliktig med olovligt undanhållande, som varat över tre dagar av
den bestämda tjänstgöringstiden, varde ansedd såsom hade han rymning förövat.
3 §.
Vägrar värnpliktig att åtlyda vad arbetsbefälet under tjänstens utövning
och i vad som angår tjänsten honom befallt, straffes med böter, eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år.
4 §.
Underlåter värnpliktig, i avsikt att förhindra verkställigheten av vad arbetsbefälet
under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt,
att rätt fullgöra befallningen, straffes efter 3 §.
Var avsikten ej sådan, som ovan nämnts, straffes den brottslige efter 6 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
11
Överfaller värnpliktig med våld eller hot om våld någon av arbetsbefälet i
tjänsten eller för att honom till någon tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra
eller för att å honom för sådan åtgärd hämnas, dömes till fängelse eller, där
omständigheterna äro synnerligen försvårande, till straffarbete i högst två år.
Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till böter dömas.
6 §.
Visar värnpliktig vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande
av de tjänsteplikter, som honom efter allmänna författningar, instruktioner
eller särskilda föreskrifter åligga eller av förhållandenas beskaffenhet
påkallas, och är ej i denna eller annan lag å förseelsen särskilt ansvar
satt; dömes den brottslige till böter. Finnes förbrytelsen vara av svårare
beskaffenhet, än att den kan vara med böter försonad; då skall den brottslige
dömas till fängelse i högst sex månader.
7 §‘
Brott, varom i 1—6 §§ förmäles, åtalas av allmän åklagare. Åtalet anhängiggöres
vid allmän domstol i den ort, där brottet är begånget.
8 §.
I avseende å straff, vartill efter denna lag dömes, galle vad allmän lag föreskriver.
9 §.
För mindre förseelser i tjänsten samt för brott mot ordning och skick må
i stället för bestraffning såsom tillrättavisning användas:
a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av den felaktiges överordnade
eller med honom likställda;
b) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid,
högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten;
c) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom förläggningsområde.
Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag för
samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i b) förmäles, i något
fall så användas, att genom överansträngning eller annan orsak men för den felaktiges
hälsa och tjänstbarhet därav kommer.
10 §.
Rätt att tilldela tillrättavisning, varom i 9 § förmäles, tillkommer den arbetschef,
som Konungen därtill förordnar.
11 §•
Har tillrättavisning tilldelats någon, men upphör hans tjänstgöringsskyldighet,
innan tillrättavisningen till fullo verkställts, skall verkställighet av tillrättavisningen
icke vidare äga rum.
Detsamma gäller, om den felande för den förseelse, på grund varav tillrättavisningen
meddelats, ställes under tilltal vid domstol.
12 §.
över meddelade tillrättavisningar skall anteckningsbok föras.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
I motiven anför den sakkunnige:
Deri sak- Då det gäller att i lagstiftningen införa särskilda ansvarsbestämmelser för
moUverina vissa br„ott ocb f.örseelser, som begås av s. k. civilarbetare, kan man framgå
efter väsentligen olika linjer. Man kan antingen stadga, att strafflagen
för krigsmakten skall tillämpas jämväl å denna kategori värnpliktiga, eller ock
kan man i lagstiftningen rörande dem införa särskilda ansvarsbestämmelser.
Därest den förra utvägen anlitas, torde vara nödvändigt att ställa ifrågavarande
värnpliktiga under militärt befäl — t. ex. under närmaste med oinskränkt
bestraffningsrätt utrustade befälhavare. Denna utväg anser jag emellertid icke
lämpligen böra ifrågakomma. De ifrågavarande värnpliktiga hava ju på grund
av sina samvetsbetänkligheter blivit befriade från tjänstgöring inom de militära,
förläggningsplatserna och höra därför ej heller lagforas inför domstol med
delvis militär organisation och ej heller avtjäna straff inom de militära arrestlokalerna.
Vidare är att märka, att de i strafflagen för krigsmakten vanligast
förekommande_ straffen ■— disciplinstraffen — till sin karaktär äro avsedda
allenast för militärpersonal och att de enligt sin natur skola verkställas omedelbart.
Även om sådana anordningar kunde träffas, att arreststraffen skulle
kunna verkställas å annat ställe än i militär arrest, torde deras omedelbara
verkställande i varje fall möta avsevärda svårigheter.
Därest den senare utvägen anlitas, kan man låta de erforderliga straffbestämmelserna
antingen inflyta i lagen om samvetsömma värnpliktiga eller upptagas_
i särskild lag. Vissa lämplighetsskäl tala enligt min uppfattning för
det sist omförmälda alternativet.
Ln undersökning rörande de i strafflagen för krigsmakten intagna straffbestämmelserna
visar, att flertalet av dem äro tillkomna huvudsakligen med
hänsyn till rent militära intressen. Att göra sådana bestämmelser i en eller
annan form tillämpliga a civilarbetare torde därför icke böra ifrågakomma.
Då några militära intressen beträffande förekommande bestraffningar av dylika
värnpliktiga icke gärna kunna förefinnas, torde man böra utgå från, att
i de fall, då ett visst brottsligt förfarande finnes straffbelagt i allmänna strafflagen,
denna lags bestämmelser böra vinna tillämpning, och att i särskild lagstiftning
allenast bör upptagas sådant förfarande, som icke beröres av sistnämnda
lag och som, enligt vad erfarenheten visat, bör straffbeläggas. De
handlingar, som i överensstämmelse med berörda princip böra straffbeläggas i
nu förevarande lagstiftning, äro: underlåten inställelse å arbetsplatsen samt
olovligt avvikande därifrån; lydnadsbrott mot arbetsbefälet samt i samband
därmed våld och hot om våld mot sådan överordnad; vårdlöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikter.
Beträffande förstnämnda brottskategori — underlåten inställelse å arbetsplatsen
samt olovligt avvikande därifrån — har ansetts lämpligt att i denna
lagstiftning bibehålla de i strafflagen för krigsmakten upptagna begreppen
rymning och olovligt undanhållande. De strafflatituder, som upptagits i
förslaget, äro desamma, som i motsvarande fall stadgas i strafflagen för
krigsmakten, dock att disciplinstraff ersatts med böter.
Enligt 76 § strafflagen för krigsmakten är normallatituden för vägran
att åtlyda förmans befallning fängelse eller straffarbete i högst ett år. Tillhör
den brottslige manskapet och äro omständigheterna synnerligen mildrande,
kan disciplinstraff aläggas. Dessa förhållandevis stränga bestämmelser äro
givetvis främst motiverade av militärdisciplinära hänsyn. Till jämförelse må
nämnas att enligt 77 § sjömanslagen den, som sätter sig upp mot befälhavaren
eller vägrar honom lydnad, straffes med böter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år. Beträffande ifrågavarande
värnpliktiga torde svårare straff än sjömanslagen stadgar icke behöva
ifrågakomma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 13
I 4 § i lagförslaget liar föreslagits en bestämmelse, som till sin innebörd
är i huvudsak lika med bestämmelsen i 77 § strafflagen för krigsmakten.
I 5 § i lagförslaget har ansetts lämpligt upptaga särskilda straffbestämmelser
för våld eller hot om våld mot arbetsbefälet. Normallatituden för våld
eller annan misshandel å överordnad krigsman i tjänsten är enligt 80 § strafflagen
för krigsmakten, om den våldförde är officer eller underofficer, straffarbete
i högst fyra år och, om han tillhör manskapet, straffarbete i högst två
år eller fängelse i högst sex månader. Enligt sjömanslagen är normallatituden
för dylikt brott mot befälhavare eller annan förman allenast fängelse.
Svårare straff än sjömanslagen stadgar torde i nu förevarande fall icke vara
erforderligt.
Slutligen har i 6 § av lagförslaget upptagits mot 130 § strafflagen för
krigsmakten svarande bestämmelser om straff för vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i tjänsten. Normallatituden i strafflagen för
krigsmakten är disciplinstraff och för motsvarande förbrytelse enligt sjömanslagen
böter.
Vad forumfrågan beträffar anser jag såsom ovan nämnts självfallet, att
civil domstol skall döma i mål av ifrågavarande slag. Den lämpligaste domstolen
i dessa fall torde vara det vanliga brottmålsforum, som i allmänhet torde
bliva domstolen i den ort, där arbetet skall utföras.
Brott, som begås enligt den ifrågasatta lagstiftningen, böra givetvis lyda
under allmänt åtal.
I likhet med vad som skett i den militära strafflagstiftningen (210 § strafflagen
för krigsmakten), böra även i nu förevarande lagstiftning vissa smärre
förseelser kunna göras till föremål för ett enklare bestraffningsförfarande än
vad ett lagförande inför domstol erbjuder. De tillrättavisningsformer, som
upptagits under 210 § a), c) och d) strafflagen för krigsmakten (varning,
handräckningsarbete utom vanlig ordning och förbud att vistas utom förläggningsområde),
böra därför i lämplig form inflyta i nu förevarande lagstiftning.
Rätt att ålägga tillrättavisning bör allenast tillkomma den arbetschef,
som Konungen därtill förordnar.
över förslaget hava utlåtanden infordrats från domänstyrelsen och vattenfallsstyrelsen,
varjämte riksdagens militieombudsman beretts tillfälle avgiva
yttrande i ärendet.
Vattenfallsstyrelsen har anfört:
Den erfarenhet, vattenfallsstyrelsen hittills vunnit rörande nu ifrågavarande
värnpliktigas uppförande och utförande av det åt dem överlämnade arbetet
visar, att en lagstiftning i nu föreliggande ämne är av behovet påkallad. Vattenfallsstyrelsen,
som i stort sett ansluter sig till det framlagda lagförslaget,
vill häremot göra allenast nedanstående erinran.
Den relativt korta tid, under vilken en värnpliktig är inkallad till tjänstgöring,
synes vattenfallsstyrelsen nödvändiggöra, att ett brott, som den värnpliktige
begått, skall kunna beivras av vederbörande domstol snarast möjligt
och i varje fall innan tjänstgöringen avslutats. Därigenom ernås icke endast,
att den felande kommer att erhålla ett straff, som utkräves kort efter brottets
begående, utan även att disciplinen bland de värnpliktiga med säkerhet kommer
att lättare kunna upprätthållas. Då strafflagen för krigsmakten stadgar ett
snabbt beivrande av brott mot nämnda strafflag, anser vattenfallsstyrelsen,
att en likformighet härutinnan vore att förorda även för den nu föreslagna
lagens del.
De värnpliktiga, '',Tarom nu är fråga, torde emellertid huvudsakligen komma
Vattenfallsstyrelsen
.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
att användas till utförande av arbeten å orter, som ligga under landsrätt. Därigenom
skulle ett brott komma att beivras av vederbörande häradsrätt och
skulle det då lätteligen kunna inträffa, att, på grund av den arbetsordning, som
gäller för häradsrätternas vidkommande, lång tid komme att förflyta mellan
brottets begående och dess lagförande. De värnpliktiga sysselsättas för övrigt
av vattenfallsstyrelsen ofta allenast en kortare tid å samma ort, vadan ett fördröjande
av handläggningen utav ett mot en värnpliktig anhängiggjort mål
skulle kunna medföra tidsödande och för statsverket kostsamma resor till den
ort, där domstolen sammanträder, för den tilltalade, vederbörande arbetsbefäl
och de värnpliktiga, vilka kunna åberopas såsom vittnen i målet. Dessa olägenheter
skulle givetvis bortfalla, därest brott mot lagen skulle kunna beivras vid
rådhusrätterna, vilka med sina varje vecka återkommande sammanträden i allmänhet
torde vara ägnade att i detta fall möjliggöra en snabbare rättsskipning
än häradsrätterna. Enär det emellertid även kan tänkas att av vissa skäl,
särskilt då eu rådhusrätt är belägen på långt avstånd från gärningsorten, vederbörande
häradsrätt vore den lämpligaste domstolen, synes det vattenfallsstyrelsen,
att lagen lämpligen borde medgiva valfrihet i fråga om forum.
På ovan anförda skäl anser vattenfallsstyrelsen, att det vore lämpligt, att
i 7 § i nu förevarande lag intogs den bestämmelsen, att jämväl den rådhusrätt,
som är närmast den ort, varest den brottsliga handlingen blivit begången, skall
vara behörig att handlägga mål angående brott mot ifrågavarande lag.
Domän
styrelsen.
Riksdagens
militie
ombndsman.
Domänstyrelsen har förklarat sig intet hava att erinra mot förslaget.
Riksdagens militieombudsman har anfört:
Genom remiss den 13 januari 1925 har Eders Kungl. Maj:t berett riksdagens
militieombudsman tillfälle att avgiva yttrande i ärende angående förslag
till lag innefattande vissa straffbestämmelser med avseende å värnpliktiga,
som erhållit tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten
utföra civilt arbete för statens räkning.
Då jag härmed i underdånighet begagnar mig av det sålunda mig lämnade
tillfället att avgiva yttrande i nämnda ärende, vill jag till en början beröra,
hurusom ett i vissa hänseenden likartat ärende tidigare varit föremål för uttalande
av militieombudsmannen. Med skrivelse den 1 december 1921 överlämnade
nämligen chefen för försvarsdepartementet till militieombudsmannen
ett inom departementet upprättat förslag till förordning angående tillämpning
av lagen den 21 maj 1920 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, därvid departementschefen beredde militieombudsmannen
tillfälle att över förslaget avgiva yttrande. Berörda förslag hade
bl. a. upptagit bestämmelser dels därom att, därest dylik värnpliktig under
utförande av det honom ålagda arbetet visade försumlighet eller dåligt uppförande,
myndighet eller person, under vilken den värnpliktige under arbetet
vore ställd, kunde ingripa med tillrättavisning på närmare angivna sätt, dels
ock att värnpliktig, som utan laga förfall utebleve från arbetet, till vilket han
inkallats, eller därifrån avveke, eller som visade grövre försumlighet eller
upprepat dåligt uppförande under arbetet, skulle straffas med böter eller
fängelse under viss tid. Över förslaget avgav min företrädare i militieombudsmansämbetet
yttrande den 23 januari 1922, till vilket yttrande jag anser
mig böra här hänvisa, då detsamma kan vara av intresse jämväl till belysande
av det nu föreliggande förslagets innehåll i vissa delar och vid dess bedömande.
Vad det nu ifrågavarande lagförslaget angår synes principiellt intet vara
att invända däremot att, på sätt förslaget huvudsakligen avser, vissa bestämmelser
lagfästas till förekommande av tredska vid fullgörandet av den arbets
-
Kuntjl. Maj:ts proposition nr SI 17.
15
skyldighet, soru i stället för värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten ålägges
s. k. samvetsömma värnpliktiga; behovet av sådana bestämmelser torde vara
genom den praktiska erfarenheten ådagalagt. Att de erforderliga bestämmelserna,
såsom i förslaget skett, upptagas i en särskild lag kan väl vara ägnat
att framkalla erinran med hänsyn till önskvärdheten av att stadgandena rörande
sådana värnpliktiga, om vilka här är fråga, innefattas i så få författningar
som möjligt, men torde å andra sidan vara förenat med företräden, som
göra en dylik anordning motiverad.
Den föreslagna lagens rubrik torde kunna erhålla en lämpligare avfattning,
exempelvis sålunda: »Lag om straff för förseelser i tjänsten av vissa värnpliktiga»
eller — om definitionen å den med lagen avsedda kategori värnpliktiga
anses böra upptagas redan i rubriken — »Lag om straff för förseelser
i tjänsten av värnpliktiga, som erhållit tillstånd---etc.-----».
I det förra fallet, som synes mig vara att föredraga, lärer inledningen till
lagtexten få givas följande lydelse: »I fråga om värnpliktiga, som erhållit
tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt
arbete för statens räkning, förordnas som följer.» Härigenom erhålles en för
samtliga paragrafer i lagen gemensam beteckning å de värnpliktiga, som avses,
och blir det obehövligt att även i 1 § intaga en dylik beteckning.
Mot bestämmelserna i 1—4 §§ av förslaget har jag ej någon erinran att
framställa.
Beträffande det föreslagna stadgandet i 5 § om särskilt straff för värnpliktig,
som förgriper sig med våld eller hot om våld mot någon av arbetsbefälet
i och för dess tjänst, kan jag icke finna ett dylikt stadgande vara av behovet
påkallat. Förhållandet vid en avdelning värnpliktiga av ifrågavarande kategori
torde vara så väsentligt olika det vid en rent militär avdelning, att det
icke kan anses vara ur disciplinär synpunkt nödigt att för fall, som här avses,
äga tillgång till andra straffbestämmelser än den allmänna strafflagens. Den
hittills vunna erfarenheten synes ej heller göra särskilda straffbestämmelser i
förevarande hänseende erforderliga.
Vidkommande 6 § synes mig kunna ifrågasättas, huruvida ej de i nämnda
paragraf angivna förseelser ■— i den mån de icke eljest må vara i lag strafflagda
— kunna på tillfredsställande sätt beivras blott genom sådan tillrättavisning,
som i 9 § sägs. Saknaden av särskild straffbestämmelse för berörda
förseelser torde näppeligen medföra, att de värnpliktiga, om vilka är fråga,
skulle i högre grad än eljest vore fallet eftersätta det behöriga fullgörandet
av dem åliggande tjänsteplikter. Under alla omständigheter synas blott grövre
förseelser av angivet slag böra straffbeläggas, enligt denna paragraf, då det
ju måste vara angeläget att förekomma, att i lindriga fall ett omständligt
domstolsförfarande tillgripes. — Därest ifrågavarande stadgande finnes kunna
uteslutas, föranleder sådant såväl omredigering av 4 § andra stycket som
ock ändring av 9 § första stycket i lagförslaget.
I fråga om tillrättavisning, varom stadgande föreslagits i 9 §, såsom form
för beivran av vissa förseelser och fel har jag intet att erinra utöver vad jag
nyss anfört om tillrättavisnings användning vid beivrandet av jämväl andra
förseelser i tjänsten än förslaget härutinnan avser.
Stadgandet i förslagets 10 § att rätten att tilldela tillrättavisning skall tillkomma
den arbetschef, som Konungen därtill förordnar, lärer vara motiverat
av de förhållanden, under vilka omförmälda värnpliktiga fullgöra sin tjänstgörings-
eller arbetsskyldighet och som medföra, att de i sitt arbete kunna vara
underställda en arbetsledare utan sådana kvalifikationer, att rättigheten att
meddela tillrättavisning lämpligen bör anförtros honom. Med hänsyn härtill
torde någon anmärkning icke vara att framställa mot den föreslagna anordningen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Ett med bestämmelserna i § 40 militär bestraffningsförordning analogt
stadgande synes vara påkallat i fråga om meddelandet av tillrättavisning, varom
här är fråga. Måhända har ett dylikt stadgande sin plats i de administrativa
föreskrifter, som lära utfärdas i hithörande ämnen.
Första stycket av 11 § i förslaget förefaller vara överflödigt med hänsyn
till de former av tillrättavisning, som enligt förslaget kunna förekomma.
Den i förslagets 12 § upptagna bestämmelsen torde lämpligen kunna meddelas
i samband med nyssnämnda administrativa föreskrifter, som väl även
få innehålla anvisning om huru anteckningsboken skall föras.
I övrigt föranleder det remitterade förslaget icke någon erinran från min
sida.
Av vad i ärendet förekommit framgår, att behov av ansvarsbestämmelser för
vissa brott och förseelser, begångna av de s. k. civilarbetarna, gjort sig gällande,
och det synes så mycket lämpligare att nu upptaga denna lagfråga, som 1920
års lag rörande de samvetsömma upphör att gälla med utgången av innevarande
år samt förslag om definitiv lagstiftning i ämnet är avsett att avlåtas till pågående
riksdag.
Yad då först angår frågan huruvida strafflagen för krigsmakten bör göras
tillämplig å denna kategori värnpliktiga eller särskilda ansvarsbestämmelser
böra för dem införas, finner jag lika med den sakkunnige, att, med hänsyn till
det sätt, varpå tjänstgöringen för dessa värnpliktiga är ordnad, den senare
utvägen bör väljas.
Den sakkunnige har funnit, att de handlingar, som böra straffbeläggas i nu
förevarande lagstiftning äro: underlåten inställelse å arbetsplatsen samt olovligt
avvikande därifrån, lydnadsbrott mot arbetsbefälet samt i samband därmed
våld och hot mot sådan överordnad; vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller
oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikter.
Beträffande förstnämnda brottskategori — underlåten inställelse å arbetsplatsen
samt olovligt avvikande därifrån — har den sakkunnige bibehållit de i
strafflagen för krigsmakten upptagna begreppen rymning och olovligt undanhållande.
De strafflatituder, som av den sakkunnige upptagits, äro desamma,
som i motsvarande fall stadgas i strafflagen för krigsmakten, dock att disciplinstraff
ersatts med böter.
Straffet för rymning skulle sålunda bliva fängelse i högst sex månader eller
böter. Det normala straffet vid rymning är enligt denna straffsats fängelse,
och endast därest omständigheterna äro åtminstone i viss mån mildrande skulle
alltså bötesstraff kunna ådömas. Att rymningsbrott straffas så hårt enligt
strafflagen för krigsmakten, sammanhänger med den militära disciplinen, och
det kan ifrågasättas, huruvida, skäl föreligga att så hårt bedöma ifrågavarande
brott, begånget av en s. k. civilarbetare. Vidare synes straffet för rymning,
som oftast lärer innebära en underlåtenhet att efterkomma inställelseorder, böra
stå i visst förhållande till straffet för lydnadsbrott. Enligt strafflagen för krigsmakten
straffas vägran att åtlyda förmans befallning med fängelse eller straffarbete
i högst ett år. Endast där den brottslige tillhör manskapet och omständigheterna
äro synnerligen mildrande kan straffet nedgå till disciplinstraff. Sträf
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
17
fet för vägran att åtlyda förmans befallning är sålunda enligt strafflagen för
krigsmakten betydligt strängare än straffet för rymning. Den sakkunnige har
nu föreslagit straffet för vägran att åtlyda arbetsbefälets befallning allenast till
böter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till fängelse i
högst ett år. Mot denna straffsats, vilken överensstämmer med motsvarande
stadgande i sjömanslagen (77 §), har jag i och för sig intet att invända. Emellertid
bör under sådana förhållanden jämväl straffsatsen för rymning åtminstone
så till vida mildras, att böter blir normalstraffet.
Bestämmes straffet för rymning till böter eller fängelse i högst sex månader,
synes förbudet att i visst fall ådöma högre straff än böter kunna utgå.
I 2 § 2 mom. har den sakkunnige upptagit stadgande om att olovligt undanhållande,
som varar viss tid, skall anses såsom rymning. Detta stadgande överensstämmer
med 53 § strafflagen för krigsmakten. I nämnda lag har denna
bestämmelse föranletts, förutom av en strävan att förenkla bevisningen i rymningsmål,
därav att man genom hot om förhöjt straff vid längre bortovaro velat
förmå den, som olovligen håller sig undan, att snarast möjligt frivilligt inställa
sig. Sistnämnda synpunkt gör sig icke med samma styrka gällande beträffande
nu ifrågavarande värnpliktiga. Stadgandet synes därför kunna utgå.
I 3 och 4 §§ av sitt förslag har den sakkunnige i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i strafflagen för krigsmakten stadgas upptagit straffbestämmelser
dels för vägran att lyda arbetsbefälet och dels för underlåtenhet att rätt
fullgöra av arbetsbefälet meddelad befallning, varvid underlåtenhet att rätt fullgöra
befallningen, därest avsikten är att förhindra verkställigheten av densamma,
likställes med vägran att fullgöra befallningen. Att underlåtenhet att rätt
fullgöra förmans befallning, då avsikten är den nyss nämnda, straffas så strängt
enligt strafflagen för krigsmakten, lärer hava sin grund i de specifikt militära
förhållandena. Tillräcklig anledning att i nu förevarande lagstiftning upptaga
underlåtenhet att rätt fullgöra arbetsbefälets befallning såsom särskilt brott torde
icke föreligga, utan synes sådan underlåtenhet böra falla under den allmänna
straffbestämmelsen för förbrytelser i tjänsten.
I 5 § av den sakkunniges förslag har stadgats straff för värnpliktig, som
förgriper sig med våld eller hot om våld mot någon av arbetsbefälet i och för
dess tjänst. Den sakkunnige hänvisar härvid till de i strafflagen för krigsmakten
upptagna straffbestämmelserna för misshandel å överordnad krigsman.
Riksdagens militieombudsman har funnit ett dylikt stadgande icke vara av behovet
påkallat. Han anför, att förhållandet vid en avdelning värnpliktiga av ifrågavarande
kategori vore så väsentligt olika det vid en rent militär avdelning,
att det icke kunde anses vara ur disciplinär synpunkt nödigt att för fall, som
här avsåges, äga tillgång till andra straffbestämmelser än den allmänna strafflagens.
Den hittills vunna erfarenheten syntes, enligt militieombudsmannens
mening, ej heller göra särskilda straffbestämmelser i förevarande hänseende
erforderliga.
Lika med militieombudsmannen finner jag ifrågavarande straffstadgande
kunna utgå. Jag vill härvid särskilt anmärka, att då arbetsbefälet åtminstone
i allmänhet lärer vara att hänföra till tjänstemän enligt 10 kap. strafflagen, det
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 177 käft. (Nr £17.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
kan ifrågasättas, huruvida det föreslagna stadgandet skulle innebära någon
straffskärpning i förhållande till de i nämnda kapitel upptagna straffbestämmelserna.
I 6 § av sitt förslag har den sakkunnige upptagit mot 130 § strafflagen för
krigsmakten svarande bestämmelser om straff för vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i tjänsten. Straffet har föreslagits till böter eller,
om förbrytelsen är av svårare beskaffenhet, till fängelse i högst sex månader.
Militieombudsmannen har nu ifrågasatt, huruvida icke de i denna paragraf angivna
förseelser kunde på ett tillfredsställande sätt beivras blott genom sådan
tillrättavisning, varom förmäles i 9 § av förslaget. Saknaden av särskild
straffbestämmelse för berörda förseelser skulle, enligt militieombudsmannens
mening, näppeligen medföra, att de värnpliktiga, om vilka vore fråga, skulle
i högre grad än eljest vore fallet eftersätta det behöriga fullgörandet av dem
åliggande tjänsteplikter, och under alla förhållanden syntes blott grövre förseelser
av angivet slag böra straffbeläggas enligt denna paragraf, då det ju
måste vara angeläget att förekomma, att i lindriga fall ett omständligt domstolsförfarande
tillgripes.
Med hänsyn till vad militieombudsmannen anfört synes lämpligt göra sådan
ändring i den sakkunniges förslag, att blott grov vårdslöshet eller försummelse,
d. v. s. endast förseelser, som kunna anses hava sin grund i bristande god vilja,
straffbeläggas i denna ordning. Lindrigare fall av dylika förseelser torde ej
böra ifrågakomma till åtal, utan bör därvid tillrättavisning komma till användning.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller enligt strafflagen
för krigsmakten har den sakkunnige i 9 § föreslagit, att för mindre förseelser i
tjänsten samt för brott mot ordning och skick tillrättavisning skall kunna användas
i stället för bestraffning. Detta stadgande lärer på grund av vad nyss
anförts böra så ändras, att tillrättavisning får användas för vårdslöshet eller
försummelse i tjänsten, där förseelsen icke är av grov beskaffenhet, samt för
brott mot ordning och skick.
I förevarande paragraf av förslaget stadgas intet angående straff för uppsåtliga
förbrytelser i tjänsten. Meningen synes emellertid vara, att även sådana
förbrytelser, i den mån de icke falla under föregående straffbestämmelser, skola
straffas enligt denna paragraf. Detta synes dock böra uttryckligen utsägas.
I 7 § av den sakkunniges förslag stadgas, att brott, varom i föregående paragrafer
förmäles, skola åtalas av allmän åklagare, samt att åtalet skall anhängiggöras
vid allmän domstol i den ort, där brottet är begånget. Emot sistnämnda
stadgande har vattenfallsstyrelsen anmärkt, att då de värnpliktiga
huvudsakligen torde komma att användas till utförande av arbeten å orter,
som läge under landsrätt, brotten skulle komma att beivras vid häradsrätt
samt att på grund av den arbetsordning, som gällde för häradsrätternas vidkommande,
lång tid komme att förflyta mellan brottets begående och dess lagförande.
Vattenfallsstyrelsen finner det nu bland annat med hänsyn till upprätthållandet
av disciplinen bland de värnpliktiga vara av vikt, att straffet
utkräves kort efter brottets begående. På grund härav anser vattenfallsstyrelsen,
att brott mot lagen borde kunna beivras vid rådhusrätterna, vilka med
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
19
sina varje vecka återkommande sammanträden i allmänhet vore bättre ägnade
att möjliggöra eu snabbare rättsskipning än häradsrätterna. Enär det emellertid
även kunde tänkas att av vissa skäl, särskilt då en rådhusrätt vore belägen
på långt avstånd från gärningsorten, vederbörande häradsrätt vore den lämpligaste
domstolen, funne vattenfallsstyrelsen, att lagen lämpligen borde medgiva
valfrihet i fråga om forum.
Skäl tala onekligen för vattenfallsstyrelsens förslag. Emellertid anser jag
tillräcklig anledning icke föreligga att för närvarande föreslå någon avvikelse
från gällande allmänna bestämmelser rörande forum. Skulle vid behandlingen
av föreliggande kommittéförslag rörande handläggning av militära brottmål
och undersökningsärenden i fredstid anses, att dylika mål böra handläggas vid
radstuvurätt, lärer jämväl nu föreliggande fråga böra upptagas till förnyat övervägande.
Om sålunda det allmänna brottmålsforum bibehålies samt förseelserna mot
ifrågavarande lag skola lyda under allmänt åtal, kan det ifrågasättas, huruvida
7 § i den sakkunniges förslag överhuvud är erforderlig. För att förekomma all
sammanblandning med krigsrättsmål, synes paragrafen dock böra bibehållas.
I 8 § av den sakkunniges förslag stadgas, att i avseende å straff, vartill enligt
denna lag dömes, skall gälla vad allmän lag föreskriver. Beträffande detta
stadgande vill jag anmärka, att enligt allmänna regler bör avgöras i vad mån
strafflagens allmänna bestämmelser bliva tillämpliga å ifrågavarande lag. Här
synes allenast böra stadgas, att böter, som ådömas enligt lagen skola- tillfalla
kronan, samt att, därest tillgång saknas till böternas f&lla gäldande, förvandling
skall ske enligt allmänna strafflagen.
Beträffande 9 § i förslaget synes utöver vad förut vid 6 § anförts intet vara
att anmärka.
I 10 -12 §§ av förslaget upptagas vissa ytterligare föreskrifter rörande tillrättavisningar.
Motsvarande föreskrifter i fråga om tillrättavisningar, som
meddelas enligt strafflagen för krigsmakten, återfinnas i militär bestraffnings
förordning. Det synes ej behövligt att i förevarande lag intaga dessa
stadgande^ utan torde allenast hänvisning böra ske till de administrativa
föreskrifter, som av Kungl. Maj:t i ämnet meddelas.
I anledning av erinran av militieombudsmannen har lagförslagets rubrik
ändrats, och hava i övrigt vissa jämkningar gjorts i den sakkunniges förslag.»
Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts upprättat
förslag till lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
yttrande över förslaget måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål,
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets Övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Arvid Torold.
20
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 217.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Denna lag äger tillämpning å värnpliktiga, som erhållit tillstånd att i stället
för värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning.
2 §.
Värnpliktig, som, i avsikt att undandraga sig tjänsten, olovligen avviker från
den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer
sig utan att från orten avvika eller, då det på grund av inkallelse eller
efter tilländagången tjänstledighet åligger honom att inställa sig till tjänstgöring,
sådant underlåter, straffes för rymning med böter eller fängelse i högst
sex månader.
3 §•
Värnpliktig, som, utan att sådan avsikt, som i 2 § är sagd, ådagalägges,
begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där finnes omförmäld,
do mes för olovligt undanhållande till böter; dock att, där brottet förövas
av någon, som förut varit straffad för olovligt undanhållande eller rymning,
samt omständigheterna äro synnerligen försvårande, må till fängelse i
högst sex månader dömas.
4 §.
Vägrar värnpliktig att åtlyda vad arbetsbefälet under tjänstens utövning och
i vad som angår tjänsten honom befallt, straffes med böter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år.
5 §.
Gör värnpliktig sig eljest skyldig till uppsåtlig förbrytelse i tjänsten eller
visar han grov vårdslöshet eller försummelse i fullgörande av tjänsteplikter,
straffes med böter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med
fängelse i högst sex månader.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 217,
6 §.
Brott, varom i 2—5 §§ förmäles, åtalas av allmän åklagare. Åtalet anhängiggöres
vid allmän domstol i den ort, där brottet är begånget.
7 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.
8 §.
För vårdslöshet eller försummelse i tjänsten i annat fall än som i 5 § avses
samt för brott mot ordning och skick må såsom tillrättavisning användas:
a) varning;
b) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid,
högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten;
c) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom förläggningsområde.
Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag för
samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i b) förmäles, i något
fall så användas, att genom överansträngning eller annan orsak men för den
felaktiges hälsa och tjänstbarhet därav kommer.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av vad sålunda stadgats meddelar
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925.
22
Kungl. Maj ds proposition nr 217.
Utdrag ur protokollet, hållet i Kling}. Maj:ts lagråd den 19 mars 1925.
Närvarande:
justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
j ustitierådet Ciiristiansson,
justitierådet Alexanderson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparteinentsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 6 mars
1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till
lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga.
Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen Sture Centerwall.
Förslaget föranledde följande yttranden.
1 §•
Lagrådet:
Här använda ordalag för betecknande av de värnpliktiga, vilka åsyftas
med denna lag, äro nära nog ordagrant hämtade från § 1 b) i 1920 års lag
rörande de samvetsömma. Mot det använda beteckningssättet kan emellertid
anmärkas, att härigenom icke kommer till uttryck det förhållandet att utförandet
av det civila arbetet utgör ett sätt för värnpliktstjänstens fullgörande.
Detta synes oegentligt med hänsyn till efterföljande bestämmelser,
däri talas om förbrytelser »i tjänsten», »tjänstgöringsort» m. m. På andra
ställen i 1920 års lag förekomma ock uttryck, varigenom utförandet av civilt
arbete enligt § 1 b) betecknas såsom fullgörande av värnpliktstjänstgöring.
En omformulering synes böra ske, förslagsvis sålunda, att den nu
föreslagna lagen förklaras äga tillämpning å värnpliktiga, som erhållit tillstånd
att fullgöra dem åliggande värnpliktstjänstgöring genom att i stället
för tjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning.
Härefter kunde inom parentes tillfogas ordet »civilarbetare», varigenom skulle
erhållas en term, som lämpligare än »värnpliktig» kunde i efterföljande paragrafer
användas för betecknande av den grupp värnpliktiga, som här avses.
Samma ord kunde i så fall på liknande sätt tillfogas i lagens rubrik.
2 och 3 §§.
Lagrådet:
I dessa paragrafer, som med straff belägga de förseelser, för vilka, jämte
olydnad mot arbetsbefälet, straffbestämmelser å förevarande område visat sig
Kung!,. Mai ds proposition nr 217.
23
vara av särskilt behov påkallade, nämligen underlåtenhet att inställa sig å
arbetsplatsen samt olovligt avvikande därifrån, hava från strafflagen för krigsmakten
upptagits de för motsvarande fall där använda beteckningarna rymning
och olovligt undanhållande. Detta synes emellertid varken behövligt
eller ens lämpligt. Straffbestämmelsen brister icke i fullständighet, om
brottsrubriceringen får utgå, och, om den föreslagna terminologien bibehålies,
synes det icke uteslutet, att i fråga om civilarbetare, som tidigare varit eller
sedermera komma i militärtjänst — sådana fall äro ju väl tänkbara — ett
efter strafflagen för krigsmakten ådöint straff för rymning eller olovligt undanhållande
skulle komma att åberopas såsom grund för ådömande av iterationsstraff
enligt denna lag och omvänt. Möjligheten av en sådan lagtillämpning
bör tydligen undvikas. Lagrådet hemställer därför om uteslutande av dessa
brottsbeteckningar i förevarande lag. Sker detta, synes anledning saknas att
upptaga ifrågavarande straffbestämmelser i skilda paragrafer. Innehållet i
3 § kan efter i sådant fall erforderlig omredigering upptagas såsom en andra
punkt i 2 §.
^ §•
Lagrådet:
Enligt förevarande paragraf bestraffas vägran av civilarbetare att åtlyda
vad arbetsbefälet under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten
honom befallt. Den anlitade sakkunnige hade föreslagit straff därjämte för
underlåtenhet att rätt fullgöra av arbetsbefälet meddelad befallning, därvid,
i analogi med motsvarande stadgande i strafflagen för krigsmakten, dylik
underlåtenhet, därest avsikten var att hindra verkställigheten av befallningen,
i straffhänseende likställts med vägran. I det remitterade förslaget har icke
upptagits sistberörda förslag. Såsom skäl härför har departementschefen
åberopat, att tillräcklig anledning att i nu förevarande lagstiftning upptaga
underlåtenhet att fullgöra befallning såsom särskilt brott icke torde föreligga,
utan att sådan underlåtenhet syntes böra falla under den allmänna straffbestämmelsen
för förbrytelser i tjänsten.
Genom denna begränsning har räckvidden av det föreslagna stadgandet
väsentligen minskats. De fall, då olydnad tager formen av en direkt och
uttrycklig vägran, lära nog att döma av erfarenheten från den militära rättsskipningens
område komma att understiga de fall, då olydnaden yttrar sig i
enbär underlåtenhet att fullgöra befallningen. Väl må det vara sant, att den
förra formen av olydnad ådagalägger ett större mått av trots och motsträvighet
än den senare och därför också bör strängare bestraffas än denna, men
varken ur saklig eller lagteknisk synpunkt synes det lämpligt att särskilja
dessa bada former av olydnad såsom skilda brottstyper. Det må för övrigt
bemärkas, att den normala straffskalan i såväl förevarande paragraf som i
5 § omfattar allenast böter. Endast om omständigheterna äro synnerligen försvårande
skulle i båda fallen urbota straff kunna ådömas, och först i detta
fall skulle en åtskillnad inträda, i det att straffmaximum i förevarande paragraf
''är fängelse i ett år mot sex månader i 5 §. Lagrådet hemställer, att
24
Kung l. Mai ds proposition nr 217.
all olydnad mot sådan av arbetsbefälet för visst fall given befallning, som
meddelas under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten, måtte hänföras
under denna paragraf, och lagrådet anser, att härvid någon åtskillnad
icke heller behöver göras mellan olika slag av underlåtenhet. I de fall av
underlåtenhet, där någon tydlig avsikt att hindra verkställigheten icke förefunnits,
lärer säkerligen högre straff än böter aldrig komma att ådömas.
Den av lagrådet föreslagna utvidgningen sker enklast genom utbyte av ordet
»vägrar» mot »underlåter».
5 §•
Lagrådet:
Under denna paragraf skulle enligt det remitterade förslaget i första hand
falla andra uppsåtliga förbrytelser i tjänsten än de i föregående paragrafer
behandlade. Särskilt om all olydnad hänföres under 4 §, synes det svårt
att förstå, vilka andra förbrytelser här skulle kunna avses. Civilarbetares
huvudsakliga tjänsteplikter torde bestå i skyldighet att inställa sig på den
anvisade arbetsplatsen och där fullgöra förelagt arbete i enlighet med arbetsbefälets
befallningar. Härutöver torde icke åligga honom andra tjänsteplikter
än de, som följa av skyldigheten att underkasta sig arbetsledningens
för särskilt fall meddelade eller genom utfärdade allmänna föreskrifter fastställda
ordningsregler (jfr 13 § 2. förordningen den 28 april 1922 om tilllämpning
av lagen om samvetsömma värnpliktiga). Möjligen kunde också
det rätta fullgörandet av vad såsom tillrättavisning ålagts enligt 8 § (b och c)
anses såsom tjänsteplikt. Men härutöver synas några skyldigheter i tjänsten
för en civilarbetare icke förekomma, åtminstone såvitt meningen ej är, att med
tillämpning av grunderna för 25 kap. 18 § strafflagen t. ex. våld mot arbetsbefälet
skulle, utom straff enligt 10 eller eventuellt 14 kap. samma lag, även
ådraga straff enligt denna paragraf. Men detta torde icke kunna antagas vara
åsyftat. All den i förslaget avsedda brottslighet, som icke är att hänföra under
förslagets 2, 3 och 4 §§ (sistnämnda paragraf utvidgad på sätt ovan föreslagits),
torde kunna bestraffas såsom vårdslöshet eller försummelse i fullgörande
av tjänsteplikter, särskilt om man beaktar, att dessa uttryck ingalunda
avse allenast förbrytelser av slarv• eller glömska utan även uppsåtliga
förbrytelser. Lagrådet anser med hänsyn till vad sålunda anförts, att
vad denna paragraf innehåller, om »uppsåtliga förbrytelser i tjänsten» bör
utgå.
Av skäl, som under 8 § här nedan närmare utvecklas, anser lagrådet det
framför »vårdslöshet och försummelse» inskjutna ordet »grov» likaledes böra
uteslutas.
d §•
Departementschefen har funnit goda skäl tala för ett av vattenfallsstyrelsen
ifrågasatt stadgande att mål om brott enligt den föreslagna lagen
finge, där så befunnes lämpligt, upptagas av rådstuvurätt utan hinder av
att brottet blivit begånget inom häradsrätts domvärjo, men har emellertid
Kungl. Maj:ts proposition nr %17.
25
ansett tillräcklig anledning icke föreligga att för närvarande göra avvikelse
från de allmänna behörighetsreglerna. Att — på sätt det väckta förslaget
synes innebära — medgiva valfrihet för angivare eller åklagare mellan olika
domstolar vid anhängiggörande av ett visst mål lärer väl icke böra ifrågakomma.
Däremot finner lagrådet det böra förordas, att ifrågavarande mål
skola städse tillhöra rådstnvurätts upptagande. Såsom vattenfallsstyrelsen
framhållit, är den för häradsrätterna gällande arbetsordningen ägnad att
medföra att rättegången fortsattes, måhända vid flera tillfällen, efter det den
tilltalades och hans kamraters tjänstgöring upphört. Då det här gäller en
kategori av värnpliktiga, vilkas tjänstgöring i stor utsträckning torde bliva
förlagd till en helt annan landsdel än där hemvistet är, måste inställelsen vid
rätten i sådana fall bliva förenad med stor olägenhet och kostnad för den tilltalade
och för vittnen i målet. Förevarande lilla angelägenhet synes också
kunna ordnas oberoende av vilka riktlinjer man finner sig böra uppdraga i
behörighetsavseende vid eu eventuell reform av den militära rättsskipningen.
Lagrådet hemställer alltså, att i förevarande paragraf stadgas, att åtal
skall, där brottet förövats i stad, anhängiggöras vid stadens rådstuvurätt
men, om rådstuvurätt ej i staden finnes eller brottet förövats å landet, vid
närmaste rådstuvurätt.
8 §•
Lagrådet:
Förslaget i vad det avser anordnandet av en disciplinär bestraffningsform
å förevarande område måste av lätt insedda skäl väcka vissa allvarliga betänkligheter.
De tillrättavisningar, som här föreslås, skulle naturligtvis, i
överenstämmelse med förhållandet å det militära området, icke kunna överklagas.
Men de befälhavare, som inom krigsmakten äga meddela tillrättavisningar,
handla härvid alltid under ämbetsansvar; överskrida de i detta
fall sin befogenhet, äro de härför underkastade ansvar för förseelse i tjänsten.
På förevarande område lärer, såsom civilarbetet hittills organiserats, i vissa
fall vederbörande arbetsbefäl få anses intaga tjänstemannaställning med ty åtföljande
ansvar, men i andra fall torde ej så vara förhållandet, och några
bestämmelser till reglerande av denna fråga finnas icke meddelade. Då
emellertid antagandet av en särskild strafflag sådan som den nu ifrågavarande
torde med nödvändighet förutsätta, att möjlighet beredes för ett ingripande
under enklare former i ringare fall än som ett ovillkorligt hänskjutande
till domstol skulle erbjuda, i fall förseelsen i fråga anses icke böra lämnas
alldeles obeivrad, lärer någon anordning lämpligare än den nu föreslagna icke
för närvarande stå till buds.
De förseelser, mot vilka tillrättavisning skulle få ifrågakomma, angivas
med orden »vårdslöshet eller försummelse i tjänsten i annat fall än som i
5 § avses», d. v. s. annan vårdslöshet eller försummelse än den, som kan betecknas
som grov, varjämte tillagts »brott mot ordning och skick». Förslaget
är således byggt på en bestämd åtskillnad mellan de områden, där straff,
ådömt av domstol, och tillrättavisning, meddelad av vederbörande arbets
-
26
Kungl. Mai:ts proposition nr 217.
befäl, skulle utgöra rättelsemedlet. Förslaget i denna del synes föga ändamålsenligt
och det står icke heller i överensstämmelse med motsvarande föreskrift
i strafflagen för krigsmakten. Då i 210 § nämnda lag talas om, att
för mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning tillrättavisning
må användas, innebär detta icke, att dessa smärre förseelser och fel ej skulle
kunna bestraffas i den för disciplinmål stadgade ordning; det är åt vederbörande
befälhavare förbehållet att efter sitt beprövande meddela tillrättavisning
eller hänskjuta frågan till regementschefens disciplinära bestraffningsrätt.
I överensstämmelse härmed synes icke heller här någon begränsning
i fråga om möjligheten att använda tillrättavisning böra göras i vidare
mån än som följer därav, att endast mindre förseelser i tjänsten böra få
sonas på detta sätt. Härav skulle följa, att förseelser mot vilken som helst
föregående paragraf skulle kunna få umgällas med tillrättavisning, för så
vitt förseelsen i det särskilda fallet är att anse som ringa. Detta erbjuder
ju den fördelen, att man ej i bagatellmål behöver göra anmälan till åklagaren,
medan å andra sidan även en ringa förseelse under alla förhållanden
skulle drabbas av vederbörlig näpst. Vad särskilt angår orden »ordning och
skick», synas de knappast här innebära något nytt, då fullgörande av ordningsföreskrifter,
på sätt ovan angivits, utgör en tjänsteplikt, vars vårdslösande
eller försummande kan medföra ansvar enligt 5 §. Lagrådet hemställer
därför, att sistnämnda ord uteslutas, att orden »vårdslöshet eller försummelse»
utbytas mot »mindre förseelser» samt att i sammanhang därmed,
på sätt redan ovan angivits, den genom inskjutandet av ordet »grov» i 5 §
vidtagna begränsningen måtte bortfalla.
Ur protokollet:
A. V. Stenkula.
Kungl. Maj:ts proposition nr £17.
27
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärendcn, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 mars 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Ohlsson, Nothin, Svensson, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för försvarsdepartementet, lagrådets den 19 i denna
månad avgivna utlåtande över det den (i i samma månad till lagrådet remitterade
förslaget till lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anför föredraganden:
»Enligt 4 § i förslaget bestraffas vägran av civilarbetare att åtlyda vad
arbetsbefälet under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom
befallt. Den sakkunnige hade föreslagit straff därjämte för underlåtenhet
att rätt fullgöra av arbetsbefälet meddelad befallning, därvid, i analogi med
motsvarande stadgande i strafflagen för krigsmakten, dylik underlåtenhet,
därest avsikten var att hindra verkställigheten av befallningen, i straffhänseende
likställts med vägran. I det remitterade förslaget har icke upptagits
någon särskild straffbestämmelse i sistberörda avseeende, utan har dylik försummelse
ansetts böra falla under det allmänna stadgandet i 5 §. Lagrådet
anför nu, att genom denna begränsning räckvidden av det föreslagna
stadgandet väsentligen minskats. Yäl vore det sant, att de fall, då olydnad
toge formen av en direkt och uttrycklig vägran, ådagalade ett större mått
av trots och motsträvighet än de fall, då olydnaden yttrade sig i enbär underlåtenhet
att fullgöra befallningen, men varken ur saklig eller lagteknisk synpunkt
syntes det lämpligt att särskilja dessa former av olydnad såsom skilda
brottstyper. Lagrådet har förty hemställt, att all olydnad mot sådan av
arbetsbefälet för visst fall given befallning, som meddelades under tjänstens
utövning och i vad som anginge tjänsten, måtte hänföras under denna paragraf,
och lagrådet ansåge, att härvid någon åtskillnad icke heller behövde
göras mellan olika slag av underlåtenhet. I de fall av underlåtenhet,
där någon tydlig avsikt att hindra verkställigheten icke förefunnits, skulle
säkerligen högre straff än böter aldrig komma att ådömas. Den av lagrådet
28 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 217.
föreslagna utvidgningen skedde enklast genom utbyte av ordet »vägrar» mot
»underlåter».
I anledning av vad lagrådet sålunda anfört vill jag framhålla, att enligt
strafflagen för krigsmakten skillnad göres mellan vägran att fullgöra förmans
befallning och underlåtenhet att fullgöra sådan befallning, låt vara
att underlåtenheten för visst fall straffas lika med vägran. Såsom lagrådet
självt anför, måste ja även vägran att åtlyda en befallning anses ådagalägga
ett större mått av trots och motsträvighet än en blott underlåtenhet
härutinnan. I sjömanslagen göres även en väsentlig skillnad mellan ifrågavarande
lydnadsbrott. Sålunda stadgas i 77 § av nämnda lag, att om någon
å fartyget anställd sätter sig upp mot befälhavaren och vägrar honom lydnad,
straffet skall vara böter eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, fängelse i högst ett år. Underlåtenhet att hörsamma förmans
befallningar angående tjänsten kan enligt 62 § bliva föremål för bestraffning
av befälhavaren men synes eljest allenast falla under det allmänna
stadgandet i 82 §, att om någon å fartyg anställd på annat sätt än förut i
lagen är sagt gjort sig skyldig till förseelse i tjänsten, straffet skall vara
böter.
Mot lagrådets förslag att särskilt straffbelägga underlåtenheten att fullgöra
arbetsbefälets befallningar talar även den omständigh eten att det, åtminstone
då underlåtenheten icke sker i avsikt att hindra verkställigheten
av befallningen, ofta lärer vara svårt att draga någon gräns mellan dylikt
lydnadsbrott och försummelse i tjänsten, och då det merendels torde vara
förenat med svårigheter att styrka sådan avsikt, som nyss är sagd, lärer
dylika gränsfall kunna bliva tämligen talrika. Lagrådets förslag synes
även i realiteten innebära en straffskärpning för de fall, då vägran att åtlyda
arbetsbefälets befallning föreligger. Om nämligen straffet för underlåtenhet att
fullgöra sådan befallning bestämmes till böter eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, till fängelse i högst sex månader, ligger det nära
till hands att anse, att vägran att lyda utgör en synnerligen försvårande
omständighet, och att sålunda i många av de fall, då sådan vägran föreligger,
fängelse bör ådömas. På grund av vad jag sålunda anfört finner jag
icke skäl att i anledning av lagrådets anmärkning vidtaga ändring i förlaget
i denna del.
Vid 6 § har lagrådet i anledning av hemställan av vattenfallsstyrelsen
förordat, att ifrågavarande mål skola tillhöra rådstuvurätts upptagande.
Såsom framgår av vad jag anfört vid remissen till lagrådet, har jag i princip
intet haft att invända häremot, men har jag ansett att tillräcklig anledning
icke förelåge att för närvarande föreslå någon avvikelse från gällande
allmänna bestämmelser rörande forum, utan borde frågan upptagas i samband
med behandlingen av föreliggande kommittéförslag rörande handläggning av
militära brottmål och undersökningsärenden i fredstid. Då emellertid lagrådet
ansett hinder icke föreligga att redan nu meddela särskilda bestäm -melser i förevarande hänseende, har jag ansett mina betänkligheter härutinnan
böra vika.
Kungl. Maj:ts proposition nr 817.
29
Lagrådet har vid 8 § på anförda skäl hemställt, att ur paragrafens ingress
orden »ordning och skick» måtte uteslutas, att orden »vårdslöshet eller försummelse»
utbyttes mot »mindre förseelse» samt att i sammanhang därmed
den genom inskjutandet av ordet »grov» i 5 § vidtagna begränsningen måtte
bortfalla.
I anledning av vad lagrådet sålunda anmärkt vill jag framhålla, att då
jag i 5 § föreslagit, att allenast grov vårdslöshet eller försummelse i tjänsten
skulle straffbeläggas, jag härmed velat förekomma, att bagatellsaker droges
inför domstol. Samma resultat synes kunna vinnas enligt lagrådets förslag
under förutsä ttning att arbetsbeiälet i tillräcklig utsträckning begagnar sig
av möjligheten att å förseelser, som ej äro av svårare art, använda tillrättavisning.
Skulle någon tendens framträda att i oträngt mål anlita domstol,
lärer sådant missbruk kunna förekommas genom instruktioner, som i administrativ
väg för arbetsbeiälet meddelas. Och då med lagrådets förslag den
fördel vinnes, att tillrättavisning kan användas jämväl å mindre förseelser
mot övriga föreskrifter i denna lag, anser jag mig böra biträda lagrådets
hemställan.
De erinringar, som av lagrådet i övrigt framställts, äro av redaktionell
art och hava iakttagits»
Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts
omarbetat förslag till lag om straff för förtrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga
(civilarbetare) och hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Arvid Torold.