Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.
1
Nr 215.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av § 11 i förordningen den 9 juni 1911
(nr 80) med tulltaxa för inkommande varor; given Stockholms
slott den 20 mars 1925.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 11 i
förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor.
GUSTAF.
Ernst W ig forss.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 175 höft. (Nr 215.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av § 11 i förordningen den 9 juni 1911
(nr 80) med tulltaxa för inkommande varor.
Härigenom förordnas, att § 11 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa
för inkommande varor skall erhålla följande ändrade lydelse:
§ 11.
1. Rätteligen debiterad och erlagd tullavgift må, även om varan återutföres,
icke restitueras.
2. Vad i mom. 1 stadgats äger icke tillämpning,
a) i fråga om vara, som ännu icke från tullverket utlämnats:
då tullavgiften uppenbarligen blivit av förbiseende erlagd eller då eljest
synnerliga skäl föreligga;
b) vid återutförsel av från tullverket utlämnad vara:
då beträffande varan förutsättningarna för tullfrihet enligt § 8 uppenbarligen
varit för handen;
då varan vid vederbörlig undersökning befunnits innehålla arsenik eller
annat giftigt ämne i sådan myckenhet, att varan enligt gällande giftstadga
icke må hållas till salu;
då varan befunnits icke överensstämma med gällande leveransavtal och
det tillika visas, att varan ej blivit här i riket nyttjad, till annan överlåten
eller till försäljning utbjuden; eller
då tullavgiften för varan uppenbarligen blivit av förbiseende erlagd och
varan icke nyttjats, överlåtits eller utbjudits på sätt nyss nämnts.
Restitution enligt punkten b) av detta moment må tillgodonjutas, allenast
för så vitt varan inom tre månader efter införseln återutförts av den, som
infört varan, och något tvivel om identiteten mellan den införda och den
återutförda varan icke skäligen kan förefinnas.
De särskilda kontrollföreskrifter och bestämmelser i övrigt, vilka må erfordras
till förekommande av missbruk av den enligt detta moment medgivna
restitutionsrätt, utfärdas av Konungen.
Prövning av fråga om restitution enligt detta moment ankommer på
generaltullstyrelsen, i den mån styrelsen icke finner sådan prövning lämpligen
kunna överlåtas på lokal tullmyndighet.
3. Om rätt för handelsidkare att i vissa fall vid återutförsel av utländsk
vara åtnjuta restitution av den tullavgift, som av honom erlagts för en
Kungl. Maj:ts proposition Nr 215. 3
motsvarande kvantitet från utlandet införd vara av samma slag, är särskilt
stadgat.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juni 1925.
Kungörelsen skall dock icke äga tillämpning å vara, som till riket införts
före nämnda dag; skolande beträffande sådan vara de före kungörelsens
ikraftträdande gällande stadganden i ämnet fortfarande tillämpas.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson
T.
f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:
VUudgTnden >>Enligt § 11 ’ första stycket, i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med
om tull- tulltaxa för inkommande varor må för vara rätteligen debiterad och erlagd
restitution, tullavgift icke restitueras, även om varan återutföres.
Detta förbud äger dock enligt samma paragraf, andra stycket, icke tilllämpning,
där vara, som vid vederbörlig undersökning befunnits innehålla
arsenik eller annat giftigt ämne i sådan myckenhet, att varan enligt gällande
giftstadga icke må hållas till salu, återutföres av den, som infört varan,
eller i fall, då uppenbarligen förutsättningarna för tullfrihet enligt § 8 i''
tulltaxeförordningen varit för handen samt varan återutförts inom tre månader
efter införseln och något tvivel om identiteten mellan den införda och
den återutförda varan icke skäligen kan förefinnas.
_ Åberopade § 8 innehåller stadganden om rätt att medgiva tullfrihet under
viss kortare tid för tullpliktiga varor, som i en del närmare angivna syften
införts till riket. Tullfrihet må sålunda medgivas för tullpliktiga varor, som
införas i ändamål av reparation eller komplettering inom landet och som
äro avgedda att därefter återutföras. Vidare kan temporär tullfrihet beviljas
för tullpliktiga föremal, vilka inkomma: för att förevisas såsom prov eller
utställningsföremål och vilka sålunda icke äro i och för sig att anse såsom
i försäljningsändamål införda; för att användas såsom modeller vid tillverkning
av gjutgods för export samt återutföras tillsammans med detta gods;
för att användas vid anordnad tävling eller vid tillfälliga teater- eller cirkusföreställningar;
eller för att avprovas och eventuellt återutföras, i sistnämnda
fall dock endast om tullfriheten avser antingen blott enstaka föremål eller
ock varor, som icke skäligen kunna antagas vara införda i försäljningsändamål.
Än vidare må enligt nämnda § 8 dylik tullfrihet medgivas för inkommande
tullpliktigt emballage av spånadsvara eller halm, avsett att med
exportgods återutföras, ävensom för enahanda ändamål inkommande tullpliktigt
emballage av sådant slag, som icke tillverkas inom landet. Slutligen
kan under vissa förutsättningar temporär tullfrihet enligt samma paragraf
beviljas för föremål, som införas för användning vid allmännyttigt företag,
ävensom i några ytterligare fall av mindre betydenhet.
Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 215.
5
Ännu en avvikelse från det i förberörda § 11 intagna förbud mot restitution
av rätteligen debiterad och erlagd tullavgift utgör den återbetalning,
som avses i förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution
i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara. Nämnda förordning innehåller
stadganden om rätt för handelsidkare att under närmare angivna
villkor vid återutförsel av sådan vara, åtnjuta restitution av den tullavgift,
som av honom erlagts för en motsvarande kvantitet från utlandet införd
vara av samma slag (s. k. handelsrestitution).
I en till chefen för finansdepartementet ställd skrift, som till departementet
ingivits den 14 december 1922, hava nu Stockholms handelskammare och
Skånes handelskammare gemensamt gjort framställning om ytterligare lättnader
i förberörda restitutionsförbud. Handelskamrarna synas hava föranletts
därtill av mottagna klagomål däröver, att rätteligen debiterad och
erlagd tullavgift på grund av bestämmelserna i omhandlade § 11 tulltaxeförordningen
icke kunnat återfås i sådana fall, då varan, efter det densamma
av varuägaren fått disponeras, befunnits behäftad med fel och vara för avsett
ändamål oduglig samt i följd därav måst reexporteras.
Vid framförandet av önskemålen i detta ämne hava handelskamrarna till
en början hänvisat till 1906 års tulltaxekommittés motivering till den i § 11
nu förefintliga bestämmelsen om undantag från restitutionsförbudet i de fall,
då förutsättningarna för temporär tullfrihet varit för handen. Därvid hava
handelskamrarna bland annat erinrat därom, att kommittén betonat billigheten
av att undantag från förbudet finge förekomma, där brister i en inkommen
vara kunnat upptäckas först sedan förtullningen skett och ägaren fått
fritt förfoga över varan. Emellertid hava handelskamrarna jämväl berört
ett av kommittén samtidigt gjort uttalande, att vid utformningen av det av
kommittén ifrågasatta undantaget importörs intresse visserligen icke beaktats
i sådana fall, där förskämning underkastade varor vid mottagandet befunnes
skadade, men att särskilda undantagsbestämmelser härvidlag synts kommittén
icke vara av verkligt behov påkallade, enär importören i dessa fall borde
genom iakttagande av skälig uppmärksamhet vid förtullningen kunna upptäcka
felet hos varan och med begagnande av de utvägar, som tullförfattningarna
i olika avseenden eljest erbjöde, skydda sina intressen. Med utgångspunkt
härifrån hava handelskamrarna utvecklat sina egna synpunkter i
ämnet sålunda:
»Av numera framförda klagomål ävensom av den utredning, Skånes
Handelskammare i anledning därav verkställt, synes---framgå, att
sådana fall tid efter annan inträffa, då importören även med iakttagande
av en så noggrann granskning av varan vid tullbehandlingen, som omständigheterna
skäligen påkallat, likväl icke varit i stånd att upptäcka i vara
förekommande fel. Dessutom har en utvidgning av rätten till tullrestitution
ansetts vara särskilt erforderlig i de fall, då varor, som varit försålda
till utlandet eller som äro avsedda att dit försäljas, blivit förtullade i Sverige
i följd av misstag, t. ex. på grund därav, att varorna varit bilagda till
Stockholms
och Skånes
handelskamrar.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.
Sverige destinerade varor eller därför att förväxling uppstått mellan
svenskt och utländskt ortsnamn. Handelskainrarna äro jämväl övertygade
därom, att en närmare granskning av de besvärsmål av hithörande slag,
som dragits under tullmyndigheternas prövning, skall giva vid handen, att
restitution av erlagd tull av uppenbara billighetsskäl i många fall bort ifrågakomma
men att möjlighet härtill icke förefunnits på grund av den alltför
snäva avfattning av de undantag, som medgivits från den i § 11 tulltaxeförordningen
fastställda huvudregeln.
Ett stöd för denna uppfattning anse sig handelskamrarna jämväl hava
funnit däri, att den utländska tullagstiftningen i förevarande hänseende
mångenstädes erhållit avsevärt mildare utformning än den i vårt land gällande.
Enligt § 12 i den norska kungörelsen om tullavgifter äger det norska
Tolldepartementet generell befogenhet alt efter omständigheterna bevilja
tullrestitution å förtullade varor, när dessa i oförändrat skick återutföras.
Liknande bestämmelser gälla jämväl i Danmark, varvid särskilt
förtjänar anmärkas, att tullagstiftning i denna del på administrativ väg
fullständigats genom den förklaringen, att erlagd tull i allmänhet kan väntas
bliva återbetald i sådana fall, då varorna icke motsvara leveransbestämmelserna
och utförseln skor 3 månader efter införseln samt då det behörigen
styrkts, att den utländska säljaren har återtagit varan. Såsom
inhämtat yttrande från Overtoldinspektoratet i Köpenhamn ger vid
handen, medgives tullrestitution i Danmark även för varor, som förtullats
av misstag. Enligt samma yttrande har tillämpandet av dessa restitutionsbestämmelser
i Danmark icke lett till skada för statens finansiella
intressen.
Av förestående framställning torde framgå, att den svenska tullagstiftningen
i berörda hänseende är synnerligen restriktiv ävensom att de olägenheter,
som härav förorsakats, framkallat behov av nya undantagsbestämmelser.
På grund av de olika hänsyn, som torde böra beaktas vid bedömande
av denna fråga, synes det emellertid, på sätt 1906 års tulltaxekommitté
framhållit, vara ofrånkomligt, att dylika undantag från den allmänna
regeln hållas inom jämförelsevis snäva gränser, ävensom att närmare
föreskrifter angående grunden för sådana undantag i tulltaxan böra
angivas. Vid sådant förhållande ha handelskamrarna för närvarande ansett
sig endast böra ifrågasätta nya undantagsbestämmelser i de fall, där
erfarenheten visat sådana särskilt påkallade. På grund härav synes en
ytterligare inskränkning av den allmänna huvudregeln i § 11 tulltaxeförordningen
i första hand böra avse att gälla sådana fall, då vara, varför
tull blivit erlagd, inom exempelvis 3 månader från införseln angives till
export och köparen på betryggande sätt behörigen styrkt, alt varan i följd
av fel vid införseln ej varit leveransgill. Dessutom torde det böra tagas
i övervägande att bereda möjlighet för beviljande av tullrestitution även
för det fall, då vara, som bevisligen vid införseln varit försåld till utlandet
eller därefter dit försålts, av misstag här i landet blivit förtullad, dock
under villkor att utförsel av varan sker senast exempelvis 3 månader efter
införseln. Med denna begränsning av grunderna för nya undantagsbestämmelser
synes med hänsyn till den konstitutionella maktfördelningen i vårt
land betänkligheter ej böra möta att överlämna åt central administrativ
myndighet att ensam pröva och avgöra ärenden av denna art.»
Handelskamrarnas sålunda gjorda uttalande utmynnar i hemställan om
vidtagande av sådan ändring i tulltaxeförordningen, att tullrestitution
Kungl. Maj:ts proposition Nr 215. 7
måtte kunna i av handelskamrarna berörda fall författningsenligt medgivas.
Genom remiss hava kommerskollegium oeli generaltullstyrelsen anmodats
att gemensamt avgiva yttrande över Stockholms handelskammares
och Skånes handelskammares ifrågavarande framställning. Med anledning
härav hava ämbetsverken med skrivelse av den 10 mars 1925 inkommit
med av kommerskollegium införskaffade uttalanden i ärendet från
rikets övriga handelskamrar ävensom från Sveriges industriförbund och
Sveriges köpmannaförbund. Dessa uttalanden innefatta väsentligen följande.
Övriga
hartdelskaturar
m. fl.
Samtliga ifrågavarande korporationer tillstyrka genomförandet av lättnader
i de nuvarande stadgandena i § 11 tulltaxeförordningen av den innebörd,
som angives i den föreliggande framställningen.
Handelskammaren i Gävle ansluter dock till sitt tillstyrkande den förutsättningen,
att den ifrågasatta tullrestitutionsrätten skulle vid företagen
utredning visa sig kunna medgivas under för tullverket betryggande
former.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare säger sig ock känna
en viss tveksamhet i frågan, särskilt angående möjligheten att för olika
fall skapa den effektiva kontroll och de garantier mot missbruk, som vore
oeftergivliga. Handelskammaren ville likväl, därest sådan kontroll och
sådana garantier kunde skapas, tillstyrka bifall till framställningen. Den
i framställningen föreslagna tiden av tre månader, inom vilken återutförsel
av vara skulle äga rum, ansåge handelskammaren vara maximum och
helst böra förkortas.
Smålands och Blekinge handelskammare anför däremot, att det icke
borde möta någon svårighet att bestämma sådana villkor för erhållande
av den föreslagna tullrestitutionsrätten, att missbruk förekommes. Erforderlig
trygghet i tillämpningen av bestämmelserna syntes kunna uppnås,
om ärenden av detta slag överlämnades till generaltullstyrelsens prövning.
Den i § 11 tulltaxeförordningen uttalade grundsatsen, att rätteligen debiterad
och erlagd tullavgift icke finge restitueras, även om varan återutfördes,
vore vidare, enligt handelskammarens förmenande, givetvis i regel
förenlig med statens intresse. Det vore emellertid uppenbart, att statens
intresse också befordrades därigenom, att icke en alltför sträng tullagstiftning
åsidosatte importörens intresse att kunna, utan förlust av erlagd tullavgift,
genom retursändning göra sin rätt gällande mot utländsk säljare,
som lämnat icke leveransgill vara, eller återutföra av misstag förtullad
vara, som rätteligen varit destinerad till utländsk ort. För näringslivet
skulle genom bifall till förslaget ett länge känt behov bliva tillgodosett.
Sveriges industriförbund finner det av skäl, som anförts av 1906 års tulltaxekommitté,
principiellt nödvändigt att jämförelsevis strängt fasthålla
vid den i § 11 tulltaxeförordningen förekommande huvudbestämmelsen, att
rätteligen debiterad och erlagd tull ej finge restitueras, även om varan
återutfördes. Ett frångående av själva principen skulle, enligt förbundets
mening, lätt kunna utnyttjas såsom en utbyggnad på handelsrestitutionsförordningen,
något som ej kunde vara önskvärt. De nu gällande bestämmelserna
medförde emellertid otvivelaktigt vissa olägenheter och orättvisor.
Vid sådant förhållande och då handelskamrarnas förslag syntes inne
-
Utländsk
lagstiftning.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.
fatta tillfyllestgörande garantier för att bestämmelserna icke komme att
utnyttjas i illojalt syfte, hade förbundet för sin del ej något att invända
mot ändringsförslaget, särskilt som de ifrågasatta jämkningarna i förevarande
författningsrums nuvarande lydelse syntes väl överensstämma med
de lättnader, vilka sedan tiden för stadgandets antagande införts i fråga
om bestämmelserna rörande handels- och industrirestitution i avsikt att
göra tillämpningen av dessa bestämmelser smidigare och mera i överensstämmelse
med tidens krav.
Sveriges köpmannaförbund framhåller, att den föreslagna ändringen i
tulltaxeförordningen otvivelaktigt''skulle innebära en välbehövlig lättnad
för handelsyrket. Förbundet kände nämligen åtskilliga fall, då köpmän
på grund av nuvarande restriktiva bestämmelser angående tullrestitution
blivit tvungna att till skada för sig själva och sin kundkrets behålla importerade
varor, trots att dessa varit felaktigt expedierade eller för svenska
förhållanden olämpliga eller i annat avseende undermåliga. Det vore för
köpmännen och allmänheten ett gemensamt intresse av allra största vikt,
att den svenska marknaden tillfördes endast de yppersta och för svenska
förhållanden fullt lämpliga varor, ett intresse, som kraftigt skulle befordras,
om köpmännen bereddes möjlighet att utan onödiga förluster reexportera
ej leveransgilla varor. Med nu gällande bestämmelser för tullrestitution
omöjliggjordes oftast antydda förfarande, och varupartier av
ovan anförd beskaffenhet måste således pressas ut i marknaden. Ur nationalekonomisk
synpunkt syntes det även vara av vikt, att dessa missförhållanden
rättades. Något bärande skäl kunde ur statsfinansiell synpunkt
icke andragas mot förslaget. Det vore nämligen enligt förbundets åsikt
uppenbart, att åtminstone större delen av de medel, som komme att frånhändas
statskassan genom tullrestitutioner, återkomme dit i form av nya
tullavgifter för varor, som infördes såsom ersättning för de reexportera
de.
Innan jag lämnar en redogörelse för den ståndpunkt, kommerskollegium
och generaltullstyrelsen intagit till förevarande spörsmål, torde jag härefter
få meddela en översikt av vad lagstiftningen i vissa av våra grannländer
innehåller i fråga om rätt till tullrestitution under förhållanden,
likartade med dem, som i föreliggande framställning omförmälas.
Vad angår Danmark är i § 29 av lagen den 5 maj 1908 om tullavgifterna
m. m. förklarat, att rätteligen erlagd införseltull i regel icke återbetalas,
även om varorna senare utföras. Enligt samma lag äger dock Toldbestyrelsen
medgiva återbetalning av införseltullen för föremål, som utföras,
därest omständigheterna vid företagen undersökning i varje särskilt fall
finnas tala därför. Likaledes är Toldbestyrelsen bemyndigad att besluta
om återbetalning av införseltull, som i närmare angivna fall, där förutsättningarna
för speciell tullfrihet varit för handen, blivit av någon anledning
inbetald.
Beträffande den tullrestitution, som medgives i fall, då omständigheterna
tala därför, är i särskilda till åberopade lag hörande anvisningar
(Cirkuher-Samling nr 10 år 1908) anmärkt, att ansökningar om dylik tullrestitution
i allmänhet kunna förväntas bliva beviljade allenast i fall, där
varorna icke svarat mot gjord beställning och utförseln sker inom tre
månader efter införseln samt det behörigen visas, att den utländske säljaren
återtagit varorna; ansökningar om återbekommande av tullavgif
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.
ten för varor, som utföras på den grund, alt varorna visat sig osäljbara,
kunna däremot icke förutsättas bliva bilalina.
I Finland är i 22 § av lagen den 29 november 1924 om tillämpning av
tulltariffen stadgat, att, när utländsk vara, för vilken tull erlagts, återutföres
och varan ända tills den utiöres varit under tullkontroll, den, som
erlagt tullen, är berättigad att återfå denna. Vidare är i samma författningsrum
föreskrivet, att, då förtullad och i den fria rörelsen utgiven
vara åtcrutförts till utlandet, för sådan vara erlagd tull ma aterbäras
efter tullstyrelsens prövning i det fall, att återutförseln skett sex månader
efter det varan i fria rörelsen utgivits och tillförlitlig utredning företes
därom, att varan icke motsvarat sitt ändamål eller icke fyllt kontraherade
bestämmelser och att samma vara införtullats samt att den icke blivit i
landet brukad; dock äger finansministeriet rätt att efter ansökan medgiva
undantag beträffande förenämnda villkor.
Till nu återgivna lagstadganden hava av finansministeriet genom beslut
den 8 januari 1925 angående verkställighet av nvssnämnda lag utfärdats
vissa i 33 § av beslutet intagna tilläggsbestämmelser av följande lydelse:
»önskar varuimportör begagna sig av den i 22 § av lagen om tulltariffens
tillämpning förutsätta möjlighet att återfå tullen för införd och i den
fria rörelsen utgiven vara, anmäle hos vederbörande tullanstalt om denna
sin önskan i god tid före varans inlastning och inlämne till tullanstalten
ej mindre den vid varans förtullning utfärdade tullräkning och över varan
erhållen faktura än ock stadgad angivningsinlaga för utförseln jämte en
på tro och heder avgiven försäkran, att den till utförsel anmälda varan är
identisk med den i tullräkningen omlörmälda, ävensom tillförlitlig utredning
därom, att varan icke motsvarat sitt ändamål eller icke uppfyllt kontraherade
bestämmelser.
Sedan tullanstalt fått mottaga sådan anmälan, som i föregående moment
säges, äge tullanstalt låta vederbörande tjänsteman undersöka varan och
verkställa kontrollvägning av densamma. Belinnes därvid nödig överensstämmelse
mellan varuägarens uppgifter och resultatet av undersökningen,
skall tullanstalt hålla varan under tullkontroll och för övrigt förfara
såsom om utförsel av nederlagsgods i 31 § av tullstadgan föreskrives, samt,
om återutförseln ägt rum inom sex månader efter det varan utlämnats^ i
fria rörelsen, underställa tullstyrelsens prövning, om tullen för varan, får
restitueras. Har utförseln ägt rum efter längre tid eller föreligger icke
utredning om att varan ej motsvarat sitt ändamål eller icke uppfyllt kontraherade
bestämmelser, må tullanstalt, om varuägaren sådant äskar, till
honom utgiva intyg över vad vid återutförseln iakttagits samt ateilämne
jämväl tullräkningen, därå det ankommer å varuägaren, att, om lian sådant
önskar, hos finansministeriet göra anhållan om restitution av tullen
för den återutförda varan.»
Beträffande Norge är i § 12 av gällande kungl. kungörelse om tullavgifter
bestämt, att Tolldepartementet kan efter omständigheterna medgiva
återbetalning av införseltull för förtullade varor i allmänhet, när dessa
återutföras ur riket i oförändrat skick.
Enligt av bemälda departement lämnade upplysningar tillämpas denna
bestämmelse sålunda, att departementet på ansökning i varje särskilt fall
beviljar tullrestitution för varor, som av en eller annan giltig anledning
returneras till avsändaren — och detta även om brister i eller fel å vala
icke blivit påvisade vid varans förtullning — för så vitt det på ett efter
omständigheterna tillfredsställande sätt styrkes, att varornas återsän
-
Historik.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.
dande sker för att undgå förlust; dock plägar departementet påfordra, att
varorna returneras inom en kortare tidsfrist och att utförseln försiggår
genom tullverket, som har att avgiva förklaring om varans identitet.
Jag torde vidare få erinra om vissa uttalanden under förarbetena till
§ 11 i tulltaxeförordningen, genom vilket författningsrum (ursprungligen
betecknat § 12) ett uttryckligt stadgande i fråga om möjligheterna
till restitution av rätteligen debiterad och erlagd tull infördes
i vår lagstiftning, sedan den i författningsrummet uttalade allmänna
grundsats, att sådan restitution icke kunde tillåtas, dock därförut städse
i tillämpningen hävdats.
Enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 16 oktober 1908 anförde
dåvarande chefen för finansdepartementet bland annat följande.
I åtskilliga under Kungl. Maj:ts prövning dragna besvärsmål hade förekommit,
att varuägare — efter det tull för tull pliktig vara erlagts och varan
fått av ägaren disponeras — under åberopande, att varan omedelbart
därefter befunnits för avsett ändamål oduglig, gjort framställning att, i
sammanhang med reexport av varan, återfå den för densamma erlagda
tullen. Sådana framställningar hade dock städse ansetts icke kunna med
då gällande bestämmelser i ämnet bifallas. Det syntes dock kunna ifrågasätlas,
huruvida icke utan åsidosättande av statens intresse ändring i dithörande
bestämmelser kunde vidtagas, i syfte att under vissa villkor restitution
i dylika fall finge medgivas. På grund därav gjorde departementschefen
av statsrådets övriga ledamöter biträdd underdånig hemställan, att
1906 års tulltaxekommitté måtte anbefallas att vid fullgörande av sitt uppdrag
taga jämväl den berörda frågan under övervägande och avgiva förslag
till de bestämmelser, vartill utredningen kunde föranleda.
Denna hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.
I anledning därav angav kommittén i sitt den 3 maj 1909 avgivna betänkande
sin ställning till förevarande spörsmål sålunda:
»Nödvändigheten av ett jämförelsevis strängt fasthållande vid den nyss
angivna regeln torde ligga i öppen dag. Såväl fiskaliska som skyddsintresscn
betinga, att undantagen från regeln icke bliva talrika och icke
medgivas utan synnerligen goda skäl. I den utländska lagstiftningen saknas
visserligen icke exempel på, att dylika undantag medgivas i administrativ
väg, efter vad omständigheterna i förekommande fall kräva. Bäst överensstämmande
med den konstitutionella maktfördelningen i vårt land
torde väl dock vara, att i sammanhang med tulltaxan även närmare bestämmelser
träffas angående grunden för de undantag, som må äga rum
från den allmänna regeln, att, sedan importören med tullverket uppgjort
sitt mellanhavande angående en inkommen tullpliktig vara, denna uppgörelse
är dennitiv. De fall, då billighetsskäl kunna ifrågasättas motivera
sådana undantag, torde, i stort sett, hänföra sig därtill, att varan icke äger
de egenskaper, importören vid förtullningen antog. Bristerna i detta avseende
kunna vara av sådan art, att de icke kunna upptäckas förr, än ägaren
får fritt förfoga över varan. Detta är ganska ofta förhållandet med
maskiner och dylika artiklar. Även andra föremål av olika slag kunna
behöva avprovas, innan man kan förvissa sig om deras lämplighet för avsett
ändamål. För sådana fall kan importören visserligen redan nu skydda
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.
sig genom att hos tullverket utverka rutt att under någon tid förfoga över
varan efter deposition av belöpande tull. En sådan möjlighet torde dock
ofta förbises, iiven om---uttryckligt stadgande om sådan rättighet
meddelas; och i varje fall synes det kommittén, att inga avsevärda betänkligheter
borde möta att med avseende å dylika fall till importens fromma
träffa eu anordning i den av departementschefen antydda riktning. i enlighet
härmed har ock, under iakttagande av erforderliga restriktioner,
ett nytt undantag från den ovannämnda allmänna regeln införts i slutet
av förevarande paragraf. — Anmärkas kan möjligen, att importörens intresse
härvid icke beaktats med avseende a sadana fall som t. ex. det, att
införda födoämnen och dylika, förskämning underkastade artiklar vid
mottagandet befinnas skadade. Att utsträcka undantaget även till sådana
fall synes dock icke av verkligt behov påkallat. Här bör felet hos varan
kunna upptäckas vid tullbebandlingen, så vitt importören ägnar saken den
uppmärksamhet, som skäligen kan förutsättas, och han har då möjlighet
att skydda sina intressen på olika sätt efter omständigheterna, såsom genom
att vägra mottaga varan eller låta densamma återutföras oförtullad,
genom att begagna sig av den rätt till nedsättning i tullavgiften, sona enligt
nästföregående § 11 i förevarande förslag (nuvarande § 10) möjligen
kan erbjuda sig, eller genom att låta sortera varan och erlägga tull endast
för den del därav, som är felfri. För den händelse någon jämkning i de
bestämmelser, som nu gälla i detta ämne, är erforderlig, något, varom
kommittén saknar kännedom, bör, då de ifrågavarande bestämmelserna
äro inrymda i tullstadgan, prövning därav icke erfordras i detta sammanhang.
I alla händelser lärer det knappast vara tillrådligt att med avseende
å sådana fall, då en importör icke vid tullbehandlingen ägnat den
till honom inkomna varan så pass noggrann granskning, att han upptäckt
fel, som därvid skäligen bort upptäckas, meddela något allmänt stadgande
om rätt att i sammanhang med reexport av varan återbekomma tullavgiften.
Skulle i något undantagsfall alldeles särskilda skäl tala för billigheten
av tullrestitution för en vara, som under nyssberörda omständigheter
återutförts, lärer intet hinder möta för att frågan, i händelse den för
övrigt är av därför tillräcklig betydelse, underställes riksdagens prövning.
»
Det förslag till stadgande, som kommittén efter denna motivering framlade,
överensstämde till alla delar med innehållet i nuvarande § 11 tulltaxeförordningen.
Förslaget föranledde icke något särskilt uttalande vare sig av Kungl.
Maj:t (proposition nr 69 år 1910, sid. 201) eller av riksdagen (skrivelse nr
191 år 1910, sid. 75).
Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hade emellertid i den 8 december
1909 avgivet utlåtande över kommitténs förslag på följande sätt
yttrat sig beträffande en från grundsatsen om förvägrande av tullrestitution
i förslaget gjord avvikelse, innebärande möjlighet till restitution i
fall, där förutsättningarna för temporär tullfrihet varit för handen:
»Det undantag från den i första stycket (av nuvarande § 11) återgivna
allmänna grundsats, vilket föreslagits i senare delen av sista stycket, är
en rätt genomgripande nyhet, och tillämpningen av ett sådant undantagsstadgande
måste i många fall bliva synnerligen svår, men da å andra sidan
den ifrågasatta förändringen måste anses hava sitt berättigande och
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.
forvissö skulle komma att hälsas med synnerlig tillfredsställelse från de
trafikerandes sida, finna sig ämbetsverken icke böra frånråda ett stadgande
i överensstämmelse med förslaget.»
1“mnand<! »* dessa översikter av fragans lösning i vissa av värn
generaltull- glimtande! och av dess tidigare behandling i vårt land torde jag få över
,
tyrelsen• få tll] att härmare redogöra för det yttrande och förslag, som kommers
ei"“
“Ch geaejaItullstyrelsen framlagt i förutnämnda skrivelse den
10 mars 192o i anledning av den föreliggande framställningen i ämnet
De allmänna synpunkter, som ämbetsverken framfört, äro följande: ''
»Erfarenheten har givit vid handen, att det med mycket begränsade
eriagd SllavSf?1-"?t T'' r®?titution av rätteligen debiterad och
erla d tullavgift i åtskillig^ fall medfört påfallande obilliga verkningar
Det har exempelvis ofta inträffat, att tullavgifter, som varuägares Sm
nd kommit att erlägga till följd av missuppfattning av varuägarens orom
Ä förbiseende, icke kunnat återbetalas, änskönt anmälan
om misstaget Ofördröjligen gjorts och varan alltfort befunnit sig i tullverkets
förvar. Hinder för tullrestitution har också förelegat i ett flertal
efter ntv- varufSare,ret|irnerat mbekommen icke leveransgill vara, som
eln- rl i -HÖ61! fran fullverket funnits insmugen bland ett mottaget
i fiTT err1'' ,.Vid U?Prepade tillfäHen har det vidare före’
atJ tullrestitution för bevisligen återutförd vara måst förvägras
sändåndS^l1 Slg?e-ternf" "''''''V vid handen’ att varan blivit vid av
sandandet
till Sverige forvaxlad med annan vara och trots det att förväx
gf.
a knaPPast kunnat av varuemottagaren iakttagas utan noggranna
^•ff!re Ser n, traffat leveransavtal, företagna sedan varan efter tullgiftens
erläggande hemförts till varuemottagarens lokaler. Det har
ens d^bdl/l flind°m m/+räffat’ att tullrestitution icke kunnat bevil ias
™ nl ll f !r\aJ-e vara> som mast återutföras av det skäl, att
aran genom otydlighet i uppgift om adressatens namn eller förväxling av
ST3 a Ver+ !inf adressorten och annan ort med liknande namn
Kommit orätt person till hända.
Ett undanröjande av dessa och andra dylika olägenheter av den nuvarande
lagstiftningen i ämnet måste enligt ämbetsverkens förmenande vara
en angelägenhet av stor vikt. Härför fordras sådana ändringar i § 11
tulltaxeforordningen, att rätteligen debiterad och erlagd tullavgift må
unna ateibetalas, dels da tullavgiften uppenbarligen blivit av förbiseende
erlagd eller, om varan ännu icke utlämnats från tullverket, då eljest
utWs d" t 0fr?1SSa; dels °ck da frän fullverket utlämnad vara återuttoies,
dai for att den icke överensstämt med gällande leveransavtal. Under
förutsättning, att i förekommande fall en ingående prövning av rikkommer
tin76 upp«it''ter angående de föreliggande omständigheterna
för identilitP f i?amtia • tlllrf ckDu bevisning för varornas utförsel och
-m r mellan de in- och utförda varorna sättes såsom oeftergiv^kor
för restitutionens medgivande, lära icke ur statsverkets svnpunkt
betänkligheter oehoya anses möta för en ändring av lagstadgandena
lord auydd ri,ktmng; Da h;''ndli a van de t av prövningsrälten i dessa frågor
därtill HV‘f \u mr®des1|bliva av ganska fordrande natur och
därtill förutsätta fullt enhetlig tillämpning av de blivande stadgandena
lärer densamma i regel böra anförtros åt en central myndighet, närmast
da generaltullstyrelsen. I fall av tvekan, särskilt med avseende å riktig
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.
13
heten av uppgifter i ansökning eller i till stöd därför åberopade bevishandlingar,
kunde och borde lämpligen före ansökningens avgörande införskaffas
yttrande i frågan av auktoriserad handelskammare eller, efter
omständigheterna, annan sammanslutning av representanter för handel
eller industri eller vederbörande kommunala myndigheter.
Till ytterligare förebyggande av att ett medgivande om restitutionsrätt
i den omfattning, som nu ansetts tillrådlig, icke varder utnyttjat i illojalt
syfte, lärer det bliva nödigt att föreskriva vissa inskränkningar i den tillstyrkta
förmånen av möjlighet till tullrestitution beträffande i varuemottagarens
eget förvar befintlig vara, för vilken tullavgiften blivit erlagd
av förbiseende eller vilken visats icke hava överensstämt med gällande leveransavtal.
Dessa inskränkningar borde bestå däri, att restitution icke
finge ifrågakomma i fall, då varan blivit här i riket nyttjad, till annan
överlåten eller till försäljning utbjuden. Utan en sådan begränsning i restitutionsrätten
kunde restitutionsmedgivandet inbjuda till ett mer eller
mindre omfattande kringgående av åtskilliga, till gagn för skilda näringar
tillkomna avgränsningar i tullavgiftsförmåner. Ämbetsverken syfta
härvid närmast på bestämmelserna för brukande av de särskilda institutionerna
för tullkredit, d. v. s. tullagren och frihamnarna, ävensom på
stadgandena för tillgodonjutande av den speciella form av tullrestilution,
som benämnes handelsrestitution. Den ifrågasatta begränsningen har viss
motsvarighet bland annat i det i § 8 tulltaxeförordningen angivna villkor
för temporär tullfrihet för tullpliktig vara, vilken inkommer för att
förevisas såsom prov eller utställningsföremål eller för att avprovas, nämligen
att varan icke skall vara införd i försäljningsändamål. Den har
ock viss anslutning till de grundprinciper, som eljest följas vid beviljande
av dylik tullfrihet, nämligen att sådan förmån icke beviljas, där varan
uthyres eller då det med fog kan antagas, att avsikt föreligger att med
varan här i riket förrätta visst produktivt arbete eller att varan skall tillfälligt
ersätta annat liknande föremål.»
På grundvalen av dessa sina uttalanden hava ämbetsverken upprättat ett
förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 11 i tulltaxeförordningen.
Förslaget innebär enligt ämbetsverkens mening ett biträdande i väsentliga
delar av de önskemål, som i den förevarande framställningen av
Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare framförts. Däremot
åsyftar det, efter vad ämbetsverken uttryckligen framhålla, icke
jämväl beredande av rätt att mot tullrestitution återutföra vara, på grund
av att varan visat sig osäljbar här i riket, eller att med stöd av tullrestitutionsrätten
bedriva transithandel.
Det författningsförslag, jag i det följande kommer att framlägga, överensstämmer
i allt väsentligt med nu ifrågavarande förslag.
Med avseende å förslagets närmare utformning hava ämbetsverken anfört
följande:
»Till vinnande av överskådlighet och då den nuvarande uppställningen
av § 11 i tulltaxeförordningen visat sig vålla vissa praktiska olägenheter
vid hänvisningar till paragrafens särskilda stadganden har paragrafen
Författninga
förslag.
Special
motivering.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.
uppdelats i särskilda med nummer försedda moment efter mönster av
andra paragrafer i tulltaxeförordningen.
Det har förutsatts, att tillämpningen av det i mom. 2 punkten a) förekommande
medgivande att i fråga om vara, som ännu icke från tullverket
utlamnats, bevilja, tullrestitution, ’då eljest synnerliga skäl föreligga’,
skall ske med all återhållsamhet och huvudsakligen inskränkas till fall
dar ömmande skäl kunna anses tala för ett bifall till restitutionsyrkandet.’
bker ej en sådan restriktiv tillämpning, är ej uteslutet, att medgivandet
kan föranleda onödigt inkräktande på utrymmen i tullpackhus. En vidsträcktare
tillämpning lärer för övrigt icke kunna anses bliva av verkligt
behov pakallad, med hänsyn till den enligt § 27 mom. 2 i tullstadgan företintiiga
ratt for varje varuägare att, under iakttagande av vissa ordningsföreskrifter,
utan tullavgifts erläggande återutföra i tullverkets vård befintlig
Illpliktig vara, som redan tullbehandla, därest varuägaren finner
varan skadad eller underhaltig eller eljest icke åtnöjes med densamma.
-borsta och andra styckena, med därtill anslutna stadganden, i punkten b)
av samma moment i förslaget överensstämma i allt väsentligt med andra
stycket av nuvarande § 11.
De båda följande styckena i punkten b) äro nytillkomna. Beträffande
avtattnmgen av dessa hänvisas till den allmänna motiveringen här ovan.
Bestämmelsen i ett. senare stycke av ifrågavarande punkt, att varan,
för att restitution enligt nämnda punkt över huvud taget må kunna förekomma,
skall hava återutförts ''av den, som infört varan’, överensstämmer
savai med vad för närvarande är bestämt i fråga om tullrestitution för,
vara, vilken enligt gällande giftstadga icke må hållas till salu, som ock
med vad hittills plägat iakttagas vid tullrestitution för vara, beträffande
Vll.?“ ./^utsättningarna för tullfrihet enligt § 8 i tulltaxeförordningen
vant för handen. Då detta villkor nu bringats till tillämpning jämväl å
de fall där varan, visats icke hava överensstämt med leveransavtal eller
dar tullavgiften för varan blivit av förbiseende erlagd, har därmed tillika
vunnits,, att en icke tillåten överlåtelse av varan i viss mån försvårats
Omfattningen, av tidsfristen, vars huvudsakliga syfte är att åstadkomma
en oundgänglig begränsning av tiden för den slutliga uppgörelsen med
till verket beträffande de olika varorna, har ansetts böra bibehållas vid
vad for närvarande är i § 11 tulltaxeförordningen för där avsedda fall
bestämt, eller tre månader efter varans införsel.
De i nästföljande stycke av författningsförslagets mom. 2- punkten b)
ifrågasätta särskilda kontrollföreskrifter och bestämmelser i övrigt, vilka
kunde erfordras Bil förekommande av missbruk av restitutionsrätten.
torde kunna innehålla stadganden för bland annat nu tillkomna fall exempelvis
om den allmänna beskaffenheten av bevisning rörande in- och utförsel,
om skyldighet för sökande att förete vissa försäkringar och om innehållet
i dessa ävensom om de tillfällen, då yttrande från auktoriserad handelskammare
eller annan dylik institution lämpligen borde före restitutionsfrågas
avgörande inhämtas.
I sista stycket av mom. 2 har intagits föreskrift om prövningsrätten i
omförmälda restitutionsärenden. Föreskrifter av dylikt slag förekomma
pa flera andra ställen i tulltaxeförordningen. Det har förutsatts, att, därest
överflyttning från generaltullstyrelsen i ill lokal tullmyndighet av någon
del av denna prövningsrätt kommer att ske, sådan överflyttning företages
med den största varsamhet.
Den i mom. 3 intagna hänvisning avser Kungl. Maj:ts förordning den
15
Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 215.
13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel
av utländsk vara. Denna hänvisning liar ansetts lämpligen böra i
förslaget medtagas, då bestämmelserna i åberopade förordning uttryckligen
innefatta undantag från bestämmelsen i § 11 tulltaxeförordningen,
att rätteligen debiterad och erlagd tullavgift icke må restitueras, och då
det för övrigt av särskild anledning torde kunna anses angeläget, att förordningen
med tulltaxa i största utsträckning innehåller upplysningar
om grunderna för tullavgiftens icke blott beräknande utan även återbärande.
»
Med avseende å ikraftträdandet av den föreslagna kungörelsen i ämnet
hava ämbetsverken ansett, att detta skulle kunna äga rum någon kortare
tid efter utfärdandet.
Till kungörelseförslaget hava ämbetsverken fogat en övergångsbestämmelse
om fortsatt tillämpning av de hittills gällande siadgandena i § 11
tulltaxeförordningen å vara, som till riket införts före dagen för ikraftträdandet.
Bestämmelsen har, enligt vad ämbetsverken upplyst, tillkommit
väsentligen till förebyggande av krav på förnyad behandling av tidigare
avgjorda men med stöd av nämnda författningsrum avslagna ansökningar
beträffande tullrestitution.
Redan tidigt har den uppfattningen gjort sig gällande, att ett undantagslöst
fasthållande vid den grundsatsen, att rätteligen debiterad och erlagd tullavgift
icke borde få restitueras, knappast vore ur det allmännas synpunkt
behövligt men väl kunde medföra väsentliga olägenheter för varuimportörerna.
1906 års tulltaxekommitté sökte också åstadkomma rätt till en del
avvikelser från denna grundsats i syfte att råda bot på de mera påfallande
obilligheter, som följde av grundsatsens ovillkorliga tillämpning. Kommittén
framlade nämligen, såsom jag förut påvisat, författningsförslag, varigenom
möjlighet till återbetalning av rätt debiterad och erlagd tullavgift kunde förekomma,
där förutsättningarna för temporär tullfrihet, exempelvis vid införsel
för avprovning och dylikt, uppenbarligen varit för handen. Av kommitténs
motivering att döma synes kommittén icke varit övertygad om att dess förslag
skulle bliva för importörerna fullt tillfredsställande. Kommittén framhöll
visserligen i denna motivering, att en importör borde vid tullbehandlingen
ägna den till honom inkomna varan så pass noggrann granskning,
att han redan då varsebleve sådana skador därå, som därvid skäligen borde
upptäckas, och begagnade sig av de utvägar till undgående av tullavgiftens
erläggande, vilka redan stode honom till buds enligt tullstadgan, däribland
återutförsel av varan i oförtullat skick. Men samtidigt förutsatte kommittén,
att i undantagsfall alldeles särskilda skäl kunde komma att tala för tullrestitution
för en vara, som under nyssberörda omständigheter återutförts,
sedan tullavgiften hunnit erläggas.
Det har nu visat sig, att sådana fall, som kommittén förmodat skulle
komma att endast undantagsvis inträffa, förelegat i ganska betydande om
-
Författningens
ikraft
trädande.
Departements
chefen.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 215.
fattning. Därtill har det upplysts, att i icke ringa antal förekommit även
andra fall, där billighetsskäl i hög grad talat för ett återbärande av den
erlagda tullavgiften. Dessa fall äro sådana, där tullavgifter kommit att
erläggas av rent förbiseende eller där varan varit, väl icke skadad men
ändock ej leveransgill och detta förhållande icke skäligen kunnat upptäckas
förrän efter varans hemforsling till importören.
Såväl vederbörande näringssammanslutningar som kommerskollegium
och generaltullstyrelsen äro eniga därom, att en förändring i gällande
författningsbestämmelser bör åvägabringas i den riktning, att jämväl de
nu berörda fallen bleve inbegripna bland undantagen från förbudet att
återbetala rätt debiterad och erlagd tullavgift. Att i sådant fall en del
garantier för missbruk av den tillstyrkta tullrestitutionsrätten måste införas,
synes man allmänt förutsätta. För egen del är jag övertygad
därom, att de nuvarande alltför stränga bestämmelserna om tullrestitution
av omförmält slag böra undergå omarbetning i de avseenden, som ifrågasatts.
De olägenheter, som dessa bestämmelser redan förorsakat importhandeln,
synas hava varit så väsentliga, att en jämkning däri i antytt
syfte icke längre kan underlåtas. Genom en dylik jämkning skulle för
övrigt våra författningsföreskrifter i ämnet komma att mera närma sig
de övriga skandinaviska ländernas lagstiftning i fråga om dylik restitution.
Till förebyggande av ett utnyttjande i icke avsett eller önskvärt syfte
av de nytillkommande förmånerna av tullrestitution lära likväl åtskilliga
villkor för deras åtnjutande behöva uppställas. Särskilt angeläget torde
vara, att det villkor föreskrives, att varan, där den ställts till importörens
disposition, icke före återutförseln blivit här i riket nyttjad, till annan
överlåten eller till försäljning utbjuden. Såväl statsverkets som skilda
näringars allmänna intressen måste nämligen, på sätt kommerskollegium
och generaltullstyrelsen närmare utvecklat, kräva, att tullrestitutionen icke
medgives, då varan på ett eller annat sätt kommit till användning i den
fria rörelsen.
Givet är, att en mycket noggrann prövning av de uppgifter, som förebringas
vid ansökning om restitution, varom nu är fråga, blir nödvändig
°-h att stora svårigheter stundom kunna komma att föreligga vid denna
prövning. Jag förutsätter emellertid, att generaltullstyrelsen, som lärer
höra omhänderhava denna prövning — utom möjligen i en del enklare
fall, där avgörandet av restitutionsfrågan kan anförtros åt underordnad
tullmyndighet — skall efter hänvändelse till vederbörande näringssammanslutning
eller kommunala myndigheter kunna erhålla värdefulla upplysningar
till underlättande av ärendenas behandling. En lindring i svårigheterna
vid prövningen synes ock kunna åtminstone i vissa fall åstadkommas
genom utsättande av en kortare frist för återutförseln av den
vara, för vilken tullrestitution åsyftas, förslagsvis den för motsvarande
fall hittills bestämda tiden av tre månader. De särskilda kontrollföre
-
Kungl. Maj:fn proposition Nr 215. 17
skrifter och bestämmelser i övrigt, vilka må bliva erforderliga till förekommande
av missbruk av restitutionsrätten, torde, såsom ämbetsverken
ifrågasatt, kunna av Kungl. Maj:t på administrativ väg utfärdas.
De av kommerskollegium och generaltullstyrelsen framställda förslagen
i förevarande ämne anser jag mig således kunna i sak biträda. Mot
ämbetsverkens avfattning av de föreslagna författningsbestämmelserna
har jag icke funnit anledning till erinran.
Jag tillstyrker alltså avlåtande till riksdagen av förslag till författning,
innefattande ändring i omhandlade avseenden av § 11 i tulltaxeförordningen.
Den ifrågavarande författningen torde böra träda i kraft snarast
möjligt. Med hänsyn bland annat till den tid, som måste åtgå för utgivningen
av såväl författningen som de erforderliga tilläggsbestämmelserna
i ämnet, lärer tiden för ikraftträdandet dock icke böra sättas tidigare än
till den 1 juni 1925. Av praktiska skäl har det av kommerskollegium och
generaltullstyrelsen framförda förslaget, att de blivande författningsbestämmelserna
endast skulle gälla i fråga om vara, som till riket införts,
sedan bestämmelserna trätt i tillämpning, synts mig böra beaktas.»
Föredraganden uppläser härefter förslag till kungörelse om ändrad lydelse
av Ml i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå
riksdagen att antaga nämnda förslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bil. litt... vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Svante Ericsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 175 häft. (Nr 215.)
2