KungL Maj:ts proposition Nr 209.
1
Nr 209.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med föreskrifter angående medgivande i vissa fall av undantag
från gällande bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsskatt
m. m.; given Stockholms slott den 20 mars 1925.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning med föreskrifter angående medgivande
i vissa fall av undantag från gällande bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsskatt
m. m.
GUSTAF.
Ernst W ig for ss.
Bihang till riksdagens protokoll 1925.
1 saml.
169 käft. (Nr 209.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.
Förslag
till
förordning med föreskrifter angående medgivande i vissa fall av undantag
från gällande bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 $.
1 mom. Därest inkomst eller förmögenhet, som skall tagas till beskattning
enligt förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt,
eller inkomst, som skall tagas till beskattning enligt förordningen
nämnda dag om bevillning av fast egendom samt av inkomst, tilllika
är underkastad beskattning i främmande stat, äger Kungl. Maj:t att,
till förekommande av eller lindring i en dylik dubbelbeskattning, med den
främmande statens regering träffa överenskommelse om fördelning i beskattningshänseende
mellan Sverige och den främmande staten av inkomsten
eller förmögenheten eller ock att, under förutsättning av ömsesidighet
i tillämpliga hänseenden, förordna, att viss inkomst eller viss förmögenhet
eller inkomst eller förmögenhet av visst slag skall helt eller delvis
vara fri från taxering här i riket.
2 mom. Under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga hänseenden
må Kungl. Maj:t tillika förordna, att för medborgare i främmande stat,
vilka författningsenligt äro eller böra vara här i riket mantalsskrivna,
skola i fråga om beräkning av det till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet samt av den till bevillning beskattningsbara inkomsten
ävensom i fråga om inträde av skatteplikt tillämpas samma grunder,
som enligt 18 § förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt samt
12 § 1, 2 och 3 mom. förordningen om bevillning av fast egendom samt av
inkomst eller särskilt fastställda motsvarande bestämmelser gälla för bär
i riket mantalsskriven svensk medborgare.
2 $.
I fall, varom i 1 § 1 mom. förmäles, må Kungl. Maj:t förklara, att inkomst-
och förmögenhetsskatt eller kommunal progressivskatt skall av
skattskyldig utgöras till högre belopp än gällande bestämmelser eljest
skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att uppgå till högre procenttal
av det på grundval av överenskommelsen eller förordnandet fastställda
beskattningsbara beloppet, än skatten skulle i genomsnitt utgjort
av det beskattningsbara belopp, som skulle fastställts, om hänsyn ej tagits
till överenskommelsen eller förordnandet.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.
3
3 §.
överenskommelse med främmande stats regering angående frihet från
eller lindring i skatt enligt denna förordning skall upphöra att gälla senast
sex månader efter uppsägning.
4 *.
Kungl. Maj:t äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga
för tillämpning av överenskommelse eller förordnande, varom i
1 och 2 §§ sägs.
Denna förordning träder i kraft å trettionde dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk
författningssamling.
Genom förordningen upphäves 15 § förordningen om bevillning av
fast egendom samt av inkomst.
4
Kungl. Maj:te proposition Nr 209.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars 1925.
Närvarande.
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller,
Levinson.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anför
t, f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:
, 1 det vid 1910 års riksdag framlagda förslaget till förordning om inS
a e rs ag. kemist- och förmögenhetsskatt fanns intagen en bestämmelse, att Kungl.
Maj:t skulle äga att, under förutsättning av ömesidighet, med annat lands*
regering ingå överenskommelse, varigenom medborgare i det andra landet
befriades från skattskyldighet här i riket för annan inkomst än inkomst
av här belägen fast egendom eller av näring, som han här bedrivit
Det samtidigt framlagda förslaget till bevillningsförordning innehöll motsvarande
bestämmelse, dock givetvis utan stadgande av förbud mot befrielse
från skatt för inkomst av fast egendom, enär dylik inkomst icke
skulle taxeras till bevillning. Dessutom skulle enligt detta förslag Kungl.
Maj:t äga rätt att med annat lands regering ingå överenskommelse om
särskilda regler för fördelning mellan Sverige och det främmande landet
av inkomst av näring, som vore skattepliktig i båda länderna.
Riksdagen biföll förslaget beträffande bevillningsförordningen i vad
det avsag rätt för Kungl. Maj:t att ingå överenskommelse rörande fördelning
av inkomst av näring mellan Sverige och annat land, men godkände
1 °Vngt icke de föreslagna bestämmelserna om rätt för Kungl. Mai:t att
träffa överenskommelser med främmande makter. Såsom skäl härför åberopades,
att riksdagen ansåge sig endast i utomordentliga fall eller då
tvingande skäl vore för handen böra till Kungl. Maj:t delegera sin bestämmanderätt
i bevillningsfrågor samt att sådant förhållande icke kunde anses
föreligga med avseende å behovet av ifrågavarande stadganden.
ornande be- Jämlikt 15 § bevillningsförordningen äger Kungl. Maj:t nu rätt att med
mme ,er. annat lands regering ingå överenskommelse om särskilda grunder för fördelning
i skatteavseende mellan Sverige och det andra landet av inkomst
av näring, som idkats under sådana förhållanden, att näringsidkaren är
för inkomst av näringen skattskyldig i båda länderna. Dylik överenskommelse
skall upphöra att gälla högst sex månader efter därförut skedd upp
-
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.
sugning. I övrigt äger Kungl. Maj:t icke befogenhet att utan riksdagens
bemyndigande i varje särskilt fall med främmande makt ingå någon överenskommelse,
som innebär ett frångående av de i skatteförfattningarna
stadgade beskattningsg rundel-.
På grund av nämnda bemyndigande bär Kungl. Maj:t den 18 januari
1913 med norska regeringen slutit överenskommelse angående fördelning i
skaf teavseende mellan Sverige och Norge av Loussavaara-Kiirunavaara
aktiebolags inkomst.
De senast förflutna åren hava med styrka framhävt vikten av det Betydelse*, av
mellanfolkliga ordnandet av frågor, som röra den direkta beskatt- J^HanonM
ningen. De av världskriget och efterkrigsförhållandena föranledda dubbdbe*kaitstatsfinansiella
svårigheterna i de olika länderna hava medfört, för- nxu9 m- mutom
en skärpning av skattesatserna, en allt mer utpräglad tendens
att under beskattningen indraga inkomstkällor, vilka förut lämnats
obeaktade. Härigenom hava medborgare i ett land och i samma land
hemmahörande bolag kommit att i utlandet få vidkännas betydande skatter
för inkomster, vilka tidigare där icke beskattats, eller att få sina skatter
där väsentligen ökade, och har därjämte den sålunda införda eller i
vissa fall redan tidigare existerande dubbelbeskattningen blivit desto mera
tryckande på grund av de jämväl i hemlandet höjda skattesatserna. Det
har även visat sig en viss tendens att vid beskattningen behandla medborgare
i ett främmande land hårdare än det egna landets medborgare,
bland annat därut innan att ett främmande lands medborgare icke komma
i åtnjutande av skattefria avdrag och dylikt. Mycken klagan har i olika
länder försports över de orättvisor, berörda förhållanden medföra, och
yrkanden hava framställts om avhjälpande snarast möjligt av desamma.
I vissa länders skatteförfattningar hava också intagits bestämmelser,
att, under förutsättning av ömsesidighet, medborgare i annat land skola
befrias från skattskyldighet för visst slag av inkomst, och har i andra
länder regeringen bemyndigats att med främmande länder avsluta överenskommelser
rörande skattefrågor.
Nationernas förbund har jämväl till behandling upptagit frågan om en
rättvis behandling i skatteavseende av utländska undersåtar samt utländska
bolag och företag, och har därvid speciellt behandlats frågan om dubbelbeskattning
av inkomst av näring, som drivits i flera länder. Förbundets ekonomiska
kommitté har haft frågan under utredning och i ett utlåtande den
14 juni 1923 uppdragit vissa principer för beskattningen, vilka principer
ansetts böra tillgodoses såväl genom anpassning av lagstiftningen i respektive
land som genom slutande av överenskommelser med andra makter.
Frågan är föremål för fortsatt utredning.
Till Kungl. Maj:t hava från främmande makter gjorts framställ- Främstäliningar
om inledande av underhandlingar för överenskommelser rörande
Verkställda
utredningar.
” Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 209.
åtgärder till förekommande av dubbelbeskattning eller eljest för mildrande
av beskattningen i Sverige av respektive makters medborgare. Likaledes
hava från svenska medborgare och svenska bolag ävensom svenska
beskickningar utomlands inkommit framställningar om vidtagande av åtgärder
antingen genom ändring i den svenska skattelagstiftningen eller genom
slutande av överenskommelser med främmnde makter i och för beredande
av lättnad i förekommande dubbelbeskattning.
bör att söka avhjälpa vissa olägenheter i fråga om beskattning av utlänningar
överenskommo regeringarna i Sverige, Danmark och Norge
ar 1919 att utse representanter med uppdrag att söka utarbeta likartade
bestämmelser angående ifrågavarande beskattning i de tre rikena. Till
svensk delegerad utsågs f. d. kammarrättsrådet C. Carleson. Förhandlingar
mellan de delegerade ägde rum å möten i Köpenhamn i oktober
1919 och i Stockholm i januari 1921, och framlades resultatet i två exposéer,
som överlämnades till de tre staternas regeringar. Enighet uppnåddes
därom, att till vinnande av det avsedda syftet ändringar i gällande
skattelagstiftning i vart och ett av de tre rikena borde vidtagas efter
vissa ensartade grunder. Särskilt inriktades å det senare mötet intresset
pa åtgärder till förekommande av eller lindring i dubbelbeskattning, och
forordade de delegerade i sådant hänseende införandet av vissa bestämmelser
i skatteförfattningarna, bland annat av innebörd, att regelingarna
omedelbart skulle äga att med varandra ingå överenskommelser
om fördelning mellan de olika länderna av inkomst av näring eller
av anställning i de fall, då mera än ett land kunde göra anspråk på beskattning
av någon del av inkomsten.
Uti den år 1922 i Danmark utfärdade lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt
till staten har intagits ett stadgande av innehåll, att, därest personer,
bolag eller föreningar, som äro skattskyldiga enligt nämnda lag,
tillika äro underkastade beskattning till främmande stat för samma inkomst
eller förmögenhet, som beskattas i Danmark, regeringen äger befogenhet
att under förbehåll om ömsesidighet genom överenskommelse
med främmande stat medgiva sådana jämkningar i skatteplikten, att dylik
dubbelbeskattning helt eller delvis undgås.
Vad den norska skattelagstiftningen angår, har enligt tidigare gällande
bestämmelser Konungen haft rätt att, på begäran av vederbörande kommun
och efter tillstyrkan av riksskattestyret, med annat lands regering
sluta överenskommelse om speciella regler för beskattningens fördelning
mellan Norge och det främmande landet, när en näring drivits under sådana
förhållanden, att vederbörande är för inkomsten skattskyldig i
båda landerna. Därjämte har Konungen ägt att bestämma, huruvida och
i vilken omfattning utländska ångbåtsbolag skola beskattas för linjefart
pa. norska hamnar, samt ägt viss befogenhet rörande beskattningen av
rammande makters diplomatiska och konsulära tjänstemän med familj
Kungl. Maj:ts proposition Nr 20''J.
7
och tjänare. År 1!)24 har i de norska skattelagarna införts en bestämmelse
av innehåll, alt personer, bolag och inrättningar, hemmahörande i
ett främmande land, äro frikallade från att utgöra skatt för förmögenhet
i eller inkomst av fartyg vid fart på hamn i Norge eller mellan norska
hamnar samt av inkomst genom försäljning av biljetter för befordran
av personer frän Norge, under förutsättning att norska personer,
bolag och inrättningar i respektive land äro fria från beskattning av motsvarande
verksamhet, samt att i motsatt fall Konungen kan, med viss inskränkning,
föreskriva, att utländska personer, bolag eller inrättningar
skola utgöra skatt för förmögenhet i eller inkomst av verksamhet, som
nu nämnts, ävensom meddela närmare bestämmelser om skattepliktens utsträckning
samt om skattens taxering och indrivning.
I Sverige hava, efter det förenämnda förhandlingar avslutats, inom finansdepartementet
företagits vissa utredningar angående lämpliga åtgärder
till förekommande av eller åstadkommande av lindring i dubbelbeskattning,
som träffade personer, vilka ansåges skattskyldiga såväl här i
riket som ock i utlandet. Dessa utredningar hava icke begränsats till att
avse allenast de tre skandinaviska rikena.
Vad angår frågan om införande i skatteförfattningarna av ändrade Departementsgenerella
bestämmelser rörande omfattningen av utlänningars skatteplikt chtfe
ävensom den därmed sammanhängande frågan om räckvidden av i utlandet
bosatta svenskars skatteplikt till svenska staten och svenska kommuner,
torde dessa frågor höra upptagas till prövning först i samband med
frågan om kommunalskattereformen och därmed sammanhängande spörsmål,
vilka frågor antagas kunna föreläggas nästkommande års riksdag.
Frågan om bemyndigande för Kungl. Maj:t att utan riksdagens hörande
i varje särskilt fall med främmande länders regeringar träffa överenskommelser
rörande avvikelse från i övrigt gällande beskattningsregler synes
mig däremot, med hänsyn till den stora betydelse frågans lösning kan
äga för grupper av svenska medborgare i främmande land ävensom för
svenska näringsföretag, icke lämpligen böra uppskjutas. Det synes mig
uppenbart, att det läge, som föranledde 1910 års riksdag att icke lämna det
då ifrågasatta bemyndigandet, numera icke är för handen. Vikten av att
förutsättningar skapas för åstadkommande av överenskommelser på den
direkta beskattningens område är numera påtaglig. Om bemyndigande
lämnas Kungl. Maj:t att inom vissa gränser träffa dylika överenskommelser,
kunna avgöranden snabbare bringas till stånd än vad som skulle vara
fallet, om riksdagens medgivande skulle inhämtas i varje särskilt fall; stundom
kan ett snabbt avgörande vara en nödvändig förutsättning för att en
överenskommelse över huvud taget skall kunna åvägabringas. För det
pågående arbetet i avseende å kommunalskattereformen är det en direkt
fördel, om man kan utgå från att Kungl. Maj:t äger ingå överenskommelser,
varom här är fråga. Jag tvekar därför icke att förorda, att Kungl.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.
Maj:t matte till riksdagen avgiva förslag angående meddelande åt Kungl.
Maj:t av bemyndigande, varom nu sagts. Ett dylikt bemyndigande synes
böra intagas i en enda förordning, gemensam för taxeringarna till inkomstock
förmögenhetsskatt och till bevillning.
Vad härefter angår det ifrågasatta bemyndigandets omfattning må
framhållas följande.
Bemyndigandet synes i första hand böra innefatta rätt att sluta överenskommelser
av samma art som den, som avses i 15 § bevillningsiörordningen,
d. v. s. avtal om fördelning i skattehänseende mellan Sverige och
ett främmande land av inkomst, som jämlikt gällande skattelagar tages till
beskattning i båda länderna. Därutöver torde Kungl. Maj:t böra tillerkännas
rätt att med främmande stat överenskomma, att inkomst av visst
slag icke skall vara underkastad beskattning i Sverige, men dylik frikallelse
bör kunna lämnas endast under förutsättning av ömsesidighet,
d. v. s. på villkor att svenska medborgare eller svenska företag i det främmande
landet erhålla eu motsvarande skattebefrielse. Då det är fråga
om frikallelse av visst slag av inkomst, torde kunna inträffa, att enligt
det främmande landets skattelagar svenska medborgare eller företag äro
befriade från motsvarande skattskyldighet antingen utan villkor eller under
villkor av ömsesidighet. Under sådana förhållanden torde en formlig
överenskommelse mellan de båda ländernas regeringar icke alltid erfordras,
utan torde det för det avsedda syftets ernående i vissa fall vara tillräckligt
med ett förordnande av Kungl. Maj:t, att det främmande landets
medborgare skola vara fria från skattskyldighet för inkomsten i fråga.
Bemyndigandet åt Kungl. Maj:t synes därför, i fråga om skattebefrielse
för viss inkomst, böra givas den form, att Kungl. Maj:t erhåller rätt att,
under förutsättning av ömsesidighet, förordna, att viss inkomst eller visst
slag av inkomst skall helt eller delvis vara fri från taxering här i riket
Det torde knappast vara lämpligt att, på sätt var ifrågasatt i 1910 års
förslag, inskränka bemyndigandet till att avse blott vissa slag av inkomst.
Att Kungl. Maj:t bör äga befogenhet att ingå överenskommelser rörande
beskattningen av inkomst av rörelse eller yrke, framgår redan därav, att
i fråga om dylik inkomst behovet av överenskommelser torde komma att
göra sig mest gällande. Vad angår inkomst av här belägen fast egendom
lärer det visserligen blott i undantagsfall kunna tänkas ifrågakomma att
medgiva skattelindring; men möjligheten synes dock icke böra vara utesluten.
Jag vill i detta sammanhang erinra därom, att skatteförfattningarnas
fördelning av inkomsten på olika inkomstkällor stundom betingats av rent
skattetekniska hänsyn, och att en begränsning i anslutning till denna fördelning
av möjligheten att träffa överenskommelser därför skulle vara
föga rationell. Enligt gällande svenska skatteförfattningar upptages
exempelvis inkomst från fastighet i viss utsträckning såsom inkomst av
rörelse eller yrke, i det att hyresvärdet av fastighet, som användes i äga
-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 201).
9
rens rörelse eller yrke, ingår i inkomsten av rörelsen eller yrket. Inkomst
av läslighet i utlandet upptages såsom inkomst av kapital. Enligt
kommunalskattekommitténs förslag till kommunalskattelag skall, om eu
fastighet huvudsakligen använts i ägarens rörelse eller yrke, all intäkt
av fastigheten räknas såsom inkomst av rörelse eller yrke; intäkt av boställsfastighet,
som icke är jordbruksfastighet, skall enligt förslaget räknas
såsom inkomst av tjänst eller anställning. Det synes icke föreligga
något skäl att i fråga om Kungl. Maj:ts befogenhet att träffa överenskommelser
behandla inkomst från fastighet olika allteftersom den skattetekniskt
skall hänföras till den ena eller andra inkomstgruppen.
Det synes självklart, att, även utan uttryckligt stadgande därom, bevillningsförordningens
bestämmelser om beskattningsort komma att bliva tilllämpliga
beträffande det inkomstbelopp, som tages till beskattning i Sverige
i enlighet med överenskommelse eller förordnande, varom nu sagts.
Om för eu skattskyldig viss inkomst fritages från beskattning i Sverige,
kan uppkomma fråga om den skaf teprocent, som i fråga om de progressiva
skatterna, inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunal progressivskatt,
bör tillämpas vid beskattningen av den del av den skattskyldiges inkomster,
som skall tagas till beskattning i Sverige. Därest t. ex. ett svenskt
aktiebolags inkomst skall beskattas till en del i Sverige och till en del
i utlandet, torde i regel bolaget böra erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt
med hänsyn till det förhållande, vartill bolagets sammanlagda inkomst
står till bolagets kapital, d. v. s. efter den skatteprocent, som skulle
tillämpats, därest i enlighet med inkomstskatteförordningens bestämmelser
bolagets hela inkomst tagits till beskattning i Sverige. Motsvarande torde
böra gälla i fråga om beskattningen av svenska medborgare och i viss utsträckning
jämväl beträffande utländska bolag samt utlänningar. Då det
svårligen kan uppställas någon allmän regel, huru i nu berörda avseende
bör förfaras, synes det böra överlämnas åt Kungl. Maj:t att eventuellt
fastställa en högre skatteprocent i det särskilda fallet, dock med den inskränkning,
att skatteprocenten icke får bliva högre än den skulle blivit*
om den skattskyldiges inkomst i vanlig ordning beskattats i Sverige.
Vad nu sagts om inkomst synes böra gälla jämväl i fråga om förmögenhet
av den art, att den skall beskattas såväl i Sverige som i ett främmande
land. Kungl. Maj:t synes fördenskull beträffande beskattningen
av dylik förmögenhet böra tillerkännas motsvarande befogenhet som i
fråga om beskattningen av inkomst.
Såsom jag redan antytt, kan det visa sig önskvärt att jämväl i andra
avseenden än de hittills berörda ingå överenskommelse till förebyggande
därav, att svenska medborgare i ett främmande land bliva allt för hårt
beskattade.
I sådant hänseende vill jag omnämna, att år 1924 i den franska lagstiftllihang
till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 159 höft. (Nr 209.)
2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.
ningen införts den bestämmelsen, att, därest icke annorlunda stadgas i
överenskommelser, som under villkor om ömsesidighet ingatts eller komma
att ingas med främmande länder, skattefria avdrag, reduktion av skatt på
grund av underhall av familjemedlemmar m. m. endast skola tillkomma
franska medborgare samt personer, som höra hemma i franska kolonier
eller protektorat. Genom svenske ministern i Paris har till utrikesdepartementet
inkommit en av i Paris bosatta svenskar gjord framställning, att
om möjligt med Frankrike måtte träffas överenskommelse därom, att i
Frankrike bosatta svenska undersåtar skola i beskattningsavseende behandlas
lika med franska medborgare.
Det torde vara ett betydande svenskt intresse, att åtgärder vidtagas för
att även i avseende å skattefria avdrag och dylikt tillförsäkra i utlandet
bosatta svenskar en så förmånlig behandling som det med vederbörande
länders skattelagstiftning är möjligt. Åt Kungl. Maj:t torde kunna anförtros
att i viss utsträckning göra sådana medgivanden, som kunna vara erforderliga
för vinnande av detta syfte. Därvid kan givetvis ifrågakomma,
att främmande stats här bosatta undersåtar böra tillerkännas samma förmåner
som härstädes mantalsskrivna svenska undersåtar. För närvalande
är en här bosatt utlänning sämre ställd än en svensk medborgare,
i det att han icke kommer i åtnjutande av orts- och familjeavdrag och ej
heller av halvering av viss del av det taxerade beloppet (respektive inkomsten).
Kungl. Maj:t synes alltså böra bemyndigas att, under förutsättning av
ömsesidighet i tillämpliga hänseenden, medgiva, att i fråga om grunderna
för förvandling av taxerat belopp (taxerad inkomst) till beskattningsbart
belopp (beskattningsbar inkomst), utlänning, som är eller bör vara här
mantalsskriven, skall likställas med här mantalsskriven svensk medborgare.
Såsom en självklar sak anser jag mig slutligen böra framhålla, att
Kungl. Maj:t givetvis måste komma att vid handhavande av det bemyndigande,
som nu ifrågasättes, förfara med en viss försiktighet. Grunderna
för vårt beskattningssystem få uppenbarligen i ingen mån åsidosättas. Å
andra sidan måste en viss rörelsefrihet förefinnas vid bedömande av huruvida
»ömsesidighet» är för handen. Mellan de olika ländernas skattesystem
råda betydande skiljaktigheter. Full identitet mellan vad som från
svensk sida medgives utlänningar och vad som från utlandet erhålles i
kompensation kan över huvud taget ej vinnas. Det torde få anses tillfyllest,
om en överensstämmelse i stort sett förefinnes mellan de förmåner,
som givas, och dem, som erhållas från respektive främmande länder.
Av Kungl. Maj:t ingångna överenskommelser av förevarande slag böra
tydligen kunna uppsägas efter mellankommande beslut av riksdagen, och
bör därför stadgas, att överenskommelserna skola upphöra att gälla viss tid
Kungl. Maj:ts proposition Nr 209. 11
efter uppsägning. Denna uppsägningstid synes lämpligen böra bestämmas
till högst sex månader i överensstämmelse med vad nu gäller för överenskommelse,
som avses i 15 § bevillningsförordningen.
Föredraganden uppläser härefter ett inom finansdepartementet utarbetat
förslag till förordning med föreskrifter angående medgivande i vissa fall
av undantag från gällande bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsskatt
m. m. och hemställer, att Kungl. Maj:t måtte genom ptoposition
föreslå riksdagen att antaga förslaget.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla samt
förordnar, att till riksdagen skall avlatas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Svante Ericsson.