Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

1

Nr 205.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom m. m.; given Stockholms slott den
20 mars 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom; och

2) lag om ändrad lydelse av 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring.

GrUS TAR

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1925

1 samt.

165 höft. (Nr 205.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr SO 5

Förslag

till

Lag

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast

egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärva fast egendom
å landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda området. Lika
med stad anses köping eller annan ort, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas.

2 §•

Vad i denna lag stadgas angående inskränkning i bolags eller förenings rätt
att förvärva fast egendom har ej avseende å förvärv, som sker omedelbart på
grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande till expropriation,
ej heller å förvärv av järnväg.

3 §.

Bolag eller förening må förvärva fastighet, som i den ordning 5 § stadgar
prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd
till tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgöra stenbrott, grus- eller lertag,
torvmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

Prövning, varom nu sagts, åligger Konungens befallningshavande i det län
där fastigheten är belägen.

Sedan fastighet förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag eller förening,
etter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gällande även vid framtida överlatelser
av fastigheten eller del därav.

4 §.

Konungen ager giva bolag eller förening tillstånd att förvärva fastighet av
annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,

1. att fastigheten vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag
eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;

3* att fastigheten utgör sådan del av ett hemmans avrösningsjord med impedimenter,
vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt förelig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

3

gande omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående del av
hemmanet skall äga för drivande av självständigt jordbruk nödig skogstillgång
och icke heller vara att hänföra till sådana till odling tjänliga myrmarker
och andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens
beskaffenhet ägna sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen
kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk, dock att i dylikt fall
tillstånd icke utan att särskild anledning därtill föreligger må givas, om hemmanet
undergått ägostyckning utan iakttagande av vad i 3 § lagen den 25
juni 1909 (nr 57 s. 1) om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning är
för där avsedda fall stadgat; skolande vad sålunda förvärvas från hemmanet avskiljas
genom jordavsöndring;

3. att fastighetens förvärvande kan antagas för bolaget eller föreningen såsom
innehavare av angränsande fastighet äga avsevärd betydelse med hänsyn
till jordbrukets utveckling eller skogsvårdens främjande, dock att i dylikt fall
tillstånd icke utan att särskild anledning därtill föreligger må givas, om jordbruket
å fastighet, varifrån förvärvet göres, därigenom skulle bringas att upphöra
eller märkligen försvagas;

4. att med fastighetens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra lios
bolaget eller föreningen anställda personer bereda bostäder eller att genom idkande
av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter eller
jordbruksprodukter; eller

5. att med fastighetens förvärvande är avsett att främja bildandet av egna
hem eller mindre jordbruk.

Prövas eljest i något fall på grund av särskilda omständigheter bolag eller
förening böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet än
i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd därtill.

5 §•

Äskas sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag eller förening jämlikt
4 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan jämte
fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande inom tre månader
från det fånget skedde. Försittes den tid, eller prövas fastigheten icke vara
sådan, som i 3 § sägs, och varder ej heller, där Konungens tillstånd sökes, sådant
beviljat, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens tillstånd, åligger Konungens befallningshavande, såframt
ej förvärvet godkännes enligt 3 §, att insända handlingarna jämte eget utlåtande
till Konungen. Innan utlåtande avgives, skall Konungens befallningshavande,
där det ej av särskild anledning finnes icke vara erforderligt, över
ansökningen höra nämnd eller myndighet, som kan antagas äga kännedom om
förhållandena, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd
och kommunalnämnd eller annan kommunal myndighet.

Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som nu sagts, må klagan
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för prövning
i ärende, som nu sagts, meddelas av Konungen.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Är i enlighet med vad ovan sagts frågan om bolags eller förenings rätt att
förvärva fast egendom ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses möta
sådant hinder, som avses i 10 § förordningen den 16 juni 1875 om lagfart å fång
till fast egendom.

6§.

Medelst inrop a exekutiv auktion äger bolag eller förening förvärva fast egendom
utan avseende å dess beskaffenhet.

7 §.

Fast egendom, som förvärvats enligt vad i 6 § sägs, skall åter avyttras
inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas, förrän tre år förflutit från det
den exekutiva auktionen vunnit laga kraft, därest ej dessförinnan antingen
egendomen prövats vara av beskaffenhet, som i 3 § sägs, eller inroparen erhållit
Konungens tillstånd att behålla egendomen. Har sagda tid av tre år tilländalupit
och visas ej, att dessförinnan egendomen prövats vara av beskaffenhet,
som i 3 § sägs, eller att inroparen erhållit Konungens tillstånd att behålla
egendomen, da skall, om ej av lagfartsprotokollet framgår, att egendomen är
avyttrad, Konungens befallningshavande, med iakttagande av vad i 9 § stadgas,
förordna, att egendomen skall säljas å offentlig auktion efter vad nedan
sägs. Å sådan auktion må egendomen ej åter inropas av samma köpare. Om
vad sålunda stadgats skall erinran införas i det köpebrev, som utfärdas i anledning
av den exekutiva auktionen.

Av Konungens befallningshavande meddelat förordnande, som nu är nämnt,
vare gällande, ändå att egendomen finnes hava varit av inroparen avyttrad
eller sedermera avyttras. I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga
delar så förfaras, som hade enligt 28 § utsökningslagen meddelats förordnande
om egendomens försäljning till gäldande av fordran, som däri äger
bästa förmånsrätt; och skall försäljning ske, ändå att innehavaren av den
fordran sådant bestrider. Vad i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens
fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären skall i ärende,
som nu sägs, lämpas till egendomens ägare, och skall denne vara pliktig att betala
kostnad, som ej kan i enlighet med 198 § utsökningslagen gäldas ur den
försålda egendomen.

8 §.

Har inrop av fast egendom, varom i 6 § sägs, skett för skyddande av någon
inroparens fordran eller rättighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning
eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, och visas sannolika skäl, att
egendomen ej kunnat av inroparen utan förlust avyttras, äge Konungen på därorn
gjord ansökan medgiva anstånd med egendomens avyttrande efter ty skäligt
prövas.

9 §■

Ansökan enligt 7 eller 8 § om tillstånd att behålla inropad fast egendom eller
om anstånd med sådan egendoms avyttrande skall sist inom tre år från det den

Kungl. Maj:tu proposition nr 205.

5

exekutiva auktionen vunnit laga kraft ingivas till Konungens befallningshavande,
som med eget utlåtande överlämnar den till Konungen; och skall med
förordnande, som enligt 7 § ankommer på Konungens befallningshavande, anstå
till dess ansökningen av Konungen prövats.

10 §.

Med bolag avses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som driver bankeller
annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening avses i denna lag allenast ekonomisk förening, vilken icke driver
rörelse, som nyss sagts.

11 §•

Vad utöver bestämmelserna i denna lag är om bolags eller förenings förvärv
av fast egendom stadgat skall fortfarande gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925, från och med vilken dag lagen
den 4 maj 1906 (nr 21 s. 1) angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom skall upphöra att gälla.

I fråga om bolags eller förenings förvärv av fast egendom, vilket skett före
denna lags trädande i kraft, skall i varje särskilt fall tillämpas vad dittills
gällande lag därom innehåller.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 22 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 41 s. 1) om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.

Härigenom förordnas, att 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning.
ägostyckning och jordavsöndring skall erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Åstundar innehavare av hemman, varifrån avsöndring får ske, i annat fall
än som avses i 4 § första stycket andra punkten i lagen angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom, att från hemmanet
för alltid avsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med vad redan kan
vara från hemmanet för alltid avsöndrat, utgör mera än vad i 20 § 1 mom.
sägs, ankomme på Konungens befallningshavande att, där omständigheterna
därtill föranleda, sådant tillåta. Särskilt må vad i sistnämnda lagrum stadgas
beträffande Stockholms, Uppsala, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län icke utgöra hinder för sådant tillstånd, där avsöndringen erfordras för egnahemsanläggningar
eller industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 20 februari 1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Notbin:

»Genom lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och för- Lagen (ten^
ening att förvärva fast egendom infördes för handelsbolag, aktiebolag och eko- an™aj>örbud
nomiska föreningar förbud mot fritt förvärv av fast egendom å landet inom ett ivissafaU^
område, vilket ursprungligen utgjordes av Västernorrlands, Jämtlands, Väster - flåning °att
bottens och Norrbottens län samt vissa delar av Kopparbergs län och vissa inom förvärva
Hälsingland belägna socknar av Gävleborgs län (1 §). Förbudet avser förvärv av 8dom.

odlad eller odlingsbar mark samt stödskog. För bestämmande av begreppen
stödskog och odlingsområde lämnar lagen utförliga föreskrifter, innefattande i
fråga om stödskog olika regler för särskilda län eller delar av län (3 §). Under
förbudet faller icke sådan fastighet, som äger sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden
eller huvudsakligen är avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt, eller
utgör stenbrott, grus- eller lertag, torvmosse, vattenfall, fiske eller dylikt (2 §).

Förvärv, som alltså icke omfattas av förbudet, blir dock giltigt först sedan vederbörande
länsstyrelse efter prövning funnit fastigheten vara av sålunda angiven
beskaffenhet (2, 3 och 5 §§). Har länsstyrelsen en gång förklarat fastighet
vara av denna beskaffenhet, gäller detta även vid framtida överlåtelser av fastigheten
eller del därav (5 §). Fastighet, som redan vid lagens ikraftträdande
tillhörde bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet,
får utan avseende å markens beskaffenhet fritt förvärvas (7 §). I övrigt äger
Kungl. Maj :t, där i något fall på grund av särskilda omständigheter bolag eller
förening finnes böra medgivas rätt att förvärva fastighet av annan beskaffenhet
än som faller under länsstyrelsens prövning, att giva tillstånd därtill (4 §). Bolag
och föreningar äga att å exekutiv auktion inropa fastighet, även om däri ingår
mark, som icke får fritt förvärvas (6 §). I dylikt fall måste dock sökas
tillstånd för bolaget eller föreningen att behålla fastigheten. Erhålles ej sådant
tillstånd, skall fastigheten försäljas, eventuellt i exekutiv ordning genom länsstyrelsens
försorg, utan rätt för samma bolag eller förening att ånyo inropa
fastigheten.

Såväl i samband med lagens antagande som under de närmast därefter följande
riksdagarna framställdes vissa förslag om ändringar i förbudslagen och till -

'' Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

lägg till densamma i sylte att åt denna lagstiftning bereda en större effektivitet
bl. a. genom att göra även enskilda skogsspekulanters jordförvärv beroende av
koncession och att förhindra lagens kringgående genom bulvanköp. Dessa framställningar
ledde dock icke till någon riksdagens åtgärd. Kungl. Maj:t uppdrog
emellertid sedermera den 30 december 1911 åt landshövdingen Johan Widén
att verkställa utredning angående förbudslagens verkningar i olika hänseenden.
och detta uppdrag fullgjordes genom avlämnande den 16 juni 1913 av ett betänkande
i ämnet.

Sedan lagen år 1911 undergått den förändring, att den förklarats skola avse

ä?!1],ail”a/0renmgar än sadana för ekonomisk verksamhet, och lagen alltså
erhalht giltighet jämväl för ideella föreningar, utsträcktes dess tillämplighetsomrade
ar 1912 till återstående delar av Hälsingland och år 1917 till Värmlands
län.

Redan året efter förbudslagens antagande hade i riksdagen framförts förslag
om utredning angående behovet av denna lagstiftnings utsträckande till att
galla aven landets mellersta och södra delar. Motioner i samma syfte förelågo
jämväl vid 1908—1911 års riksdagar, men ledde på grund av kamrarnas skiljaktiga
beslut icke till någon riksdagens åtgärd. Frågan upptogs av Kungl
Majrt den 30 december 1911, då åt särskilda sakkunniga uppdrogs att verkställa
utredning rörande omfattningen av bolags jordförvärv i mellersta och
södra delarna av riket samt att undersöka, i vad mån berörda jordförvärv i olika
avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och
ortsbefolkningens berättigade intressen. Denna utredning, vilken skulle avse
även enskilda personers jordinnehav i den mån sådant kunde anses ägnat att
medföra verkningar av nyss angiven art, hade givit till resultat två särskilda
betänkande!! (1913 och 1915) angående jordförhållandena i Värmlands län,
da Kungl. Majrt i början av 1916 bestämde, att med fullföljande av jordundersoknmgens
arbete skulle tillsvidare anstå. Vid 1917 och 1918 års riksdagar
väcktes motioner om undersökningens fortsättande beträffande återstående delar
av landet i fråga om Värmlands län vanns, såsom förut nämnts, en lösning
genom 1917 års lagändring — men dessa förslag strandade på första kammarens
avslag. Ett nytt initiativ till fortsatt arbete i frågan utgick emellertid
från Kungl. Majrt genom beslut den 29 november 1918 om den s. k. jordkommissionens
tillsättande. Kommissionen erhöll samma uppdrag som förut
1911 års sakkunniga, men vidare angavs kommissionens uppgift såsom en utredning
angående de medel, vilka över huvud kunde befinnas lämpliga och erforderliga
för att bevara jorden i den verkligt jordbruksidkande befolkningen*
hand.

Jordkommissionen avlämnade den 28 januari 1920 betänkande med förslag
till lag angående inskränkning för viss tid i bolags och förenings rätt att förvärva
fast egendom i södra och mellersta Sverige. I betänkandet framhölls,
att kommissionen funnit det vara en angelägenhet av största vikt, att en lagstiftning,
. motsvarande den norrländska förbudslagstiftningen, utan dröjsmål
komme till stånd för södra och mellersta Sverige, men att kommissionen ansett
lämpligast att, innan kommissionen hunnit fatta definitiv ståndpunkt i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

9

om on koncessionslagstiftning även för enskilda personer, förstnämnda lagstiftning
erliölle endast provisorisk giltighet, över detta förslag inhämtades utlåtanden
från överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län med undantag
av Värmlands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, varjämte Sveriges skogsägareförbund inkom med yttrande över förslaget.
Efter det lagrådet avgivit utlåtande och därefter yttrande inkommit från
Sveriges Industriförbund m. fl. sammanslutningar, beslöt Kungl. Maj:t den 11
juni 1920, att då med hänsyn till den framskridna tidpunkten det icke kunde
ifrågakomma att till nämnda års riksdag avlåta proposition i ämnet och då
förslaget åsyftade en provisorisk lagstiftning samt kommissionen inom den närmaste
tiden komme att ånyo upptaga frågan för avgivande av definitivt förslag
i ämnet, det förevarande lagförslaget skulle med utdrag av statsrådsprotokollet
återställas till jordkommissionen.1

Vid 1921 års riksdag framställde motionärer i båda kamrarna (1:86 av hr
C. A. Lindhagen och 11:122 av hr C. G. Olsson i Golvvasta) yrkanden om
vissa lagstiftningsåtgärder till förekommande av bondejords övergång i främmande
händer. Med anledning av motionerna hemställde andra lagutskottet i
utlåtande nr 22, att riksdagen måtte för sin del antaga förslag till lag angå-i
ende förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast
egendom. Denna hemställan bifölls av första kammaren med 48 röster mot 34
och av andra kammaren med 106 röster mot 56; minoriteten röstade för avslag.
Sedan lagrådets utlåtande inhämtats över förslaget, utfärdades den 20 maj 1921
i enlighet med riksdagens beslut lag i ämnet. Denna lag, vilken erhöll giltighet
för tiden till den 1 juli 1922, har därefter på förslag av Kungl. Maj:t under
vart och ett av de följande åren förklarats skola gälla under ytterligare ett år.
Senast har giltighetstiden sålunda fastställts till den 1 juli 1925.

Genom 1921 års lag utsträcktes tillämpningen av 1906 års lag till de delar
av riket, för vilka sistnämnda lag då ännu icke gällde. Dock gjordes härvid
i fråga om dessa landsdelar avvikelse från 1906 ars lag sa till vida, att förbudet
mot jordförvärv icke skall avse andra föreningar än ekonomiska samt att bestämmelsen
i 3 § om rätt för bolag och förening att förvärva sådan avrösningsjord
med impedimenter, vilken icke är att hänföra till stödskog eller odlingsområde,
icke skall gälla.

I syfte att ställa utländska rättssubjekts fastighetsförvärv inom Jandet under
kontroll tillkom lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Huvudregeln är, att
utländskt rättssubjekt samt svenskt handelsbolag med utländsk bolagsman,
svenskt aktiebolag, vars aktiebrev äro ställda till innehavaren, och
svensk ekonomisk förening icke äga här i riket utan Kungl. Maj:ts för särskilt
fall givna tillstånd förvärva fast egendom eller gruva. Samma inskränkning
i förvärvsrätten gäller för aktiebolag, vars aktier skola vara ställda till
viss man, där ej bolaget i bolagsordningen''intagit, förbehåll, som innefattar viss

1 Ang. detta lagförslag och däröver avgivna yttranden se Jordkommissionens betänkande del I
sid. 149—170 samt särskilda publikationer, tryckta 1920.

Lagen den
30 maj 1916
om vissa
inskränkningar
i rätten
att förvärva
fast
egendom
eller gruva
eller aktier i
vissa bolag.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

garanti för att endast en mindre del av aktierna kan förvärvas av sådant rättssubjekt,
som enligt lagen icke kan fritt förvärva fast egendom. Såsom undantag
från lagens stadganden galler, att svenskt bolag eller svensk förening äger
eiter provning av vederbörande länsstyrelse, förvärva sådant område, som kan
vara erforderligt för bolagets eller föreningens verksamhet, såsom hus, tomt
upplagsplats, mindre stenbrott, vattenfall, torvmosse in. m. I övrigt innehåller
mgen förbud mot överlåtelse av aktier i vissa bolag till sådant rättssubjekt, som
eu ast med Kungl. Maj :ts tillstånd äger förvärva fast egendom, samt regler angående
inrop av fast egendom å exekutiv auktion och förutsättningarna för sålunda
inropad egendoms förvärvande, vilka sistnämnda regler väsentligen överensstämma
med motsvarande bestämmelser i 1906 års lag. Från lagens tillämpning
aro undantagna förvärv genom bodelning, arv och testamente samt förvärv
som goras av vissa särskilt angivna svenska bolag och ekonomiska föreningar’
Öl. a. banker, försäkringsinrättningar, bolag eller föreningar, som erhållit lån
rån egnahemslanefonden, och vissa kooperativa föreningar.

Jordkommissionen avlämnade den 15 december 1921 ett såsom del I betecknat

atn n IrnnrlA aJ rÄ» I _ 1 '' 11 7 it . .. ,

Jordkommissionens
, "7™----"" ucijcuiutu jwi eu såsom del 1 betecknat

(^december i eta"kande med forslagtlJ1 lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och
1931. besitta fast egendom. I särskilda betänkanden (delar II och III) meddelades
resultaten av en statistisk utredning rörande statens, kommuners, menigheters
stiftelsers, allmänna inrättningars, bolags, ekonomiska föreningars och större
enskilda jordägares jordinnehav samt av en hos ortsmyndigheter och ortsbefolkning
verkställd enquéte rörande försäljning av jordbruksfastigheter under de
senaste årtiondena m. in.

Lagförslagets huvudsakliga innehåll framgår av följande däri införda underrubriker:
1) om utlänningars samt svenska handelsbolags, aktiebolags och ekonomiska
föreningars förvärv av fast egendom, 2) om tillstånd i vissa fall för
svenska medborgare att besitta fastighet, 3) om förbud att i fråga om äganderatt
till fastighet vara bulvan för annan, 4) om förbud i vissa fall mot avverkning
av skog och bortförande av stråfoder, 5) gemensamma bestämmelser och
b) om lagens ikraftträdande och förhållande till äldre lag. Med förslagets bestämmelser
i första avdelningen avsågs att helt ersätta 1906 års förbudslag,
definitivt utsträckt till hela landet i delvis skärpt form, samt i väsentlig
man aven 1916 års lag om utlänningars rättsförvärv. Sistnämnda lag skulle
dock bibehållas i gällande kraft, såvitt den avser annat förvärv än av fast egendom.
Genom de i andra avdelningen upptagna bestämmelserna skulle stadgas
koncession såsom villkor i viss utsträckning även för enskilda svenska medborgares
förvärv av fastighet. I detta avseende innehåller förslaget den allmänna
regel, att svensk medborgare, som genom köp, byte eller gåva förvändt
fastighet a landet, skulle vara pliktig att inom tre månader från tillträdesdagen.
dock sist inom ett år från det förvändt skedde, på ett stadigvarande sätt bosätta
sig pa fastigheten och att under fem år i följd från tillträdesdagen vara där
sålunda bosatt. Den, som utan iakttagande härav ville behålla fastigheten
skulle mke vara därtill berättigad utan tillstånd av vederbörande länsstyrelse!
Med föreskrifterna i tredje avdelningen åsyftades att komplettera förbudet mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

11

fastighetsförvärv med en bulvanlagstiftning, riktad mot förbudets kringgående
genom att någon, som icke ägt att utan tillstånd förvärva fastighet eller utan
bosättning eller särskilt tillstånd besitta densamma, med begivande av den, som
rättsligen framstår såsom ägare, råder över fastigheten såsom vore han ägare av
densamma. Bestämmelserna i fjärde avdelningen innefattade förbud för utlänning
eller svenskt bolag eller svensk förening, som i fråga om fastighetsförvärv
skulle vara underkastad lagen, att å fastigheten avverka skog annorledes än för
dess oundgängliga husbehov eller att därifrån bortföra strafoder, förrän tillstånd
erhållits till förvärvet. 1 fråga om enskild person, som vore underkastad
skyldighet att bosätta sig a fastigheten, skulle enahanda förbud gälla, intill
dess bosättning ägt rum.

Vid betänkandet voro, med avseende å frågan om bolags och föreningars fastighetsförvärv,
fogade särskilda yttranden av herrar Jansson i Edsbäcken och
Olsson i Kullenbergstorp (sid. Bil), Lindhagen (sid. 315), Olsson i Kullenbergstorp
och Wohlin (sid. 370) samt Wohlin (sid. 371).

Över jordkommissionens ifrågavarande förslag avgåvos under år 1922 utlåtanden
av överståthållarämbetet, länsstyrelserna, lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien
och hushållningssällskapen, varjämte yttranden inkommo från Sveriges
allmänna lantbrukssällskap, Sveriges Skogsägareförbund, Sveriges Industriförbund,
Styrelsen för Sveriges Allmänna Hypoteksbank, Järnkontoret,
Svenska Bankföreningen och styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare. I
dessa yttranden ägnades övervägande uppmärksamhet åt kommissionens förslag
att även enskilda personer skulle i viss utsträckning vara underkastade koncession
såsom villkor för fastighetsförvärv. Förslaget blev i denna del föremål
för ett så gott som enhälligt avstyrkande; endast länsstyrelserna i Malmöhus
och Västerbottens län förklarade sig icke härutinnan hava någon erinran mot
förslaget, sistnämnda myndighet dock med den anmärkning, att vid den praktiska
tillämpningen åtskilliga svårigheter syntes vara att befara. I fråga
om juridiska personers fastighetsförvärv utgjorde yttrandena i ett flertal fall
knappast uttryck för en bestämd ståndpunkt. Från vissa hall uttalades sålunda,
att mot en dylik för hela landet gällande lagstiftning icke kunde göras
någon principiell invändning, men att det föreliggande förslaget i fråga om
åtskilliga speciella bestämmelser av stor vikt borde undergå ändring. Därjämte
framhölls i åtskilliga utlåtanden såsom tvivelaktigt, huruvida den dåvarande
tidpunkten vore lämplig för genomförande av en dylik lagstiftning.
Av de myndigheter och korporationer, vilka bestämt avstyrkt förslaget, anfördes
ytterligare, att juridiska personers fastighetsförvärv i södra och mellersta
Sverige icke nått den omfattning, att en definitiv lagstiftning av föreslagen
innebörd vore av behovet påkallad. Skälen för avstyrkande av förslaget framhöllos
med särskild utförlighet av Sveriges Skogsägareförbund och Sveriges Industriförbund.

Då Kungl. Maj :t till 1922 års riksdag avlät proposition angående förlängning
av giltighetstiden för 1921 års provisoriska lag, hade densamma varit i gällande
kraft under föga mer än ett halvt år, och yttranden hade därför icke infordrats
från vederbörande myndigheter. Under ar 1922 avgavs yttrande i

Yttranden
i frågan
1922—1924. .

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

ämnet av jordkommissionen, och under ar 1923 anmodades länsstyrelserna i de
län, vilka avsågos i nyssnämnda lag, att inkomma med yttrande i fråga om behovet
och lämpligheten av lagens fortsatta prolongation. Beträffande innehållet
av nu nämnda yttranden tillåter jag mig hänvisa till de redogörelser, som
lämnats i propositionerna nr 43 till 1923 års riksdag och nr 23 till 1924 års
riksdag.

I skrivelse den 13 augusti 1924 anmodade min företrädare i ämbetet överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen,
att då fråga förelåge om ersättande av nuvarande provisoriskt gällande
bestämmelser angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening
att förvärva fast egendom med en definitiv lagstiftning ävensom om införande
av förbud i vissa fall att i fråga om äganderätt till fastighet vara
bulvan för annan, och i samband med dylika lagstiftningsåtgärder ändringar
tilläventyrs kunde finnas påkallade i lagen den 4 maj 1906 om förbud i vissa
tall för bolag och förening att förvärva fast egendom — till chefen för justitiedepartementet
inkomma med yttrande i berörda hänseenden.

Av länsstyrelserna i de län, för vilka denna lagstiftning för närvarande äger
endast provisorisk giltighet, hava länsstyrelserna i Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs
och Gävleborgs län, några under framhållande av vissa speciella önskemål,
tillstyrkt en definitiv lagstiftning för hela landet i fråga om bolags och
föreningars jordförvärv. Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att om
tiden för en dylik åtgärd nu skulle befinnas vara inne, denna lagstiftning bör
anpassas efter de i flera hänseenden olikartade förhållanden, som äro rådande
utanför de norrländska landskapen och med dem likställda landsdelar. Länsstyrelsen
i Jönköpings län har framhållit såsom önskvärt, att den provisoriska
lagen ersättes av en definitiv lagstiftning, vilken dock icke borde gälla för större
delen av mellersta och södra Sverige utan begränsas till de trakter, som ligga
närmast de delar av landet, för vilka 1906 års lag ursprungligen gällde. I
samma riktning har uttalat sig länsstyrelsen i Kronobergs län, vilken icke funnit
någon principiell invändning emot ifrågavarande lagstiftning, men ansett
definitiva bestämmelser i ämnet icke böra erhålla tillämpning i de orter, där
lagstiftningen icke skulle få någon gagnande uppgift att fylla; förhållandena
inom länet syntes icke påkalla ett statsingripande för reglering av fastighetshandeln
i förevarande syfte. Länsstyrelsen i Gotlands län har anmärkt, att den
provisoriska lagen endast i ett fatal fall vunnit tillämpning i fråga om länet.
Länsstyrelserna i TJppsala, Södermanlands, Östergötlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Skaraborgs och Västmanlands län hava, under hänvisning till
de inom vederbörande län radande förhallanden, ansett lagstiftningsåtgärder i
förevarande syfte icke vara erforderliga. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
lan har, med hänsyn till det sätt, varpå bolagen skött sina jordbruksfastigheter,
och till den synnerligen ringa omfattning, vari dylika fastighetsförvärv förekomme,
ansett en definitiv lagstiftning för länets del vara snarare till skada
an till gagn. Länsstyrelsen i Örebro har, då den provisoriska lagens verkningar
ännu icke kunde säkert bedömas, funnit det lämpligare än att nu besluta
en definitiv lagstiftning att bereda fortsatt giltighet å den provisoriska lagen

Kung!. Maj:ts proposition nr %05.

13

under ännu ett år. Av övriga myndigheter, som uttalat sig i ämnet, har överståthållarämbetet
avstyrkt varje lagstiftningsåtgärd, och lantbruksstyrelsen
har, under hänvisning till tidigare uttalande, funnit betänkligheter möta mot ett
lagfästande i oförändrat skick av gällande provisoriska bestämmelser, såvitt
angår södra delarna av landet.

Vad angår det praktiska behovet av en definitiv lagstiftning för södra och Jordkommellersta
Sverige vill jag erinra om den utredning, som blivit verkställd av utredniiunnjordkommissionen
på grundval av ett omfattande statistiskt material och detaljerade
lokala undersökningar. Kommissionen har med ledning härav kommit
till det slut, att'' den provisoriska lagstiftningen bör ersättas av bestämmelser
med definitiv giltighet. Då de av kommissionen åberopade utredningarna
hänföra sig till en tidpunkt, som ligger jämförelsevis nära ikraftträdandet
av 1921 års lag, varigenom bolagens jordförvärv blivit i hög grad begränsade,
torde förändringar under de följande åren endast i ringa mån kunna inverka
på bedömandet. Jag finner mig därför kunna väsentligen hänvisa till
de uppgifter, som meddelats i kommissionens publikationer och särskilt till dep
sammanfattande redogörelse, som lämnats i del I av betänkandet (sid. 78—122).

Emellertid torde vissa för frågans belysande särskilt betydelsefulla resultat av
kommissionens undersökningar böra här återgivas.

Enligt den statistiska utredningen funnos åren 1918—1919 inom riket 1,748
bolag och ekonomiska föreningar, vilka ägde jordbruksfastighet, d. v. s. sådan
fast egendom, som i beskattningshänseende har denna beteckning. Till bolag
och ekonomiska föreningar hänföras då samtliga aktiebolag och kooperativa
ekonomiska föreningar samt vidare enskilda banker, sparbanker, kommanditbolag,
sjösänknings- och dikningsbolag, försäkringsbolag o. dyl., men däremot
icke handelsfirmor och enkla bolag. Inom de delar av landet, där 1906 års
lag då ännu icke ägde giltighet, funnos cirka 1,100 dylika jordägande bolag.

Inom hela riket ägde bolag och föreningar jordbruksfastighet med en sammanlagd
areal av 7,510,000 hektar och ett sammanlagt taxeringsvärde av mer än
942 miljoner kronor. Till jämförelse meddelas, att godsägare — varmed avses
enskilda jordägare, vilkas fastigheter omfattade en sammanlagd åkerareal av
mer än 100 hektar eller åsatts ett taxeringsvärde av minst 200,000 kronor, ävensom
fideikommiss — vid samma tid ägde jordbruksfastighet med sammanlagd
areal av 1,769,000 hektar och ett sammanlagt taxeringsvärde av 637,4 miljoner
kronor. Övriga enskilda jordägare, däribland alltså hela den egentliga bondeklassen,
ägde jordbruksfastighet med en sammanlagd areal av 18,155,000
hektar och ett sammanlagt taxeringsvärde av cirka 3,767 miljoner kronor. Då
rikets totala jordareal utgör cirka 41,049,000 hektar, och sammanlagda taxeringsvärdet
å all jordbruksfastighet i riket vid utredningens verkställande uppgick
till 6,068,8 miljoner kronor, belöpte således å aktiebolag och ekonomiska föreningar
18,3 procent av totalarealen och 15,5 procent av taxeringsvärdet, medan
motsvarande procenttal voro för godsägaregruppen 4,3 och 10,5 samt för bondegruppen
44,2 och 62,1. Av rikets hela åkerareal — cirka 3,787,300 hektar —
innehade i runt tal bolag och föreningar 220,000 hektar eller 5,8 procent, godsägaregruppen
569,400 hektar1 eller 15,1 procent och bondegruppen 2,735,000
hektar eller 72,2 procent. Av dessa siffror torde kunna slutas, att bolags och
löreningars fastighetsförvärv företrädesvis avse fastigheter med skog.

1 Enligt annan beräkning 569,800 hektar, jfr motion i forsta kammaren 1924 nr 87 s. 3.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 805.

I fråga om de av jordkommissionen meddelade tabeller, utvisande fördelningen
länsvis på olika ägaregrupper av dels totalarealen, dels taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
och dels åkerarealen, tillåter jag mig hänvisa till betänkandet,
del I sid. 80—82. Till de i dessa tabeller meddelade siffror kan, efter jordkommissionen,
anmärkas följande.

Den största totalarealen bolagsjord finnes, såsom naturligt är, inom Norrland
med dess störa skogsvidder. Men även inom södra och mellersta Sverige har
bolags och föreningars jordinnehav blivit betydande inom jämförelsevis många
orter. Givetvis foreter detta jordinnehav stora olikheter inom de särskilda
.Under det att detsamma inom de skogfattiga länen är relativt obetydligt
i förhållande till Övriga jordägares innehav, växer det inom de skogrika
lanen Sålunda var 1918—1919 inom Västernorrlands län 40,5 procent, inom
Gävleborgs lan 37,7 procent inom Örebro län 36,8 procent, inom Jämtlands
lan 33,3 procent, inom Värmlands län 32,9 procent samt inom Västmanlands
och Kopparbergs län 23 procent av all jord i bolags hand. Inom Uppsala län
utgjorde bolagsmnehavet 20,9 procent, inom Västerbottens län 19,2 procent inom
Stockholms lan 14,5 procent, inom Östergötlands län 11,6 procent och’ inom
Kronobergs län 10,9 procent. I Övriga län uppgick ej bolagsinnehavet till
10 procent.

Jämföres taxeringsvärdena å de olika ägaregruppernas jordinnehav kommer
Järn tian ds lan i första rummet med 36,5 procent. Därnäst Västernorrlands
an med 36,2 procent och Gävleborgs län med 35,4 procent. I fjärde rummet
kom Kopparbergs län med 32,4 procent, därnäst följde Värmlands län med 30 7
procent, Örebro län med 23,8 och Västerbottens län med 21,2 procent Därnäst
kommo Västmanlands län med 17,1 procent, Stockholms län med 16 procent.
Uppsala lan med 12,1 procent och Kronobergs län med 12 procent. I Övriga län
översteg det sammanlagda taxeringsvärdet å bolagsjorden icke 10 procent av
taxeringsvärdet a all jord.

I den föregående jämförelsen har medtagits den jord, som äges av staten kyrkor,
kommuner stiftelser och ideella föreningar. Denna jord utgör en betydande
del av rikets landareal,^ nämligen cirka 13,615,000 hektar eller 33.2 procent,

Av eitertöljande tablå framgå de å bolag och ekonomiska föreningar belöpande
procenttal i fråga om åker, totalareal och taxeringsvärde, därvid i jämlorelsen
icke medtagits de i allmän ägo varande jordbruksfastigheter: ''

Åker

Total-

areal

| Taxe-rings-värde

Län

Åker

Total-

areal

Taxe-

rings-

värde

48.1

44.9

63.2

Göteborgs o. Bohns län . .

1.6

23

7 0

10.6

lo. 9

17 9

Alvsborgs

»

2.8

5.5

7 6

10.2

24.4

14.5

Skaraborgs

> .

3.5

6.9

5.9

5.9

9.2

7.6

Värmlands

>

12.5

33.1

5.4

13.3

8.3

Örebro

J

10.7

4K4

26.2

4.3

5.5

6.2

Västmanlands

>

10.6

26.6

19 6

5.6

11.9

13.4

Kopparbergs

13.2

31.1

37.2

4.6

6.8

7.9

Gävleborgs

14.0

42.0

38.9

3.o

4.9

4.3

Västernorrlands

>

11.8

44.3

40.2

2.5

3.0

5.2

Jämtlnnds

» . .

9.5

45.6

40 3

2.1 i

3.1

3.4

Västerbottens

»

4.1

33.7

29.3

4.0 ''

3.6

4.6

Norrbottens

>

2.3

30.9

J7.3

0.9 ''

1.3

2.2

Riket

6.2

27.4

17.6

I Stockholms stad .

Stockholms län

Uppsala >

Södermanlands »

Östergötlands >

Jönköpings >

Kronobergs >

Kalmar >

Gotlands >

Blekinge >

Kristianstads >

Malmöhus >

Hallands >

al917i ensklld ä^o varande jord ägde således bolag och ekonomiska föreningar
27,4 procent. Sammanlagda taxeringsvärdet härå utgjorde 17,6 pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr Z05.

15

cent av taxeringsvärdet å all enskild egendom. Av hela åkerarealen belöpte
å bolag och ekonomiska föreningar 6,2 procent.

Särskilt belysande i fråga om bolags och ekonomiska föreningars jordförvärv
är den statistiska utredning, som verkställts härads- och kommunvis.
Inom giltighetsområdet för 1921 års lag finnas 218 härad eller därmed likställda
områden (skeppslag, bergslag och tingslag). I alla dessa härad utom
två (Slättbo härad på Öland och östra Hisings härad i Göteborgs och Bohus
län) ägde under åren 1918—1919 bolag eller ekonomisk förening jordbruksfastighet.
Deras jordinnehav omfattade till areal och taxeringsvärde de procentuella
andelar av vederbörande härads areal och taxeringsvärde, som framgå
av följande sammanställning:

Areal Taxeringsvärde

Under 1 %..............47 härad 45 härad

1— 5 »..............76 > 67 >

5—10 >.............40 » 49 >

10—20 >..............23 > 24 >

20—30 >.............. 9 > 16 >

30—40 >.............. 8 » 7 >

40—50 >.............. 9 > 4 >

50 % och däröver......... 4 >_4 »

216 härad 216 härad

Såsom sammanfattning av detaljuppgifterna, till vilka i övrigt hänvisas, må
nämnas, att i 53 av nämnda 218 härad bolagsinnehavet överstiger en tiondedel
av häradets totalareal; att i 30 av dessa 53 härad bolagsinnehavet översteg 20 %
av totalarealen (i 9 härad 20—30 %, i 8 härad 30—40 %, i 9 härad 40—50 %
och i 4 härad 50—75 %); samt att inom övriga 165 härad bolagsgruppens innehav
i 40 härad ligger mellan 5 och 10 % och i 76 härad mellan 1—5 %, i 47
härad icke uppgår till 1 % och —• såsom förut nämnts — helt saknas i 2 härad.

Efter att hava meddelat uppgifter om godsägaregruppens jordinnehav inom
nu ifrågavarande landsdelar yttrar jordkommissionen:

''Inalles finnas i södra och mellersta Sverige 137 härader av 218, i vilka
bolags- och godsägaregrupperna, antingen båda eller endera av dem, intaga en
mera betydande plats i fråga om jordbesittning.

Beträffande bondegruppens jordbesittning är att märka, att densamma omfattar
i 7 härader mindre än 25 %, i 42 härader mellan 25 öch 50 %, i 25 härader
mellan 50 och 60 % samt i områdets övriga 144 härader 60 % och däröver av
resp. häraders totalareal. De 74 härader, i vilka gruppens jordinnehav sålunda
icke uppgår till 60 % av totalarealen, äro givetvis sådana härader, i vilka
antingen bolagsgruppen eller godsägaregruppen eller ock båda dessa grupper
äro mera framträdande jordbesittare. I några härader medverkar också samhällsgruppens
relativt stora jordbesittning till att pressa ned bondegruppens
procentuella innehav. Fördelningen av berörda 74 härader på länen framgår
av följande uppställning:

Stockholms . . . .

. . 11

Kristianstads . . .

. . 1

Örebro .....

. . . 12

Uppsala......

. . 7

Malmöhus.....

. . 7

Västmanlands . .

Södermanlands . . .

. . 10

Hallands.....

. . . 1

Kopparbergs . . .

. . . 1

Östergötlands . . .

. . 13

Alvsborgs .....

. . . 1

Gävleborgs . . .

. . . 2

Kalmar......

. . 2

Skaraborgs . . . .

. . 1

Beträffande speciellt bolags- och bondegruppernas inbördes relation är att
märka, hurusom bolagsinnehavet väsentligt överstiger bondegruppens jordbesittning
i 11 härader, är ungefär lika stort i 6 härader samt understiger men
uppgår till minst ungefär hälften i 10 härader.---En liknande jämförelse

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

mellan godsägare- och bondegrupperna ger till resultat, att godsägarnas innehav
väsentligt överstiger böndernas jordbesittning i 12 härader, är ungefär
aka stort i 7 hålåder samt understiger men uppgår till minst ungefär hälften
i 24 harader I sammanlagt 43 härader intager således godsägaregruppen
denna mera starka ställning i förhållande till bondegruppen. Dessa härader
utgöras givetvis av dem, i vilka enligt vad ovan sagts, godsägaregruppen är
»tarkast företrädd. Beträffande bada nu nämnda grupper härader, å ena sidan
27 harader och a andra sidan 43 härader, är dock att märka, att 11 härader
aro gemensamma för båda grupperna och att det således är inalles i endast 59
härader, som bolags- och godsägaregrupperna, båda eller endera, intaga en
synnerligen stark ställning i förhållande till bondegruppen. Dessa 59 härader
sammanfalla i stort sett med de härader, i vilka, enligt vad ovan anmärkts
bondegruppens jordbesittning icke uppgår till 60 % av häradernas totalareal’
bistnamnda harader uppgmgo visserligen till ett något högre antal, 74, men i
det överskjutande antalet härader medverkar jämväl på ett mera markerat sätt
samhällsgruppens jordbesittning att pressa ned bondegruppens innehav.

basom av den föregående framställningen torde framgå äro således inom
ifrågavarande område härader med ren bondebygd företrädesvis att finna i
Jönköpings Kronobergs, Kalmar, Gollands, Blekinge, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Alvsborgs och Skaraborgs län.’

Beträffande jordens fördelning på olika ägaregrupper inom de särskilda kommunerna
tillåter jag mig hänvisa till den utredning, som härutinnan förekommer
i jordkommissionens betänkande del I sid. 92—93 och del II sid. *34__*36.

Kommissionen har även verkställt en utredning om beskaffenheten av de
aktiebolag, som äga jordbruksfastighet. Med hänsyn till arten av sin verksamhet
hava dessa uppdelats i sju grupper. På en var av dem kommer den
procentuella andel i taxeringsvärdet å all till bolagsgruppen hörande jordbruksi
as låghet, som framgår av följande uppställning:

Trävarabolag........

Järn- och metallindnstribolag .
Sten- och jordindustribolag . .
Livsmedelsindustribolag ....

Övriga industribolag.....

Lantbruks- och fastighetsbolag
Kommunikations- och kraftbolag

69.0 %

17.0 »
2.7 »
1.6 >
1.4 >

7.1 .

1.2 »

IttO.o %

I fråga om dessa bolags fördelning å de olika länen meddelas i del II detaljerade
uppgifter. Kommissionen sammanfattar dessa uppgifter på följande

Sätt \

''Givetvis äro trävarubolagen starkast företrädda i Norrlandslänen samt i
Kopparbergs och Värmlands län. De äro ock mycket framträdande, med länens
högsta procenttal, i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge,
Alvsborgs, Skaraborgs och Örebro län. Järn- och Metallindustribolagen äro
starkast företrädda i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Örebro och Västmanlands
län, således i mellersta Sveriges gamla bruksbygder. Sten- och jordvndustnbolagen
äro företrädesvis att söka i Gotlands, Kristianstads och Skaraborgs
län med deras sedan gammalt bearbetade kalkfyndigheter och stenbrott
men förekomma även talrikt i Kronobergs, Blekinge, Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län. I fråga om de till livsmedelsindustrien hänförliga bolagen intaga
Malmöhus samt -Göteborgs och Bohus län främsta rummet. Till gruppen
ovng industri hörande bolag (textil-, kemisk-teknisk- och annan industri) förekomma
talrikast i Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Lantbruks-
och fastighetsbolag förekomma talrikt i flertalet av södra och mellersta

Kungl. May.tx proposition nr 205.

17

Sveriges län; deras procentsiffra är länets högsta i Kristianstads, Malmöhus samt
Göteborgs och Bohus län. Kommunikations- och kraftbolagen hava en särskilt
hög procentsiffra i Stockholms, Blekinge, Hallands och Skaraborgs län.’

I fråga om bolagsinnehavets tillväxt under de senaste årtiondena i de sydoch
mellansvenska länen yttrar kommissionen:

’Att bolagens innehav av jordbruksfastighet under de senaste årtiondena
tillvuxit ganska kraftigt även i mellersta och södra Sverige är ställt utom allt
tvivel. Vår statistik lämnar dock för närvarande icke möjlighet att med absoluta
arealsiffror angiva denna tillväxt. Man måste härutinnan nöja sig med
uppgifter för olika tidpunkter dels om taxeringsvärdet å bolagens jordbruksfastighet,
dels om storleken av det mantal, som belöper på samma fastighet, och
dels om antalet utjordar och andra icke mantalssatta lägenheter, som ägas av
bolag.’

Beträffande de härutinnan lämnade uppgifterna torde få hänvisas till vad
kommissionen därom anfört i del I av betänkandet (sid. 95—102).

Den av jordkommissionen under år 1919 verkställda enquéten avsåg förhållandena
dels under årtiondena före krisåren och dels under kristidsperioden
1914—1919. Den av kommissionen lämnade framställningen är grundad å
besvarade frågeformulär till ett antal av 3,368, vilka utgått till kommunalnämnder,
landsfiskaler, hushållningssällskap och deras tjänstemän, odlingsråd,
skogsstatens tjänstemän och bolag samt enskilda personer. Föremål för undersökningen
hava varit frågorna om jordbruksfastigheters försäljning, under
de senaste årtiondena, därvid beaktats ändamålen med försäljningarna, fastigheternas
storlek, bondgårdars försvagande genom ägostyckning och jordavsöndring,
om orsakerna till jordbruksbefolkningens fastighetsförsäljningar,
samt om följderna av fastigheternas övergång till andra än jordbrukare, särskilt
med avseende å jordens hävd och skogens skötsel samt ekonomiska och
sociala verkningar av bondejordens försäljning i förevarande fall m. m. Beträffande
resultaten får jag hänvisa till del III och den sammanfattning, som
lämnats i del I (sid. 104—121).

I fråga om bolags och föreningars jordinnehav i södra och mellersta Sverige
yttrar jordkommissionen, under hänvisning till omförmälda specialutredningar,
följande:

''För jämförelses skull må först i korthet erinras om den situation, som med
avseende å bolagens fastighetsinnehav härskade i Norrland vid tiden för
norrlandskommitténs utredningsarbete. Enligt tabell I i den Widénska utredningen
om den norrländska förbudslagstiftningen omfattade bolagsinnehavet år
1900 i de län och delar av län, varest förbudslagen ursprungligen gällde, en areal
av sammanlagt omkring 4.5 milj. hektar eller 30.7 % av all i enskild ägo varande
jord. År 1906, då förbudslagen trädde i kraft, hade dessa siffror vuxit betydligt,
nämligen till omkring 5.4 milj. hektar, resp. 36.4 %. Beträffande fördelningen på
län, fögderier och socknar hänvisas till sagda tabell. Det erinras, att i förbudslagens
ursprungliga tillämpningsområde ingingo Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands län i deras helhet, av Gävleborgs län sex socknar
i Hälsingland samt av Kopparbergs län Ovansiljans, Nedansiljans och
Västerdals fögderier samt Svärdsjö och Envikens socknar av Falu fögderi,
ävensom vidare att lagen utsträcktes att äga tillämpning från den 10 maj 1912
i det övriga Hälsingland samt från den 3 maj 1917 i hela Värmlands län.

En uträkning med ledning av den statistiska utredning, som innehåll^ i
Del II av kommissionens betänkanden, ger vid handen, att inom det område,

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 105 höft. (Nr 205.)

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Jordkommissionens

motivering
för en
definitiv
lagstiftning

varest förbudslagen före år 1921 icke gällde, d. v. s. hela Götaland, Svealand
— med undantag av Värmlands län och vissa delar av Dalarna — samt
Gästrikland, bolagsinnehavet år 1918 omfattade en sammanlagd areal av 1.6
milj. hektar eller ett område lika stort som Södermanlands och Östergötlands
län tillsammantagna. Av all inom området i enskild ägo varande jord
kom på bolagsinnehavet 13.3 %.

Om man jämför siffrorna för dessa två stora områden, är det visserligen
ovedersägligt, att bolagsväldet var och jämväl fortfarande är betydligt starkare
inom det norrländska än inom det syd- och mellansvenska området. En
jämförelse mellan två så stora områden blir dock i flera hänseenden missvisande.
Liksom å ena sidan inom förbudslagens hittillsvarande område ett
ganska stort antal socknar och även några härader uppvisa ett jämförelsevis
ringa bolagsinnehav, finnes det å andra sidan inom det syd- och mellansvenska
området ett mycket stort antal härader och kommuner, i vilka bolagsväldet
vuxit till en betydande styrka och vilka väl tåla att i detta hänseende jämställas
med norrländska kommuner och härader med ett betydande bolagsinnehav.

I det föregående har under rubriken »Statistisk utredning» med ledning av
det statistiska material, som framlägges i Del II av kommissionens betänkande^
lämnats en mera detaljerad redogörelse för bolagsinnehavet inom län,
härader och kommuner i södra och mellersta Sverige. Vad länssiffrorna beträffar
framgår av sagda redogörelse, att Örebro, Västmanlands, Stockholms
och Uppsala län väl kunna ställas vid sidan av vissa av länen inom förbudslagens
hittillsvarande område samt att jämväl Södermanlands, Östergötlands
och Kronobergs län uppvisa påfallande höga siffror för bolagsinnehavet. De
delar av Kopparbergs och Gävleborgs län, i vilka förbudslagen före år 1921
icke gällt, äro beträffande omfattningen av bolagens jordbesittning fullt likställda
med övriga delar av samma län. Mera belysande för bolagsväldets
utbredning inom södra och mellersta Sverige äro givetvis härads- och kommunsiffrorna.
En detaljerad redogörelse härutinnan har lämnats i det föregående,
vartill hänvisas.’

Efter att hava återgivit ett sammandrag av sistnämnda uppgifter anför
kommissionen vidare:

''Med nu återgivna siffror för ögonen kan det icke förnekas, att bolagsinnehavet
vuxit sig mycket starkt inom rätt många orter i södra och mellersta
Sverige._ I icke mindre än 53 härader, om hänsyn fästes å arealsiffrorna, och
i icke mindre än 55 härader, om man utgår från taxeringsvärdet — vilka härader,
såsom av det föregående framgår, icke i allo sammanfalla — omfattade
bolagsinnehavet vid tidpunkten 1918—1919 en så betydande andel som 10 %
eller mera av resp. härads hela areal eller taxeringsvärde å jordbruksfastighet;
och av tabellerna 3, 10 och 12 i Del II kan inhämtas, hurusom ganska många
av övriga härader komma nära 10 % gränsen. Att bolagsinnehavet i icke
mindre än 413 av områdets lantkommuner skjutit över 10 % gränsen torde
icke kunna undgå att väcka farhågor för följderna av en även framdeles obegränsad
förvärvsrätt för bolagen. Och att redan nu i mer än en tiondel eller
223 av områdets samtliga lantkommuner bolagsinnehavet omfattar mera än
20 %. i 35 av dessa överskjutit 50 % gränsen samt i 18 är så betydande, att det
överstiger 80 %. måste ur synpunkten av det allmänintresse, som ligger däri,
att den självägande bondbefolkningen stärkes och utvecklas framstå såsom
ett betänkligt och varnande faktum. Härtill kommer, såsom i den statistiska
utredningen påpekas, att ett stort antal av kommunerna med över 10 % bolagsinnehav
äro att söka inom andra härader än sådana, som beträffande bolags -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

19

innehavet sjiilva kunna uppvisa detta procenttal. Så är särskilt händelsen
med många kommuner i södra Sveriges skogsbygder där, såsom framgår av
kommissionens i det föregående omförmälda enquéte, trävarubolag i stor omfattning
uppköpt skogshemman för exploatering av skogstillgångarna.

Frågan huruvida bolagsinnehavet inom ifrågavarande område nått sin högsta
utveckling och Idivit stationärt eller huruvida det alltjämt utvidgar sig, torde
icke möta några vanskligheter att besvara. Omförmälda såväl statistiska utredning
som enquéte bekräfta, att bolagsinnehavet väsentligt ökats under de
senaste årtiondena. Beträffande ökningens storlek, uttryckt i siffror rörande
taxeringsvärde, mantal m. in. för olika femårsperioder, hänvisas till vad därutinnan
blivit i det föregående under rubriken »Statistisk utredning» anfört.

På grund av den utredning, som sålunda förebragts, har kommissionen funnit,
att bolagsinnehavet mångenstädes i södra och mellersta Sverige är mer än
tillräckligt stort för att uppfordra statsmyndigheten att taga i övervägande,
huruvida icke bolagens fria förvärvsrätt därstädes bör begränsas. Visserligen
var bolagsväldet i Norrland vid tiden för den norrländska förbudslagens tillkomst
i stort sett mera betydande än vad nu är händelsen i övriga delar av
landet, men det synes kommissionen uppenbart, att den norrländska förbudslagstiftningen
bort genomföras många år tidigare än som skedde. Hade så
ägt rum, skulle sannolikt en betydande del av de utav norrlandskommittén till
ett antal av 12,000 skattade bondgårdar, som redan år 1900 uppköpts av trävaruindustrien,
fortfarande hava besuttits av självägande bönder. Behovet
av ett stävjande av den norrländska trävaruindustriens fastighetsförvärv framhölls
i riksdagen redan år 1892, men först efter 14 års förlopp kom förbudslagen
till stånd. Under tiden utövade de norrländska bolagen en_ rastlös verksamhet
med uppköp av bondhemman. Förefintliga utredningar giva anledning
antaga, att dessa köp omfattat inemot hälften av all den jord, soin vid förbudslagens
ikraftträdande ägdes av dessa bolag. Nu är det visserligen icke
antagligt, att en dylik häftig stegring av bolagsinnehavet skulle, med fri förvärvsrätt
för bolagen, äga rum i de delar av södra och mellersta Sverige,
vilka ännu äro jämförelsevis fria från bolagsbesittningar. Men i och med det
att industrien allt mer och mer breder ut sig och vinner fotfäste i olika delar
av landet, föreligger alltid en fara, att densamma, och särskilt storindustrien,
skall genom ständigt ökade jordförvärv söka skaffa sig den grundval för
ekonomisk maktställning, som följer med en omfattande jordbesittning. . Och
vad speciellt trävarubolagen beträffar har det genom den av ^kommissionen
föranstaltade enquéten bekräftats, att dessa under de senaste årtiondena utvecklat
en livlig verksamhet i landets södra skogsbygder och därstädes slagit
under sig ett mycket stort antal såväl rena bondhemman, som större gårdar.
Med gynnsamma konjunkturer på trävarumarknaden föreligger grundad anledning
befara, att bondhemmanen i dessa bygder i allt större och större utsträckning
så småningom skola övergå i bolagsbesittning. Även under en lågkonjunktur
förefinnes i många fall samma fara, i det att kapitalstarka bolag då
begagna tillfället att inköpa jordbruksfastigheter för de i följd av depressionen
tryckta prisen å dylika fastigheter. Kommissionen kan följaktligen icke finna
annat än att faran för den självägande syd- och mellansvenska bondeklassens
undergrävande, utan att hava nått den katastrofartade punkt, som i början
av 1900-talet förelåg för Norrlands del, dock så tydligt gör sig gällande, att
en begränsning av bolagens fria förvärvsrätt nu maste åstadkommas.

Med anledning av den från vissa håll framförda tanken, att utsträckningen
av giltighetsområdet för 1906 års lag fortfarande borde ske successivt, yttrar
jordkommissionen:

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

''Från några håll har framkastats den tanken, att liksom man hittills successivt
utsträckt den norrländska förbudslagens giltighet till områden, som ursprungligen
icke folio under lagen, nämligen till hela Hälsingland 1912 och
till Värmlands län 1917, skulle man nu nöja sig med att giva lagen tillämpning
i de delar av södra och mellersta Sverige, där bolagsinnehavet nått en särskilt
stor omfattning och framträder mera markerat. Av vad kommissionen här
ovan anfört torde framgå, att kommissionen ej kan förorda en sådan anordning.
Den skulle mindre väl överensstämma med ifrågavarande lagstiftnings syftemål,
som ju är att bevara jordbruksfastigheterna i södra och mellersta Sverige
i den jordbruksidkande befolkningens händer, samt innebär, att man icke har
något emot, att bondbefolkningen även inom dessa delar av landet till en viss
grad försvagas. Norrlandslagstiftningens historia åskådliggör på ett tydligt
sätt, huru stor -faran är vid dröjsmål i detta lagstiftningsämne. Nu kan man
väl invända, att beträffande södra och mellersta Sveriges slättbygder någon
särskilt stark stegring av bolagsinnehavet icke ännu ägt rum, och att lagstiftningen
skulle kunna undvaras för dessa trakter. Härtill kan genmälas, att
lagstiftningen avser framtiden och att ingen kan gå i god för, att om bolagen
utestängas från förvärv av skogsbygdernas jordbruksfastigheter, de framdeles
icke skulle komma att rikta sina blickar på slättbygdernas egendomar. Och
även om så icke skulle komma att ske och lagen följaktligen skulle komma
att omfatta trakter, som icke behövde den, torde lagen i allt fall icke medföra
några skadliga verkningar i dessa trakter.

Om man tänker sig en dylik partiell lagstiftning genomförd i praktiken,
torde man för övrigt finna, att den ej ter sig vidare tilltalande. Att bestämma
giltighetsområdet efter landskaps- eller län sgränser och under lagstiftningen
lägga endast de landskap eller län, i vilka för närvarande bolagsbesittningar
äro mera jämnt och talrikt förekommande över hela området, kan ej rätt gärna
komma i fråga, eftersom i sådant fall ett flertal trakter inom skogsbygdsområden
med mycket stor frekvens av bolagsbesittningar skulle falla utanför
lagen. Även med en gränsuppdragning härads- eller fögderivis skulle inånga
orter, som behövde lagen, komma utanför densamma, varjämte det totala giltighetsområdet
ej bleve ett sammanhängande helt, utan komme ett härad eller
fögderi här och ett härad eller fögderi där att ställas utanför lagen. Att bestämma
giltighetsområdet sockenvis torde än mindre kunna sättas i fråga.’

Beträffande tillämpningen av 1921 års lag kan nämnas, att enligt anteckningar,
förda i jordbruksdepartementet, Kungl. Haj:t intill den 1 februari 1925
meddelat tillstånd till jordförvärv i 64 fall, under det att tillstånd vägrats i 16
fall. I 15 ärenden har ansökning ej kunnat upptagas till prövning på grund
av att tiden för sökande av tillstånd försuttits, eller ock har beslutet haft annat
innehåll än bifall eller avslag, såsom att Kungl. Maj ds tillstånd icke erfordrats
för förvärvet och ansökningen därför blivit för prövning och avgörande överlämnad
till vederbörande länsstyrelse.

Departe- Då giltighetstiden för 1921 års provisoriska lag angående bolags och ekonomtntschefen.
miska föreningars jordförvärv i mellersta och södra Sverige, efter den senast
under fjolåret bestämda prolongationen, utgår med juni månad detta år, har
lagen ägt tillämpning under fyra år. I allmänhet torde, då lagen först antogs,
uppfattningen varit den, att inom ganska kort tid, helst redan under näst
följande år, ett definitivt avgörande skulle kunna träffas i denna lagstiftningsfråga.
Emellertid hade vid nämnda tidpunkt jordkommissionen ännu icke
framlagt sitt förslag jämte den omfattande utredning, varpå detsamma är

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

21

byggt, och det är därför naturligt, att ett visst uppskov med frågans slutliga
prövning kommit att äga rum. Någon anledning att ytterligare upprätthålla
den ovisshet, som alltid måste åtfölja ett provisorium i en fråga av denna betydande
räckvidd i ekonomiskt och socialt hänseende, synes dock numera icke
vara för handen. Den granskning av förslaget, vilken ålegat vederbörande
ämbetsmyndigheter, är avslutad, och rådrum har givits till ingående meningsutbyte
även inom vidare kretsar rörande de i skilda avseenden ingripande spörsmål,
vilka innefattas i förslaget. Vid 1924 års riksdag framhöll andra lagutskottet
önskvärdheten av att ståndpunkt snarast måtte kunna tagas till frågan
om den norrländska förbudslagens utsträckande. I anslutning härtill ber
jag nu få underställa denna fråga Kungl. Maj:ts beprövande.

Då frågan således närmast gäller, huruvida för landet i dess helhet skall
slutgiltigt lagfästas det förbud mot fritt förvärv av fast egendom, vilket bolag
och föreningar redan under nära tjugu år varit underkastade beträffande rikets
nordliga delar, lärer det icke vara av nöden att upptaga en förnyad diskussion
om de rättsliga och principiella förutsättningarna för en dylik lagstiftningsåtgärd.
Härom har under ett tidigare skede stått åtskillig strid, men efter
genomförandet av 1906 års lag och de senare företagna utvidgningarna av dess
tillämplighetsområde kan från nu antydda synpunkter näppeligen göras någon
principiell invändning mot ett fortgående på samma väg.

I fråga om lämpligheten av förbudslagens definitiva utsträckande till återstående
delar av mellersta och till södra Sverige intager jag samma ståndpunkt
som jordkommissionen. Genom den av kommissionen förebragta utredningen
torde på ett åskådligt sätt vara påvisat, att bolag och föreningar inom dessa
landsdelar förvärvat jordbruksfastigheter i betydande omfattning. I vissa av de
yttranden, som avgivits över kommissionens betänkande, hava riktats anmärkningar
mot det bedömande av de faktiska förhållandena, som legat till grund för
förslaget, och mot sättet för sammanställande av de statistiska beräkningar, som
åberopats till stöd för denna lagstiftningsåtgärd. Knappast har dock härigenom
i något väsentligt avseende riktigheten av kommissionens framställning kunnat
jävas. Att från skilda utgångspunkter olika uppfattningar skola göra sig
gällande i fråga om den rätta tidpunkten för ett ingripande genom lagstiftning,
ligger i sakens natur och innebär blott ett upprepande av erfarenheten från tiden
närmast före den norrländska förbudslagens tillkomst. De skäl, på vilka motståndet
då grundades, hava ånyo framförts vid granskningen av jordkommissionens
förslag. Läget är dock numera väsentligen ett annat. Norrlandslagen liar
ägt tillämpning under tillräckligt lång tid för att dess verkningar skola kunna
bedömas. Knappast från något håll lärer göras gällande, att lagen medfört de
vådor för industriens bestånd och utveckling, vilka framställdes såsom dess
givna konsekvenser. Ej heller i andra avseenden torde de farhågor hava besannats,
som anknötos till lagens antagande. Ganska allmänt synes numera vara
erkänt, att lagen utgjorde ett nödvändigt led i åtgärderna för bevarande av ett
självständigt bondejordbruk i Norrland. Visserligen äro med avseende å jordbrukets
och industriens ömsesidiga förutsättningar förhållandena väsentligt oli -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

ka i Norrland och i de sydligare landsdelarna, och det skulle utan tvivel innebära
en överdrift att i allmänhet jämställa bondebefolkningens läge i Norrland
under tiden kring sekelskiftet med de i motsvarande hänseende nu rådande
förhållandena i mellersta och södra Sverige. Obestridligt är dock, att
mångenstädes inom sistnämnda landsdelar utvecklingen gått i samma riktning
och på denna väg,redan hunnit långt. Även om så ännu icke blivit fallet inom
andra delar av det ifrågavarande området, kan häri icke ligga något giltigt
skäl emot en lagstiftning, som har till uppgift att i tid förebygga ett samhällsviktigt
intresses undanträngande av ett annat. Att med säkerhet avgränsa
vissa omåden, för vilka behovet av en sådan lagstiftning åtminstone för närvarande
är mindre framträdande, lärer icke vara möjligt. Erfarenheten från
lagens tillämpning torde icke hava gått i den riktning, att den ordning nu bör
brytas, som redan varit gällande under snart fyra år.

Jordkommissionen har ansett, att de föreslagna bestämmelserna rörande bolags
och föreningars jordförvärv borde sammanföras med 1916 års lag om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag, såvitt denna lag har avseende å förvärv av fast egendom. Till stöd härför
har anförts, att efter införande av allmän koncessionsplikt för bolag och
föreningar det syntes olämpligt och opraktiskt att hava reglerna om dessa rättssubjekts
fastighetsförvärv uppdelade på två lagar; en sådan uppställning av
rättsregler, som hade avseende å samma rättsförhållanden, ehuru bedömda ur
olika synpunkter, vore icke ägnad att medföra enkelhet och överskådlighet samt
förorsakade icke blott dem, som i sitt handlande vore beroende av sagda rättsregler,
utan även de myndigheter, som skulle sörja för reglernas tillämpning, besvär
och omgång.

^ isserligen är det riktigt, att, såsom framgår av jordkommissionens uttalande,
en samtidig tillämpning av 191C års lag och bestämmelserna rörande bolags och
föreningars jordförvärv icke är utesluten, ävfn om den i praktiken sällan torde
förekomma. Då dessa lagar emellertid fullfölja helt olika syften, bliva deras
bestämmelser i vissa avseenden skiljaktiga. Sålunda avser 1916 års lag fast
egendom i allmänhet, 1906 års lag däremot endast fastighet å landet. Undantag
från lagarnas tillämpning, både med avseende å de rättssubjekt, som äro underkastade
koncessionstvång, och i fråga om den fasta egendom, som får fritt förvarvas,
hava blivit bestämda med hänsyn därtill, att lagens syfte i ena fallet är
kontroll över utlänningars rättsförvärv och i andra fallet bevarandet av jordbruksfastigheter
i den självägande bondeklassens hand. Någon egentlig fördel
genom sammanförandet av ifrågavarande bestämmelser synes därför ej vara att
vinna. Den enhetlighet, som därmed till synes skulle uppnås, kan icke bliva annat
än rent formell och måste, om den skall strängt genomföras, i fråga om båda
lagarnas innehåll leda till jämkningar, vilkas värde ur saklig synpunkt kan
vara omtvistligt. Reda och överskådlighet torde icke befordras av att, på
satt av förslaget skulle följa, det nuvarande innehållet av 1916 års lag komme
att fördelas å olika lagar. Sålunda skulle de bestämmelser i nämnda lag, vilka
icke komme att upptagas i den nu avsedda nya lagen, tillsvidare sammanhållas

23

Kungl. Maj:ts proposition nr $}05.

i en särskild lag för att eventuellt framdeles införlivas med gruvlagstiftningen
och bolagslagstiftningen. Ett dylikt sönderbrytande av sammanhanget i denna
lagstiftning kan enligt min mening icke vara lämpligt.

Om lagstiftningen rörande bolags och föreningars jordförvärv nu skall definitivt
utsträckas till hela riket, bör tydligen komma under övervägande, i. vi ka
avseenden den gällande lagen kan vara i behov av omarbetning. Härvid bor
jämväl tillses, huruvida i ett eller annat avseende en närmare överensstämmelse
med 1916 års lag kan vara önskvärd.

I sammanhang med förslaget till definitiv lagstiftning för hela landet rörande
bolags och föreningars jordförvärv har jordkommissionen framlagt förslag
till lagbestämmelser i syfte att i vissa avseenden reglera även enskilda personers
jordinnehav. Såsom redan omnämnts, har detta förslag blivit så gott som enhälligt
avstyrkt av de ämbetsmyndigheter och enskilda sammanslutningar, vil a
avgivit yttranden i frågan. Jag vill erinra därom, att förslaget framkommit
vid en tidpunkt, då fastighetsomsättningen inom stora delar av landet tagit en
delvis abnorm omfattning, samt att denna spekulation i jordbruksfastigheter
till väsentlig del avsåg utnyttjande av fastigheternas skogstillgångar Härutinnan
torde numera en förändring hava inträtt; de förutsättningar, kristiden
erbjöd för jordspekulationen, äro ej längre för handen, och genom den ar
1923 utfärdade nya skogsvårdslagen har möjligheten till skogsskövling ti väsentlig
del undanröjts. Därigenom torde den måhända förnämsta drivfjädern
till enskildas jordspekulation hava bortfallit. Å andra sidan bör ej förbises,
att med oförminskad styrka kvarstå vissa av de skäl, som pa sin Hd föranledde
jordkommissionen att framlägga förslaget. Med hänsyn emellertid^ till
de delvis förändrade förutsättningarna har jag ansett, att någon slutlig ståndpunkt
icke bör tagas i frågan, förr än densamma blivit föremål för ett förnyat
allsidigt övervägande.

I sitt lagförslag har jordkommissionen upptagit även bestämmelser rörande LaWW™eng
åtgärder till förhindrande av bulvanskap i fråga om fast egendom. Beträffande bulvanskap.
behovet av en dylik lagstiftning är jag ense med kommissionen. Då emellertid
bestämmelser i detta avseende tydligen skola hänföras såväl till 1916 års lag
som till den särskilda lagstiftningen angående bolags och föreningars jordförvärv,
lärer härav följa, att erforderliga rättsregler om bulvanskap böra meddelas i en
fristående lag. Förslag i sådant hänseende har blivit utarbetat inom justitiedepartementet
och kommer att av mig anmälas senare under denna dag.

En särskild avdelning av jordkommissionens lagförslag avser »förbud i vissa J^^er
fall mot avverkning av skog och bortförande av stråfoder». Sedan betänkandet ang. skogsavgavs,
torde syftet med de föreslagna bestämmelserna hava blivit i viss omfatt- avv£ ™n9
ning tillgodosett genom den nya skogsvårdslagen. I samband med lagstiftning
rörande bulvanskap komma ock under övervägande vissa stadganden till skydd
mot överdriven skogsavverkning och bortförande av stråfoder. Därutöver synes
i detta sammanhang icke böra föreslås någon särskild lagstiftningsåtgärd.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

\Va7s
föreningars lagstiftning för hela landet rörande bolags och föreningars jordförvärv, har
jordförvärv, jag funnit en helt ny lag höra utfärdas i detta ämne. Beträffande huvudgrunderna
för denna lagstiftning har jag samrått med de inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga för vissa jordlagstiftningsfrågor, ledamöterna av andra
kammaren O. Nilsson i Tånga, D. Pettersson i Bjälbo och G. H. Andersson i
Rasjön samt ledamoten av första kammaren N. Gabrielsson i Teg. I enlighet
med den uppfattning, varom samtliga de sakkunniga varit ense med mig, har
jag låtit inom departementet upprätta ett lagförslag i ämnet, för vilket jag nu
anhåller få lämna redogörelse.

Till grund för förslaget har, såsom ock varit fallet med jordkommissionens
förslag, lagts 1906 års lag. Då den nya lagen i huvudsak endast kommer att
innebära ett stadfästande av en sedan flera år gällande ordning, lär avvikelse
därifrån icke böra göras i annan mån än erfarenheten ådagalagt behov av förändring.
Ehuru förslaget alltså i väsentliga delar överensstämmer med 1906 års
lag, har jag dock i nagra hänseenden funnit mig böra föreslå nya eller ändrade
bestämmelser. Innan jag övergår till en redogörelse för lagförslagets särskilda
paragrafer, anhåller jag tiu att något närmare få beröra vissa frågor av
en mera allmän betydelse.

Ilning ar Sås°m redan omnämnts> hade 190d års lag i sitt ursprungliga skick avseende å

bolag och ekonomiska föreningar. Härutinnan skedde år 1911 ändring så till
vida, att även andra föreningar än ekonomiska underkastades koncessionstvång
enligt lagen. Denna lagändring sammanhängde med det vid sistnämnda års
riksdag framlagda förslaget till lagstiftning rörande ideella föreningar. Ehuru
detta förslag icke vann riksdagens godkännande och ej heller senare lett till
någon lagstiftningsåtgärd, har genom följdförslagets antagande 1906 års lag
kommit att äga tillämpning även a ideella föreningar. 1916 års lag gäller däremot
icke för dylika föreningar; i det förslag, som granskades av lagrådet, hade
icke gjorts något undantag för dem, men i enlighet med hemställan av lagrådet
föreslogs i den till riksdagen avlåtna propositionen, att lagen måtte inskränkas
till ekonomiska föreningar. 1921 års lag liar, såsom förut anmärkts, avseende
endast å ekonomiska föreningar, och i detta avseende föreligger alltså eu skiljaktighet
mellan olika landsdelar inom tillämpningsområdet för 1906 års lag.
Jordkommissionen har härutinnan i sitt förslag intagit samma ståndpunkt som
1916 och 1921 års lagar. Kommissionen yttrar, att, såvitt erfarenheten gåve
vid handen, ideella föreningar ytterst sällan gjorde några mera betydande förvärv
av jordbruksfastigheter, och i de fall, då förvärv skedde, syntes några missförhållanden
i de avseenden, vilka förslaget avsåge att förebygga, näppeligen
förekomma, varför kommissionen icke ansett nödigt att stadga koncessionsplikt
i fråga om fastighetsförvärv, som gjordes av sådana föreningar.

Ehuru enligt min uppfattning vissa skäl kunna anföras till stöd för att även
ideella föreningar bliva underkastade här ifrågavarande koncessionsplikt, har
jag ansett mig kunna tillstyrka, att tillämpningen av den lag, som nu skall
utfärdas, inskränkes till bolag och ekonomiska föreningar.

Kungl. May.ts proposition nr 205.

25

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen lör innehållet av 1906 års Koncemonslag,
finnes i denna lag icke stadgat något ovillkorligt förbud för bolag eller för- ^
ening att förvärva fastighet å landet. Vissa områden få fritt förvärvas, sedan i
varje särskilt fall vederbörande länsstyrelse prövat området vara av viss i lagen
angiven beskaffenhet. Beträffande övriga fastigheter gäller, att därest i något fall
på grund av särskilda omständigheter bolag eller förening prövas böra medgivas
rätt att förvärva fastighet, Kungl. Maj:t äger att giva tillstånd därtill. Att
detta stadgande, som ensamt reglerar Kungl. Maj:ts lätt att lämna koncession,
avsetts skola erhålla en restriktiv tillämpning, framgår såväl av stadgandets
ordalydelse som av den motivering, som åtföljde detsamma. Norrlandskommittén
yttrade i detta avseende — efter att hava erinrat om de undantag från lagens
tillämpning, vilka föreslagits av kommittén — att ifrågavarande undantag säkerligen
icke uttömde alla de fall, då det skulle vara, även från allmänna synpunkter,
önskligt, att ett bolag eller en förening för ekonomisk verksamhet finge
förvärva jord å landet i våra nordligaste provinser. Det läte sig dock svårligen
göra att i en lag på förhand uppräkna alla dylika fall. Man syntes därför böra
överlåta åt Kungl. Maj :t en rätt att även i andra fall än de uppräknade på grund
av särskilda förhållanden bevilja bolag eller förening tillstånd att förvärva fast
egendom. Med denna dispensrätt i bakgrunden äventyrade man icke att genom
en förbudslag av ifrågavarande beskaffenhet kränka något verkligt samhällsnyttigt
jordbesittningsintresse. Kommittén hade ansett och genom ordalagens
formulering velat uttrycka, att det i paragrafen omförmälda tillstånd icke borde
givas annat än då särskilda förhållanden därtill föranledde. Tillstånd borde
sålunda icke beviljas, där fastighetsförvärvet tydligen avsåge allenast eller väsentligen
att skaffa mark för virkesfångst åt sågverk utan det borde kunna angivas
något tillämnat användningssätt för marken, som syntes viktigare än dess
nyttjande i jordbruksändamål.

Jordkommissionen har i sitt betänkande kommit till det resultat, att gränserna
för bolagens rätt till fastighetsförvärv måste väsentligt åtstramas och huvudsakligen
uppdragas sålunda, att, såsom nu gäller för södra och mellersta Sverige,
fri förvärvsrätt kommer att åtnjutas endast beträffande sådana fastigheter, som
kunna anses oundgängligen nödvändiga för respektive bolags näringsverksamhet,
under det att förvärv av varje annat slag av lantfastighet blir underkastat koncessionsplikt.
Denna uppfattning har i kommissionens lagförslag fullföljts på
det sätt, att föremål för fritt förvärv under hittills gällande villkor skulle vara
allenast sådana fastigheter, som avses i 2 § i 1906 års lag. Däremot skulle bortfalla
den nuvarande rätten att utan koncession förvärva jord, som icke är att
hänföra till stödskog eller odlingsområde, eller sådan jord, som under tiden från
lagens tillkomst oavbrutet tillhört bolag eller förening. Även så till vida har
kommissionen föreslagit en skärpning av villkoren för jordförvärv, att åt det
stadgande, som anger Kungl. Maj:ts rätt att meddela koncession, givits den avfattning,
att vid prövning av ansökan om tillstånd till jordförvärv skall gälla,
att tillstånd icke må beviljas, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.

Av norrlandskommitténs nyss återgivna motivering till det i 1906 års lag un -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

der 4 § upptagna stadgandet synes framgå, att man vid lagens stiftande haft
klar uppfattning om vikten av att icke genom det vidsträckta förvärvsförbud,
som infördes, avstänga möjligheten till sådana förvärv, som utan att motverka
lagens speciella syfte kunde i särskilda fall vara ur allmän synpunkt icke blott
oskadliga utan även nyttiga och önskvärda. Uttalandet bär ock, såsom naturligt
äi, tydlig prägel av att lagen tillkommit med hänsyn till de särskilda förhållanden,
som voro rådande i Norrland. Den erfarenhet, som vunnits under tiden
för lagens tillämpning, i all synnerhet efter dess utsträckande till mellersta
och södra Sverige, torde numera göra det möjligt att med större bestämdhet urskilja
vissa grupper av fall, i vilka en eftergift av förvärvsförbudet i allmänhet
kan antagas vara välgrundad. I det hela lärer kunna sägas, att lagen i stigande
grad verkat återhållande i fråga om bolags och föreningars benägenhet att i rent
affärssyfte söka göra jordförvärv. Antalet bifallna ansökningar har nämligen
vida överstigit de avslagna. Bland de bifallna ansökningarna avse många sådana
ändamål, vilkas främjande blivit en allmän angelägenhet, exempelvis beredande
av egna hem eller bostäder och dylikt. Därtill kunna läggas vissa icke
lika talrikt förekommande fall, då förvärvet tillkommit för att befordra ett
redan befintligt jordbruks utveckling eller för att främja skogskultur m. m. X
dylika fall synes hava utbildats en praxis, vilken gått ut på att utan alltför
stränga villkor medgiva koncession. Enligt min uppfattning bör denna praxis
erhålla stödet av ett uttryckligt lagbud. Särskild anledning härtill föreligger,
då lagen utsträckes till bygder, vilka med avseende å naturförhållanden och
jordbrukets förutsättningar förete väsentliga olikheter med Norrland. Visserligen
har det visat sig, att en dylik lagtillämpning efter omständigheterna
kunnat^äga lura även med gällande lag. Men om en ny lag nu skall utfärdas,
lärer pa densamma kunna ställas det anspråk, att den klarare och mera bestämt
än den gamla skall taga hänsyn till förhallanden, vilka faktiskt grundlagt en
större frihet vid prövningen.

Av vad nu anförts lärer följa, att jag, i anslutning till åtskilliga uttalanden
från myndigheter och andra, funnit mig böra föreslå, att i lagen skola införas
bestämmelser, vilka innefatta vad man betecknat såsom lindrigare koncessionsgrunder
för vissa närmare angivna fall. Härmed åsyftas tydligen endast att,
jämsides med huvudregeln, framhålla vissa typer av jordförvärv, vilka i allmänhet
kunna antagas vara av den art, att koncession bör kunna meddelas. En
verklig provning i det särskilda fallet eftergives icke, men den avses kunna, om
de° i lagen angivna förutsättningarna äro förhanden, ske efter mindre sträng
måttstock än den, som skall äga rum efter huvudregeln. Det bör efter min uppfattning
icke ifrågakomma att förlägga denna prövning till lokala myndigheter.
Eör upprätthållande av en konsekvent praxis torde det vara av vikt, att beslutanderätten
även i dessa fall tillkommer Ivungl. Maj :t.

Till fiågan om de särskilda fall, vilka böra inbegripas under ett stadgande
om lindrigare koncessionsgrunder, torde jag i fortsättningen av mitt yttrande fä
återkomma. En bestämmelse av detta innehåll har synts mig kunna erhålla den
avfattning, att i de ifrågavarande fallen Kungl. Maj:t må äga lämna tillstånd
till jordförvärv. Genom motsättningen härtill framhäves starkare huvudregeln,

Kungl. Maj -ts proposition nr 2U5.

■n

och jag har därför ansett denna kunna, utan den av jordkommissionen ifrågasatta
skärpningen av ordalagen, bibehållas vid den nuvarande lydelsen.

Såsom redan erinrats, har i 1921 års lag från tillämpning i mellersta och Beståmmelsödra
Sverige undantagits stadgandet i 3 § i 1906 års lag om rätt för bolag ^skog^rn. m.
och förening att förvärva sådan del av hemmans avrösningsjord med impedimenter,
vilken av vederbörande länsstyrelse prövas ej vara att hänföra till
stödskog eller odlingsområde i enlighet med de i lagen närmare angivna föreskrifterna.
Beträffande den skillnad, som alltså föreligger mellan olika landsdelar
i detta avseende, har jordkommissionen anmärkt, att den provisoriska
lagen till synes vore något strängare än den norrländska lagen, men att, praktiskt
sett, denna olikhet icke hade så stor betydelse, då de syd- och mellansvenska
jordbruksfastigheterna i allmänhet icke hade någon större tillgång
på skogsmark utöver husbehovet.

I det förslag till provisorisk lagstiftning för mellersta och södra Sverige,
vilket av jordkommissionen avgavs den 28 januari 1920, saknades motsvarighet
till 3 § i 1906 års lag. Förslaget innehöll den bestämmelse, att tillstånd
till förvärv av åker, äng eller därtill odlingsbar mark av läge, omfång och beskaffenhet,
att dess odlande ifrågakomme, eller av skogsmark, som kunde anses
efter ortens förhållanden erforderlig såsom stöd åt fastighets jordbruk,
finge i allmänhet icke beviljas, med mindre med förvärvet avsåges att
främja allmännyttigt ändamål. Beträffande detta stadgande yttrade lagrådet:

’För tillstånd till förvärv av, bland annat, skogsmark, som erfordras såsom
stöd åt fastighets jordbruk, uppställas strängare betingelser än i andra fall.

I motsats till vad i norrlandslagen skett angives emellertid icke någon viss
areal av skog, som skall anses oumbärlig för varje fastighet, utan hänvisas
till prövning från fall till fall med hänsyn tagen till ortens förhållanden. Av
en sådan anordning kommer förvisso att förorsakas mycken osäkerhet till men
för bolagen vid det normala förvärv av skogsmark, som avsikten icke är att
förmena dem. Ett bolag, som vill köpa dylik mark, kan svårligen på förhand
beräkna utsikterna att få köpet godkänt. Och för Kungl. Maj:t blir uppgiften
att träffa tillfredsställande och något så när följdriktiga avgöranden
synnerligen svår. Jordkommissionen har funnit sig i brist på utredning icke
kunna avgöra vad som för varje ort bör räknas till stödskog. Det synes kunna
ifrågasättas, huruvida begreppet stödskog har något berättigande för de
delar av landet, om vilka nu är fråga. Detsamma betingas för norra Sverige
av den svaga beskaffenheten av det där bedrivna jordbruket, vilken ansetts nödvändiggöra
utom husbehovsskog tillgång till betesmark och någon skog till
avsalu. Om förhållandena äro desamma i andra delar av landet tilltror lagrådet
sig icke att bedöma. Skulle så ej vara fallet, kunde man måhända i
förevarande lag nöja sig med att till den mark, för vars förvärvande av bolag
strängare villkor uppställas, räkna endast den skogsmark, som erfordras för
tillgodoseende av en jordbruksfastighets husbehov. Att avgöra, huru långt
husbehovet i varje fall sträcker sig, synes möta väsentligt mindre svårigheter
än att bestämma vad såsom stödskog skall anses. Finnes denna utväg icke
lämplig, förefaller det i varje fall ej böra möta hinder att för vinnande av åtminstone
någon fast gräns giva lagen det innehåll, att skogsmark utöver den
areal, som erhålles vid användande av det för Värmlands län stadgade lägsta
beräkningssättet för stödskog, icke skall anses som stödskog, med rätt för

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

tillräcklig att’ då förllållandena därti11 föranleda, förklara en mindre areal

1 Pa.fo^®la8''et .talar om skogsmark, som anses erforderlig såsom stöd åt fastiffW
kr,er Vara av|ett> att vid bedömandet skall tagas h^syn en åmväti?iena

oo»nå°m’ Jarunder skogsmarken lyder i skiftesavseende, och icke
Wl i•1 r , egendom i samma ägares hand. Ett förtydligande härav

sltanTen T V™ ägfa. 1 /aktning härtill framhålls faknaden av

\-?*kUn“ förhindra fastighetens ägare att genom ägostyckning
uppdela fastigheten pa sadant sätt, att ifrågavarande bestämmelse blir utaf
a l verkan. Vill man hava lagstiftningen effektiv, synes kontroll över ägo
styckningarna i likhet med den, som för vissa delar av riket meddelats genuin
Jagen den 25 juni 1909 vara oundgänglig även för övriga landsdelar.

i kor för tillstånd till förvärv av åker, äng, odlingsmark och stödskog

iniränVvttlrdalag"iar T i1®1 f°rsla®et’. att med förvärvet avses att främja allmännyttigt
ändamål dock med det tillägg att denna förutsättnings förhan denvaro

endast »i allmänhet» skall krävas. Det framstår såsom tveksamt
om icke aven med denna modifikation villkoret är onödigt strängt. Det torde
knappast vara erforderligt eller ens tillrådligt att snävare begränsa prövningsrätten
än i norrlandslagen för motsvarande fall skett.’

I sitt slutliga förslag har jordkommissionen icke upptagit någon särskild
bestämmelse angående förvärv av mark, som icke är att hänföra till stödskog
eller odlmgsområtäe, och har följaktligen utgått från att i fråga om dylika
forvarv skola gälla de allmänna reglerna för erhållande av koncession. Till
motivering av denna sin ståndpunkt har kommissionen anfört följande:

• Sedan den norrländska förbudslagen tillstängt möjligheterna för trävaruindustrien
att genom uppköp av bondhemman förskaffa sig tillgång på skogsmark,
har sagda ^industri för fyllande av sitt virkesbehov i allt större omiattnmg
börjat från bondhemmanen uppköpa utstämplad, på rot stående skog
eller av bönderna avverkat och till flottlederna nedforslat virke. Under kommissionens
enquéte har från alla delar av förbudslagens område uppgivits,
atLdyllka • p tdlt.agl,t fran ar till år, varemot upplåtande av avverkningsrätter
för viss tid till böndernas skogar blivit allt sällsyntare, ja till och med
att gamla, ännu bestående avverkningsrätter av bolagen återsålts till böno
rna\, . ar a, .få en helt ny ordning för handeln med skogsprodukter som
sa småningom utbildats och trängt igenom i dessa landsdelar till fördel ej endast
lör bönderna utan även för deras hemmansskogars skötsel. Härutinnan
liar det från manga håll framhållits, att tillvägagångssättet med att bönderna
sjalva avverka sm skog och nedforsla virket till flottlederna, där det säljes
till bolagens uppköpare, är synnerligen förmånligt för bönderna, ty dem tillförsäkras
därigenom större delen av den med avverkningsarbetet förenade förtjänsten.
Vidare bär det framhållits, att utstämplingen å hemmansskogarna
i de län, där skogsvårdsstyrelse finnes, i mycket stor utsträckning sker genom
dennas personal, vilket haft en utomordentligt gynnsam inverkan på skötseln
av dessa skogar. I icke ringa grad har inträdandet av denna nya ordning för
handeln med skogsprodukter givetvis sin grund däri, att bönderna så småningom
vaknat till medvetande om det verkliga värdet hos deras skogar och,
såsom naturligt är, vilja för deras avkastning tillgodogöra sig den bästa inkomst,
som med radande marknadsläge kan ernås. Och då denna ordning synes
omfattas med välvilja även bland virkesköparna, föreligger häruti ett väsentligt
skäl till att icke vidare bibehålla den bolagen i norrlandslagen medgivna

Kungl. Maj:ti> proposition nr %0b.

29

rätten att fritt, utan tillstånd av Konungen, förvärva sådan skogsmark, som
ej är att hänföra till ett hemmans stödskog.

Dessutom gives det eu annan synnerligen beaktansvärd omständighet, som
starkt talar för att bolagens rätt att köpa icke-stödskog upphäves. Stödskogen
är beräknad med hänsyn till hemmanens behov och besutenhet vid den tidpunkt,
då försäljning av icke-stödskog ifrågakommer. I den mån de norrländska
bondhemmanen genom röjningar och nyodlingar allt mer och mer utvecklas
och sedermera vid arvskiften eller eljest klyvas i flera besutenhetsdelar,
ökas givetvis behovet av stödskog. Har således vid en föregående tidpunkt
all hemmanets skogsmark, som då ej kunde hänföras till stödskog, frånsålts,
uppstår vid klyvningen brist i tillgången på stödskog, då denna skall
slås ut på de utkluvna delarna. Under enquéten har också särskilt betonats
icke blott av ortsbefolkningen utan jämväl av ortsmyndigheterna, att även om
vissa omständigheter tala för bolagens rätt att förvärva hemmanens skogsmark
utöver stödskogen, denna rätt dock måste på nyss anförda grunder anses
vara till skada för bondbefolkningen. Med denna befolknings tillväxt och den
till följd därav allt längre gående jorddelningen blir, framhålles det, den nu
såsom tillräcklig ansedda stödskogen i en framtid otillräcklig. Därjämte har
anmärkts, att lagens bestämmelse om undantagande av odlingsbar mark vid
försäljning av skogsmark visat sig svår att praktiskt i alla delar tillämpa och
att i anledning härav i de till bolag försålda skogsområdena ofta ingått mark,
som lämpat sig för odling, vilket måste anses beklagligt, då härigenom möjligheterna
för bondhemmanens framtida utveckling genom nyodlingar i avsevärd
mån begränsats.’

I ett till betänkandet fogat särskilt yttrande har en av kommissionens ledamöter,
herr Wohlin, på följande sätt karakteriserat ifrågavarande bestämmelser
i 1906 års lag:

’Det schematiska och stela stödskogsbegrepp, som fastställdes i lagen, var
frukten av kompromisser mellan företrädare av olika uppfattningar rörande
det norrländska jordbrukets utvecklingsmöjligheter och torde redan på den
tid, då lagen utfärdades, icke hava motsvarat det oundgängligen nödvändiga
stödskogsbehovet på olika orter och för olika hemman. Än mindre lär sagda
stödskogsbegrepp numera uppfylla villkoret att angiva den skogsmarksareal, som
verkligen kan anses erforderlig för upprätthållandet av ett självständigt jordbruk
i Norrland.’ I

I vissa av de yttranden, som avgåvos över jordkommissionens förslag,
framställdes åtskilliga invändningar mot den ståndpunkt, förslaget i denna
fråga intagit. Huvudsakligen framhölls, att för den jordbrukande befolkningen
det icke kunde utgöra någon fara, om en jordägare hade möjlighet att till
ett bolag frånsälja sådan skogsmark, som icke vore behövlig för gårdens drift.
Fastmera vore detta en fördel, då frihet att sälja till den högstbjudande kunde
betyda en förhöjd köpeskilling, vilken sedan kunde användas till förkovring
av jordbruket. Behovet av skogsmark för blivande jorddelningar och nyodlingar
kunde behörigen tillgodoses genom ett tilläggsstadgande av innehåll, att
till odlingsmark, som undantoges från förvärv, skulle läggas erforderlig skogsmark.
Ur skogshanteringens synpunkt vore det ett samhällsekonomiskt intresse
att bolagens möjlighet till förvärv av skogsmark icke avskures såsom
skett i förslaget. Ostridigt vore, att skogen sköttes mest rationellt i bolags

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

hand. Det vore då betänkligt att reducera de fall, i vilka bolag kunde förvärva
skogsmark, till oväsentliga och otillräckliga undantagsfall. Särskilt
betänkligt vore, att kommissionen tagit så ringa hänsyn till bolagens möjlighet
att arrondera sina nuvarande splittrade skogsmarker. Utan möjlighet till
arrondering vore en rationell skogsvård av flertalet bolagsskogar utesluten.
Den nationalekonomiska vådan härav läge i öppen dag.

Sveriges Skogsägareförbund erinrade i sitt yttrande (1922), att enligt den av
jordkommissionen åberopade statistiken bolagen i ganska ringa omfattning begagnat
sig av rätten att köpa icke-stödskog. Under förbudslagens hela giltighetstid
och inom hela dess giltighetsområde hade blott 42,700 hektar sådan jord
förvärvats av bolag. Orsaken härtill vore givetvis den stelhet och otymplighet,
med vilken stödskogsbestämmelserna utformats. Dessa vore frukten av en riksdagskompromiss
och saknade anpassning efter de praktiska förhållandena. Den
enligt 1906 års lag bolagen medgivna rätten att köpa icke-stödskog hade sålunda
icke nämnvärd praktisk betydelse för trävarubolagen vid deras strävanden att
giva sina ägofigurer bättre form. Borttagandet av stödskogsbegreppet spelade
därför en relativt underordnad roll för Norrlands skogshantering, om blott andra
utvägar anvisades, på vilka en konsolidering eller arrondering av de större, men
splittrade skogsinnehaven i Norrland kunde ske.

Av de senast (1924) hörda myndigheterna har länsstyrelsen i Stockholms län
anfört, att en definitiv lag i detta ämne borde innehålla medgivanden eller anvisningar,
genom vilka möjlighet öppnades för förvärv i den utsträckning, som ur
samhällsekonomisk synpunkt kunde anses erforderlig utan att äventyra lagstiftningens
sociala syfte. Huruvida detta lämpligen kunde ske genom bibehållande
av norrlandslagens regel om fri förvärvsrätt till icke-stödskog — i sådant fall
med bättre utformning av stödskogsbegreppet — eller genom upptagande i lagen
av vissa principiella stadganden om fall, då koncession kunde beviljas, krävde en
grundligare utredning, vilken icke blivit av jordkommissionen utförd. — Länsstyrelserna
i Jönköpings och i Gotlands län hava uttalat, att den nuvarande åtskillnaden
i förevarande hänseende mellan olika landsdelar borde upphöra. —
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har funnit behov av viss omarbetning av de
speciellt för länet gällande stödskogsbestämmelserna. — Länsstyrelsen i Jämtlands
län har hänvisat till tidigare utlåtande (1922), däri anförts, att länsstyrelsen
icke ville göra någon erinran mot förslaget att från lagen avlägsna stödskogsbestämmelserna.
Visserligen syntes ett dylikt medgivande icke vara av
någon större betydelse för ett fullständigare ernående av lagstiftningens syfte.
Men då det ej heller enligt länsstyrelsens uppfattning hade någon större betydelse
för arrondering av bolag förut tillhöriga skogsområden, syntes det lämpligt
att undantaget ej vidare kvarstode. Onekligt syntes ock vara, att — till följd av
gällande bestämmelser angående den utredning, som skulle ligga till grund för
länsstyrelsens prövning och varigenom t. ex. bedömandet av tillvaron och beskaffenheten
av tilläventyrs befintligt odlingsområde lagts helt och hållet i vederbörande
lantmätares skön utan möjlighet för länsstyrelsen att, åtminstone utan
mycken vidlyftighet och besvär, därå öva kontroll — lagens syfte att behålla
odlingsmöjligheter åt stamfastigheten i många, fall icke kunnat tillgodoses, fastän

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

;il

tillgång därtill funnits. — Länsstyrelserna i de övriga norrlandslänen samt länsstyrelsen
i Värmlands län liava ansett ändringar i IDOG årsdag icke vara erforderliga.
Särskilt liar länsstyrelsen i Västerbottens län uttalat, att de skärpningar
av gällande lag, vilka innefattades i jordkommissionens förslag, icke borde
godkännas, då därvid i alltför ringa grad tagits hänsyn till de ekonomiska intressen,
som dock utgjorde en icke oviktig förutsättning för samhällets lyckliga
utveckling. — Domänstyrelsen har framhållit, bl. a., att om stödskogsbestämmelserna
i 1906 års lag skulle tillämpas för södra och mellersta Sverige, kunde
det icke förväntas, att skogsvården å dessa stödskogar skulle bedrivas något så
när rationellt med hänsyn till de stora medgivanden, den nya skogsvårdslagen
lämnade, då det gällde att tillgodose fastighetens behov av virke. För den händelse
det skulle befinnas lämpligt att utsträcka bestämmelserna i 3 § till södra
delarna av landet, ville styrelsen föreslå, att en föreskrift om vad i dessa landsdelar
till stödskog vore att hänföra måtte erhålla visst, av styrelsen närmare
angivet innehåll. — Landtbruksstyrelsen har åberopat ett tidigare (1922) avgivet
utlåtande, däri anförts, att från de faktiska förhållandena icke syntes kunna
hämtas något stöd för en ytterligare åtstramning på denna punkt av det
genom lagen stadgade förbudet. Den av landshövdingen Widén på sin tid
verkställda utredningen hade ock visat, att genom bestämmelserna om bibehållande
åt hemmanen av stödskog behovet av sådan skog såsom stöd för jordbruket
vid dittills skedda försäljningar i regel merendels blivit i tillfredsställande omfattning
tillgodosett. Ur synpunkten av jordbrukets främjande och den jordbruksidkande
befolkningens självständighet syntes alltså skäl icke föreligga att
borttaga möjligheten för trävaruindustrien att med äganderätt förvärva skogsmark.

För min del har jag vid övervägande av denna fråga funnit mig böra biträda
den uppfattningen, att ifrågavarande bestämmelser i 3 § i 1906 års lag icke
böra överflyttas till en ny lag. Ett försök att vid en viss given tidpunkt i arealsiffror
fixera skogsbehovet för de bondejordbruk, vilka lagstiftningen åsyftar
att skydda, måste städse bliva vanskligt. Ehuru den nuvarande lagen gått långt
i detaljering med hänsyn till olika orter, torde resultatet knappast hava blivit
tillfredsställande. Förhållandena kunna inom varje särskilt sålunda utstakat
område vara så pass växlande, att den avsedda verkan av en genomsnittsregel
blir förfelad. Av föreliggande upplysningar framgår, att den rätt till fritt förvärv,
som genom denna bestämmelse medgivits bolagen, icke erhållit någon större
praktisk betydelse. Huruvida den kunnat i avsevärd mån tjäna det i vissa fall
fullt berättigade strävandet att i skogskulturens intresse arrondera områden, som
varit i bolags besittning, lärer vara ovisst. I varje fall synes det lämpligare att
söka tillgodose ett dylikt behov genom en särskild, därför given bestämmelse.
Jag anser alltså, att rätten för bolag eller förening att fritt förvärva sådana
områden, som avses i 3 §, utan olägenhet kan upphöra. Då emellertid ett medgivande
till dylikt förvärv har sitt berättigande däri, att det icke kommer i strid
med lagens speciella syfte, lärer det icke böra ifrågakomma att i alltför hög
grad avskära möjligheten därtill. Med hänsyn till de starkt växlande förhållan -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Rätten till
fritt förvärv
av jord.
som tillhör
bolag eller
förening.

dena inom olika landsdelar synes det önskvärt, att lagen i detta avseende lämnar
en viss frihet. Enligt min uppfattning böra även dylika fall vara underkastade
en allsidig prövning, oberoende av generellt uppställda regler i motsvarighet
till de nuvarande. Med iakttagande härav synes mig befogad invändning
icke kunna göras emot att de lindrigare koncessionsgrunder, om vilka jag förut
uttalat mig, erhålla tillämpning även i dessa fall. Till frågan om den närmare
utformningen av en bestämmelse i sådant syfte torde jag få återkomma.

Enligt 7 § i 1906 års lag äger det i lagen stadgade förbudet mot bolags och
föreningars fastighetsförvärv icke tillämpning beträffande fastighet, som vid
lagens ikraftträdande ägdes av bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört
dylik samfällighet. Samma regel gäller enligt 1921 års lag i fråga om
fastighet, som från denna lags ikraftträdande oavbrutet tillhört bolag eller ekonomisk
förening. Norrlandskommittén motiverade förslaget om tillåtelse för
bolag eller förening att fritt förvärva dylik fastighet därmed, att i detta fall
tydligen jordbruket och den jordbrukande befolkningen vore alldeles oberörda
av affären, varför något behov av statens ingripande ej förelåge. Kommittén
tillfogade, att det dessutom sannolikt skulle verka synnerligen oförmånligt på
de industriella kreditförhållandena, om man betoge bolagen rätten att sälja sina
fastigheter till annat bolag.

I det av jordkommissionen år 1920 avgivna förslaget till provisorisk lagstiftning
angående bolags och föreningars jordförvärv i södra och mellersta Sverige
saknades motsvarighet till 7 § i 1906 års lag i vidare mån än att däri upptagits
en bestämmelse av innehåll, att medgivande till förvärv i dylikt fall skulle kunna
lämnas efter mindre stränga grunder än de för övriga fall föreslagna.

I det år 1921 avlämnade förslaget till definitiv lagstiftning i detta ämne har
jordkommissionen icke upptagit någon mot 7 § i 1906 års lag svarande bestämmelse.
Såsom motivering för denna ståndpunkt anförde kommissionen:

''Enligt 1906 års lag äger vad i lagen stadgats om inskränkning i bolags och
förenings rätt att förvärva eller besitta fast egendom icke tillämpning beträffande
fastighet, som vid lagens trädande i kraft ägdes av bolag eller förening
och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet. Kommissionen har ansett,
att ett motsvarande stadgande icke bör upptagas i föreliggande lagförslag.
Stadgandet vilar på den uppfattningen, att handeln med dylika jordbruksfastigheter
saknar betydelse för frågan om bondeklassens bevarande och utveckling
och att det följaktligen är utan betydelse, huruvida den ena eller den andra juridiska.
personen äger en dylik fastighet. Kommissionen kan icke biträda denna
uppfattning.

För det första är att märka, att varje prövning av en koncessionsansökan
givetvis måste i någon mån fästa avseende jämväl å koncessionssökandens kvalifikationer.
Med ett stadgande av nu berörda slag undantagas dock bolags och
föreningars förvärv i flera fall från koncessionsplikt. Den kontroll, som med
införandet av allmän lconcessionsskyldighet, beträffande bolags och föreningars
förvärv av fast egendom avses att vinnas, skulle alltså icke erhållas i de fall,
då den förvärvade fastigheten redan vid lagens ikraftträdande var och sedermera
alltjämt befunnit sig i dylik samfällighets ägo. Utan någon som helst kontroll
från det allmännas sida skulle det alltså kunna förekomma en obegränsad
koncentration på en hand av samtliga inom en och samma ort belägna, i olika

Kungl. Maj:Is proposition nr 205.

;s;s

bolags händer befintliga jordbruksfastigheter. Dylika koncentrationsstriivanden
böra enligt kommissionens åsikt ställas under det allmännas kontroll, så att
de icke åsidosätta ortsbefolkningens berättigade intressen eller på annat siitt
inverka menligt i socialt hänseende. Vidare är att märka, att genom ett stadgande
av omförmälda slag utsikterna för återgång i bondehand av fastigheter,
som kommit ur den jordbrukande befolkningens ägo, bliva ytterst ringa.

Det har inom kommissionen ifrågasatts, huruvida det icke i fall av nu berörd
art borde uppställas lindrigare koncessionsvillkor än dem som annars i allmänhet
skola gälla. Såsom av det föregående framgår hade kommissionen i sitt under
år 1920 avgivna förslag till provisorisk förbudslag för södra och mellersta Sverige
intagit en sådan ståndpunkt. Enligt detta förslag finge, då fråga vore om
förvärv av mark, som vid lagens ikraftträdande ägdes av bolag eller förening
och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet, tillstånd meddelas, såframt
icke förvärvet med hänsyn till särskilda omständigheter prövades ur det allmännas
synpunkt icke böra äga rum. Såsom skäl för ett dylikt stadgande anfördes,
att då genom förvärvet någon jord icke avhändes bondeklassen, anledning ej förelåge
att hindra förvärvet i annat fall än då detta ur det allmännas synpunkt
icke vore önskvärt t. ex. av den anledning, att det förvärvande bolaget genom
förvärvet skulle erhålla ett övermäktigt inflytande inom orten.

Vid slutligt övervägande av denna fråga har kommissionen funnit sig ej heller
böra förorda ett stadgande av dylik innebörd. Med hänsyn till de olägenheter,
som en vittgående koncentration i bolagshand av lantfastigheter kan befaras
medföra, har kommissionen ansett, att lagstiftningen icke böj härutinnan på det
sätt träda underlättande emellan, att lindrigare koncessionsvillkor uppställas för
fall av dylikt slag. Även vid köp bolag och föreningar emellan bör alltså gälla,
att för koncessions erhållande särskilda omständigheter höra kunna uppvisas.
Det bör tillkomma regeringsmyndigheten att i varje särskilt fall pröva och avgöra,
huruvida så kan anses vara fallet. Härigenom ökas_ också möjligheterna
för bondbefolkningen att återförvärva jord, som kommit i bolagshand, vilken
möjlighet eljest, såsom ovan framhållits, torde vara utesluten eller i värjo fall
ytterst ringa, alldenstund denna befolkning givetvis saknar de ekonomiska resurser,
som erfordras för en konkurrens med kapitalstarka bolag.’

I reservation till betänkandet yttrade två av kommissionens ledamöter, herrar
Jansson i Edsbäcken och Olsson i Kullenbergstorp:

’I fråga om 7 § i föreliggande förslag vilja vi framhålla, att det enligt vår
mening är onödigt strängt att, såsom i förslaget skett, föreskriva enahanda koneessionsgrunder
för det fall, att ett svenskt bolag eller en svensk ekonomisk
förening från annan dylik samfällighet förvärvar jordbruksfastighet, som skola
gälla, då ett bolag eller en ekonomisk förening vill vinna koncession å förvärv
av jord från den verkligt jordbruksidkande befolkningen. I förstnämnda fall
är det fråga om jord, som Tedan kommit ur denna befolknings hand, och kan
det förty ej sägas, att förvärvet direkt berör den befolkningsgrupp, som den
föreslagna lagen är avsedd att skydda. Även enligt vår mening kan det likväl
ej anses vara likgiltigt för det allmänna, vilket bolag eller vilken förening som
äger en fastighet. Därest på en ort förut Derå bolag besuttit fastigheter, kan
fastigheternas övergång till ett av dessa eller till ett nytt bolag ofta medföra
påföljder av högst kännbar art för ortsbefolkningen. Det förvärvande bolaget,
befriat från all konkurrens, erhåller ofta en tryckande maktställning i orten.
Det torde därför även enligt vår mening vara av behovet, påkallat, att dylika
förvärv bliva underkastade viss kontroll från det^ allmännas sida, men torde
denna böra inskränka sig till prövning, huruvida från det_ allmännas sida hinder
möter mot förvärvet. Är detta ej fallet, bör tillstånd icke kunna förvägras.

Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 1 samt. 165 käft. (År 205.) 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Vi få på grund av det sålunda anförda hemställa om ett tillägg till första stycket
i 7 § av denna lydelse: Äro både överlåtare och förvärvare svenska bolag
eller svenska ekonomiska föreningar av beskaffenhet, som i 4 § sägs, och är
icke fråga om fastighet, som överlåtaren själv förvärvat i enlighet med 9 § utan
att hava erhållit tillstånd att behålla fastigheten, må tillstånd till förvärvet
meddelas, såframt icke detsamma prövas ur det allmännas synpunkt ej böra
äga rum.’

Mot kominissionens ståndpunkt i förevarande fråga hava i avgivna yttranden
från åtskilliga håll gjorts gällande en avvikande uppfattning. Sålunda har,
särskilt från näringslivets representanter, framhållits, bland annat: Komme ett
bolag på obestånd, vore tillgångarnas överlåtande på annat bolag ofta den enda
lösningen för att skydda aktieägarna mot alltför stora förluster. Genom förslaget
bleve rekonstruktion av insolventa bolag omöjliggjord. Enskilda personer
saknade i regel det kapital, som erfordrades för övertagande av ett industribolags
stora skogsmarker. Kunde försäljning ej ske till annat bolag, måste fastigheterna
slumpas bort till underpris. Följden av en sådan försäljning bleve
dessutom med säkerhet, att de sparade skogstillgångarna ofta komme att av
köparen exploateras för köpeskillingens täckande. En sådan lagstiftning måste
erhålla fullkomligt ödeläggande verkningar ej blott för aktieägarna i det på
obestånd komna bolaget utan även för förläggare och kreditgivare. Lagstiftningen
komme därjämte att avsevärt sänka bolagsfastigheternas värde såsom
hypotek för intecknings- och obligationslån, detta i fråga om ej blott nya lån
utan även redan befintliga. Vidare har framhållits, att de av jordkommissionen
uttalade farhågorna för skogsfastigheters anhopning i ett fåtal storföretags händer
måste anses orimliga och överdrivna.

Sveriges Skogsägareförbund, som i sitt yttrande (1922) bl. a. starkt framhållit
önskvärdheten av att möjlighet icke betages trävarubolagen att på lämpligt
sätt arrondera sina skogsbesittningar, har gjort gällande att även från denna
synpunkt rätten till fastighetsförvärv bolag emellan borde vara fri. Bolagens
skogsskiften läge inströdda och blandade ej blott med enskildes utan även med
andra bolags, och man hade därför i rätt stor omfattning sökt genomföra en
arrondering genom köp och byten mellan bolagen inbördes. Lades denna ur
skoglig och nationalekonomisk synpunkt gagneliga omplacering under koncessionstvång
efter ytterst snäva grunder, vore det att förutse, att hela nämnda
rörelse komme att avstanna, till gagn för ingen men till skada för skogsvård och
skogsproduktion.

Av de ämbetsmyndigheter, vilka under fjolåret avgivit yttranden i detta ärende,
har endast ett fåtal speciellt uttalat sig om förevarande fråga. Länsstyrelsen
i Stockholms län ifrågasätter, huruvida det kan anses påkallat att utsträcka
samma regler, som föreslås för bolags förvärv av enskilds jord, till jordförvärv
av bolag från annat bolag; länsstyrelsen delar härutinnan den uppfattning, som
uttalats av reservanterna inom jordkommissionen. — Länsstyrelsen i Södermanlands
län säger sig icke vara övertygad om lämpligheten att behålla stadgandet
i 7 § i 1906 års lag. Det kunde exempelvis förekomma fall, då fastighet, som
innehafts av bolag med vilja och förmåga att väl sköta fastigheter, avyttrades

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.

35

1 ill bolag eller förening, vars lämplighet att förvalta fastigheter med skäl kunde
ifrågasättas eller vore fullständig oprövad. — Länsstyrelsen i Hallands län biträder
det av reservanterna inom jordkommissionen framställda yrkandet, att
i fråga om nu avsedda förvärv lindrigare koncessionsgrundcr skola tillämpas.
— Länsstyrelsen i Jämtlands län hänvisar till tidigare (1922) avgivet yttrande,
däri uttalats, att det icke syntes riktigt eller behövligt att belägga fastighetshandel
mellan bolag med det hämmande band, som ett borttagande av nuvarande
bestämmelse skulle innebära. Någon vinst för jordens återgång i bondehand
syntes ej därav vara att vänta, därom erfarenheten nog torde komma att bära
vittnesbörd. Avsåge man åter att hämma trustbildning, såsom i viss mån syntes
vara jordkommissionens mening, borde detta ske genom eu lagstiftning av
annat slag och i annat sammanhang. För övrigt syntes stadgandet, vad aktiebolag
anginge, lätt kunna kringgås genom att i stället för fastigheten inköptes
motsvarande värde i aktier och ett därpå följande bolagsskifte, ett sätt, som i
ganska stor omfattning för undgående av lagfartsstämpel hittills praktiserats
och måst genom särskilda bestämmelser hejdas. — Lantbruksstyrélsen har, med
åberopande av tidigare yttrande (1922), uttalat sin anslutning till det av reservanterna
inom jordkommissionen framställda förslaget, att den kontroll, ifrågavarande
jordförvärv borde vara underkastade från det allmännas sida, måtte
begränsas till en prövning, huruvida från det allmännas sida hinder mötte mot
förvärvet.

Beträffande nu berörda spörsmål synes det mig obestridligt, att beaktansvärda
synpunkter blivit framhållna av företrädarna för saväl den ena som den
andra uppfattningen, om det ock vill förefalla som om frågans praktiska betydelse
blivit i vissa fall ej oväsentligt överskattad.

Med denna lagstiftnings syfte lärer bäst överensstämma, att även jordförvärv
av här ifrågavarande slag bliva underkastade den kontroll från det allmännas
sida, vilken lagen avser att åvägabringa. Därigenom tillvaratages möjligheten
att, om förutsättningar därför finnas, i bondebesittning återföra jord, som övergått
i bolags ägo. Ehuru fastighetens natur icke rättsligen förändrats, därför
att den en gång under tiden för den oinskränkta förvärvsrätten kommit i bolags
hand, hava bolagen likväl med avseende å dylika fastigheter tillerkänts eu i
viss mening privilegierad ställning. Att på detta sätt vissa fastigheter ställdes
helt utanför den nya lagstiftningens inflytande, synes närmast kunna betraktas
såsom en anordning, avsedd att mildra övergången till de regler, genom vilka
fastighetsomsättningens frihet i övrigt begränsades. Norrlandskommitténs uttalande,
att ett dylikt förvärv icke berör den självägande jordbruksbefolkningens
intresse, kan väl medgivas vara riktigt, om denna lagstiftnings uppgift icke fattas
i en vidare bemärkelse än att från en viss bestämd tidpunkt sätta en gräns
för fortsatta jordförvärv från bolagens sida. Men annorlunda utfaller bedömandet,
om man vill tillägga denna lag den något större betydelsen av ett medel
för statsmakten att söka från allmän synpunkt avväga industriens och det mindre
jordbrukets i viss mån motsatta intressen och därmed även att, när tillfälle
gives, lägga till råtta vad i detta avseende må hava utvecklats i en icke önskvärd

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

riktning. Det kan då icke vara likgiltigt, om vissa av industriens fastigheter,
vilka äro dugliga till jordbruk, skola kunna för all framtid förbliva i bolags ägo.
Den nuvarande bestämmelsen torde stundom kunna försvåra en återgång, som
eljest kunde synas lämplig och naturlig, exempelvis i fråga om utarrenderade
bolagshemman. Från nu antydda synpunkter kan jag således icke finna annat
än att även i fråga om dessa fall bör gälla den allmänna regeln, att för giltigheten
av bolags eller förenings jordförvärv erfordras vederbörligt tillstånd.

De skäl, vilka anförts för bibehållande av rätten till fritt förvärv i förevarande
fall, hava icke synts mig innefatta tillräcklig anledning att frånträda
den ståndpunkt, jag alltså funnit vara den principiellt riktiga. För den uttalade
farhågan, att ett upphörande av den fria förvärvsrätten i detta avseende skulle
erhålla ett särskilt menligt inflytande på industriens kreditförhållanden, hava
knappast anförts verkligt övertygande grunder. Vid försvaret för den nuvarande
bestämmelsen synes man från industriens sida hava varit benägen att anse
ett upphävande såsom liktydigt med att ifrågavarande fastigheter icke vidare
skulle kunna förvärvas av bolag. Det lärer dock näppeligen behöva befaras,
att vid den prövning, som skall äga rum, tillbörligt beaktande icke kommer att
ägnas sådana omständigheter, vilka kunna göra det önskvärt eller lämpligt att
fastigheten övergår till annat bolag. Över huvud torde för varje berättigat ändamål
med en fastighetshandel mellan bolag så mycket hellre kunna påräknas
avseende vid prövningen som i dylika fall icke är fråga om upphörande av befintliga
bondejordbruk.

Med hänsyn till vad nu anförts och till de av jordkommissionen åberopade skälen
har jag ansett ett stadgande i överensstämmelse med 7 § i 1906 års lag icke
böra ingå i den nya lagen. Däremot torde nu ifrågavarande jordförvärv böra
upptagas bland de särskilt angivna fall, i vilka Kungl. Maj:t äger meddela
koncession. Vid fråga om koncession lärer i dylikt fall prövningen i stort sett
komma att begränsas till en undersökning, huruvida området utgör gård eller
hemman, som förut varit i bondebesittning, eller odlingsmark, lämpad för anläggning
av nytt jordbruk, eller huruvida i övrigt ur allmän synpunkt hinder
kan möta mot koncession.

Specialmo- Jag övergår härefter till att redogöra för det föreliggande lagförslagets sär1
er ng'' skilda bestämmelser, i den mån deras innehåll icke redan blivit av mig berört.

1 §. 1906 års lag äger, såsom förut anmärkts, tillämpning endast i fråga om

fastighet å landet. Jordkommissionen har härutinnan föreslagit den ändring,
att med fastighet å landet skulle likställas sådan fastighet i stad eller därmed
jämförlig ort, som vore belägen utanför det till bebyggande planlagda området.
Kommissionen har anfört, att anledning ej syntes föreligga att i fråga om jordbruksfastighet
låta olika regler gälla, allt efter som fastigheten vore belägen
inom stad eller därmed likställt samhälle eller på landsbygden. På grund härav
och med hänsyn därtill, att genom de på senare tid verkställda inkorporeringarna
av lantkommuner vissa städer numera omfatta betydande jordbruksarealer, har
kommissionen ansett undantaget för stadsjord böra erhålla en snävare begränsning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

:»7

Föreningen Sveriges stadsdoniare har i ett år 1922 avgivet yttrande förklarat
sig anse mycket stark anledning föreligga att i förevarande hänseende skilja
mellan stad och landsbygd redan av den grund, att behov icke syntes hava visats
föreligga att för skyddande av landets jordbruksnäring så snävt som i förslaget
skett begränsa bolags och förenings rätt till fastighetsförvärv i stad. För uppnående
av förslagets syfte att vidmakthålla och om möjligt utveckla Endels
jordbruksnäring i den hårda konkurrensen med industrien spelade det eu försvinnande
liten roll, om de i städerna belägna jordbruksfastigheterna skulle
komma i bolags eller föreningars hand. Emellertid syntes knappast anledning
föreligga till antagande, att sådana fastigheter i allmänhet skulle komma att
övergå i dylika rättssubjekts hand, varjämte syntes böra beaktas, att de i städerna
belägna jordbruken och den å desamma levande jordbruksidkande befolkningen
i allmänhet icke utgjorde sådana exponenter för svensk jordbruksnäring,
att särskilda skyddsåtgärder för deras vidkommande vore erforderliga. Föreningen
ansåge sålunda, att i förevarande avseende för stads vidkommande borde
i huvudsak gälla vad nu vore stadgat. Skulle denna åsikt icke vinna bifall,
syntes dock hinder i varje fall icke böra möta att, i avseende a bolags och förenings
förvärv, med det till bebyggande planlagda området i stad likställa sadant
område inom stad, för vilket Kungl. Maj:t jämlikt 1 kap. 46 § andra stycket
fastighetsbildningslagen förordnat, att särskilda föreskrifter skola tillämpas
med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande.

Det i yttrandet åberopade stadgandet i fastighetsbildningslagen överensstämmer
med en förut i 41 § andra stycket i lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning upptagen bestämmelse. Denna tillkom på initiativ
av riksdagen i syfte att bereda möjlighet till förekommande av en okontrollerad
byggnadsverksamhet i omedelbar närhet av ett samhälles planlagda område.
De föreskrifter, vilka det enligt stadgandet ankommer på Konungen att utfärda,
skola, enligt den av vederbörande riksdagsutskott åberopade motiveringen,
omfatta ett visst bälte utanför det planlagda området och uppgöras särskilt
för varje samhälle efter dess behov, på grund av framställning från samhället,
samt vara av lindrigare art än som anses erforderligt för det planlagda
området.

Med avseende å det nu berörda spörsmålet biträder jag i sak jordkommissionens
förslag. Då till flera städer och stadsliknandc samhällen numera höra
betydande områden av kringliggande landsbygd, synes det riktigt, att lagen
vinner tillämpning även å dylika områden, inom vilka stundom finnas verkliga
bondejordbruk. Då i det avseende, varom här är fråga, en någorlunda fast och
allmängiltig regel torde böra bestämmas för dessa områdens avgränsande från
det egentliga stadssamhället, lärer stadsplaneläggningen erbjuda den lämpligaste
lösningen. Den praktiska betydelsen av undantagets utsträckande i enlighet
med vad stadsdomareföreningen föreslagit torde vara ringa, och det kan
därför näppeligen anses nödigt att för de samhällen, som därav tilläventyrs
skulle beröras, införa en dylik, till sina verkningar i här förevarande hänseende
ganska oberäknelig specialbestämmelse.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Med den skiljaktighet, som föranledes därav, att den nya lagen skall gälla
ior hela riket och därjämte äga tillämpning i fråga om viss stadsjord, har 1 §
i förslaget avfattats i överensstämmelse med 1 § i 1906 års lag.

2 § i förslaget återgiver innehållet av kungl. förklaringen den 15 mars 1918
enligt vilken det i 1906 års lag meddelade förbudet icke skall avse förvärv, som
sker omedelbart på grund av stadgande i lag eller jämlikt Kungl Maj ds medgivande
till expropriation. Utanför lagens tillämpning synes ock, i enlighet
med jordkommissionens förslag, böra ställas förvärv av järnväg, då en prövning
i har avsedd ordning icke är erforderlig för tillvaratagande av det allmannas
intresse med avseende å enskild järnvägs drift. Däremot har jag
ansett kommissionens förslag att såsom undantag från lagens tillämpning upptaga
aven forvärv av frälseränta icke motsvaras av något påvisat praktiskt

behov och därför icke böra föranleda ändring i vad härutinnan för närvarande
gäller.

3 § forsta stycket i förslaget överensstämmer med 2 § i 1906 års lag.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört: Den mark på Gotland, som företrädesvis
vant och fortfarande kunde bliva ett eftersträvat föremål för bolagsiorvarv,
vore hällmark, som förekomme i stor omfattning. Denna marks egentliga
värde bestode i tillgången på kalksten. Ett rationellt utnyttjande av
detta värde kunde icke förväntas, så länge marken befunne sig i enskilda jordägares
hander. Med hänsyn till detta slags mark syntes uttrycket »utgör stenbrott»
hora förtydligas. Uttrycket gåve nämligen anledning till tvekan, huruvida
det för att mark skulle hänföras till stenbrott fordrades, att brytning av
sten där redan ägt rum eller om det vore tillräckligt, att markens egentliga
värde läge i tillgången på sten. Vore den förra tolkningen den riktiga,
saknades i varje fall bestämmelser om den omfattning, i vilken marken omkring
orottet Unge anses såsom stenbrott. 1 motsvarande delar gällde detta ock om
grus- och lertag.

I norrlandskommitténs förslag hade ifrågavarande undantag från det al1-männa förvärvsförbudet angivits sålunda, att bolag eller förening skulle äga
förvärra tomt in. in. eller stenbrott, grustag, lertäkt, .torvmosse, vattenfall, fiske
eller annan dylik lägenhet. Såsom grund för undantaget anfördes, att flera
fall funnes^, där jord kunde användas till ojämförligt mycket större nytta än
rasom beståndsdel av ett jordbruk och där den jordvidd, som erfordrades, vore
sa obetydlig, att dess avstående för jordbruket vore föga kännbart. I
dei till högsta domstolen remitterade förslag, vilket ligger till grund för
1906 års lag, hade norrlandskommitténs formulering av ifrågavarande bestämmelse
så till vida ändrats, att medgivandet till fritt förvärv angavs avse område,
vilket huvudsakligen utgjorde tomt, upplagsplats eller annat dylikt område eller
stenbrott in. in. Enligt departementschefens uttalande vid remissen hade denna
omarbetning förnämligast haft till syftemål att tydligt utmärka, att vid bedömandet
av frågan, huruvida en fastighet vore av den art, paragrafen angåve
fastighetens huvudsakliga beskaffenhet skulle vara avgörande utan hinder där -

39

Kungl. May.ts proposition nr 205.

av, att till densamma liörde något mindre betydande jordområde av annan art.
Inom högsta domstolen framställdes emot den sålunda föreslagna lydelsen den
anmärkning, att då i allmänhet visst område å landet icke kunde anses utgöra
tomt, upplagsplats eller dylikt förrän det till angivet ändamål användes och
meningen väl icke syntes vara att förhindra förvärv av fastigheter, som, ehuru
ännu icke till sådant ändamål apterade, dock lämpligen kunde och uppgaves
skola därtill begagnas, ifrågavarande fastigheter syntes i lagen bast kunna
betecknas såsom huvudsakligen avsedda till tomt, upplagsplats eller annat dylikt
ändamål. I den till riksdagen avlåtna propositionen erhöll 2 § den lydelse lagtexten
utvisar, sedan departementschefen uttalat, att paragrafen med anledning
av den inom högsta domstolen framställda anmärkningen ändrats i den med

anmärkningen åsyftade riktningen. , . ,

Den avfattning, ifrågavarande lagrum erhållit i det av länsstyrelsen i trotlands
län nu berörda hänseendet, synes utmärka, att, med fastighet, som utgor
stenbrott, endast avses sådant område, där någon brytning av sten förekommit.
Att stadgandet äger denna innebörd, torde framgå särskilt av den omredigering,
som blev en följd av granskningen i högsta domstolen. Härigenom gjordes nämligen
en tydlig skillnad mellan områden, vilka ännu icke blivit apterade för
avsett ändamål — tomt, upplagsplats eller dylikt — samt Övriga områden vilka
för att kunna fritt förvärvas skola utgöra stenbrott m. m. En sådan tolkningvinner
ock stöd av en jämförelse med det häremot svarande, ehuru ej fullt
överensstämmande stadgandet i 4 § i 1916 års lag. Från saklig synpun t
föreligger enligt min uppfattning icke något skäl att härutinnan införa en
annan regel. Först sedan brytning av sten ägt rum, lärer vara ådagalagt, att
fastigheten är av den beskaffenhet, som varit avsedd, och att förvärvet för
sökanden har den betydelse, som i lagrummet torde varit åsyftad. Därav torde
emellertid icke följa, att med nödvändighet hela det område, som kan vara
föremål för fritt förvärv, skall hava tagits i anspråk för stenbrytning. Ändamålet
med förvärvet lärer härvid bliva bestämmande, och det synes knappast
vara möjligt eller lämpligt att i detta avseende i lagen angiva vissa arealgränser.

Jag har alltså funnit mig böra tillstyrka, att den nuvarande lydelsen i denna
del lämnas oförändrad.

Till denna paragraf hava överförts de i 1906 ars lag under 5 § upptagna
föreskrifterna om prövningens verkställande av vederbörande Konungens befallningshavande
och om prövningens verkan med avseende å framtida överlåtelser
av fastigheten eller del därav. I

I förslagets 4 § äro upptagna bestämmelser angående Kungl. Maj :ts befogenhet
att meddela koncession i fråga om sådana fastigheter, vilka icke få, fritt
förvärvas. Utöver vad jag i detta hänseende redan anfört må tilläggas följande.

I första stacket hava angivits de särskilda fall, i vilka lindrigare koncessionsgrunder
ansetts kunna ifrågakomma.

40

Rungl. Maj:ts. proposition nr 205.

Förelä punkten avser det fall, att fastigheten vid tiden för lagens ikraftträdande
ägdes av bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet.
Jag hänvisar härutinnan till mitt föregående yttrande.

Andra Punkten innehåller det stadgande, vilket, i enlighet med vad jag förut
yttrat, skulle komma att i viss mån ersätta 3 § i 1906 års lag. I fråga om
beskrivningen av de ägoslag, som här avses, har jag ansett lämpligast för närvarande
bibehålla uttryckssättet i 1906 års lag, vilket ansluter sig till den
gällande skifteslagstiftningen. I det läge, vari frågan om en reformering av
sistnämnda lagstiftning numera befinner sig, torde övervägande skäl tala för
att icke med avseende å formuleringen av här ifrågavarande bestämmelse
avvika från vad för närvarande gäller. Ehuru med denna avfattning stadgandet
otvivelaktigt erhåller en starkare begränsning än som för vissa fall
an vara lämpligt, torde härav näppeligen uppkomma några mer avsevärda
olägenheter, då ifrågavarande bestämmelse icke inskränker Kungl. Maj:ts allmänna
befogenhet att, när giltiga skäl föreligga, meddela koncession. I samband
med prövning av föreliggande förslag till ny lag om delning av jord å
landet m. in. lärer böra tillses, att överensstämmelse vinnes mellan en blivande

lag i detta ämne och lagstiftningen angående bolags och föreningars jordiörvärv.

Med den avfattning, stadgandet erhållit i förslaget, torde vara tydligt, att
vid bedömandet skall tagas hänsyn endast till den egendom, varunder den av
bolag eller förening förvärvade marken lyder i skiftesavseende, och icke jämväl
till annan egendom i samma ägares hand.

„ aV förut återgivna utlåtande över jordkommissionens förslag

ar 1920 framhöll lagrådet saknaden av stadganden, som kunde förhindra fastighetens
ägare att genom ägostyckning uppdela fastigheten på sådant sätt, att de
föreslagna bestämmelserna bleve utan all verkan. Lagrådet uttalade, att därest
man ville hava lagstiftningen effektiv, kontroll över ägostyckningarna i likhet
med den, som för vissa delar av riket meddelats genom lagen den 25 juni 1909
syntes vara oundgänglig även för Övriga landsdelar. Vad sålunda anmärkts
torde aga tillämpning även å en bestämmelse, avfattad i huvudsaklio- överensstämmelse
med 3 § i 1906 års lag. Emellertid har den s. k. norrländska ägostyckningslagen,
vilken sedan år 1917 ägt giltighet också för Värmlands län
genom lagändring under fjolåret utsträckts att gälla även för Stockholms Uppsala
Örebro och Västmanlands län samt de delar av Kopparbergs län, i vilka den
likaledes under fjolåret antagna särskilda ägostyckningslagen för detta län
icke ägor tillämpning. Mot att nu upptaga frågan om ytterligare utsträckning
av dessa bestämmelsers tillämpning talar den omständigheten, att denna fråga
helt nyligen vant föremål för prövning. Sådant missförhållande, som avses
i lagrådets nyssnämnda uttalande, har synts mig kunna förebyggas genom
en bestämmelse av innehåll, att tillstånd till förvärv av här ifrågavarande
mark enhgt de lindrigare grunderna icke må meddelas, där fastigheten undergått
agostyckning utan att därvid blivit iakttaget vad i 3 § i lagen den 25
juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning är för de i denna
lag avsedda fall föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

■11

I stället för de nuvarande detaljerade bestämmelserna om vad med hänsyn
till förhållandena i särskilda orter skall anses såsom stödskog har i förslaget
såsom grund för prövningen angivits, att avgörandet skall ske med hänsyn till
ortens förhållanden och i övrigt föreliggande omständigheter. Samma regel
föreslås skola gälla för bestämmande av vad i 1906 års lag benämnes odlingsområde.
Att närmare reglera Kungl. Maj:ts prövningsrätt lärer icke vara
möjligt utan att återgå till mer eller mindre schematiska föreskrifter. Av skäl,
som jag förut framhållit, torde i detta avsende obundenhet från dylika föreskrifter
vara en nödvändig förutsättning för en ur praktisk synpunkt tillfredsställande
lösning av dylika frågor.

I tredje punkten har upptagits en bestämmelse i syfte att underlätta sådana
arronderingar, som kunna anses önskvärda med hänsyn till jordbrukets utveckling
eller skogsvårdens främjande. Att under vissa förhållanden tillstånd
bör lämnas till dylika jordförvärv har framhållits av jordkommissionen, som
i detta avseende gjort följande uttalande:

»Givet är, att tillstånd i regel icke bör medgivas i fråga om förvärv, vid
vilket tydligen avses allenast eller väsentligen att skaffa mark för virkes fångst
åt sågverk eller annan industriell anläggning. Även om såsom skäl för förvärv
åberopas, att därigenom skulle beredas en ur skogsvårdssynpunkt lämpligare
form åt förvärvarens förut innehavda skogsdomäner, bör tillstånd icke utan
vidare medgivas. År fråga om att genom byte av mark, ungefär lika mot lika,
förskaffa den ene eller kanske båda kontrahenterna möjlighet att erhålla bättre
form på sina ägor, torde i regel intet vara att erinra mot att koncession beviljas.
Enligt den i det föregående lämnade redogörelsen för tillämpningen av koncessionsparagrafen
i den norrländska förbudslagen har i åtskilliga fall av nu
nämnd beskaffenhet koncession beviljats. Nyförvärv av mark i arronderingssyfte
böra däremot tillstädjas endast under vissa förutsättningar. Såsom arrondering
bör således icke godkännas varje hopköpande av markområden, viika
sammanlagda med det köpande bolagets förut innehavda ägor skulle komma att
bilda ett helt avrundat skogskomplex. Så till exempel förekommer det ofta i
Norrland samt i Dalarna och i Värmland, att bolagen äga smärre avlånga skogsskiften
här och var i byarna, under det att bredvidliggande skiften tillhöra
bondhemman. Ett hopköpande från ett bolags sida av ett flertal dylika skiften
i syfte att därmed bilda ett enda stort sammanhängande skogskomplex under
en och samma ägare bör enligt kommissionens mening icke tillåtas. Innehar
däremot ett bolag redan nästan samtliga dylika skogsskiften i en by och ligger
bland dem insprängt ett eller annat mindre skogsskifte, tillhörigt något bondhemman,
kan ett förvärvande därav för bolagets räkning vara behövligt för att
skogshanteringen å bolagets skogsmark må kunna bedrivas planmässigt. Koncession
å nyförvärv i sådant fall bör icke vara utesluten. I övrigt böra såsom
nyförvärv i arronderingssyfte godtagas allenast förvärv av jämförelsevis mindre
områden, som äro belägna inuti eller gränsa intill ett det köpande bolaget tillhörigt
större sammanhängande skogskomplex och finnas behövliga för skogsbrukets
rationella skötsel å bolagets mark. Syftet får således i första hand
icke gå ut på markutvidgning i och för sig, vadan det, såsom nämnts, i regel
bör kunna bliva fråga endast om områden av mindre storlek. Såsom villkor
för koncession å nyförvärv i arronderingssyfte bör under alla omständigheter
gälla, att sådant förvärv icke får medföra vare sig att självständigt jordbruk,
som äger förutsättning att såsom sådant fortfarande bestå, bringas att upphöra
eller att jordbruket å den fastighet, varifrån förvärvet göres, märkligen försvagas.
»

42

Kungl. Maj:ts proposition nr £05.

För min del anser jag, lika med jordkommissionen, att koncession icke bör
lämnas, om det avsedda ändamålet kan i skälig mån vinnas genom ägobyte
eller om förvärvet skulle hava en menlig inverkan å jordbruket å den fastighet,
som på detta sätt avstår mark. Ett förbehåll i sistnämnda hänseende har synts
mig böra komma till uttryck även i lagtexten. Att i vissa fall en särskild varsamhet
är av nöden, har framhållits av herr Lindhagen i särskilt yttrande
(sid. 348). I övrigt lärer det icke behöva närmare framhållas, att jämväl i dylika
fall skall beaktas, att förvärvet icke kommer i strid med lagens syfte.

För industriella företag å landsbygden kan det i vissa fall vara angeläget
att genom jordförvärv bereda sig möjlighet att tillhandahålla bostäder åt arbetare
eller andra hos företaget anställda personer eller att genom idkande av jordbruk
sörja för livsmedelsanskaffningen till dylika anställda. En bestämmelse
i detta syfte har därför upptagits i fjärde punkten.

Slutligen har i femte punkten upptagits en hänvisning till jordförvärv, varmed
avses att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk. Införandet
av en dylik bestämmelse har förordats från flera håll. Att i lagen närmare
angiva vissa kvalifikationer hos sökande bolag eller förening eller att föreskriva
vissa garantier för ett dylikt företags lämplighet har icke synts mig
böra ifrågakomma, utan torde i detta avseende frihet böra lämnas Kungl.
Maj :t att träffa avgörande efter omständigheterna i varje särskilt fall.

Magra andra fall än de nu angivna hava icke synts mig kunna eller böra
upptagas bland dem, som bliva föremål för prövning efter lindrigare grunder.
Vissa ytterligare förslag i sådant syfte hava blivit framställda, men dessa avse
antingen sådana fall, vilka äro mera sällan förekommande, eller ock sådana, beträffande
vilka det näppeligen är möjligt att giva en allmängiltig bestämmelse.
Det är ock tydligt, att även utan särskild föreskrift skälig hänsyn till de i
dylika fall föreliggande omständigheterna kommer att tagas vid den prövning,
som äger rum efter den allmänna regeln. Denna har upptagits i 4 § andra
stycket.

5 § i förslaget är i sak väsentligen överensstämmande med 5 § i 1906 års lag
med den skiljaktighet, som följer därav, att, på sätt jag nyss anmärkt, vissa
bestämmelser överflyttats till 3 §. Då det synts lämpligt att i ärenden angående
erhållande av Kungl. Maj:ts tillstånd till jordförvärv tillfälle lämnas
vissa myndigheter, som kunna antagas äga den bästa kännedom om ortsförhållandena,
att avgiva yttrande, har införts en bestämmelse härom i huvudsaklig
överensstämmelse med motsvarande föreskrift i lagen den 25 juni 1909
om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.

6—9 §§ i förslaget återgiva innehållet i 6 § i 1906 års lag. Den något ändrade
avfattningen har bestämts av hänsyn till önskvärdheten att härutinnan erhålla
överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i 1916 års lag. I det
år 1920 avgivna lagförslaget hade jordkommissionen, med hänsyn därtill att

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS,

43

förslaget avsåg liven fastigheter under stadsrätt, föreslagit att förordnande om
egendoms försäljning skulle meddelas av överexekutor. Då emellertid enligt
1916 års lag, vilken i större utsträckning än det nu föreliggande förslaget har
avseende å stadsfastighet, nämnda uppgift åligger Konungens befallningshavande,
har jag icke ansett lämpligt att härutinnan föreslå någon ändring.

10 § i förslaget motsvarar 8 § i 1906 års lag enligt dess ursprungliga lydelse. 10 §.

11 § i förslaget äger motsvarighet i 19 § i 1916 års lag. 11 §■

Då tiden för giltigheten av 1921 års lag utgår med juni månad detta år, Promulgalärer
den nya lagen böra träda i kraft den 1 juli 1925. Till bestämmelse härom
torde höra fogas föreskrift, att i fråga om bolags eller förenings dessförinnan
gjorda förvärv av fast egendom skall i varje särskilt fall tillämpas vad dittills
gällande lag därom innehåller.

Enligt 20 § 1 mom. i lagen den 27 juni 1896 om hemman sklyvning, ägo- 22 § hemstyekning
och jordavsöndring må från hemman såsom jordavsöndring avskil- Angelägen.
jas högst en femtedel av ägovidden. Dock ankommer enligt 22 § på Konungens
befallningshavande att lämna tillstånd till avsöndring av större del av
hemmanet än sålunda stadgats. I sistnämnda lagrum infördes i sammanhang
med 1906 års lag den bestämmelse, att dylikt tillstånd icke finge vägras i
fråga om avsöndring av sådant område, som omförmäldes i 3 § första stycket i
1906 års lag, d. v. s. område, som efter Konungens befallningshavandes prövning
förklarats icke utgöra stödskog eller odlingsområde och alltså kunde av
bolag eller förening fritt förvärvas.

Enligt det lagförslag, jag nu framlägger, skall giltigheten av förvärv av
eådant område, som avses i 3 § första stycket i 1906 års lag, vara beroende av
Kungl. Maj :ts tillstånd. Om sådant tillstånd gives, skall enligt bestämmelse
i 4 § första stycket andra punkten området från hemmanet avskiljas genom
jordavsöndring. Sedan avgörandet härutinnan övergått till Kungl. Maj:t, lärer
det icke böra ankomma på Konungens befallningshavande att ingå i prövning,
huruvida fastställelse å avsöndringen skall meddelas utan hinder av att
från hemmanet avsöndras mer än en femtedel av ägovidden. Den prövning,
Konungens befallningshavande har att i dylika fall ägna frågan om avsöndrings
fastställande, blir av formell natur. Till utmärkande härav torde i 22 §
hemmansklyvningslagen böra vidtagas den ändring, att den i första stycket
avsedda prövning förklaras icke gälla beträffande sådant område, varom här
är fråga, samt att det nuvarande andra stycket utgår.

1 enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till

1) lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom; och

2) lag om ändrad lydelse av 22 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 41 s. 1) om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.»

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Föredraganden uppläser härefter berörda lagförslag, av den lydelse, bilagor
till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Arvid Torold.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

45

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast

egendom.

Härigenom förordnas som följer:

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärva fast egendom
å landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda området. Lika
med stad anses köping eller annan ort, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas.

2 §•

Yad i denna lag stadgas angående inskränkning i bolags eller förenings rätt
att förvärva fast egendom har ej avseende å förvärv, som sker omedelbart på
grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande till expropriation,
ej heller å förvärv av järnväg.

3 §.

Bolag eller förening må förvärva fastighet, som i den ordning 5 § stadgar
prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen vara
avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgöra stenbrott, grus- eller
lertag, torvmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

Den för bestämmande av fastighets beskaffenhet i denna paragraf stadgade
prövning åligger Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är
belägen.

Sedan fastighet förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag eller förening,
efter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gällande även vid framtida överlåtelser
av fastigheten eller del därav.

4 §.

Konungen äger giva bolag eller förening tillstånd att förvärva fastighet av
annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,

1. att fastigheten vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag
eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;

2. att fastigheten utgör sådan del av ett hemmans avrösningsjord med impedimenter,
vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt förelig -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

gande omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående del av
hemmanet skall äga för drivande av självständigt jordbruk nödig skogstillgång
eller icke vara att hänföra till sådana till odling tjänliga myrmarker och
andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet
ägna sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen
kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk, dock att i dylikt fall tillstånd
icke utan att särskild anledning därtill föreligger må givas, om hemmanet
undergått ägostyckning utan iakttagande av vad i 3 § i lagen den 25
juni 1909 (nr 57 s. 1) om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning är
för där avsedda fall stadgat; skolande vad sålunda förvärvas från hemmanet
avskiljas genom jordavsöndring;

3. att fastighetens förvärvande kan antagas för innehavare av angränsande
fastighet äga avsevärd betydelse med hänsyn till jordbrukets utveckling eller
skogsvårdens främjande, dock att i dylikt fall tillstånd icke utan att särskild
anledning därtill föreligger må givas, om jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet
göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas;

4. att med fastighetens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra hos
bolaget eller föreningen anställda personer bereda bostäder eller att genom idkande
av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter
eller jordbruksprodukter; eller

5. att med fastighetens förvärvande är avsett att främja bildandet av egna
hem eller mindre jordbruk.

Prövas eljest i något fall på grund av särskilda omständigheter bolag eller
förening böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet än
i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd därtill.

5 §.

Äskas sådan prövning som i 3 § sägs, eller vill bolag eller förening jämlikt
4 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan jämte
fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande inom tre månader
från det fånget skedde. Försittes den tid, eller prövas fastigheten icke vara sådan,
som i 3 § sägs, och varder ej heller, där Konungens tillstånd sökes, sådant
beviljat, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens tillstånd, åligger Konungens befallningshavande, såframt
ej förvärvet godkännes enligt 3 §, att insända handlingarna jämte eget
utlåtande till Konungen. Innan utlåtande avgives, skall Konungens befallningshavande,
där det ej av särskild anledning finnes icke vara erforderligt,
över ansökningen höra nämnd eller myndighet, som kan antagas äga kännedom
om förhållandena, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd
och kommunalnämnd eller annan kommunal myndighet.

över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som nu sagts, må klagan
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för prövning
i ärende, som nu sagts, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

47

Är i enlighet med vad ovan sagts frågan om bolags eller förenings rätt att
förvärva fast egendom ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses mota
sådant hinder, som avses i 10 § förordningen den 10 juni 1875 om lagfart å
fång till fast egendom.

G §•

Vad i 1 § är stadgat utgöre ej hinder för att medelst inrop å exekutiv auktion
förvärva fast egendom.

7 §•

Fast egendom, som förvärvats enligt vad i 6 § sägs, skall åter avyttras
inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas, förrän tre år förflutit från det
den exekutiva auktionen vunnit laga kraft, därest ej dessförinnan antingen
egendomen prövats vara av beskaffenhet, som i 3 § sägs, eller inroparen erhållit
Konungens tillstånd att behålla egendomen. Har sagda tid av tre år tilländalupit
och visas ej, att dessförinnan egendomen prövats vara av beskaffenhet,
som i 3 § sägs, eller att inroparen erhållit Konungens tillstånd att behålla
egendomen, då skall, om ej av lagfartsprotokollet framgår, att egendomen är
avyttrad, Konungens befallningshavande, med iakttagande av vad i 9 § stadgas,
förordna, att egendomen skall säljas å offentlig auktion efter vad nedan
sägs. Å sådan auktion må egendomen ej åter inropas av samma köpare. Om
vad sålunda stadgats skall erinran införas i det köpebrev, som utfärdas i anledning
av den exekutiva auktionen.

Av Konungens befallningshavande meddelat förordnande, som nu är nämnt,
vare gällande, ändå att egendomen finnes hava varit av inroparen avyttrad
eller sedermera avyttras. I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga
delar så förfaras, som hade enligt 28 § utsökningslagen meddelats förordnande
om egendomens försäljning till gäldande av fordran, som däri äger
bästa förmånsrätt; och skall försäljning ske, ändå att innehavaren av den
fordran sådant bestrider. Vad i fråga om fast egendoms försäljning och
köpeskillingens fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären skall i
ärende, som nu sägs, lämpas till egendomens ägare, och skall denne vara pliktig
att betala kostnad, som ej kan i enlighet med 198 § utsökningslagen gäldas
ur den försålda egendomen.

8 §.

Har inrop av fast egendom, varom i 6 § sägs, skett för skyddande av någon
inroparens fordran eller rättighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning
eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, och visas sannolika skäl, att
egendomen ej kunnat av inroparen utan förlust avyttras, äge Konungen på
därom gjord ansökan medgiva anstånd med egendomens avyttrande efter ty
skäligt prövas.

9 §.

Ansökan enligt 7 eller 8 § om tillstånd att behålla inropad fast egendom eller
om anstånd med sådan egendoms avyttrande skall sist inom tre år från det den

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

exekutiva auktionen vunnit laga kraft ingivas till Konungens befallningshavande,
som med eget utlåtande överlämnar den till Konungen; och skall med
förordnande, som enligt 7 § ankommer på Konungens befallningshavande, anstå
till dess ansökningen av Konungen prövats.

10 §.

Med bolag avses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som driver bankier
annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening avses i denna lag allenast ekonomisk förening, vilken icke driver
rörelse, som nyss sagts.

11 §.

Vad utöver bestämmelserna i denna lag är om bolags eller förenings förvärv
av fast egendom stadgat skall fortfarande gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925, från och med vilken dag lagen
den 4 maj 1906 (nr 21 s. 1) angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom skall upphöra att gälla.

I fråga om bolags eller förenings förvärv av fast egendom, vilket skett före
denna lags trädande i kraft, skall i varje särskilt fall tillämpas vad dittills
gällande lag därom innehåller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

49

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 22 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 41 s. 1) om
hemmansklyvning, ägostyckning och jord avsöndring.

Härigenom förordnas, att 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring skall erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Åstundar innehavare av hemman, varifrån avsöndring får ske, i annat fall
än som avses i 4 § första stycket andra punkten i lagen angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom, att från hemmanet
för alltid avsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med vad redan kan
vara från hemmanet för alltid avsöndrat, utgör mera än vad i 20 § 1 mom.
sägs, ankomme på Konungens befallningshavande att, där omständigheterna
därtill föranleda, sådant tillåta. Särskilt må vad i sistnämnda lagrum stadgas
beträffande Stockholms, Uppsala, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län icke utgöra hinder för sådant tillstånd, där avsöndringen erfordras
för egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar eller annat dylikt
ändamål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 165 höft. (Nr 805.)

4

50

Kungl. Mgj:ts proposition nr 205.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19 mars
1925.

Närvarande:

justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
jnstitierådet Christiansson,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 20 februari
1925, hade Kungl. Haj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag
till

1) lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom och

2) lag om ändrad lydelse av 22 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 41 s. 1) om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordav söndring.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, revisionssekreteraren Axel
Afzelius.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden.

Förslaget till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening

att förvärva fast egendom.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson: Genom

den föreslagna lagen utsträckes det allmänna förbudet för bolag och
förening att förvärva fast egendom definitivt att gälla hela riket. Ett sådant
ingrepp i den fria handeln lärer icke böra företagas, utan att det blivit genom
erfarenheten ådagalagt, att ett verkligt behov därav föreligger. På grund av
de yttranden, som av hörda myndigheter avgivits över jordkommissionens förslag
i ämnet, kan det dragas i tvivelsmål, huruvida genom bolags och föreningars
jordförvärv i de delar av landet, som avses i den provisoriska förbudslagen,
verkligen hotar den fara för den självägande bondebefolkningens bibehållande,
som förbudslagstiftningen vill förebygga. Tvärtom uttala flera länsstyrelser,
att lagstiftningsåtgärder i förevarande syfte icke äro erforderliga,

Kung!,. Maj:ts proposition nr 205.

51

och det har till och med anförts, att en definitiv förbudslagstiftning vore snarare
till skada än till gagn. Det skulle därför icke utan fog kunna antagas, att försiktigheten
hjöde, att man tills vidare fortsatte på den provisoriska lagstiftningens
väg, vilken knappast synes hava på grund av denna sin egenskap medfört
några olägenheter. Å andra sidan är det svårt att underkänna fördelen av att nu
en bestämd ståndpunkt tages i den svävande frågan om förbudslagstiftningens
utsträckande. Det synes därvid ovedersägligt, att i några av de landsdelar,
som icke beröras av den s. k. norrlandsförbudslagen, förhållanden föreligga, som
åtminstone i viss mån erbjuda likhet med dem, som föranledde denna lags utfärdande.
Och då det torde möta alltför stora praktiska svårigheter att avgränsa
de områden, å vilka förbudslagstiftningens tillämpande icke må vara
av behovet påkallat, synes annan utväg icke finnas än att giva lagen tillämplighet
för hela riket. Betänkligheten häremot lärer förlora i betydelse genom
den enligt förslagets 4 § beredda möjligheten för bolag eller förening att göra
fastighetsförvärv i de fall, då lagens allmänna syfte att bevara den självägande
bondebefolkningen icke äventyras. Med avseende a vad sålunda anförts
synes förslaget om en definitiv för hela riket gällande förbudslagstiftning
icke böra avstyrkas.

3 §•

Lagrådet:

Under förarbetet till remitterade förslaget har fråga uppstått om rätta innebörden
av ordet stenbrott i 2 § av lagen den 4 maj 1906 och i det därmed
lika lydande första stycket av förslagets 3 §, nämligen huruvida med detta
ord avsåges endast sådant område, där brytning av sten redan påginge eller
förut ägt rum, eller om det vore tillfyllest, att området på grund av sin naturliga
beskaffenhet lämpade sig för brytning av sten och jämväl vore därtill
ämnat, ehuru sådan brytning ännu ej inom detsamma förekommit. Departementschefen
har anslutit sig till den förra tolkningen och, då denna jämväl
i sak ansetts böra bliva gällande, bibehållit stadgandet vid dess nuvarande
ordalydelse. Såsom stöd för denna tolknings riktighet har särskilt åberopats,
att lydelsen av stadgandet i 1906 års lag tillkommit genom omredigering, föranledd
av en vid lagens granskning i högsta domstolen framställd anmärkning.
Att ordet »stenbrott» rent språkligt taget närmast leder till den tolkning, som
sålunda göres gällande, må vara sant, men däremot är det knappast förhållandet,
att för en sådan tolkning stöd kan hämtas från vad inom högsta domstolen
i detta sammanhang anförts. Berörda yttrande avsåg endast att
beträffande andra i samma paragraf omnämnda områden — tomt, upplagsplats
eller dylikt — förebygga en tolkning av nu angivna innebörd.
Det synes i själva verket ej heller böra vara avgörande, huruvida området
redan tagits i bruk för sitt ändamål, d. v. s. om brytning av sten redan före
förvärvet företagits, eller ej. Detta förefaller än mera naturligt, då det gäller
grus- eller lertag, vilka i stadgandet helt samordnats med stenbrott. Da bolag
eller förening önskar förvärva ett område av nu ifrågavarande slag, lärer
syftet vara att tillgodogöra sig där befintligt material, och att detta redan tidi -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

gare delvis förbrukats, synes knappast böra göras till förutsättning för bifall.
Vad vid prövningen synes böra tillmätas avgörande betydelse, är däremot dels
områdets naturliga beskaffenhet och dels dess tillämnade användning. Härvid
torde erforderlig ledning vid bedömandet ofta stå att vinna av yttre förhållanden,
såsom då ett bolag, som idkar stenhuggerirörelse, önskar för erhållande
av nytt material eller rörelsens utvidgande förvärva ett närbeläget,
därför lämpat område, som dittills legat orört. Att ett annat betraktelsesätt
måste göras gällande, om ansökningen skulle avse ett större, måhända skogbeväxt
område, även där detta skulle kunna lämna material för dylik rörelse,
är däremot uppenbart, och exempel lära ej heller saknas på att i praxis avgörandet
gjorts beroende av sådana omständigheter.

Oavsett huru ifrågavarande stadgande rätteligen bör i sitt nuvarande skick
tolkas, får lagrådet till förebyggande av all tvekan härutinnan hemställa om
sådan omredigering av första stycket i denna paragraf, att vad där stadgas må
otvetydigt bliva tillämpligt även i fall då det tillämnade stenbrottet, respektive
grus- eller lertaget, ännu icke tagits i bruk.

4 §‘

Lagrådet:

Den under 1. i första stycket av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen
att, i motsats mot vad 1906 års förbudslag stadgar, jämväl förvärv från
bolag till bolag (resp. förening) skall för sin giltighet vara beroende av Konungens
tillstånd har, såsom departementschefen omförmäler, varit föremål för
mycken kritik. Departementschefen medgiver, att beaktansvärda synpunkter
mot bestämmelsens upptagande anförts, men finner frågans praktiska betydelse
överskattad. Man syntes hava resonerat under förutsättning att koncessionstvånget
skulle så handhavas, att förvärv från bolag till bolag hädanefter icke
tillätes. Det behövde dock icke befaras, att icke vid prövningen behörigt beaktande
komme att ägnas omständigheter, som gjorde det lämpligt, att äganderättsövergång
från ett bolag till ett annat finge ske. Då här ej vore fråga
om befintliga bondejordbruk, syntes varje berättigat ändamål med en fastighetshandel
bolag emellan kunna påräkna avseende. Vad som bestämt departementschefen
att vidhålla den av jordkommissionen uppställda regeln om koncessionstvång
även för dessa förvärv har varit uppfattningen av förevarande
lagstiftning såsom ett medel icke blott att begränsa bolags förvärv av enskildas
jord utan även att, där tillfälle gives, lägga till rätta vad redan utvecklats i en
icke önskvärd riktning.

Såvitt lagrådet kan finna, måste emellertid förbudslagstiftningens förmåga
att tjäna detta sistnämnda syfte skattas synnerligen ringa. Till en början är
det tydligt, att det avsedda inflytandet i tillbakareglerande riktning icke kan
få någon planmässig karaktär utan helt och hållet måste bära tillfällighetens
prägel. Att enstaka arrendehemman eller inägolotter gå i köp från ett bolag till
ett annat, torde icke i avsevärd utsträckning förekomma, utom då det gäller
sådana förvärv av inom köparens ägovälde insprängda områden, för vilka koncession
regelmässigt, enligt redan tillämpad praxis i fråga om förvärv från en -

Kungl. Maj:ts proposition nr i''105.

53

skilda, torde komma att lämnas. Där förvärvet har en annan karaktär, synes
det i allt fall icke vara att förvänta, att vägran av koncession skulle medföra
den önskade verkan, fastighetens övergång i enskild hand, utan torde väl följden
i regel bliva, att ingen föryttring komme till stånd. Är åter fråga om
avyttrande av ett bolags hela ägovälde, torde detta nästan alltid ifrågakomma
blott i samband med realisation av säljarebolagets tillgångar i deras helhet; och
om i dylika fall vägen stänges för en försäljning av fastigheterna såsom en tillgång
för sig, lärer val, såsom av länsstyrelsen i Jämtlands län framhållits, följden
blott bliva, att svårigheten kringgås genom att aktiestocken eller majoriteten
därav förvärvas av annat bolag. Även om fastigheterna icke utan tillstånd kunna
genom bolagsskifte övergå i köparebolagets ägo, är ju intet hinder att i realiteten
nå ungefär samma resultat genom att upprätthålla säljarebolagets bestånd
såsom hädanefter ett »dotterbolag» till köparebolaget. Vad nu sagts
torde även utvisa, att varken en bestämmelse sådan som den föreslagna eller
det av reservanter inom jordkommissionen förordade stadgandet att vid förvärv
från bolag till bolag skall prövas, huruvida på grund av särskilda omständigheter
godkännande bör ur allmännyttans synpunkt förvägras, kan förväntas
utöva någon egentlig inverkan till att, såsom avsikten varit, förhindra
stora jordbesittningars samlande i ett bolags hand.

Den situation, i vilken förbud mot förvärv utan särskilt tillstånd från bolag
eller förening kan antagas lämna Kungl. Maj:t tillfälle att inverka på utvecklingen,
torde egentligen vara den, som inträder, då en dylik sammanslutning
med jordinnehav råkar i sådana ekonomiska svårigheter, att om det icke
lyckas att genomföra en rekonstruktion, konkurs med därav följande realisation
av tillgångarna bliver oundviklig. I många fall låter sig nämligen rekonstruktionen
icke utan särskilda svårigheter genomföra, med mindre en, låt vara mera
formell, växling i äganderättsförhållandena äger rum; det kan t. ex. vara den
enda lämpliga utvägen att ett nytt bolag bildas för att övertaga det äldre
bolagets tillgångar och rörelse. Såväl för genomförande av en på så sätt lagd
rekonstruktion som i händelse av konkurs komme visserligen förbudet att äga
betydelse på grund av den därmed förbundna makten att bestämma omfattningen
av och villkoren för eventuell koncession till den fasta egendomens förvärvande
av bolag eller förening. Men just beträffande dylika situationer kan
det med skäl sättas i fråga, huruvida det, som man vill vinna, icke köpes alltför
dyrt genom uppoffrande av intressen, som i själva verket jämväl de äro samhällets
egna. Ja, i vissa fall torde man till och med befrämja just den utveckling,
som man icke anser önskvärd. En rekonstruktion utan större omvälvningar
av ett mera betydande industriföretag står mången gång bäst i överensstämmelse
med det allmännas intressen. Men särskilt under en svårare kris
eller depressionsperiod möter densamma varjehanda svårigheter, som kortsynthet
och egennyttiga beräkningar hos vissa intresserade ej sällan finna det med
sin fördel förenligt att öka. För övervinnande av dylika svårigheter är det
ofta ett nödvändigt villkor att snabbt och med ett grepp kunna säkerställa ett
definitivt resultat. Härvid är nu att beakta att, även om koncessionslagstiftningen
i stort sett utövas pa ett vidsynt sätt, nödvändigheten att efter försig -

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

gångna utredningar utverka Kungl. Maj:ts tillstånd till företagets omflyttning
i en ny bolagsform medför ett uppskovs- och osäkerhetsmoment, som — ehuru
utsikterna att vinna dylikt tillstånd kunna framstå såsom ganska goda — lätt
kan verka ödesdigert för möjligheten av rekonstruktionsförsökets lyckliga genomförande.
Följden härav kan bliva ett fallissemang av föga önskvärd art,
men det kan ock bliva, att det nödställda bolagets intressenter nödgas kasta sig
i armarna på ett bättre ställt bolag, som utan att komma i konflikt med förevarande
förbudslagstiftning genomför en fusion av det slag, som det, enligt vad
ovan nämnts, varit jordkommissionen och departementschefen angeläget att förhindra.

Lagrådet hemställer därför, att det under 1. i förevarande paragraf upptagna
stadgandet måtte ur förslaget utgå och i stället i förslaget upptagas en bestämmelse
av samma innehåll som i 7 § av 1906 års lag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 22 § i lagen den 27 juni 1896
(nr 41 s. 1) om hemmansklyvning, ägostyckning och jordav söndring.

Lagrådet lämnade detta förslag utan anmärkning.

Ur protokollet:
A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:ta proposition nr 205.

bir

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hullet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 20 mars 1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Notiiin, Svensson, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anmäler lagrådets den 19
mars 1925 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 20 februari 1925 remitterade
förslag till

1) lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom; och

2) lag om ändrad lydelse av 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

»Beträffande det i remitterade förslaget till lag angående förbud i vissa
fall för bolag och förening att förvärva fast egendom under 3 § första stycket
upptagna stadgandet, vilket är lika lydande med 2 § i 1906 års lag, har lagrådet
med anledning av det i mitt anförande vid remissen berörda spörsmålet
om rätta innebörden av ordet stenbrott hemställt om sådan omredigering, att
stadgandet kunde otvetydigt bliva tillämpligt även i fall, då det tillämna de stenbrottet,
resp. grus- eller lertaget, ännu icke tagits i bruk. Lagrådet har härutinnan
uttalat den uppfattning, att avgörande betydelse borde vid prövningen
tillmätas dels områdets naturliga beskaffenhet och dels dess tillämnade användning.
Erforderlig ledning vid bedömandet har av lagrådet antagits ofta stå att
vinna av vissa yttre förhållanden, som kunde medföra en olika utgång i särskilda
fall.

Någon mera väsentlig skiljaktighet torde icke föreligga mellan den uppfattning,
som sålunda framhållits av lagrådet, och det uttalande, som av mig gjordes
vid remissen till lagrådet. Med min ståndpunkt i denna tolkningsfråga
finner jag intet vara att erinra mot den modifikation, som ligger däri att stadgandet
icke anses utgöra hinder för ett förvärv exempelvis i det fall, att för en
redan utövad stenhuggerirörelse skall tagas i anspråk ett närbeläget, för ändamålet
lämpat, men ännu obegagnat område. Av lagrådets uttalande synes framgå,
att i praxis kunnat tagas behörig hänsyn till de synpunkter, som härvid
angivits såsom vägledande. Då en omformulering i antydd riktning lätteligen
lärer kunna medföra en icke åsyftad utvidgning av den rätt till fritt förvärv,

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

som genom denna bestämmelse blivit fastställd samt någon tvekan om stadgandets
innebörd endast i undantagsfall torde hava förekommit, synas tillräckliga
skäl för en jämkning av stadgandets nuvarande avfattning knappast föreligga,
utan torde det fortfarande böra överlämnas åt tillämpningen att efter omständigheterna
avgöra uppkommande frågor.

X fråga om rätten till fritt förvärv av jord, som tillhör bolag eller förening,
har lagrådet hemställt om bibehållande av nuvarande regel. De skäl, som av
lagrådet härutinnan aberopats, kunna emellertid enligt min mening icke innefatta
anledning att frånträda den ståndpunkt, som kommit till uttryck i det
remitterade förslaget. Av mitt uttalande i denna fråga lärer hava framgått,
att icke heller jag ansett det kunna antagas, att genom den nuvarande regelns
upphävande bolagsjord skulle i någon större omfattning komma att överflyttas
i enskilda mindre jordbrukares händer. Självfallet kan detta, såsom av lagrådet
erinrats, ske endast under mera tillfälliga omständigheter. Men det
har synts mig vara riktigast, att möjligheten därtill, så långt skäligt är, hålles
öppen. Att den nuvarande regeln kan vara av betydelse för underlättande
av rekonstruktion av företag, som råkat i ekonomiska svårigheter, har starkt
framhållits i vissa av de i ärendet avgivna utlåtandena och har nu ytterligare
utvecklats av lagrådet. Med den uppfattning, vilken av mig angivits i fråga
om koncessionsprövningens handhavande i här förekommande fall och vilken
skulle erhålla stöd i det föreslagna stadgandet i 4 § första stycket första
punkten, kan jag emellertid icke finna, att det av hänsyn till dylika förhållanden
kan vara nödvändigt att upprätthålla den gällande bestämmelsen i detta
avseende. Där omständigheter av nu antydd art äro för handen, lärer ett
hänskjutande till Kungl. Maj:ts prövning av frågan om giltigheten av jordförvärv
sällan kunna medföra sådan tidsutdräkt, att därav i avsevärd grad försenas
ett genomförande av eu planlagd rekonstruktion.»

Med förmälan, att förslaget till lag angående förbud i vissa fall för bolag
och förening att förvärva fast egendom i redaktionellt hänseende underkastats
vissa mindre jämkningar, hemställer föredraganden, att omförmälda förslag
i sålunda jämkat skick ävensom förslaget till lag om ändrad lydelse av 22 §
hemmansklyvningslagen, vilket av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte,
jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

2S05S1