Kun al. Maj:ts proposition Nr 184.

1

Nr 184.

Kunyl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring
i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker; given
Stockholms slott den 20 mars 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 29 juni
1923 (nr 286) om sparbanker.

GUSTAF.

Ernst Wig for ss.

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 samt -

U7 höft. (Nr lS''t.)

1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 184.

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Härigenom förordnas, att i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker skall
införas en ny paragraf med beteckning 29 a av följande lydelse:

29 a §.

Titan särskilt tillstånd av Konungens befallningskavande äger sparbank
ej mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Tillstånd till
sådan verksamhet må ej meddelas, med mindre förvaring och förvaltning
av värdehandlingar prövas, med hänsyn till sparbankens organisation och
förvaringsanordningar samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt sparbanken.
Konungens befallningshavande äger föreskriva de villkor för
verksamhetens utövande eller de inskränkningar däri, som kunna anses
erforderliga. Tillstånd må återkallas, då förutsättningarna för tillståndets
meddelande finnas icke vidare föreligga; återkallas tillståndet, vare sparbanken
pliktig att, så snart ske kan, avveckla nämnda verksamhet.

Närmare bestämmelser om prövning för meddelande av tillstånd, som
nu sagts, må utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925. Har sparbank i enlighet med
föreskrift i reglemente, varå stadfästelse erhållits, senast den 1 april 1925
börjat verksamhet, varom i lagen förmäles, må dock verksamheten utan

TI och med den 31 december 1925.

Kanal. Maj ris i>rogosition Nr 181.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Le vinson.

T. f. chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anmäler, efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, fråga om rätt för
sparbank att till förvaring och förvaltning mottaga värdehandlingar.

Föredraganden anför:

»Enligt den vid 1924 års riksdag genomförda förmynderskapslagstiftningen,
vilken trätt i kraft med detta års ingång, har bankernas medverkan
i stor utsträckning anlitats för genomförandet av en förbättrad
kontroll över förmyndares förvaltning av omyndigs icke blott kapitaltillgångar
utan jämväl värdehandlingar. Sålunda stadgas i 8 kap. 8 § i
lagen om förmynderskap (1924: 320), att aktier, obligationer, skuldebrev
och andra sådana värdehandlingar skola, där handlingarnas sammanlagda
värde överstiger två tusen kronor, i den omyndiges namn nedsättas i öppet
förvar hos riksbanken eller annan bank. Har sådan nedsättning skett,
är banken ansvarig för värdehandlingarnas förvaring och förvaltning
enligt bestämmelserna i den samtidigt med förmynderskapslagen utfärdade
lagen om vård av omyndigs värdehandlingar (1924: 322). I fråga om
förvaltningen av inhemska värdehandlingar är banken pliktig att i vidsträckt
omfattning svara för inkassering av räntor, utdelningar och förfallna
kapitalbelopp, biträda vid aktieteckning, ombesörja förnyelse av inteckning
med mera. Avtal om förvaltning på andra än de i lagen angivna villkor
är ogiltigt. De nedsatta värdehandlingarna få ej uttagas utan överförmyndarens
tillstånd. Enligt samtidiga ändringar (1924: 335) i lagen om bankrörelse
(3 och 113 §§) har stadgats rätt för Konungen att vid meddelande
av tillåtelse att driva bankrörelse stadga skyldighet för bankbolag att vid
huvudkontoret och avdelningskontor, som Kungl. Maj:t bestämmer, mottaga
värdehandlingar till förvaring och förvaltning i enlighet med de i
lagen om förmynderskap och eljest i lag givna bestämmelser. Därvid har
förutsatts, att sådan skyldighet borde stadgas endast i de fall, då det
med hänsyn till en banks organisation och omfattningen av dess rörelse
kunde anses lämpligt och billigt.

I sitt den 30 september 1921 avgivna förslag till ny förmynderskapslagstiftning
framhöll lagberedningen, att med bank i de återgivna bestämmelserna
om nedsättningsskyldighet (8 kap. 8 § i förmynderskapslagen)

4

Kungl. Majds proposition Nr 184.

avsåges sådan bankinrättning, som ägde i sin firma eller eljest vid beteckning
av sin rörelse använda ordet bank. I samband därmed erinrade
emellertid beredningen, att sparbank, med hänsyn till de bestämmelser,
som gällde i fråga om sparbanks rörelse, icke ägde mottaga värdehandlingar
till förvaltning, samt förmenade, att någon ändring härutinnan
uppenbarligen icke kunde ifrågakomma. Lagberedningens uttalande hänförde
sig till den då gällande lagen angående sparbanker den 29 juli 1892, enligt
vars första paragraf sparbanks ändamål angavs vara, att av allmänheten
till förräntande mottaga penningar och genom räntans läggande till huvudstolen
dem ytterligare förkovra samt medlen i mån av uppsägning återbetala.
Något utrymme för drivande av verksamhet, avseende förvaring
och förvaltning av värdehandlingar, lämnade ej detta stadgande. Efter det
lagberedningen avgivit sitt betänkande, har ny lagom sparbanker tillkommit
(1923: 286); i denna angives sparbanks ändamål vara att befordra sparsamhet
genom att bedriva in- och utlåning av penningar och därmed i samband
stående verksamhet. Sistnämnda tillägg har tillkommit efter förslag av 1920
års sparbankssakkunniga, vilka framhöllo, bland annat, att enligt deras
uppfattning tillägget icke omfattade fondförvaltning av den typ, som bedreves
av bankbolags notariatavdelningar, enär därigenom skulle öppnas
möjlighet för sparbankerna att åtaga sig ytterligare förpliktelser vid
sidan av dem, som följde av inlåningsverksamheten, och något sådant
syntes icke kunna genomföras utan ökade krav på sparbankernas fondbildning.
Mot denna uppfattning gjordes under lagförslagets vidare behandling
icke någon erinran. För att förhindra, att sparbanker utvidgade
sin verksamhet till områden, som icke vore för dem naturliga, upptogs
tillika i sparbankslagen ett stadgande (3 § punkt 12), att i reglementet för
sparbank skulle angivas, huruvida sparbanken Unge driva annan verksamhet
än in- och utlåning av penningar samt vari sådan verksamhet skulle
bestå; härigenom bereddes — anförde sparbankssakkunniga — Kungl.
Maj:ts befallningshavande tillfälle att vid prövning av reglementet öva
kontroll över att sparbank icke på sitt program upptoge för sparbankernas
verksamhet främmande funktioner.

I samband med antagandet av ny förmynderskapslagstiftning anhöll
1924 års riksdag1 om utredning, huruvida genom ändring i lagen om sparbanker
möjlighet kunde beredas för förmyndare och gode män att i sparbank
verkställa sådan nedsättning av värdehandlingar, som enligt förslaget
till lag om förmynderskap skulle ske i riksbanken eller annan bank,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning. I det till grund för riksdagens beslut avgivna utlåtandet yttrade
första lagutskottet:

Utskottet ville ifrågasätta, huruvida icke möjligen den börda, som den
föreslagna lagstiftningen onekligen lade på förmyndarna genom tvånget

1 Riksdagens skrivelse 1924: 172.

Kanal. M((.}:!s proposition Nr 184.

för dem att i bank nedsätta omyndigs värdehandlingar, skulle i viss man
kunna minskas, om sådan nedsättning Unge ske jämväl i sparbank. Eu
lindring i förslaget i denna riktning kunde icke då vidtagas, enär eu
sådan ändring förutsatte ändring jämväl i sparbankslagen och måste föregås
av en utredning rörande sparbankernas möjligheter att påtaga sig
uppgiften att mottaga sådana depositioner. Det torde väl ock vara tvivelaktigt,
huruvida sparbankerna kunde åtaga sig att förvara och förvalta
obligationer och aktier på samma villkor, som föreslagits i fråga om riksbanken
och de enskilda bankerna, men syntes det utskottet, som om i
varje fall nedsättning i sparbankerna kunde med fördel åstadkommas
beträffande inteckningar och andra skuldebrev, som sparbankerna redan
vore vana att för egen del sköta.

Över riksdagens skrivelse hava Svenska sparbanksföreningen, Svenska
bankföreningen, bank- och fondinspektionen samt fullmäktige i Sveriges
riksbank avgivit yttranden.

Svenska sparbanksföreningen har anfört huvudsakligen följande: Med hänsyn
till den av sparbankerna förut bedrivna verksamheten torde det kunna
ifrågasättas, huruvida icke mottagandet av omyndigs värdehandlingar stode i
sådant samband med denna verksamhet, att rätt till dylikt mottagande tillkomme
sparbankerna enligt gällande lag, under förutsättning att reglementet
därom innehölle bestämmelse. Då emellertid olika meningar härom yppats, och
riksdagen för sin del syntes anse dylik rätt icke föreligga, torde det vara
lämpligt, att en sådan rätt uttryckligen tillförsäkrades sparbankerna. För
sparbankerna vore det av vikt, att möjlighet bereddes dem att mottaga
omyndig tillhöriga värdehandlingar till förvaring i enlighet med lagen
om vård av omyndigs värdehandlingar. Det funnes eu risk, som icke borde
underskattas, att sparbankerna eljest så småningom skulle undanträngas från
den del av deras verksamhet, som bestode i att till förräntande emottaga
de omyndigas medel. Det läge nämligen nära till hands att antaga, att den
bank, som hade hand om den omyndiges värdehandlingar i aktier, obligationer
och skuldebrev, skulle veta att taga hand jämväl om hans kontanta
medel, då en dylik enhetlig förvaltning torde underlätta redovisningen för
förmyndaren. En sådan utveckling borde .så mycket hellre förebyggas, som
sparbankerna av ålder ansetts särskilt lämpliga att omhänderhava omyndigs
medel och i sådant avseende varit till mycket stort gagn; sålunda hade vid
många sparbankers bildande i äldre tider just svårigheten att lämpligt
anbringa förmyndaremedel åberopats såsom ett kraftigt skäl för sparbankers
bildande. Emellertid förbisåges icke, att hänsyn till tryggheten för de omyndigas
värdehandlingar fordrade, att sparbankernas rätt att mottaga dessa
gjordes beroende av vissa förutsättningar. Sålunda kunde det icke anses
betryggande, att en mindre sparbank utan därtill skickad personal omliändertoge
en förmögenhets förvaltning, där förmögenheten utgjordes av värdehandlingar,
som icke vanligen förekomme i sparbankens rörelse. Vissa sparbanker
kunde vara i avsaknad av egna förvaringsrum av sådan beskaffenhet,
att de erbjöde tillräcklig trygghet för förvaring av förenämnda deposita.
Andra sparbanker kunde åter notoriskt vara så svaga, att deras solvens gent
emot insättarna kunde dragas i tvivelsmål, och på den grund vara mindre
väl lämpade att åtaga sig ytterligare ansvar. Såsom en allmän förutsätt -

Yttranden.

(i

kaiif/l. Maj:ts proposition Nr 184.

ning för att sparbankerna skulle upptaga denna form av rörelse torde böra
fordras, att densamma underkastades eu mycket noggrann kontroll från det
allmännas sida. Då det gällde att vid eu lagändring beakta dessa synpunkter,
torde väl, vad beträffade frågan om viss sparbanks rätt att öppna verksamhet
av förevarande slag, ingen annan utväg yppa sig än att rätten
gjordes beroende av Kungl. Maj:ts befälhiingsliavandes tillstånd, vare sig
detta tillstånd lämnades genom godkännande av en i reglementet intagen
bestämmelse eller i särskild ordning. Den synnerligen viktiga frågan om
kontrollen syntes kunna lösas genom eu bestämmelse, att duplett av det utav
sparbanken utfärdade förvaringsbeviset skulle överlämnas till förmyndaren
för att av denne tillhandahållas överförmyndaren, som insände detsamma
till Kungl. Maj ds befallningsliavande. Genom att dessa förvärm gsbevis sålunda
vore tillgängliga för de allmänna ombuden, erhölle dessa möjlighet
att utöva eu tillfredsställande kontroll.

Svenska bankföreningen har yttrat: Det stora ansvar, som vardnadsplikten
medförde, gjorde, att smärre banker med svagare kapital för denna rörclsegren
ur trygglietssynpunkt måste betecknas såsom mindre lämpliga. För att eu
bank skulle kunna erbjuda tillräcklig säkerhet erfordrades givetvis, att banken
nätt eu viss storlek. Ej heller borde lämnas obeaktat, att depotrörelsen
ej blott förutsatte särskilda, dyrbara lokala anordningar utan även krävde
arbetskrafter, mera kvalificerade än vad som fordrades inom de flesta andra
av bankernas rörelsegrenar, samt att kostnaderna för depotrörelsen därför
ställde sig så höga, att de ej täcktes, förrän rörelsen nått en ganska stor
omfattning. De synpunkter, vilka gjort sig gällande i fråga om affärsbankerna
såsom förvarare för omyndigs värdehandlingar, torde böra anläggas
även vid besvarandet av frågan om sparbankernas lämplighet för uppdraget.
Från säkerhetssynpunkt borde dä icke lämnas obeaktat, att för närvarande i
landet icke funnes något bankbolag med lägre kapital än eu miljon kronor, underdel
att av rikets sparbanker blott ett mindre antal (cirka 7 procent av samtliga
sparbanker) både ett kapital uppgående till minst eu miljon kronor och
nära hälften icke ens hade ett hundra tusen kronor i eget kapital. Från
biilighetssynpunkt torde böra framhållas, att, då sparbankerna hittills icke
sysslat med depotrörelse, någon skyldighet att mottaga omyndigs värdehandlingar
givetvis icke gärna kunde åläggas dem. Härtill komma, att sparbankernas
rörelse — och det med all rätt — vore baserad på en billig administration.
Att bland sparbankernas rörelsegrenar upptaga även förvaring av
omyndigs värdehandlingar skulle därför för dessa institut medföra högst
väsentliga organisatoriska förändringar, utan vilka säkerheten för myndlingarna
skulle äventyras. Den erfarenhet, vilken inom bankkretsar vunnits
beträffande kostnaderna för depotrörelse, gäve starkt stöd åt det inom första
lagutskottet uttalade tvivlet, huruvida sparbankerna lämpligen kunde åtaga
sig att förvara och förvalta obligationer och aktier.

Bank-och fondinspektionen har framhållit huvudsakligen: Ur olika synpunkter
hade tveksamhet förekommit beträffande lämpligheten av att utsträcka sparbanks
verksamhet till att omfatta jämväl formögenhetsförvaltning av beskaffenhet,
varom här vore fråga. Ä ena sidan hade tveksamheten varit av principiell
natur, i det att eu utsträckning av sparbanksverksamheten ansetts
strida mot verksamhetens huvudsyfte, nämligen att tillgodose spararnas intressen.
Å andra sidan hade man varit villrådig, huruvida sparbankerna
kunde vara rustade för en sådan uppgift, som formögenhetsförvaltning skulle
innebära. Även enligt bank- och fondinspektionens uppfattning syntes denna
tveksamhet, i allt fall beträffande det stora flertalet av de nuvarande spar -

Kung!. Maj:ts proposition Nr lts-l.

bankerna, vara vill befogad. Emellertid borde; intill kunna utgå ifrån, att.
åtminstone inom do största sparbankerna trygghetssynpunkten, såväl för sparbankerna
själva som för dojiononterna, borde kunna bliva lika väl tillgodosedd
som inom bankbolag. I)a lagen om förmynderskap föreskreve, att förmyndare
vid fullgörande av sin skyldighet att deponera omyndigs värdehandlingar
skulle anlita bank, avsäges därmed, såsom av förarbetena till lagen
framginge, (i realiteten) allenast bankaktiebolag och solidariska bankbolag. Man
torde hava utgått ifrån, att inom dylika institutioner i allmänhet förefunnes
sådana anordningar, att ett betryggande förvar av värdehandlingar kunde
påräknas. Därest det skulle anses vara önskvärt att, med bortseende från
förutnämnda principiella betänkligheter, bereda förmyndare möjlighet att
deponera omyndigs värdehandlingar jämväl i sparbank, syntes eu ändring
av gällande bestämmelser på hithörande område böra avse allenast sådana
sparbanker, vilka kunde erbjuda samma trygghet för förvaltningens rätta
handha vande som sådana bankbolag, vilka kunde bliva av Kungl. Maj:t
ålagda skyldighet att mottaga tormynderskapsdepositioner. Därvid syntes
samma synpunkter beträffande rörelsens omfattning och betryggande organisatoriska
anordningar — notariatpersonal och valvsanordningar — böra
komma till tillämpning som i fråga om bankbolagen. Men därutöver syntes,
i anslutning till 1920 års sparbankssakkunnigas uttalande, böra uppställas
fordran på en med hänsyn till vederbörande sparbanks ökade ansvar betryggande
fondbildniug. 1 detta hänseende syntes allenast sparbanker med
egna fonder, uppgående till minst eu miljon kronor, böra ifrågakomma.
Förevarande spörsmål borde emellertid betraktas jämväl ur synpunkten av
möjligheten för sparbanker att påtaga sig uppgiften att mottaga depositioner
av nu förevarande slag. I detta avseende saknade bank- och fondinspektionen
emellertid den nödiga inblicken i sparbankernas verksamhet, och torde
det ankomma på sparbankerna själva att genom sin organisation eller på
annat sätt framhålla de synpunkter, vilka kunde vara av betydelse för frågans
bedömande. Första lagutskottet hade härutinnan ifrågasatt, att sparbankernas
befattning med tormynderskapsdepositioner skulle avse allenast inteckningar
och andra skuldebrev, enär sparbankerna redan nu vore vana att för
egen del sköta dylika värdehandlingar. Därest sparbanker skulle kunna anlitas
såsom depositionsalistalter allenast i den inskränkta omfattning, som bankoch
fondinspektionen i det föregående angivit, syntes emellertid enligt inspektionens
uppfattning något, hinder icke böra förefinnas att låta depositionerna
omfatta jämväl aktier och obligationer. — Ett genomförande av den
ifrågasatta anordningen skulle föranleda införande i sparbankslagen av en
bestämmelse med sådant huvudsakligt innehåll, att sparbank med egna fonder,
uppgående till minst eu miljon kronor, kunde till förvaring och förvaltning
i enlighet med de i lagen om förmynderskap och eljest i lag givna bestämmelser
mottaga värdehandlingar. Prövningen, huruvida dylik sparbank
fyllde de av inspektionen angivna allmänna betingelserna för att kunna anlitas
vid tormynderskapsdepositioner, syntes böra överlåtas till vederbörande
länsstyrelse, som i förekommande fall efter ansökning skulle hava att meddela
erforderligt tillstånd.

Fullmäktige i Sveriges riksbank liava icke funnit sig föranlåtna till annat
uttalande än att, då det under vissa förutsättningar kunde för en förmyndare
eller god man innebära eu lättnad vid fullgörande av åligganden enligt
den nya förmynderskapslagen att även i sparbank få nedsätta omyndigs
värdehandlingar, det syntes lämpligt, att den i sådant syfte ifrågasatta utredningen
komme till stånd.

s

Kungl. Maj:ts proposition Nr 184.

Departements chefen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hava sparbankerna i vart
land hittills icke drivit verksamhet, avseende förvaring och förvaltning
av värdehandlingar. Den nya sparbankslagen av år 1923 torde, på sätt
jag erinrat, icke hava åsyftat en utvidgning av sparbankernas uppgift
till att omfatta jämväl sådan rörelse. Genom införande i 1924 års förmynderskapslagstiftning
av skyldighet för förmyndare att i öppet förvar
hos bank nedsätta omyndigs värdehandlingar har emellertid frågan om
sparbanks rätt att för omförmälda ändamål mottaga värdehandlingar
erhållit särskild betydelse. Sålunda har en dylik rätt ansetts böra tillerkännas
sparbankerna, dels ur förmyndarsynpunkt för att åstadkomma viss
lättnad i förmyndarens på grund av nedsättningstvånget ökade börda, och
dels från sparbankshåll för att förhindra befarad konkurrens mellan bankbolagen
och sparbankerna om de omyndigas medel. Även om frågans vikt
i det stora hela kan anses hava i någon mån överskattats, torde dock anledning
icke föreligga att utesluta sparbankerna från varje möjlighet att upptaga
ifrågavarande verksamhetsform, och detta vare sig det gäller omyndigs
eller annans värdehandlingar. Principiellt sett lärer hinder icke böra möta
mot en dylik utvidgning; med sparbanks egentliga uppgift att till befordrande
av sparsamheten mottaga sparmedel låter sig enligt min mening väl
förena en efter verksamhetens omfattning och syfte begränsad förvarings- och
förvaltningsrörelse. Och de mot utvidgningen anförda betänkligheterna, att
flertalet sparbanker med sina relativt enkla arbetsformer och förvaringsanordningar
icke skulle rätt väl lämpa sig för handhavandet av denna rörelsegren.
synas mig icke föra längre, än att de sparbanker, beträffande vilka sådan
erinran med fog kan göras, uteslutas från den ifrågasatta utsträckningen.

En förutsättning för att sparbank bör få upptaga förvarings- och förvaltningsrörelse
synes mig vara, ej mindre att sparbanken kan bereda
värdehandlingarna en bankmässig förvaring och förvaltning, än även att
sparbankens fonder äro av den storlek, att de kunna förväntas giva skälig
täckning — förutom för inlåningen in. in. — för en efter de nedsatta handlingarnas
värde och art normal förvarings- och förvaltningsrisk. Att uppställa
några fixa normer, vilkas uppfyllande. skulle anses innefatta garantier
i nu angivna hänseenden, lärer knappast vara lämpligt eller ens möjligt.
I stället torde, på sätt i ett par av yttrandena förordats, det böra
ankomma på prövning i varje särskilt fall, huruvida förvaring och förvaltning
av värdehandlingar, med hänsyn till organisation, förvaringsanordningar
och fonder, kan med trygghet anförtros åt sparbanken. Prövningen synes
lämpligen böra överlämnas åt tillsynsmyndigheten eller alltså vederbörande
länsstyrelse. För vinnande av största möjliga enhetlighet i tillämpningen
torde, därest så skulle anses önskvärt, Kung!. Maj:t kunna meddela närmare
bestämmelser rörande dylik prövning. Därvid torde kunna uppställas vissa
allmänna villkor för tillstånds erhållande, såsom: i fråga om organisationen,
att hos sparbanken finnes tjänsteman, som har god förtrogenhet med handhavandet
av de olika förvaltningsåtgärder med avseende å nedsatta handlingar,

Kung/. M<ij:ts proposition Nr 184. 9

som kunna komma att avila sparbanken; i fråga om förvuringsunordningur, att
sådana Unnas och äro av beskaffenhet att bereda full trygghet mot eldfara
och inbrott samt i övrigt sa inrättade, att depositionerna kunna hållas avskilda
från bankens egna handlingar ävensom förvaras under dubbla lås, till vilka
olika funktionärer (t. ex. styrelseledamot och kamrerare) hava var sin nyckel;
i fråga om fonderna, att fondställningen i och för sig är god och i
övrigt lämnar skälig täckning, förutom för inlåningen m. in., jämväl för den
''''kade risk, som förvari ags- och förvaltningsrörelsen kan rimligen väntas
medföra.

Det av bank- och fondinspektionen föreslagna villkoret, att sparbank för
erhållande av tillstånd skulle hava egna fonder uppgående till minst en
miljon kronor, anser jag mig icke kunna förorda. Väl kan en sparbank med
fonder av denna storlek i allmänhet förväntas erbjuda större garantier i
förutberörda hänseenden än en mindre sparbank; detta gäller särskilt i fråga
om sparbanks tillgång till kvalificerad personal och betryggande förvaringsanordningar.
Såvitt åter angår sparbanks solvens och likviditet, äro fonderna
i och för sig icke utslagsgivande; åtskilliga andra faktorer äro därvid av
Instämmande inflytande. Därtill kommer, att under angivna förutsättning
endast ett fåtal sparbanker skulle beredas möjlighet att utöva omhandlade
\erksamhet,
fonder, överstigande eu miljon kronor. Även om det föreslagna fondminimum
sänktes till hälften, skulle den nya verksamhetsgrenen öppnas allenast
för ett åttiotal sparbanker, huvudsakligen belägna i stad. Med en på detta
sätt anordnad begränsning skulle det särskilt ur förmyndarsynpunkt framhållna
behovet av ändring i lagstiftningen näppeligen bliva tillgodosett, och samtidigt
skulle därigenom de större sparbankerna hava fått en i viss män
annan uppgift än de övriga.

Vid tillstånds meddelande bör länsstyrelsen kunna föreskriva särskilda
villkor för utövande av den på tillståndet grundade rätten. Sådana villkor
torde i huvudsak komma att hänföra sig till förvaringssäkerheten, de
nedsatta handlingarnas bokföring, kontrollen med avseende å handlingarna
och dylikt. Men därjämte bör länsstyrelsen vara oförhindrad att lämna
tillstånd av nu förevarande slag med vissa inskränkningar. Särskilt kan
det visa sig önskvärt, att sparbank, som icke uppfyller de allmänna
villkoren för en fullständig förvarings- och förvaltningsrörelse, må kunna
få mottaga åtminstone inteckningar och skuldebrev.

Sedan sparbank erhållit tillstånd och värdehandlingar blivit för omyndigs
räkning nedsatta hos sparbanken i öppet förvar efter vad i lagen om
förmynderskap är stadgat, kommer redan enligt gällande bestämmelser
sparbanken att svara för de sålunda nedsatta värdehandlingarnas förvaring
och förvaltning i enlighet med vad i lagen om vård av omyndigs värdehandlingar
stadgas. Att härutinnan införa mindre stränga regler kan
uppenbarligen icke ifrågakomma. Erinran om sparbankens ansvar i detta
hänseende torde böra göras i beslutet om tillstånds meddelande.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. U7 höft. (Nr ISi.J 2

10

Kungl. Majds proposition Nr 184.

Tillstånd bör kunna återkallas av länsstyrelsen, då förutsättningarna
för tillstånds erhållande finnas icke vidare föreligga. Återkallas tillståndet,
bör sparbanken vara pliktig att, så snart ske kan, avveckla den
ifrågavarande rörelsen.

Om den tillsyn, som skall åligga de allmänna ombuden i avseende å
sparbanks förvaring och förvaltning av mottagna värdehandlingar, torde
föreskrifter meddelas i instruktionen för nämnda ombud (1923: 451).

För beredande av möjlighet för sparbankerna att upptaga förvaringsoch
förvaltningsrörelse med avseende å värdehandlingar synes mig icke
böra erfordras ändring av stadgandet i 1§ i sparbankslagen om sparbanks
allmänna uppgifter, utan torde i stället bestämmelser om förutsättningarna
för sådan rörelses utövande böra upptagas bland stadgandena ''om rörelsen’
och lämpligen infogas i en ny paragraf mellan 29 och 30

Bestämmelserna torde kunna träda i kraft den 1 juli 1925. Då det lärer
hava förekommit, att sparbank erhållit stadfästelse å reglemente, enligt
vilket sparbanken äger driva förvaringsrörelse, torde sådan sparbank få
utan särskilt tillstånd under viss kortare tid fortsätta denna sin rörelse.
Detta bör dock gälla, allenast där rörelsen varit öppnad vid framläggandet
av förslag till ny lagstiftning i ämnet.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit upprätta
förslag till lag om ändring i lagen den 2!) juni 1923 (nr 286) om sparbanker.
»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga I
vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över
förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Elis Lindahl.

Kun al. Maj: In proposition Nr ISd.

11

Bilaga I

Fö i*s lag

till

lag om ändring i lagen den 29 juni 192tf (nr 28<») om sparbanker.

Härigenom förordnas, att i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker skall
införas en ny paragraf med beteckning 29 a av följande lydelse.

29 a §.

Utan särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande äger sparbank
ej mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Tillstånd till
sådan verksamhet må ej meddelas, med mindre förvaring och förvaltning
av värdehandlingar prövas, med hänsyn till sparbankens organisation, förvaringsanordningar
och fonder, kunna med trygghet anförtros åt spai
banken. Vid meddelande av tillstånd äger Konungens befallningshavande
föreskriva de villkor för verksamhetens utövande eller de inskränkningar
däri, som kunna anses erforderliga. Tillstånd ma återkallas, då förutsätt
ningarna för tillståndets meddelande finnas icke vidare föreligga; återkallas
tillståndet, vare sparbanken pliktig att, så snart ske kan, avveckla
nämnda verksamhet.

Närmare bestämmelser om prövning för meddelande av tillstånd, som
nu sagts, må utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925. Har sparbank i enlighet med
föreskrift i reglemente, varå stadfästelse erhållits, senast den 1 april 1925
börjat verksamhet, varom i lagen förmäles, må dock verksamheten utan
särskilt tillstånd fortsättas till och med den 31 december 1925.

12

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 184.

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 19 mars 1925.

Närvarande:

justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgeex,
justitierådet Christianssox,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 13 mars 1925, hade
Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
om, ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
a,v tillförordnade byråchefen för lagärenden i finansdepartementet, hovrättsassessorn
John Alsén.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet finner visserligen några större fördelar av den nu föreslagna
lagstiftningen knappast vara att förvänta, men då åtminstone på vissa håll
någon lättnad av den börda, den nya förmynderskapslagstiftningen lagt på
förmyndare, härigenom skulle kunna vinnas, har lagrådet, som utgår ifrån,
att tillstånd enligt lagen endast med största varsamhet kommer att meddelas,
ansett sig ej böra avstyrka förslaget.

Ur protokollet:
A. V. Stenkula.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 184.

13

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén,'' statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Larsson, Wigforss, Möller,
Levinson.

T. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler lagrådets
den 19 mars 1925 avgivna utlåtande över det den 13 mars 1925
till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i lagen den 29 juni
1923 (nr 286) om sparbanker.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll hemställer föredraganden,
att förslaget, sedan det undergått mindre jämkning, måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bil. litt. vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Svante Ericsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. t Hl höft. (Nr 18H.)

3