Kungl. Maj:ts proposition nr 183,
Nr 183.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ny
definitiv lönereglering för landshövdingarna och be
fattning shav are vid länsstyrelserna in. in.; given Stockholms
slott den 13 mars 1925.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över sociaiärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 13 mars 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Le vinson.
Departementschefen, statsrådet Möller, anför:
Då jag den 2 januari 1925 för Kungl. Maj:t anmälde frågorna om regleringen
för budgetåret 1925—1926 av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel,
anförde jag bland annat, att jag vid en senare tidpunkt komme att
föreslå Kungl. Maj:t att till 1925 års riksdag avlåta proposition med förslag
till definitiv lönereglering för landshövdingarna och befattningshavare vid
länsstyrelserna.
I avvaktan på den proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet,
hava i statsverkspropositionen beräknats dels särskilda ordinarie förslags
Bihang
till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 146 höft. (Nr 183.) »79 25 1
Förslår/ av
1902 ars lönere
gleringsk
ommitt é och
1924 års
landssf elision
esakkunniga.
Yttrande av
statskontoret.
Fråga om
landshövdings
t il Isättande
genom förordnande
tills
vidare eller
medelst fallmakt.
Lönereglerings
konnnittén.
2 Knngl. Maj ds proposition nr 183.
anslag till nu angivna befattningshavargrupper inom landsstaten och dels
vissa andra under femte huvudtiteln upptagna anslag.
.lag anhåller nu att för Knngl. Maj:t få anmäla frågan om ny definitiv lönereglering
för landshövdingarna och för befattningshavare vid länsstyrelserna.
I. Landshövdingarna.
1902 års löneregleringskommitté avgav den 15 februari 1923 betänkande
med förslag till ny definitiv lönereglering för landshövdingarna i riket. Sedan
min företrädare i ämbetet med stöd av Knngl. Maj:ts den (> juni 1924 givna
bemyndigande uppdragit åt 1924 års landsstatslönesakkunniga att bland annat
biträda med överarbetning av såväl ifrågavarande förslag som ock ett av
kommittén avgivet förslag angående pension till landshövdingarna, hava nyssnämnda
sakkunniga den 17 december 1924 inkommit med utlåtande i berörda
ämnen. På grund av remiss har statskontoret därefter den 22 januari
1925 yttrat sig i anledning av löneregleringskommitténs och de sakkunnigas
förslag.
Frågan om pension till landshövdingarna behandlas i den på föredragning
av chefen för finansdepartementet denna dag beslutade propositionen med
förslag till civil tjänstepensionslag in. m. och lärer därför icke behöva beröras i
detta sammanhang. Vad angår de till själva löneregleringen hörande spörsmålen,
anhåller jag att till eu början få uppehålla mig vid den i viss mån
grundläggande frågan om formen för landshövdingbefattningarnas tillsättande.
Särskilt med avseende å landshövdingarnas egenskap av förtroendeämbetsmän,
bär löneregleringskommittén uttalat den uppfattningen, att de borde hänföras
till sådana i 5 § av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare
vid statsdepartement m. fl. verk (nr 451) avsedda ordinarie tjänstemän,
som tillsättas genom förordnande tills vidare.
Enligt 1 mom. av sagda författningsrum tillsättas generaldirektörs- och
chefsbefattningarna vid vissa angivna verk genom förordnande på viss tid.
Innehavarna av dessa befattningar äro i särskild ordning tillförsäkrade rätt till
pension. I 2 mom. av samma paragraf angivas vissa befattningar, vilka
tillsättas genom förordnande tills vidare och vilkas innehavare icke i denna
egenskap äro berättigade till pension vid avgången från vederbörande tjänst.
Då kommittén förutsatt, att med befattning såsom landshövding skulle
förenas rätt till pension, har kommittén ansett, att landshövdingbefattningarna
— till skillnad från vardera av nyssnämnda båda grupper utav genom
förordnande tillsatta befattningar — borde med för dem avsedda arvoden
upptagas i ett särskilt moment av berörda 5 § i avlöningsreglementet.
Med avseende därå, att ordinarie landshövding, ehuru tillsatt allenast
genom förordnande tills vidare, skulle bliva i behörig ordning berättigad till
pension, borde det enligt kommitténs mening ock förutsättas, att — i olikhet
mot vad som plägade tillämpas beträffande de i nuvarande 2 mom. av omhandlade
paragraf avsedda befattningshavare, som tillsattes genom förordnande
tills vidare — ordinarie landshövding ej komrne att erhålla tillstånd
att under den tid, förordnandet varade, såsom lönlös kvarstå i annan ordinarie
tjänst.
Kung!. Mnj:ts proposition nr /(SV/. .''>
Landsstatslönesakkunniga hava i fråga om sättet för landshövdingbefatt- Bo sakkunniga,
iiingarnas tillsättande anfört följande.
De befattningar, vilkas innehavare enligt f> § 2 mom. i avlöningsreglementet
tillsättas genom förordnande tills vidare och erhålla sin avlöning i
form av arvode, äro till övervägande del sådana, som under nuvarande
administrativa förhållanden knappast kunna räknas såsom befattningar, å
vilka innehavarna komma att stanna för sin återstående tjänstetid. Detta
gäller i synnerhet om statssekreterare, kommandoexpeditionschefer samt
högre befattningshavare vid skilda departements lagavdelningar; däremot
torde vad sålunda anförts icke gälla för chefen för stuteriöverstyrelsen. Beträffande
expeditionscheferna i statsdepartementen har måhända praxis i
detta hänseende icke fullt stadgat sig. Löneregleringskommittén har framhållit,
att beträffande ifrågavarande tillförordnade befattningshavare plägar
tillämpas, att de få under förordnandet kvarstå såsom lönlösa i förut innehavd
ordinarie tjänst. För landshövding skulle i stället för sådant medgivande
beredas pensionsrätt enligt särskilda bestämmelser.
De sakkunniga hava svårt att finna några särskilda beröringspunkter mellan
nyssnämnda befattningar av övergångsnatur och landshövdingebeställniugarna,
vilka måste räknas såsom sluttjänster. Om landshövdingarna ändock
skulle jämställas i detta hänseende med här avsedda befattningshavare,
så borde väl starka motiv anföras för eu så genomgripande ändring i landshövdingarnas
tjänsteställning. Men i kommittébetänkandet förekommer härutinnan
blott en hänvisning till landshövdingarnas egenskap av förtroendeämbetsmän
enligt § 35 i regeringsformen. Enligt detta författningsrum innehava
landshövdingarna förtroendesysslor och äro amovibla så till vida, att
Konungen må dem entlediga, när han prövar rikets tjänst det fordra. ''Konungen
kungöre dock’, heter det vidare i samma författningsrum, ''sådana
beslut i statsrådet, vars ledamöter vare skyldiga att däremot göra underdåniga
föreställningar, om de finna sig därtill skäl äga’.
Utan att ingå vidare på den statsrättsliga sidan av frågan, i vilken mån
ett förordnande tills vidare innefattar en större ovisshet för en befattningshavares
tjänsteställning än beroendet av stadgandena i § 35 regeringsformen,
vilja de sakkunniga framhålla, att förordnandet tills vidare otvivelaktigt skulle
i avsevärd mån försvåra rekryteringen av landshövdingebefattningarna. Flyttnings-
och ekiperingssvåriglieterna skulle bliva betydligt mera kännbara, då
uppdragets tidslängd i alla händelser skulle anses vara mera oviss än förr,
och obenägenheten att definitivt lämna en ordinarie anställning mot en befattning
med förordnande på behaglig tid skulle helt visst ofta hålla tillbaka
de lämpligaste personerna.
De sakkunniga finna av dessa skäl riktigast vara, att landshövdingarna
fortfarande förses med fullmakt å tjänsten och att de fortfarande få uppbära
sin avlöning såsom lön i stället för, på sätt föreslagits, arvode.
Statskontoret bär i fråga om formen för landshövdingbefattningarnas till- statskontoret,
sättande förklarat sig i likhet med de sakkunniga icke finna tillräckliga skäl
till ändring i den hävdvunna anställningsformen medelst fullmakt.
För tillämpning av förordnandesystemet vid tillsättandet av vissa tjänster Departementsi
ledande ställning — särskilt vid statens affärsdrivande verk men även inom chofenandra
förvaltningsgrenar — kunna helt visst åberopas fullgiltiga skäl, vilka
ock lett till att detta system i allt vidare utsträckning kommit till användning
för dylika poster. I fråga om landshövdingarna synes mig dock tillräcklig
anledning icke föreligga att övergiva den nuvarande fastare anställ
-
Kontanta
avlönings
förmåner.
Hittillsvarande
förhållanden.
a) Avlöning.
1884 ärs
riksdag.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H3.
ningsformen medelst fullmakt och i stället tillämpa systemet med förordnande
tills vidare. Några särskilda motiv liärför hava ej blivit av löneregleringskommittén
anförda. Då härtill kommer, att ett bibehållande av den nuvarande
anställningsformen för landshövdingarna, såsom av det följande torde
framgå, icke erbjuder några egentliga svårigheter ur löneregleringssynpunkt,
saknar jag anledning att tillstyrka den av kommittén ifrågasatta''förändringen.
I likhet med de sakkunniga och statskontoret anser jag sålunda, att
landshövdingarna fortfarande, såsom hittills, böra tillsättas genom fullmakt.
Vid redogörelsen för de föreliggande förslagen till lönereglering för landshövdingarna
synes lämpligast att behandla de olika huvudformerna av löneförmåner
var för sig. Därvid torde även böra återgivas huvuddragen av
löneregleringskommitténs och de sakkunnigas framställning angående dessa
befattningshavares tidigare och nuvarande avlöningsförhållanden.
Landshövdingarnas kontanta avlöningsförmåner bestredos under större
delen av 1800-talet av medel av den s. k. landshövdingelöneregleringsfonden.
Sedan på 1860-talet fråga väckts, huruvida icke landshövdingarnas löner
skulle, efter dåmera ändrade förhållanden, kunna inom de för ändamålet befintliga
och påräkneliga tillgångar lämpligen regleras, förklarade Kungl. Maj:t
enligt brev den 28 november 1871 sig med en sådan reglering avse såsom
slutligt mål dels att samtliga landshövdingar, jämte det de bibehöllos vid bostad
i länsresidenset och vid därtill hörande trädgård och parkanläggningar,
finge från landshövdingelöneregleringsfonden kvartalsvis uppbära övriga löneförmåner,
satta till vissa belopp i penningar, dels och att statsverket befriades
från forsellönsersättning samt viss gottgörelse för indragna räntor och
tiondeanslag. För vinnande av detta mål meddelade Kungl. Maj:t vidare vissa
bestämmelser angående sagda löneregleringsfond.
Efter det sedermera den sålunda åsyftade regleringen av landshövdingelönerna
och i samband därmed statsverkets befriande från nämnda ersättningar
och gottgörelser blivit genomförd, utgjorde lönerna, utöver den landshövdingarna
tillkommande rättigheten att njuta bostad i länsresidenset och
begagna de därtill hörande trädgårdar och parkanläggningar, för landshövdingarna
i Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län 15,500 kronor
för vardera och för eu var av de övriga tjugutvå landshövdingarna 13.000
kronor.
I statsverkspropositionen till 1884 års riksdag (sjätte huvudtiteln) framlade
Kungl. Maj:t förslag om indragning av landshövdingelöneregleringsfonden
till statsverket och uppförande å riksstaten av ett till landshövdingelönernas
bestridande erforderligt ordinarie anslag. Någon annan ändring i avseende
å själva lönerna ifrågasattes icke än att avlöningen till landshövdingen i
Göteborgs och Bohus liin ansågs böra bestämmas till ett till 17,000 kronor
förhöjt belopp.
Kungl. Maj:ts förslag i angivna hänseenden blev av riksdagen bifallet, och
höjde riksdagen i anledning därav — med uteslutande av det under sjätte
huvudtitelns anslag till landsstaterna i länen uppförda anslag till »indelning
och därmed jämförlig anvisning på förslag, ersättningar» 150.900 kronor —
Kttnyl. Maj:tu proposition nr 1S-I. 5
anvisningen i kontant unclov anslaget till landsstaterna med summan av de
anvisade lönerna, 318,500 kronor.
Med detta belopp bär anslaget till landshövdingarnas avlönande alltsedan
dess utgått.
Utöver de fasta avlöningsförmånerna åtnjuta landshövdingarna för närvarande
tillfällig löneförbättring.
I enlighet med ett av löneregleringskommittén avgivet förslag upptogs i
den till 1919 års lagtima riksdag avlåtna propositionen nr 320 angående tillfällig
lönereglering under år 1919 för vissa befattningshavare å ordinarie
stat inom den civila statsförvaltningen in. in. det tillfälliga avlöningstillägget
för landshövdingarna till 2,000 kronor för envar. Detta förslag vann riksdagens
bifall.
Samma belopp utgick därefter till landshövdingarna under de följande
åren till och med budgetåret 1923—1924.
I sammanhang med anmälan till 1924 års statsverksproposition av det
ordinarie anslaget till landshövdingarna yttrade min företrädare i ämbetet
bl. a., att det beträffande landshövdingarnas avlöningsförhållanden förelåge
sådana omständigheter, att eu höjning av den till landshövdingarna utgående
tillfälliga löneförbättringen vore påkallad i avbidan på genomförandet av definitiv
lönereglering. Förslug härutinnan syntes böra underställas Kungl.
Maj:t i sammanhang med frågan om tillfällig löneförbättring för viss personal
inom den civila statsförvaltningen.
Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 29 februari 1924 av frågan om
dylik tillfällig löneförbättring under budgetåret 1924—1925 anförde dåvarande
chefen för finansdepartementet bl. a., att han, i anslutning till berörda uttalande
av min företrädare, ansåge sig böra föreslå eu höjning av den tillfälliga
löneförbättringen för landshövdingarna. Eu ökning från 2,000 kronor
till 4,000 kronor för År till eu var kunde icke anses gå utöver billighetens
krav.
Uti propositionen nr 140 till 1924 års riksdag upptogs i enlighet härmed
den tillfälliga löneförbättringen för landshövding under budgetåret 1924—
1925 till 4,000 kronor.
Detta förslag godkändes av riksdagen, som i skrivelse den 4 juni 1924,
nr 253, anförde, att riksdagen — utan att förbise, hurusom i fråga om vissa
län höjningen skulle innebära, att vederbörande innehavare av ämbetet komme
att med nuvarande dyrtidstilläggsgrunder ställas något gynnsammare än enligt
det av löneregleringskommittén utarbetade förslaget till definitiv lönereglering
— dock icke velat motsätta sig Kungl. Maj:ts förslag i denna del, desto
mindre som den föreslagna förändringen till sina ekonomiska konsekvenser
vore av jämförelsevis obetydlig räckvidd. Allmänt känt vore också, att landshövdingarnas
löner, vilka alltjämt kvarstått vid oförändrade belopp, sedan
de på 1870- och 1880-talen fastställdes, på grund av den omfattande represeutationsplikt,
som i olika avseenden ansåges följa med deras ämbeten, i
regel tedde sig så otillräckliga, att en förhöjning härav länge framstått som
önskvärd.
b) Tillfällig
löneförbättring.
1919 års
riksdag.
1924 års
riksdag.
Löne
beloppen.
Löne
reglerings
kommittén.
Do Bakkunniga.
6 Kuugl. Maj:ts proposition nr 1H3.
Löneregleringskommittén liar ansett, att vid den nu avsedda definitiva
löneregleringen de avlöningar i form av arvoden, som — frånsett bostadsförmån
m. m. — skulle tillerkännas landshövdingarna, ej böra sättas högre
än de arvoden, som tillkomma de i 1 mom. av7 5 uti avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 upptagna generaldirektörer, eller 19,000 kronor,
och, med någon liten avrundning nedåt, ej lägre än den lön, 17,040 kronor,
som tillkommer de generaldirektörer med fullmakt eller konstitutorial, som
hänförts till tredje lönegraden, avdelning A (A 3), i den i 9 § av sagda reglemente
upptagna löneplanen. Minsta arvodesbeloppet för landshövding skulle
alltså enligt kommitténs förslag utgöra 17,000 kronor, eller samma arvodesbelopp,
som enligt 5 § 2 mom. i avlöningsreglementet tillkommer statssekreterare.
Med tagen hänsyn ej allenast till länens folkmängd utan även till andra
förekommande omständigheter och förhållanden har kommittén ansett högsta
arvodesbeloppet, 19,000 kronor, böra tillkomma landshövdingarna i Göteborgs
och Bohus samt i Malmöhus län, samt arvode å 17,000 kronor landshövdingarna
i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands,
Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län. Övriga tretton landshövdingar
borde enligt kommitténs mening erhålla arvoden å 18,000 kronor eller
det belopp, som utgör lön för de till fjärde lönegraden, avdelning A (A 4),
i den i 9 § upptagna löneplanen hänförda tjänstemän (justitieråd och regeringsråd).
Börande den fasta avlöningen till landshövdingarna hava de sakkunniga
uttalat sig på följande sätt.
Da nu avsikten är att söka åstadkomma en verklig lönei''eglering föx*
landshövdingarna, lärer man, under förutsättning att avlöningen alltjämt skall
utgå i form av lön,, utan vidare kunna taga till utgångspunkt, att landshövdingarna
böra få sin avlöning inpassad i den löneplan, som finnes intagen
i 9 § i avlöningsreglementet den 22 juni 1921. närmast i avdelningen A för
manliga tjänstemän i chefsställning m. m.
I fjärde (högsta) lönegraden i denna avdelning äro upptagna justitieråd
och regeringsråd och i den tredje lönegraden äro upptagna bland andra
presidenter samt flertalet generaldirektörer. Av gammalt stodo landshövdingarna
i lön före justitieråd och presidenter samt generaldirektörer. Från
och med år 1908 erhöllo justitieråden samma lön som flertalet landshövdingar
och sedermera hava i man av fortgående reglering för andra tjänstemän än
landshövdingar alla dessa befattningshavare gått förbi landshövdingarna i
fråga om ordinarie avlöning. Vid nu förestående lönereglering för landshövdingarna
torde icke kunna utan anförande av synnerliga skäl sättas i
fråga att åt landshövdingarna bereda ordinarie avlöning i lägre lönegrad än
A 4. Härvid skulle även landshövdingarna bliva underkastade den i löneplanen
givna fördelningen i ortsgrupper, lägst i Växjö (16,500 kronor) högst i
Luleå (inklusive kallortstillägg 18,195 kronor), under det att landshövdingarna
hittills haft, med två undantag, lika löner. Men det bör ihågkommas, att
denna anordning är gemensam för flertalet tjänstemän, för vilka ifrågavarande
och andra dylika avlöningsreglementen gälla; och uppenbart är också,
att de förhållanden i avseende å levnadskostnader och dylikt, som framkallat
indelningen i ortsgrupper, komma till synes icke minst vid jämförelse mellan
länens olika residensorter.
A ''intill. Maj.is jtrojxmitiim nr / S-V. <
Äv(!U oberoende av huru avlöningarna tidigare tillskiftats skilda grupper
in- rikets högre befattningshavare, miiste landshövdingarnas stallning inom
statsförvaltningen befinnas vara sådan, att det år nödvändigt att förse dem
med mycket avsevärda ekonomiska medel för utövandet av (leras tjänst. De
äro omedelbart under regeringen ställda representanter för statsmakten i
skilda delar av landet, även de mest avlägsna. Deras verksamhet består
icke i främsta rummet i handläggandet, närmast avgörandet, av ett betydande
antal ärenden inom länsförvaltningen, utan deras förnämsta uppgift är att
oavlåtligt på alla sätt verka, var och eu för det honom anförtrodda länets
bästa och förkovran. Styrelsen inom varje läu, heter det i gällande landshövdingeinstruktion,
är anförtrodd åt en landshövding, som utövar densamma
med biträde av eu landssekreterare och eu landskamrerare såsom föredragande.
Denna styrelse tillkommer att hava noggrann akt uppå länets tillstånd
och behov samt" i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings
bästa. Landshövdingen är Kungi. Maj:t ansvarig för länets styrelse och
förvaltning. Honom åligger att söka vinna förtrogonliet med förliallanclena
inom länet och för sådant ändamål genom resor och möten med länets
invånare göra sig underrättad om de olika orternas tillstånd och behov.
Det är enligt de sakkunnigas erfarenhet och uppfattning önskvärt, att
landshövdingarnas avlöning blir så tilltagen, att för befattningarna lämpliga
personer icke avskräckas från att åtaga sig desamma, därf ör att tilli äckliga
medel för deras riktiga utförande icke förefinnas. Om så icke sken blir det
hädanefter så mycket svårare att för dessa befattningar förvärva lämpliga innehavare,
som med ställandet under avlöningsreglementets föreskrifter följer
on betydande inskränkning i landshövdingarnas frihet att genom ledamotskap
i bolagsstyrelser och dylikt förskaffa sig de såsom erforderliga ansedda
medel, som icke lämnas såsom avlöning. För resekostnader kan det allmänna
nog draga försorg, och beträffande representationskostnader skall i det följande
närmare utredning lämnas: men det är i så många andra hänseenden, som
ekonomiska krav ställas på den. som står ganska ensam om att i en avsevärd
del av landet företräda den direkta statsmakten, att erforderliga medel därtill
måste för honom avses. .
Med stöd av det anförda anse de sakkunniga för sin del, att landshövdingarna
böra hänföras till nyssnämnda lönegrad A 4. Lönen skulle sålunda
komma att utgå med det belopp, som inom berörda lönegrad gäller för den
ortsgrupp, vartill vederbörande residensstad hänförts.
Statskontoret bär ansett sig böra tillstyrka bifall till de sakkunnigas för- sut*u„t.,rd.
slag i fråga om lönebeloppen, varvid ämbetsverket bland annat erinrat, hurusom
det vore allmänt erkänt, att avlöningsförhållandena för landshövdingarna
vore otillfredsställande. Enligt statskontorets asikt läge det otv i \ elaktrgt i
statens intresse, att löneförmånerna å dessa viktiga befattningar tillmättes
så, att vid deras tillsättande hänsyn endast behövde tagas till vederbörandes
lämplighet och icke därjämte till förmågan och viljan att bära med befattningens
tillträdande och innehavande förknippade ekonomiska uppoffringar.
Det svntes statskontoret uppenbart, att ur denna synpunkt löneregleringskommitténs
förslag icke vore tillfredsställande, och detta finge jämväl anses
erkänt av 1924 års riksdag genom dess beslut att höja den tillfälliga löneförbättringen
för landshövdingarna till sådant belopp, att avlöning järnte dyrtidstillägg
kommit att i liera fall överstiga vad som skulle utgå vid tillämpning
av kommittéförslaget. De sakkunniga hade vid sin överarbetning av
förslaget funnit sig böra hemställa om ej oväsentligt förbättrade förmåner,
och med avseende å landshövdingarnas ställning och den med befattningarna
faktiskt följande representationsskyldigheten, som de icke syntes kunna
Dopartemonts
chefen.
8 Kungl Maj:ts proposition nr 183.
undandraga sig måste statskontoret anse de av de sakkunniga föreslagna
andringarna i det hela välgrundade. Det syntes statskontoret icke vara
något att invända mot att samtliga landshövdingebefattningar inplacerades i
samma lönegrad. Då avlöningen gjordes beroende av levnadskostnaderna
pa den ort, dar vederbörande vore placerad, överensstämde detta med en av
grundprinciperna i det nya, avlöningssystemet, och ingen anledning syntes
oieligga att icke tillämpa densamma jämväl å landshövdingarna. Att hänföra
landshövdingarna till lägre lönegrad än den av de''sakkunniga föreslagna
eller den högsta for manliga tjänstemän i chefs- eller därmed jämförlig ställnmg,
syntes ej kunna ifrågasättas. 8
Behovet av en effektiv lönereglering för landshövdingarna, vilkas nuvarande
fasta avlöning bestämdes redan år 1874, torde få anses obestridligt såväl i
betraktande av de ansvarsfulla och mångsidiga uppgifter, vilka åligga dessa
befattningshavare i deras ledande ställning inom rikets lokala förvaltning,
som ock med hänsyn till de löneförbättringar, som på senare tid beretts
andra tjänstemän i chefs- eller därmed jämförlig ställning. Av största vikt
ar även att vid landshövdingbefattningarnas liksom vid övriga tjänsters
tillsättande kunna bortse från andra synpunkter än sådana, som enligt
gällande grundlagsstadgande böra vara ensamt avgörande härvidlag. Jag
delar sålunda tillfullo den uppfattning i berörda avseenden, vilken kommit
till uttryck såväl i löneregleringskommitténs förslag som i de över detsamma
avgivna utlåtandena.
I fråga om de erforderliga lönebeloppen kan väl skillnaden mellan ett
avvägande av den fasta grundlönen enligt, å ena sidan, kommitténs och, å
andia sidan, de sakkunnigas förslag icke i och för sig anses synnerligen
stol. Härvid bör dock tagas i betraktande, att de sakkunniga föreslagit, att
landshövdingarna tillika skola tilldelas särskilda representationsbidrag till
avsevärda belopp. Till denna fråga får jag tillfälle att längre fram återkomma.
Ur loneteknisk synpunkt föreligger emellertid eu viktig skillnad
mellan kommitténs och de sakkunnigas förslag beträffande själva avlöningen.
Enligt det förra skulle landshövdingarna inordnas bland de tjänstemän,
förn avses i 2 kap. uti avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451), och
i likhet med dessa tilldelas arvode, för år räknat. Ehuru landshövdingarna,
till skillnad från övriga i nämnda kapitel upptagna tjänstemän, som tillsättas
genom förordnande tillsvidare, äro placerade å skilda orter inom landet, har
kommittén vid bestämmandet av arvodesbeloppen icke tagit hänsyn till
dyrortsförhållandena utan uppdelat befattningarna efter länens folkmängd
m. fl. faktorer uti tre avlöningsgrader. De sakkunnigas förslag åter, enligt
vilket landshövdingarna skulle hänföras till den grupp av befattningshavare,
som avses i 3 kaji. i avlöningsreglementet och uppbära sin avlöning i form
av lön, innebär, att någon indelning i olika avlöningsgrader icke skulle
ifrågakomma, varemot lönebeloppen skulle komma att variera på de olika
dyrorterna.
Enar åliggandena för landshövdingarna i stort sett äro desamma, även
om arbetsbördan på grund av länens större eller mindre folkmängd m. fl.
Knnjl. Mnj:ts proposition nr 1S.''I.
SI
förhållanden kan vara ej oväsentligt olika, synes det mig i hög grad vanskligt
att verkställa eu rättvis och bestående gradering av befattningarna efter
deras vikt och det dem påvilande arbetet. Ett system, enligt vilket avlöningarna
bestämmas till olika belopp allt efter levnadskostnadernas storlek
i de särskilda residensstäderna, synes mig därför lämpligare och naturligare,
synnerligast om därjämte, såsom jag vill föreslå, ett särskilt representationsbidrag
fastställes att utgå med högre belopp i vissa län än i andra.
Enär landshövdingarna, såsom jag tidigare framhållit, lära fortfarande
böra tillsättas genom fullmakt, och då de i 3 kap. uti avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 givna bestämmelserna, med eu del jämkningar på särskilda
punkter, utan olägenhet torde kunna vinna tillämpning även beträffande
ifrågavarande befattningshavare, synes det mig riktigast, att lönen till landshövdingarna
bestämmes att utgå enligt den i avdelning A av 9 § uti sagda
avlöningsreglemente intagna löneplanen. På sätt de sakkunniga föreslagit
torde landshövdingarna därvid böra i fråga om lönen jämställas med justitieråd
och regeringsråd och sålunda hänföras till lönegraden A 4. Inom sagda
lönegrad förekommer allenast en löneklass, och utgör lönen å billigaste ort
16,200 kronor och å dyraste ort 18,000 kronor för år räknat.
Den lönereglering, varom nu är fråga, avser bland annat att i största
möjliga utsträckning göra landshövdingarna oberoende av förvärvskällor vid
sidan av statstjänsten. Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra, hurusom
i 3 § av avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement
in. fl. verk stadgats förbud — villkorligt eller ovillkorligt — för innehavare
av ordinarie befattning att därmed förena annan tjänst eller uppdrag av viss
beskaffenhet. I 2 mom. av sagda paragraf föreskrives sålunda bland annat,
att med ordinarie befattning ej må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med
Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning
såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av
vad slag det vara må. Kungl. Maj:t eller, vad angår befattningshavare inom
vissa lönegrader, annan vederbörande myndighet kan dock medgiva undantag
härutinnan efter prövning att det uppdrag eller den befattning, varom i
varje särskilt fall är fråga, icke kan anses inverka hinderlig! för utövande
av statstjänsten.
Dessa inskränkningar i rätten att vid sidan av statstjänsten utöva annan
verksamhet böra givetvis i samband med löneregleringen bliva gällande
även för landshövdingarna. I ett avseende synes det till och med föreligga
anledning att för de sistnämndas vidkommande föreskriva eu viss skärpning
av bestämmelserna i fråga. Med landshövdingbefattning bör nämligen enligt
min uppfattning icke få förenas uppdrag såsom ordförande eller ledamot
i styrelse för bankaktiebolag eller solidariskt bankbolag eller befattning
såsom funktionär i dylikt bolag. Enligt mitt förmenande måste det anses
olämpligt, att de sins emellan om allmänhetens förtroende konkurrerande
affärsföretag, om vilka här är fråga, sättas i tillfälle att för sina syften till
-
Bostadsförmån
m. m.
Löneregleringsko
mm it t eu.
10 /villigt. Maj:ts proposition nr 183.
godogöra sig den auktoritet inom det allmänna livet, som bör tillkomma eu
landshövding.
Något undantag från nu angivna regel lärer icke böra medgivas. Däremot
anser jag icke anledning förefinnas att förhindra, att landshövding,
efter vederbörligt tillstånd, må kunna innehava liknande uppdrag eller befattning
hos hypoteksbank eller annan därmed jämförlig inrättning. Yad
sådan inrättning beträffar, synas nämligen icke föreligga samma skäl för ett
förbud i berörda hänseende, som måste anses avgörande, då fråga är om
vanliga affärsbanker.
Enligt Kung!. Maj ds på beslut av 1884 års riksdag grundade skrivelse
till statskontoret och domänstyrelsen den BO maj 1884 angående landsliövdingelöneregleringsfondens
indragning till statsverket in. in. åtnjuta landshövdingarna
rätt till bostad i länsresidensen samt rätt att begagna de därtill
hörande trädgårdar och parkanläggningar.
I fråga om dessa landshövdingarnas rättigheter har löueregleringskommittén
anfört i huvudsak följande.
I samtliga län utom Stockholms finnas till laiidsliövdingebostaden tomteller
andra områden med planteringar och i vissa fall även trädgård.
Landshövdingbostaden i Västernorrlands län med tillhörande planterade
område har dock sedan liera år icke disponerats av landshövdingen i länet.
Sedan nämligen Kungl. Maj:t i proposition till 1910 års riksdag anmält, att
landshövdingbostaden i sitt dåvarande skick och med hänsyn till förändrade
förhållanden beträffande läget icke vore för sitt ändamål användbar samt
därför begärt anslag till uppförande av ny landshövdingbostad å för ändamålet
inköpt tomt, men riksdagen, enär kännedom om vissa på kostnadsfrågan
inverkande omständigheter saknades och de föreslagna kostnaderna
vore alltför höga, avslagit propositionen under uttalande, att den fortsatta
utredningen i frågan borde omfatta undersökning, huruvida det icke läte
sig göra att genom inköp av privat person tillhörig fastighet för mindre
kostnad bereda landshövdingen eu lämplig bostad, och att olägenheten för
landshövdingen av att vara i avsaknad av lämplig bostad under tiden för utredningen
i någon män kunde avhjälpas därigenom, att Kungl. Maj:t anvisade
landshövdingen det hyresbidrag, som förhållandena kunde anses påfordra,
så har genom länsstyrelsen i länet bostad åt landshövdingen år från år förhyrts
mot eu ersättning, som numera uppgår till 7,000 kronor. Byggnaden
med landshövdingens tjänstebostad har under tiden till den del, densamma
icke använts till lautmäterikontor eller stått obegagnad, disponerats en tid
för något militärt behov och därefter för vissa allmänsociala ändamål, utan
att ersättning för användandet erlagts.
De till landshövdingarnas boställslägenlieter hörande markområden äro i
regel helt obetydliga och inskränkta till planterade gårdsplaner, men i eu
del län äro områdena förhållandevis stora med möjlighet för landshövdingen
att av dem bereda sig inkomst genom upplåtande av nyttjanderätt till visst
område eller å disponerat område uppförd byggnad.
I Örebro län har, på sätt framgår av den i statskontorets kassabyrå upprättade
liggaren över statsverkets specialutgiftsstater m. in. för år 1922, med
Kungl. Majds och riksdagens medgivande enligt civildepartementets ämbetsskrivelse
den 25 maj 1905 en till landshövdingens boställslägenhet hörande
tomt jämte därå uppförda byggnader blivit med full äganderätt upplåten
Kinnjl. Maj:ts projiositnm nr /A''.V, I |
till Örebro stad mot det att staden till bostiillshav''aren årligen botalar ett
belopp, motsvarande fem procent å det fastigheten, i den för expropriation
av jord stadgade ordning, åsätta värde, och bär landshövdingen i anledning
härav från den 1 oktober 190(1 av staden årligen uppburit 1,200 kronor.
Flera andra till samma bostiillslägenhet hörande tomter äro sedan åtskilliga
år upplåtna mot viss mindre årlig avgift. Dessa tomter med dåra uppförda
byggnader synas åtminstone tidigare i regel hava innehafts av vaktkon staplar
vid länsfängelset och deras efterlämnade änkor.
Att landshövdingarna i vissa andra län bereda sig inkomst genom upplåtande
av'' mark eller byggnad, som de äga att disponera, har inhämtats vid
verkställda undersökningar hos byggnadsstyrelsen och av där förda anteck
ningar rörande landshövdingarnas bostadslägenheter.
I de förmåner beträffande bostadslägenhet med tillhörande trädgård och
parkanläggning, vilka för närvarande tillkomma landshövdingarna i de skilda
länen, bör enligt kommitténs mening ingen rubbning ske, så länge nuvarande
landshövding kvarstår vid sin befattning. Däremot anser kommittén, att
blivande innehavare av landshövdingebefattning bör vara underkastad ändring
härutinnan.
Helt säkert kommer den fortgående ökningen av länsstyrelsernas arbetsuppgifter
med därav betingad ökning av arbetskrafterna att bär och var
nödvändiggöra eu utvidgning av länsstyrelsens ämbetslokaler. Där så inträffar,
kan det visa sig vara för statsverket fördelaktigast, att landshövdingens
bostadslägenhet i länsresidenset tages i anspråk för den erforderliga
utvidgningen, och det kan härvid även befinnas lämpligast, att landshövdingen
tillsvidare icke förses med bostad i kronan tillhörig byggnad
utan i stället anvisas för hans räkning förhyrd bostadslägenhet.
På grund härav och då staten, där sådant även av annan orsak kan erfordras,
bör vara oförhindrad att vidtaga ändring i dispositionen av en åt landshövding
upplåten bostadslägenhet och att låta anstå med anskaffande åt
landshövding av bostad i kronan tillhörig byggnad, anser kommittén föreskrift
böra meddelas därom, att, där åt landshövding upplåten bostadslägenhet
erfordras för annat statsändamål, landshövdingen skall vara skyldig
att avstå från lägenheten och tillsvidare åtnöjas med åt honom förhyrd
bostadslägenhet av den omfattning, Kungl. Maj:t bestämmer.
Likaså bör enligt kommitténs mening landshövding hava skyldighet att
underkasta sig sådan minskning av den honom anvisade bostadslägenheten,
som skäligen må kunna ske.
Emellertid synes billigheten kräva, att staten icke utan tvingande skäl
begagnar sig av landshövdings skyldighet i dessa hänseenden, därest icke
landshövdingen redan vid tillträdandet av sin befattning haft anledning att
räkna med en ändring i förhållandena. Enligt kommitténs mening bör därför,
när landshövding avgår från sin befattning, utredas, huruvida och i vad
mån behov av ändring i dispositionen av landshövdingens bostadslägenhet
då föreligger eller förväntas under den närmaste tiden kunna ifrågakomma.
Skulle landshövding på grund av ändrad disposition av hans bostadslägenhet
nödgas flytta till annan honom anvisad bostadslägenhet, lärer statsverket
böra ersätta kostnaderna för flyttningen, och likaså bör, därest landshövding
genom sådan flyttning eller i följd av en vid tillträdandet av befattningen
icke påräknad mera väsentlig rubbning i bostadsförhållandena vållas
skada eller förlust, statsverket hålla honom skadeslös.
Kommittén har därjämte förordat eu successiv reglering av storleken utav
de åt landshövdingarna anvisade bostadslägenheterna in. m., i vilket avseende
kommittén anfört följande.
12
Kungl Maj:ts proposition nr 183.
Landshöv
dingbostä
dernas
uppvärmning.
1917 års
riksdag.
Enligt vad redan antytts, äro i en del län den åt landshövdingen anvisade
bostadslägenheten och till densamma hörande markområden större, än
som kräves för landshövdingens eget behov, så att landshövdingen kunnat
till annan upplåta delar därav. Då härigenom landshövdingarnas likställighet
i avlöningsliänseende sinsemellan rubbas, anser kommittén, att vid
nuvarande landshövdings avgång från tjänsten genom Kungl. Maj:ts försorg
bör undersökas, huruvida landshövdingens dittillsvarande bostadslägenhet
med tillhörande markområden må vara större än som kan anses skäligt med
hänsyn till vad i allmänhet landshövding bestås, och att, i den mån så är
förhållandet, vad som icke anvisas nya tjänsteinnehavaren, bör övertagas av
staten för att av vederbörande myndighet förvaltas och, där så lämpligen
kan ske, göras för statsverket inkomstbringande. I överensstämmelse med
sin uppfattning härutinnan anser kommittén, att den nu till landshövdingen
i Örebro län från Örebro stad utgående årliga ersättningen för en till staden
överlåten fastighet bör vid nuvarande landshövdingens avgång indragas till
statsverket.
Det har synts kommittén, att landshövding bör vara skyldig att bebo
honom av kronan anvisad bostadslägenhet; dock torde Kungl. Maj:t böra
kunna medgiva undantag härifrån, där särskilda förhållanden därtill föranleda.
I fråga om avträdande av bostadslägenhet med därtill hörande område
borde enligt kommitténs mening gälla, att landshövding eller, om han avlidit,
hans dödsbo skidle avträda lägenheten å den fardag, som infölle näst
efter tre månader från det landshövdingen från tjänsten avgått eller avlidit,
dock att avflyttning skulle ske, därest landshövding beviljades avsked i enlighet
med egen begäran, å den fardag, som infölle näst efter avgången,
samt, därest landshövding från tjänsten entledigades, å tid, som av Kungl.
Maj:t bestämdes.
"V ad angår frågan om landshövdingbostädernas uppvärmning har löueregleringskommittén
erinrat om följande förhållanden.
Enligt gällande avlöningsvillkor åtnjuter landshövding fri bostad. Däremot
ålåg det landshövding tillförene att själv bekosta boställslägenhetens uppvärmning.
På grund härav hade landshövdingarna ansetts skyldiga att
själva bekosta jämväl införandet av värmeledning i residenshusen. I de län,
där av statsverket medel för detta ändamål förskjutits, hade landshövdingarna
jämväl erlagt ränta och amortering å de förskjutna kostnaderna.
I statsverkspropositionen till 1917 års riksdag (sjätte huvudtiteln, punkt
7) föreslog Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, dels att kostnaden för uppvärmning
av landshövding tillagd boställslägenhet måtte från och med viss angiven
tidpunkt övertagas av statsverket, dels och att, därest det ålåge landshövding
att erlägga ränta och amortering å av statsverket förskjuten kostnad
för införande av värmeledning i hans boställslägenhet, denna skyldighet
måtte bortfalla, såvitt den avsåge efter viss angiven tid belöpande ränta och
amortering.
Med hänsyn därtill, att flertalet av de åt landshövdingarna upplåtna boställsvåningarna
uppenbarligen vore tilltagna med eu storlek, som icke
erfordrades för eu privatman utan ansetts betingad av landshövdingens
ställning inom länet, och då kostnaderna för boställe våningarnas uppvärmning
så oerhört stegrats, ansåg riksdagen det med rättvisa och billighet
Kungl. Mnj:ts proposition nr IS,‘i. 1 •)
förenligt, att staten bidroge till bestridandet av dessa kostnader. Att emellertid,
såsom Kungl. Maj:t föreslagit, låta staten övertaga kostnaderna i
deras helhet, syntes riksdagen icke lämpligt utan höll riksdagen före, att
staten borde bidraga med hälften av de verificerade uppvärmniugskostnaderna.
Mot förslaget att låta landshövdingarnas skyldighet att bidraga till
kostnaderna för införande av värmeledningar i deras bostadslägenheter bortfalla
hade riksdagen icke något att erinra.
Förslag till ytterligare minskning av landshövdingarnas kostnader för
bostadslägenheternas uppvärmning framlades av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
vid 11>20 års riksdag (femte huvudtiteln, punkt 84). Kungl''
Maj:t föreslog sålunda riksdagen medgiva, att tre fjärdedelar av kostnaden
för uppvärmning av landshövding tillagd boställslägenhet måtte från och
med viss angiven tidpunkt övertagas av statsverket.
1 betraktande av att kostnaderna för uppvärmning av landshövdingarnas
bostadslägenheter under de då senast förflutna två eldningsåren ökats i
sådan grad, att landshövdingarna dåmera i de flesta fall gäldade nästan lika
mycket som eder mera än vad de hade att för ändamålet vidkännas år 1916,
då kostnaderna i sin helhet drabbade dem, och med hänsyn tid att någon
utsikt till avsevärd ändring i detta förhållande icke syntes vara att emotse
under den närmaste framtiden, ansåg riksdagen skäligt, att statsverket övertoge
ytterligare eu del av berörda kostnader. I fråga om omfattningen avstatsverkets
bidragsskyldigliet härutinnan fann riksdagen sig böra bifalla vad
Kungl. Maj:t i ifrågavarande avseende föreslagit.
För egen del har kommittén rörande denna fråga uttalat sig på följande
sätt.
Då vid 1917 års riksdag första gången beslut fattades, att staten skulle
bidraga tid kostnaderna för uppvärmningen av landshövdingarnas bostadslägenheter,
voro, såsom redan anmärkts, skälen härtill, dels att flertalet av
de åt landshövdingarna upplåtna bostadsvåningarna uppenbarligen voro tilltagna
med eu storlek, som icke erfordrades för en privatman, dels ock att
kostnaderna för bostadsvåningarnas uppvärmning så oerhört stegrats; och
när sedan vid 1920 års riksdag beslutades, att statsverkets andel i uppvärmningskostnaderna
skulle höjas från hälften tid tre fjärdedelar, skedde
detta i betraktande av att nämnda kostnader under de då senast förflutna
eldningsåren än ytterligare ökats.
Enär sålunda bränslekostnadens stegring starkt påverkat statsmakternas
beslut i nu förevarande fråga, kunde möjligen den numera inträffade nedgången
i bränsleprisen anses böra medföra åtminstone en reduktion av
statsverkets andel i utgifterna för uppvärmning av landshövdingarnas bostadslägenheter.
Kommittén har emellertid icke ansett sig böra ifrågasätta sådant, särskilt
emedan de av kommittén föreslagna kontanta avlöningsförmånerna bestämts
under beräkning, att de med landshövdingarnas befattningar förenade särskilda
utgifter skulle åtminstone tid viss del kompenseras genom att landshövdingarna
fortfarande finge åtnjuta nuvarande lindring i kostnaderna för
boställslägenheternas uppvärmning.
Under behandlingen av nyss berörda fråga har kommittén inhämtat, att
vid tillämpningen av bestämmelserna i ämnet olika uppfattningar gjort sig
gällande om vad som skall innefattas under uttrycket uppvärmmngskostnad.
ll.)20 flis
riksdag.
Kommittén.
14
Möbler in rf.
1884 ars
riksdag.
Klingl. Maj:ts proposition nr 183.
Sålunda bär exempelvis, där värmeledning finnes i länsresidenset, i en del
fall till uppvärmningskostnaden hänförts icke blott utgifterna för bränsle
utan jämväl kostnaden för värmeledningens eldning och skötsel, medan i
andra fall endast själva bränslekostnaden däri inbegripits.
Enligt kommitténs mening böra till uppvärmningskostnaden räknas järnväl
utgifterna för värmelednings eldning och skötsel. Vidare lärer till sådan
kostnad även böra hänföras utgifter för huggning och uppbärning i bostadslägenheten
av för uppvärmningen erforderlig ved. I vad män i uppvärmningskostnaden
skall anses ingå bränsle, som användes i boställslägenlietens
kok, torde åtminstone i vissa fall vara rätt vanskligt att avgöra. Där nämligen
bostadslägenhetens uppvärmning sker med ved, kan svårligen utredas,
huru stor del av den i köket förbrukade veden, som åtgått för kökets uppvärmning.
Dessutom är det givetvis omöjligt att, redan då betalning erlägges
för inköpt ved och för huggningen av densamma, avgöra, i vad mån
veden kommer att åtgå för uppvärmning av boställslägenheten eder för eldning
i köket, och man lärer icke heder kunna förutsätta, att sådan uppdelning
skall kunna ske senare, så framt icke ved för de skilda ändamålen
upplägges i olika vedbodar. Liknande svårigheter torde enligt kommitténs
mening inställa sig med ved, som i bostadslägenhet användes för tvätt, bak
eder andra lmshållsändamål.
Med hänsyn till de svårigheter, som sålunda äro förbundna med tillämpningen
av bestämmelserna att statsverket bidrager till kostnaderna för uppvärmning
av bostadslägenheten, anser kommittén, att statsverkets bidrag bör
utsträckas att gälla utom själva uppvärmningskostnaden jämväl utgifterna
för bränsle, som användes för tvätt, bak eder annat hushållsändamål, och
detta vare sig landshövdingen har sin bostad i kronan tillhörig byggnad
eder bostad anvisats honom i en av statsverket förhyrd lägenhet. Ur kostnadssynpunkt
torde betänkligheter däremot icke behöva hysas, då därigenom
statsverkets hittillsvarande utgifter för ifrågavarande ändamål icke lära komma
att mera nämnvärt ökas.
Ehuru, vid bifall tid vad kommittén sålunda ifrågasätter, bestämmelserna
i ämnet torde bliva mindre svåra att tillämpa än de nuvarande, torde dock
till åstadkommande av en riktig och likformig tillämpning Kungl. Maj:t böra
utfärda närmare bestämmelser i ämnet, under beaktande av de av kommittén
framförda synpunkterna.
Vid 1884 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag därom att landshövdingelöneregleringsfoudens
behållning vid samma års utgång i kontant, utestående
uppbörd och utlånta medel måtte reserveras för att, i den mån räntan
a densamma lämnade tillgång, användas till att förse landshövdingarnas
boställsvaningar med de inventarier av större och varaktigare värde, som av
Kungl. Maj:t funnes erforderliga.
Till stöd för detta förslag hade föredragande departementschefen anfört,
att, så länge en tillträdare av ett landshövdingeresidens icke finge mottaga
detsamma annat än, så att såga, med tomma väggar, förmånen av fri bostad
vore förbunden med ganska kännbara ekonomiska uppoffringar för de nödvändigtvis
tämligen rymligt tilltagna bostadslokalernas förseende med nödiga
möbler och andra inventarier, uppoffringar så stora, att icke alltid den för
ämbetet mest lämplige kunde vara i tillfälle att underkasta sig dem. Utgifterna
härför kunde nämligen för eu landshövding, som icke ägde tillräcklig
enskild förmögenhet, föranleda vid ämbetets tillträdande en skuld
-
Kuntjl. Majtts proposition nr 1 AV/. IT)
sättning, till vars amortering lönen sedermera icke annat an undantagsvis
lämnade tillgång. Vid ett tillfälle, nämligen år lKfifi, både det ock visat sig
behövligt att åt den då tillträdande landshövdingen i Jämtlands län bereda,
medel till anskaffande av inom länsresidenset erforderliga möbler.
Kung]. Maj ds ifrågavarande förslag vann emellertid icke riksdagens bifall.
I skrivelse till Kung!. Majd den 1(1 december 1913 upptog dåvarande
överintendentsämbetet frågan om landshövdingresidensens möblering på
statsverkets bekostnad.
Ämbetet hade sålunda funnit det böra tagas under allvarligt övervägande,
om icke skäl måste anses föreligga, att statsverket bekostade fullständig
möblering av matsal jämte två ä tre av de rum i landshövdingarnas boställslägenheter,
som måste betraktas såsom de för erforderlig representation behövliga
rum. liättvisan härav syntes ämbetet påtaglig och det ville förefalla
ämbetet, att denna fråga lämpligen skulle kunna lösas på sådant sätt, att,
därest anslaget till byggnader och reparationer erhölle önskvärd förhöjning,
ett belopp, som ämbetet, efter gjorda beräkningar, funne sig böra föreslå till
10,000 kronor, upptoges i varje års generalförslag för att användas till
nämnda möblering vid förefallande ombyten av boställshavare, till dess att
denna möblering hunnit bliva genomförd.
Vid ifrågavarande skrivelses anmälan inför Kungl. Maj:t den 14 maj 1914
anförde dåvarande chefen för finansdepartementet, att överintendentsämbetets
berörda framställning visserligen syntes honom vara val värd beaktande,
särskilt som kostnaderna för möblering av ifrågavarande boställsvåningar
kunde ställa sig så höga, att de omöjliggjorde eller försvårade för den, som
icke hade enskild förmögenhet, att antaga en erbjuden landshövdingpost.
Att kostnader av nämnda slag också ganska hårt drabbat åtskilliga av de
dåvarande landshövdingarna, framginge av eu del uppgifter härom, som införskaffats
av överintendentsämbetet. Men frågan tarvade enligt departementschefens
mening ytterligare utredning. Särskilt syntes det departementschefen
vara av vikt att erhålla en så vitt möjligt klar överblick över de
kostnader, vilkas bestridande statsverket skulle åtaga sig genom den ifrågasatta
anordningen. Då den tid, över vilken departementschefen haft att förfoga,
endast med svårighet skulle medgivit åstadkommandet av den erforderliga
utredningen, och då frågan syntes honom icke vara av den art, att
dess framförande vid då instundande riksdag vore med nödvändighet påkalla!,
hade departementschefen velat inskränka sig till att, med omnämnande
av överintendentsämbetets förslag, uttala sin anslutning i princip till
detsamma.
Frågan om bidrag från statens sida till landshövdingbostädernas möblering
har berörts av eu reservant inom löneregleringskommittén, som hemställt,
att i landshövdingarnas förmån av fri bostadslägenhet skulle ingå
skyldighet för statsverket att bekosta och underhålla möbleringen till eu
större matsal jämte två eller tre för representation avsedda rum. Enligt
nämnda reservants uppfattning vore det svårt att utan närmare kännedom
om de skilda lägenheternas beskaffenhet bedöma, i vilken omfattning statsverket
borde åtaga sig möblering av landshövdingarnas bostadslägenhet.
Överintondentsämbotets
skrivelse den
lfi december
1918.
Chefen för
finansdepartementet
den 14
maj 11)14.
Reservant inom
löneregleringskommittén.
De sakk
ilning a.
Bibehållande
av systemet
med tjänst cbostad
åt
landshövdingarna.
Möblering sbidrag.
Ib Kungl. Maj:ts proposition nr 18.3.
Emellertid syntes man med ledning av det år 1913 av dåvarande överinten
dentsämbetet uppgjorda, på infordrade upplysningar grundade förslaget kunna
utgå från, att möbleringen borde omfatta en större matsal jämte två ä tre
rum, avsedda för erforderlig representation. Till möbleringen borde räknas
im entarier av större och varaktigare värde, däribland även ljuskronor, speglar,
större golvmattor och gardiner.
De sakkunniga hava, i huvudsaklig överensstämmelse med den uppfattning,
som gjorts gällande av löneregleringskommittén, såsom sin mening
framhållit, att det icke, åtminstone ej under nuvarande förhållanden, kunde
auses lämpligt att övergå från systemet med tillhandahållande av tjänstebostad
åt landshövdingarna till beredande åt dessa befattningshavare av hyresersättning
med skyldighet för dem att själva ombesörja anskaffandet av
lämplig bostad. I betraktande av landshövdingens ställning inom länet och
de representationsplikter, som otvivelaktigt alltjämt vore förbundna med
ämbetets utövning, vore det i de flesta fall knappast möjligt att på ett tillfredsställande
sätt ordna bostadsfragan för landshövdingarna utan anlitande av de
staten tillhöriga residensbyggnaderna. Emellertid vore det enligt de sakkunnigas
uppfattning även av största vikt, att landshövdingen icke måtte behöva
disponera över en större och för honom dyrbarare bostad än som kunde
anses behövlig och med hans ställning förenlig. I första hand syntes det
däiför böra undersökas, huruvida möjlighet förelåge att åstadkomma en reduktion
av sådana till landshövdingarna upplåtna bostadslägenheter, som
kunde anses onödigt stora och dyrbara för bostadsinnehavaren. Rörande
sattet och ordningen för en dylik reduktion syntes intet väsentligt vara att
erinra mot vad av löneregleringskommittén i sådant hänseende ifrågasatts.
Aven om alla de åtgärder i nu angivna hänseende, som kunde befinnas
praktiskt genomförbara, så snart möjlighet därtill förelåge, bleve förverkligade,
måste man dock, enligt de sakkunnigas mening, räkna med att landshövdingarna
även framdeles, åtminstone i de flesta fall, komme att hava till
sig upplåtna bostadslägenheter, som till storleken väsentligt överstege de
bostäder, vilka i allmänhet innehades av i avlöningshänseende jämförliga
befattningshavare. För att kunna fullständigt utnyttja dessa bostäder måste
landshövdingarna på rummens möblering in. in. nedlägga kostnader, som
icke kunde anses sta i rimligt förhållande till de för ifrågavarande tjänstemän
avsedda kontanta avlöningsförmånerna. Det förelåge därför, enligt de
sakkunnigas åsikt, ett oavvisligt behov att tillse, i vad mån staten kunde
bidraga till berörda kostnader.
Beträffande sättet för ifrågavarande bidrags utgående hava de sakkunniga
anfört följande.
Valet kan därvid stå mellan möblering in natura från statens sida eller
kontant bidrag till boställsinnehavaren för möblering. Omfattningen av den
möblering, som skulle tillhandaliallas av staten, anse de sakkunniga böra
bestämmas, i nära överensstämmelse med vad reservanten inom löneregleringskommittén
föreslagit.
_ länder den första tiden kan det måhända befinnas obekvämt för det allmänna
att i man av ombyte av boställshavare verkställa ifrågavarande in Öb
-
17
Kanyl. Majtts proposition nr 183.
låring. Det kan da vara till nytta, att i stället möjlighet finnes att till
boställshavaren anvisa ett visst belopp till hjiilp vid möbleringen. Från
boställshavarens sida torde numera endast i undantagsfall kunna tänkas eu
benägenhet att hällre emottaga penningbidrag än verklig möblering, även
om det kunde i någon mån verka lockande, att boställshavaren måste bliva
ägare av de möbler, till vilkas anskaffande lian erhållit bidrag av allmänna
medel. Det normala förhållandet torde, åtminstone efter någon övergångstid,
bliva, att staten tillhandahåller möblering in natura i erforderlig mån
för don del av landshövdingens bostad, som må anses vara huvudsakligen
avsedd för den nödvändiga representationen. Man har tidigare, då frågor
av ungefär liknande innehåll varit föremål för överläggning, hyst vissa betänkligheter
mot i denna riktning framkomna förslag på den grund, att
bidraget med möblering in natura skulle på grund av boställsrummens växlande
storlek och boställshavarnas olika tillgång på egna möbler vid inflyttningen
komma att verka mycket ojämnt. Dessa svårigheter kunna förvisso i
ett flertal fall övervinnas. Härvid torde den myndighet, som skall ombesörja
möbleringen i förekommande fall, böra erhålla den frihet i ärendets
handläggning, att utrymmet mer än antalet rum blir bestämmande för tilldelningen
av möbler m. m. Den, som vid tillträde till eu landshövdingbefattning
fått kontant bidrag till möbleringen, kan givetvis icke få nytt
bidrag vid flyttning till annan dylik befattning. De sakkunniga vilja i detta
sammanhang erinra, att de svenska legationscheferna i utlandet åtnjuta särskilda
anslag till ekipering, möbler in. m. För en nytillträdande landshövding,
som icke får möblering in natura av vissa rum, torde det omförmälda
kontanta bidraget till möblering lämpligen kunna sättas till 12,000 kronor.
Detta belopp torde i allt fall icke motsvara värdet av vad statsverket eljest
skulle tillhandahålla.
Erforderliga medel för möblering för statens räkning av lämpliga delar
av ledigblivande boställslägenheter i landshövdingresidensen torde böra
ställas till byggnadsstyrelsens förfogande. Likaledes böra medel göras tillgängliga
för utgivande av ett möbleringsbidrag å 12,000 kronor till varje
landshövding den första gång han tillträder ett residens, i vilket den för
representation avsedda delen icke är möblerad genom statens försorg.
De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra, att det givetvis under
vissa förhållanden kan tänkas förekomma, att genom statsverkets försorgmöblering
sker i mindre omfattning än ovan förutsatts; i dylika fall torde
kontant möbleringsbidrag böra, enligt Kungl. Maj:ts bedömande, utgå med
det mindre belopp, som av omständigheterna må betingas.
I fråga om belysning och uppvärmning av landshövdingarnas bostäder samt
disposition av dithörande markområden hava de sakkunniga förklarat sig ej
hava något att erinra mot vad löneregleringskommittén anfört och hemställt.
Beträffande den ifrågasatta skyldigheten för landshövding att avstå från Statskontoret,
honom tilldelad boställslägenhet mot erhållande av annan lägenhet liksom
att underkasta sig skälig minskning av boställslägenheten har statskontoret
framhållit, att då den nya löneregleringen och vad i sammanhang därmed
föreslagits innefattade högst väsentligt förbättrade förmåner, det icke kunde
anses obilligt, om även nuvarande landshövdingar, därest de överginge på
ny stat, bleve underkastade ifrågavarande skyldigheter, särskilt som både
flyttningskostnad och eventuell ersättning för skada eller förlust skulle
gäldas av statsmedel. Även vid en dylik utsträckning av här avsedda skyl
Bihang
till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 146 käft. (Nr 183.) 479 25 2
I''"’ Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
digheter syntes det kunna förväntas, att någon ändring i fråga om nuvarande
landshövdingars boställslägenheter icke konime att under deras tjänstetid
vidtagas, för så vitt ej starka skäl därför förelåge.
Att statsverket, pa sätt de sakkunniga hemställt, åtoge sig möbleringen
av vissa för representation avsedda rum i landshövdingarnas boställslägenheter
samt underhållet av möblerna har synts statskontoret icke vara mer
än limligt. Däremot har statskontoret uttalat sin tvekan rörande förslaget
att kontant möbleringsbidrag eventuellt skulle kunna i stället utgå, enär
staten härigenom skulle kunna få gälda dylikt bidrag upprepade gånger vid
samma befattning inom relativt kort tidrymd och tillräcklig anledning syntes
saknas att utbetala kontant ersättning, för den händelse en landshövding
skulle önska att i representationsrummen använda egna möbler.
UePdief,ei]Cn,S" ^ likhet med löneregleringskommittén och de sakkunniga anser jag det
av praktiska skid och med hänsyn till rådande förhållanden icke böra
ifrågasättas att vid den nu tillämnade löneregleringen övergiva det hittillsvarande
systemet, enligt vilket landshövding i regel innehar bostad i länsresidenset,
i samband varmed följer rätt till begagnande av därtill eventuellt
hörande trädgård och parkanläggningar. Emellertid torde man böra
räkna med att det inom en mer eller mindre nära framtid blir nödvändigt
att på olika håll verkställa eu reglering av landshövdingarnas boställslägenheter
antingen för möjliggörande av erforderlig utvidgning utav länsstyrelsernas
eller andra statsmyndigheters ämbetslokaler eller i syfte att befria
landshövdingen från att behöva disponera över en större och för honom
dyrbarare bostad än som kan anses skälig med hänsyn till hans ställning
och representativa uppgifter. Det torde därför böra föreskrivas, att, där
åt landshövding upplåten bostadslägenhet i dess helhet eller delvis erfordras
för annat statsändamål eller där särskilda förhållanden eljest därtill
föranleda, landshövdingen skall vara skyldig att antingen avstå från lägenheten
eller ock underkasta sig den minskning av densamma, som må anses
skälig. I förra fallet bör landshövding vara skyldig att övertaga annan lämplig
lägenhet, för den händelse sådan genom statsverkets försorg kan beredas
honom, eller ock att åtnöjas med kontant hyresersättning.
Efter eu undersökning, på sätt löneregleringskommittén föreslagit, för utrönande
av huruvida de åt landshövdingarna för närvarande upplåtna bostadslägenheterna
med tillhörande markområden kunna anses onödigt stora torde
vad som härvidlag eventuellt överskjuter det skäliga böra övertagas av staten.
Såsom statskontoret framhållit, lärer det icke kunna anses obilligt, att även
nuvarande landshövdingar, därest de övergå på ny stat, bliva underkastade skyldigheten
att vidkännas inskränkningar i berörda hänseenden. Då det synes
önskvärt, att erforderliga regleringar av landshövdingarnas bostäder in. in.
ma kunna genomföras utan onödigt dröjsmål, torde sålunda anledning saknas
att, på sätt kommittén ifrågasatt, föreskriva, att nuvarande landshövdingar,
även om de ingå på de nya avlöniugsbestämmelserna, skola vara bibehållna
vid sina hittillsvarande rättigheter i fråga om bostadslägenheter med tillhörande
områden.
k''ungl. Maj:ts proposition nr 183.
l‘>
Mot vad löneregleringskommittén föreslagit dels i fråga om gottgörelse
för flyttningskostnad eller skadeersättning i vissa fall åt landshövding, som
på grund av ändrad disposition av den honom anvisade bostadslägenheten
nödgats flytta, dels ock beträffande tiden för avträdandet av landshövdings
bostadslägenhet i olika fall, synes mig någon erinran icke vara att framställa.
Likaså torde få anses skäligt, att landshövding eller, om han avlidit,
hans dödsbo skall i den omfattning, som i brist på överenskommelse bestämmes
av Kungl. Maj:t, upplåta nödigt utrymme i bostadslägenheten för
landshövdingens vikarie eller efterträdare.
Yad angår de bränslekostnader, som äro förenade med ett utnyttjande
av landshövdingarnas bostadslägenheter, anser jag, på de av löneregleringskommittén
anförda skäl, att statsverkets bidrag bör utsträckas till att gälla,
utom själva uppvärmningskostnaden, jämväl utgifterna för bränsle, som erfordras
till vissa hushållsändamål. Närmare föreskrifter härutinnan torde
böra utfärdas av Kungl. Maj:t.
Den av de sakkunniga framförda frågan om bidrag från statens sida till
landshövdingbostädernas möblering anser jag vara av den vikt, att densamma
bör lösas i samband med den nu tillämnade löneregleringen. Med
hänsyn såväl därtill att den bostad, landshövding får till sig upplåten och
ålägges att bebo, i regel är väsentligt större än den, som andra befattningshavare
i närmast jämförlig ställning pläga förskaffa sig, som ock till de
representationsplikter, vilka allmänt anses förbundna med landshövdingens
ämbetsutövning, synes staten icke böra undandraga sig att lämna ett väsentligt
bidrag till möbleringen av dennes bostad. Samtidigt som detta bidrag
göres verkligt effektivt torde böra tillses, att detsamma icke kommer att
verka allt för ojämnt med hänsyn till det i de särskilda fallen föreliggande
behovet. Bidraget bör enligt min mening utgå i sådan form, att staten
uppsätter och underhåller fullständig möblering av några rum i landshövdingens
bostad. Antalet av de rum, som sålunda skulle möbleras genom
statens försorg, torde lämpligen böra bestämmas till högst fyra inom varje
länsresidens, och bör uppsättningens storlek och sammansättning i övrigt
givetvis lämpas efter de rådande förhållandena i varje särskilt fall och med
fullt beaktande av ändamålsenlighetens krav. Den anskaffade uppsättningen
bör givetvis förbliva statsverkets egendom. Att på sätt de sakkunniga ifrågasatt,
under vissa förutsättningar i stället utbetala ett kontant möbleringsbidrag
till landshövdingen, som därigenom bleve i tillfälle att för den erhållna
summan förskaffa sig egna möbler, synes mig icke lämpligt, då detta,
såsom statskontoret framhållit, skulle kunna medföra onödigt ofta återkommande
kostnader av här ifrågavarande slag vid en och samma tjänst, varjämte
vissa landshövdingar därigenom skulle beredas en privatekonomiskt
större förmån än andra. Anskaffandet genom statens försorg i nyssnämnda
utsträckning av möblering till landshövdingresidensen torde böra ske
successivt vid efter den 1 juli 1925 inträffande landshövdingskiften. Självfallet
bör tillsvidare endast en uppsättning avses för varje residens. Kostnaden
per uppsättning torde böra beräknas till högst 20,000 kronor. Då i
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 18H.
Bidrag till
representationskostnader.
De sakkunniga.
■lönemedel ett gott stycke ovanför de i löneplanen ingående lönebeloppen.
Behovet att påkalla och således även med penningemedel tillgodose denna
representationsskyldighets utövande har tidigare varit otvetydigt erkänt genom
de högre löner, som tillerkänts landshövdingarna framför exempelvis
justitieråden, ävensom genom tilldelandet åt landshövdingarna av betydligt
större tjänstebostäder, än deras behov av bostadsutrymme för sig själva och
familj skulle kräva.
Representationsskyldigheten har sin grund i nödvändigheten för landshövdingen
att för sin tjänsteverksamhets behöriga utövande oavbrutet stå i
beröring med länets korporationer och enskilda i allt vidare kretsar. Vid
täta resor utom residensstaden fullgör han väl icke i regel någon representation,
som medför avsevärd kostnad, men han måste ofta antaga inbjudning att
hos framstående medlemmar av orternas befolkning sammanträffa med denna
och han är allt emellanåt nödsakad att begagna sig av enskildas välvilja för
erhållande av lämpligt nattkvarter i avlägsnare trakter. Men då kan-det
ock, enligt gällande umgängessed, icke undvikas, att i gengäld utövande av
gästfrihet i lämplig form inom residenset äger rum.
Viktigare är dock att för tjänstens rätta utövande landshövdingen måste
se mycket folk i sitt hem. Landsting, prövningsnämnd, olika slag av offentliga
delegationer och nämnder inom länet böra bliva i sin helhet eller gruppvis
mottagna hos landshövdingen, på det han må få tillfälle att under det
personliga umgängets form lära känna allt flera representanter för länet och
utbyta tankar och uppslag med dem.
Erfarenheten har visat, att många nyttiga företag inom länet söka sitt
ursprung från överläggningar i landshövdingens bostad. Även för det rent
sociala umgänget måste landshövdingens hem stå öppet i vida större omfattning,
än vanligen väntas av tjänstemän i chefsställning.
I allt detta liksom i omsorgen om till residensstaden ankommande representanter
från den centrala förvaltningen och andra för länets förhållanden
intresserade personer står landshövdingen så att säga ensam för sig på ett
särskilt plan, där upprepade utgifter icke kunna undvikas.
Ändrade tidsförhållanden, enklare umgängesformer i det hela och eu bestämd
uppfattning att förekommande representation — i motsats mot förut
rådande förhållanden — utövas även ekonomiskt å statens vägnar skola givetvis
medföra en reduktion i beloppet av representationskostnaderna, men det
måste vitsordas, att det är ett verkligt statsintresse, som kräver, att frågan om
representationsskyldighetens ekonomiska ordnande nu kommer till avgörande.
medeltal tre landshövdingar tillsättas under eu period av två år, synes den
genomsnittliga årskostnaden tillsvidare böra beräknas till 30,000 kronor.
Denna kostnad bör enligt min mening lämpligen utgå av det under femte
huvudtiteln upptagna expensanslaget. Till frågan om detta anslags bestämmande
återkommer jag i det följande.
Under framhållande av att icke ens avlöning enligt löneplanens högsta
grad för manliga tjänstemän i chefsställning räckte till för att bereda landshövdingarna
de inkomster i tjänsten, de nödvändigt behövde för tjänstens
behöriga skötande, hava de sakkunniga föreslagit beredande åt ifrågavarande
befattningshavare av särskilt bidrag till bestridande av vissa med deras
tjänsteställning och ämbetsutövning förbundna kostnader av speciell natur.
I sådant avseende hava de sakkunniga anfört följande.
Det är den sedan gammalt gällande representationsskyldigheten, vars
tillgodoseende med erforderliga medel bringar landshövdingarnas behov av
21
Kung!. Maj:ts proposition nr 183.
Det är inom två något skilda områden av föreliggande lönereglering, där
representationsskyldigheten kommer till behandling, nämligen dels i fråga
om tjänstebostäder!, särskilt dess möblering, och dels i fråga om utmätande
av visst bidrag till representationskostnader.
Sedan de sakkunniga härefter framställt sitt ovan återgivna förslag i fråga
om bidrag till landshövdingbostädernas möblering, hava do erinrat, hurusom
bidrag till representationskostnader för närvarande utginge till vissa
befattningshavare, bland annat inom utrikesdepartementet samt inom armén
och marinen. Beträffande storleken av do bidrag utav ifrågavarande art,
som borde tillkomma landshövdingarna, hade de sakkunniga ansett, att, enär
erfarenheten sedan gammalt bestyrkt, att representationskostnaderna av vissa
anledningar ställde sig högre för landshövdingarna i Göteborgs och Bohus
samt Malmöhus län än för landshövdingarna i de övriga länen, landshövdingarna
i de båda förstnämnda länen borde erhålla något högre bidrag än de andra.
Då representationskostnaderna syntes ställa sig högst i Göteborgs och Bohus
län, borde landshövdingen därstädes tilldelas ett årligt bidrag till dessas
bestridande med 6,000 kronor, under det att till landshövdingen i Malmöhus
län borde utgå 4,800 kronor och till en var av de övriga landshövdingarna
3,600 kronor.
Statskontoret har förklarat sig icke liava något att erinra mot att sär- statskontoret,
skilda representationsbidrag, såsom de sakkunniga föreslagit, tilldelas landshövdingarna
liksom ej heller mot de ifrågasatta beloppen. Beträffande
dessa bidrag skulle, enligt de sakkunnigas förslag, i övrigt endast stadgas,
att de skulle utbetalas i samma ordning som lönen. Yid tjänstledighet för
landshövding skulle sålunda jämlikt avlöningsreglementet och tilläggsbestämmelserna
till detta avdraget å avlöningen komma att hänföra sig allenast
till själva lönen, för så vitt ej lönen i dess helhet skulle avstås. Med hänsyn
till representation sbidragets ändamål syntes det statskontoret dock opåkallat,
att en landshövding vid längre tjänstledighet, exempelvis för sjukdom,
skulle få uppbära dylikt bidrag och detta till och med utan något
som helst avdrag. Däremot syntes det finnas fog för att detsamma finge
utgå vid viss tids kortare ledighet. Statskontoret har därför föreslagit, att
representationsbidrag icke må av landshövding uppbäras under tjänstledighet,
som under ett och samma kalenderår överskjuter två månader, frånsett
semester, samt att stadgande härom måtte intagas bland de särskilda bestämmelserna.
I likhet med de sakkunniga finner jag under nuvarande förhållanden Departementsvägande
skäl tala för att landshövdingarna utöver förmånerna av fast lön chofonjämte
fri bostad och möbleringsbidrag tilldelas ett särskilt årligt belopp
såsom bidrag till bestridande av de med ämbetet förenade representationskostnaderna.
De av de sakkunniga i sådant avseende föreslagna beloppen
synas mig icke giva anledning till erinran. Kepresentationsbidrag torde
sålunda böra utgå till landshövdingen i Göteborgs och Bohus län med 6,000
kronor, till landshövdingen i Malmöhus län med 4,800 kronor samt till envar
av övriga landshövdingar med 3,600 kronor, allt för år räknat. Då med
landshövdings tjänstledighet för olika ändamål i allmänhet icke torde följa
22
Jämförande
tabell.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 183.
nämnvärd inskränkning i dennes representativa skyldigheter, synes det mig
icke behövligt att, på sätt statskontoret ifrågasatt, föreskriva, att representation
sbidraget ej må uppbäras under tjänstledighet, överskjutande viss tid.
Då emellertid i vissa fall — såsom då landshövding under längre tid drabbats
av sjukdom eller erhållit ledighet för enskilda angelägenheter — sådana
förhållanden kunna tänkas föreligga, att representationsbidraget icke skäligen
bör utgå, torde det böra bero på prövning av Kungl. Maj: t, huruvida
och i vad mån representationsbidraget, som i allmänhet torde böra utbetalas
i samma ordning som lönen, må tillgodonjutas under annan ledighet än
semester.
Med nu gällande ortsgruppering ställer sig en jämförelse mellan de föreshigna
och de nuvarande kontanta avlöningsförmånerna för landshövdingarna
på följande sätt.
i L ä n • |
1 Orts-grupp |
Nuvarande |
Blivande |
||||
| i Lön |
Tillfällig löne- förbätt- ring |
Summa |
Lön |
j Represcn-1 tations-bidrag |
Summa |
||
! ! Stockholms |
G |
13 000 |
4 000 |
17 000 |
18 000 |
3 600 |
1 . i ! j 21 600 i |
i Uppsala ......... |
13 000 ■ |
4 000 |
17 000 |
17 400 |
3 600 |
i 21000 |
|
1 Södermanlands..... |
.... E |
13 000 i |
4 000 |
17 000 |
17 400 |
3 600 |
21000 |
j Östergötlands ... |
..„! D |
13 000 ! |
4 000 |
17 000 |
17100 |
3 600 |
20 700 i |
J Jönköpings ........ |
C |
13 000 |
4 000 |
17 000 |
16 800 |
3 600 |
j 20 400 |
1 Kronobergs ...... |
13 000 ! |
4 000 |
I 17 000 |
16 500 |
3 600 |
20100 |
|
i Kalmar ..... ........... |
13 000 : |
4 000 |
17 000 |
17100 |
3 600 |
20 700 |
|
1 Gotlands ............ |
13 000 |
4 000 |
17 000 |
16 800 |
3 600 |
i 20 400 |
|
: Blekinge ....... |
13 000 i |
4 000 |
17 000 |
17 100 |
3 600 |
20 700 |
|
i Kristianstads . .. |
... C |
13 000 |
4 000 |
17 000 |
16 800 |
3 600 |
20 400 |
j Malmöhus .... |
15 500 |
4 000 |
19 500 |
17 400 |
4 800 |
22 200 |
|
j Hallands ....... |
- D 1 |
13 000 |
4 000 |
17000 |
17 100 |
3 600 |
20 700 |
j Göteborgs och Bohus |
...'' F |
17 000 |
4 000 |
21000 |
17 700 |
6 000 |
23 700 |
Alvsborgs ...... |
... D |
13 000 |
4 000 |
17 000 |
17 100 |
3 600 |
20 700 |
Skaraborgs .... |
... D |
13 000 |
4 000 |
17 000 |
17 100 |
3 600 |
20 700 |
Värmlands .. . |
Ej |
13 000 |
4 000 |
17 000 |
17 400 |
3 600 |
21000 j |
Örebro ........... |
13 000 j |
4 000 |
17 000 |
17 400 |
3 600 |
21000 |
|
Västmanlands . |
... F |
13 000 |
4 000 | |
17 000 |
17 700 |
3 600 |
21 300 |
Kopparbergs... |
13 000 |
4 000 j |
17 000 |
17 400 |
3 600 | |
21000 '' |
|
Gävleborgs ......... |
13 000 |
4 000 |
17 000 |
17 700 |
3 600 |
21300 |
|
V ästernorrlands |
F || |
13 000 |
4 000 |
17 000 |
17 700 |
3 600 |
21300 |
Jämtlands.............. |
13 000 |
4 000 jj |
17 000 |
17 400 ! |
3 600 |
21000 ! |
|
Västerbottens |
. . E 1 ! |
13 000 |
4 000 f |
17 000 |
17 460 |
3 600 |
21060 |
Norrbottens ..... |
13 000 |
4 000 I |
17 000 |
18195 |
3 600 l! |
21 795 |
1 Med kallortstillä]
23
Kunyl. Majds proposition nr 18ti.
I detta sammanhang torde böra erinras, att därest landshövdingarna, på
sätt ovan föreslagits, komma att inordnas bland de tjänstemän, som avses
i 3 kap. uti avlöningsreglementet den 22 juni 1921, de i sagda kapitel meddelade
bestämmelserna rörande semester samt avlöning under tjänstledighet
givetvis komma att äga tillämpning även i fråga om landshövdingarna.
I anslutning till de principer, vilka närmare skola angivas vid behandlingen
av avlöningsbestämmelserna för länsstyrelsernas tjänstemän, torde de
i 13 § uti avlöningsreglementet givna föreskrifterna om tjänstemans förfiyttniugsskyldighet
böra vad landshövdingarna beträffar tillämpas på sådant
sätt, att med uttrycket »det verk, han tillhör eller varunder han lyder»,
förstås landsstaten i allmänhet utan begränsning till det egna länet.
Den lönereglering för landshövdingarna, varom nu är fråga, torde icke i
och för sig föranleda till ändring i gällande bestämmelser rörande rätt för
landshövding att vid vissa resor av statsverket åtnjuta resekostnads- och
traktamentsersättning enligt gällande resereglemente. Jag anser mig på
grund härav icke nu böra föreslå någon ändring i fråga om landshövdingarnas
rätt till dylik ersättning.
Beträffande de verk, å vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 hittills
vunnit tillämpning, har i fråga om anordning vid övergång till efterskottsutbetalning
av hela avlöningen meddelats särskild övergångsbestämmelse.
Eu motsvarande anordning bör givetvis vidtagas beträffande landshövdingarna
till följd av det nya avlöningsreglementets tillämpning å dem.
I statsverkspropositionen har beräknats ett ordinarie förslagsanslag till
landshövdingarna av 540,000 kronor. Såsom jag vid behandlingen av frågan
om lönereglering för länsstyrelsernas befattningshavare får tillfälle att utveckla,
torde detta anslag jämte vissa andra sådana böra ur riksstaten uteslutas
och i stället under avdelningen överståthållarämbetet och landsstaten
uppföras ett ordinarie förslagsanslag, avseende landshövdingar och befattningshavare
vid länsstyrelserna. Av detta anslag, vars sammanlagda storlek längre
fram skall av mig angivas, torde böra utgå lön och representationsbidrag till
landshövdingarna, tillhopa beräknade till 505,755 kronor. Likaså synes
kostnaden för den av mig föreslagna anordningen vid övergång till efterskottsutbetalning
av hela avlöningen till landshövdingarna, vilken utgiftspost beräknats
till 34,542 kronor, böra belasta ifrågavarande anslag. Då, såsom
tidigare framhållits, kostnaden för möblering av landsliövdingebostäderna,
beräknad till 30,000 kronor per år, torde böra utgå av det under femte huvudtiteln
upptagna ordinarie förslagsanslaget till skrivmaterialier och expenser,
ved m. m., lärer för landshövdingarnas vidkommande böra upptagas eu anslagspost
av 540,000 kronor, att utgå av nyssnämnda anslag till landshövdingar
och befattningshavare vid länsstyrelserna.
II. Länsstyrelserna.
Den 11 maj 1923 avgav 1902 års löneregleringskommitté utlåtande angående
ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna.
Efter det yttranden över sagda förslag avgivits av samtliga länsstyrelser och
av övriga vederbörande myndigheter, uppdrog min företrädare i ämbetet med
Semester
m. m.
FÖrfiyltmngsskyldighet.
Besekoslnads
ocli
traktaments
crsättning.
Öv er gång slon.
Kostnadsberäkning
m. in.
Förslag av
1902 års
löneregleringskommitté
och
1924 års
landsstatslöne
sakkunniga.
24
Kung!, Maj:ts proposition nr 183.
stöd av Kungl. Maj:ts den 31 december 1923 givna bemyndigande åt 1924
års landsstatslönesakkunniga att biträda med överarbetning av löneregleringskommitténs
ifrågavarande förslag.
De sakkunniga hava i anledning härav den 30 september 1924 avgivit
utlåtande och förslag beträffande lönereglering för befattningshavare vid
länsstyrelserna.
nuvarande
avlöningsförhållanden
m. m.
1917 års
organisation.
Gällande
avlöningsstat.
Den nuvarande organisationen av länsstyrelserna och landsstaten i övrigt
— utom vad beträffar landshövdingarna — samt de för befattningshavare
vid länsstyrelserna gällande avlöningsbestämmelserna grunda sig i huvudsak
på 1917 års riksdags beslut i anledning av Kungl. Maj:ts till nämnda
års riksdag avlåtna proposition nr 211 angående omorganisation av fögderiförvaltningen
och lönereglering för tjänstemännen därstädes m. m. I sin
skrivelse den 31 maj 1917, nr 216, anmälde riksdagen bl. a., att densamma
godkänt avlöningsstat och övergångsstat för landsstaten utom beträffande
landshövdingarna, att tillämpas från och med år 1918.
Senare hava uti berörda avlöningsstat allenast vissa smärre ändringar
vidtagits.
För närvarande utgå till bär avsedda befattningshavare vid länsstyrelserna
med bortseende från vissa kvinnliga biträden, vilka uppbära avlöning
enligt äldre avlöningsbestämmelser — följande löneförmåner:
i |
Lön. |
Tjänst- görings- pen- ningar. |
|
Landssekreterare ....... ................. Landskamrerare ........ |
5,000 5,000 |
/ 2,500 \ ‘) 2,900 |
1 Lönen kan efter 5 år höjas med 600 |
l ’) 2,900 |
) |
||
Liinsassessor ........ |
0,600 |
1,800 |
| Lönen kan efter 5 år höjas med 500‘ |
Länsnotarie av l:a lönegraden... |
2,200 2,000 2,200 2,000 |
1,400] |
[Lönen kan efter 5 år höjas med 500 I kronor, efter 10 år med ytterligare l än ytterligare 500 kronor. |
Landskanslist........... Landskontorist ... |
1,500 1,500 |
9001 900) |
[Lönen kan efter 5 år höjas med 400| l än ytterligare 400 kronor. |
Kvinnligt biträde av 2 a lönegraden |
1,800 1,100 |
5001 300/ |
[Lönen kan efter 5 år höjas med 200j 1 kronor, efter 10 år med ytterligare! | 200 kronor och efter 15 år med; ( än ytterligare 200 kronor. |
Vaktmästare ........ |
900 |
550 |
[Lönen kan efter 3 år höjas med 100 J kronor, efter 6 år med ytterligare; 1 än ytterligare 100 kronor. |
1) I Malmöhus samt Göteborgs och Bohus lön.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Härutöver åtnjutes ortstillägg av
angivna belopp, nämligen:
Landssekreterare ..............................
Landskamrerare................................
Länsassessor.......................................
Länsnotarie av l:a lönegraden..........
Länsnotarie av 2:a lönegraden ........
Länsbokhållare av l:a lönegraden
Länsbokhållare av 2:a lönegraden
Landskanslist ...................................
Landskontorist ................................
Kvinnligt biträde av 2:a lönegraden
Kvinnligt biträde av l:a lönegraden
Vaktmästare .....................................
följande befattningshavare med nedan
I Stockholms |
I Göteborgs och Bohus,1) |
län. |
lands, Västerbottens och |
.... 600 |
Norrbottens län. 300 |
..... 600 |
300 |
..... 400 |
200 |
..... 300 |
150 |
..... 300 |
150 |
..... 300 |
150 |
..... 300 |
150 |
.... 200 |
100 |
..... 200 |
100 |
.. .. 200 |
100 |
..... 200 |
100 |
...... 150 |
75 |
Enligt § 3 i kungörelsen den 1 november 1918 (nr 836) med däri senare
vidtagen ändring skall, därest bostad med bränsle, eventuellt med bränsle
och lyse, anvisas åt vaktmästare, som icke enligt stat åtnjuter fria sadana
förmåner, av lönen avstås, för bostad med bränsle, av befattningshavare i
Stockholm 300 kronor och av befattningshavare i Göteborg, så länge ortstillägg
till honom utgår, i Härnösand, Östersund, Umeå och Luleå 225 kronor
för år samt för lyse av samtliga nämnda befattningshavare 25 kronor om
året. Av sådana befattningshavare å annan ort och av befattningshavare i
Göteborg, så framt ortstillägg till honom icke utgår, skall under enahanda
förutsättning för berörda förmåner avstås av lönen respektive 150 och 25
kronor om året.
Tillfälligt lönetillägg utgår för budgetåret 1924—1925 enligt följande
grunder:
Landssekreterare \
Landskamrerare (
Länsassessor......................................
Länsnotarie av l:a lönegraden )
Länsbokhållare av l:a lönegraden!
Länsnotarie av 2:a lönegraden \
Länsbokhållare av 2:a lönegraden]
Landskanslist I
Landskontorist) ....................
I Stockholms |
I Väster-norrlands, |
I Övriga |
1,000 |
1,000 |
1,000 |
1,000 |
950 |
900 |
850 |
850 |
850 |
800 |
750 |
750 |
650 |
625 |
600 |
Tillfälligt
lönetillägg.
'') Ortstillägget till vissa befattningshavare vid landsstaten i Göteborgs och Bohus län
utgår av extra anslag. Vad beträffar vaktmästarna därstädes iDgår ortstillägget i dem
tillkommande tillfälliga lönetillägg.
26
Övergångsstat
för landsstaten.
Sportel
frågan.
Löne
reglorings
kommittén.
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Jämlikt av J923 års riksdag fattat beslut, som vid 1924 års riksdag förnyats,
utgå därjämte tillfälliga lönetillägg enligt särskilda grunder till vissa
vaktmästare, bland annat vaktmästarna vid länsstyrelserna.
Å övergångsstat för landsstaten äro för innevarande budgetår uppförda
'' 5 lanträntmästare och 2 landsfiskaler. Enligt Kungl. Maj ds brev den 18
september 1908 skall lanträntmästartjänst indragas, när dess nuvarande
innehavare avgår.
Innan jag redogör för de förslag till lönereglering för länsstyrelsernas
tjänstemän, vilka avgivits av löneregleringskommittén och landsstatslönesakkunniga,
torde jag böra uppehålla mig vid eu fråga, som är av betydelse
särskilt för ett ordnande av landssekreterares och landskamrerares avlöningsförhållanden
men som även berör övriga tjänstemän, vilka hos länsstyrelserna
hava sig anförtrott att föredraga ärenden, nämligen frågan om de till
dessa befattningshavare utgående sportlerna. Vid de under senare tid företagna
löneregleringarna för tjänstemän, som dittills uppburit sportler, har
man såsom regel, för den händelse sportlerna icke indragits till statsverket
eller fått bortfalla, i de nya avlöningsvillkoren inryckt bestämmelse, att
tjänstemännen skola vara skyldiga att underkasta sig minskning eller upphörande
av sportelinkomsterna. Sådan bestämmelse meddelades ock, då nu
gällande lönereglering för landsstaten år 1917 beslutades.
Sportelfrågan har ingående behandlats av såväl löneregleringskommittén
som de sakkunniga.
Kommittén, som upptagit denna fråga till övervägande i ett sammanhang
för landsstatens samtliga tjänstemän, har såsom sin uppfattning uttalat, att
de sportler, som åtnjötes av häradsskrivare och landsfiskaler, alltjämt borde
få av nämnda tjänstemän uppbäras. Vad däremot angår landssekreterare
och landskamrerare samt övriga tjänstemän hos länsstyrelserna, som hava
att föredraga och till expedition befordra ärenden, har det synts kommittén,
som om dem tillkommande sportler lämpligen borde indragas till statsverket.
Efter att hava utvecklat vissa skäl för att särskilt den del av sportelinkomsterna,
som utgöres av expeditionslösen, måtte indragas, har kommittén
framhållit, att indragningen, vad länsstyrelsernas tjänstemän beträffade, borde
omfatta sportlerna i deras helhet, samt att tjänstemännen, i den mån de
ansåges böra erhålla andel av sportlerna, borde få uppbära denna andel
från statsverket. Frågan i vad mån tjänstemän hos länsstyrelserna skulle i
sålunda antydd ordning få behålla sportler syntes kommittén böra, vad
anginge landssekreterare och landskamrerare, ses i samband med vilken
placering i löneplanen, de komme att erhålla vid den nya löneregleringen.
Nämnda tjänstemän hade hittills i avseende å den fasta avlöningen ansetts
böra närmast jämställas med tredje gradens tjänstemän vid centrala ämbetsverk,
och då dessa vid senaste löneregleringen placerats i 20:e lönegraden
under avdelningen B i löneplanen, hade kommittén ansett landssekreterare
och landskamrerare icke kunna uppföras i högre lönegrad. Då kommittén
a andra sidan funne särskilda omständigheter påkalla förhöjning för bemälda
avdelningschefers del av den enligt nyssnämnda lönegrad utgående avlöningen,
hade kommittén trott denna fråga bäst kunna lösas genom att tjänste
-
Kanyl. Maj:ts proposition nr 1S3. 27
männens lins länsstyrelserna till statsverket indragna sportler i viss utsträckning
användes till erforderlig förstärkning av avdelningschefernas löneförmåner.
Denna löneökning påkallades mindre av behovet av eu allmän höjning av
löneförmånerna än för åstadkommandet av eu reglering av dessa efter befattningarnas
i de skilda länen större eller mindre besvärlighet, så att icke
rekryteringen av de besvärligare komme att äventyras, ett ändamål, som
enligt kommitténs mening sportlerna i sin mån hittills tjänat ehuru på ett
mindre tillfredsställande sätt, enär de utginge oberoende av de faktorer,
som i främsta rummet graderade befattningarna i nämnda hänseende.
Tjänstebefattningarnas gradering efter deras besvärlighet hade visserligen
genom den år 1917 beslutade löneregleringen i stort sett upphört, vad anginge
den fasta avlöningen, då ingen annan skiljaktighet i denna befattningshavarna
emellan förefunnes, än att tjänstgöringspenningarna till landssekreterare
och landskamrerare i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län utginge
med 400 kronor högre belopp än i övriga län. Genom att sportlerna verkat
reglerande hade likväl en gradering bestått, och en sådan kunde enligt
kommitténs mening icke heller för framtiden undvaras.
Frånsett landssekreterare och landskamrerare kunde tjänstemännen hos
länsstyrelserna komma i åtnjutande av sportler endast i den mån de, såsom
gällde i fråga om länsassessorerna, efter av Kungl. Maj:t fastställd arbetsfördelning
hade självständig föredragningsskyldighet eller, därest de vid
förfall för annan föredragande eller eljest på grund av föreskrift i gällande
instruktion eller efter länsstyrelsens förordnande föredroge och till expedition
befordrade visst eller vissa ärenden.
Enligt kommitténs mening borde de sportler, som under sålunda angivna
förhållanden utginge, icke ens till någon del få behållas av vederbörande
tjänsteman; dock att den, som efter förordnande uppehölle avdelningschefs
befattning, i regel borde få uppbära samma andel för den tid, förordnandet
varade.
I övrigt saknades enligt kommitténs uppfattning tillräckliga skäl att tilldela
ifrågavarande tjänstemän särskild ökning av avlöningen i den lönegrad, i vilken
de komme att uppföras. Ehuruväl ifrågavarande befattningar i vissa län vore
besvärligare än i andra, gjorde sig ett sådant förhållande icke alls i samma
grad kännbart som då det gällde avdelningscheferna, och dessutom innebure
det intet hinder för en tillfredsställande rekrytering av tjänsterna i
fråga, särskilt enär tjänstinnehavarna vore i tillfälle att vinna befordran.
Det hade ock visat sig, att ifrågavarande tjänstemäns sportelinkomster endast
för några få länsassessorer hittills uppgått till sådant belopp, att deras bibehållande
vore av betydelse. Icke heller kunde det anses lämpligt att nu,
då sportelsystemet stode på avskrivning, för en så nyligen tillkommen tjänstemannaklass
som länsassessorernas, den enda för vilken saken möjligen i en
framtid kunde komma att spela någon roll, göra undantag.
Enligt kommitténs mening borde vidare den provision å försålda stämplar,
som enligt gällande föreskrifter tillkomme tjänstemän vid landsstaten på
grund av deras tjänsteställning, icke beröras av sportlernas indragning till
statsverket. Även i andra fall, där sportlerna indragits, hade denna provision
fått av vederbörande tjänstemän behållas.
De till statsverket indragna sportlerna — frånsett den del av expeditionslösen,
som ansåges motsvara utskriftskostnad, ävensom ersättningen för
bestyren med den särskilda avdelning av länskungörelserna, vari infördes
tillkännagivanden, vilkas tryckning icke gäldades av statsmedel — borde
enligt kommitténs åsikt hos länsstyrelserna upptagas och redovisas å ett
särskilt konto. Å detta konto, som lämpligen syntes kunna betecknas »Läns
-
Yttranden över
löneregleringskoraraitténs
förslag beträffande
indragning
av
sportiern a.
De
sakkunniga.
Tidigare
sportel
inkoraster.
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
styrelsernas indragna sportler», borde landskausliets och landskontorets
sportelmedel upptagas var för sig eller i skilda kolumner.
Arvodena för auktioner å utmätt fastighet och andra exekutiva förrättningar
borde betraktas såsom inkomst för det år, under vilket de inflöte,
övriga sportler såsom inkomster för det kalenderår, för vilket de enligt behöriga
uträkningar eller andra redovisningshandlingar utginge.
Så snart sportelinkomsterna för kalenderår blivit till sin summa utredd,
borde utbetalning ske av de belopp, som skulle utgå till vederbörande avdelningschefer
såsom förstärkning av deras fasta avlöning. Avlöningsförstärkning
borde, enligt kommitténs åsikt tillkomma avdelningschef för den
tid, han tjänstgjort, och därutöver för den tid av högst 45 dagar, varunder
han haft semester eller åtnjutit tjänstledighet för sjukdom. För tid, då
vikarie eljest varit förordnad, borde denne äga uppbära avlöningsförstärkningen.
I den man av landskausliets eller landskontorets sportelinkomster för
kalenderår någon del återstode, sedan avlöningsförstärkningen blivit utbetald,
syntes densamma böra överföras från ovannämnda konto till inkomsttiteln
»Diverse inkomster».
Löneregleringskommitténs förslag rörande sportlernas indragning har från
flera håll mötts med erinringar. Det har sålunda av några länsstyrelser
ifrågasatts, huruvida icke sportelsystemet, eventuellt med vissa jämkningar i de
för sportlernas beräknande gällande reglerna, alltjämt borde kvarstå. Särskilt
har det ansetts önskvärt, att arvode för försäljning av utmätt fast egendom
finge fortfarande utgå.
Av statskontoret och riksräkenskapsverket hava framställts erinringar mot
det av kommittén föreslagna sättet för redovisning av de till statsverket
indragna sportlerna m. m.
På grund av dessa erinringar och då de till indragning föreslagna sportlerna,
vad landssekreterare och landskamrerare angår, i åtskilliga fall uppgått
till mycket betydande belopp, hava de sakkunniga närmare yttrat sig beträffande
sportelfrågan, företrädesvis i vad densamma berör nyssnämnda
personalgrupper.
Härvid hava de sakkunniga till eu början lämnat eu redogörelse för sportelfrågans
tidigare utveckling, vilken redogörelse här må återgivas.
Under beteckningen sportler pläga sammanfattas ej blott avgifter, vilka
omedelbart utgå till tjänstemannen från den allmänhet, som anlitar hans
biträde — expeditionslösen m. in. — utan även vissa andra vid sidan av
den fasta avlöningen fallande förmåner, sådana som anmärkningsprovision,
åklagarandelar, debetsedelslösen o. s. v.
Det har under gångna tider ingalunda varit sällsynt, att inkomsterna å
statstjänst till väsentlig del utgjorts av dylika, enligt olika grunder beräknade
sportler. Ej minst torde detta hava varit förhållandet med länsstyrelsernas
tjänstemän. De uppgifter, som av 1873 års landsstatskommitté lämnats
rörande dessa tjänstemäns löneförmåner i medeltal under åren 1863 -1872,
giva sålunda vid handen, att ofta nog den kontanta lönen, även om därtill i
förekommande fall lägges boställsförmån, utgjort allenast eu ganska ringa
del av vederbörandes sammanlagda inkomst å tjänsten. Såsom ett exempel
härutinnan må anföras, att enligt berörda uppgifter landssekreteraren i ett
av de mindre länen uppbar såsom »lön, boställs- och hyresersättning» allenast
1,420 kronor, men därutöver andra inkomster — huvudsakligen expeditions
-
Kanyl. Maj:t» proposition nr IHH. 29
lösen — till belopp av 17,492 kronor 99 öre, varigenom lians totalinkomst
å tjänsten steg till 18,912 kronor 99 öre. Jämlikt särskild föreskrift voro
emellertid de vid länsstyrelserna anställda liinsnotarierna berättigade att
undfå någon del av vederbörande landssekreterares expeditionslösen; vidare
avlönades en del vid länsstyrelserna tjänstgörande extra biträden av landssekreteraren
respektive landskamreraren, vilkas sportelinkomster ansetts därtill
lämna tillgång.
Från olika håll framfördes emellertid gång efter annan yrkanden om sportelsystemets
avlösande mot ett lämpligare avlöningssätt. Frågan hade vid skilda
tillfällen varit uppmärksammad hos riksdagen, och i anledning av väckta
motioner gjorde riksdagen år 1808 en generell framställning i ämnet. I skrivelse
den 13 maj 1808 (nr 83) anhöll sålunda riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte låta undersöka och utreda, »om och på vad sätt det nu med vissa
tjänstebefattningar förenade avlöningssättet medelst expeditionslösen eller
andra sportler skulle, till båtnad för det allmänna, kunna helt och hållet
eller till någon del avskaffas».
Beträffande särskilt de sportler, som utgjordes av expeditionslösen, hade,
efter vad riksdagen i sin nämnda skrivelse uttalade, såsom skäl för bibehållande
av detta avlöningssätt i allmänhet anförts, att dymedelst avlöningen
skulle bättre än genom fasta löner kunna lämpas efter tjänstegöromålens växlande
omfång. Om än detta skäl kunde i viss mån äga tillämplighet i fråga om
övriga ämbets- och tjänstemän, som vore till expeditionslösen berättigade,
syntes det åtminstone i avseende å landssekreterarna icke kunna tilläggas
synnerligt avseende. De i jämförelse med lönerna för statens tjänare i övrigt
överdrivet höga belopp, vartill dessa tjänstemäns löner stundom uppginge,
härflöte huvudsakligen från göromål och förrättningar, vilka i allmänhet
vore av ganska enkel beskaffenhet. De höga beloppen utgjordes nämligen
till större delen av expeditionslösen i skuldfordringsmål samt försäljningsprovisioner
för utmätta fastigheter. Utom det synnerligen olämpliga
däruti, att dessa tjänstemäns inkomster, i vida högre grad än som kunde
vara jämförligt med det ökade arbetet, tillväxte i samma mån som den ekonomiska
ställningen i allmänhet vore betryckt, åstadkomme jämväl detta avlöningssätt
en så väsentlig ojämnhet i avlöningen ej endast de särskilda länen
emellan, utan även för olika år inom samma län, att det jämväl i detta hänseende
krävde ändring.
I ett av särskilda kommitterade den 5 december 1873 avgivet betänkande
angående reglering av häradshövdingarnas löneförmåner var frågan om sportelsystemet
såsom avlöningsform, särskilt såvitt häradshövdingarna angår,
föremål för ingående behandling.
Såsom skäl mot sportelsystemet anfördes, att detsamma kunde föranleda
allt för stora växlingar i vederbörande ämbetsmans avlöning och på detta
sätt göra hans ekonomiska ställning osäker. Därigenom vållades också alltför
stor olikhet i avlöningen för innehavare av samma slags ämbete. Den
enskilde nödgades i många fall vidkännas större utgifter för påkallade ämbetsåtgärder
än behövligi vore, därest även staten ersatte det arbete, som
för det allmänna påkallades. Nödiga reformer i lagstiftningen kunde för
hindras eller åtminstone försvåras i de fall, då desamma ledde till den påföljd,
att någon mera väsentlig del av den för domarens avlöning avsedda
inkomsten skulle försvinna. Slutligen framhölls det anstötliga i själva uppbördsmetoden
och det för domarens anseende menliga i den omständigheten,
att hans ekonomiska välfärd i viss mån gjordes beroende av det sätt, varpå
han i formellt hänseende behandlade förekommande mål och ärenden.
För sportelsystemets bibehållande hade åberopats, att detta system företrädesvis
skulle vara ägnat att på ett rättvist sätt väga lön mot arbete. Det
-
Fråga om
eportelsystemcts
avlösande.
Särskilda
kommitterade
den 5 december
1873.
1873 års
landsstatskommitté.
Kännuarkollegium
ock
statskontoret
(lon 10 oktober
1877.
1878—1883
års lönereglering
för landsstaten.
30 Kungi. Maj-.ts proposition nr 183.
samma innebiire ock den säkraste garanti för att domaren i behörig tid och
ordning fullgjorde sina åligganden såsom expeditionsliavande. Han kunde
på detta sätt bevaka även statens rätt till de avgifter av bevillningsnatur,
som det ålage de rättsökande att erlägga. Sportelsystemet beredde slutligen
tillfälle att till minsta möjliga belopp nedbringa de omkostnader, utöver
domarens avlöning, som vore med förvaltningen av häradshövdingeämbetena
förenade.
o Ifrågavarande kommitterade föreslogo, att sportlerna, såvitt de erfordrades
såsorn vederlag för de med domsageförvaltningen förenade kostnader, måtte
bibehållas, men i övrigt avskaffas, och att häradshövdingarnas egentliga avlöning
måtte bestridas av statsmedel.
Det förslag angående allmän tjänste- och lönereglering för landsstaten,
som framlades av 1873 års landsstatskommitté, byggde på den förutsättningen
att rättighet till sportler såsom löneförmåner för länsstyrelsernas tjänstemän
icke skulle bibehållas samt att de kostnader, som landssekreterare och
landskamrerare dittills haft att gälda för arbetsbiträde, komme att bestridas
av statsverket.
Beträffande sportelväsendet anförde dessa kommitterade, att det icke kunde
annat än erkänna giltigheten av de skäl, som kommit allmänna meningen att dåmera
utdöma detta avlöningssätt. Dessa skäl vore så allmänt kända och hade
så nJ^8eu blivit framhållna i ett annat kommittébetänkande (det nyss omförmälda
angående lönereglering för häradshövdingarna), att de icke behövde
ytterligare upprepas. Endast därom ville kommitterade erinra, att med dåvarande
avlöningssätt för landssekreterarna möjligheten för dessa tjänstemän
att erhålla även den tarvligaste bärgning vore beroende av ett mer eller
mindre allmänt obestånd inom länet. Väl anfördes då ännu såsom fördelar
av sportelsystemet, dels att detta företrädesvis vore ägnat att på ett rättvist
sätt väga lön mot arbete, och dels, vad särskilt expeditionslösen anginge,
att det skulle utgöra en sporre för expeditionsliavande att utan onödigt dröjsmål
ombesörja expeditionernas uppsättning och utlämnande, men enligt kommitténs
mening ägde intetdera av dessa förmenta skäl någon giltighet. Landssekreterarnas
inkomst av expeditionslösen hämtades huvudsakligen från utsökningsmålen,
men med dessa mål vore landssekreterarens besvär jämförelsevis
ringa. Det arbete, för vilket då utgående uppbördsprocent eller provision
skulle utgöra ersättning, vore icke heller av den omfattning och besvärlighet,
att dessa för vissa tjänstemän till betydligt högre belopp än själva
lönerna uppgående inkomster kunde anses vara genom nämnda arbete välförtjänta.
Föreställningen att det intresse, som vore förenat med inkomst
av lösen, skulle vara ett verksamt och behövligt medel att befordra skyndsamhet
i expeditionen, saknade i kommitténs tanke allt berättigande. Fastmer
syntes det förtroende till ifrågavarande tjänstemäns nit och pliktkänsla,
som vore både allmänt och berättigat, utgöra en borgen därför, att även
denna del av deras åligganden bleve, sedan rätten till lösen upphört, fortfarande
behörigen påaktad.
Kammarkollegium och statskontoret, som den 10 oktober 1877 avgåvo utlåtande
över landsstatskommitténs förslag, uttalade sig därvid för att de till
länsstyrelsernas tjänstemän utgående sportlerna måtte, likväl med vissa undantag,
upphöra att utgå.
Vid den åren 1878—1883 genomförda löneregleringen för landsstatens personal
blevo ock sportlerna till viisentlig del indragna; dock skulle alltjämt
kvarstå vissa av föredragande departementschefen såsom »mindre betydande»
betecknade sportelinkomster, däribland expeditionslösen i vissa fall, provisioner
för uppbörd och redovisning av kommuners eller enskilda inrättningars
avgifter eller utav medel av än mera enskild natur, ävensom, tills vidare
Kung!. Maj tis proposition nr IS''il. iil
och intill (lens annorlunda kunde varda förordnat, arvode för försäljning av
utmätt fast egendom.
I samband med de löneregleringar, som under de senaste årtiondena
kommit till stånd inom andra grenar av statsförvaltningen, Lava dittills förekommande
sportler i allt större omfattning blivit indragna. Så bär skett
exempelvis vid löneregleringarna för statens järnvägar år 1907, för postverket
år 1909, för telegrafverket år 1919 och för tullverket år 1922. Vid statsdepartementen
— även utrikesdepartementet — och de centrala ämbetsverken
har den till vissa tjänstemän tidigare utgående expeditionslösen numera helt
indragits (jfr kungörelserna 594/1922 och 178/1923). Likaledes indrogs år
1920 det anmärkningsarvode, som enligt gällande avlöningsreglementen eller
eljest meddelade föreskrifter kunde utgå till vissa statens tjänstemän (kung.
834/1920). Förslag föreligger även om indragning av det advokatfiskal erna i
kammarkollegium och kammarrätten tillkommande aktoratsarvode samt av
det anmärkningsarvode, som enligt förordningarna angående stämpelavgiften
samt om arvsskatt och skatt för gåva tillkommer vissa tjänstemän i hovrätterna
på grund av anmärkning vid granskning av stämpelbeläggning av
vissa handlingar.
Bland de statsanställda tjänstemän, som här kunna komma i betraktande,
torde, förutom vissa befattningshavare vid länsstyrelserna, det numera endast
vara häradshövdingarna, som äga uppbära sportler till mera betydande belopp.
Frågan om häradshövdingarnas lönereglering är för närvarande föremål
för utredning. Under den tidigare handläggningen av denna fråga har
från åtskilliga av de hörda myndigheterna framhållits, hurusom ett fullständigt
avskaffande av de till dessa tjänstemän utgående sportlerna måste betraktas
såsom ett önskemål, om ock under nuvarande förhållanden svårigheter
mötte att genomföra en dylik reform (se uud. betänkande den 28
februari 1923 med förslag till lönereglering för befattningshavare i domsagorna
med mera, Statens offentliga utredningar 1923: 27, sid. 14 o. f.).
De sakkunniga anse sig icke behöva här närmare utveckla de skäl, på
grund av vilka sportelsystemet såsom avlöningsform för statens befattningshavare
utdömts såsom olämpligt och vilka föranlett statsmakterna att vid
de senare årtiondenas löneregleringar alltmera begränsa tillämpningen av
detta avlöningssätt. I förevarande sammanhang torde det vara tillfyllest
att, under hänvisning till den här förut lämnade redogörelsen, med några
sifferuppgifter belysa, huru sportelsystemet kommit att för länsstyrelsernas
vidkommande i tillämpningen verka.
Efter vad av 1902 års löneregleringskommitté anfördes i dess år 1906 avgivna
betänkande rörande lönereglering för landsstaten, utginge dåmera till
vissa grupper av landsstatstjänstemän sportler »till avsevärda, ej sällan
mycket höga belopp». Av de tabeller, som kommittén samtidigt framlade,
framgår, att det högsta belopp, varmed sportlerna — stämpelprovision i
förekommande fall inräknad — i något fall utgått, i medeltal för åren 1901 —
1904 utgjort:
för landssekreterare ................................. kronor 4,630: 57
» landskamrerare.................................... » 3,069:59
» lan trådmästare ................................. » 1,985:21
Börande landssekreterare, landskamrerares och länsassessorers extra inkomster
i tjänsten under åren 1918—1923 hava uppgifter inhämtats dels av
1902 års löneregleringskommitté dels ock av de sakkunniga. Dessa uppgifter,
som i sammanfattning återgivas i de vid detta utlåtande fogade tabellerna
A, B, C och D ’), giva vid handen, att de extra inkomsterna i
Löneregleringar
under
senare tid.
Härads
hövdingarnas
sportler.
Sportelsystemets
verkningar
vid länsstyrelserna.
l) Här utelämnade.
De sakkunnigas
uttalande angående
sportelfrågan.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 1S3.
tjänsten i åtskilliga fall stigit till mångdubbelt högre belopp än de nyss
nämnda.
Sålunda har antalet landssekreterare, som, oavsett provision å stämpelförsäljningsmedel,
uppburit mer än 10,000 kronor i extra inkomster, utgjort
följande (här anmärkes särskilt, när inkomstbeloppet överstigit 20,000 kronor):
år 1918..
» 1919..
» 1920.
* 1921..
» 1922..
1923.
1 (28,764 kronor),
6 (därav en 58,855 kronor och en 74,230 kronor),
6 (därav en 39,182 kronor och en 62,515 kronor),
9 (därav eu 55,845 kronor),
16 (därav en 23,515 kronor, eu 33,235 kronor och eu
47,694 kronor) och
14 (därav en 22,590 kronor, en 24,654 kronor, en 25,000
kronor, en 40,312 kronor och en 46,997 kronor).
Den huvudsakliga delen av landssekreterarnas extra inkomster i tjänsten
har utgjorts av arvode för försäljning av utmätt fast egendom samt av
expeditionslösen.
Antalet landskamrerare, vilkas extra inkomster av ifrågavarande slag överstigit
10,000 kronor, har utgjort:
år 1918
» 1919
* 1920
» 1921.
» 1922
» 1923
1
5
9
9
4
ingen.
För ingen av dessa har inkomstbeloppet uppgått till mer än 20,000
kronor.
Landskamrerarnas extra inkomster i tjänsten hava till större delen utgjorts
av provisioner å landstingsmedel, vägskatt, försäkringsavgifter etc.
För länsassessorer hava, där ej vikariat å högre tjänst förekommit, de
extra inkomsterna i tjänsten med några undantag stannat vid avsevärt lägre
belopp.
Det bör anmärkas, att de föreliggande uppgifterna om extra inkomster i
tjänsten ej äro alldeles fullständiga, i det att, på grund av vederbörandes
avgång från tjänsten eller av annan anledning, uppgifter från några befattningshavare
saknas.
Vad därefter beträffar den till befattningshavarna vid länsstyrelserna utgående
provisionen för stämpelförsäljning, hava de sakkunniga därom inhämtat
uppgifter från generalpoststyrelsen. Den i tabell D lämnade sammanställningen
rörande beloppet av den inkomst av ifrågavarande slag, som
enligt de inhämtade uppgifterna tillfallit landssekreterare och landskamrerare,
giver vid handen att denna inkomst endast mera undantagsvis överstigit
1,000 kronor för år. I enstaka fall har stämpelprovision utgått även till
andra befattningshavare vid länsstyrelserna än till landssekreterare och landskamrerare.
Såsom tidigare erinrats, åsyftar löneregleringskommitténs förslag icke indragning
av provision för stämpelförsäljning, vilken provision ansetts utgöra
gottgörelse för ett frivilligt åtaget bestyr.
Efter denna redogörelse hava de sakkunniga på följande sätt angivit sin
principiella ställning till sportelfrågan.
Det torde säga sig självt, att ett sportelsystem, vilket — låt vara under
exceptionella tidsförhållanden — kan leda till sådana konsekvenser som dem,
Katigt. Majtfa proposition nr l83.
vilka, ovan lämnade sifferuppgifter äro ägnade att belysa, icke kan vid eu
lönereglering för länsstyrelserna lämnas orubbat. 1 detta avseende må allenast
framhållas, hurusom den starka växling i beloppet av influtna sportler,
som giver sig tillkiinna vid jämförelse såväl de olika länen emellan som
även för olika år inom samma län, ingalunda torde kunna anses sammanhänga
med någon däremot svarande viixling i omfattningen eller arten av
sporteltagarens arbetsuppgifter. I själva verket torde det kunna ifrågasättas,
huruvida icke de missförhållanden, till vilka detta avlöningssätt ansetts
kunna giva upphov, ännu skarpare framträtt i fråga om länsstyrelserna än
beträffande åtskilliga andra förvaltningsgrenar, där sportler tidigare förekommit.
Om sålunda den utredning, de sakkunniga varit i tillfälle att ägna förevarande
spörsmål, enligt de sakkunnigas mening giver ett bestämt stöd åt
löneregleringskommitténs förslag därom, att de till länsstyrelsernas befattningshavare
utgående sportlerna — med undantag av provision för stämpelförsäljning
— skola indragas till statsverket, så hava dock de sakkunniga
hyst en viss tvekan beträffande arvodet för försäljning av utmätt fast egendom.
Detta arvode skall,- då auktion förrättas å landskansli, tillfalla landssekreteraren,
men eljest auktionsförrättaren. Enligt föreliggande uppgifter
har inkomsten i fråga i medeltal för åren 1921—1923 utgjort:
för 8 landssekreterare
» 5 »
» 2
» 2 »
:> 3 >
» 1 »
» 1 »
2.000— 3,000 kronor
3.000— 4,000
4.000— 5,000
5.000— 6,000
6.000— 7,000 »
9.000— 10,000 *
19,000—20,0( K t »
Såsom skäl för bibehållande av detta arvode har anförts, att detsamma
utgår såsom ersättning för ett särskilt svårt och med ekonomiska risker
förbundet arbete, som efter de senaste ändringarna i utsökningslagen blivit
än mera invecklat.
Ehuru de sakkunniga icke kunnat frånkänna de synpunkter, som i detta
avseende framförts, en viss betydelse, hava dock de sakkunniga för sin del
icke velat föreslå bibehållandet av berörda sportelinkomst. Kiktigare synes
vara, att, här liksom i andra fall, den fasta avlöningen utmätes så, att den
kommer att utgöra skälig gottgörelse även för nu ifrågavarande tjänsteåliggande.
Löneregleringskommittén har i sitt utlåtande erinrat, att i ett par län
enligt fastställda reglementen eller eljest länsstyrelsernas avdelningschefer
ombetrotts att i viss utsträckning handhava allmänningsskogars inom länet
ekonomiska förvaltning samt för härav föranledda bestyr åtnjuta ersättning,
som uppgår till jämförelsevis stora belopp. Då avdelningschefernas ifrågavarande
bestyr enligt kommitténs mening måste betraktas såsom tillhörande
deras tjänst, har kommittén ansett, att ersättningen för dess fullgörande
bör i likhet med övriga sportler indragas till statsverket.
Enligt vad de sakkunniga haft tillfälle att inhämta, är i Kopparbergs län
denna angelägenhet ordnad så, att viss procent av indrivna och redovisade
medel ställes till länsstyrelsens förfogande och användes till gottgörelse för
auktionskostnader samt till ersättning åt den eller dem, som erhålla länsstyrelsens
uppdrag att under dess inseende och kontroll biträda vid försäljningarna,
med köpekontraktens upprättande samt med köpeskillingsmedlens
indrivning och redovisning in. m.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 148 höft. (Nr 183.) 479 25 3
Landssekreterares
och landskamrerares
lö ^ställning.
Löneregleringskomin
ittén.
34- Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
I Norrbottens län åter skola enligt gällande reglementen tjänstemän hos
länsstyrelsen Lava befattning med försäljning av skogsavkastningen från allmänningsskogarna
samt med förvaltning och indrivning av hithörande medel.
Av länsstyrelsen i Västerbottens län har meddelats, att även i detta län
ersättning, om ock med obetydliga belopp, utgår till avdelningschef för handhavande
av bestyr med allmänningsskogar.
De sakkunniga äro för sin del av den meningen, att ifrågavarande bestvr
kunna anses hänförliga till »uppdrag eller arbete, som kan anses falla utom
tjänstemannens vanliga tjänsteutövning» (avlöningsreglementets 31 §), vadan
hinder icke torde möta för att särskild gottgörelse beredes de tjänstemän
hos vederbörande länsstyrelse, som med ifrågavarande bestyr hava att taga
befattning.
Då sportelfrågans lösning på det närmaste sammanhänger med den löneställning,
som kan bliva bestämd för avdelningscheferna inom länsstyrelserna,
torde dessa frågor här böra behandlas i ett sammanhang.
Löneregleringskommittén har framhållit, att landssekreterarna och landskamrerarna
hittills i avseende å den fasta avlöningen ansetts böra närmast
jämställas med tredje gradens tjänstemän vid centrala ämbetsverk. Då dessa
vid senaste löneregleringen placerats i 20:de lönegraden under avdelningen
B i löneplanen, har kommittén ansett landssekreterare och landskamrerare
icke kunna uppföras i högre lönegrad. Emellertid liar kommittén ansett
vissa omständigheter tala för att avdelningscheferna hos länsstyrelserna
komme att intaga en mera gynnad ställning i avlöningsliänseende än byråcheferna
i centrala ämbetsverk.
Till utveckling av denna uppfattning har kommittén anfört i huvudsak
följande.
Länsstyrelserna, som städse utgjort ett viktigt led i administrationen,
hava med den raska utvecklingen särskilt på den administrativa lagstiftningens
område fått sina uppgifter ökade i kanske högre grad än övriga
administrativa myndigheter, och då det huvudsakliga ansvaret för arbetets
fortgång i behörig ordning påvilar avdelningscheferna, torde kraven på dessas
förmåga att raskt och samtidigt med moget omdöme besluta i allmänhet
vara större än beträffande andra tjänstemän i motsvarande ställning.
Avdelningscheferna iiro ock redan nu så strängt upptagna av sin tjänst,
att fastställandet för dem av den för tjänstemännen vid nyreglerade verk
bestämda dagliga tjänstetiden av minst sju timmar i allmänhet icke torde
komma att medföra någon ökning av deras nuvarande arbetstid. De på
länsstyrelserna ankommande ärendena äro jämväl av synnerligen skiftande
slag, och vissa av dem äro av en mycket ömtålig natur, vilket ju framför
allt gäller utövandet av högsta polismakten i länet.
Störa anspråk på avdelningscheferna ställer utarbetandet av de talrika
underdåniga utlåtanden i lagstiftnings- eller andra större frågor, som länsstyrelserna
få sig anbefallt att avgiva, ofta med korta tidsfrister.
Vid de ej sällsynta tillfällen, då landshövdingen är förhindrad att fullgöra
sina ämbetsgöromål, ökas avdelningschefernas arbetsbörda och ansvar, enär
då vardera avdelningschefen måste deltaga i avgörandet och expedierandet
av ärendena å andra avdelningen samt kraven på initiativ och ledning från
länsstyrelsen i viss män överflyttas på vederbörande avdelningschef. Därest
landshövdingen saknar juridisk utbildning, ställer ock detta uppenbarligen
ökade krav på avdelningscheferna.
Kung]. Maj:ts pro/ionitiou nr 1S''1. ;(f)
Särskilt maktpåliggande iiro för landssekreteraren de besvärliga och med
stora ekonomiska risker förbundna exekutiva försäljningarna av fast egendom
och för laudskamreraren hans uppgift såsom kronoomlmd hos prövningsnäm
liden, eu uppgift, vars fullgörande på ett effektivt och grannlaga sätt
är av den allra största betydelse för stat och kommuner.
Kommittén, som, enligt vad sålunda anförts, anser avdelningscheferna
hos länsstyrelserna icke böra uppföras i högre lönegrad än den 20:de, men
å andra sidan finner särskilda omständigheter påkalla förhöjning av den enligt
samma lönegrad utgående avlöningen, har trott denna fråga bäst kunna
lösas genom att tjänstemännens hos länsstyrelserna till statsverket indragna
sportler i viss utsträckning användas till erforderlig förstärkning av avdelningschefernas
löneförmåner.
Beträffande storleken av den ifrågasatta avlöningsförstärkningen har kommittén
uttalat sig på följande sätt.
Då, såsom i det föregående antytts, löneförstärkningen huvudsakligast
erfordras till åstadkommandet av en reglering av avlöningsförmånerna efter
befattningarnas större eller mindre besvärlighet, så att för de besvärligare
må kunna påräknas de bäst kvalificerade tjänstemännen, blir det för frågans
lösning i första hand nödvändigt att verkställa en jämförande undersökning
av befattningarna och att i särskilda grupper sammanföra dem, som i avseende
å besvärlighet och således även löneförstärkning böra likstiillas. Vid
denna gruppering, som, enär landssekreterare och landskamrerarbefattningarna
i samma län ansetts böra i nyss angivna avseenden jämställas, kommer att
omfatta länen, har kommittén sökt taga tillbörlig hänsyn till de förhållanden,
som särskilt kunna anses utgöra en måttstock för avdelningschefernas arbetsbörda.
Undersökningen har visat, att länen i förevarande avseende böra
indelas i fem grupper.
Till l:sta gruppen, varmed här avses den minst besvärliga, har icke kunnat
hänföras annat län än Gotlands, vilket givetvis även i nu förevarande avseende
intager en särställning. En liknande särställning fastän i motsatt
riktning intager Malmöhus län, som därför hänförts till 5:te gruppen. Dit
har ock Göteborgs och Bohus län ansetts böra räknas, då detta län för närvarande
med hänsyn till folkmängden är i fråga om tjänstgöringspenningarna
för avdelningscheferna jämställt med Malmöhus län. De återstående tre
grupperna hava ansetts böra omfatta:
2:dra gruppen: Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Hallands,
Västmanlands och Jämtlands län,
:i:dje gruppen: Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs, Örebro,
Västerbottens och Norrbottens län. samt
4:de gruppen: Stockholms, Östergötlands, Alvsborgs, Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs och Västernorrlands län.
Vid fastställandet av avlöningsförstärkningens belopp för de särskilda befattningsgrupperna
har kommittén ansett ledning kunna hämtas av befattningshavarnas
hittillsvarande sportler, enär dessa till eu viss grad utgöra
eu mätare av befattningarnas större eller mindre besvärlighet. Men då sportlerna
under de tre år, 1918—1920, för vilka uppgifter om tjänstemännens
inkomster i tjänsten på sin tid av kommittén infordrats, varit exceptionellt
höga på grund av kristidsförhållandena, har det ansetts nödvändigt att utröna
sportlernas medeltal för tiden 1911—1920. Och ehuru svårigheter mött
att för samtliga befattningarna erhålla uppgifter för tiden före år 1918, hava
dock sådana ingått i så stor utsträckning, att man kunnat bilda sig ett om
döme om sportlernas ungefärliga medeltal för de särskilda befattningarna
under nämnda tioårsperiod. I avseende å de framkomna medeltalen torde
Lön.
Avlönings
förstärk» in
36
Kanyl. Maj:t$ proposition nr 183.
emellertid böra uppmärksammas, dels att landssekreterarnas inkomster av
utfärdade pass på vissa båll under senare delen av tioårsperioden stigit till
orimliga belopp, som därför förrycka medeltalen, dels ock att landskamrerarnas
provisioner å landstingsmedel och vägskatt genom beslut vid 1922
års riksdag om provisoriska grunder för vederbörandes provisioner å nämnda
medel blivit kraftigt reducerade.
När avlöningsförstärkningens belopp fastställas, bör därjämte enligt kommitténs
mening tagas hänsyn till att, ehuru avdelningschefernas hos länsstyrelserna
inkomster av tjänsten under senare åren på grund av de ökade
sportlerna stigit till belopp, som särskilt i en del fall otvivelaktigt påkalla
reduktion, deras samlade inkomster av tjänsten icke reduceras så skarpt, att
tjänstemännens hittillsvarande sociala ställning rubbas.
Emellertid anser kommittén löneförstärkningsbeloppen böra så till vida
begränsas, att, där de till statsverket indragna och till förstärkning av avdelningschefernas
fasta avlöning avsedda sportlerna för viss befattning icke
för året uppgå till det fastställda löneförstärkningsbeloppet, innehavaren av
denna befattning skall såsom löneförstärkning åtnöjas med belopp, motsvarande
nämnda indragna sportler.
Med beaktande av härovan angivna omständigheter har kommittén ansett
avlöningsförstärkningen skäligen kunna, för år räknat, fastställas till följande
belopp, nämligen:
för l:a befattningsgruppen till högst....................................
2:a >■> .....................................
3:e > .......................................
» 4l0 >; » > .......................................
> 5:e » » » .......................................
Yttranden över
löneregleringskommitténs
förslag i fråga
om landssekreterares
och landskamrerares
löneförmåner.
............................. 500 kronor
..................................... 1,500 »
...................................... 2,500
...................................... 3.500
...................................... 4,000
Vissa länsstyrelser hava uttalat sig rörande kommitténs förslag till inord -
lönegraden B 20.
Så -
De
sakkunniga.
ilande av landssekreterarna och landskamrerarna
lunda hava länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Göteborgs
och Bohus, Örebro och Norrbottens län ansett, att i och för sig intet
syntes vara att erinra mot en dylik placering. Andra länsstyrelser hava
däremot funnit den av kommittén föreslagna placeringen av ifrågavarande
befattningshavare allt för låg. Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit,
att landssekreterare- och landskamrerarebefattningama i fråga om göromålens
art och betydelse samt arbetsbördans storlek syntes fullt kunna jämföras
med många befattningar, vilka hänförts till lönegraden A 1.
Den av kommittén föreslagna löneförstärkningen'' åt länsstyrelsens avdelningschefer
har av länsstyrelserna i allmänhet befunnits allt för lågt beräknad,
varjämte påyrkats, att densamma måtte bestämmas till fasta belopp
och icke, på sätt kommittén föreslagit, till högst vissa belopp. Även statskontoret
och riksrälcemTcapsverTcet hava förordat, att förstärkningsbeloppen
måtte fastställas till fixa belopp, varvid förstnämnda ämbetsverk förklarat
sig icke hava något att erinra mot de utav kommittén föreslagna siffrorna.
De sakkunniga hava erinrat, hurusom i annat sammanhang fråga blivit
väckt om utbyggande av den nuvarande löneplanen, avd. B, med vissa nya
lönegrader. Sålunda hade av statskontoret i utlåtande den 26 maj 1922
angående löneregleringen för universiteten ifrågasatts, att innehavare av
professorsbefattning skulle hänföras till eu nyinrättad lönegrad, vilken borde
betecknas såsom den 22:a och upptaga följande löneklasser och lönebelopp:
Knngl. Majitu proposition nr 1S.''1. .‘57
i |
O r t |
s £ i'' 1 |
i p |. |
|||
Lönegrad 1 ij . n II klass a A 1] '' |
It |
C |
! I) ! |
K |
V 1 |
(i |
K |
r o n <> |
1* |
, |
|||
fl 28 1 10 020 |
10 260 |
10 500 |
10 740 i |
10 980 |
11220 |
11460 |
J!| 29 ! 10 500 |
10 710 |
10 980 |
11220 '' |
11 460 |
11 700 |
11940 |
! 22:a lönegraden ...,! S 30 :| 10 980 |
11 220 |
11460 |
11 700 : |
11940 |
12 180 |
12 420 , |
1 31 i 11460 |
11 700 |
11 940 |
12180 |
12 420 |
12 660 |
12 900 |
I det förslag till revision |
av gällande av |
löningsbestämmelser för stats- |
||||
departement m. fi. verk, som |
den 8 |
november 1923 |
avgiv |
its av eu inom |
finansdepartementet tillkallad sakkunnig, hade avdelningen B av löneplanen
på enahanda sätt utbyggts.
Till närmare belysande av frågan om löneregleringens avpassande för
landssekreterare och landskamrerare hava de sakkunniga framlagt en detaljerad
utredning, som här torde böra återgivas.
Då förslag om lönereglering för vissa tjänstemän vid landsstaten förelädes
1878 års riksdag, gjorde föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
det uttalandet, att landssekreterarna och landskamrerarna vore, med
hänsyn såväl till deras ämbetsställning som till vikten och mångfalden av
deras göromål, att anse såsom likställda med byråcheferna vid de förvaltande
verken, vadan departementschefen ansåge, att förstnämnda tjänstemäns
lön borde bestämmas i likhet med de sistnämndas; tjänstgöringspenningarna
åter borde lämpas efter tjänsternas besvärlighet. I sistnämnda
syfte borde länen indelas i tre klasser samt tjänstgöringspenningarna bestämmas
till olika belopp för envar av dessa klasser.
Vad i sistberörda hänseende föreslogs vann emellertid icke riksdagens
bifall. Statsutskottet anförde i avgivet utlåtande, att utskottet funnit det
mindre lämpligt att bestämma tjänstgöringspenningarna till så högt belopp,
att därigenom, såsom enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle bliva fallet, avlöningsförmånerna
för landssekreterare och landskamrerare i första klassens
län skulle komma att uppgå till 500 kronor mer än som bestämts för expeditionscheferna
och riksarkivarien samt 1,000 kronor mer än för cheferna
för kungl. biblioteket och lantmäteriet. Enligt utskottets åsikt kunde det
icke med fog bestridas, att det skulle vara oegentligt, om landssekreterare
och landskamrerare försattes i så väsentligt fördelaktigare ställning än vissa
chefer, på vilka likväl alltid åtskilliga särskilda anspråk ställdes. För att
undvika denna olägenhet och dock bibehålla den av Kungl. Maj:t föreslagna
klassindelningen hade det svnts utskottet mest ändamålsenligt att föreslå
riksdagen att bestämma tjänstgöringspenningarna för varje klass till 500
kronor lägre belopp än det av Kungl. Maj:t ifrågasatta.
Statsutskottets i överensstämmelse härmed gjorda hemställan vann, efter
-gemensam votering, riksdagens godkännande.
Då det nu ankommer på de sakkunniga att framlägga förslag rörande
landssekreterarnas och landskamrerarnas ställning i lönehänseende — åtskilliga
länsstyrelser hava givit uttryck åt den meningen, att dessa befattningshavare
blivit i löneregleringskommitténs förslag obehörigen tillbaka
-
1S7S ars
riksdag.
Avlöning vid
vissa chcfsbofattningar
in. in.
88
Kungl. Maj tis proposition nr LSS.
Förslag till
lönereglering
för häradshövdingarna.
sätta torde de sakkunniga för att redan från början giva eu antydan om
den övre gräns, som vid fastställandet av landssekreterarnas och landskamrerarnas
avlöningsförmåner icke lärer kanna överskridas, få erinra om beloppen
av de löner, som enligt det för statsdepartement in. fl. verk nu gällande
avlöningsreglementet utgå till vissa tjänstemän i cliefs- och därmed
jämförlig ställning.
Till innehavare av vissa chefsbefattningar i huvudstaden (G-ort), vilka
tillsättas genom förordnande på viss tid — generaldirektörs- och chefsbefattningarna
vid socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstvrelsen m. fl.
verk — utgår arvode med 19,000 kronor.
Statssekreterare och expeditionschefer — likaledes i huvudstaden — vilka
tillsättas genom förordnande tills vidare, åtnjuta arvoden med respektive
17.000 och 15.000 kronor.
För justitieråd och regeringsråd utgör lönen 18,000 kronor, för presidenten
i Svea hovrätt samt flertalet generaldirektörer 17,040 kronor, för överdirektörer
vid fångvården, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statistiska centralbyrån
ävensom riksarkivarien 15,000 kronor, för riksbibliotekarien, riksantikvarien,
överdirektörer vid Sveriges geologiska undersökning och statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt m. fl. 13,020 kronor o. s. v. Även dessa
tjänstemän hava sin tjänstgöringsort i huvudstaden, sålunda å G-ort.
Det torde jämväl få erinras, att av löneregleringskommittén i särskilt
utlåtande den 15 februari 1923 avgivits förslag beträffande lönereglering för
landshövdingarna i riket. Enligt detta förslag skulle innehavare av landshövdingbefattning
tillsättas genom förordnande tills vidare och såsom avlöning
åtnjuta, förutom bostadsförmån m. in., arvode å högst 19,000 och lägst
17.000 kronor.
I ett flertal av de fr ån länsstyrelserna inkomna yttrandena har eu jämförelse
anställts mellan å ena sidan löneregleringskommitténs förslag beträffande
lönereglering för landssekreterare och landskamrerare och å andra
sidan ovanberörda, av särskilda sakkunniga den 28 februari 1923 avgivna
förslag till lönereglering för häradshövdingarna. På sålunda given anledning
torde här böra lämnas en kortfattad redogörelse för huvudpunkterna i detta
förslag.
Häradshövdingarna skulle enligt förslaget såsom avlöningsförmåner uppbära
dels fast lön och dels viss procentuell andel av de till statsverket ingående
stämpelavgifterna för häradsrättens och domhavandens expeditioner.
Lönen skulle utgå enligt 19:e lönegraden i 1921 års avlöningsreglemente.
Någon expeditionslösen skulle ej vidare ifrågakomma. I stället skulle stämpelavgifterna
för domboksexpeditioner och gravationsbevis höjas till belopp,
som motsvarade eller i vissa fäll avsevärt överstege sammanlagda beloppet
av nu utgående stämpel och lösen, och av detta förhöjda belopp skulle häradshövdingen
äga uppbära viss andel, vilken skulle utgöra å ett årligt försäljningsbelopp
intill 20,000 kronor 25 procent samt å högre försäljnings*
belopp en lägre procent enligt eu starkt fallande skala.
I eu vid bemälda sakkunnigas utlåtande fogad tabell hava beräkningar
verkställts rörande de löneinkomster — lön (i högsta löneklassen inom 19:e
lönegraden) jämte, i förekommande fall, kallortstillägg ävensom andel av
stämpelavgifter — som skulle komma att till häradshövdingarna utgå vid
bifall till de sakkunnigas förslag. Här nedan lämnas en med ledning av
nämnda tabell utarbetad sammanställning rörande antalet befattningshavare,
fördelade dels efter olika ortsgrupper. dels efter de beräknade löneinkomsternas
storlek.
Kung!. |
Maj:ts |
r>''°} |
msition |
nr AV. |
. |
:i!> |
||
Anta |
1 befattning |
It avari |
inom |
ortsjfrupj |
||||
Löneinkomsternas belopp |
A |
B |
C |
i» |
K'' |
K |
; |
Stimma |
Högst 13 000 kronor ................ |
3 |
3 |
2 |
2 |
10 |
|||
13 (J00—14 000 » |
i 2 |
8 |
6 |
7 |
5 |
3 |
31 |
|
14 000—15 000 » ............... |
I |
i |
6 |
10 |
7 |
2 |
2 |
29 ; |
15 000—16 000 » ............... |
i |
4 |
11 |
4 |
7 |
2 |
1 |
30 |
16 000-17 000 » ................ |
i |
1 |
3 |
f) |
6 |
— |
1 |
17 |
17 000-18 000 .. ................ |
— I |
— |
i - |
1 |
2 |
i |
2 |
6 |
18 000-19 000 » ................ |
— |
— |
— |
— |
— 1 |
1 |
1 |
|
19 000—20 000 •> ............... |
— |
j - |
— |
— ! |
1 |
1 |
||
Tillhopa |
, 8 |
17 |
28 |
29 |
27 |
s |
8 |
125 1 |
Härtill skulle för häradshövdingar — liksom för landssekreterare och
landskamrerare — komma stämpelförsäljningsprovision, beräknad efter därför
gällande allmänna grunder. Det kan antagas, att denna inkomst skulle för
häradshövdingarna komma att uppgå till något högre belopp än för nyssnämnda
befattningshavare vid länsstyrelserna.
Vid avlåtande av statsverkspropositionen till 1924 års riksdag anförde
chefen för justitiedepartementet beträffande ifrågavarande förslag, att hos
de myndigheter, som hörts över förslaget, meningarna vore mycket delade
angående lämpligheten av att då genomföra en å förslaget grundad definitiv
lönereglering. Flera av de mot detsamma framställda anmärkningarna vore
av den natur, att förslaget enligt departementschefens mening måste bliva
föremål för en ganska grundlig överarbetning, innan det komrne i sådant
skick, att det kunde framläggas för riksdagen.
Såvitt landsstatslönesakkunniga hava sig bekant, är berörda förslag rörande
häradshövdingarnas lönereglering fortfarande beroende på Tv un gl. Maj:ts
prövning.
Såsom tidigare är nämnt, var det förslag till lönereglering för länsstyrelsernas
avdelningschefer, som förelädes 1878 års riksdag, byggt på den förutsättningen,
att dessa befattningshavare borde i lönehänseende likställas
med byråchefer vid de förvaltande verken. I själva verket har genom de
vid sidan av den fasta avlöningen utgående sportlerna nämnda avdelningschefers
löneställning blivit vida gynnsammare. Även i fråga om arbetsuppgifter
och tjänsteansvar måste avdelningscheferna inom länsstyrelserna numera
i stort sett anses hava kommit i sådan ställning, att en jämförelse
mellan dem och ovannämnda byråchefer icke vidare rättvisligen bör läggas
till grund för de förras placering i avlöningshänseende. De sakkunniga
anse sig böra något närmare beröra jämväl denna sida av det föreliggande
spörsmålet.
Härvid må till en början erinras om den säregna ställning inom statsförvaltningen,
som intages av länsstyrelserna i jämförelse med de centrala
ämbetsverken i allmänhet. Vad de senare beträffar gäller såsom regel, att
varje särskilt verk fått sig tilldelad allenast en viss gren av statens förvaltande
verksamhet. Arbetet inom det sålunda begränsade området har i sin
ordning allt efter verksamhetens olika sidor eller ärendenas natur utskiftats
mellan de i verket tjänstgörande byråcheferna. De uppgifter, som åligga
en byråchef i ett centralt ämbetsverk, äro sålunda oftast såsom helhet betraktade
av relativt enhetlig beskaffenhet, rörande sig på ett mer eller mindre
Landssckreterares
och
landskamrerares
tjänsteställning
m. m.
40
Kung1. Maj:ts proposition nr 183.
skarpt begränsat område av förvaltningen. Annorlunda ställer sig förhållandet
beträffande länsstyrelserna och givetvis i främsta rummet för befattningshavarna
i chefsställning därstädes. Till följd av det mångsidiga sätt,
på vilket länsstyrelserna hava att företräda eller tillhandagå statsmakten!
komma under deras handläggning ärenden inom de flesta av förvaltningslrvets
olika grenar. Särskilt av de närmast under landshövdingen ansvariga
avdelningscheferna, landssekreteraren och landskamreraren, kräves därför
— vid sidan av de formella kompetensfordringarna — en ingående fackkunskap
på vitt skilda områden och förmåga att behärska de mest olikartade
uppgifter. Arbetssättet och ärendenas fördelning inom vederbörande länsstyrelse
medgiva i det hela intet eftersättande av nämnda krav på mångsidighet
hos ifrågavarande avdelningschefer. Dessas tjänsteställning erhåller
dessutom eu alldeles särskild karaktär av de förhållanden, under vilka de.
såsom landshövdingens närmaste medarbetare och ställföreträdare, hava att
utöva sin verksamhet.
Enligt gällande instruktion aligger det landshövdingen bl. a. att söka
vinna förtrogenhet med förhållandena inom länet och för sådant ändamål
genom resor och möten med länets invånare göra sig underrättad om de
olika orternas tillstånd och behov. Landshövdingens tid tages av denna anledning
liksom för undersökningar och utredningar i viktigare speciella frågor
i stor utsträckning i anspråk för tjänsteresor och förrättningar utom residensorten,
varvid det tillkommer avdelningscheferna inom länsstyrelsen att
a sagda ort företräda honom och utöva länsstyrelsens funktioner. Enahanda
är förhållandet, då landshövdingen, såsom ofta är händelsen, under längre
eller kortare tid anlitas för fullgörande av annat offentligt uppdrag än sådant,
som direkt kan anses tillhöra hans ämbetsåligganden, och på grund
härav vistas på annan ort än den, varest länsstyrelsen äger sitt säte. Men
även under tider, då landshövdingen för utövande av sitt ämbete vistas å
residensorten, är han ofta så upptagen av överläggningar eller studier i
frågor, som beröra länets allmänna utveckling eller eljest äro av särskild
betydelse, att han icke har möjlighet att ägna sig åt det mera ämbetsmässiga
detaljarbetet inom länsstyrelsen. Till följd härav komma givetvis avdelningscheferna
även under sist angivna förhållanden att i stor utsträckning
på eget ansvar och med självständig beslutanderätt utöva länsstyrelsens löpande
funktioner, vare sig gemensamt eller, där direkta beslut ej äro påkallade,
inom den avdelning, som av vederbörande föi-estås. Den allmänna
tjänsteställning, som avdelningscheferna inom länsstyrelserna intaga, torde
därför enligt sakens natur kunna anses vara en i väsentlig mån annan och
ansvarsfullare än den, som i regel tillkommer bvråclieferna i de centrala
ämbetsverken.
Vad beträffar nämnda avdelningschefers tjänsteåligganden i och för sig,
torde ur löneregleringssynpunkt särskilt böra uppmärksammas landssekreterarens
bestyr med försäljning av utmätt fäst egendom och laudskamrerarens
uppgift att såsom kronans ombud bevaka dennas rätt vid prövningsnämndens
sammanträden. Förstnämnda arbete, för vilket särskilt arvode
icke längre skulle utgå, är i regel förenat med avsevärd ekonomisk risk för
landssekreteraren. Inom prövningsnämnden utövar landskamreraren en synnerligen
viktig statsekonomi verksamhet, genom vilken ej sällan avsevärda
skattebelopp, sorg eljest skulle hava gått förlorade, tillföras kronan. Den
motsatsställning i förhållande till mer eller mindre inflytelserika enskilda
intressen, vari kronoombudet härigenom ofta försättes, gör det i högsta grad
nödvändigt, att bemälde tjänsteman av staten tillförsäkras eu lön, fullt motsvarande
de uppgifter och det ansvar, som ålagts honom.
KwiijI. Maj:ts propuMtion nr /''S-V. 41
De sakkunniga anse, det på grund av vad nu anförts påtagligt, att om
sportlerna bortfalla en placering av, landssekreterarna och landskamrerarna
i 20:e lönegraden icke kan anses tillfredsställande. Och även om dessa
tjänstemän hänföras till den ifrågasatta nya. såsom den 22:a betecknade
lönegraden, måste det utan tvivel, på grund av vikten och omfattningen av
deras göromål samt med hänsyn till deras ämbetsställning överhuvud, anses
]»åkallat, att någon förstärkning av den fasta lön, som skulle utgå inom
nämnda lönegrad, beredes ifrågavarande befattningshavare. Till jämförelse
må erinras, hurusom vid vissa centrala ämbetsverk — generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen — chefens ställföreträdare
i sådan egenskap äga tillgodonjuta utöver byråehefsavlöning särskilda
arvoden (2,000 respektive 1,000 kronor). Vid statens järnvägar förekomma,
med ställning mellan generaldirektören och byråcheferna, dels eu överdirektör
och souschef och dels en överdirektör samt en eller två överingenjörer.
Dessa befattningshavare uppbära sin avlöning i form av årliga arvoden, utgörande
för överdirektören och souschefen 18,000 kronor och för envar av
de övriga 17,000 kronor.
Enligt löneregleringskommitténs förslag skulle eu avlöningsförstärkning
beredas länsstyrelsernas avdelningschefer på det sätt, att viss del av de till
statsverket indragna sportlerna, intill för de olika länen angivna maximibelopp,
toges i anspråk för ändamålet. Denna anordning har i ett flertal
av de inkomna yttrandena mött invändningar. Såsom ock av kommittén
själv påpekats, iiro de av kommittén härutinnan verkställda beräkningarna
i stor utsträckning grundade på mycket osäkra faktorer. Idet har vidare
framhållits, att den särskilda redovisning av vissa influtna sportelinkomster,
som ett bifall till kommitténs förslag skulle nödvändiggöra, knappast kunde
anses erforderlig, helst som avlöningsförstärkningens maximibelopp icke vore
högre satt, än att densamma, åtminstone med nu gällande stämpelavgifter,
syntes i regel komma att utgå.
De sakkunniga för sin del finna det önskvärt, att eu enklare anordning
än den av kommittén föreslagna i detta avseende kommer till stånd. Mot
kommitténs förslag, vilket innebär, att stämpelförsäljningens storlek skulle
läggas till grund för avlöningsförstärkningens beräknande, må för övrigt framhållas,
att de sportler, som enligt kommitténs förslag skulle till statsverket
indragas, endast i begränsad omfattning härleda sig från sådan verksamhet,
i vilken stämpelförsäljning för närvarande förekommer. Såväl landssekreterarna
som landskamrerarna hava givetvis en mångfald tjänstegöromål, vilka
icke j>ä något sätt inverka på eller eljest stå i samband med stämpelförsäljningens
storlek. Stämpelförsäljningsbeloppet kan därför knappast sägas vara
någon tillförlitlig mätare på vederbörande tjänstemans arbetsmängd. Det
olämpliga i eu anordning, som ställer avlöningsförstärkningen i samband
med vad som inflyter genom stämpelförsäljning, framgår även därav, att
eventuella ändringar i stämpelavgifternas belopp givetvis komma att inverka
pa beloppet av försålda stämplar.
Enligt de sakkunnigas mening bör den avlöningsförstärkning, som anses
erforderlig för länsstyrelsernas avdelningschefer, utgå med bestämda årliga
belopp oberoende såväl utav storleken av tidigare åtnjutna sportler som ock
av stämpel försäl jningens omfattning.
I fråga om sättet för avlöningsförstärkningens utbetalande anse sig de
sakkunniga icke heller kunna biträda kommitténs förslag. Enligt detta skulle
alla sportler, med undantag av viss del av expeditionslösen ävensom ersättning
för bestyren med tryckning m. in. av län skungörelserna, ser. B, uppföras
å ett särskilt konto, benämnt länsstyrelsernas indragna sportler , och
Hull.a liv
avlöningsförs
turk n ing
för landssekreterare
och
lamlskfinircrarc.
Avlöningstörstärkningens
konstruktion.
Avlöningsförstärkningcns
belopp.
42 Knuffl. Maj:ts ''proposition nr 183.
skulle avlöningsförstärkningen sedermera utbetalas från nämnda konto. De
sakkunniga anse för sin del, i likhet med statskontoret och riksräkenskapsverket
(se dessa ämbetsverks utlåtanden den 13, respektive 29 september
1923), en dylik anordning mindre lämplig och vilja i stället förorda, att de
medel, som erfordras för avlöningsförstärkningen, anvisas från visst anslag,
helt och hållet oberoende av de belopp, som inflyta i form av indragna
sportler. Med en dylik anordning lärer böra följa, att avlöningsförstärkningen
utbetalas till vederbörande befattningshavare i enahanda ordning,
som beträffande avlöning i allmänhet är stadgad.
Gäller det slutligen att söka angiva beloppen av den avlöningsförstärkning.
som de sakkunniga sålunda anse böra tillkomma landssekreterarna ocli
landskamrerarna i de olika länen) är givetvis fastställandet av dessa belopp
eu synnerligen vansklig uppgift. Löneregleringskommittén har föreslagit,
att den ifrågavarande avlöningsförstärkningen skulle för olika grupper av
län utgå med högst respektive 500, 1,500, 2,500, 3,500 och 4,000 kronor. I
de från länsstyrelserna inkomna yttrandena hava yrkanden framställts dels
om eu mera allmän höjning av beloppen, dels ock om en utjämning av
den olikhet, som i detta avseende skulle komma att råda mellan de olika
länen.
De sakkunniga anse härutinnan, att en så genomgående differentiering i
fråga om beloppet av avlöningsförstärkningen inom olika länsstyrelser som
den av löneregleringskommittén föreslagna icke bör ifrågakomma. Ur allmän
löneregleringssynpunkt samt jämväl av praktiska skäl måste det enligt de
sakkunnigas mening befinnas önskvärt, att avlöningsförstärkningen till de
befattningshavare, om vilka liär är fråga, såsom regel kommer att utgå med
ett för de särskilda länen lika belopp. Undantag torde härvid böra göras
allenast beträffande ett fåtal län, varest förhållandena i alldeles särskild grad
kunna anses motivera en höjning eller sänkning av det för länen i allmänhet
fastställda beloppet. Yad det stora flertalet län angår, synas nämligen
de skiljaktigheter i fråga om arbetsmängd in. in., som otvivelaktigt förekomma
— och som mer eller mindre äga sin motsvarighet inom andra, enhetligt
reglerade förvaltningsområden — icke utgöra tillräcklig anledning till
införande av eu gradering utav den avlöningsförstärkning, som skulle tillkomma
avdelningscheferna. I detta sammanhang bör måhända ock framhållas,
att då den samlade arbetskvantiteten inom en länsstyrelse eller någon
av dess avdelningar avsevärt ökas, detta väl i allmänhet har till följd, att
ett större antal biträden anställas till hjälp för tjänstemännen i överordnad
ställning, varigenom dessa, åtminstone i någon mån, erhålla kompensation
för den ökade arbetsbördan.
Under erinran att en placering av landssekreterarna och landskamrerarna
i den nya 22:a lönegraden skulle innebära en höjning av den fästa lönen med
i runt tal 1.000 kronor, skulle de sakkunniga för sill del vilja föreslå, att
avlöningsförstärkningen fastställes att såsom regel utgöra 2,500 kronor, med
undantag för å ena sidan Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län, där beloppet synes kunna fixeras till 3,500 kronor, samt å andra sidan
Gotlands län, där ett belopp av 1,500 kronor torde kunna anses lämpligt.
Det i jämförelse med den normala avlöningsförstärkningen avsevärt förhöjda
belopp, som de sakkunniga sålunda ifrågasätta för de tre förstnämnda
länens vidkommande, torde få anses betingat av de förhållanden, på grund
av vilka länsstyrelserna i dessa län intaga en särställning i fråga om förvaltningsuppgifter
och allmän arbetsbörda. Att så är fallet beträffande Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län har redan länge erkänts och torde ej
här behöva närmare utvecklas. Yad angår Stockholms flin hava de sak
-
4:;
Ktunjl. .\liij:ls in'' IH-l.
kunniga kommit till den uppfattningen, att såväl antalet av därstädes förekommande
ärenden som oek dessas — särskilt på grund av länets läge i
förhållande till huvudstaden — ofta mycket komplicerade och svårlösta natur
vid motivera, att avlöningsförstiirkningen till landssekreteraren och landskamreraren
därstädes utgår med det högre beloppet. Till belysande av den
arbetsmängd, varom här är fråga, fä de sakkunniga hänvisa till de av länsstyrelsen
i Stockholms län i utlåtande den 23 oktober 19215 över löneregleringskommitténs
förslag meddelade sifferuppgifterna. Av dessa torde framgå
bl. a., att Stockholms län i förevarande avseende står mycket nära Göteborgs
och Bohus län. Sålunda utgjorde, enligt nämnda uppgifter, antalet inkomna
ärenden under år 1922 i Göteborgs och Bohus län 52,1152 och i Stockholms
hän 50,2(59.
Det torde ock förtjäna beaktas, att avdelningscheferna inom länsstyrelsen i
Stockholms län, såsom ofta framhållits, i stor utsträckning tagas i anspråk för
lämnande av upplysningar eller tillhandagående på annat sätt åt statsdepartement
och centrala ämbetsmyndigheter.
Vad Gotlands län angår, torde det i förhållande till länsstyrelsernas
genomsnittliga arbetsbörda avsevärt ringare antalet ärenden därstädes böra
föranleda till att detta län i nu omliandlade avseende tilldelas den motsatta
undantagsställning, som de sakkunnigas förslag innebär.
Därest de sakkunnigas förslag i nu förevarande avseende vinner godkän- siutavliining
ilande, skulle slutavlöningen för ifrågavarande befattningshavare komma att för landsutgöra:
i Stockholm (G-ort) 1(5,400 kronor, i Luleå (G-ort med kallortstillägg) sekreterare och
15.595 kronor, i Göteborg (F-ort) 16,160 kronor, i Västerås, Gävle och Hämdsand
(F-orter) 15,160 kronor, i Malmö (E-ort) 15,920 kronor, i Umeå (E-ort kunnigas
med kallortstillägg) 14,980 kronor, i Uppsala, Nyköping, Karlstad, Örebro, förslag.
Falun och Östersund (E-orter) 14,920 kronor, i Linköping, Kalmar, Karlskrona,
Halmstad, Vänersborg och Mariestad (D-orter) 14,680 kronor, i Jönköping
och Kristianstad (O-orter) 14,440 kronor, i Visby (O-ort) 13,440 kronor
samt i Växjö (B-ort) 14,200 kronor.
Dessa löneförmåner uppgå visserligen icke i något fall till vad som enligt
det ännu icke slutligt prövade förslaget om häradshövdingarnas löneregleringskulle
tillkomma häradshövdingarna i ett fåtal av de största domsagorna,
men torde kunna anses stå i någorlunda lämpligt förhållande till de lönebelopp,
som, på sätt i det föregående erinrats, utgå till en del befattningshavare
vid de redan nyreglerade verken. Det bör vid denna jämförelse tagas
i betraktande, att landssekreterare och landskamrerare fortfarande skulle
kunna komma i åtnjutande av någon särskild inkomst i form av provision för
stämpelförsäljning.
Aven med den i förhållande till löneregleringskommitténs förslag något iwmiig*
förbättrade löneställning för landssekreterare och landskamrerare, varom de isuctiiiugg såsakkunniga
sålunda anse sig böra hemställa, skulle i allt fall till följd av B°t™nko^1rII''j!s:l"
sportlernas bortfallande de flesta av dessa tjänstemän få vidkännas en avse- ^dra^ia”"
värd minskning i löneinkomster. I två till de sakkunniga ställda, särskilda sportler,
framställningar, som de sakkunniga tillåta sig bär bifoga, har ock från berörda
tjänstemannagruppers sida ifrågasatts, huruvida ej under alla förhållanden
de nuvarande landssekreterare respektive landskamrerarna borde genom
personliga lönetillägg eller på annat liknande lämpligt sätt erhålla en skälig
ersättning för de löneförmåner, som de eventuellt kunde gå förlustiga vid
tillämpning av blivande ny lönestat för länsstyrelserna. Det har under dessa
förhållanden synts de sakkunniga angeläget att tillse, huruvida och på vilket
sätt en mjukare övergång till det nya lönesystemet skulle kunna beredas de
nuvarande innehavarna av ifrågavarande befattningar. De sakkunniga hava
t
44
Kanyl. Hfnj:ts proposition nr 183.
därvid trott sig finna, att denna fråga skulle kunna lämpligen lösas på ungefär
enahanda sätt, som tidigare i vissa fall skett ifråga om en del andra förvaltningsgrenar,
senast beträffande tullverket (riksdagens skrivelse nr 276/1922).
Riksdagens beslut härutinnan innebar, att ordinarie tjänsteman vid tullverket,
som uppfördes å den med 1923 års ingång ikraftträdande avlöningsstaten
och vilkens sammanlagda avlöning i medeltal under åren 1921 och 1922, på
visst sätt beräknad, överstege årsavlöningen för år 1923, skulle äga uppbära
personligt lönetillägg, motsvarande berörda överskott. Härvid skulle hänsyn
dock icke tagas till medeltal av extra inkomster under åren 1921 och 1922,
som ej uppgått till minst 100 kronor, eller till den del av dylikt medeltal,
som överstege 5,400 kronor. Vidare skulle iakttagas bl. a., att lönetillägget,
vilket borde minskas eller upphöra i den mån avlöningen å ny stat ökades,
skulle under loppet av nio år avskrivas med en niondel om året.
I detta sammanhang kan jämväl nämnas, att före genomförandet av den
år 1919 beslutade löneregleringen för kommunikationsverken åtskilliga befattningshavare
vid telegrafverket ägde uppbära sportler i form av telegramprovision.
Beträffande dessa tjänstemän föreskrevs uti de av Kung!. Maj:t
den 16 april 1920 meddelade bestämmelserna i fråga om övergång till den
nya lönestaten vid telegrafverket, att den, vars sammanlagda löneinkomst
vid nämnda övergång jämte de sportler, som för år 1919 belöpt å den ordinarie
tjänst han omedelbart före övergången innehade — sportlerna beräknade
till högst 5,400 kronor —- överstege den avlöning han ägde uppbära efter
övergången till den nya staten inklusive det honom enligt vissa bestämmelser
eventuellt tillkommande personliga lönetillägg, skulle tilldelas särskilt personligt
lönetillägg, motsvarande nämnda skillnad. Även nu omhandlade särskilda
lönetillägg borde minskas eller upphöra i den män tjänstemannens avlöning
å den nya staten ökades samt avskrivas under nio år med eu niondel
årligen.
l)å landssekreterares och laudskamrerares avlöningsförmåner, extra inkomster
inberäknade, under de senare åren i vissa fall uppgått till orimligt
höga belopp, kan det givetvis icke ifrågasättas, att sådana belopp skola
läggas till grund för beräknande av personliga lönetillägg till bemalla befattningshavare,
utan torde, därest dylika tillägg, såsom de sakkunniga vilja
förorda, komma till användning, en begränsning härvidlag böra äga rum.
Beträffande denna begränsning vill det synas de sakkunniga, som om det
vid tull- och telegrafverken tillämpade maximibeloppet 5,400 kronor — vilket
torde hava fastställts med hänsyn bl. a, till en såsom skälig ansedd årlig
avskrivning av 600 kronor — vore allt för lågt, då det gäller att bestämma
ett eventuellt personligt lönetillägg till landssekreterarna och landskamrerarna.
För dessas de! torde det lönetillägg, som skulle kunna utgå under
det första övergångsåret, lämpligen kunna fastställas till högst 7,200 kronor
och den normala årliga avskrivningen bestämmas till 800 kronor. Där nyssnämnda
maximum uppnåddes, skulle sålunda lönetillägget komma att utgå
under andra året med 6,400 kronor, under tredje året med 5,600 kronor o. s. v.
för att med utgången av det nionde året helt upphöra.
De sakkunniga vilja sålunda föreslå, att såsom kompensation för indragna
sportler må till ordinarie landssekreterare eller landskamrerare, som uppföres
å den nya avlöningsstaten och vilkens sammanlagda avlöning, tillfällig löneförbättring
däri inbegripen, i medeltal under åren 1922—1924 — eller den
kortare tid varunder han tilläventyrs innehaft tjänsten — jämte under samma
tid i medeltal uppburna sportler överstiger årsavlöningen för budgetåret
1925—1926, utbetalas personligt lönetillägg, motsvarande berörda överskott,
dock högst 7,200 kronor, med iakttagande att lönetilläget. vilket bör minskas
45
Kuntjl. Muj:ts proposition nr IS-l.
(iller upphöra i den mån avlöningen å ny stat ökas, skall under loppet av
nio år avskrivas med eu niondel om året. Utbetalningen lärer böra ske i
enahanda ordning, som beträffande avlöning i allmänhet är stadgad.
Vid beräkningen av de sportler, som skola ligga till grund för bestämmande
av nu ifrågavarande personliga lönetillägg, bör givetvis enligt de
sakkunnigas mening bortses från den stämpelförsäljningsprovision, som kan
hava uppburits av vederbörande tjänstemän. I fråga om tillgodonjutande! av
dylik provision skulle nämligen någon förändring icke inträda genom löneregleringens
ikraftträdande.
Den av de sakkunniga föreslagna metoden för bestämmande av löneförmånerna
för landssekreterare och landskamrerare, kan jag i stort sett godtaga,
ehuru med reservation beträffande vissa punkter.
Vad till en början beträffar de till ifrågavarande avdelningschefer, liksom
till vissa andra tjänstemän hos länsstyrelserna, hittills utgående sportlerna,
anser jag i likhet med såväl kommittén som de sakkunniga, att dessa — med
undantag av provisionen för stämpelförsäljning — böra i samband med löneregleringen
indragas till statsverket. Denna indragning torde, på sätt föreslagits,
böra omfatta jämväl det i vissa fall utgående arvodet för försäljningav
utmätt fast egendom samt ersättningen för de bestyr med allmänningskogarnas
ekonomiska förvaltning, som i en del län uppdragits åt länsstyrelsernas
avdelningschefer.
Såsom kompensation för indragna sportler torde landssekreterarna och
landskamrerarna under den av de sakkunniga angivna förutsättningen böra
uppbära personliga lönetillägg, vilka tillägg synas böra minskas och successivt
avskrivas i enlighet med de sakkunnigas förslag. Det av dessa ifrågasatta
maximibeloppet, 7,200 kronor, förefaller mig dock onödigt högt tilltaget,
varför jag vill hemställa, att maximum härvidlag måtte bestämmas
till enahanda belopp, som tillämpats vid tull- och telegrafverken, eller 5,400
kronor.
I fråga om den fasta lönenivån för landssekreterare och landskamrerare
kan det, enligt mitt förmenande, även med fullt beaktande av dessa avdelningschefers
ledande ställning inom länsstyrelsen samt deras mångsidiga
och högt kvalificerade arbetsuppgifter, icke anses tillräckligt motiverat att
för dem bestämma eu högre placering å löneskalan än som ansetts böra tillkomma
de med bemälda avdelningschefer tidigare i sådant hänseende jämställda
byråcheferna inom den allmänna civilförvaltningen. Härvid måste
enligt mitt förmenande även tagas i betraktande, att om, såsom jag har för
avsikt att föreslå, en fast avlöningsförstärkning utöver själva lönen beredes
länsstyrelsernas avdelningschefer, den sammanlagda fasta avlöningen för
ifrågavarande befattningshavare vid en ännu högre placering å löneskalan skulle
komma att allt för mycket överstiga eller närma sig lönerna eller arvodena
till vissa tjänstemän, vilka innehava chefsställning direkt under Kungl. Maj:t
eller tillhöra de grupper av befattningshavare, som tillsättas genom förordnande
enligt andra kapitlet i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451).
Jag anser sålunda, att lönen till landssekreterare och landskamrerare bör,
Departements
chefen.
Lä ris -assessorer.
Löneregleringskommittén.
46 Kanyl. Maj:ts proposition nr 183.
på sätt löneregleringskommittén föreslagit, utgå enligt den hittillsvarande
lönegraden B 20, vilken lönegrad, enligt de av riksdagen i anledning av förslag
uti innevarande års statsverksproposition antagna ändringarna i nyssberörda
avlöningsreglemente, kommer att erhålla beteckningen B 30.
I betraktande såväl av avdelningschefernas inom länsstyrelserna ärnbetsställning
och arbetsuppgifter över huvud, som ock av deras tidigare inkomster
i tjänsten, anser jag emellertid, i likhet med de sakkunniga, att, på det
att löneregleringen för dessa befattningshavare icke må bliva alltför ogynnsam,
någon fast avlöningsförstärkning bör beredas dem utöver själva lönen och oberoende
av huruvida sådan ersättning för indragna sportler, som av mig nyss
föreslagits, kommer att utgå eller icke. En dylik avlöningsförstärkning torde.
för att tillräckligt fylla sitt ändamål, icke böra bestämmas lägre än de sakkunniga
föreslagit. Utöver dem enligt avlöningsreglementet tillkommande
lön torde landssekreterare och landskamrerare sålunda böra uppbära avlöningsförstärkning
med följande belopp för år räknat:
i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs- och Bohus län......... 3,500 kronor
i Gotlands län .............................................................................. 1,500 »
i Övriga län...................................................................................... 2,500
I detta sammanhang torde böra omnämnas, att föreningen Sveriges landskamrerare
i eu till Kungl. Maj: t den 8 december 1924 ingiven skrift bland
annat framhållit, att vid ett godkännande av de sakkunnigas förslag till lönereglering
för länsstyrelsernas avdelningschefer landskamrerarna i motsats
till landssekreterarna i allmänhet icke skulle komma i åtnjutande av personligt
lönetillägg. Orsaken härtill syntes vara den, att de sakkunniga icke
tagit hänsyn till den omständigheten, att landskamrerarnas sportelinkomster
i motsats till landssekreterarnas redan blivit genom kungörelsen den 15 juni
1922 på det kraftigaste beskurna. Det sålunda påpekade förhållandet, vilket
för övrigt i ej ringa mån torde komma att förändras genom den av mig föreslagna
nedsättningen av den fasta lön, som av de sakkunniga ifrågasatts,
anser jag emellertid icke böra föranleda till rubbning av de föreslagna grunderna
för personligt lönetillägg till ifrågavarande befattningshavare.
Beträffande länsassessorerna har löneregleringskommittén erinrat, att då
den 14 april 1917 frågan om dessa tjänsters inrättande förevar inför Kungl.
Maj:t, dåvarande chefen för civildepartementet framhöll, att den raska utveckling,
som under senare årtionden förekommit i vårt land såväl inom
näringarnas och samfärdselns som på de sociala och andra samhälleliga
frågors områden, i högst betydande grad ökat göromålen inom administrationen
i allmänhet och alldeles särskilt för länsstyrelserna. För avdelningscheferna
i länsstyrelse hade göromålens ökning, särskilt och icke minst i avseende
å de sociala ärendena, medfört en arbetsbörda så stor, att man
måste allvarligen vara betänkt på att i någon mån underlätta densamma för
att bereda landssekreteraren och landskamreraren möjlighet att åt mera invecklade
eller omfattande frågor, såsom utlåtanden i remitterade ärenden
m. in., ägna en mera odelad tid.
Kanyl. M<ij:ts proposition ur !H-t.
47
Angående sättet för lösning av detta spörsmål hade skilda förslag framkommit.
Departementschefen ansåge för sin del, att denna viktiga fråga
med minsta möjliga betungande för statsverket borde kunna tillfredsställande
ordnas, om till \:il behövlig lättnad i landssekreterarens och landskamrerarens
arbetsbörda förste länsnotarie- och förste länsbokhållarsysslorna organisatoriskt
ombildades till assessorat, vilkas innehavare skulle hava till åliggande
att sjäh ständigt på eget ansvar bereda, föredraga och till expedition
befordra länsstyrelsernas beslut och utslag i vissa grupper av mål och ärenden
enligt indelning och plan, som på länsstyrelsens förslag borde fastställas
av Kungl. Maj:t särskilt för varje län. Därjämte borde de enligt de
föreskrifter, Konungens befallningskavande ägde meddela, biträda sina respektive
avdelningschefer vid övriga göromål samt vid dessas laga förfall, då ej
annorlunda därom förordnades, förrätta deras tjänst. I avlöningshänseende
skulle assessorerna jämställas med andra gradens tjänstemän i de centrala
verken.
I överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen inrättande
i varje län — undantagandes Gotlands — av eu länsassessorstjänst å
vardera avdelningen inom länsstyrelserna.
Löneregleringskommittén har vidare erinrat, hurusom enligt 44 § i instruktionen
den 12 april 1918 för landshövdingarna i rikets län samt de vid
länsstyrelserna anställda tjänstemän länsassessor har att under samma ansvar
som vederbörande avdelningschef bereda, föredraga och till expedition
befordra de ärenden, som enligt av Kungl. Maj:t för länet fastställd fördelningsplan
tillhöra länsassessorns föredragning, samt därjämte, enligt de föreskrifter
länsstyrelsen meddelar, biträda avdelningschefen med övriga förekommande
göromål och vid avdelningschefens laga förfall, där ej annorlunda
förorclnas, förrätta dennes tjänst.
Därjämte har kommittén meddelat, att i eu till kommittén ingiven framställning
landskamreraren J. G. Löfgren, landssekreteraren Y. E. von der
Lancken samt länsnotarien av första lönegraden E. W. Aman hemställt, att
länsassessorerna måtte i lönekänseende jämställas med byrådirektörer och i
sådant hänseende hänföras till lönegraden E 18 i den i 9 § av avlöningsreglementet
för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. verk intagna
löneplanen.
För egen del har kommittén erinrat, hurusom vid den lönereglering, som
vid 1921 års riksdag vidtagits beträffande befattningshavare vid statsdepartement
och centrala, ämbetverk, det stora flertalet av dåvarande andra gradens
tjänstemän hänförts till lönegraden B 15 enligt det nya avlöningsreglementet.
Vid behörig hänsyn till de åligganden, som tillhörde de vid länsstyrelserna
anställda länsassessorer, och de krav på skicklighet och arbetsförmåga,
som ställdes på dem, hade kommittén emellertid ansett sig för dem böra
föreslå placering i den nuvarande lönegraden B 16 (nyantagna lönegraden
B 26).
I fråga om länsassessorernas placering å löneskalan hava länsstyrelserna
allmänt uttalat, att nämnda befattningshavare bort placeras i högre lönegrad
iin den av kommittén föreslagna B 16. Vissa länsstyrelser hava sålunda
ifrågasatt deras hänförande till nuvarande lönegraden B 17 (nya B 27) under
det att andra icke ansett ens denna placering erbjuda tillräckliga löiieför
-
Yttranden i
anledning av
ltfncrcglcringskommitténs
förslag beträffande
länsasscssorcrmi.
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
maner för här avsedda befattningshavare utan föreslagit dessas inordnande
i lönegraden B 18 (nya B 28).
I detta sammanhang må ock omnämnas, att föreningen Sveriges länsassessorer,
länsnotarie!- och länsbokhållare i eu den 22 september 1923 till
samtliga länsstyrelser avlåten skrivelse beträffande länsassessorerna påyf-kat,
i första hand, att dessa måtte hänföras till lönegraden B 18 och alternativt,
för den händelse nämnda önskemål icke läte sig genomföra, att de åtminstone
icke måtte placeras lägre än i 17:e lönegraden. Till stöd för dessa
yrkanden har föreningen åberopat bl. a., att länsassessorerna hade med hänsyn
till arbetets art samt det därmed förenade ansvaret mera krävande
tjänster än befattningshavarna i den forna andra normalgraden, vilket förhållande
rättvisligen borde komma till uttryck vid förstnämnda tjänsters
placering å löneskalan. Tillika har av föreningen framhållits, att länsassessorerna
först vid framskriden ålder kunde hoppas på befordran till avdelningschefer,
varjämte berörts den inkomst av sportler, som hittills uppbnrits
av åtskilliga länsassessorer.
De sakkunniga. Till belysande av frågan, huruvida den av kommittén föreslagna löneställningen
för ifrågavarande tjänstemän finge anses riktigt avvägd eller om
tilläventyrs de framkomna yrkandena rörande deras placering i en ännu
högre lönegrad i någon mån borde vinna beaktande, hava de sakkunniga till
en början erinrat om de kompetensfordringar, som gälla för bär avsedda
befattningar hos länsstyrelserna.
De sakkunniga hava i sådant avseende anfört följande.
Enligt kungörelsen den 14 december 1917 (nr 904) erfordras för att kunna
uppföras på förslag till landssekreterare landskamrerar- eller länsassessorsbefattning
eller utnämnas till länsnotarie eller länsbokhållare att hava avlagt
examen, medförande behörighet till domarbefattning. I fråga om praktisk
utbildning måste ock, såsom ofta framhållits, stora krav ställas på länsassessorerna
med hänsyn till göromålens mångskiftande och krävande beskaffenhet.
I sådant avseende torde särskilt böra erinras om den vidsträckta föredragningsskyldighet,
som åligger nämnda tjänstemän. Beträffande denna föredragningsskyldighet
hava närmare föreskrifter meddelats dels genom Kungl.
Maj:ts brev den 31 december 1918 till länsstyrelserna i samtliga län, med
undantag av Gotlands län, angående fördelning mellan avdelningschef i länsstyrelse
och vederbörande länsassessor av den dem åliggande föredragningsskyldighet
m. in., och dels genom vissa specialbestämmelser, avseende särskilda
län.
Enligt den genom Kungl. Maj:ts nyssnämnda brev fastställda fördelningsplanen
har länsassessor å landskansliet bl. a. att bereda, föredraga och till
expedition befordra ärenden angående böters förvandling, sammanläggning
och verkställighet av straff utom så vitt rör uttagande av böter; angående
dels tillsynen över kronohäkten samt stads- och häradsfängelser, häktades
inställande till rannsakning eller förhör och deras förflyttning för sådant
ändamål ävensom vad i övrigt länsstyrelsen å landskansliet åligger i avseende
å fångvården inom länet, dels ock länsstyrelsens befattning med tillsynen
över villkorligt frigivna; angående lösdrivares och alkoholisters behandling
samt uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn; vidare åtskilliga ärenden rörande försvarsväsendet och därmed sammanhängande
frågor; ärenden angående fattigvården inom länet; de till handels-,
Kanyl. Maj tia proposition tv 183, 49
försäkrings- och föreningsregistren hörande ärenden, jordbrukskassors och
eentralkassors godkiinnande ävensom ärenden angående tillverkning, upplag
och försäljning av explosiva ämnen och eldfarliga oljor, transport av explosiva
ämnen samt tillverkning och försäljning av giftiga ämnen.
I några län har enligt nyssberörda fördelningsplan länsassessorn en avsevärt
vidsträcktare föredragningsskyldighet än nu är sagt; i andra län åter
åligger det en länsnotarie att i länsassessorns ställe självständigt handhava
beredning och föredragning m. in. utav vissa bland de här ovan nämnda
.ärendena.
Under den å landskansliet i Stockholms län anställde länsassessorns föredragningsskyldighet
falla härjämte, enligt av Kungl. Maj:t den 31 maj 1918
meddelade särskilda föreskrifter, bl. a. ärenden angående exekutiv försäljning
av fast egendom, angående fastighetsbildning i stad och stadsplaner samt
fastställande av tomtindelningar, byggnadsordningar, brandordningar och
hälsovårdsordningar samt föreskrifter enligt ordningsstadgan för rikets städer;
angående allmänna vägar och skjutsväsendet; angående gästgiveri-, hotelloch
pensionatsrörelse; angående taxor å hamnavgifter och grundpenningar
samt kanal-, bro- och färjeavgifter med flera dylika avgifter.
Länsasscssor å landskontor har, enligt Kungl. Maj ds förberörda brev den
31 december 1918, att på liknande sätt bereda, föredraga och till expedition
befordra ärenden angående inkvartering, förplägning, furagering och skjuts
under truppers tåg samt åtgärder för kronoeffekters forslande, där sådant
skall ske medelst skjuts; angående jordavsöndring, avgäldssättning samt
mantals fördelning; vissa ärenden angående mantalsskrivning samt prövning
av besvär över kommunalutskylders debitering; ärenden angående arrendeoch
saluvärdering å kronans domäner, utarrendering av eller tillsyn över
dessa domäner samt deras avyttring, utarrendering av prästerskapet eller
kyrkor anslagen jord och om optionsrätt till sådant arrende samt frågor om
bortförande av foder från viss fastighet; angående tvister i visst fall mellan
församling och prästerskap rörande ecklesiastika boställens åbyggnad, tvister
om, huru och till vilket belopp prästerskapets och kyrkobetjäningens samt
folkskolelärares löningsrättigheter skola utgöras, ävensom angående kungsskjuts
och i vissa fall kronoskjuts; vissa ärenden rörande dikning och annan
avledning av vatten.
Föredragningen in. in. av vissa utav de sålunda angivna ärendena åligger
emellertid i Malmöhus län en länsbokhållare.
I fråga om handläggningen utav de ärenden, som sålunda tillhöra länsassessors
— respektive länsnotaries och länsbokhållares — föredragning,
intager föredraganden en ställning inom länsstyrelsen, närmast motsvarande
den, som tillkommer vederbörande avdelningschef beträffande de ärenden,
vilka föredragas av denne. Åven i avseende å ärendenas behandling i övrigt
kan det sägas, att länsassessorerna, var inom sitt område, hava att fullgöra
uppgifter, som i väsentliga delar likna avdelningsföreståndarnas. Däremot
ingår ej till någon väsentlig del i deras arbete att biträda avdelningsföreståndarna
med utredningar eller på annat sätt beträffande de ärenden, som
tillhöra de senares föredragning, utan hava länsassessorerna huvudsakligen
att ägna sig åt handläggningen av de grupper av ärenden, som av dem självständigt
föredragas.
Beträffande möjligheterna till befordran kunna dessa enligt de sakkunnigas
mening för länsassessorernas vidkommande icke anses så ogynnsamma,
som från en del håll gjorts gällande. De sakkunniga hava rörande befordringsförhållandena
för länsstyrelsernas manliga tjänstemän föranstaltat om
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 146 käft. (Nr 183.) 479 S5 4
50
Departements
chefen.
Kung!. Maj:ts proposition nr 18-3.
en utredning, avseende ordinarie befattningshavare under år 1924. Av denna
utredning — som i huvudsak är grundad på uppgifter i 1924 års statskalender
— framgår bl. a., att den genomsnittliga levnadsåldern utgjort: vid
befordran till landssekreterare 46 år, till landskamrerare 45 år och till länsassessor
38 år. Härvid kan ock nämnas, att sammanlagda antalet landssekreterar-
och landskamrerarbefattningar utgör 48, under det att antalet
länsassessorstjänster uppgår till 46. I detta sammanhang må erinras, att
statens besparingskommitté och de sakkunniga i infordrat gemensamt yttrande
den 16 juni 1924 angående återbesättande av vissa befattningar vid länsstyrelserna
icke funnit tillräckliga skäl föreligga att i fråga om antalet länsassessorer
bryta den organisation, som genomfördes 1917 med två självständiga
föredragande på varje avdelning inom vederbörande länsstyrelser.
Hörande länsassessorernas extra inkomster i tjänsten hava de sakkunniga
framhållit, att dessa inkomster för ifrågavarande tjänstemän i allmänhet
uppgått till väsentligt lägre belopp än för landssekreterare och landskamrerare.
Härom hava de sakkunniga vidare yttrat sig på följande sätt.
I den egna tjänsten torde länsassessorernas extra inkomster huvudsakligen
hava utgjorts av expeditionslösen. Beträffande sportlernas fördelning i de
fall, då nämnda befattningshavare bestritt vikariat såsom landssekreterare
eller landskamrerare, kan, enligt vad de sakkunniga inhämtat, någon för
samtliga län likformig praxis icke anses rådande, men torde i de flesta fall
avdelningsföreståndarna under semester eller liknande ledighet icke avstå
någon väsentlig del av de med deras tjänster förenade extra inkomsterna.
I fråga om länsassessorernas inordnande i det nya lönesystemet hava de
sakkunniga anfört följande.
Vid övervägande av samtliga de på frågan om länsassessorernas placering
å löneskalan inverkande omständigheter hava de sakkunniga icke funnit sig
böra biträda de framkomna yrkandena om deras hänförande till 18:e lönegraden.
Den av löneregleringskommittén föreslagna placeringen i 16:e lönegraden
har emellertid synts de sakkunniga väl låg med hänsyn såväl till de
krav i fråga om formell och reell kompetens, vilka måste ställas på dessa
befattningshavare, som ock till arten och omfattningen av de uppgifter, vilka
åligga dem i deras egenskap av föredragande inom länsstyrelserna. De sakkunniga
vilja därför för sin del föreslå, att befattningen länsassessor måtte
hänföras till lönegraden B 17 i den allmänna löneplanen.
I likhet med de sakkunniga anser jag den av löneregleringskommittén
föreslagna placeringen av länsassessorerna i den nuvarande lönegraden B 16
vara för låg. Då å andra sidan dessa befattningshavares ställning inom länsstyrelserna
icke synes berättiga till deras hänförande till lönegraden B 18,
som normalt utgör byrådirektörsgraden inom den allmänna civilförvaltningen,
anser jag mig böra biträda de sakkunnigas förslag om länsassessorernas
inordnande i den nuvarande lönegraden B 17, som efter ikraftträdandet
av de senast beslutade ändringarna i avlöningsreglementet kommer att erhålla
beteckningen B 27.
Ett av länsstyrelsen i Malmöhus län framställt, men av löneregleringskommittén
avstyrkt förslag om inrättande av andre länsassessorstjänster anser
jag under nuvarande förhållanden icke höra föranleda till någon åtgärd.
51
Kui ij). Mufti* proposition nr t.Sii.
Löneregleringskommittén liar i fråga om länsnotarierna och lilnsbokliål- Länsnotarie)-lama erinrat, hurusom i (Ten 1017 års riksdag förelagda planen till omorgaui- bni-iuniarc
sation och lönereglering för länsstyrelserna såsom ett betydelsefullt moment I8
ingått, att förste länsnotarie- och förste länsbokhållarsysslorna skulle organi- rcgicringssatoriskt
ombildas till länsassessorstjiinster med särskilda uppgifter. kommittén.
I sammanhang med sitt förslag härom hade vederbörande departementschef,
enligt vad kommittén vidare erinrat, framhållit, att, enär de dåvarande
förste länsnotarierna och förste liinsbokhållarna redan vore fullt upptagna
av dem då påvilande göromål, det vore uppenbart, att de även med den förändrade
tjänsteställningen icke kunde övertaga eu viktig del av avdelningschefernas
arbetsbörda, utan att samtidigt någon del av deras eget dittillsvarande
arbete skötes över på andra tjänstemän. Det läge då, enligt departementschefens
mening, i sakens natur, att, om överflyttningen skulle kunna
ske med bibehållen säkerhet för göromålens utförande på tillfredsställande
sätt, dessa andra tjänstemän icke gärna kunde innehava lägre ställning eller
kompetens än de tjänstemän, från vilka göromålen överflyttades. Därav
hade departementschefen ansett böra bliva eu följd, att de till assessorat
ombildade l:e länsnotarie- och De länsbokhållartjänsterna ersattes på sådant
sätt, att då befintliga 2:e länsnotarie- och 2:e länsbokhållartjänster förändrades
till länsnotarie- och länsbokhållartjänster av första lönegraden och att ytterligare
tjänster av sistnämnda slag inrättades, där då 2:e länsnotarie!’ eller
länsbokhållare icke funnes anställda.
Genom att De länsnotarierna och länsbokhållare överflyttades till assessorer
samt på de därigenom lediga De länsnotarie- och länsbokhållartjänsterna
uppflyttades dåvarande 2:e eller extra länsnotarie!’ och länsbokhållare skulle,
enligt departementschefens mening, vederbörande tjänstemän komma att
erhålla skälig förhöjning av sina löneförmåner, även om icke avlöningen för
De och 2:e länsnotarierna och länsbokhållarna ökades. Då emellertid ifrågavarande
tjänstemän därefter komme att kvarstå på sina tjänster längre tid
än dittills, hade departementschefen förordat, att länsnotarie!’ och länsbokhållare
i båda lönegraderna måtte tillerkännas ett tredje ålder stillägg å 500
kronor att utgå efter 15 års tjänstgöring. Likaså hade han hemställt, att
länsnotarie!’ och länsbokhållare i andra lönegraden i fråga om ortstillägg
måtte likställas med länsnotarie och länsbokhållare i första lönegraden, clå
skäl syntes saknas att låta de förra, såsom dittills varit fallet, vara utan
ortstillägg.
Beträffande länsnotariernas och länsbokhållarnas tjänsteåligganden har
löneregleringskommittén anfört följande.
Enligt 45 § i ovanberörda instruktion av den 12 april 1918 åligger det
länsnotarie
att, enligt de föreskrifter länsstyrelsen äger meddela, biträda vid de till
landskansliet hörande göromålen, samt
att vid laga förfall för länsassessor å landskansliet eller, i fråga om
Gotlands län, för landssekreteraren, där ej annorlunda förordnas, förrätta
nämnda länsassessors eller, i fråga om Gotlands län, landssekreterarens tjänst.
Därjämte är länsnotarie pliktig att, där Kungl. Maj:t så förordnar, i stället
för landssekreteraren eller länsassessor å landskansliet bereda, föredraga
och till expedition befordra vissa grupper av ärenden.
Enligt 46 § åligger det länsbokhållare, enligt de föreskrifter länsstyrelsen
äger meddela och i den mån länsstyrelsen icke annorlunda förordnar:
att verkställa den på landskontoret ankommande räkenskapsgranskning
Yttranden
över löneregler
in gskommitténs
förslag
beträffande
länsnotarier
och
länsbokhållare.
De
sakkunniga.
52 Kungi. Maj:ts proposition nr 183.
och avgiva anmärkning eller annat yttrande, vartill granskningen må för''
anleda;
att författa räkenskaper och förslag, som skola uppgöras å landskontoret;
att verkställa eller övervaka den övriga bokföring, som äger rum å landskontoret;
samt
att i övrigt, såvitt de sålunda bestämda åligganden det medgiva, biträda
vid göromålen å landskontoret.
Länsbokhållare har vidare att vid laga förfall för länsassessor å landskontoret
eller, i fråga om Gotlands län, för landskamreraren, där annorlunda
icke förordnas, förrätta nämnde länsassessors eller, ifråga om Gotlands län,
landskamrerarens tjänst.
Därjämte är länsbokhållare pliktig att, där Kungl. Maj:t så förordnar, i
stället för landskamreraren eller länsassessor å landskontoret bereda, föredraga
och till expedition befordra vissa grupper av ärenden.
Löneregleringskommittén har vidare meddelat, att i en till kommittén
ingiven framställning påyrkats länsnotariernas och länsbokhållarnas likställande
med förste kanslisekreterarna i statsdepartementen, varigenom de skulle
komma att hänföras till den nuvarande lönegraden B 16 (nya B 26).
För egen del har kommittén uttalat sig på följande sätt angående länsnotariernas
och länsbokhållarnas placering i lönegrad.
Kommittén inser nogsamt vikten därav, att för behörigt fullgörande av
den mångfald uppgifter, som vila å länsstyrelserna, dessa även å länsnotarieoch
länsbokhållareänsterna erhålla verkligt dugande och väl kvalificerade
personer och att fördenskull inneliavarne av dessa tjänster beredas en förbättring
i löneställning i förhållande till den nuvarande. Det synes kommittén
emellertid, att skäliga anspråk i nämnda hänseende böra anses tillgodosedda,
om länsnotarier och länsbokhållare i nuvarande första eller
högsta lönegraden under beteckning länsnotarier och länsbokhållare av l:a
klass placeras i lönegraden B 14 (nya B 22) samt länsnotarier och länsbokhållare
i nuvarande andra eller lägsta lönegraden under beteckning länsnotarier
och länsbokhållare av 2;a klass i lönegraden B 13 (nya B 21) enligt
det nya avlöningsreglementet.
Den löneställning, som sålunda av löneregleringskommittén tillämnats
dessa befattningshavare, har i de över förslaget avgivna yttrandena av ett
flertal länsstyrelser betecknats såsom allt för låg. Vissa länsstyrelser hava
emellertid ansett kommitténs förslag härutinnan kunna godtagas. Statskontoret
har uttalat den uppfattningen, att skillnaden i avlöningsförmåner för,
å ena sidan, länsnotarier respektive länsbokhållare av l:a klass och, å andra
sidan, dylika tjänstemän av 2:a klass enligt kommitténs förslag bleve allt
för obetydlig. Enligt ämbetsverkets mening kunde en placering av de lägre
tjänstekategorierna i lönegraden B 12 anses tillfyllest.
De sakkunniga hava meddelat, att föreningen Sveriges länsassessorer,
länsnotarier och länsbokhållare i skrivelse den 22 september 1923 framhållit,
att länsbokhållarna under alla förhållanden icke borde placeras lägre än
förste revisorerna i riksräkenskapsverket och länsnotarierna icke lägre än
de sekreterare vid kommunikationsverken, vilka hänförts till lönegraden
B 15. De göromål, som förrättades av länsnotarier och länsbokhållare utav
andra graden, skilde sig enligt föreningens uppfattning föga från dem, vilka
ålåge de likabenämnda tjänstemännen av första graden. För den händelse
53
Kuihjl. Maj ds proposition ur 1 <'')■!.
någon skillnad i avlöningen mellan de olika gradernas tjänstemän likväl
ansåges böra bibehållas, bär föreningen hemställt, att skillnaden i begynnelseavlöning
i varje fall icke måtte sättas större än eu löneklass. Skulle
därvid befinnas erforderlig! att inrätta lönegrader mellan nuvarande 15:o
och 16:e eller mellan den 14:e och den 15:e, syntes detta kunna genomföras
utan större svårighet.
.Till utveckling av sin uppfattning rörande den erforderliga löneregleringen
för länsnotarie!'' och länsbokhållare hava de sakkunniga anfört följande.
De teoretiska kompetensfordringarna för länsnotarie!- och länsbokhållare
äro desamma som för landssekreterare, landskamrerare och länsassessorer.
För de förra grupperna föreligger alltså möjlighet till befordran inom länsstyrelserna.
I regel torde ock sådan befordran kunna av dem påräknas,
även om, såsom från personalhåll framhållits, länsnotarie- och länsbokhållartjänsterna
— såväl som länsassessorsbefattningarna — för vissa av dessa
innehavare komma att bliva sluttjänster. Enligt den i det föregående omnämnda
utredningen rörande befordringsåldern för vissa av länsstyrelsernas
tjänstemän har den genomsnittliga levnadsåldern för befordran till länsassessorstjänst
utgjort 38 år, under det att befordran erhållits till länsnotariebefattning
av respektive l:a och 2:a lönegraderna vid eu ålder av i medeltal
34 år och till länsbokhållartjänst av l:a lönegraden vid 31 och av 2:a
lönegraden vid 32 års ålder. Mot 46 länsassessorstjänster (varav enligt de
för utredningen använda uppgifterna 8 voro vakanta eller uppehöllos på
förordnande) svara tillhopa 61 länsnotarie- och länsbokliållartjänster (varav
3 länsnotarietjänster voro vakanta eller uppehöllos på förordnande). Befordringsutsikterna
för befattningshavare inom länsnotarie- och länsbokhållargraderna
måste därför enligt de sakkunnigas mening betecknas såsom relativt
gynnsamma.
Beträffande extra inkomster i tjänsten, som må hava åtnjutits av andra
befattningshavare vid länsstyrelserna än landssekreterare, landskamrerare
och länsassessorer, havra direkta uppgifter icke inhämtats av löneregleringskommittén.
Då dylika extra inkomster, där sådana förekommit, synas hava
uppgått till i allmänhet ganska ringa belopp, hava ej heller de sakkunniga
ansett sig böra infordra särskilda uppgifter i detta hänseende.
De sakkunniga vilja för sin del biträda löneregleringskommitténs förslag,
i vad det avser att den nuvarande gruppindelningen av länsnotarie- och
länsbokhållartjänsterna måtte bibehållas samt att de av kommittén såsom
länsnotarie- respektive länsbokhållare av 2:a klass betecknade befattningshavarna
måtte hänföras till lönegraden B 13. Yad åter beträffar dylika befattningshavare
av l:a klass, kan enligt de sakkunnigas mening tvekan råda,
huruvida den av kommittén för dessa föreslagna placeringen i lönegraden
B 14 till fullo motsvarar de viktiga arbetsuppgifter, delvis i ledareställning,
som påvila den högre befattningsgruppen inom här ifrågavarande kategorier.
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa tjänstemän mera äro att
likställa med den till 15:e lönegraden inom den allmänna civilförvaltningen hänförda
befattningsgrupp, som utgöres av flertalet förutvarande andragradstjänstemän,
samt motsvarande befattningshavare vid kommunikationsverken
än med exempelvis registratorerna i statsdepartementen och den lägre revisorsgraden
i riksräkenskapsverket. Genom den högre klassens inordnande
i 15:e lönegraden och den lägres hänförande till 13:e lönegraden skulle ock
enligt de sakkunnigas mening åstadkommas ett lämpligare förhållande mellan
avlöningarna för de båda klassernas tjänstemän än som erhölles genom kommitténs
förslag att placera dessa i intill varandra liggande lönegrader. De
Dcpartements
chofon.
Land skan s*
lister och
landskontor
rister.
Lönorcglcrings
kommittén.
54 K untjl. Maj ds proposition nr 183.
sakkunniga vilja därför föreslå, att länsnotarie!- och länsbokhållare av l:a
klass måtte placeras i lönegraden B15 (nya B 24) samt länsnotarie!- och
länsbokhållare av 2:a klass i lönegraden B 13 (nya B 21) enligt den allmänna
löneplanen.
I likhet med löneregleringskommittén och de sakkunniga anser jag, att
den nuvarande gruppindelningen av ifrågavarande befattningar bör bestå
samt att den lägre av de båda grupperna — länsnotarie!- av 2:a klass och
länsbokhållare av 2:a klass — bör hänföras till den nuvarande lönegraden
B 13, eller, såsom den kommer att benämnas, B 21. Beträffande den högre
gruppen, d. v. s. motsvarande befattningar av l:a klass, synes mig vad de
sakkunniga anfört icke utgöra tillräckligt skäl till ett frångående av löneregleringskommittén
s förslag, enligt vilket befattningarna i fråga skulle hänföras
till den nuvarande lönegraden B 14. Jag vill sålunda beträffande dessa
befattningar förorda sistnämnda placering, motsvarande å den nyantagna
löneplanen lönegraden B 22.
Vid behandlingen av frågan om landskanslisternas och landskontoristernas
löueplacering har löneregleringskommittén erinrat, hurusom enligt gällande
instruktion dessa tjänstemän skola, de förra å landskanslien och de senare å
landskontoren, deltaga i förekommande göromål efter vederbörande avdelningschefers
föreskrifter.
I en från föreningen Sveriges landskanslister och landskontorister till
kommittén ingiven skrivelse hade framhållits vissa synpunkter att tagas i
beaktande vid behandlingen av förevarande löneregleringsärende, i vad ifrågavarande
tjänstemän anginge. I sådant hänseende hade anförts, bland annat,
följande.
Beträffande rekryteringen av landskanslist- och landskontoristtjänsterna
erinrades, att visserligen dittills inga kompetensfordringar varit uppställda
för befordran till dylik tjänst, men att numera icke torde antagas någon,
som icke avlagt minst realskoleexamen. Ofta hade dessa tjänstemän avlagt
mogenhetsexamen; det vore ej sällsynt att bland dem finna personer med
juridisk examen. I de flesta fall skedde rekryteringen på det sätt, att landskanslister
och landskontorister uttoges bland dem, som fått sin första utbildning
å landsfiskals- eller häradsskrivar-(förut även kronofogde-)kontor.
I fråga om tiden, inom vilken befordran erhölles, erinrades, hurusom en
granskning av statskalendern för år 1922 gåve vid handen, att medelåldern
för de i densamma upptagna landskanslister och landskontorister vid utnämningen
varit 30 år; de befunne sig i detta avseende, enligt petitionärernas
förmenande, i eu avgjort sämre ställning än exempelvis tjänstemännen
vid kommunikationsverken.
Möjligheterna för befordran till annan tjänst, vilka redan före omorganisationen
av fögderiförvaltningen varit tämligen små, hade efter densamma
ytterligare försämrats. Med fog syntes kunna påstås, att landskanslist- och
landskontoristtjänsterna allt mer och mer vore att betrakta som sluttjänster.
I detta hänseende intoge tjänstemännen inom kommunikationsverken eu
vida fördelaktigare ställning.
Kraven på arbetsduglighet hade till följd av den oerhörda ökningen av
länsstyrelsernas göromål blivit allt större. Under det att eu icke obetydlig
del av de göromål, som förut utfördes av de ordinarie landskanslisterna och
landskontoristerna, numera överflyttats till de extra biträdena, hade de förra
i stället fått övertaga en väsentlig del av det arbete, som förut utförts av
lvu/tgl. Maj:ts proposition nv IHo. OO
do inom länsstyrelserna anställda, juridiskt bildade tjänstemännen. Landskanslisters
och landskontoristers arbete bestode i diarieföring samt uppsättande
av skrivelser, enklare utlåtanden, utslag och resolutioner, verkställande
av bötespåföring och bötesförvandling samt beredning av beskattningsärenden.
Detta arbete förutsatte eu icke ringa erfarenhet, omdömesförmåga
och författningskännedom, egenskaper, som jämväl vore nödvändiga, da det
gällde att lämna allmänheten de råd och upplysningar, på vilka densamma
anså»''e sig kunna göra anspråk. Härtill komme den förberedande gianskningen
och utredningen av sådana ärenden, som slutligen handlades av de
överordnade tjänstemännen. , , ,
I fråga om extra inkomster erinrades, bland annat, att en stol del av
landskanslist^’ och landskontorister fullständigt saknade eller i ytterst ringa
omfattning åtnjöte dylika inkomster, ofta av den anledningen att tjänstgöringen
krävde deras tid i så stor utsträckning, att någon hd icke bleve
övrig till extra förvärv, även om sådant stode till buds.
Komme arbetstiden att utsträckas till sju timmar per dag, borde hänsyn
tagas jämväl därtill vid ifrågavarande tjänstemäns placering i lönegrad.
Med hänsyn till arten av arbetet ansåge petitionärerna landskanslist^’ och
landskontorister skäligen böra placeras i lägst 12:e (nya 20:e) lönegraden.
För egen del har löneregleringskommittén erinrat, hurusom vid framläggandet
av det förslag till lönereglering för länsstyrelserna, som förelädes
1917 års riksdag, vederbörande departementschef bland de tjänstemän inom
andra verk, med vilka landskanslister och landskontorister närmast kunde
höra jämställas, jämväl upptagit postexpeditörer och kontorsskrivare vid
statens järnvägar.
Ifrågavarande tjänstemän vid kommunikationsverken både, enligt \ad
kommittén framhållit, vid 1919 års lönereglering för sagda verk blivit placerade
i lönegraden B 8, motsvarande lönegraden med samma benämning i
avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid
statsdepartement m. fl. verk.
Att placera landskanslister och landskontorister i högre lönegrad än den
sist anförda hade kommittén icke ansett böra ifrågakomma utan hade det
synts kommittén vara en skälig placering, om dessa tjänstemän hänfördes
till lönegraden B 8 (nya B 15) enligt sistnämnda avlöningsreglemente. ^
Denna placering av landskanslisterna och landskontoristerna har i åtskil- Yttranden^over
liga av de över löneregleringskommitténs förslag avgivna yttrandena ansetts konimitténs
för låg i förhållande till de arbetsuppgifter, som ålåge dessa befattnings- förslag beträfhavare.
Av länsstyrelserna hava sålunda en del föreslagit befattningarnas kangliBtor och
hänförande till 10:e (nya 17:e) lönegraden och andra deras inordnande i 9:e Jandskonto(ny-a
16:e) lönegraden. Tvenne länsstyrelser — i Malmöhus län samt i Göteborgs
och Bohus län — hava ifrågasatt eu uppdelning av landskanslist- och
landskontoristbefattningarna i en högre och eu lägre grad. Ett liknande
förslag har framlagts av statskontoret.
De sakkunniga hava framhållit, att efter avgivandet av löneregleringskom- De sakkunniga,
mittens förslag från tjänstemännens sida framställts flera yrkanden om eu
förmånligare löneställning för ifrågavarande befattningshavare än den av
kommittén förordade. I en skrivelse uti augusti 1923 till samtliga läns
styrelser hade sålunda föreningen Sveriges landskanslister och landskonto
-
56
Kung!. Maj:ts proposition nr 183.
rister uttalat sig för eu sådan ändring i kommitténs förslag, att skillnaden
enligt 1917 års reglering mellan lönerna (begynnelseavlöningen) för, å ena
sidan, länsnotarie!- oeli länsbokhållare av andra lönegraden och, å andra
sidan, landskanslister och landskontorister komme att bibehållas oförändrad
samt att landskanslister och landskontorister icke under några förhållanden
måtte placeras i lägre lönegrad än den 10;e i avd. B av löneplanen uti avlöningsreglementet
för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. verk.
Liknande yrkanden hade av samma förening framställts i skrivelse till Kung],
Maj/t den 7 december 1923. Vidare hade föreningen Sveriges länsassessorer,
länsnotarie!- och länsbokhållare i framställning den 22 september 1923
anfört, att det måste anses fullt befogat att för landskanslister och landskontorister
påkalla en gynnsammare placering å löneskalan än i lönegraden
B 8.
^id bedömandet av vilken löneställuing, som finge anses skälig för ifrågavarande
befattningshavare, borde enligt de sakkunnigas mening beaktas, att
åt dem anförtrotts flere uppgifter av relativt kvalificerad art, exempelvis
handkavandet av en del speciella diarier hos länsstyrelserna. Detta innebure,
förutom vanliga registreringsgöromål, även åtskillig saklig omvårdnad om
de grupper av ärenden, som innefattades i respektive diarier, särskilt i fråga
om dessas beredning och expedition.
För att kunna utnämnas till landskanslist eller landskontorist vore visserligen
icke föreskriven någon särskild formell kompetens, vilket däremot vore
fallet såväl i fråga om vissa befattningar inom 8:e lönegraden vid kommunikations
verken som ock beträffande de från och med den 1 januari 1923
till . lönegraden B 9 vid den allmänna civilförvaltningen hänförda kammarstil
vai na vid tullverket, med vilka senare de bär avsedda tjänstemännen vid
länsstyrelserna ä\en blivit jämförda. I verkligheten torde numera inom
åtskilliga länsstyrelser endast personer, som avlagt realskoleexamen, ifrågakomma
till erhållande av landskanslist- respektive landskontoristbefattningar.
Av dessa tjänsters innehavare krävdes emellertid framför allt ett stort mått
av rutin och erfarenhet på de arbetsområden, inom vilka de hade att verka.
Det vore därför av stor vikt icke blott att ifrågavarande befattningar rekryterades
med därtill fullt lämpliga personer utan även att dessa funne det
med sin fördel förenligt att kvarstanna i tjänst, så att staten komme att
draga största möjliga nytta av dem. I detta sammanhang ville de sakkunniga
erinra, att landskanslist- och landskontoristtjänsterna, såvitt anginge befattnmgar
inom länsstyrelserna, i många fall vore att anse såsom sluttjänster,
enär for de högre befattningarna inom länsstyrelserna stadgats särskilda
kompetensvillkor.
De sakkunniga hava härefter uttalat sig på följande sätt.
T betraktande av nu anförda förhållanden hava de sakkunniga för sin del
upptagit tanken på den av vissa myndigheter ifrågasatta uppdelningen av
landskanslist- och landskontoristbefattningarna i en högre och en lägre grad.
Till den fou a skulle befordran ske efter ansökan i vanlig ordning, och bör
givetvis tävlan om dylik högre befattning vara fri för tjänstemän såväl
inom som. utom den länsstyrelse, varest befattningen skall tillsättas. Det
torde knappast behöva påpekas, att endast allmänna befordringsprinciper
• tillämpas och att sålunda utnämning till den högre tjänsten
i" ?...91* betraktas såsom en närmast av tjänsteåldern beroende avlöningsförhöjning
inom de befattningsgrupper, om vilka bär är fråga.
Kiuujl. Maj:ts proposition nr 183. 57
Vacl beträffar det lämpliga förhållandet mellan antalet befattningar inom
vardera av ifrågavarande landskanslist- och landskontoristgrader, vill det
synas de sakkunniga, som om följande regler kunde anses innebära en för
normala fall skälig avvägning härutinnan.
Vid landskansli eller landskontor, varest 6 eller 5 landskanslist-, respektive
landskontoristbefattningar förekomma, torde 2 av dessa böra tillhöra den
högre graden.
Vid landskansli eller landskontor, varest 4, 3 eller 2 landskanslist-,
respektive landskontoristbefattningar förekomma, torde en av dessa böra tillhöra
den högre graden.
Vid landskansli eller landskontor, varest allenast eu landskanslist-, respektive
landskontoristbefattning förekommer, torde denna böra tillhöra den lägre
graden.
De olika befattningarna synas böra benämnas, de högre landskanslist av
l:a klass, respektive landskontorist av l:a klass, och de lägre landskanslist
av 2:a klass, respektive landskontorist av 2:a klass.
I fråga om dessa befattningars inordnande i den nya löneplanen vilja de
sakkunniga erinra om den tidigare gjorda jämförelsen mellan, å ena sidan,
landskanslister och landskontorister och, å andra sidan, postexpeditörer
jämte vissa andra till 8:e manliga lönegraden vid kommunikationsverken
hänförda tjänstemän. Därest någon uppdelning i olika klasser av bär omhandlade
befattningar vid länsstyrelserna icke ansåges böra ifrågakomma,
skulle, enligt de sakkunnigas mening, berörda jämförelse knappast numera
kunna anses bindande i fråga om landskanslisternas och landskontoristernas
placering i lönegrad enligt det nya lönesystemet. Åtskilliga omständigheter
torde nämligen under angivna förutsättning kunna anföras till stöd för att
nämnda befattningar tilldelades en något högre löneställning än den, som
tillkommer de ovanberörda tjänsterna vid kommunikationsverken. Bland
annat lärer befordringsåldern — d. v. s. den ålder, vid vilken befordran i
allmänhet erhålles till ordinarie befattningar av här ifrågavarande slag —
ställa sig avsevärt högre för landskanslister och landskontorister än för
postexpeditörer m. il. Av verkställd utredning rörande levnadsåldern vid
befordran till innehavd befattning vid länsstyrelserna framgår, att sagda
ålder utgjort i medeltal för landskanslister 29 år och för landskontorister
30 år. För postexpeditörer och med dessa likställda tjänstemän vid kommunikationsverken
torde, såsom nämnts, befordringsåldern -— om man bortser
från det av depressionstiden framkallade avbrottet i rekryteringen av ordinarie
personal — i allmänhet vara väsentligt lägre.
Det'' vill ock synas, att om samtliga landskanslist- och landskontoristbefattningar
hänfördes till allenast en klass, de icke borde placeras i lägre
lönegrad än den, i vilken bland annat kammarskrivarna vid tullverket blivit
inordnade. I detta sammanhang kan erinras, att en del kammarskrivare
genom en bestämmelse i kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 368) beretts förmånen
att under vissa omständigheter kunna komma i åtnjutande av lön
enligt den löneklass, som är närmast högre än den för nämnda tjänstemän
i allmänhet gällande högsta löneklassen.
Ett hänförande av samtliga landskanslister och landskontorister till lönegraden
B 8 skulle ock kunna anses innebära en för dessa tjänster, betraktade
såsom en enhetlig grupp, allt för låg lönenivå med hänsyn till den löneställning,
vilken skulle komma att intagas av de närmast överordnade tjänstemännen
inom länsstyrelserna.
För den händelse den av de sakkunniga ifrågasatta uppdelningen av bär
avsedda befattningar i en högre och eu lägre klass vinner godkännande,
Departemcnts
chcfcu.
58 Kungl. Maj tis proposition nr 183.
synes emellertid för den lägre av dessa eu placering i lönegraden B 8 vara
tillfyllest.
Vid avvägandet av den riktiga löneställningen för de till den högre klassen
hänförliga befattningarna torde böra uppmärksammas, hurusom under hittillsvarande
förhållanden ej sällan inträffar, att landskanslister och landskontorister
vinna befordran till landsfiskalstjänster. Enligt vad som kunnat inhämtas
av uppgifter i olika årgångar av statskalendern, hava sålunda av de
till antalet 204 tjänstemän, vilka under åren 1917—1923 utnämnts till ordinarie
landsfiskalstjänster, 51 vunnit sagda befordran från ordinarie landskanslist-
eller landskontoristbefattning, varjämte ytterligare 2 omedelbart
före befordringen innehaft anställning såsom tillförordnade landskanslister.
Aven häradsskrivartjänsterna rekryteras i icke ringa utsträckning av personal
vid länsstyrelserna inom här ifrågavarande eller närstående tjänstekategorier.
Av uppgifter, erhållna på enahanda sätt som de nyss angivna, framgår sålunda,
att utav de tillhopa 51 personer, som under åren 1917—1923 tillträtt
ordinarie häradsskrivartjänster, 28 omedelbart före sagda utnämning innehaft
tjänst såsom landskontorist, varförutom 1 omedelbart före sagda utnämning
innehaft tjänst såsom länsassessor, 1 såsom landskanslist, 1 såsom tillförordnad
landskontorist och 5 såsom länsbokhållare.
Enligt de sakkunnigas mening kan en placering av landskanslister och
landskontorister av l:a klass i lönegraden B 10 väl anses motsvara de arbetsuppgifter
och den ställning i övrigt, som skulle tillkomma befattningshavarna
inom ifrågavarande högre grupp. Denna placering torde ock få anses lämpligt
avvägd med hänsyn därtill, att övergång från landskanslist-, respektive
landskontoristtjänst till landsfiskalsbefattning även efter löneregleringens
genomförande bör kunna ifrågakomma, I detta avseende torde här böra
omförmälas, att de sakkunniga, som i enlighet med erhållet uppdrag inom
kort torde komma att avgiva förslag till lönereglering för bland annat landsfiskalerna,
hava för avsikt att i fråga om dessa föreslå eu sådan löneställning,
att utnämning till landsfiskalstjänst komrne att även för de i lönegraden
B 10 placerade tjänstemännen vid länsstyrelserna innebära befordran till
högre tjänst.
Beträffande landskanslister och landskontorister föreslå de sakkunniga
sålunda, att till lönegraden B 10 (nya B 17) måtte hänföras befattningarna
landskanslist av l:a klass och landskontorist av l:a klass samt till lönegraden
B 8 (nya B 15) befattningarna landskanslist av 2:a klass och landskontorist
av 2:a klass.
Jag torde böra omnämna, att efter det de sakkunnigas utlåtande avgivits
inkommit vissa framställningar, avseende landskanslisternas och landskontoristernas
lönereglering. Sålunda har länsstyrelsen i Gotlands län i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 12 december 1924 hemställt, att, därest den av
de sakkunniga föreslagna uppdelningen av landskanslist- och landskontoristbefattningarna
i två grader vunne godkännande, landskanslister i sagda
län måtte hänföras till den högre graden. I eu till mig ingiven framställning
av den 14 december 1924 har föreningen Sveriges landskanslister
och landskontorister hemställt om min medverkan därtill att vid förestående
lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna antingen samtliga
landskanslister och landskontorister — med bibehållande av förutvarande
löneskillnad mellan å ena sidan dessa tjänstemän och å andra
sidan länsnotarie!- och länsbokhållare av andra lönegraden samt under
förutsättning att sistnämnda tjänstemän komme att placeras enligt de sak
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 59
kunnigas förslag — måtte inordnas i lönegraden B il enligt avlöningsreglementet
för befattningshavare vid statsdepartement in. fl. verk eller, därest
landskanslist- och landskontoristtjänsterna, såsom de sakkunniga föreslagit,
bleve uppdelade i två klasser, l:a klasstjänsterna måtte hänföras till lönegraden
B 11 och 2:a klasstjänsterna till lönegraden B 10. För den händelse
dessa önskemål icke skulle kunna tillgodoses, har föreningen alternativt
föreslagit, att landskanslister och landskontorister av l:a klass måtte placeras
i lönegraden B 10 och landskanslister och landskontorist^- av 2:a klass i
lönegraden B 9 med rätt för dem att efter 15 års ordinarie tjänstgöring
uppflyttas i högsta löneklassen i respektive lönegraden Bil och lönegraden
B 10. Slutligen hava landskanslister och landskontorister i åtskilliga län i
till Kungl. Maj:t ingivna framställningar anhållit, att i sammanhang med
blivande lönereglering för länsstyrelserna måtte meddelas föreskrift av innehåll
att för att kunna utnämnas till landskanslist eller landskontorist skulle
erfordras att hava avlagt minst realskoleexamen eller innehava ett däremot
svarande kunskapsmått.
Syftemålet med det av vissa myndigheter framställda och av de sakkunniga
upptagna förslaget till uppdelning av landskanslist- och landskontoristbefattningarna
i en högre och en lägre grad är givetvis att bereda tillfälle
för de dugligaste tjänstemännen inom dessa kategorier att genom befordran
inom det tjänsteområde de tillhöra komma i åtnjutande av bättre löneförmåner
än som kunde beredas dem, därest befattningsgrupperna förbleve
odelade. Ur administrativ synpunkt och med hänsyn till göromålens art
torde däremot icke föreligga något särskilt behov av den föreslagna uppdelningen.
Ett påvisbart sådant behov torde emellertid numera på alla områden
få anses utgöra förutsättning för en ytterligare differentiering av
tjänsterna inom den civila statsförvaltningen. Härtill kommer, att det starkt
kan dragas i tvivelsmål, huruvida det angivna ändamålet skulle i avsedd
utsträckning främjas genom den ifrågasatta uppdelningen. De högre befattningarna
kunna nämligen icke reserveras uteslutande för landskanslister
och landskontorister av den lägre graden, utan ligger det nära till hands
att antaga, att vid den även av de sakkunniga förordade tillämpningen
av allmänna befordringsprinciper företräde ej sällan kommer att givas åt
sökande från andra områden. För de tjänstemän vid länsstyrelserna, om
vilka nu är fråga, torde fördelen av eu uppdelning sålunda bliva ganska
ringa, under det att med anordningens genomförande skulle följa ökad risk
för att vissa befattningar, tillhörande berörda tjänstegrupper, komme att
rekryteras från utomstående håll. Jag anser mig på grund av vad nu anförts
icke böra biträda förslaget om uppdelning av landskanslist- och landskontoristbefattningarna
i två klasser, utan vill jag föreslå, att den nuvarande
organisationen med allenast en klass bibehålies.
Ej heller anser jag skäl föreligga att tillmötesgå det från tjänstemannahåll
framställda önskemålet om högre teoretiska kompetensfordringar för att
kunna utnämnas till landskanslist eller landskontorist. De odelade befattningsgrupperna
synas mig icke böra placeras högre å löneskalan än som av
Kvinnligai
biträden.
Löne
reglerings
kommittén.
Do
sakkunniga.
60 Kungl. Maj;ts proposition nr 183.
löneregleringskommittén föreslagits, eller i nuvarande lönegraden B 8, motsvarande,
enligt den nyantagna löneplanen, lönegraden B 15.
Löneregleringskommittén liar framhållit, att vid de verk och myndigheter,
å vilkas befattningshavare avlöningsreglementet för statsdepartement med
flera verk vunnit tillämpning, förutvarande kvinnliga biträden av andra lönegraden
i regel blivit hänförda till lönegraden C 3 enligt nämnda reglemente
under benämningen kanslibiträden och kvinnliga biträden av förutvarande
första eller lägsta lönegraden till lönegraden C 2 under benämningen kontorsbiträden.
De kvinnliga biträden, som vid nämnda verk och myndigheter betecknades
såsom »kanslibiträden», motsvarades vid riksbankens särskilda kontor
och vid riksgäldskontoret av s. k. »kameralbiträden».
Kommittén hade ansett lämpligt, att vid länsstyrelserna med deras olika
avdelningar, landskansli och landskontoren, kvinnliga biträden, hänförliga till
lönegraden C 3, betecknades såsom »kansli-eller kameralbiträden, kvinnliga».
Vidare har kommittén erinrat, att i avlöningsreglementet den 22 juni
1921 funnes upptagen för kvinnliga tjänstemän eu lägre lönegrad (C 1) än
den lönegrad (C 2), till vilken hörde »kontorsbiträden, kvinnliga». Kommittén,
som föreslagit inrättandet av denna lägsta avlöningsgrad i anslutning
till direktiv av vederbörande departementschef, hade emellertid därvid
uttalat, att i avseende å de dåvarande innehavarna av dittillsvarande första
gradens skrivbiträdesbefattningar någon rubbning icke borde kunna ifrågasättas,
utan syntes dem böra fortfarande tillerkännas de förmåner, som vore
eller komme att bliva förenade med denna eller däremot svarande grad.
Kommittén hade emellertid hemställt om åtgärder för åstadkommande, efter
utredning, av ledigblivande kvinnlig befattnings av lönegraden C 2 ersättande
med befattning av lönegraden C 1. Föreskrifter i sådant hänseende hade ock
sedermera meddelats i Kungl. Majrts cirkulär den 31 december 1920 (nr 915).
Då kommittén nu upptoge befintliga kvinnliga biträdesbefattningar av
första lönegraden vid länsstyrelserna såsom kontorsbiträden, kvinnliga,
hörande till lönegraden C 2 enligt avlöningsreglementet, förutsatte kommittén
givetvis, att vid uppkommande vakanser komme att prövas, huruvida ej den
lediga befattningen borde ersättas med befattning, hörande till lönegraden Cl.
I gemensamt yttrande den 16 juni 1924 angående återbesättande av vissa
befattningar vid länsstyrelserna hava statens besparingskommitté och de
sakkunniga erinrat, hurusom förslag tidigare väckts att i viss utsträckning
utbyta landskanslist- och landskontoristtjänster mot befattningar, avsedda
för kvinnliga innehavare, men hade kommittén och de sakkunniga ansett,
att denna fråga för det dåvarande icke kunde slutligen avgöras. De sakkunniga
hava i anslutning härtill förklarat sig endast vilja tillägga, att vid ett eventuellt
dylikt utbyte det måhända kunde bliva erforderligt att hos vissa länsstyrelser
inrätta en eller annan kvinnlig befattning inom högre lönegrad än
C 3, exempelvis C 5, för övertagande, från de tidigare manliga tjänsterna,
av vissa mera kvalificerade göromål. Då emellertid frågan om ett definitivt
ordnande av de kvinnliga befattningshavarnas löneförhållanden i samband
med deras likställande med manliga tjänstemän beträffande tillträde till
olika befattningar m. in. vore föremål för utredning inom vederbörande
Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 61
departement, hade de sakkunniga icke ansett sig böra närmare ingå på det
nu berörda spörsmålet.
I anslutning till det av löneregleringskommittén gjorda uttalandet angående
utbyte, vid uppkommande vakanser, av befattningar vid länsstyrelserna
inom lönegraden C 2 mot sådana inom lönegraden C 1 havande sakkunniga
såsom sin mening framhållit, att särskilt i län, varest kvinnliga biträden i
något större antal funnes anställda, det torde böra tagas under övervägande,
huruvida icke genom förändrad arbetsfördelning eller på annat sätt vissa
av biträdesbefattningarna kunde avses allenast för de arbetsuppgifter, som
ansetts böra tillkomma tjänst inom lönegraden O 1. På grund av bestämmelserna
i kungörelsen den 20 oktober 1922 (nr 499) torde i varje fall frågan
om återbesättandet av ledigblivande kvinnliga biträdesbefattningar vid länsstyrelserna
komma under Kungl. Maj:ts prövning.
I detta sammanhang hava de sakkunniga erinrat, hurusom riksdagen
genom skrivelse den 25 februari 1922 (nr 35), i anledning av Kungl. Maj.ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning angående införande av kvinnliga
befattningar inom den nya lägsta lönegraden, bland annat bemyndigat
Kungl. Maj:t att, utan riksdagens hörande i varje särskilt fall, besluta, att
ledigbliven befattning av andra lönegraden i avdelningen C av den i 9 §
avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, intagna
löneplan skall, där sådant finnes av omständigheterna påkallat, utbytas
mot befattning av första lönegraden i nämnda avdelning av löneplanen,
ävensom vidtaga de ändringar i den vid omförmälda avlöningsreglemente
fogade tjänsteförteckning, som föranledes av sådant utbyte.
I och med det att berörda avlöningsreglemente vunne tillämpning i fråga
om tjänstemän vid länsstyrelserna finge enligt de sakkunnigas mening det
av riksdagen sålunda lämnade bemyndigandet anses omfatta jämväl motsvarande
befattningshavare vid nämnda styrelser.
Mot löneregleringskommitténs förslag att tills vidare upptaga de kvinnliga
biträdesbefattningarna hos länsstyrelserna inom lönegraderna 0 3 och C 2
hade de sakkunniga icke funnit anledning till erinran. Med hänsyn till vad
av dem tidigare anförts syntes emellertid i tjänsteförteckningen för länsstyrelserna
böra införas jämväl kvinnliga skrivbiträdesbefattningar i lönegraden
C 1.
Enligt de av innevarande års riksdag beslutade ändringarna i avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, har den
nuvarande kvinnliga befattningen skrivbiträde, i lönegraden C 1, inordnats i
lönegraden B 2. Befattningen kontorsbiträde (nu i lönegraden C 2) har hänförts
till lönegraden B 4 och befattningen kanslibiträde (nu i lönegraden C 3)
till lönegraden B 7. Den nuvarande kvinnliga befattningen kontorsskrivare
(i lönegraden C 5) har under förändrad benämning, kansliskrivare, hänförts
till lönegraden Bil.
På de skäl, som angivits av löneregleringskommittén och de sakkunniga,
anser jag, att de vid länsstyrelserna anställda kvinnliga biträdena böra vid
löneregleringen hänföras, de till den högre graden hörande, till lönegraden
B 7, under benämningen kansli- dier kameralbiträden, och de till den lägre
graden hörande, till lönegraden B 4, under benämningen kontorsbiträden. För
möjliggörande, i enlighet med vad kommittén och de sakkunniga utvecklat,
Departements
chefen.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
av vissa befattningars omreglering synes därjämte i tjänsteförteckningen för
länsstyrelserna böra införas befattningen skrivbiträde, i lönegraden B 2. Däremot
anser jag, att med frågan om upptagande för länsstyrelsernas del av en befattning
i lönegraden Bil, motsvarande kansliskrivarna, bör tillsvidare anstå.
Vaktmästare Enligt löneregleringskommitténs förslag skulle vaktmästare hos länsstyvMe^och
relserna> liksom fallet vore beträffande vaktmästare i allmänhet vid centrala
förste expedi- ämbetsverk, under benämningen expeditionsvakter hänföras till lönegraden
honsvakter), g } (nya J3 5) j den allmänna löneplanen. Kommittén, som icke ansett sig
^kommittén88 kunna tillstyrka bifall till en av statens vaktmästares förening gjord hemställan
därom, att i de fall, då minst två vaktmästare vore anställda hos
länsstyrelse, den ena av dem skulle vara förste vaktmästare och åtnjuta därmed
förenade förmåner, har emellertid i detta sammanhang erinrat om innehållet
i 10 § av kungörelsen den 31 december 1921 (nr 753) med tilläggsbestämmelser
till avlöningsreglementet. Enligt nämnda författningsrum gällde, att,
därest åt expeditionsvakt eller förste expeditionsvakt såsom bostad anvisats
lägenhet i samband med ämbetslokalen, han skulle hava skyldighet att å
tider, då arbete i ämbetslokalen ej påginge, hava tillsyn över lokalen samt
att, i den mån det ej ålåge honom att själv verkställa eldning, städning och
rengöring däri, övervaka, att dessa bestyr verkställdes i behörig ordning
och med iakttagande av nödig varsamhet, ävensom att, enligt vederbörande
myndighets bestämmande, utföra eller ombesörja andra bestyr med avseende
å lokalen. Därest ifrågavarande åligganden vore av större omfattning och
så av verkets styrelse prövades skäligt, kunde ersättning jämlikt 31 § i avlöningsreglementet
utgå med belopp, som av verksstyrelsen fastställdes, dock
högst med 300 kronor för år räknat.
Löneregleringskommittén hade ansett, att, för den händelse åliggande av
nämnda slag uppdroges åt expeditionsvakt, som ej fått sig såsom bostad
anvisad lägenhet i samband med arbetslokalen, möjlighet torde finnas att,
om så prövades skäligt, bereda honom särskild ersättning jämlikt nyssberörda
paragraf i avlöningsreglementet.
Yttranden över Kommitténs förslag i fråga om vaktmästarna har av vissa länsstyrelser
''"kommitténs8" biträtts, varvid i eu del fall framhållits, att anledning ej förefunnes att göra
förslag i Mga skillnad mellan de båda vaktmästare — eu å landskansli och en å landsmästarna
kontoret — som funnes anställda hos vederbörande länsstyrelse. Andra
länsstyrelser hava däremot i de avgivna yttrandena uttalat sig till förmån
för ett av statens vaktmästares förening framställt yrkande, att en av de
vid varje länsstyrelse anställda vaktmästarna måtte, under benämningen
förste expeditionsvakt, placeras i lönegraden B 3 (nya B 7). Härvid har
särskilt framhållits önskvärdheten av att någon befordringsmöjlighet bereddes
de tjänstemän, om vilka nu är fråga.
De sakkunniga. De sakkunniga hava meddelat, att de i denna fråga haft muntliga överläggningar
med representanter för statens vaktmästares förening och därvid
bl. a. inhämtat, att uppdrag, som avsåges i 10 § av kungörelsen den 31 december
1921 (nr 753), stundom tilldelats även förste expeditionsvakter inom
Knncjl. Maj-.ts proposition nr 18S). 63
den allmänna civilförvaltningen, varför jämställdhet med dessa tjänstemän
icke skulle ernås genom den av löneregleringskommittén ifrågasatta anordningen
att expeditionsvakter inom lönegraden B 1 vid länsstyrelserna i förekommande
fall skulle kunna komma i åtnjutande av särskild ersättning enligt
nämnda författningsrum.
De sakkunniga liava vidare anfört följande.
I detta sammanhang torde ock kunna erinras, att i fråga om befordringsmöjligheterna
för tjänstemän inom vakta)ästargraden länsstyrelserna i
jämförelse med flertalet övriga förvaltningsområden intaga en undantagsställning
så till vida, som nämnda tjänstemän vid länsstyrelserna i regel
icke kunna vinna befordran till högre befattningar därstädes, under det att
motsvarande tjänstemän inom andra förvaltningsgrenar — åtminstone sådana,
där lokalförvaltningar med betydande personalbestånd förekomma — i en
del fall kunna påräkna befordran, för den händelse de göra sig förtjänta
därav.
Det vill synas de sakkunniga, som om det förelåge fog för yrkandet, att
eu av de vid varje länsstyrelse för vaktmästargöromål anställda ordinarie
tjänstemännen måtte tilldelas ställningen av förste expeditionsvakt och
såsom sådan hänföras till lönegraden B 3. De sakkunniga vilja dock härvid
framhålla, att vid tillsättandet av dessa högre tjänster icke bör förfaras på
sådant sätt, att till dylik befattning städse befordras expeditionsvakt vid
den länsstyrelse, där den högre tjänsten är ledig utan torde rekryteringen
till sistnämnda tjänst, på sätt vid befordringar i allmänhet äger rum, böra
verkställas efter urval mellan därför meriterade och lämpliga befattningshavare
vid olika länsstyrelser eller från andra områden.
Enligt de sakkunnigas förslag bör sålunda i tjänsteförteckningen för länsstyrelserna
upptagas befattningarna förste expeditionsvakt i lönegraden B 3
(nya B 7) och expeditionsvakt i lönegraden B 1 (nya B 5).
I likhet med de sakkunniga anser jag, att i tjänsteförteckningen för länsstyrelserna
böra upptagas befattningarna expeditionsvakt i den nya lönegraden
B 5, motsvarande den nuvarande lönegraden B 1, samt förste expeditionsvakt
i den nya lönegraden B 7, motsvarande den nuvarande lönegraden
B 3. Yad angår fördelningen av här avsedda befattningar på de båda graderna,
synes mig intet vara att erinra mot vad de sakkunniga härutinnan
föreslagit.
Löneregleringskommittén har erinrat därom, att i 3 § 1 mom. i avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) föreskrivits, att med ordinarie befattning
icke må förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens stat, ej heller,
utan att sådant medgivits genom beslut av Kung!. Maj:t och riksdagen, å kommuns
stat.
Vidare hade i de genom kungörelsen den 31 maj 1878 meddelade avlöningsvillkor
för flertalet slag av befattningar vid landsstaten stadgats, att —
med visst undantag vid övergång till ny lönereglering — med ämbete eller
tjänst vid landsstaten icke finge förenas annan tjänst på rikets eller riksdagens
stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre den funnes icke
vara hinderlig för fullgörande av tjänstgöringen vid landsstaten, samt att
landssekreterare och landskamrerare icke heller finge mottaga befattning på
kommuns stat.
Enligt de vid 1908 års riksdag godkända avlöningsvillkor för tjänstemän
Departements
chefen.
Särskilda
avlöningsbestämmelser
m. m.
Förening av
tjänster.
Löneregleringskommittén.
Förflyttning s
skyldighet.
De sakkunniga.
64 Kungl. Maj;ts proposition nr 183.
och betjente vid länsstyrelserna finge med ordinarie befattning icke förenas
annan tjänst å rikets eller riksdagens stat och med landssekreterar- eller
landskamrerartjänst ej heller befattning å kommuns stat.
I de vid 1917 års riksdag antagna avlöningsvillkoren för ordinarie befattningshavare
vid landsstaten hade, i vad länsstyrelserna anginge, förbudet
att innehava befattning å kommuns stat utsträckts även till de nyinrättade
länsassessorsbefattningarna.
Kommittén hade icke ansett sig böra föreslå, att, vid det nya avlöningssystemets
tillämpning å befattningshavare vid länsstyrelserna, möjlighet betoges
innehavare av annan tjänst än landssekreterare, landskamrerare och
länsassessorer att kunna få med sin tjänst förena tjänst å kommuns stat. Enligt
kommitténs mening borde emellertid i anslutning till ovanberörda stadgande
i 3 § 1 mom. i avlöningsreglementet särskilt medgivande i sådant hänseende
meddelas genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen. Kommittén ville
härvid erinra, att i allt fall, jämlikt bestämmelserna i 2 mom. av 3 §, tillstånd
att tillsvidare förena kommunal tjänst med befattning av ifrågavarande
slag hos länsstyrelse skulle kunna meddelas endast för så vitt vederbörande
länsstyrelse prövade den kommunala tjänsten icke inverka hinderlig! för
utövande av statstjänsten.
De sakkunniga hava framhållit, hurusom tillämpningen i fråga om länsstyrelsernas
tjänstemän av bestämmelserna i avlöningsreglementet den 22
juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle för de förstnämnda
medföra eu utsträckt skyldighet att underkasta sig förflyttning i tjänsten.
Detta förhållande hade visserligen icke berörts av löneregleringskommittén,
men då åtskilliga länsstyrelser i de över kommitténs förslag avgivna utlåtandena
motsatt sig en dylik utsträckning av berörda skyldighet, hade de
sakkunniga ansett sig böra upptaga spörsmålet till behandling.
Härvid hava de sakkunniga uttalat sig på följande sätt:
Uti kungörelsen den 14 juni 1917 (nr 472) hava meddelats villkor och bestämmelser
för åtnjutande av de från 1918 års början fastställda avlöningsförmånerna
för landsstaten. Med bortseende från en jämlikt beslut av 1919
års riksdag numera upphävd bestämmelse rörande befattningshavare vid
länsstyrelsen i Stockholms län gäller enligt nämnda kungörelse i fråga om
de befattningshavare, vilkas löneförhållanden äro föremål för behandling i
detta utlåtande, bl. a.
att innehavare av ordinarie befattning skall vara underkastad den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet, jämkning i åligganden samt reglering av
fms tgöri n gs område, som kan varda föreskriven, ävensom vara pliktig, därest
förändrad organisation av tjänster eller tjänstedistrikt inom landsstaten beslutas,
. att, . med bibehållande av den avlöning å stat han innehar och mot
ersättning i förekommande fall för flyttningskostnad, inträda i den nya
tjänsteställning i landsstaten, varom Kungl. Maj:t förordnar; samt
att innehavare av ordinarie befattning skall — likaledes med bibehållande
av den avlöning å stat han innehar och mot ersättning i förekommande fall
för flyttningskostnad _— vara pliktig att, därest vissa landsstaten tillhörande
göromål överflyttas till annan del av statsförvaltningen, efter Kungl. Maj:ts
förordnande tjänstgöra å befattning, till vilken dessa göromål helt eller delvis
överflyttats.
Beträffande de befattningshavare, å vilka avlöningsreglementet den 22
juni 1921 (nr 451) är tillämpligt, hava bestämmelser rörande nu omhandlade
skyldigheter meddelats i 13 § 1—3 mom. av sagda reglemente.
Kungl. Maj:ts proposition nr 183. (jf)
lifter att Lava erinrat om avfattningen av sistberörda bestämmelser hava
de sakkunniga vidare anfört följande.
De länsstyrelser, som i sina yttranden berört frågan om förflyttningsskyldigheteu,
hava samtliga ansett, att de nu för länsstyrelserna härutinnan
gällande bestämmelserna icke böra utsträckas till överensstämmelse med vad
som sålunda föreskrivits för de nyreglerade verken inom den allmänna civilförvaltningen.
Från vissa håll har härvid anförts, att redan de nuvarande
bestämmelserna erbjöde en fullt betryggande möjlighet att vid omregleringar
inom landsstaten på lämpliga poster placera innehavare av befattningar, vilka
ansåges böra indragas. I övrigt hava de länsstyrelser, som lämnat motivering
för sin ståndpunkt i förevarande avseende, huvudsakligen framhållit,
att en utsträckning av den nuvarande skyldigheten för länsstyrelsernas tjänstemän
att låta förflytta sig till annan befattning skulle för dem innebära
en olägenhet, som, vid tillämpning i övrigt av de utav löneregleringskomrnittén
föreslagna avlöningsbestämmelserna, i vissa fall skulle verka orättvist
eller ekonomiskt betungande.
Enligt de sakkunnigas mening kunna de invändningar, som anförts mot
en tillämpning jämväl i fråga om länsstyrelsernas tjänstemän av sådana föreskrifter
om förflyttningsskyldighet, som i det nya avlöningsreglementet äro
meddelade beträffande tjänstemän, vilka ej tillhöra den centrala statsförvaltningen,
icke tillmätas avgörande betydelse. Liknande erinringar förekommo
pa sin tid, då fråga senast förelåg om bestämmande av den omfattning, i
vilken tjänstemännen vid den allmänna civilförvaltningen skulle vara underkastade
skyldigheten att låta förflytta sig till annan befattning m. m. Det
må för övrigt i detta sammanhang framhållas, att vid befordringar inom landsstaten
i stor utsträckning förekommit, att befattningshavare övergått från ett
län till annat sådant. Likaså hava tjänstemän vid länsstyrelserna i åtskillig3;
fall vunnit befordran till poster inom den centrala statsförvaltningen,
varjämte stundom tjänstemän inom den senare befordrats till befattningar
vid länsstyrelserna. Härav torde bl. a. framgå, att det icke kan anses olämpligt
eller överflödigt att öppna möjlighet jämväl till förflyttningar av länsstyrelsernas
tjänstemän i en omfattning, som närmare än de för ifrågavarande
befattningshavare nu gällande reglerna motsvarar de för nyreglerade
tjänster härutinnan meddelade föreskrifterna.
Den bestämmelse i det nya avlöningsreglementet, som här skulle ifrågakomma
att tillämpas, återfinnes i 3 mom. av 13 §. Då emellertid någon
tvekan synes kunna råda om vad i detta sammanhang rätteligen bör förstås
med det verte vederbörande tjänsteman tillhör eller varunder han lyder, torde en
förtydligande föreskrift härutinnan vara av nöden.
I fråga om innebörden av den erforderliga föreskriften hade de sakkunniga
varit av olika mening, i det att den ene av dem, landshövdingen Sahlin,
vid det förhållande, att i 13 § 3 mom. 2 punkten full flyttningsskyldighet
vore stadgad för det fall, att göromålen överflyttas till annat verk, ansett
att den i 1 punkten av 3 mom. stadgade flyttningsskyldigheten skäligen
borde begränsas att avse överflyttning till annan tjänst vid den egna länsstyrelsen
eller vid fögderiförvaltningen inom det egna länet.
Den andre sakkunnige, generaldirektören Ericsson hade däremot ansett
bestämmelsen böra erhålla sådan avfattning, att förflyttning skulle även i
fall, då den i 3 mom. 2 punkten angivna förutsättningen ej förelåge, kunna
ske till annan tjänst vid landsstaten i allmänhet, utan begränsning till det
egna länet.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 146 höft. (Nr 183.) 472 25 5
Departements
chefen.
Övergångs
lön.
66 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
De sakkunniga kava vidare anfört, att tjänsteman vid statsdepartement
eller centralt ämbetsverk icke enligt avlöningsreglementet eller annan författning
torde vara skyldig att låta förflytta sig till tjänst vid länsstyrelse.
Vid sådant förhållande syntes icke för närvarande föreligga skäl att stadga
skyldighet för befattningshavare vid länsstyrelse att vara underkastad förflyttning
till tjänst vid statsdepartement eller centralt ämbetsverk. Därest
det emellertid skulle befinnas lämpligt att i anledning av vad sålunda antytts
ytterligare utsträcka förflyttningsskyldigheten för befattningshavare inom
olika förvaltningsområden, borde enligt de sakkunnigas mening full reciprocitet
härutinnan bliva gällande mellan, å ena sidan, statsdepartement och centrala
ämbetsverk och, å andra sidan, länsstyrelserna.
Yad anginge avlöningsförmånerna vid förflyttning till annan tjänst, ansågede
sakkunniga, att de i 13 § av avlöningsreglementet givna föreskrifterna
borde i fråga om landssekreterare och landskamrerare fullständigas med
särskilda bestämmelser, avseende den avlöningsförstärkning och det särskilda
personliga lönetillägg, som för dem föreslagits. Sistnämnda tillägg vore avsett
att minskas — förutom genom successiv avskrivning under nio år —
även i den mån tjänstemannens avlöning å ny stat ökades. Då landssekreterare
eller landskamrerare efter egen ansökan förflyttades till tjänst inom
samma eller lägre lönegrad, borde, oavsett huruvida den nya stationeringsorten
tillhörde samma ortsgrupp som den gamla eller icke, den förflyttade
frånträda den med den gamla tjänsten förenade avlöningsförstärkningen och,
i förekommande fall, i stället tillträda den förmån av detta slag, som kunde
vara förenad med den nya befattningen. Det personliga lönetillägget syntes
i sådant fall böra bortfalla. Detsamma borde gälla, då förflyttningen skedde
utan tjänstemannens egen ansökan, på grund av något hans förfarande i
tjänsten (eget förvållande). Därest åter tjänstemannen tvångsvis förflyttats,
utan att förflyttningen föranletts av något hans eget förvållande, borde den
förflyttade — likaledes oberoende av till vilka ortsgrupper respektive stationeringsorter
hänförts — bibehållas vid den avlöningsförstärkning och, i förekommande
fall, den rätt till personligt lönetillägg, som han i den tidigare
tjänsten ägt åtnjuta.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att med annan tjänst vid länsstyrelse
än landssekreterare landskamrerar- eller länsassessorstjänst bör kunna
få förenas tjänst å kommuns stat, under förutsättning att vederbörande myndighet
— som i dylikt fall torde vara länsstyrelsen — efter prövning att
ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka liinderligt
för. utövande av statstjänsten, finner uppdraget eller befattningen kunna få
mottagas och tills vidare bibehållas.
Beträffande förflyttningsskyldiglieten anser jag mig böra biträda den uppfattning,
som uttalats av generaldirektören Ericsson. Jag anser sålunda, att
— i fråga om såväl landshövdingarna som övriga befattningshavare vid länsstyrelserna
— vid tillämpning av de i 13 § 3 mom. 1 punkten i avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) givna bestämmelserna om tjänstemans
förflyttningsskyldighet bör med uttrycket »det verk, han tillhör eller varunder
han lyder» förstås landsstaten i allmänhet, utan begränsning till det
egna länet.
Den anordning med s. k. övergångslön, som vid nyreglerade verk föranletts
av övergången till efterskottsutbetalning av hela lönen, torde givetvis böra
tillämpas även vid löneregleringen för länsstyrelsernas tjänstemän.
Kungl. A/ajUs proposition ur 183. G7
Frågan om löneförmånerna för den icke-ordinarie personalen lios länsstyrelserna
— i vilken fråga löneregleringskommittén icke framlagt något
förslag eller gjort något eget uttalande — har berörts i flera av de i ärendet
avgivna yttrandena. Därvid har i vissa fall förordats bibehållande i huvudsak
av nu gällande bestämmelser rörande avlöning till ifrågavarande icke-ordinarie
personal.
Statskontoret, som utförligare yttrat sig i denna fråga, har funnit det
självfallet, att lönerna till den vid länsstyrelserna anställda icke-ordinarie
personalen borde regleras efter enahanda grunder, som gällde för dylik
personal vid verk, för vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451)
redan vunnit tillämpning.
De sakkunniga hava beträffande detta spörsmål erinrat, att någon egentlig
utredning rörande behovet utav icke-ordinarie personal hos länsstyrelserna
samt dennas hänförande till olika tjänstekategorier icke förebragts i de till
de sakkunniga överlämnade handlingarna. I ärendets dåvarande läge hade
de sakkunniga ej heller för egen del ansett sig böra inhämta de uppgifter
och yttranden, som vore erforderliga för att frågan om sagda personals
löneförhållanden skulle kunna fullständigt överblickas. För en närmare
utredning härutinnan syntes vederbörande länsstyrelser i sinom tid böra
inkomma med de framställningar i ämnet, som förhållandena inom varje
särskilt län kunde anses påkalla.
De sakkunniga ville dock framhålla, att de i likhet med statskontoret
ansåge det självfallet, att de i kungörelsen den 31 december 1921 (nr 778)
meddelade avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
borde komma till användning jämväl beträffande den icke-ordinarie
personalen vid länsstyrelserna. Emellertid ansåge sig de sakkunniga böra
erinra, hurusom i det av särskild sakkunnig inom finansdepartementet den
8 november 1923 avgivna yttrandet och förslaget i fråga om revision av
gällande avlöningsbestämmelser för statsdepartement in. 11. verk förutsatts,
att i sinom tid skulle utfärdas en ny författning med avlöningsbestämmelser
för icke-ordinarie befattningshavare vid de verk, varå allmänna avlöningsreglementet
skulle från och med den 1 januari 1925 bliva tillämpligt.
Den sålunda ifrågasatta nya författningen borde, då densamma komme
till stånd, enligt de sakkunnigas mening avse jämväl den icke-ordinarie
personalen vid länsstyrelserna.
I likhet med statskontoret och de sakkunniga anser jag, att lönerna till
den vid länsstyrelserna anställda icke-ordinarie personalen böra regleras
efter i huvudsak enahanda grunder, som gälla för dylik personal vid verk, beträffande
vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) vunnit tillämpning.
Såsom de sakkunniga framhållit, lärer emellertid härutinnan erfordras närmare
utredning, varför länsstyrelserna i sinom tid torde böra anbefallas att
inkomma med framställningar i ämnet. Rörande det belopp, vilket, såvitt
för närvarande kan bedömas, skulle vara erforderligt till avlöning av nyss
-
Icke-ordinarie
personal.
Statskontor^;.
De sakkunniga.
Departements
chefen.
Kostnadsberäkning
och stater.
Anslag till
landshövdingar
och
befattningshavare
vid
länsstyrelserna.
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
nämnda personal enligt sagda grunder, torde jag få avgiva förslag i det följande.
I nu gällande riksstat är under femte huvudtiteln, avdelningen landsstaten,
uppfört ett ordinarie bestämt anslag till tjänstemän och betjänte vid
länsstyrelserna, från vilket anslag enligt gällande avlöningsstat för landsstaten
utom beträffande landshövdingarna bestridas avlöningar -— frånsett
ålderstillägg — till ordinarie befattningshavare hos länsstyrelserna. Från
det under samma avdelning upptagna ordinarie bestämda anslaget till landshövdingarna
utgå avlöningarna till dessa befattningshavare.
Den nu tillämnade löneregleringen för landshövdingarna och befattningshavare
vid länsstyrelserna torde böra medföra, att avlöningskostnaderna för
nämnda två grupper av befattningshavare sammanföras i ett anslag. Ifrågavarande
anslag torde under avdelningen överståthållarämbetet och landsstaten
böra uppföras såsom ett ordinarie förslagsanslag, benämnt tandshövdingar
och befattningshavare vid länsstyrelserna. I detsamma torde böra ingå
dels den tidigare nämnda anslagsposten till landshövdingarna 540,000 kronor,
dels vederbörliga anslagsposter till avlöningar till ordinarie befattningshavare
vid länsstyrelserna, vikariatsersättningar, avlöningsförstärkning till landssekreterare
och landskamrerare, personligt lönetillägg till landssekreterare
och landskamrerare samt övergångslön — för vilka anslagsposter jag kommer
att här nedan redogöra — och dels slutligen, av skäl, som skola i det följande
utvecklas, vissa anslagsposter till icke-ordinarie befattningshavare m. m.
samt till sakkunniga till biträde vid utredningar m. m.
Den av löneregleringskommittén föreslagna ordinarie staten för befattningshavare
vid länsstyrelserna slutar på ett belopp av 2,611,379 kronor, därav
avlöningar till ordinarie tjänstemän 2,561,379 kronor och vikariatsersättningar
50,000 kronor. En placering, på sätt jag förordat, av länsassessorerna
i nuvarande lönegraden B 17 (nya B 27) i stället för den av kommittén föreslagna
lönegraden B 16 (nya B 26) samt av vissa vaktmästare (förste expeditionsvakter)
i nuvarande lönegraden B 3 (nya B 7) i stället för, enligt kommitténs
förslag, lönegraden B 1 (nya B 5) medför en kostnadsökning i förhållande
till vad kommittén beräknat av respektive c:a 22,080 kronor och
7,200 kronor, tillhopa 29,280 kronor. Anslagsposten avlöningar till ordinarie
befattningshavare bör sålunda aDgivas till 2,590,659 kronor, eller i runt tal
2,590,700 kronor. Från denna anslagspost skulle då givetvis även bestridas
de i lönerna ingående belopp, som motsvara ålderstillägg. För vikariatsersättningar
torde böra upptagas förslagsvis 50,000 kronor. Härtill kommer
kostnaden för den föreslagna fasta avlöningsförstärkningen till länsstyrelsernas
avdelningschefer, vilken torde kunna approximativt angivas till 124,000
kronor. För den s. k. övergångslönen torde böra beräknas ett belopp av
110,000 kronor (engångsutgift) och för det personliga lönetillägget till samma
befattningshavare ett belopp av 260,000 kronor. Sistnämnda post kommer,
såsom tidigare angivits, att successivt avskrivas.
Till ordinarie befattningshavare vid länsstyrelserna torde sålunda böra avses
följande anslagsposter, utgörande tillhopa 3,134,700 kronor:
69
Kungl. MajUs proposition nr 183.
Avlöningar till ordinarie befattningshavare, förslagsanslag
Vikariatsersättningar, förslagsanslag .................................
Avlöningsförstärkning till landssekreterare och lands
kamrerare,
förslagsanslag...............................................
Personligt lönetillägg till landssekreterare och lands
kamrerare,
förslagsanslag...............................................
Övergångslön, förslagsanslag...............................................
kronor 2,590,700: —
50,000: —
» 124,000: —
260.000: —
» 110,000: —
För angivande av den merkostnad i jämförelse med motsvarande utgifter
under budgetåret 1924—1925, som den nu föreslagna löneregleringen för
länsstyrelsernas ordinarie tjänstemän skulle medföra, torde böra erinras,
att för sistnämnda budgetår ordinarie anslaget till tjänstemän och betjänte
vid länsstyrelserna utgör 1,459,100 kronor. Härtill komma kostnader för
ålderstillägg, 126,000 kronor, tillfällig löneförbättring, tillfälliga lönetillägg
och ortstillägg för olika grupper av befattningshavare, 259,760 kronor, samt
dyrtidstillägg enligt de för oreglerade verk gällande reglerna, 625,000 kronor,
samtliga belopp i runt tal beräknade. Likaså bör hänsyn tagas till de
till indragning föreslagna sportlerna, vilka av de föreliggande uppgifterna
för åren 1921—1923 att döma torde kunna approximativt uppskattas till
500.000 kronor. Sammanlagda beloppet av dessa poster utgör 2,969,860 kronor.
Härmed torde böra jämföras det av löneregleringskommittén beräknade
beloppet 2,611,379 kronor med den av mig föreslagna höjningen av 29,280
kronor, vartill komma löneförstärkningen för länsstyrelsernas avdelningschefer,
124.000 kronor, samt dyrtidstillägg enligt de för reglerade verk gällande bestämmelserna,
approximativt beräknade till 445,000 kronor, tillhopa 3,209,659
kronor.
Enligt dessa beräkningar skulle sålunda den verkliga kostnadsökningen
utgöra (3,209,659 — 2,969,860=) 239,799 kronor. Häri ingå likväl ej kostnaderna
för den engångsutgift, som skulle utgöras av den s. k. övergångslönen,
eller för det personliga lönetillägg, som skulle kunna under en nioårig
övergångsperiod utgå till viss personal, liksom ej heller kostnaderna
för den löneförhöjning, som skulle beredas icke-ordinarie befattningshavare
Det
torde även böra erinras, att i sammanhang med sportlernas indragning
någon, om än förhållandevis ringa kostnadsökning skulle för statsverket
inträda därigenom, att en del utskriftsarbete m. m., som hittills bekostats
av de sportelberättigade tjänstemännen, framdeles skulle få gäldas av statsmedel.
Till extra biträden hos länsstyrelserna m. m. är i nu gällande riksstat uppfört
ett ordinarie reservationsanslag av 450,000 kronor.
I sitt den 13 september 1923 avgivna yttrande över löneregleringskommitténs
förslag till lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna
anförde statskontoret bl. a. följande.
En lönereglering enligt de nya grunderna för den icke-ordinarie personalen
vid länsstyrelserna nödvändiggör en betydande ökning av avlöningsanslaget
samtidigt som belastningen minskar å anslagen till tillfällig löneförbättring
och till dyrtidstillägg. Medelsbehovet å avlöningsanslaget kan i brist på
närmare uppgifter icke exakt beräknas. En överslagskalkyl torde likväl
Extra
biträden hos
länsstyrelserna.
Statskontoret.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
kunna göras. För budgetåret 1923—1924 bär enligt Kungl. Maj:ts beslut
ställts till länsstyrelsernas förfogande ett belopp av omkring 514,000 kronor,
därav i runda tal för avlöningar till tjänstemän vid landskansliet oeli landskontoret
455,000 kronor — bärav torde cirka 121,000 kronor kunna beräknas
för extra länsnotarie!- och extra länsbokhållare och 334,000 kronor för övriga
tjänstemän — till arvoden åt extra vaktmästare 3,000 kronor och till vikariatsersättningar
56,000 kronor. Avlöningen till det av Kungl. Maj:t fastställda
antalet extra länsnotarie!- och länsbokhållare, 44 st., beräknad efter de nya
grunderna i den högre löneklassen i 12 lönegraden för e. o. personal —
motsvarande den lönegrad, som statskontoret föreslagit för ordinarie länsnotarie!-
och länsbokhållare, av andra klass — skulle uppgå till cirka 201,000
kronor. Man får visserligen icke förutsätta en allmän placering av dessa e. o.
tjänstemän i samma lönegrad som dessa ordinarie befattningshavare, men
torde man böra räkna med denna lönegrad och löneklass för att motväga
den avsevärda avlöningsförliöjning, som tillkommer, då vederbörande bliva
berättigade till löneuppflyttning å den ordinarie löneskalan. Det beräknade
nuvarande lönebeloppet för övriga tjänstemän vid landskansliet och landskontoret
och för extra vaktmästare torde, i överensstämmelse med principen
för beräkningen i samband med löneregleringen vid övriga verk av anslagen
till icke-ordinarie personal, böra höjas med 33 %, eller sålunda till cirka
448,000 kronor.
Vad vikariatsersättning angår skulle dylik ersättning vid vikariat å ordinarie
befattningar vid länsstyrelserna enligt kommitténs förslag utgå från
ett särskilt förslagsanslag å länsstyrelsernas stat. Som emellertid ersättningvid
vikariat för e. o. personal enligt de nya grunderna torde komma att uppgå
till rätt betydande belopp, synes försiktigheten bjuda att icke beräkna
dessa kostnader lägre än till 30,000 kronor. Enligt förestående beräkning
skulle alltså medelsbehovet utgöra (201,000 + 448,000 + 30,000) 679,000 kronor.
Eu reducering av detta belopp kan visserligen motiveras av den förlängda
tjänstgöringstiden, men då å andra sidan en viss säkerhetsmarginal bör beräknas
för mötande av kostnaderna för sjukavlöning, övertidsersättning och
begravningshjälp, torde nämnda reducering kunna inskränkas till att ovanstående
siffra avrundas nedåt till 660,000 kronor. Placeras ordinarie länsnotarie
och länsbokhållare av andra klass uti 13 lönegraden, torde beloppet
böra höjas med cirka 15,000 kronor eller till 675,000 kronor. För en exakt
beräkning av medelsbehovet är det dock givetvis erforderligt, att närmare
utredning verkställes vid respektive länsstyrelser, och lärer Kungl. Maj:t
vilja anbefalla dem att inkomma med sådan. Statskontoret vill dock framhålla,
att vid fastställande av anslagets storlek det torde vara nödvändigt
att räkna med att visst icke för knappt tillmätt belopp bör vid medlens fördelning
å länsstyrelserna reserveras "för att under årets lopp stå till Kungl.
Majds förfogande till mötande av oförutsedda behov.
För budgetåret 1923—1924 är anslaget till extra länsnotarie! upptaget till
allenast. 300,000 kronor, detta beroende på befintliga reservationer. Anslaget
har intill samma budgetårs ingång haft en betydande inkomst genom att
detsamma tillförts den del av till statsverket indragen provision å landstingsskatt
m. fl. medel, som belöpt å de indragna lanträntmästarbefattningarna.
Uti utlåtanden den 14 december 1922 och 9 februari 1923 hade statskontoret väckt
förslag därom, att hela den till statsverket indragna provisionen å landstingsskatt
m. in. skulle redovisas under riksstatens inkomsttitel »diverse inkomster»
samt anslaget till extra länsnotarie!- m. m. beräknas med hänsyn till hela
medelsbehovet. Genom brev den 2 mars 1923 har Kungl. Maj:t sedermera
förordnat, att nämnda provision skall för budgetåret 1923—1924 såsom särskilda
uppbördsmedel uppdebiteras å förslagsanslaget till allmänna indrag
-
7!
Kwigl. Maj:ts proposition nr 183.
ningsstaten, men är för tiden därefter föreskrift icke meddelad. -För innevarande
budgetår lärer genom de av Kungl. Maj:t träffade dispositionerna
såväl det för året anslagna beloppet som den inbalanserade reservationen
komma att förbrukas. Därest anslaget icke hädanefter kommer att tillföras
någon provision å landstingsskatt m. m., blir det sålunda nödvändigt att
f. o. in. budgetåret 1924—1925 upptaga detsamma med belopp, motsvarande
hela medelsbehovet. Under nämnda förutsättning synes det ej föreligga
någon anledning att längre låta anslaget hava reservationsanslags karaktär,
utan torde detsamma böra förändras till ett obetecknat anslag. Att bibehålla
det som självständigt anslag på riksstaten torde ej heller vara påkallat,
utan synes detsamma, i likhet med vad i allmänhet fallet är vid de nyreglerade
verken, böra inordnas under huvudanslaget och alltså upptagas på
länsstyrelsernas stat såsom eu till beloppet fixerad anslagspost under benämningen
»avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.».
I statsverkspropositionen för budgetåret 1925—1926 har beräknats ett
ordinarie reservationsanslag till extra biträden hos länsstyrelserna m. m. av
675.000 kronor. På de av statskontoret anförda skäl anser jag, att sagda
anslag bör såsom eu till nämnda belopp fixerad anslagspost under benämningen
»avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.» inordnas under
det ordinarie förslagsanslaget till landshövdingar och övriga befattningshavare
vid länsstyrelserna.
Det ordinarie anslaget till sakkunniga till biträde vid utredningar m. m.
har alltsedan dess tillkomst år 1917 till och med år 1922 varit uppfört med
högst 12,000 kronor för år.
I 1922 års statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 125) framhölls,
att anslaget med hänsyn till den ringa belastningen å detsamma under senare
år torde för framtiden kunna ej obetydligt reduceras, förslagsvis till
6.000 kronor för år. Eu ytterligare nedsättning ansågs emellertid icke vara
tillrådlig, då de till de särskilda länsstyrelserna utgående beloppen i så fall
skulle bliva alltför små för att vid förefallande behov tjäna sitt syfte. En
jämkning borde emellertid äga rum i avseende å de belopp från anslaget,
som jämlikt då gällande, genom brev den 30 juni 1916 meddelade bestämmelser
voro ställda till länsstyrelsernas förfogande.
Kungl. Maj:t föreslog i enlighet härmed riksdagen att för första halvåret
1923 upptaga berörda anslag till 3,000 kronor, och riksdagen biföll detta
förslag.
Genom cirkulär den 27 oktober 1922 har Kungl. Maj:t, i huvudsaklig överenstämmelse
med de i ovannämnda statsverksproposition förordade grunderna,
utfärdat nya föreskrifter i avseende å användningen av ifrågavarande
anslag att gälla från ingången av år 1923 tills vidare. Enligt dessa föreskrifter
hava till de särskilda länsstyrelsernas förfogande ställts belopp,
växlande mellan 100 kronor och 500 kronor för år räknat.
Från och med budgetåret 1923—1924 har anslaget i riksstaten upptagits
med 6,000 kronor.
Med anledning av en utav länsstyrelsen i Skaraborgs län gjord framställning
om höjning från och med år 1924 av det belopp, som ställts till länsstyrelsens
förfogande för ifrågavarande ändamål, anbefallde Kungl. Maj:t
Departements
chefen.
Sakkunniga
till biträde
vid utredningar
tu. m.
72
Statskontoret.
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
genom beslut den 1 augusti 1924 statskontoret att efter länsstyrelsernas hörande
till Kungl. Maj:t avgiva ett i huvudsaklig överensstämmelse med i
statsrådsprotokollet över socialärenden den 7 januari 1922 angivna grunder
upprättat förslag till ny fördelning av ifrågavarande anslag.
Till åtlydnad härav har statskontoret den 15 oktober 1924 inkommit med
utlåtande i ärendet samt därvid överlämnat infordrade yttranden från samtliga
länsstyrelser.
Statskontoret har därvid anfört, att två länsstyrelser funnit det åt dem
bestämda beloppet av anslaget i fråga vara för ringa för att i förekommande
fall komma till användning för avsett ändamål. Flertalet länsstyrelser hade
även framhållit, att de nu för respektive länsstyrelser bestämda anvisningarna
kunde. anses tillräckliga allenast under förutsättning att ett jämförelsevis
betydligt belopp avsattes för att av Kungl. Maj:t tilldelas länsstyrelse, som
därav för något särskilt fall vore i behov. Några länsstyrelser hade ansett,
att någon nedsättning av anvisningarna för respektive länsstyrelser kunde
ske, därest länsstyrelserna kunde vid behov påräkna ytterligare medel från
förefintlig besparing å anslaget.
Under hänvisning till en inom statskontoret upprättad tablå över utbetalningar
hos respektive länsstyrelser från anslaget under första halvåret 1923
och under budgetåret 1923—1924 yttrar statskontoret vidare, att visserligen
några länsstyrelser icke alls tagit i anspråk de genom cirkuläret den 27
oktober 1922 för dem bestämda anvisningarna samt att flertalet länsstyrelser
icke till fullo anlitat sina anvisningar för detta ändamål. Av länsstyrelsernas
yttranden i ärendet torde emellertid få anses framgå, att någon nedsättning
av nu bestämda anvisningar knappast borde ifrågakomma och i varje fall ej
ske. förr än någon del av anslaget reserverats för tillgodoseende av mera tillfälliga
behov. Någon ny fördelning av anslaget syntes statskontoret därför
icke lämpligen böra äga rum för budgetåret 1924—1925. Med hänsyn till
de av länsstyrelserna anmälda medelsbehoven för ifrågavarande ändamål
torde däremot en höjning av anslaget böra ske för budgetåret 1925—1926;
och syntes detsamma skäligen kunna bestämmas till 9,000 kronor.
Därest en dylik förhöjning komme till stånd, har statskontoret föreslagit,
att icke hela det anvisade anslaget borde fördelas å länsstyrelserna, utan
viss del av anslaget, förslagsvis 1,000 kronor, undantagas för att efter framställning
av länsstyrelser, som vore i behov av ytterligare medel, och prövning
i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t användas för kostnader, som icke
kunde bestridas av den för länsstyrelsen bestämda anvisningen.
I sitt förenämnda yttrande den 13 september 1923 har statskontoret ifrågasatt,
huruvida icke även nu ifrågavarande anslag borde upphöra som självständigt
riksstatsanslag och överflyttas till länsstyrelsernas stat såsom särskild
anslagspost.
I anslutning till vad statskontoret föreslagit torde det för ifrågavarande
ändamål erforderliga beloppet från och med nästa budgetår beräknas till
9,000 kronor och i form av särskild anslagspost inordnas under staten för
landshövdingar och befattningshavare vid länsstyrelserna samt ingå i det
mot nämnda stat svarande ordinarie förslagsanslaget. De ändrade riktlinjer
för disposition av det förhöjda beloppet, som av statskontoret föreslagits,
torde böra i huvudsak följas.
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Till nu gällande avlöningsstat för landsstaten ansluter sig en särskild
övergångsstat, å vilken finnas uppförda, jämte vissa landsfiskaler, sju lanträntmästare.
Denna övergångsstat röner icke inflytande av den nu tillämnade
löneregleringen.
Antalet ordinarie befattningshavare vid de särskilda länsstyrelserna torde
böra bestämmas på följande sätt.
Stockholms län.
Befattningar. |
Antal. |
Befattningar. |
Antal. |
Landssekreterare .................... |
....... 1 |
Landskanslister ...................... |
...... 6 |
Landskamrerare ...................... |
....... 1 |
Landskontorister .................... |
...... 5 |
Länsassessorer........................ |
....... 2 |
Kansli- eller kameralbiträden... |
...... 2 |
Länsnotarie av l:a klass ........ |
....... 1 |
Kontorsbiträden........................ |
...... 4 |
Länsnotarie av 2:a klass ........ |
....... 1 |
Förste expeditionsvakt ............ |
...... 1 |
Länsbokhållare av l:a klass .. |
....... 1 |
Expeditionsvakt ........................ |
...... 1 |
Länsbokhållare av 2:a klass .. |
....... 1 |
Uppsala län.
Landssekreterare |
......... 1 |
Landskanslister .......................... |
||
Landskamrerare ... |
......... 1 |
Landskontorister ...................... |
.... 3 |
|
Länsassessorer...... |
......... 2 |
Kontorsbiträden ........................ |
2 |
|
Länsnotarie av l:a klass ..... |
......... 1 |
Förste expeditionsvakt .............. |
.... 1 |
|
Länsbokhållare av |
l:a klass |
......... 1 |
Expeditionsvakt......................... |
.... 1 |
Södermanlands län. • |
||||
Landssekreterare |
....... 1 |
Landskontorister ....................... |
O .... €> |
|
Landskamrerare .... |
......... 1 |
Kansli- eller kameralbiträde ..... |
.... 1 |
|
Länsassessorer...... |
2 |
Kontorsbiträden........................ |
2 |
|
Länsnotarie av l:a klass ..... |
......... 1 |
Förste expeditionsvakt ............. |
.... 1 |
|
Länsbokhållare av |
l:a klass |
........ 1 |
Expeditionsvakt.......................... |
.... 1 |
Landskanslister ... |
......... 3 |
|||
Östergötlands län. |
||||
Landssekreterare . |
......... 1 |
Landskanslister ......................... |
.... 5 |
|
Landskamrerare .... |
......... 1 |
Landskontorister ....................... |
.... 5 |
|
Länsassessorer....... |
2 |
Kansli- eller kameralbiträden..... |
.... 2 |
|
Länsnotarie av l:a klass ..... |
......... 1 |
Kontorsbiträden.......................... |
.... 2 |
|
Länsnotarie av 2:a |
klass ..... |
......... 1 |
Förste expeditionsvakt .............. |
.... 1 |
Länsbokhållare av |
l:a klass |
......... 1 |
Expeditionsvakt.......................... |
.... 1 |
Länsbokhållare av |
2:a klass |
......... 1 |
||
Jönköpings län. |
||||
Landssekreterare . |
......... 1 |
Landskontorister ....................... |
... 3 |
|
Landskamrerare .... |
.......: 1 |
Kansli- eller kameralbiträden .... |
.... 2 |
|
Länsassessorer ...... |
......... 2 |
Kontorsbiträden.......................... |
... 3 |
|
Länsnotarie av l:a |
klass ...... |
......... 1 |
Förste expeditionsvakt .............. |
... 1 |
Länsbokhållare av |
l:a klass |
......... 1 |
Expeditionsvakt ......................... |
... 1 |
Landskanslister .... |
......... 3 |
övergångs
stat.
Antalet ordinarie
befattningshavare
vid länsstyrelserna.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Kronobergs län.
Landssekreterare .................. |
......... 1 |
Landskontorister ................. |
........ 3 |
Landskamrerare ..................... |
......... 1 |
Kansli- eller kameralbiträde |
....... 1 |
Länsassessorer........................ |
........ 2 |
Kontorsbiträden.................... |
........ 2 |
Länsnotarie av l:a klass ..... |
......... 1 |
Förste expeditions vakt ......... |
........ 1 |
Länsbokhållare av l:a klass |
......... 1 |
Expeditionsvakt..................... |
........ 1 |
Landskanslister ..................... |
......... 2 |
||
Kalmar län. |
|||
Landssekreterare .................. |
........ 1 |
Landskontorister .................. |
........ 4 |
Landskamrerare .................... |
......... 1 |
Kansli- eller kameralbiträde |
........ 1 |
Länsassessorer........................ |
......... 2 |
Kontorsbiträden..................... |
........ 2 |
Länsnotarie av l:a klass ...... |
....... 1 |
Förste expeditionsvakt ......... |
........ 1 |
Länsbokhållare av l:a klass |
......... 1 |
Expeditionsvakt..................... |
........ 1 |
Landskanslister ..................... |
o ......... O |
||
Gotlands län. |
|||
Landssekreterare .................. |
......... 1 |
Landskontorister .................. |
........ 2 |
Landskamrerare ..................... |
......... 1 |
Kansli- eller kameralbiträde |
........ 1 |
Länsnotarie av l:a klass ...... |
..........1 |
Kontorsbi träde........................ |
........ 1 |
Länsbokhållare av l:a klass |
......... 1 |
Förste expeditionsvakt ......... |
........ 1 |
Landskanslist ........................ |
......... 1 |
Expeditionsvakt..................... |
........ 1 |
Blekinge län. |
|||
Landssekreterare .................. |
......... 1 |
Landskontorister .................. |
....... 3 |
Landskamrerare ..................... |
......... 1 |
Kontorsbiträden..................... |
........ 2 |
Länsassessorer....................... |
......... 2 |
Förste expeditionsvakt ......... |
...... 1 |
Länsnotarie av l:a klass ...... |
......... 1 |
Expeditionsvakt.................... |
........ 1 |
Landskanslister ..................... |
......... 2 |
||
Kristianstads län. |
|||
Landssekreterare .................. |
......... 1 |
Landskanslister ..................... |
........ 3 |
Landskamrerare..................... |
......... 1 |
Landskontorister .................. |
........ 3 |
Länsassessorer........................ |
......... 2 |
Kansli- eller kameralbiträde |
........ 1 |
Länsnotarie av l:a klass ..... |
......... 1 |
Kontorsbiträden..................... |
........ O |
Länsbokhållare av l:a klass |
......... 1 |
Förste expeditionsvakt ......... |
........ 1 |
Länsbokhållare av 2:a klass |
......... 1 |
Expeditionsvakt ..................... |
....... 1 |
Malmöhus län. |
|||
Landssekreterare .................. |
......... 1 |
Landskanslister ..................... |
........ 6 |
Landskamrerare ..................... |
......... 1 |
Landskontorister .................. |
........ 6 |
Länsassessorer........................ |
......... 2 |
Kansli- eller kameralbiträde |
........ 1 |
Länsnotarie av l:a klass ...... |
......... 1 |
Kontorsbiträden.................... |
........ 6 |
Länsnotarie av 2:a klass ...... |
......... 1 |
Förste expeditionsvakt ......... |
1 |
Länsbokhållare av l:a klass |
......... 1 |
Expeditionsvakter.................. |
........ 2 |
Länsbokhållare av 2:a klass |
......... 2 |
||
Hallands län. |
|||
Landssekreterare .................. |
........ 1 |
Landskontorister .................. |
........ 3 |
Landskamrerare..................... |
........ 1 |
Kansli- eller kameralbiträde |
........ 1 |
Länsassessorer........................ |
........ 2 |
Kontorsbiträde...................... |
........ 1 |
Länsnotarie av l:a klass...... |
........ 1 |
Förste expeditionsvakt ......... |
........ 1 |
Länsbokhållare av La klass |
......... 1 |
Expeditionsvakt..................... |
........ 1 |
Landskanslister ..................... |
2 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 75
Göteborgs och Bohus lun.
Landssekreterare .................. |
......... 1 |
Landskanslister ........................ |
...... (i |
Landskamrerare..................... |
........ 1 |
Landskontorister ..................... |
...... 5 |
Länsassessorer ................... |
2 |
Kansli- eller kameralbiträden |
2 |
Länsnotarie av l:a klass ..... |
........I |
Kontorsbiträden........................ |
...... 5 |
Länsnotarie av 2:a klass ...... |
........i |
Förste expeditionsvakt ............ |
...... 1 |
Länsbokhållare av l:a klass |
.......i |
Expeditionsvakt....................... |
...... 1 |
Länsbokhållare av 2:a klass |
........i |
||
Älvsborgs län. |
|||
Landssekreterare .................. |
......... 1 |
Landskanslister ........................ |
...... 5 |
Landskamrerare.................... |
........ 1 |
Landskontorister ..................... |
..... 4 |
Länsassessorer....................... |
......... 2 |
Kansli- eller kameralbiträden |
2 |
Länsnotarie av l:a klass ------ |
........ 1 |
Kontorsbiträden...................... |
...... 3 |
Länsnotarie av 2:a klass...... |
........ 1 |
Förste expeditionsvakt ............ |
...... 1 |
Länsbokhållare av l:a klass |
........ 1 |
Expeditionsvakt........................ |
...... 1 |
Länsbokhållare av 2:a klass |
........ 1 |
||
Skaraborgs län. |
|||
Landssekreterare .................. |
........ 1 |
Landskontorister .................... |
...... 4 |
Landskamrerare ..................... |
........ 1 |
Kansli- eller kameralbiträde ... |
..... 1 |
Länsassessorer........................ |
........ 2 |
Kontorsbiträde ....................... |
..... 1 |
Länsnotarie av l:a klass ...... |
........ 1 |
Förste expeditionsvakt ............ |
...... 1 |
Länsbokhållare av l:a klass |
........ 1 |
Expeditionsvakt........................ |
...... 1 |
Landskanslister .................... |
........ 3 |
||
Värmlands län. |
|||
Landssekreterare .................. |
........ 1 |
Landskanslister ........................ |
...... 5 |
Landskamrerare..................... |
........ 1 |
Landskontorister ..................... |
...... 4 |
Länsassessorer........................ |
........ 2 |
Kontorsbiträden........................ |
...... 3 |
Länsnotarie av l:a klass ...... |
........ 1 |
Förste expeditionsvakt............ |
...... 1 |
Länsbokhållare av l:a klass |
........ 1 |
Expeditionsvakt........................ |
...... 1 |
Länsbokhållare av 2:a klass |
........ 1 |
||
Örebro län. |
|||
Landssekreterare .................. |
........ 1 |
Landskontorister ..................... |
...... 4 |
Landskamrerare.................... |
........ 1 |
Kansli- eller kameralbiträde ... |
...... 1 |
Tjä.n sa ssessorer ..................... |
........ 2 |
TCrmtorsbiträrlen....................... |
...... 2 |
Länsnotarie av l:a klass...... |
........ 1 |
Förste expeditionsvakt ............ |
...... 1 |
Länsbokhållare av l:a klass |
........ 1 |
Expeditionsvakt....................... |
...... 1 |
Landskanslister ..................... |
........ 3 |
||
Västmanlands län. |
|||
Landssekreterare ................. |
........ 1 |
Landskontorister ..................... |
..... 3 |
Landskamrerare..................... |
........ 1 |
Kansli- eller kameralbiträde ... |
...... 1 |
Länsassessorer........................ |
2 |
Kontorsbiträden........................ |
...... 2 |
Länsnotarie av l:a klass ...... |
........ 1 |
Förste expeditionsvakt ............ |
...... 1 |
Länsbokhållare av l:a klass |
........ 1 |
Expeditionsvakt........................ |
...... 1 |
Landskanslister ........,............ |
........ 2 |
||
Kopparbergs län. |
|||
Landssekreterare .................. |
........ 1 |
Landskontorister .................... |
...... 3 |
Landskamrerare..................... |
........ 1 |
Kansli- eller kameralbiträden |
...... 2 |
Länsassessorer....................... |
2 |
Kontorsbiträden....................... |
...... 3 |
Länsnotarie av l:a klass...... |
........ 1 |
Förste expeditionsvakt ............ |
...... 1 |
Länsbokhållare av l:a klass |
........ 1 |
Expeditionsvakt........................ |
...... 1 |
Landskanslister ..................... |
........ 4 |
76
Kungl. Maj:ts proposition ur 183.
Ersättning
för mistadc
sportler till
tjänstemän,
kvarstående å
viss äldre avlöningsstat.
Gävleborgs län.
Landssekreterare ........................... 1
Landskamrerare.............................. 1
Länsassessorer................................. 2
Länsnotarie av l:a klass.............. 1
Länsbokhållare av l:a klass ......... 1
Landskanslister ............. 4
Landskontorister ........................... 3
Kansli- eller kameralbiträden ..... 2
Kontorsbiträden.............................. 4
Förste expeditionsvakt .................. 1
Expeditionsvakt.............................. 1
Västernorrlands län.
Landssekreterare .......................... 1
Landskamrerare .............................. 1
Länsassessorer................................. 2
Länsnotarie av l:a klass............... 1
Länsnotarie av 2:a klass............... 1
Länsbokhållare av l:a klass ......... 1
Landskanslister .............................. 4
Landskontorister ........................... 3
Kansli- eller kameralbiträden ...... 2
Kontorsbiträden............................. 4
Förste expeditionsvakt.................. 1
Expeditionsvakt .............................. 1
Jämtlands län.
Landssekreterare ............. 1
Landskamrerare .............................. 1
Länsassessorer................................ 2
Länsnotarie av l:a klass ............... 1
Länsbokhållare av l:a klass ......... 1
Landskanslister .............................. 3
Landskontorister ........................... 3
Kansli- eller kameralbiträde ......... 1
Kontorsbiträden.......................... 2
Förste expeditionsvakt .................. 1
Expeditionsvakt ............................ 1
Västei''bottens län.
Landssekreterare ........................... 1
Landskamrerare .............................. 1
Länsassessorer................................. 2
Länsnotarie av l:a klass.............. 1
Länsbokhållare av l:a klass ......... 1
Landskanslister............................. 3
Landskontorister .......................... 4
Kansli- eller kameralbiträde ......... 1
Kontorsbiträden.............................. 3
Förste expeditionsvakt .................. 1
Expeditionsvakt.............................. 1
Norrbottens län.
Landssekreterare .......................... 1
Landskamrerare.............................. 1
Länsassessorer .............................. 2
Länsnotarie av l:a klass............... 1
Länsnotarie av 2:a klass ............... 1
Landskanslister .............................. 3
Landskontorister ........................... 3
Kansli- eller kameralbiträde ......... 1
Kontorsbiträden.............................. 2
Förste expeditionsvakt ................. 1
Expeditionsvakt............................ 1
Beträffande tjänstemän vid länsstyrelserna, som kvarstå å sådan äldre avlöningsstat,
med vilken icke är förbunden skyldighet att underkasta sig
minskning eller upphörande av sportler, torde föreskrift böra meddelas
därom, att dylik tjänsteman skall, vid indragning till statsverket av sportler
för befattningshavare vid länsstyrelserna, erhålla gottgörelse för mistade
sportler, beräknad efter medeltalet av den inkomst, tjänstemannen må anses
hava åtnjutit av sålunda indragna sportler under den senast förflutna tid,
såvitt möjligt ej understigande tio år, därför denna inkomst kan utrönas.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 183. i <
De särskilda övergångsbestämmelser, som erfordras i anledning av lönn- öeerganysregleriugen,
torde, i anslutning till riksdagens medgivande i sådant avseende
i sammanhang med antagandet år 1921 av avlöningsreglementet för statsdepartement
m. fl. verk, böra i vederbörlig ordning meddelas.
Slutligen torde jag beträffande en uppkommen fråga om inrättande vid Fråga om
landskontoren av eu särskild uppbördsavdelning få meddela, att jag, i likhet vid läns_
med löneregleringskommittén och statskontoret, icke anser detta organisa- styrelserna
tionsspörsmål böra upptagas till avgörande i nu förevarande sammanhang,
utan torde detsamma böra bliva beroende på ytterligare utredning. avdelning.
I avbidan på den proposition om lönereglering, varom nu är fråga, hava
i årets statsverksproposition även vissa andra anslag under femte huvudtiteln
än de av mig här ovan behandlade uppförts med beräknade belopp.
Jag övergår nu till dessa anslag.
Från det för budgetåret 1924—1925 beviljade extra anslaget å 3,600 kro- Ortstillagg
nor till ortstillägg åt vissa befattningshavare vid landsstaten i Göteborgs tlf0g^soch
Bohus län beredes för närvarande dylik förmån till länsstyrelsernas Göteborgs och
ordinarie tjänstemän, med undantag av vaktmästare, ävensom till landsfog- Bohus lan''
den i länet. Ortstillägget till sistnämnda befattningshavare utgör 200 kronor
för år. Genomföres definitiv lönereglering för länsstyrelserna från och
med ingången av budgetåret 1925 — 1926, kan nu ifrågavarande anslag inskränkas
till att avse beredande av ortstillägg åt nyssnämnde landsfogde
och anslagets belopp nedsättas till 200 kronor. I anslutning härtill torde anslagstiteln
böra ändras till»ortstillägg till landsfogden i Göteborgs och Bohus läns.
Det ordinarie förslagsanslaget till ålderstillägg var i riksstaten för bud- Ålderstillägg.
getåret 1923—1924 upptaget till 600,000 kronor. För budgetåret 1924—1925
har anslaget med hänsyn till belastningen å de särskilda anslagen för år
1922 och för första halvåret 1923 höjts till 650,000 kronor.
Enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning hava nettoutgifterna från
anslaget under budgetperioden 1923—1924 uppgått till 674,254 kronor. \id
sådant förhållande skulle måhända anledning föreligga att för nästa budgetår
höja anslaget till 675,000 kronor. Genomföres lönereglering för befattningshavare
vid länsstyrelserna i enlighet med mitt nu framlagda förslag, kan
emellertid anslaget väsentligt nedsättas, förslagsvis med 125,000 kronor.
Anslaget bör följaktligen för nästa budgetperiod upptagas till (675,000—
125,000) 550,000 kronor.
Det ordinarie förslagsanslaget till skrivmaterialier och expenser, ved m. m. Skrwmatevar
i 1922 års riksstat upptaget till 1,000,000 kronor och i riksstaten för expenser, ved
första halvåret 1923 till hälften av detta belopp. För budgetåret 1923— m. m.
1924 beräknades anslaget till 1,400,000 kronor.
För budgetåret 1924—1925 sänktes anslaget till 1,200,000 kronor. Beträffande
anledningen till denna nedsättning torde jag få hänvisa till vad chefen
för finansdepartementet i 1924 års statsverksproposition anförde i fråga om
åtgärder för nedbringande av de olika huvudtitlarnas allmänna expensanslag
(»Utgifterna: För flera huvudtitlar gemensamma frågor» sid. 5—8). Här
Tillfälliga
lönetillägg å
vissa vaktmästare
och
med dem
jämförliga
befattningshavare.
<8 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
torde vara tillräckligt erinra om, att de olika expensanslagen ansågos fortfarande
böra hava karaktären av förslagsanslag, men att det förutsattes, att
Kungl. Maj:t vid dispositionen av anslagen från och med budgetåret 1925—
1926 komme att för de ämbetsmyndigheter, som ägde att anlita anslagen
för sina expensutgifters bestridande, fastställa vissa maximibelopp för sådana
utgifter, vilka vore av natur att kunna begränsas.
I enlighet med dessa riktlinjer, mot vilka riksdagen icke framställde erinran,
utfärdade Kungl. Maj:t den 20 juni 1924 särskilda föreskrifter i fråga
om utgifterna för socialdepartementet, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
överståthållarämbetets kansli och länsstyrelserna under budgetåret 1924 —
1925 å femte huvudtitelns förslagsanslag till skrivmaterialier och expenser,
ved m. in.
På i statsverkspropositionen (femte huvudtiteln, sid. 291) angivna skäl
erfordras till bestridande av kostnaderna för anskaffning och underhåll av
möbler och andra inventarier för länsstyrelsernas räkning en höjning av
ifrågavarande expensanslag för budgetåret 1925—1926 med 40,000 kronor.
Anslaget bör ytterligare, såsom jag här ovan framhållit, belastas med kostnaden
för möblering av landshövdingbostäderna, beräknad till 30,000 kronor
för år. Å andra sidan har jag i propositionen nr 59 angående anslag till
polisväsendet i riket m. m. vid framläggande av förslag om anvisande av
ett särskilt anslag till vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och
åklagarväsendet utgått ifrån att ett bifall därtill skulle för budgetåret 1925—
1926 medföra en minskad belastning å nu ifrågavarande expensanslag med
75,000 kronor.
Under nu angivna förhållanden synes förevarande anslag för nästa budgetår
böra upptagas med oförändrat belopp, 1,200,000 kronor.
1923 års riksdag .bär i anledning av Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning
anvisat medel för budgetåret 1923—1924 till beredande av tillfälliga
lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare,
att utgå efter närmare angivna grunder.
Jämväl för budgetåret 1924—1925 har riksdagen beviljat medel till ifrågavarande
ändamål att användas enligt grunder motsvarande de för budgetåret
1923—1924 gällande.
Under femte huvudtiteln har i riksstaten för vartdera av nyssnämnda
två budgetår upptagits ett extra förslagsanslag till beredande av tillfälliga
lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare.
I statsverkspropositionen har på föredragning av chefen för finansdepartementet
framlagts förslag om beredande av dylika lönetillägg åt ifrågavarande
personalgrupper jämväl för budgetåret 1925—1926 enligt grunder motsvarande
dem, som nu tillämpas. Detta förslag har numera av riksdagen bifallits.
Vad angar storleken av det anslag, som för ändamålet erfordras under
femte huvudtiteln för nästa budgetår, torde anslaget, med hänsyn till den i
det föregående föreslagna löneregleringen och i överensstämmelse med den
i statsverkspropositionen verkställda beräkningen, böra minskas med 6,500
kronor till 9,500 kronor.
Kungl. Majds proposition nr 18-1. 7!)
Såsom chefen för finansdepartementet i statsverkspropositionen (»Utgifterna: Dyrtids
Uör
fiera huvudtitlar gemensamma frågor», avdelning III, sid. 7) framhållit, tillägg.
har anslaget till dyrtidstillägg under femte huvudtiteln, i avvaktan pa förslag
om den nu ifrågavarande löneregleringen, i budgetförslaget allenast beräknats.
Dvrtid still äggen till landshövdingar och befattningshavare vid länsstyrelserna
torde enligt de för nyreglerade verk gällande grunderna komma att uppgå till,
vad beträffar landshövdingarna, omkring 50,000 kronor, och, vad angår befattningshavarna
vid länsstyrelserna, omkring 445,000 kronor. Då dyrtidstilläggen
till övriga befattningshavargrupper under femte huvudtiteln kunna
uppskattas till ett belopp av omkring 5,000,000 kronor, torde det extra
förslagsanslaget för dyrtidstillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst
för budgetåret 1925—1926 under nämnda huvudtitel böra upptagas till i
statsverkspropositionen beräknat belopp, 5,500,000 kronor.
Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört får jag Hemställan,
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen, skall från och med den 1 juli 1925 med
nedan angivna undantag äga tilllämpning å landshövdingar och
befattningshavare vid länsstyrelserna, samt att i samband därmed
de vissa av sistnämnda befattningshavare tillkommande
sportler skola till statsverket indragas;
dels besluta, att uti den till sagda reglemente hörande tjänsteförteckningen
under femte huvudtiteln må införas följande:
Verk och befattningar
Femte huvudtiteln.
Avdelning och
lönegrad enligt
löneplanen
Landsstaten.
Landshövdingarna.
Landshövdingar.......................................... |
.............. A 4 |
Länsstyrelserna. Landssekreterare ...................................... |
............... B 30 |
Landskamrerare......................................... |
............... B 30 |
Länsassessorer .......................................... |
............... B 27 |
Länsnotarie av l:a klass ...................... |
............... B 22 |
Länsbokhållare av l:a klass ..................... |
............... B 22 |
Länsnotarier av 2:a klass ....................... |
.............. B 21 |
Länsbokhållare av 2:a klass..................... |
............... B 21 |
Landskanslister.......................................... |
............... B 15 |
Landskontorister ...................................... |
............... B15 |
Förste expeditionsvakter.......................... |
............... B 7 |
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Kansli- eller kameralbiträden ................................. B 7
Expeditionsvakter...................................................... B 5
Kontorsbiträden ...................................................... B 4
Skrivbiträden ........................................................... B 2
dels bestämma antalet landshövdingar på följande sätt:
Befattning Lönegrad
24 landshövdingar...................................................... A 4
dels bestämma antalet ordinarie befattningshavare vid de
särskilda länsstyrelserna på sätt här ovan av mig angivits;
dels besluta, att utöver vad i 3 § av avlöningsreglementet
stadgas och utan hänsyn till vad i sagda författningsrum finnes
däremot stridande skall i fråga om landshövdingbefattningar
och befattningar vid länsstyrelserna gälla,
att med landshövdingbefattning icke må förenas uppdrag
såsom ordförande eller ledamot i styrelse för bankaktiebolag
eller solidariskt bankbolag eller såsom funktionär i dylikt bolag,
att med annan tjänst än landshövding-, landssekreterare
landskamrerar- eller länsassessorsbefattning må under den i 2
mom. av berörda 3 § i avlöningsreglementet angivna förutsättning
kunna förenas tjänst å kommuns stat;
dels föreskriva, att vid tillämpning i fråga om landshövdingar
och befattningshavare vid länsstyrelserna av de i 13 § 3 mom.
1 punkten i ovannämnda avlöningsreglemente givna bestämmelserna
om tjänstemans förflyttningsskyldighet skall med uttrycket
»det verk, han tillhör eller varunder han lyder», förstås
landsstaten i allmänhet, utan begränsning till det egna länet;
dels besluta, att i stället för vad i 22 och 23 §§ i berörda
avlöningsreglemente stadgas skola i fråga om landshövding
gälla följande bestämmelser:
1. a. Landshövding är berättigad till fri bostad i kronans
hus med därtill i förekommande fall hörande planterat område
(bostadslägenhet) av den omfattning, som av Kungl. Maj:t för
varje särskilt län fastställts. Där särskilda förhållanden därtill
föranleda, må dock Kungl. Maj:t tilldela landshövding
antingen annan, åt honom förhyrd bostadslägenhet, eller ock,
i stället för bostad in natura, kontant hyresersättning till belopp,
som för varje gång med hänsyn till förekommande omständigheter
bestämmes.
Vid landshövdings tillträde till sin tjänst skall för honom
avsedd bostad genom statens försorg vara försedd med möblering
för högst fyra till representation avsedda rum. Underhållet
av möblering, som genom statens försorg anskaffats,
bekostas av statsverket.
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
b. Landshövding skall bebo honom anvisad bostadslägenhet,
såframt icke Kungl. Maj:t på grund av särskilda omständigheter
annorlunda medgivit.
I fråga om bostadslägenhetens begagnande skola i övrigt
lända till efterrättelse de särskilda bestämmelser, som äro eller
varda meddelade.
c. Därest landshövdings bostadslägenhet erfordras för utvidgning
av länsstyrelsens ämbetslokaler eller för annat statsändamål,
är landshövding skyldig att å tid, som av Kungl.
Maj:t bestämmes, avstå från lägenheten och åtnöjas med åt honom
förhyrd bostadslägenhet eller kontant hyresersättning. För
enahanda ändamål är landshövding jämväl skyldig att underkasta
sig sådan minskning av bostadslägenheten, som skäligen
må kunna ske.
Har landshövding på grund av sålunda ändrad disposition
av den honom anvisade bostadslägenheten nödgats flytta, skall
statsverket gottgöra honom skälig flyttningskostnad efter Kungl.
Maj:ts bestämmande i förekommande fall. Har genom sådan
flyttning eller i följd av en mera väsentlig, vid landshövdingens
tillträde av befattningen icke påräknad, rubbning i bostadsförhållandena
skada eller förlust åsamkats honom, skall statsverket
lämna honom skälig skadeersättning, likaledes efter
Kungl. Maj:ts bestämmande.
d. Beträffande bostadslägenhetens avträdande i andra fall
än de i c angivna skall gälla, att landshövding eller, om han
avlidit, hans dödsbo skall avträda lägenheten å den fardag, som
infaller näst efter tre månader från det landshövdingen från
tjänsten avgått eller avlidit, dock att avflyttning skall ske, där
landshövding beviljas avsked på tid, som av honom begärts,
å den fardag, som infaller näst efter avgången från tjänsten,
samt, därest landshövding från tjänsten entledigas, å tid, som
av Kungl. Maj:t bestämmes.
e. Landshövding eller, om han avlidit, hans dödsbo skall i
den omfattning, som i brist på överenskommelse bestämmes
av Kungl. Maj:t, upplåta nödigt utrymme i bostadslägenheten
för landshövdingens vikarie eller efterträdare.
2. Kostnaderna för uppvärmning av landshövding anvisad
bostadslägenhet samt för bränsle, som i lägenheten använts
för hushållsändamål, bekostas till tre fjärdedelar av statsverket
i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Kungl. Maj:t
utfärdas;
dels besluta, att landssekreterare och landskamrerare skola
var för sig utöver dem enligt avlöningsreglementet tillkommande
lön uppbära avlöningsförstärkning med följande belopp, för
år räknat:
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 146 käft, (Nr 183) 479 S4 6
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
i Stockliolms, Malmöhus samt Göteborgs och
Bohus län ............................................................ 3,500 kronor
i Gotlands län ................r....................................... 1,500 »
i övriga län ..................................... ...................... 2,500 »
dels godkänna följande bestämmelser:
a) Beträffande ordinarie landssekreterare och ordinarie landskamrerare,
som övergå till den nya lönestaten, skall gälla, att
den, vilkens sammanlagda avlöning, tillfällig löneförbättring
däri inbegripen, i medeltal under åren 1922—1924 jämte under
samma tid i medeltal uppburna sportler, överstiger vederbörandes
avlöning, däri inberäknad avlöningsförstärkning, för budgetåret
1925—1926, skall tilldelas personligt lönetillägg, motsvarande
berörda överskott, dock högst 5,400 kronor för år räknat,
med iakttagande, att det sålunda bestämda särskilda lönetilllägget
skall avskrivas: med en niondel från och med den 1 juli
1926, med ytterligare en niondel å det ursprungliga beloppet
från och med den 1 juli 1927 o. s. v., så att hela beloppet är
avskrivet med utgången av juni månad 1934.
Förutom genom nu nämnda successiva avskrivning skall
berörda särskilda personliga lönetillägg minskas i den mån
tjänstemannens avlöning till följd av uppflyttning till högre löneklass
ökas utöver den i föregående stycke angivna sammanlagda
avlöningen omedelbart efter övergången till den nya lönestaten.
Yid tjänstledighet för landssekreterare eller landskamrerare
på grund av sjukdom eller av annan anledning skola i fråga
om tjänstemannens rätt att uppbära avlöningsförstärkning och
för honom eventuellt fastställt personligt lönetillägg gälla de
särskilda bestämmelser, som av Kungl. Maj:t i sådant hänseende
meddelas.
I fråga om ersättning till vikarie för landssekreterare och
landskamrerare må särskilda föreskrifter likaledes av Kungl.
Maj:t meddelas, att gälla utöver de i 19 § uti avlöningsreglementet
givna bestämmelserna.
b) Beträffande befattningshavares avlöningsförmåner vid förflyttning
till annan tjänst skola i fråga om landssekreterare
och landskamrerare följande särskilda föreskrifter lända till
efterrättelse.
Förflyttas landssekreterare eller landskamrerare efter egen
ansökan eller, utan sådan ansökan, på grund av något tjänstemannens
förfarande i tjänsten, till befattning inom samma
eller lägre lönegrad, skall han, oavsett huruvida den nya stationeringsorten
tillhör samma ortsgrupp som den gamla eller
icke, med frånträdande av den med den tidigare tjänsten förenade
avlöningsförstärkningen och det av honom i sagda tjänst
eventuellt uppburna personliga lönetillägget, äga i den nya
«;s
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
tjänsten uppbära (lön avlöningsförstärkning, som tilläventyrs
kan vara med densamma förenad.
Varder tjiinsteman, om vilken nu är fråga, utan egen ansökan
och utan något sitt förvållande förflyttad till tjänst inom
samma eller lägre lönegrad, skall lian, likaledes oberoende av
vilken ortsgrupp, hans stationeringsort efter förflyttningen tillhör,
bibehållas vid den avlöningsförstärkning och den rätt till personligt
lönetillägg, som han i den tidigare tjänsten ägt åtnjuta;
dels besluta, att, där landshövding eller ordinarie tjänsteman
vid länsstyrelse, å vilken ovan nämnda avlöningsreglemente
kommer att från och med den 1 juli 1925 äga
tillämpning, enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära
någon del av avlöningen — såväl i staten upptagen
avlöning som tillfällig löneförbättring eller tillfälligt lönetillägg
— i förskott, vid ingången av juli månad 1925 till honom skall
på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande
vad han skulle hava i den befattning, han vid utgången av
juni månad 1925 innehar, i förskott uppburit för juli månad
1925, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande
varit gällande;
dels förklara, att övriga av riksdagen med avseende å den
definitiva löneregleringen för befattningshavare vid statsdepartement
med flera verk lämnade medgivanden må i tillämpliga delar
gälla även beträffande landshövdingar och befattningshavare
vid länsstyrelserna;
dels godkänna följande stat för landshövdingar och befattningshavare
vid länsstyrelserna, att tillämpas från och med
budgetåret 1925—1926:
Stat.
Avlöningar till landshövdingar, förslagsanslag ...........
Avlöningar till ordinarie befattningshavare vid liins
stjTelserna,
förslagsanslag.........................................
Vikariatsersättningar, förslagsanslag ...........................
Avlöningsförstärkning till landssekreterare och lands
kamrerare,
förslagsanslag..........................................
Personligt lönetillägg till landssekreterare och länds
kamrerare,
förslagsanslag..........................................
Övergångslön, förslagsanslag..........................................
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.
Sakkunniga till biträde vid utredningar m. m.............
kronor
540.000
2,590,700
50,000
124.000
260.000
110,000
675,000
9,000
Summa kronor 4,358,700
Anm. Landshövdingar äga såsom representationsbidrag uppbära följande
belopp, för år räknat:
Landshövdingen i Göteborgs och Bohus län........................ b,UU0 kronor
Landshövdingen i Malmöhus län..................................... 4.800 »
envar av övriga landshövdingar......................................... 3,600 »
Representationsbidrag utbetalas i samma ordning som lönen. Huruvida
och i vad män sådant bidrag må av landshövding uppbäras under annan
ledighet än semester, bestämmes av Kungl Maj:t''.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
dels besluta, att tjänsteman vid länsstyrelse, som kvarstår å
sådan äldre avlöningsstat, med vilken icke är förbunden skyldighet
att underkasta sig minskning eller upphörande av
sportler, skall, vid indragning till statsverket av sportler för
befattningshavare vid länsstyrelserna, erhålla gottgörelse för
mistade sportler, beräknad efter medeltalet av den inkomst,
tjänstemannen må anses hava åtnjutit av sålunda indragna
sportler under den senast förflutna tid, såvitt möjligt ej understigande
tio år, därför denna inkomst kan utrönas;
dels under femte huvudtiteln — med uteslutande av följande
under avdelningen landsstaten uppförda anslag, nämligen det
ordinarie anslaget till landshövdingarna, det ordinarie anslaget
till tjänstemän och betjänte vid länsstyrelserna, det ordinarie
anslaget till sakkunniga till biträde vid utredningar m. m. samt
det ordinarie reservationsanslaget till extra biträden hos länsstyrelserna
m. m. — under avdelningen överståtliållarämbetet
och landsstaten under rubriken landshövdingar och befattningshavare
vid länsstyrelserna uppföra ett ordinarie förslagsanslag
av............. ............................................ kronor 4,358,700;
dels under femte huvudtiteln till beredande av ortstillägg
till landsfogden i Göteborgs och Bolins län för budgetåret
1925—1926 anvisa ett extra anslag av..................... kronor 200;
dels under femte huvudtiteln under avdelningen diverse nedsätta
det ordinarie förslagsanslaget till ålderstillägg, nu 650,000
kronor, med 100,000 kronor till........................ kronor 550,000;
dels under femte huvudtiteln under avdelningen diverse
uppföra det ordinarie förslagsanslaget till skrivmaterialier och
expenser, ved m. m. med................................. kronor 1,200,000;
dels under femte huvudtiteln till beredande av tillfälliga
lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare
för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra förslagsanslag
av ........................................................ kronor 9,500;
dels ock under femte huvudtiteln för bestridande av kostnaderna
för dyrtidstillägg åt vissa befattningshavare i statens
tjänst för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra förslagsanslag
av ......................................................................... kronor 5,500,000.
Vad departementschefen sålunda hemställt, däruti
statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar Han»
Maj:t Konungen bifalla samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll ut-,
visar, skall, avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Carl Stålhammar.
Stoekhelm, K. L. Beckman» Boktr., 1925.