Kungl. Majits •proposition Nr 173.
1
Nr 173.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till bestridande
av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning;
given Stockholms slott den 13 mars 1925.
Kungl. Maj:t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Torsten Nothm.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13
mars 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders,
Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anför:
Vid anmälan till årets statsverksproposition av de frågor, som tillhöra regleringen
för budgetåret 1925—1926 av utgifterna under riksstatens andra
huvudtitel, upptog jag under punkt 23 till behandling ärendet rörande bestridande
av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning. Jag
framhöll därvid, att av de sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts den 10
oktober 1924 givna bemyndigande tillkallats för utredning beträffande den
praktiska juristutbildningen och andra dithörande ämnen, framlagts förslag
om vissa ändringar av de i gällande domsagostadga angivna grunderna för
användningen av det hittills till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna
för domsagornas förvaltning utgående anslaget, samt att i betraktande härav
med äskande av nytt anslag borde anstå, tills berörda förslag, sedan erforderliga
yttranden däröver inhämtats, blivit föremål för närmare prövning.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 137 höft. (Nr 173.) ]
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
Anledningarna
till
att sakkunniga
tillkallats.
I anslutning härtill gjorde jag i sagda proposition allenast anmälan om
det föreliggande behovet av dylikt anslag, och föreslog Kungl. Maj:t på min
framställning riksdagen att, i avbidan å särskild proposition i ämnet, till
bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning
för budgetåret 1925—1926 såsom extra förslagsanslag beräkna ett belopp av
500,000 kronor.
Sedan numera utlåtanden över de sakkunnigas förslag inkommit från
rikets hovrätter ävensom från styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar
och Extra lantdomare samt häradshövdingarna lämnats tillfälle
att över förslaget avgiva yttrande, får jag ånyo anmäla detta ärende.
Det av min företrädare begärda bemyndigandet att tillkalla särskilda sakkunniga
har föranletts av följande omständigheter.
Enligt 2 § 2 mom. i lagen den 22 juni 1923 angående kvinnas behörighet
att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag äger Konungen meddela
särskilda bestämmelser angående villkoren för kvinnas tillträde till domartjänst,
med vilken är förenad skyldighet att föra ordet i underrätt å landet.
Då behörighetslagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli innevarande år,
har det ansetts, att före nämnda tidpunkt en utformning jämväl borde
ske av de bestämmelser, som kunna finnas av berörda lagrum påkallade.
I samband härmed har ock ansetts böra till omprövning upptagas vissa
andra spörsmål, som beröra domsagornas förvaltning. I sådant hänseende
tillåter jag mig erinra, hurusom i 1924 års statsverksproposition, andra huvudtiteln,
sid. 37—38, av dåvarande chefen för justitiedepartementet vid behandling
av frågan, huruvida ytterligare uppskov borde medgivas med ikraftträdandet
av den i 24 § andra stycket av domsagostadgan den 22 juni 1920
givna föreskriften, enligt vilken, sedan tingsmyndigt biträde hållit tre allmänna
tingssammanträden, fortsatt förordnande icke i allmänhet må meddelas
honom, med mindre han fullgjort viss tjänstgöring i hovrätt, uttalades, att
den diskussion, som ägt rum för och emot nämnda föreskrift, boi''de avlösas
av en utredning, huruvida den tanke, som fanns uttalad i föreskriften,
kunde realiseras på ett sätt, som kunde förväntas icke verka störande på
häradsrätternas och hovrätternas arbete. Den dåvarande tidpunkten syntes
departementschefen så mycket mera lämpad för en sådan utredning, som
problemet i alla händelser måste upptagas till behandling, så vitt anginge
den kvinnliga juristutbildningen. Enligt departementschefens mening borde
nämligen i främsta rummet övervägas, huruvida icke såsom villkor för
kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken vore förenad skyldighet att
föra ordet i underrätt å landet, borde uppställas viss tjänstgöring i hovrätt.
Departementschefen fann det ändamålsenligt, att i detta sammanhang till
förnyad prövning upptoges frågan, huruvida och i vilken form tjänstgöring
i hovrätt på ett tidigt stadium borde ingå såsom ett led jämväl i de unga
manliga juristernas utbildning.
Önskvärdheten av ett förnyat övervägande av frågan om de unga manliga
Kling/■ proposition Nr 173. 3
juristernas utbildning betonades därefter ytterligare vid behandling under
1924 års riksdag av en i andra kammaren väckt motion, nr 90. 1 anledning
av denna motion hemställde nämligen andra kammarens femte tillfälliga
utskott i avgivet utlåtande, nr 8, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta skyndsamt verkställa utredning och för
riksdagen framlägga förslag om ändrade föreskrifter i syfte dels att häradshövdingarna
med inskränkning i dem tillkommande rätt till tjänstledighet
måtte i större utsträckning än nu vore fallet själva omhänderhava de egentliga
domargöromålen, dels att skärpta villkor måtte genomföras för behörighet
att såsom vikarie för häradshövding å allmänt tingssammanträde handlägga
mål och ärenden av alla slag.
Utskottets hemställan blev av andra kammaren bifallen.
Första kammaren beslöt visserligen med bifall till ett av dess första tillfälliga
utskott avgivet utlåtande, nr 11, att icke biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut. Men i fråga om biträdesutbildningen motiverades
denna ståndpunkt av utskottet med bl. a. följande uttalande:
Utskottet medgåve, att en mera tillfredsställande ordning och en höjd
kompetens för vikarierna kunde vara behövlig. Frågan därom vore föremål
för Kungl. Maj ds uppmärksamhet och torde, enligt vad av chefen för justitiedepartementet
uttalats, komma att göras till föremål för utredning i sammanhang
med att frågan angående den kvinnliga juristutbildningen upptoges
till prövning. Då utskottet förutsatte, att en sådan utredning skyndsamt komme
till stånd och att vid densamma även toges under övervägande, huruvida icke
överhuvud villkoren borde skärpas för vinnande av kompetens att å allmänt
tingssammanträde utan inskränkning handlägga alla slags mål och
ärenden, syntes med hänsyn därtill någon riksdagens skrivelse med begäran
om utredning i ovannämnda syfte icke för det dåvarande påkallad.
Beträffande frågan om häradshövdingarnas rätt till tjänstledighet anfördes
i sistnämnda utskottsutlåtande, att det syntes utskottet icke befogat att företaga
en inskränkning i den häradshövdingarna i nämnda hänseende tillkommande
rätt, särskilt med tanke på att den tid, som förflutit, sedan domsagostadgan
utfärdades, varit allt för kort för vinnande av tillräcklig erfarenhet
angående dess effektivitet, och att densamma ännu ej i sin helhet trätt i kraft.
Enligt den nu gällande domsagostadgan må tjänstledighet årligen beviljas
häradshövding för åtnjutande av semester högst en och en halv månad
samt för vinnande av lättnad i arbetsbördan och för ombesörjande av enskilda
angelägenheter sammanlagt likaledes högst en och en halv månad,
dock att dylik ledighet ej må beviljas å sådan tid, att häradshövdingen därigenom
vinner befrielse från mer än högst tre allmänna tingssammanträden
om året (19 §). I syfte att åstadkomma en uppdelning av göromålen så, att
de mera ansvarsfyllda göromålen i så stor omfattning som möjligt skola
falla på häradshövdingens lott, medgiver stadgan vidare rätt för häradshövding
att vinna befrielse dels från att å sammanlagt högst halva antalet
Gällande
domsayo
stadga.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.
allmänna tingssammanträden om året handlägga mål och ärenden, som
avses i 1 § av lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för
handläggning av vissa mål och ärenden (i det följande benämnd tremansnämndslagen),
dels från att å andra sammanträden än allmänna tingssammanträden
handlägga sådana mål och ärenden, dels ock från att i viss omfattning
utfärda gravationsbevis (21 §). Ytterligare har i samma syfte förste
notarie tillagts befogenhet att på eget ansvar utföra vissa av de till domar
ämbetet hörande göromålen (2 §).
Biträdesutbildningen är anordnad i tre stadier. Första befogenhetsgraden,
som avser förstenotarie-förordnandet, vinnes efter uppnådd tjugutre års ålder
och tjänstgöring under ett halvt år efter avlagd juridisk examen såsom
biträde åt häradshövding (4 §). Andra befogenhetsgraden avser behörighet
att handlägga mål och ärenden, som kunna förekomma å sammanträde med
tremansnämnd, samt att eljest förvalta häradshövdingämbete med den begränsning,
att den förordnade icke äger såsom ordförande i häradsrätt handlägga
andra mål och ärenden än nyss sagts eller tjänstgöra såsom ordförande
i synerätt eller vid sammanträde med ägodelningsrätt. Denna befogenhetsgrad
ernås efter fyllda tjugufyra år samt tjänstgöring under ett år efter
avlagd juridisk examen såsom biträde åt häradshövding (23 §). Tredje
befogenhetsgraden avser förordnande att med vidsträcktare befogenhet än
förut sagts förvalta häradshövdingämbete. Härför erfordras att hava uppnått
tjugufem års ålder samt att efter avlagd juridisk examen antingen
under ett och ett hälft år hava tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding
och under sex rättegångsdagar eller tre allmänna tingssammanträden hava
handlagt mål och ärenden, som i tremansnämndslagen avses, eller ock
att hava under ett år tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding och under
sex månader hava uppehållit befattning såsom ledamot i rådhusrätt med
viss sammansättning (24 §).
»e takkun- De sakkunniga hava, efter en redogörelse för den omfattning, i vilken
dels mål och ärenden handlagts å sammanträde med tremansnämnd, dels
häradshövdingarna begagnat dem medgiven rätt till ledighet från dylika
sammanträden ävensom från att å allmänna tingssammanträden handlägga
mål och ärenden av beskaffenhet att kunna förekomma å sammanträde med
tremansnämd, kommit till den slutsats, att de möjligheter till åstadkommande
av en uppdelning av göromålen efter dessas beskaffenhet mellan häradshövdingen
och hans biträden, som tremansnämndslagen i förening med 21 §
domsagostadgan erbjuder, icke i större omfattning begagnats. De sakkunniga
anföra vidare, att häradshövdingarna synas till fullo hava utnyttjat de i
19 § domsagostadgan givna möjligheter till vinnande av befrielse från
häradshövdingämbetet i dess helhet. Efter det de sakkunniga åberopat
uppgifter ur rättsstatistiken, vilka utvisa bl. a., att 1921 49. o procent och
1922 46.5 procent av antalet ting och allmänna tingssammanträden hållits
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173. .">
under ordförandeskap av den ordinarie domaren, yttra de sakkunniga vidare
i huvudsak följande:
Dessa mindre gynnsamma siffror förklarades visserligen till eu del av att
häradshövdingarna åtnjutit ledighet i betydande omfattning för utförande av
på häradshövdingen ankommande arbete med avseende å jordregistret samt
för fullgörande av offentliga uppdrag. Men även om tillbörlig hänsyn toges
härtill och till att häradshövdingämbetenas upprätthållande på förordnande
i viss omfattning städse vore oundgängligt på grund av sjukdom och vakanser
i domsagorna, kunde dock resultatet icke sägas vara tillfredsställande.
Ett nöjaktigt handhavande av rättsvården vid underrätterna å landet
krävde, att denna i större utsträckning än hittills skett utövades av personer
med de insikter och den erfarenhet, som allenast de ordinarie innehavarna
av domarämbetena hunnit förvärva. Visserligen ställde sig en jämförelse av
ändringsfrekvensen i av hovrätterna till prövning upptagna mål, vilka vid
häradsrätt avdömts av ordinarie och av vikarierande domare, ej särskilt
ogynnsam för de vikarierande domarna. Härvid finge dock ej förbises dels
att tillgängliga uppgifter härom allenast omfattade mål, i vilka domslutet
ändrats, dels ock att bristande kompetens för utövande av ordförandeskap i
underrätt gjorde sig gällande ej allenast vid målens avdömande utan jämväl
och i ej mindre grad vid handläggningen av målen. I sistnämnda hänseende
torde icke kunna bestridas, att den handläggning, som av vikarierande
domare vid häradsrätterna ägnades målen, i ett alltför stort antal fall
lämnade rum för befogat klander.
En förutsättning för att i berörda avseende åstadkomma bättre förhållanden
torde vara, att en sådan uppdelning av göromålen i domsagorna genomfördes,
att häradshövdingen själv komme att i avsevärt större omfattning än
som med tillämpning av hittills gällande bestämmelser skett handhava de
egentliga domargöromålen.
De sakkunnigas förslag, så vitt angår ordnandet av arbetsförhållandena i
domsagorna och de manliga juristernas utbildning, innefattar i anslutning
till det anförda väsentligen:
1) en mera rationell fördelning av göromålen mellan häradshövdingen och
hans biträden jämte vissa ändrade bestämmelser angående häradshövdings
rätt till tjänstledighet; samt
2) ett mera ändamålsenligt ordnande av utbildningen av de rättsbildade
biträdena i domsagorna och i samband därmed skärpning av villkoren för
vinnande av behörighet att vid häradsrätt handlägga andra mål än sådana
av mindre vikt.
Därjämte har av i berörda avseenden föreslagna ändringar i domsagostadgan
påkallats vissa nya grunder för dispositionen av det till bidrag till
domsagornas förvaltning utgående anslaget.
En mera rationell uppdelning av göromålen hava de sakkunniga sökt
åstadkomma dels genom en utökning av de grupper av mål, vilka å annat
tingssammanträde än sådant med tremansnämnd för närvarande kunna handläggas
av biträde, som innehar allenast andra befogenhetsgraden, dels ock
genom att bereda häradshövding ökad möjlighet till ledighet från handläggning
av dylika mål ävensom inskrivningsärenden. Den föreslagna
utökningen av mål omfattar flertalet av de grupper av de s. k. polismålen,
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
vilka för närvarande icke kunna förekomma å sammanträde med tremansnämnd.
Uteslutna från att å annat tingssammanträde än sådant med tremansnämnd
kunna handläggas av biträde, som innehar allenast andra befogenhetsgraden,
skulle förenämnda mål ävensom de i 1 § 1 i tremansnämndslagen
avsedda mål vara endast för det fall, att talan däri föres av målsägande.
Därjämte skulle samtliga nämnda grupper av mål kunna ej allenast
vid första rättegångstillfället utan jämväl efter uppskovsbeslut bliva
föremål för handläggning och avgörande å dylikt annat tingssammanträde
under ordförandeskap av biträde med allenast andra befogenhetsgraden.
För att de ökade möjligheter till uppdelning av göromålen, som sålunda
beretts, verkligen ock skulle komma till användning, hava de sakkunniga
föreslagit, att häradshövdingen skulle kunna erhålla ledighet från att å
annat sammanträde än sådant med tremansnämnd handlägga mål och
ärenden, som skulle kunna handläggas av biträde med allenast andra
befogenhetsgraden, i den mån sådan ledighet erfordrades för att häradshövdingen
skulle kunna ägna handläggning åt övriga domargöromål, att
häradshövdingens möjlighet att för vinnande av lättnad i arbetsbördan
erhålla ledighet från hållande av allmänt tingssammanträde skulle göras
beroende av att han, i den mån omständigheterna medgivit, begagnat den
honom givna möjlighet att åt vikarie överlämna förenämnda enklare göromål,
samt att ledighet för semester och för vårdande av enskilda angelägenheter
ej i annat fall än då sådant prövades oundgängligen erforderligt skulle
beviljas häradshövding för tid, varunder allmänt tingssammanträde infölle.
Det skulle sålunda bero på hovrättens prövning i varje särskilt fall, om
häradshövdingen funnes vara i behov av ledighet från hållande av allmänt
tingssammanträde.
Efter en uppdelning av göromålen enligt ovan antydda regler, vilken bland
annat skulle hava till följd, att i de större och medelstora domsagorna häradshövdingarna
i regel ej komme att själva handhava lagfarts- och inteckningsärendena,
beräknades det, att häradshövdingarna skulle kunna i varje
fall i avsevärt större omfattning än för närvarande är händelsen, själva
handhava de egentliga domargöromålen, till den del dessa icke kunna anses
vara av mera enkel beskaffenhet.
Därest den sålunda föreslagna uppdelningen av göromålen bleve förverkligad,
skulle behovet av vikarier för hållande av allmänt tingssammanträde
komma att väsentligt minskas. De sakkunnigas förslag utgår ock
från att detta behov skulle kunna i stort sett fyllas av dem, som ämna
för framtiden ägna sig åt domarkallet. Förslaget bibehåller den nu gällande
stadgans uppdelning av biträdesutbildningen i tre stadier. Första befogenhetsgraden
skulle ernås med hovrätts förordnande såsom notarie i domsaga.
Sådant förordnande skulle kunna meddelas den, som uppnått tjugutre års
ålder och avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov
samt därefter ett halvt år tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding.
För uppnående av andra befogenhetsgraden skulle fordras, förutom uppnådd
ålder av tjugufyra år, ett halvt års tjänstgöring såsom av hovrätt
Kandi. Maj:ls proposition Nr 17,''J. 7
förordnad notarie. De sakkunniga hava ansett, att den unge juristen,
etter det han ett år tjänstgjort i denna befogenhetsgrad och därvid under
minst åtta rättegångsdagar eller fyra allmänna tingssammanträden handlagt
mål och ärenden, som enligt förslaget skulle falla under ett dylikt
biträdes kompetens, borde hava förvärvat den kännedom om rättsväsendet,
som i allmänhet kunde anses erforderlig för annan verksamhet än domarkallet.
Eu sålunda avpassad utbildning omfattande minst två års tjänstgöring
såsom rättsbildat biträde åt häradshövding borde enligt de sakkunnigas
mening bliva måttet fiir normal praktisk juristutbildning för
andra än domaraspiranter. Den, som fullgjort sådan tjänstgöring, skulle
ock kunna förordnas att uppehålla fiskalstjänst i hovrätt. Härför fordras
för närvarande att hava hållit minst tre allmänna tingssammanträden.
Tredje befogenhetsgraden, vilken medför befogenhet att hålla allmänt
tingssammanträde, skulle ernås genom uteslutande tjänstgöring i domsaga
eller genom tjänstgöring dels i domsaga dels ock i större rådhusrätt eller
ock genom tjänstgöring dels i domsaga dels ock i hovrätt. Enligt det
första alternativet erfordras två och ett halvt års tjänstgöring såsom av
hovrätt förordnad notarie i domsaga samt att under sexton rättegångsdagar
eller åtta allmänna tingssammanträden hava handlagt mål och
ärenden, som enligt förslaget falla under den kompetens, som andra befogenhetsgraden
medför. Därutöver skulle, innan förordnande att hålla
allmänt tingssammanträde meddelas sådant biträde, den domare, hos vilken
biträdet senast tjänstgjort, hava vitsordat att, så vitt dittills vunnen erfarenhet
givit vid handen, förordnandet kunde anförtros biträdet. Enligt
det andra alternativet erfordras likaledes sammanlagt två och ett halvt
års tjänstgöring, därav minst sex månader såsom av hovrätt förordnad
notarie i domsaga och minst ett år såsom ledamot i rådhusrätt med viss
sammansättning. Därjämte fordras att under sexton rättegångsdagar eller
åtta allmänna tingssammanträden hava handlagt mål och ärenden, som
falla under den kompetens, andra befogenhetsgraden medför. Enligt det
tredje alternativet erfordras att hava fullgjort sådan tjänstgöring i domsaga,
som, enligt vad ovan angivits, av de sakkunniga föreslagits såsom
villkor för att kunna förordnas att uppehålla fiskalstjänst i hovrätt, samt
därutöver att hava under sammanlagt minst fyra månader i hovrätt fullgjort
på fiskal ankommande göromål.
Den av de sakkunniga föreslagna anordningen av biträdesutbildningen
förutsätter, att biträdande domare komme till utsträckt användning. Anordningen
skulle vidare leda till att häradshövdingarna komme att vissa
tider vara i avsaknad av tingsmyndigt biträde. Av sistnämnda anledning
har det ansetts erforderligt, att statsverket vidkändes kostnaderna för avlöning
av vikarie åt häradshövding, då denne åtnjöte ledighet för vinnande
av lättnad i arbetsbördan. För att de ytterligare utgifter, som av
nämnda två omständigheter påkallades, skulle kunna täckas inom ramen
för de nuvarande kostnaderna för domsagornas förvaltning, hava de sak
-
8
Häradshöv
ciingarna.
Hovrätterna.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
kunniga ansett ofrånkomligt att föreslå sådana restriktiva bestämmelser i
flaga om arvodena till de rättsbildade biträdena, att dessa för tiden, innan
de ernådde hovrätts förordnande såsom notarie i domsaga, d. v. s. under
minst sex månader, skulle bliva i avsaknad av arvode.
Från häradshövdingarnas sida har förslaget föranlett anmärkningar i
åtskilliga hänseenden. Sålunda har framhållits, att olägenheterna av det
vid häradsrätterna tillämpade vikariatsystemet betydligt överdrivits, att
i betraktande borde tagas, hurusom häradshövdingarna histode sina biträden
med råd och anvisningar, när sådant erfordrades, att resultatet av denna
häradshövdingarnas handledande verksamhet ock visade sig däri, att ändringsfrekvensen
i hovrätterna i under ordförandeskap av annan vikarie än vice
häradshövding vid häradsrätterna avdömda mål vore endast oväsentligt högre
än beträffande de mål, som avdömts under ordförandeskap av ordinarie häradshövding,
att den föreslagna arbetsfördelningen icke i den omfattning, de sakkunniga
tänkt sig, kunde genomföras i andra domsagor än sådana, där biträdande
domare funnes anställd och kunde övertaga det huvudsakliga ansvaret
för inskrivningsväsendet, att i övriga domsagor det, med hänsyn till de stora
ekonomiska värden, som vore beroende av ett noggrant handhavande av
inskrivningsärendena, icke läte sig göra att helt överlåta dessa ärenden åt
en ofta växlande och med nödig erfarenhet ej utrustad biträdespersonal,
att den föreslagna uppdelningen av målen mötte svårigheter vid genomförandet
och icke vore ägnad att bringa någon lättnad i häradshövdingens
arbetsbörda, att det maste anses för strängt, att häradshövding i regel
icke skulle kunna för semester eller för enskilda angelägenheter erhålla
ledighet under tid, då allmänt tingssammanträde infaller, att den föreslagna
anordningen av biträdesutbildningen skulle leda till att häradshövdingarna
under perioder, som kunde uppgå till mer än två år, skulle
bliva i avsaknad av tingsmyndigt biträde, samt att den föreslagna förlängningen
av utbildningstiden i förening med reduktionen av biträdenas
arvoden innebure en fara för att häradshövdingarna komme att bliva ur
stånd att anskaffa erforderligt antal rättsbildade biträden.
Svea hovrätt har tillstyrkt den av de sakkunniga föreslagna uppdelningen
av göromålen, dock med, bland andra, den modifikationen, att häradshövding
icke bör kunna vinna ledighet från handläggning av inskrivningsärenden i
större utsträckning än att han bibehålies vid sådan handläggning under
minst fyia allmänna tingssammanträden årligen. Däremot har hovrätten
avstyrkt den föreslagna anordningen av biträdesutbildningen. Hovrätten har
anfört, bland annat, att sedan arbetet med jordregistret för landsbygden och
fastighetsregistret för städerna blivit avslutat, vilket kunde förväntas ske inom
loppet av de närmast följande fem åren, det torde få antagas, att statsmakterna
snarast komme att vidtaga åtgärder för att upphöja lagberedningens förslag
till jordabalk till lag. Tillämpningen av denna lag krävde emellertid uppläggande
av nya fastighetsböcker. Hovrätten ansåge det även med nu till
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173. I*
gängliga arbetskrafter förenat med synnerlig svårighet att få dessa böcker
upplagda inom rimlig tid; och därest man vidtoge en så väsentlig nedsättning
i antalet domsagobiträden, som sakkunnigförslaget måste antagas föranleda,
skulle enligt hovrättens mening ifrågavarande uppgift visa sig hart
när olöslig. Hovrätten har vidare mot denna del av förslaget anmärkt, att
dess genomförande skulle medföra olägenheter för såväl häradshövdingar
och biträden som för hovrätterna. För hovrätterna skulle sålunda genomförandet
av det föreslagna passagesystemet vara förenat med svårigheter
i organisatoriskt hänseende. Aspiranter, som i domsaga utfört allenast
sådana göromål, som falla inom andra bef ogen hetsgraden, skulle i regel icke
besitta den mogenhet i omdömet och de egenskaper i övrigt, som krävas för
tillfredsställande föredragning av andra mål än de allra enklaste, och deras
användande i fiskalst.iänst skulle sålunda komma att verka tyngande pa
hovrättens arbete.
Göta hovrätt har avstyrkt nu nämnda delar av förslaget.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att förslaget, om det
bleve godkänt, skulle komma att i olika avseenden för såväl hovrätterna
som häradshövdingarna medföra olägenheter.
Samtliga tro hovrätterna hava uttalat betänkligheter mot att företaga en
inskränkning i de arvoden, som för närvarande utgå till förste och andre
notarierna. Hovrätterna hava ock samstämmigt ansett, att olägenheterna av
det för närvarande tillämpade vikariatsystemet överdrivits. Härom yttrar
Svea hovrätt i huvudsak följande:
Eu skara rättsbildade biträden — väsentligen talrikare än de ordinarie
lantdomarnas egen grupp — utgjorde i själva verket ett oumbärligt element i
nuvarande organisation av landsbygdens domstolsväsen. Skulle någon föreställa
sig, att dessa biträden i väsentligare grad kunde undvaras, torde det
vara tillfyllest att hänvisa till förhållandena under världskriget och åren
närmast därefter, då biträdesplatserna i domsagorna varit föga eftersökta.
Intill helt nyligen hade den utbildning domsagoarbetet medförde och framför
allt de ganska omfattande vikariatsförordnanden, som erbjöde sig, betraktats
såsom det huvudsakliga vederlaget för det arbete, biträdet presterade i första
hand åt häradshövdingen men — djupare sett — åt staten. I dessa förhållanden
hade under krigsåren så till vida inträtt en förändring, som staten då fann sig
föranlåten att anslå avlöning åt en del av de rättsbildade domsagobiträdena.
De avlöningar, som för närvarande utginge, torde dock icke i och för sig i
längden vara tillräckliga för att trygga tillgången på rättsbildade biträden.
Det, som gjorde det möjligt för staten, att med eu relativt ringa kostnad
tillgodogöra sig det för rättsvården oumbärliga arbete, som presterades av
dessa biträden, vore alltjämt de fördelar i utbildningshänseende, som tjänstgöring
i domsaga medförde. Dessa fördelar vore emellertid i väsentlig grad
förknippade med de möjligheter, som de unga juristerna under tjänstgöringen
i domsagorna kunde erhålla att självständigt utöva domarverksamhet, framför
allt att vid allmänt tingssammanträde fungera såsom ordförande. Ville
man inskränka på dessa möjligheter, måste man enligt hovrättens mening
på annat sätt sörja för tillgodoseendet av behovet av nödig rättsbildad personal
i domsagorna. Något sådant torde näppeligen låta sig göra annor
-
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
Departements
chefen.
ledes än medelst anställande i domsagorna av ett stort antal äldre, någorlunda
väl avlönade funktionärer. Ville statsmakterna underkasta sig de
betydande utgifter, som måste bliva förknippade med en sådan anordning,
torde man kunna till största delen undvara den stab av helt unga jurister,
som nu utgjorde huvudparten av domsagornas rättsbildade extra personal.
Denna kunde då i stort sett begränsas till personer, som hade för avsikt att
ägna sig åt domarbanan, och det vore då i sin ordning, att dylika domaraspiranter
genomginge en mångårig utbildningskurs, innan de finge sig anförtrott
att självständigt utöva domarverksamhet. För den händelse däremot
man ansåge sig icke kunna till domsagoförvaltningen anslå så stora belopp
som skulle erfordras för tillräckligt avlönande av ett stort antal äldre domsagoaspiranter,
måste hovrätten betvivla lämpligheten av att för närvarande
genomföra mera väsentliga restriktioner, vare sig i avseende å häradshövdingarnas
möjlighet att erhålla ledighet eller beträffande vikariernas kompetens.
De anmärkningar, som framställts mot grunderna för det av de sakkunniga
utarbetade förslaget, har jag icke funnit i och för sig bärande. De
hörda myndigheternas och särskilt häradshövdingarnas mot förslaget avvisande
ståndpunkt synes i viss mån finna sin förklaring i omständigheter
av psykologisk art. Häradshövdingarnas erfarenheter från tiden för
världskriget och åren närmast därefter, då på grund av särskilda förhållanden
rådde avsevärd brist på rättsbildade biträden, de senare årens omfattande
lagstiftning, varigenom häradshövdingarna pålagts en väsentligt
ökad arbetsbörda, samt de jämsides därmed upprepade gånger framförda
och delvis genomförda kraven på begränsning av häradshövdingarnas rätt
till ledighet hava varit ägnade att mot ytterligare reformförslag frammana
en betänksamhet, som ej helt beaktar bristerna i det nuvarande systemet.
Enligt min uppfattning äro olägenheterna av det rådande vikariatsystemet
betydande. Rättegångsförhandlingen i ett mål av någon betydenhet
försiggår sällan vid ett enda tillfälle. Förhandlingen är i stället i regel
uppdelad på ett flertal sammanträden. Då arbetsbördan i domsagorna
omöjliggör för häradshövdingen att själv svara för alla göromålen, och
en effektiv uppdelning av dessa efter deras art och beskaffenhet mellan
häradshövdingen och hans biträden hittills icke kommit till stånd, har
följden blivit, att det f. n. hörer till undantagen, att ett mål, som förekommit
vid flere rättegångstillfällen, vid samtliga dessa handlagts och därefter
jämväl avdömts av samme domare. Vanligen har handläggningen
vid ett eller flera tillfällen och ofta även avkunnandet av domen skett under
ordförandeskap av en vikare, och oavsett om domen avkunnas av den
ordinarie domaren eller av eu tillförordnad domare, är denne för bedömande
av viktiga spörsmål i målet uteslutande hänvisad till protokollet.
Till det anförda är ytterligare att beakta, att de unga vikarierna på
grund av bristande insikt och erfarenhet ofta icke kunna sägas vara
skickade att utöva den processledande verksamhet, som tillkommer ordförande
i underrätt. En god processledning kräver en ingående kännedom
ej blott om vad i målet förekommit utan jämväl om lagens ståndpunkt till
Kung/. Maj:ts proposition Nr 173.
11
de rättsfrågor, som äro föremål för tvist. Den fordrar ock stor takt, erfarenhet
och människokännedom. Här må blott erinras om de svårigheter,
som mången gång, i synnerhet i mål av mera invecklad eller ömtålig beskaffenhet,
äro förenade med utövandet av rätten att genom frågor bidraga
till utredande av parternas talan, att pröva behövligheten och tjänligheten
av utav part erbjudet bevis och att, där så finnes lämpligt, söka
förlika parterna. Det kan emellertid enligt min mening icke rimligen
förväntas, att de unga män, som f. n. efter avlagd juridisk examen och en
därpå följande tjänstgöring såsom biträde åt häradshövding under ett och
ett halvt år tillåtas hålla allmänt tingssammanträde, skola vara i stånd
att fylla de krav, som eu rätt utövad processledning ställer på domstolens
ordförande.
Då till försvar för de unga juristernas tingssittning åberopats, att
ändringsfrekvensen i hovrätterna i mål avdömda under ordförandeskap av
vikarierande domare endast obetydligt överstege ändringsfrekvensen i mål
avdömda under ordförandeskap av ordinarie domare, må ej förglömmas, att
detta förhållande till en del kan finna sin förklaring däri, att allmänheten
hyser större förtroende till de av ordinarie häradshövdingar avkunnade utslag
och därför i dessa söker ändring företrädesvis endast i mera. tveksamma
fall. Emellertid må vidare anmärkas, att i hovrätten över Skåne
och Blekinge, där häradshövdingkåren procentuellt sett i den största omfattningen
rekryteras av personer med föregående långvarig tjänstgöring i
överrätt, ändringsfrekvensen i mål avdömda av ordinarie domare dock
är avsevärt lägre än i mål avdömda av vikarierande domare. En jämfö
relse av ändringsfrekvensen i radernål och civila besvärsmål avdömda
under ordförandeskap å ena sidan av annan vikarie än vice häradshövding
och å andra sidan av ordinarie domare utvisar sålunda, att den förra
översteg den senare 1921 med 6.2 procent och 1922 8.<; procent. I Svea hovrätt
och Göta hovrätt överstiger skillnaden i ändringsfrekvensen beträffande
motsvarande grupper av mål icke något av berörda år en procent. Statistiken,
beträffande vilken i övrigt hänvisas till bifogade tabell, häntyder
sålunda även på en av de sannolikt mest allvarliga följderna av vikariatsystemet,
nämligen de möjligheter det öppnar för aspiranter på lantdomarbanan
att ernå ordinarie häradshövdingämbete utan att deras lämplighet
och skicklighet blivit genom långvarig tjänstgöring i överrätt tillräckligt
noggrant prövad. Den nuvarande ordningen bär nämligen föranlett så
stort behov av lantdomaraspiranter, att det icke varit möjligt att på ett
tillräckligt tidigt stadium och under så lång tid, som varit önskvärt, bereda
alla dessa tillfälle till utbildning vid överrätt.
Vill man söka råda bot för de missförhållanden, jag här vidrört, lärer
någon annan utväg med nu gällande domstolsorganisation och rättegångsordning
ej stå till buds än att man, i lik-het med vad de sakkunniga föreslagit,
dels genomför en sådan uppdelning av göromålen mellan häradshövdingen
och hans biträden, att den förre bliver i tillfälle att i större
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
omfattning än f. n. är fallet själv handlägga de egentliga domargöromålen,
dels ock ej oväsentligt förlänger utbildningstiden för ernående av kompetens
att hålla allmänt tingssammanträde. De sakkunnigas förslag innefattar
enligt min mening i huvudsak vad som i nämnda avseenden f. n.
vore möjligt att genomföra. Då jag likväl anser mig höra avstå från att
nu framlägga ett förslag till en så genomgripande omgestaltning av domsagoförvaltningen,
som förslaget innebär, beror detta väsentligen på följande
skäl.
Ett effektivt avhjälpande av de med vikariatsystemet förenade olägenheterna
torde tarva en omläggning, visserligen icke av vårt rättegångsväsen
såsom sådant, men av de häradshövdingarna åliggande arbetsuppgifterna
och av det för dem gällande avlöningssystemet. Vid den tidpunkt,
då frågorna om biträdesutbildningen och om fördelningen av göromålen i
domsagorna av mig upptogos till behandling, ingick jämväl i min plan
att upptaga spörsmålet om sportelsystemets avskaffande och dess ersättande
med fasta löner för häradshövdingarna. Vid närmare övervägande
har jag emellertid ansett mig höra avstå från att nu omedelbart åtgöra något
vid denna senare fråga. Med hänsyn därtill, att processkommissionen
står nära avslutandet av sitt arbete, har det nämligen synts mig kunna
göras befogade invändningar däremot, att man, måhända endast kort tid
innan det gäller att taga ståndpunkt till spörsmålet om vår framtida domstolsorganisation,
genomför en omfattande lönereglering, där bestämmandet
av antalet ordinarie domarämbeten och avvägandet av lönerna skulle hänföra
sig till förhållanden, som kunna antagas komma att äga giltighet endast
en relativt kort tid. Att under sådana förhållanden söka genomföra eu
förändring i avseende å arbetssättet i domsagorna, om vilken det likaledes
kan antagas, att den skulle komma att vinna tillämpning allenast under
jämförelsevis få år, och vilken därtill ej skulle råda verklig hot på de rådande
olägenheterna, har synts mig ägnat väcka en viss betänksamhet.
Enligt min uppfattning torde statsmakterna komma att jämförelsevis
snart hava att taga ståndpunkt till hela frågan om domstolsorganisationen
här i landet, Skulle det emellertid, mot vad jag nu antagit, vid det statsmakternas
övervägande av lämpligaste ordningsföljden vid rättegångsreformens
genomförande, vilket bör åvägabringas så snart förutsättningarna
därför äro för handen, komma att visa sig, att frågan om domstolsorganisationen
kan lösas allenast i samband med eller efter övriga frågor och
därigenom bliva undanskjuten i eu mera oviss framtid, då måste ånyo
upptagas till övervägande spörsmålet om mera genomgripande partiella reformer.
Ytterligare ett skäl att icke i år framlägga något mera omfattande
förslag har den omständigheten utgjort, att ett sådant icke lärer kunna genomföras
utan ökade utgifter för statsverket, De sakkunniga hava själva
framhållit, att den av dem föreslagna ordningen förutsätter, att biträdande
domare komma till utsträckt användning. Verkställda beräkningar hava
emellertid givit vid handen, att även med den av de sakkunniga förordade
Kanyl. Maj ris proposition Nr 173. I 3
reduktionen av notariearvodena inom vamen för statsverkets nuvarande utgifter
till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas
förvaltning ieke torde kunna anställas de! antal biträdande domare eller
med dem i avseende å kvalifikationer och avlöningsförmåner jämställda
äldre funktionärer, som den föreslagna organisationen kräver.
Vid nu angivna förhållanden hav jag, trots min ovan uttalade principiella
ståndpunkt till frågan om vikariatsystemet vid häradsrätterna, ansett
mig f. n. böra föreslå endast sådana ändringar däld, som så att säga rymmas
inom ramen för den nuvarande domsagostadgan.
Jag upptager då först till behandling frågan om ytterligare uppdelning
av göromålen mellan häradshövdingen och hans biträden samt om häradshövdings
rätt till ledighet.
De sakkunniga hava härom anfört bland annat:
>Den föreslagna uppdelningen av göromålen kan, i varje fall i de större
och medelstora domsagorna, medföra, att häradshövdingarna i regel ej
komma att själva handlägga lagfarts- och inteckningsärendena. Att, så
länge möjlighet ej föreligger att överlämna handhavandet av det publika
inskrivningsväsendet åt mera fast anställd personal, befogade invändningar
kunna anföras mot en dylik anordning, är ovedersägligt. Skall emellertid
eu sådan arbetsfördelning kunna ske, att häradshövdingen själv
handlägger alla egentliga domargöromål, som icke kunna anses av mindre
vikt, torde ett oeftergivligt villkor härför vara, att häradshövdingen erhåller
möjlighet till befrielse från befattningen med inskrivningsväsendet.
Vill man nå det förra, torde man ej kunna undgå att trots betänkligheter
godtaga det senare.
Det får härvid ej förbises, att häradshövdingarna, även om de ej komma
att själva handlägga lagfarts- och inteckningsärendena, likväl icke bliva
helt avkopplade från denna del av verksamheten vid häradsrätterna.
Häradshövdingarna hava fått sig anförtrott att leda utbildningen av de
unga juristerna. Ett rätt fullgörande härav förutsätter givetvis, att häradshövdingarna
ej mindre giva sina biträden nödig handledning än ock
i viss omfattning kontrollera deras arbete. Då emellertid detta arbete i
betydande grad hänför sig till inskrivningsväsendet, lärer härav följa, att
häradshövdingarna måste ägna detta en viss tillsyn.
Vidare torde den häradshövdingarna eldigt kungl. kungörelsen den 5 juli
1923 med vissa föreskrifter rörande utfärdande av gravationsbevis ålagda
skyldigheten att kontrollera, att inteckningsböckerna överensstämma med
inteckningsprotokollen, rätt utförd innebära eu ganska god kontroll åtminstone
över inteckningsväsendet.
De sakkunniga hava haft under övervägande att beträffande inskrivningar,
som skulle komma att verkställas efter det den nya ordningen trätt i
tillämpning, föreslå enahanda jämförelse av lagfartsböckerna med lagfartsprotokollen.
Redan granskningen av inteckningsböckerna kräver
dock avsevärd tid. Skulle till denna tunga genom uttryckligt stadgande
läggas ännu en, som kan väntas under ytterligare en icke ringa tid årligen
draga häradshövdingarna från de egentliga domargöromålen, föreligger
fara för att det syfte, man vill nå genom den föreslagna uppdelningen av
arbetet, kommer att äventyras. För att förekomma denna risk lärer man
i sådan händelse näppeligen kunna undgå att släppa kravet på att härads
-
Uppdelning av
göromålen och
häradshövdings
rätt
till ledighet.
14
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 173.
Departements
chefen.
hövdingarna skola i viss omfattning’ själva utfärda gravationsbevis. I valet
mellan dessa två alternativ bär det ansetts vara att föredraga att bibehålla
häradshövdingarna vid den senare skyldigheten. Därest häradshövdingarna
fortfarande få sig ålagt att utfärda gravationsbevis, innebär
detta säkerligen en god garanti för att de jämväl komma att ägna nödig
uppmärksamhet åt inskrivningsväsendet i dess helhet.»
Svea hovrätt, vilken, såsom nämnts, med vissa modifikationer tillstyrkt
den föreslagna uppdelningen av göromålen, yttrar därom bland annat:
Inskrivningsärendena vore uppenbarligen av den stora vikt, att det ej
kunde vara tillrådligt att helt bryta kontinuiteten i fråga om deras handläggning.
Det vore synnerligen angeläget, att dessa ärenden i väsentlig
omfattning handhades av en med ortsförhållandena förtrogen person, som
under en längre tid behölle ledningen av arbetet. Efter hovrättens åsikt
borde häradshövding ej kunna vinna ledighet från handläggning av inskrivningsärenden
i större omfattning än att han bibehölles vid sådan
handläggning under minst fyra allmänna sammanträden årligen; detta
borde gälla även för domsagor, där biträdande domare vore anställd, naturligtvis
med undantag för Södra Eoslags domsaga, så länge biträdande
domare där vore sysselsatt med allenast inskrivningsväsendet.
Göta hovrätt, som avstyrkt ytterligare uppdelning av göromålen, yttrar
bland annat:
Då lagfarts- och inteckningsärendena ej sällan vore svårbedömbara och
för sin riktiga behandling fordrade grundlig kännedom om fastighetsförhållandena
i domsagan, skulle det enligt hovrättens mening vara mindre
välbetänkt att lägga dessa ärenden helt och hållet i händerna på häradshövdingens
biträden. Ett riktigt handhavande av fastighetsärendena vore
av största betydelse, och det vore enligt hovrättens mening oundgängligen
nödvändigt, att därest dessa ärenden skulle handläggas på ett tillfredsställande
sätt, häradshövdingarna själva ägnade desamma oavlåtlig tillsyn.
De sakkunniga hade visserligen tänkt sig, att häradshövdingen alltjämt
skulle bibehållas vid ledningen och kontrollen av småprotokollsärendena,
särskilt fastighetsärendena. Men om de föreslagna bestämmelserna i fråga
om häradshövdingens rätt till ledighet komrne att antagas, skulle häradshövdingen
helt säkert bliva så upptagen av andra ämbetsgöromål, att det
icke vore att förvänta, att han skulle kunna ägna någon tid åt småprotokollsärendena.
Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar, att, så länge nu rådande
ordning för behandling av lagfarts- och inteckningsärenden vore gällande,
det vore förbundet med väsentlig risk, att häradshövding i den utsträckning,
som av de sakkunniga förutsattes, överlämnade dessa viktiga ärendens
handläggning åt biträde, som icke hunnit förvärva tillräcklig erfarenhet.
De sakkunnigas förslag om uppdelning av göromålen i domsagorna har,
såsom av det föregående framgår, rönt motstånd från såväl hovrätterna
som flertalet häradshövdingar.
Vad häradshövdingarna erinrat därom, att den föreslagna uppdelningen
av rättegångsmålen skulle möta vissa svårigheter vid genomförandet, kan
Kungl. Maj:ts proposition, Nr 173. IT)
icke lämnas helt obeaktat. Det torde icke kunna förväntas, att enskilda
parter och allmänna åklagarna i tillräcklig utsträckning komme att i stämningarna
närmare precisera sina yrkanden, varför det ej sällan skulle
bliva vanskligt att avgöra, om ett mai vore av beskaffenhet att kunna handläggas
av biträde, som ej innehade kompetens att förvalta häradshövdingämbete
utan inskränkning. Vidare måste det medgivas icke vara helt tillfredsställande
att, såsom skulle bliva händelsen enligt de sakkunnigas förslag,
olika bestämmelser skulle gälla i fråga om vilka mål, som å allmänt
liugssammanträde och å sammanträde med tremansnämnd kunna handläggas
av biträde med allenast andra befogenhetsgraden. Skall en ytterligare
uppdelning av rättegångsmålen genomföras, torde därför en undersökning
böra ske, huruvida tremansnämndslagen kan revideras i sådan
riktning, att därunder inbegripes ett större antal grupper av mål än f. n.
är fallet. En sådan undersökning, vilken jämväl torde böra omfatta en
utredning om tremansnämndslagens verkningar i domsagor av olika typ,
har i samband med den av de sakkunniga företagna utredningen icke kunnat
äga rum.
En ökad möjlighet för häradshövdingarna att på frivillighetens väg
genomföra en mera ändamålsenlig arbetsfördelning torde emellertid kunna
beredas genom eu utvidgning av den häradshövding enligt 21 § domsagostadgan
tillkommande rätt till ledighet från handläggning å allmänt tingssammanträde
av mål och ärenden, som i tremansnämndslagen avses. Sin
egentliga betydelse skulle en utvidgning av rätten till dylik ledighet få för
häradshövdingens befattning med inskrivningsärendena. Svea hovrätt
har ansett, att häradshövdingen borde bibehållas vid handläggningen av
dessa ärenden under minst fyra allmänna sammanträden årligen. Det
synes dock, som om den erforderliga kontrollen över och kontinuiteten i
denna gren av domsagoverksamheten skulle kunna anses betryggad, därest
det föreskrives, att häradshövding ej må erhålla ledighet från handläggning
av inskrivningsärenden i större utsträckning än att han bibehålies
vid sådan handläggning å minst tre allmänna sammanträden årligen. 1
nämnda hänseende bör ytterligare beaktas, att de häradshövding åliggande
förpliktelserna att utfärda gravationsbevis och att granska inteckningsböckerna
mot inteckningsprotokollen ävenledes äro ägnade att hos häradshövdingen
uppehålla intresset för en noggrann fastighetsbokföring. Då
emellertid skäl ej föreligger att meddela olika bestämmelser i fråga om
inskrivningsärendena, å ena, samt övriga ärenden ävensom de mål, som i
tremansnämndslagen avses, å andra sidan, torde 21 § i stadgan böra undergå
allenast sådan jämkning, att häradshövding må, när skäl därtill
äro, kunna befrias från att å samtliga allmänna tingssammanträden om
året i domsagan med undantag av tre handlägga mål och ärenden, som i
tremansnämndslagen avses.
Någon nedsättning i maximisiffran å antalet allmänna sammanträden,.
under vilka häradshövding enligt 19 § domsagostadgan kan beviljas ledig
-
16
Kung!. Maj:ts proposition Nr 173.
Biträdes.
utbildningen.
A. Förlängning
av utbildningstiden.
het från ämbetet i dess helhet, synes, då planen för en obligatorisk uppdelning
av göromålen fått förfalla, f. n. icke böra vidtagas.
Givetvis är emellertid den i 19 § domsagostadgan fastslagna inaximisiffran
icke att tillika betrakta såsom en minimisiffra. Det bör av hovrätterna
tillses, att ledighet icke beviljas i större utsträckning än som är av verkligt
behov påkallat. För att i detta hänseende åstadkomma enhetlighet
mellan hovrätterna har jag f. n. under övervägande att låta hovrätterna
årligen till Kungl. Maj:t inkomma med uppgift å häradshövdingarna
beviljade ledigheter.
Jag övergår härefter till vissa spörsmål angående anordnandet av utbildningen
av rättsbildade biträden.
Redan i skrivelse den 25 maj 1906 hemställde riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte efter verkställd utredning taga i övervägande, bland annat,
om icke fordran på praktisk utbildning i domarkallet skulle kunna i
någon mån skärpas. Vid denna tid fordrades för erhållande av domarvikariat,
förutom uppnådd ålder av tjugufem år, att efter avlagd examen
hava tjänstgjort hos häradshövding under ett och ett halvt år.
Någon åtgärd i den av riksdagen önskade riktningen blev emellertid icke
vidtagen förrän med tillkomsten av 1918 års domsagostadga. Enligt denna
fordrades för ernående av fullständigt domarvikariat att efter avlagd examen
antingen under två år hava tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding
och att under åtta rättegångsdag^1 eller fyra allmänna tingssammanträden
hava handlagt mål och ärenden, som i tremansnämndslagen avses,
eller ock att under ett och ett halvt år hava tjänstgjort såsom sådant biträde
och att under sex månader hava uppehållit befattning såsom ledamot i rådhusrätt
med viss sammansättning. De genom denna stadga vidtagna
skärpningarna i kompetensvillkoren trädde emellertid aldrig i kraft.
Enligt till stadgan fogade övergångsbestämmelser tilläts den, som före
1920 års ingång fyllt tjugufem år och ett och ett halvt år efter avlagd
examen tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding, att förvalta häradshövdingämbete
och hålla allmänt tingssammanträde intill 1921 års utgång.
Oaktat Kungl. Maj:t sedermera i förut omförmälda proposition till
1920 års riksdag angående partiell löneförbättring för häradshövdingarna,
vilken jämväl innefattade förslag till vissa ändringar i domsagostadgan,
uttalat sig mot en definitiv ändring i fråga om kompetensvillkoren, blev
dock i domsagostadgan den 22 juni 1920 i viss anslutning till vad Svea
hovrätt och processkommissionen i avgivna yttranden förordat, tjänstgöringstiden
efter avlagd examen såsom biträde åt häradshövding, på sätt
redan omnämnts, nedsatt för uppnående av andra befogenhetsgraden till
ett år och för uppnående av tredje befogenhetsgraden genom tjänstgöring
uteslutande i domsaga till ett och ett halvt år samt genom tjänstgöring
dels i domsaga och dels i rådhusrätt med viss sammansättning till ett
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
:ir. I sistnämnda fall fordrades därutöver tjänstgöring såsom ledamot
i rådhusrätt av angiven beskaffenhet under sex månader. Det i
samma stadga för uppnående av tredje befogenhetsgraden uppställda
villkoret om handläggning å sex rättegångsdagar eller tre allmänna
tingssammanträden av mål och ärenden, som i tremansnämndslagen
avses, skulle på grund av särskilda övergångsbestämmelser icke äga
tillämpning för tiden intill utgången av juni månad 1923. Genom
kungörelsen den 23 mars 1923 (nr 42) blev denna undantagsbestämmelse
därefter utsträckt att gälla intill utgången av 1923.
Svea hovrätt och Göta hovrätt hava i sina över de sakkunnigas betänkande
avgivna yttranden förordat en utsträckning av tiden för biträdestjänstgöringen
för uppnående av tredje befogenhetsgraden till två år.
Svea hovrätt yttrar bland annat, att den ej ville avstyrka, att nu gällande
bestämmelser i avseende å kompetensvillkoren i någon mån skärptes.
Det torde ej kunna bestridas, att någon gång den unge vikarien tydligen
visat sig ej vara vuxen det viktiga värv, som lagts i hans händer.
Bestämmelsen om en förlängd utbildningstid måste antagas i sin mån motverka
detta missförhållande.
Göta hovrätt anför att, därest åtgärder skulle anses böra vidtagas för
att höja kompetensen hos domarbiträdena, syntes det fullt tillräckligt, att
såsom villkor för erhållande av förordnanden att förvalta fullständigt
domarämbete uppställa fordran på två års tjänstgöring. Under en dylik
tjänstgöringstid borde den unge juristen hava förvärvat den praktiska
inblick i domsagoarbetet, som kunde anses erforderlig för att på ett tillfredsställande
sätt kunna förvalta häradshövdingämbete under kortare
förordnanden.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att den av de sakkunniga
föreslagna förberedelsetiden av minst tre år för erhållande av behörighet
att förvalta häradshövdingämbete torde böra icke oväsentligt förkortas.
Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar ävensom ett mindre
antal bland häradshövdingarna hava i sina yttranden tillstyrkt en utsträckning
av tiden för biträdestjänstgöringen för uppnående av tingsmyndighet
till två år.
Styrelsen för föreningen extra lantdomare har förklarat sig i huvudsak
icke hava något att erinra mot de sakkunnigas förslag till anordnande
av biträdesutbildningen.
Bortsett från att från och med 1924 års ingång biträde måste för ernå- Departement
ende av behörighet att förvalta fullständigt domarämbete hava under sex chefen''
rättegångsdagar eller tre allmänna tingssammanträden handlagt mål och
ärenden, som i tremansnämndslagen avses, har någon skärpning i de före
tillkomsten av 1918 års stadga i nämnda hänseende gällande villkoren
icke kommit till stånd. De i 1920 års stadga gjorda eftergifterna i fråga
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 137 höft. (Nr 173.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
om kompetensvillkoren tillkommo väsentligen för att underlätta de svårigheter,
som vid nämnda tidpunkt förefunnos för häradshövdingarna att
få behovet av rättsbildade biträden fyllt. I detta avseende hava emellertid
förhållandena nu väsentligen förändrats. Med tillbakagången i konjunkturerna
har följt minskad efterfrågan på yngre jurister inom andra verksamhetsområden.
Detta har i sin tur föranlett, att biträdesplatserna i domsagorna
numera blivit mera eftersökta. Vidare har antalet vid de juridiska
fakulteterna årligen inskrivna juris studerande ävensom årliga antalet
utexaminerade juris kandidater stegrats. Huru förhållandena i sistberörda
avseenden gestalta sig framgår av följande tabell:
1915 |
1916 |
1917 |
1918 |
1919 |
1920 |
1921 |
1922 |
1923 |
1924 |
Vid de juridiska takul-| |
1,056 |
1,137 |
1,186 |
1,319 1,412 |
1,502 |
1,620 |
1,758 |
1,759 |
|
Utexaminerade juris |
106 |
ISO |
no |
HS |
135 |
121 |
103 |
140 |
150 |
Av här berörda omständigheter torde framgå, att någon brist på
rättsbildade biträden för den närmaste framtiden icke är att befara och
att ur denna synpunkt något hinder nu icke föreligger att genomföra eu
skärpning av kompetensvillkoren för ernående av befogenhet att förvalta
fullständigt domarämbete. Av vad jag i det föregående yttrat angående
min ståndpunkt till de sakkunnigas förslag framgår, att jag anser en dylik
skärpning i rättskipningens intresse önskvärd. Jag har därför för
avsikt att, därest riksdagen icke har någon erinran, för Kungl. Maj:t
framlägga förslag till sådan ändring i 24 § första stycket domsagostadgan,
att, i överensstämmelse med vad 1918 års stadga i sådant hänseende föreskrev,
tiden för tjänstgöring såsom biträde åt häradshövding för ernående
av behörighet att förvalta fullständigt domarämbete bestämmes, därest
denna behörighet förvärvas enbart genom tjänstgöring i domsaga, till två
år. I anslutning härtill bör därjämte tiden för den biträdestjänstgöring,
som tillika med tjänstgöring under sex månader såsom ledamot i rådhusrätt
med viss sammansättning meriterar för tredje befogenhetsgraden, bestämmas
till ett och ett halvt år. Emellertid bör ock behörighet, som här
avses, kunna ernås genom kombinerad tjänstgöring i första och andra
befogenhetsgraderna i domsaga samt i hovrätt och bör för sådant fall
tjänstgöringstiden bestämmas, tiden såsom biträde åt häradshövding till
ett och ett halvt år, därvid biträdet skall under sex rättegångsdagar eller
tre allmänna tingssammanträden hava handlagt mål och ärenden, som i:
tremansnämndslagen avses, samt tiden för tjänstgöring i hovrätt till sex
månader.
En dylik skärpning av kompetenskraven torde lämpligen böra tillämpas
i fråga om dem, vilkas första förordnande av nu ifrågasatt slag avser tiden
efter 1925 års utgång.
Kunc/l. Muj:ts proposition Nr 173.
1!)
De sakkunniga Lava föreslagit att, innan förordnande att halla allmänt B. Vitsord,
tingssammanträde meddelas aspirant, vilken såsom merit för dylikt förordnande
har att åberopa uteslutande tjänstgöring såsom biträde åt häradshövding,
den domare, hos vilken biträdet senast tjänstgjort, skall hava
vitsordat, att förordnandet kan anförtros biträdet. Med denna bestämmelse
har åsyftats, att hos domarkåren inskärpa nödvändigheten av att
till erhållande av dylikt förordnande icke förordas annan än sådan person,
som under sin föregående tjänstgöring visat sig besitta sådana egenskaper,
att honom kan anförtros förordnande att utöva ordförandeskap i underrätt.
Förslaget har icke föranlett erinran från vare sig Svea hovrätt eller
hovrätten över Skåne och Blekinge.
Göta hovrätt har ansett, att det borde stadgas skyldighet för den, som
föreslår vikarie, att i samband därmed avgiva noggrant yttrande i fråga
om den föreslagnes lämplighet att utöva domarkallet.
Styrelsen för föreningen extra lantdomare har ansett, att det av de sakkunniga
föreslagna vitsordet borde fordras jämväl då biträde fullgjort viss
del av sin tjänstgöring vid rådhusrätt. Vidare borde vitsord, utfärdat av
annan domare än den, hos vilken biträdet senast tjänstgjort, äga giltighet,
därest biträdet hos denne fullgjort någon väsentlig del av sin biträdestjänstgöring.
För egen del finner jag det otvivelaktigt, att häradshövdingarna genom ; partementsatt
handleda och övervaka biträdena i deras arbete äro i tillfälle att öva chefen.
ett betydelsefullt inflytande å biträdenas utbildning. Få häradshövdingarna
sig ålagt att utfärda utlåtande rörande biträdenas duglighet, skall
detta säkerligen leda till att häradshövdingarna komma att lägga större
vikt vid denna sida av sin verksamhet än hittills måhända i åtskilliga fall
skett. Fn sådan föreskrift måste ock förväntas åstadkomma vad därmed
i första hand åsyftats, nämligen att sådana biträden, som visat sig icke besitta
erforderliga kvalifikationer, ej heller bliva tilldelade vikariatsförordnanden.
Det får icke betraktas såsom en rättighet för biträdena att, oberoende
av lämplighet och skicklighet, erhålla häradshövdings förord till
sådana förordnanden. Vad nu sagts måste i första hand äga tillämpning,
då fråga är om förordnande att förvalta fullständigt domarämbete.
Men även för erhållande av förordnande med den mindre befogenhet,
varom i 23 § domsagostadgan förmäles, torde böra fordras, att domare,
hos vilken biträdet tjänstgjort, vitsordat vederbörandes kompetens
för förordnandet. Givetvis har häradshövdingen härvid att uppställa
mindre stränga villkor än då fråga är om fullständigt domarvikariat. Jag
anser följaktligen, att i domsagostadgan bör intagas uttrycklig föreskrift
därom att, såväl innan förordnande, som i 24 § i stadgan avses, som ock
innan förordnande, varom i 23 § samma stadga förmäles, första gången
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
meddelas biträde, domare, hos vilken biträdet under minst sex månader
tjänstgjort, skall hava vitsordat, att biträdet är lämpligt och skickat
att uppehålla förordnande av det slag, varom fråga är. Har biträde,
på sätt i stadgan är medgivet, fullgjort viss del av sin tjänstgöring i rådhusrätt
med viss sammansättning, bör intyg, utfärdat av sådan rådhusrätt,
äga enahanda giltighet.
C. Begräns- 1 1918 års stadga föreskrevs, att den, som icke tjänstgjort såsom ledaning
av förent mot eller fiskal i hovi’ätt eller under sex månader uppehållit befattning sågöringen.
s<>m ledamot i rådhusrätt med viss sammansättning, icke fick förordnas
att hålla flera än tre allmänna tingssammanträden, så vitt annan vikarie
icke fanns att tillgå. Enligt eu till stadgan fogad övergångsbestämmelse
tilläts emellertid den, som före 1920 års ingång fyllt tjugufem år och ett
■och ett halvt år efter avlagd examen tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding,
att för tiden intill 1921 års utgång förvalta häradshövdingämbete.
Mot en begränsning av första tingstjänstgöringen till hållande av allenast
ett mindre antal tingssammanträden hade under förarbetena till
stadgan emellertid invändningar framställts såväl från häradshövdingarna
som från de två största hovrätterna och i det år 1920 avgivna
betänkandet med förslag till partiell löneförbättring för häradshövdingarna,
vilket betänkande jämväl innefattade förslag till vissa åtgärder
för säkerställande av nödiga arbetskrafter för rättskipningens behöriga
gång, hemställdes ock, att berörda bestämmelse i 1918 års stadga måtte
ändras därhän, att den första tingstjänstgöringen finge omfatta hållande
av högst sex allmänna tingssammanträden. Till stöd härför anfördes
i nämnda betänkande, bland annat, att för rättskipningens behöriga
handhavande vid häradsrätterna svårigheter givetvis kunde uppkomma
därigenom, att domsagobiträdena tvingades lämna sina befattningar just
när de börjat vinna erforderlig mognad för att kunna mera självständigt
utföra de med domarämbetet förenade göromålen och tillika erhållit en
viss förtrogenhet med de lokala förhållandena i den domsaga, där de
tjänstgjorde.
Vid betänkandet fanns fogad en skiljaktig mening av innehåll, att ifrågavarande
i 1918 års stadga givna bestämmelser borde i princip bibehållas,
dock borde de i betänkandet föreslagna bestämmelserna antagas att gälla
till och med år 1923.
Svea hovrätt, Göta hovrätt och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
tillstyrkte ändring av stadgandet i enlighet med A^ad i betänkandet
föreslagits.
HoATrätten över Skåne och Blekinge avstyrkte däremot förslaget.
Processkommissionen hemställde, då vissa andra i sistberörda betänkande
föreslagna åtgärder åsyftade en \''äsentlig förbättring av biträdenas
avlöningsförhållanden och då den kritiserade bestämmelsen i domsagostadgan
eftersträvade en för domarutbildningen synnerligen Arärde
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
21
full växelverkan mellan underrätterna ock hovrätterna, att, för vinnande
av erfarenhet rörande verkan av de föreslagna åtgärderna, sagda bestämmelses
tillämpande måtte, ulan ändring i domsagostadgan, för viss tid
suspenderas.
I Kung!. Maj:ts förenämnda proposition till 1920 års riksdag uttalade
därefter dåvarande chefen för justitiedepartementet, bland annat, att tillräcklig
anledning icke förelåge att antaga, att bestämmelsen i fråga skulle
vara olämplig. Någon definitiv ändring i 1918 års stadga i nu förevarande
hänseende borde därför icke ske. Med hänsyn till den då rådande
bristen på arbetskrafter såväl vid häradsrätterna som i hovrätterna borde
emellertid övergångstiden för ikraftträdandet av föreskriften förlängas.
I anslutning härtill blev genom kungörelse den 5 mars 1920 (nr 117)
förberörda till 1918 års stadga fogade övergångsbestämmelse utsträckt att
gälla till utgången av juni månad 1923.
I 1920 års stadga upptogs därefter i 24 § andra stycket från 1918 års
stadga villkoret om viss tjänstgöring i hovrätt såsom förutsättning för behörighet
att hålla flera än tre allmänna tingssammanträden. I särskild
övergångsbestämmelse förordnades emellertid, att föreskriften, på sätt i
förenämnda kungörelse den 5 mars 1920 stadgats, icke skulle äga tillämpning
för tiden till utgången av juni månad 1923.
Sedermera har i anledning av framställningar från föreningen Sveriges
häradshövdingar tiden för ikraftträdandet av berörda föreskrift ytterligare
uppskjutits. Den sista framställningen från föreningen ägde rum
i skrivelse den 16 november 1923. Till stöd för denna framställning anförde
föreningen i huvudsak, att ett ikraftträdande av föreskriften dels skulle
medföra synnerligen stora svårigheter för häradshövdingarna att i behövlig
omfattning erhålla vikarier, dels ock skulle hava till följd, att biträdena
måste sluta sin tjänstgöring just vid den tid, då de i allmänhet
erhållit sådan utbildning, att de skulle vara till mesta nytta så väl för
häradshövdingarna som för den rättssökande allmänheten, och då de efter
vunnen erfarenhet skulle för sin utbildning kunna bäst tillgodogöra sig
någon tids ytterligare domsagoarbete.
Över denna framställning avgåvos yttranden av rikets hovrätter, därvid
Göta hovrätt avstyrkte bifall till densamma, under det att hovrätten
över Skåne och Blekinge icke hade något att erinra mot framställningen
samt Svea hovrätt — av skäl, för vilka närmare redogjorts under punkt
16 i andra huvudtiteln till fjolårets riksdag — hemställde om fortsatt uppskov
med ikraftträdande av föreskriften intill utgången av juni månad
1926.
Vid ärendets anmälan i berörda huvudtitel uttalade dåvarande departementschefen,
att frågan om den uti ifrågavarande föreskrift uttryckta
tanken kunde lösas på ett sätt, som icke verkade störande
på häradsrätternas och hovrätternas arbete, borde bliva föremål för när
-
22
Kung!,. Maj:ts proposition Nr 173.
mare utredning, samt förklarade i anslutning härtill, att han, under förutsättning
att riksdagen icke hade något att däremot erinra, vore sinnad
föreslå Kungl. Maj:t att förordna om fortsatt giltighet under ytterligare
någon tid av vad i övergångsbestämmelserna till domsagostadgan fanns
föreskrivet om undantag från 24 § andra stycket i samma stadga.
Sedan riksdagen vid behandling av ärendet förklarat, att riksdagen icke
haft något att erinra mot vad departementschefen sålunda anfört, blev
genom kungörelse den 2 maj 1924 (nr 94) bestämmelsen i 24 § andra stycket
av stadgan suspenderad ytterligare intill utgången av år 1925.
Med det av de sakkunniga föreslagna systemet för anordnande av biträdesutbildningen
skulle den omtvistade bestämmelsen i domsagostadgan
i väsentlig mån förlora sin betydelse. De sakkunniga hava därför icke
närmare inlåtit sig på här berörda spörsmål. De hava dock ur den synpunkt,
föreskriften jämväl enligt den av dem föreslagna anordningen av
biträdesutbildningen skulle äga någon uppgift, därom anfört följande:
»Med bestämmelsen i 24 § andra stycket domsagostadgan torde hava
åsyftats, bland annat, att på ett relativt tidigt stadium få till stånd en
prövning i kollegial domstol av lantdomaraspiranternas lämplighet för
kallet. En tidigare sådan prövning än som för närvarande i allmänhet
kan ske anse de sakkunniga önskvärd. Den bör ock vad hovrätterna vidkommer
om möjligt äga rum på fiskalsstadiet. Med hänsyn till det relativt
begränsade behov av vikarier med kompetens att hålla allmänt tingssammanträde,
som kan förväntas föreligga, därest den föreslagna uppdelningen
av göromålen kommer till stånd, torde en sådan prövning icke
innebära någon avsevärd tunga för hovrätterna. Den i utkastet föreslagna
anordningen av biträdesutbildningen måste emellertid leda till att häradshövdingarna
vissa tider komma att vara i avsaknad av biträde med befogenhet
att hålla allmänt tingssammanträde. De sakkunniga hava utgått
från att denna olägenhet skall i någon mån avhjälpas genom att biträdande
domare komma till ökad användning. Härutöver har det dock
av ovan nämnda anledning ansetts erforderligt att, trots det avsteg, »om
härigenom göres från önskemålet om eu tidig prövning av lantdomaraspilanterna,
bereda biträde möjlighet att, efter det biträdet uppnått tredje
befogenhetsgraden, en längre tid fortsätta sin tjänstgöring i domsaga, innan
biträdet undergår prövning i hovrätt. I utkastet har sålunda medgivits
sådant biträde att hålla högst tio allmänna tingssammanträden.»
Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge hava i sina över
de sakkunnigas förslag avgivna utlåtanden icke särskilt yttrat sig angående
denna punkt.
Göta hovrätt har, efter att hava avstyrkt de sakkunnigas förslag i fråga
om biträdesutbildningen, med hänsyn till de olägenheter, bestämmelsen om
att första tingstjänstgöringen allenast finge omfatta tre allmänna tingssammanträden
skulle medföra både för hovrätten och domaraspiranten,
hemställt, att stadgande måtte införas därom, att biträde må kunna förordnas
att hålla åtminstone sex allmänna tingssammanträden före tjänstgöring
i hovrätt.
Kungi. Maj:ts proposition Nr 173. 23
Någon ytterligare utredning angående möjligheten att förverkliga, vad Departement,-som med den bär berörda bestämmelsen i domsagostadgan åsyftats, torde che^n''
i sakens nuvarande läge knappast låta sig göra.
Med bestämmelsen har avsetts att åvägabringa eu växelverkan mellan
arbetet i underrätterna och i hovrätterna. Härigenom skulle ernås, att de
unga juristerna på ett tidigt stadium finge inblick i hovrättsarbetet och
vid därefter inträffad tjänstgöring i domsaga bleve bättre i stånd att tillgodogöra
sig de lärdomar, som kunna inhämtas av tjänstgöringen i underrätt.
Vidare skulle en fördel bestå däri, att i ett jämförelsevis tidigt
skede av de unga juristernas utbildning skulle framtvingas en prövning
i hovrätt av deras lämplighet för domarverksamhet.
Vad mot en dylik begränsning av rätten till förordnanden att hålla allmänna
tingssammanträden invänts därom, att de unga jurister, vilka hållit
allenast tre allmänna tingssammanträden, icke skulle hava förvärvat
tillräcklig erfarenhet för att tillfredsställande uppehålla ett fiskalsförordnande
samt att till följd härav skulle föranledas väsentligt ökad arbetsbörda
för hovrättsledamöterna, finner jag ej tillräckligt vägande.
Vad åter angår den från häradshövdingarna mot bestämmelsens ikraftträdande
framförda invändningen, att den skulle omöjliggöra för dem
att i behövlig omfattning erhålla tingsmyndiga vikarier, så torde denna
farhåga i stort sett vara ogrundad beträffande de större domsagor, där
biträdande domare finnes eller där flera än två rättsbildade biträden äro
samtidigt anställda, ävensom beträffande de smärre domsagor, där behov
av ledighet för häradshövdingen förefinnes i allenast mera begränsad
omfattning. Vad åter angår de jämförelsevis arbetstyngda domsagor, där
häradshövdingen är i behov av i stort sett den honom medgivna lättnad i
arbetsbördan men där samtidigt ej finnas anställda flera än två lättsbildade
biträden, kan bestämmelsens ikraftträdande, vid en förberedande
tjänstgöringstid, såsom jag föreslagit, av två år, medföra, att häradshövdingen
vissa tider bliver i avsaknad av tingsmyndigt biträde.
Med beaktande jämväl av den särskilda arbetsbörda, som enligt kungörelsen
den 13 februari 1925 (nr 31) med vissa föreskrifter rörande utfärdande
av gravationsbevis under de närmaste åren åvilar häradshövdingarna,
har jag därför ansett mig icke böra föreslå, att nu åsyftade
bestämmelse i domsagostadgan med en gång träder i tillämpning i hela
dess vidd.
Lämpligt synes mig vara, att man, då förenämnda kungörelse den 2 maj
1924 upphör att gälla, begränsar rätten att utan särskild prövning hålla
allmänna tingssammanträden till fem. Genom en sådan åtgärd vinnes
det ena av de syftemål, som med ifrågavarande bestämmelse i domsagostadgan
avsetts, nämligen att på ett jämförelsevis tidigt stadium framtvinga
prövning i hovrätt av de unga juristernas lämplighet för fortsatt verksamhet
på lantdomarbanan.
En begränsning på nu angivet sätt torde icke i stort sett medföra någon
24
1). Andre
notaries
kompetens.
Departements
chefen.
B. Den kvinnliga
juristutbildningen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
svårighet för häradshövdingarna att vid inträffat behov av ledighet även
erhålla sådan. Sedan närmare erfarenhet vunnits rörande verkningarna
av den utav mig nu ifrågasatta begränsningen av rätten till erhållande
av förordnande, hör upptagas till övervägande, huruvida man icke kan låta
domsagostadgans bestämmelser utan inskränkning träda i kraft.
Den av mig ifrågasatta bestämmelsen torde lämpligen kunna givas en
giltighetstid av två år.
I fråga om andre notaries kompetens gäller f. n., att sådan befattningshavare
har att efter häradshövdingens anvisningar och på hans ansvar biträda
honom i ämbetsgöromälen (9 §).
De sakkunniga hava härom anfört:
Den omständigheten, att den i 2 § domsagostadgan omförmälda behörigheten
att pa eget ansvar utföra vissa göromål bundits vid förordnande
såsom förste notarie, hade föranlett, att i domsagor, där såväl förste
som andre notarie funnes anställd, dylik behörighet i regel icke kunde
ernås förrän efter ett till ett och ett halvts års tjänstgöring i domsagan.
Nämnda förhållande hade förorsakat, att biträde, som ernått andra befogenhetsgraden,
likväl icke innehaft behörighet enligt 2 §. Denna
ordning kunde icke anses stå i god överensstämmelse med domsagostadgans
strävan att låta biträdesutbildningen fortgå från lättare till svårare
uppgifter och den hindrade häradshövdingen att på ett ändamålsenligt
sätt fördela göromålen mellan biträdena. De sakkunniga föreslogo
därför, att varje av hovrätten förordnad notarie i domsaga tillerkändes
ifrågavarande behörighet.
Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge hade emot vad sålunda
föreslagits intet att erinra. Göta hovrätt avstyrkte förslaget utan
motivering.
Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anförde att, därest
befattningarna förste och andre notarie bibehölles, det vore önskvärt, att
andre notarie, så snart han uppfyllt villkoren för erhållande av förste notarieförordnande,
tillerkändes behörighet att efter häradshövdingens bestämmande
utöva förste notaries befattning.
Vad de sakunniga anmärkt finner jag värt beaktande. De påtalade
olägenheterna torde lämpligen kunna avhjälpas, därest sådan ändring i
domsagostadgan göres, att behörighet att utföra de i 2 § av stadgan omförmälda
göromål må, efter förordnande därom av häradshövdingen, tillerkännas
jämväl andre notarie, som under sex månader tjänstgjort såsom
biträde åt häradshövding.
Enligt förenämnda lag den 22 juni 1923 angående kvinnas behörighet att
innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag skall i fråga om behörighet
att innehava statstjänst kvinna i regel vara likställd med man.
Kungl. May.ts proposition Nr Ilo. 2.r>
Hörande de skäl, som föranlett det härifrån stadgade undantaget, enligt vilket
Konungen äger meddela särskilda bestämmelser angående villkoren
för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken är förenad skyldighet
att föra ordet i underrätt it landet, anförde riksdagen i sin skrivelse den
25 maj 1923, nr ''113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition i ämnet
följande:
Riksdagen hade icke kunnat undgå att i viss mån dela den tveksamhet,
som i åtskilliga fall kommit till uttryck beträffande lämpligheten av att
kvinna nu erhölle tillträde till domartjänster, enkannerligen sådana, med
vilka vore förenad skyldighet att utöva ordförandeskap i häradsrätt. För
riksdagen vore därvid praktiska synpunkter bestämmande. Särskilt måste
enligt riksdagens mening beaktas de förhållanden, under vilka förordnande
att såsom vikarie förvalta häradshövdingämbete för närvarande
meddelades i vårt land. På sätt i propositionen erinrats, hade någon kortare
tids tjänstgöring för hållande av ting å landet kommit att ingå såsom
ett led i den juridiska utbildningen icke blott för blivande domare utan
även för många, som senare ägnade sig åt administrativ tjänstgöring
eller privat verksamhet såsom advokater och affärsjurister. Fullgjord
tingstjänstgöring gällde i ett flertal fall såsom kompetensvillkor för administrativa
befattningar eller betraktades för dessa, liksom ej sällan inom
nyssnämnda slag av privat verksamhet, såsom en värdefull merit.
Under nu berörda förhållanden hade det icke kunnat undvikas, att den
ordning, i vilken ordförandeskapet i våra häradsrätter i stor utsträckning
utövades, blivit i vissa avseenden mindre tillfredsställande. Då unga jurister
regelmässigt redan ett par år efter avslutade universitetsstudier erhölle
förordnande att förvalta domarämbete, måste därav följa, att denna
viktiga och maktpåliggande uppgift ofta komme att handhavas av personer,
vilka icke vore i besittning av nödig erfarenhet och vilkas lämplighet
för domarvärvet icke blivit med tillräcklig noggrannhet prövad. Att
vidsträcktare möjlighet kunde beredas till eu dylik prövning och ett mer
omsorgsfullt urval bland aspiranterna till ifrågavarande domarförordnanden,
vore ett länge erkänt önskemål. Detta bleve särskilt framträdande,
då nu ifrågasattes, att även kvinnor skulle kunna bekläda domartjänster.
Även om det enligt riksdagens uppfattning vore befogat att bortse från
de invändningar av övervägande principiell natur, vilka från åtskilliga
håll anförts mot denna reform, syntes vid det praktiska utförandet av densamma
en viss varsamhet vara av nöden. Men hänsyn till de brister, som
vidlådde det nuvarande systemet i fråga om lantdomarförordnanden, ville
det förefalla mindre lämpligt att omedelbart och utan varje förbehåll
medgiva tillämpning av behörighetslagens allmänna likställighetsregel
även på detta område. Med denna uppfattning hade riksdagen ansett en
utväg böra sökas att möjliggöra en särskild prövning, huruvida lantdomarförordnande
borde kunna meddelas kvinna. Detta syfte kunde enligt
riksdagens mening vinnas på det sätt, att Kungl. Maj:t erhölle befogenhet
att meddela särskilda föreskrifter i fråga om villkoren för kvinnas tillträde
till domartjänst, med vilken vore förenad skyldighet att föra ordet
i underrätt å landet; och hade riksdagen i enlighet härmed ansett sig böra
föreslå, att till behörighetslagens 2 § skulle fogas ett särskilt moment av
nyss angivna innehåll.
I fråga om den närmare innebörden av en dylik bestämmelse hade riksdagen
utgått från att det borde tillkomma Kungl. Maj:t att efter hovrät
-
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
ternas hörande fastställa de regler, som därutinnan kunde vara påkallade.
Några mera bestämda direktiv i detta avseende ansåge riksdagen icke
lämpligen nu borde från dess sida angivas. Riksdagen ville i detta sammanhang
blott erinra, att gällande domsagostadga uppställde som villkor
för behörighet att förvalta häradshövdingämbete — förutom viss levnadsålder
hos aspiranten — att denne fullgjort viss tjänstgöring i hovrätt,
större rådhusrätt eller domsaga. Enligt riksdagens uppfattning borde
det särskilt komma under övervägande, huruvida fullgörande av viss
tjänstgöring i hovrätt eller rådhusrätt borde förutom viss tids tjänstgöring
i domsaga för kvinna utgöra en förutsättning för behörighet att hålla
allmänt tingssammanträde.
De sakkunnigas förslag beträffande utbildningen av de rättsbildade biträdena
upptager icke några särskilda villkor för att kvinna skall vinna
första och andra befogenhetsgraderna. Däremot är enligt deras förslag
kvinna utestängd från möjlighet att enbart genom tjänstgöring i
domsaga ernå tredje befogenhetsgraden. Denna skall enligt förslaget
kunna av kvinna uppnås på ettdera av två sätt. Det ena avser tjänstgöring
under två och ett halvt år dels såsom av hovrätt förordnad
notarie i domsaga dels såsom ledamot i rådhusrätt, i vilken enligt
gällande bestämmelser förutom borgmästaren sitta minst två lagfarna
ledamöter. Därjämte fordras enligt detta alternativ att under sexton
rättegångsdagar eller åtta allmänna tingssammanträden hava handlagt
mål och ärenden, som enligt förslaget falla under andra befogenhetsgradens
kompetens. Det andra sättet innefattar dels tjänstgöring under
ett och ett halvt år såsom av hovrätt förordnad notarie i domsaga samt att
därvid hava under åtta rättegångsdagar eller fyra allmänna tingssammanträden
handlagt mål och ärenden, som falla under andra befogenhetsgradens
kompetens, dels ock att under fyra månader hava i hovrätt fullgjort
på fiskal ankommande göromål.
De sakkunniga hava i denna fråga anfört:
De sakkunniga hade icke funnit anledning att föreslå särskilda villkor
beträffande kvinnas tillträde till första och andra befogenhetsgraderna.
Icke utan fog torde ock kunna ifrågasättas, huruvida skäl förelåge att i
fråga om villkoren för ernående av tredje befogenhetsgraden föreskriva
särskilda villkor för kvinna. Därest de sakkunnigas förslag till anordnande
av biträdesutbildningen bleve genomfört, torde förordnande att hålla allmänt
tingssammanträde icke komma att meddelas annan än den, vars
lämplighet för domarkallet blivit noggrant prövad. Härmed torde ock
det skäl, som att döma av riksdagens förut omförmälda skrivelse närmast
föranlett den i behörighetslagen infogade undantagsbestämmelsen beträffande
kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken vore förenad skyldighet
att föra ordet i underrätt på landet, hava bortfallit. Emellertid hade riksdagen
uti nämnda skrivelse, under anförande av att särskild varsamhet
vore av nöden vid det praktiska genomförandet av ifrågavarande reform,
sas o in sin uppfattning uttalat, att kvinna borde bliva föremål för ''särskild
provning’, innan lantdomarförordnande meddelades henne. Vissa skäl
torde ock kunna anföras mot att, åtminstone tills vidare, innan ännu erfarenhet
vunnits om kvinnas lämplighet för domarvärv, förlägga en dylik
Kanal. Maj:ts proposition Nr 173.
27
prövning till hennes tjänstgöring såsom biträde åt häradshövding. Denna
prövning, vilken hlove avgörande för hennes möjlighet till vidare framkomst
på domarbanan, skulle för sådant fall komma att ligga i en enda
persons hand. Erfarenheten av biträdestjänstgöringen vid domsagorna
hade emellertid ådagalagt, att det ofta kunde vara vanskligt att, innan ett bi
träde undergått det prov, som hållandet av allmänt tingssammanträde
utgjorde, fälla etl tillförlitligt omdöme om biträdets lämplighet för domarkallet.
Det torde ej sällan hava inträffat, att utgången av detta prov föranlett
en häradshövding att ändra sitt omdöme i ena eller andra riktningen.
Icke utan skäl torde kunna antagas, att berörda svårighet skulle
komma att framträda i förstärkt form, därest fråga bleve att avgiva utlåtande
om ett kvinnligt biträde. Det borde måhända ej heller lämnas helt
obeaktat att, med hänsyn till de meningsskiljaktigheter, som förefunnes
inom domarkåren rörande kvinnas lämplighet över huvud för dömande
verksamhet, eu häradshövdings omdöme om ett kvinnligt biträde kunde
komma att, om ock omedvetet, influeras av hans allmänna uppfattning i
denna fråga. På grund av vad sålunda anförts hade de sakkunniga trott
sig böra föreslå, att tillsvidare, i avvaktan på närmare erfarenhet om kvinnas
fallenhet för domarkallet, kvinna icke bereddes möjlighet att enbart
genom tjänstgöring i domsaga vinna behörighet att utan inskränkning
förvalta häradshövdingämbete och hålla allmänt tingssammanträde.
Däremot hade de sakkunniga icke funnit skäl föreligga att föreslå särskilda
villkor för att kvinna skulle genom kombinerad tjänstgöring i första,
och andra befogenhetsgraderna i domsaga samt i större rådhusrätt eller i
hovrätt ernå denna befogenhet. Med eu på något av sist angivna två sätt
anordnad utbildning torde nämligen fullt betryggande garantier föreligga
för att aspirants lämplighet bleve tillförlitligt prövad.
Svea hovrätt har förklarat sig icke kunna förorda den anordning, som
sålunda föreslagits. Visserligen syntes intet vara att erinra mot att kvinna
såsom av hovrätt förordnad notarie i domsaga finge sig anförtrodda de åligganden,
som avsåges i 2 § domsagostadgan. Annorlunda måste det däremot
enligt hovrättens mening ställa sig, då det gällde de med andra befogenhetsgraden
förenade domargöromål. Hovrätten hänvisade till sitt den 4 februari
1921 avgivna utlåtande över det år 1920 avgivna betänkandet med förslag
i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster, däri hovrätten avstyrkt
berättigande för kvinnor att inneliava befattning eller förordnande såsom
ordförande i häradsrätt, men tillika uttalat, bland annat, att, därest det
ansåges böra ifrågakomma att lämna kvinnor tillträde till häradshövdingbefattningar
och häradshövdingförordnande, borde i varje fall härvid stadgas
särskilda kompetensvillkor, avseende en högre ålder än den för närvarande
föreskrivna och långvarig föregående tjänstgöring vid domstol. I
anslutning härtill har hovrätten nu anfört:
I mål rörande sådana brott som lönnbränning, rusdrycksförsäljning, fylleri,
förargelseväckande beteende och dylikt torde mången gång den tilltalades
personlighet och sätt att uppträda inför rätta vara av den art,
att det ej kunde vara tillrådligt att uppdraga handläggningen åt en tjugu
fyraårig kvinna. Men det torde kunna med fog ifrågasättas, huruvida
en yngre kvinna över huvud lämpade sig att utöva ordförandeskap i hä
-
28
Kung!. Moj-.ts proposition Nr 173.
radsrätt. Även när hennes personliga egenskaper vore av den art, att de
borde göra henne skickad att uppträda med tillbörlig auktoritet gent
emot parter, vittnen och tingsmenighet, vore det mer än tvivelaktigt, huruvida
tänkesätt och stämning hos lantbefolkningen kommit därhän, att
hon skulle lyckas i det hela, men framför allt i uppkommande vanskliga
situationer, upprätthålla den respekt för domstolen, som hittills lyckligtvis
hörde till traditionen i vårt land och tillgodokomme även mindre framstående
manliga ordförande. Ur denna synpunkt ansåge hovrätten det
visserligen utan avsevärd olägenhet låta sig göra, att en kvinna under
samma villkor som man erhölle behörighet att handlägga lagfarts- och
inteclmingsärenden; men i fråga om andra mål och ärenden funne hovrätten
en avsevärt högre ålder, förslagsvis trettio år, höra för kvinna stadgas
såsom kompetensvillkor för ordförandeskap i häradsrätt. Bleve denna
uppfattning godkänd, vore det enligt hovrättens mening mindre behövligt
att för kvinnas kompetens att tjänstgöra såsom ordförande i häradsrätt
vid handläggning av rättegångsmål samt av andra ärenden än dem,
som hörde till inskrivningsväsendet, eller att eljest förvalta häradshövdingämbete
uppställa villkor i avseende å viss tids tjänstgöring vid underrätt
eller hovrätt. Man torde med säkerhet kunna utgå från, att hovrätterna
även utan uttryckliga bestämmelser skulle låta sig angeläget vara
att icke till vikarier förordna andra kvinnor än sådana, som vid sidan av
nödiga personliga egenskaper hesutte praktisk erfarenhet från såväl underrätt
som hovrätt. Skulle emellertid även för kvinnor gälla bestämda
kompetensregler, motsvarande dem, som komme att givas för män, så
ville det synas som om i sådant avseende kunde stadgas två års tjänstgöring
såsom av hovrätt förordnad notarie i domsaga samt ett års fiskalstjänstgöring
i hovrätt.
Hovrätten uttalade vidare, att de bestämmelser, som för närvarande
funnes i hovrätternas arbetsordningar intagna om viss lantdomartjänstgöring
såsom villkor för erhållande av fiskals- och assessorsförordnande,
borde förklaras ej äga tillämpning å kvinnor. För närvarande gäller, att
för ernående av förordnande av det förra slaget fordras att hava hållit
tre och för ernående av förordnande av det senare slaget att hava hållitfem
allmänna tingssammanträden.
Göta hovrätt bär pa av de sakkunniga anförda skäl ansett, att prövningen
av de kvinnliga juristernas lämplighet för domarkallet borde äga
rum i kollegial domstol. Hovrätten anför vidare:
För att kvinna skulle kunna erhålla förordnande att förvalta häradshövdingämbete
utan inskränkning borde fordras nöjaktigt vitsordad
tjänstgöring antingen såsom fiskal i hovrätt eller såsom ledamot i större
rådhusrätt. För att de kvinnliga juristerna måtte vinna större erfarenhet,
innan de skulle börja sin fiskalstjänstgöring, ansåge hovrätten
den fordringen höra uppställas, att kvinna för att kunna erhålla
fiskalsförordnande skulle hava tjänstgjort såsom biträde hos häradshövding
minst tre år. Uppställande av en dylik fordran vore ock nödvändig
med hänsyn till att de kvinnliga juristerna eljest skulle kunna erhålla
fiskalsförordnande före sina manliga kamrater. Därest kvinna emellertid
hellre skulle vilja genom tjänstgöring i rådhusrätt vinna kompetens
att kunna förvalta fullständigt domarämbete, syntes böra stadgas, att
Kungl. Maj:ta proposition Nr 173. 29
kvinna, förutom att hava fullgjort för män stadgado kompetensvillkor,
därjämte skulle hava under ett år tjänstgjort såsom ledamot i rådhusrätt
av angiven beskaffenhet.
Hovrätten ansåg tillika, att det borde stadgas skyldighet för den häradshövding,
som föresloge kvinna till erhållande av förordnande, som i 23 §
domsagostadgan avses, att i samband därmed avgiva noggrant yttrande
rörande sin erfarenhet i fråga om vederbörandes lämplighet att utöva
domarkallet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att den omständigheten,
att kvinna fullgjort viss tjänstgöring hos häradshövding och rådhusrätt,
uppenbarligen icke i och för sig innebure någon tillfyllestgörande garanti
för hennes lämplighet för domarkallet. Om sådan garanti kunde anses
erforderlig och alltså olika bestämmelser skulle gälla för man och kvinna
—• i avseende å vilken fråga hovrätten ställde sig tveksam — torde därför
böra meddelas den bestämmelsen, att, innan kvinna förordnades att
med vidsträcktare befogenhet än i 23 § domsagostadgan sägs förvalta
häradshövdingämbete, skulle såväl den häradshövding som den rådhusrätt,
där hon senast tjänstgjort, hava vitsordat, att, såvitt dittills vunnen
erfarenhet givit vid handen, förordnandet kunde anförtros henne.
Styrelsen för föreningen extra lantdomare har ansett, att en anordning
sådan de sakkunniga föreslagit i fråga om villkoren för kvinnas tillträde
till domartjänst, med vilken vore förenad skyldighet att föra ordet i underrätt
å landet, utan större betänkligheter kunde godtagas.
Ehuru riksdagen uppdragit åt Kungl. Maj:t att meddela de särskilda bestämmelser
angående villkoren för kvinnas tillträde till domartjänst, med
vilken är förenad skyldighet att föra ordet i underrätt å landet, som påkallas
av behörighetslagens ikraftträdande, har jag dock ansett för riksdagen
böra angivas de riktlinjer, efter vilka jag tänkt mig, att denna fråga bör
ordnas. Vad riksdagen närmast åsyftat med ifrågavarande undantag från
behörighetslagens allmänna regel, enligt vilken kvinna skall vara likställd
med man, synes hava varit att få till stånd en mera noggrann prövning
av om kvinna är i besittning av nödig erfarenhet och lämpliga egenskaper
för utövande av ordförandeskap i underrätt å landet, än som med tillämpning
av nu gällande bestämmelser i fråga om meddelande av förordnande,
att uppehålla häradshövdingämbete är möjligt. Närmast torde väl riksdagen
velat förekomma, att det skulle kunna inträffa, att en kvinnlig ordförande
i underrätt ej vore i stånd att upprätthålla domstolens och rättskipningens
auktoritet.
Vid utformande av de bestämmelser, som kunna vara erforderliga för
att ernå vad riksdagen åsyftat, synes det mig böra undvikas att
för kvinna föreskriva sådana villkor, att hon blir utestängd från möjlighet
att inom samma tid som man uppnå tingsmyndighet. T)en principen
Vepa* tments -chefen.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
synes mig böra upprätthållas, att i den mån särskild prövning anordnas i
fråga om kvinnlig aspirant, denna prövning skall verkställas inom samma
tidrymd, som blivit för manlig aspirant tillmätt för förberedande tjänstgöring.
Jag kan sålunda icke dela den uppfattning, som kommit till ut-»
tryck särskilt i Svea hovrätts utlåtande, däri hemställes, att kvinna ej må
kunna förordnas att utöva ordförandeskap i underrätt förrän efter uppnådd
ålder av trettio år. Såsom processkommissionen framhållit redan i
sitt yttrande över förut omförmälda betänkande med förslag i fråga om
kvinnors tillträde till statstjänster, vilket förslag legat till grund för behörighetslagen,
skulle det icke vara förenligt med nuvarande organisation
och befordringsväsen att föreskriva en viss högre ålder såsom villkor för
domarförordnande åt kvinna. Eu sådan föreskrift skulle bland annat försätta
kvinnorna i en avgjort sämre ställning än männen i fråga om möjligheten
att förvärva sådana meriter, som anses erforderliga i praktisk verksamhet
och vid sökande av administrativa tjänster.
Vad först angår frågan om kvinnas tillträde till första och andra befogenhetsgraderna,
har jag, lika med de sakkunniga, ej funnit erforderligt,
att i sådant hänseende föreskrivas särskilda villkor. Möjligen kunde
delade meningar i större utsträckning göra sig gällande, därest
fråga vore att tillerkänna kvinna behörighet att handlägga brottmål
i den omfattning, som de sakkunniga föreslagit. Jag avser emellertid,
såsom jag i det föregående anfört, icke att nu föreslå någon utvidgning
av de grupper av mål, som falla under andra befogenhetsgraden.
Hit höra för närvarande av brottmål allenast sådana, som kunna förekomma
till handläggning å sammanträde med tremansnämnd, d. v. s.
mål angående ansvar för förseelse, som ej i lag eller författning är
belagd med svårare straff än böter, högst 500 kronor, dock ej mål av beskaffenhet
att talan däri kan föras av målsägande. Bland de av Svea hovrätt
särskilt nämnda grupper av mål, beträffande vilka hovrätten ansett,
att det icke kunde vara tillrådligt att uppdraga handläggningen åt en
yngre kvinna, falla visserligen under andra befogenhetsgradens kompetens
förseelser för fylleri och för förargelseväckande beteende, men däremot,
på några få undantag när, vilka torde sakna större praktisk betydelse,
icke andra av de egentliga förseelserna mot rusdryckslagstiftningen
än sådana, som närmast hava karaktär av brott mot ordningsföreskrifter.
Vidare är att beakta, att de grupper av brottmål, vilka,
enligt vad ovan omförmälts, kunna förekomma å sammanträde
med tremansnämnd, allenast vid första rättegångstillfället kunna handläggas
vid sådant sammanträde. Den förhandling, som därvid äger
rum, är emellertid i allmänhet icke av beskaffenhet, att den ställer särskilda
anspråk på ordförandens förmåga att uppträda med tillbörlig auktoritet.
Erkänner svaranden vad som lagts honom till last, företages målet
vanligen till omedelbart avgörande. Bestrider svaranden åtalet, begär åklagaren
regelmässigt uppskov för införskaffande av bevisning och någon yt
-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 173.
terligare förhandling äger då vanligen ej rum vid detta rättegangstillfålle.
Dessutom föreligger alltid den möjligheten, att häradshövding, vilken till
vikarie föreslår kvinnligt biträde, kan förbehålla sig själv handläggningen
av sådana mål, som han finner ej böra överlämnas åt kvinnlig vikarie.
Skulle häradshövding å någon ort, med hänsyn till tänkesätt och stämning
hos befolkningen, anse det ej kunna med tillförsikt åt kvinnlig vikarie
överlämnas att handlägga rättegångsmål av något slag, finnes intet hinder
för att han, vid begäran om förordnande för kvinna såsom vikarie, från
förordnandet undantager samtliga rättegångsmål.
I detta sammanhang vill jag ytterligare erinra om att, på sätt jag i det
föregående omnämnt, det är avsett, att hädanefter utlåtande av domare,
hos vilken aspirant å lantdomarförordnande tjänstgjort, kommer att fordras
angående aspirant ens lämplighet och duglighet, innan sådant förordnande
med den begränsade behörighet, som andra befogenhet sgraden medför, första
gången meddelas aspiranten. Det måste antagas, att denna bestämmelse
kommer att leda till ett visst urval och att den följaktligen även för de
kvinnliga aspiranternas vidkommande skall befordra det av riksdagen uttalade
önskemålet om en mera noggrann prövning av deras lämplighet och
förmåga att utöva ordförandeskap i underrätt å landet.
Beträffande härefter frågan om kvinnas tillträde till tredje befogenhetsgraden
torde visserligen den av mig föreslagna förlängningen av utbildningstiden
och bestämmelsen om vitsord om lämplighet och skicklighetvara
ägnade att skapa en viss garanti för att de kvinnor, som hädanefter erhålla
förordnande att förvalta fullständigt häradshövdingämbete, även äro
skickade därtill. Med hänsyn till vad riksdagen därom uttalat synes emellertid
en prövning av kvinnas lämplighet för erhållande av fullständigt
lantdomarförordnande böra ske i kollegial domstol. Därest kvinna vill
uppnå denna behörighet, bör i anslutning härtill uppställas krav på kombinerad
tjänstgöring i första och andra befogenhetsgraderna i domsaga
och antingen tjänstgöring såsom ledamot i sådan större rådhusrätt, som i
domsagostadgan åsyftas, eller tjänstgöring i hovrätt. I det förra fallet
skulle hovrätten sålunda till ledning för sitt bedömande, huruvida kvinnlig
aspirant kan anses lämpad och skickad att förvalta fullständigt häradshövdingämbete,
hava att tillgå utlåtande av den rådhusrätt, hos vilken
hon tjänstgjort såsom ledamot, och i senare fallet skulle hovrätten
till grundval för sitt bedömande hava att lägga egen erfarenhet om hennes
kvalifikationer. Denna särskilda prövning medför ingen tidsutdräkt
för den kvinnliga aspiranten. Dess innebörd är endast att av de två års
tjänstetid, som måste föregå erhållande av önskvärt domarförordnande,
för kvinnlig aspirant ett halvt år skall vara förlagt till hovrätt eller visst
slags rådhusrätt, under det att för manlig aspirant valfrihet härutinnan
förefinnes, hovrätt givetvis obetaget att, om anledning därtill förefinnes,
av manlig aspirant fordra dylik provtjänstgöring.
I sammanhang med införande av stadgande av nyss angiven innebörd
Behovet av
rättsbildade
arbetskrafter
A. Förste
och andre
notarier.
1. Andre notarie
ej erforderlig''
i
alla domsagor.
32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
bör till den i hovrätternas arbetsordningar intagna föreskriften, att förordnande
att uppehålla fiskalstjänst i regel ej må meddelas annan än
den, som hållit minst tre allmänna tingssammanträden, fogas ett
tillägg av innehåll, att nämnda föreskrift icke skall äga tillämpning beträffande
kvinna.
Jag upptager härefter till behandling frågan om behovet av rättsbildade
arbetskrafter i domsagorna.
I domsagostadgan föreskrives, att därest häradshövding är i behov av
biträde, som äger att på eget ansvar utföra vissa på domaren eljest ankommande
göromål, skall han anmäla det hos hovrätten, som förordnar om
anställande i domsagan av förste notarie. Har förste notarie anställts,
kan på framställning av häradshövdingen befattningen indragas eller med
förordnande av förste notarie under viss tid anstå, när giltiga skäl därtill
äro (1 §). Vidare stadgas, att om anmälan skett om anställande i domsaga
av förste notarie, och häradshövdingen finner, att för domsagans behöriga
skötsel ytterligare erfordras rättsbildat biträde, har hovrätten på häradshövdingens
anmälan att förordna om anställande i domsagan av andre
notarie, vilken har att efter häradshövdingens anvisningar och på hans
ansvar biträda honom i ämbetsgöromålen. Har andre notarie anställts,
kan på framställning av häradshövdingen befattningen av hovrätten indragas
eller med förordnande av andre notarie under viss tid anstå, när
giltiga skäl därtill äro (9 §). Ärligt arvode till förste notarie utgår f. n.
med 2,700 kronor i domsaga inom Norr- och Västerbottens län samt i
Härjedalens domsaga och med 2,400 kronor i annan domsaga. Motsvarande
arvoden till andre notarie utgöra 2,000, respektive 1,800 kronor. Av
arvodet till andre notarie utgår ett belopp av 800 kronor av häradshövdingens
avlöningsmedel. I övrigt gäldas här berörda arvoden av statsmedel
(29 och 31 §§).
Enligt det år 1920 avgivna betänkandet med förslag till partiell löneförbättring
för häradshövdingarna, vilket betänkande jämväl innefattade
vissa förslag till säkerställande av nödiga arbetskrafter för rättskipningens
behöriga gång, skulle anställandet av andre notarie i domsaga med
invånarantal uppgående till eller överstigande 30,000 allenast vara beroende
av att häradshövdingen därom gjorde framställning hos hovrätten. I
övriga domsagor däremot skulle det bero på hovrätten att efter anmälan
av häradshövdingen, därest behov därav kunde anses föreligga, meddela
föreskrift om anställande av andre notarie antingen för viss tid eller tillsvidare.
Het uttalades dock, att det syntes lämpligt, att i dylika mindre
domsagor andre notarie förordnades i så god tid före förste notaries förmodade
avgång, att biträde med behörighet att erhålla förordnande såsom
förste notarie så vitt möjligt alltid funnes att tillgå.
Kungl. Maj:ls proposition Av 173. 33
Sedan styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar i över berörda
förslag avgivet yttrande framhållit såsom ett för rekryteringens
behöriga upprätthållande oavvisligt behov, att rätt stadgades för härads
hövdingarna i samtliga rikets domsagor att få statsavlönad andre notarie
hos sig anställd, blev denna princip i Kungl. Maj:ts proposition, nr 334,
till 1920 års riksdag angående partiell löneförbättring för häradshövdingarna
nu m. godtagen. I syfte att skapa en garanti för att andre notarie
icke komme att anställas i andra fall än då sådant erfordrades, före
slog Kungl. Ma,i:t emellertid, att häradshövding skulle själv bestrida viss
del av andre notaries avlöning.
I enlighet med vad sålunda föreslagits erhöllo bestämmelserna om andre
notarie i domsagostadgan sin nuvarande avfattning.
I samband med beviljandet av anslaget till bestridande av vissa bidrag till
kostnaderna för domsagornas förvaltning vid 1924 års riksdag betonade emellertid
riksdagen i skrivelse den 26 februari 1924, nr 2 A, angelägenheten av
att med statsmedel avlönade juridiska biträden icke anställdes å domsagokanslierna
i större utsträckning än som befunnes vara av omständigheterna
oundgängligen påkallat.
I anledning härav lät min företrädare i ämbetet inom justitiedepartementet
verkställa undersökning, huruvida gällande bestämmelser angående
anställande å domsagokanslierna av rättsbildade biträden vore ägnade
att tillgodose det sparsamhetskrav, som av riksdagen betonats.
I yttrande till protokollet över justitiedepartementsärenden den 9 maj
1924 anförde dåvarande departementschefen härom bl. a.:
Vad anginge anställande av förste notarie syntes någon ändring av gällande
bestämmelser icke böra ifrågakomma. Det torde nämligen föreligga
behov av förste notarier i rikets samtliga domsagor och under sådana förhållanden
borde icke den ovillkorliga rätten att på framställning erhålla
förordnande av förste notarie berövas häradshövdingarna.
Beträffande andre notarie ställde sig saken något annorlunda. Behov av
andre notarie kunde icke anses föreligga i samtliga domsagor. När häradshövdingarna
icke desto mindre fått sig tillerkänd ovillkorlig rätt att erhålla
andre notarie, skulle garantin mot missbruk av denna rätt ligga däri
att häradshövdingarna förpliktats att själva bidraga till avlöning åt andre
notarie. Då det bidrag, som av häradshövdingen lämnades till andre notariens
avlöning, icke uppginge till mera än 800 kronor om året, syntes emellertid
den möjligheten icke vara utesluten, att en häradshövding, utan att
verkligt behov förelåge, i domsagan anställde andre notarie, som lian använde
till arbete, för vars utförande juridisk utbildning icke vore erforderlig.
Som riksdagen nu särskilt betonat angelägenheten av att med statsmedel
avlönade juridiska biträden icke anställdes i domsagokanslierna i större
utsträckning än som befunnes vara av omständigheterna oundgängligen
nödvändigt, hade departementschefen icke ansett det vara lämpligt att bibehålla
häradshövdingarna vid den ovillkorliga rätten att erhålla andre
notarie, utem hade han funnit det böra överlåtas åt hovrätterna att efter
framställning av häradshövdingen meddela förordnande för andre notarie,
såvida hovrätten funne sådant biträde vara för domsagans skötsel erforBihang
till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 137 höft. (Nr 173.)
n
Departements
chefen.
34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
derligt. Det kunde härvid ifrågasättas att bibehålla häradshövdingarna i
domsagor- med större folkmängd vid den ovillkorliga rätten att erhålla
andre notarie. Den uppdelning av domsagorna, som ett sådant stadgande
innebure, bleve dock alltid i viss mån godtycklig. Det vore nämligen icke
säkert, att arbetsbördan i en domsaga alltid stode i visst förhållande till
invånarantalet i domsagan. Då det ej heller torde kunna förutsättas, att
hovrätterna skulle komma att vägra anställande av andre notarie i mera
arbetstyngda domsagor, torde det lämpligaste vara att för samtliga fall
överlåta avgörandet i föreliggande fråga åt hovrätterna.
I anslutning till vad sålunda anförts, anbefallde Kungl. Maj:t hovrätterna,
att, sedan tillfälle beretts häradshövdingarna att i ärendet yttra sig,
avgiva utlåtande över ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag
till sådan ändrad lydelse av 9 § i domsagostadgan, att den häradshövdingarna
tillkommande rätt att i domsaga få anställa andre notarie skulle
upphöra och på vederbörande hovrätts prövning bero, huruvida dylikt biträde
finge förordnas.
Svea hovrätt tillstyrkte förslaget. Hovrätten ville dock framhålla, att
det i vissa fall kunde komma att visa sig svårt för hovrätten att träffa
avgörande vid uppkommen fråga, huruvida i en viss domsaga andre notarie
borde anställas eller ej. Hovrätten torde nämligen icke alltid besitta
den i detalj gående kännedom om alla på frågans avgörande inverkande
förhållanden inom domsagan, som för frågans prövning vore önskvärd.
Därjämte ville hovrätten fästa uppmärksamheten på att det i domsagor,
där ofrånkomligt behov av två rättsbildade biträden icke i och för sig
förelåge, ändock av rekryteringshänsyn stundom kunde vara erforderligt
att få en andre notarie åtminstone under viss tid förordnad i ändamål att
därigenom säkerställa nödig rekrytering av förste notarier.
Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge hade mot förslaget
intet att erinra. Göta hovrätt förutsatte emellertid, att det föreslagna
stadgandet icke komme att utgöra hinder för hovrätten att, om så syntes
lämpligt, i domsaga, där andre notarie i allmänhet icke vore för domsagans
skötsel erforderlig, förordna andre notarie i så god tid före förste
notaries förmodade avgång, att biträde med behörighet att erhålla förordnande
såsom förste notarie funnes, då vakans uppstode.
Av 37 häradshövdingar, som yttrat sig, hava 23 avstyrkt förslaget, medan
14 ej haft något att erinra mot detsamma.
Uti förut omförmälda betänkande av år 1920 med förslag till partiell
löneförbättring bil- häradshövdingarna in. in. beräknades, att med tillämpning
av ovan angivna, i betänkandet föreslagna grunder för anställande av
andre notarier, sådana biträden komme att samtidigt vara förordnade i omkring
100 av rikets dåvarande 123 domsagor, och i det år 1923 avgivna betänkandet
med förslag till lönereglering för befattningshavare i domsagorna
m. m. har antalet domsagor, i vilka göromålen icke kräva både förste och
andre notarie, uppskattats till omkring 25. Enligt publicerade uppgifter
Kun yl. Maj: ta proposition Nr 173. 3f>
angående vikarier och rättsbildade biträden i domsagorna i mars 1924 funnos
vid nämnda tid i 98 av rikets 124 domsagor både förste och andre notarier,
i 21 domsagor allenast förste notarie, i 3 domsagor allenast andre
notarie och i 2 domsagor varken förste eller andre notarie. Antalet domsagor,
i vilka anställts både förste och andre notarie, synes sålunda av
dessa uppgifter att döma icke hava överskridit vad i sådant hänseende beräknats.
Emellertid föreligger givetvis den möjligheten, att nämnda beräkningar
tåla vid någon .jämkning. Den omständigheten, att alla tre hovrätterna
godkänt det inom justitiedepartementet uppgjorda förslaget till
ändring i 9 § domsagastadgan, synes berättiga till den förhoppning, att genom
den föreslagna ordningen för anställande av andre notarie antalet domsagor,
där förutom förste notarie, jämväl andre notarie må finnas anställd,
skall kunna i någon män nedbringas. Jag anser följaktligen, att
sådan ändring av domsagostadgan bör äga rum, att på hovrättens prövning
i varje särskilt fall kommer att bero, huruvida i domsaga andre notarie
må finnas anställd. Den föreslagna ordningen är givetvis ej så att
förstå, att densamma skulle utgöra hinder för hovrätt att i domsaga, där
i regel behov ej föreligger av mer än en notarie, någon tid, innan den i
domsagan tjänstgörande förste notarien beräknas lämna sin anställning,
förordna jämväl en andre notarie, för den händelse sådant skulle finnas
erforderligt. Eu dylik möjlighet torde böra hållas öppen, på det häradshövdingen
i sådan domsaga ej under allt för lång tid åt gången skulle
bliva i avsaknad av biträde med kompetens att förvalta häradshövdingämbete.
Den torde i varje fall vara påkallad med hänsyn till den förlängning
av utbildningstiden till två år för ernående av dylik kompetens,
som jag i det följande kommer att föreslå.
Emellertid torde 9 § i domsagostadgan böra ändras jämväl i sådan riktning,
att möjlighet beredes att i de största domsagorna förordna mer än en
andre notarie. Uti det år 1921 avgivna betänkandet rörande frågan om
avskaffandet av sportelsystemet såsom avlöningsform för domare m. in.
föreslogs, att utöver en förste och en andre notarie skulle efter Kung!.
Majrts prövning i domsaga, där göromålen det krävde, få anställas ytterligare
en eller flera statsavlönade förste eller andre notarier. Antalet nya
förste och andre notarier, som sålunda skulle behöva anställas, beräknades
till 27, därav 18 förste notarier och 9 andre notarier. Uti det år 1923
avgivna betänkandet med förslag till lönereglering för befattningshavare
i domsagorna m. m. uttalades därefter, att mot vad sålunda anförts i fråga
om behovet av förste och andre notarier i de största domsagorna torde,
enligt vad en förnyad undersökning givit vid handen, icke vara något att
erinra.
I det förslag, som avgivits av de av mig tillkallade sakkunniga, ingår
ock, att flere än två notarier skola kunna förordnas i samma domsaga, samt
att, om i domsaga finnes mer än eu av hovrätten förordnad notarie, av ar
-
2. Mera än
en andre notarie
i samma
domsaga.
36
Kungl. Majds proposition Nr 173.
vodet till en av dem skall av häradshövdingens avlöningsmedel utgå ett
telopp av 800 kronor.
Uti över sistnämnda förslag avgivna yttranden har hovrätten över
Skåne och Blekinge intet haft att erinra mot berörda punkt och Svea hovrätt
förklarat sig sakna tillräcklig anledning att avstyrka densamma, varemot
Göta hovrätt utan motivering avstyrkt ändring i vad f. n. i nämnda
hänseende gäller.
Departements- En förändring av domsagostadgans bestämmelser därhän, att mer än
chefen. en an(jre notarie må kunna anställas i de största domsagorna, torde vara
överensstämmande med rättvisa och billighet. Antalet statsavlönade
rättsbildade biträden i de största domsagorna står f. n. icke i rimlig proportion
till arbetsbördan i dessa domsagor. Det må vara tillräckligt att
till belysande av berörda förhållanden nämna, att f. n. finnas i de tre
stora Stockholmsdomsagoma anställda, utöver de rättsbildade biträden,
som åtnjuta avlöning av statsmedel, ytterligare tillhopa 25 dylika biträden,
av vilka dock 5 fullgöra allenast halvtidstjänst. Det kan givetvis
icke ifrågakomma att tillåta anställande av ytterligare statsavlönade juridiska
biträden i de större domsagorna i tillnärmelsevis den utsträckning,
som i 1921 års omförmälda betänkande ansetts behövligt. Att i detta
hänseende fixera någon bestämd siffra torde icke vara lämpligt. Emellertid
synes det böra eftersträvas, att sammanlagda antalet andre notarier
under varje hovrätt icke kommer att överstiga antalet domsagor under
samma hovrätt, d. v. s. det antal, som nu högst kan förordnas såsom
andre notarier. Det synes kunna föreskrivas, att vederbörande
hovrätt berättigas att förordna ytterligare en andre notarie i domsaga,
där Kungl. Maj:t på framställning av häradshövdingen och efter
hovrättens hörande funnit göromålens omfattning sådant kräva. I arvodet
till sålunda förordnad andre notarie synes mig emellertid häradshövdingen
höra, i motsats till vad de sakkunniga tänkt sig, deltaga efter de i
fråga om dylik befattningshavare nu gällande grunder. I motsatt fall
skulle den ifrågasatta omregleringen medföra ökade utgifter för statsverket.
B Vice Vice häradshövdingar skola vid varje hovrätt finnas av Kungl. Maj:t
härads- förordnade till så stort antal, som erfordras för att hovrätten må äga tillhövdingar.
gång ^j]] lämpliga personel’ att, när häradshövdingämbete är obesatt eller
häradshövding åtnjuter långvarig tjänstledighet, mottaga förordnande att
förvalta häradshövdingämbete (13 §). Vice häradshövding äger, så länge
han vid förordnandet bibehålies, av statsmedel uppbära ett fast arvode efter
4,500 kronor för år. Arvodet kan efter fem år höjas med 500 kronor. Förtid,
då vice häradshövding uppehåller revisionssekreterarämbete eller är
förordnad att under minst eu månad tjänstgöra såsom adjungerad ledamot
Kungl. Maj.ts proposition Nr 173.
tf
i Ilo vrätt eller förvaltar ledig domsaga eller på grund, av Kungl. Maj: ts
föreskrift åtnjuter samma avlöningsförmåner som vikarie i ledig domsaga,
innehålles arvodet, där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda
förordnar. Samma regel gäller, därest vice häradshövding förestår domsaga
såsom vikarie för häradshövding, vilken på grund av gällande bestämmelser
under ledighet ej äger uppbära någon del av de till tjänsten hörande
avlöningsförmåner (28 §).
Uti en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse den 2G juni 1924 har Göta
havrätt anfört, att till följd av inträffade omständigheter behovet av vice
häradshövdingar för tillfället minskats i sådant omfång, att förordnande
att förvalta häradshövdingämbete, när detta vore obesatt eller häradshövdingen
åtnjöte långvarig tjänstledighet, eller såsom adjungerad ledamot
eller såsom biträdande domare icke för det dåvarande kunde meddelas samtliga
vice häradshövdingar vid hovrätten. Under dylika omständigheter och
intill dess gynnsammare förhållanden dämtinnan inträtt, torde plats såsom
förste notarie lämpligen böra beredas den eller de vice häradshövdingar,
som icke kunde erhålla annat förordnande i eller under hovrätten. Dådomsagostadgan,
som ej syntes hava förutsatt, att så skulle kunna ske, saknade
bestämmelser rörande storleken av den ersättning, som utöver vice
häradshövdingarvodet för sådant fall skulle utgå, anhöll hovrätten, att
Kungl. Maj:t måtte därom meddela erforderliga föreskrifter, och hemställde
hovrätten, att vice häradshövding för den tid, då han uppehölle befattning
såsom förste notarie, måtte berättigas att utöver arvode såsom
vice häradshövding uppbära ersättning efter 1,500 kronor om året och
detta jämväl för tid, då han med bibehållande av befattningen som förste
notarie innehade förordnande att helt eller delvis tjänstgöra såsom vikarie
för häradshövding.
Förslaget har tillstyrkts av Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och
Blekinge.
Statskontoret har ej haft något att erinra mot den av Göta hovrätt föreslagna
anordningen, varigenom en besparing skulle uppstå för statsverket.
Statskontoret funne, särskilt med hänsyn till att vice häradshövding icke
torde hava skyldighet mottaga dylikt förordnande, ej heller anledning till
anmärkning mot beloppet av den föreslagna ersättningen. Denna borde
erhålla benämningen arvode, på det att dyrtidstillägg måtte kunna därå
utgå. Arvode till vice häradshövding utginge emellertid från anslaget
till bidrag till domsagornas förvaltning, vilket anslag enligt riksdagens
medgivande finge användas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
som funnes angivna i domsagostadgan. Då nu ifrågavarande arvode
ieke kunde sägas utgå i huvudsaklig överensstämmelse med nyss angivna
grunder, förmodade statskontoret, att Kungl. Maj:t icke ansåge sig kunna
utan riksdagens medgivande disponera andra medel än det under andra
huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till extra utgifter. Statskontoret
uttalade tillika att, därest det skulle visa sig, att den för tillfället in
-
Departements
chefen.
38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
träffade minskningen i behovet av vice häradshövdingar skulle fortfara,
torde antalet vice häradshövdingar böra inskränkas.
De sakkunniga hava föreslagit, att i domsagostadgan skulle intagas stadgande
om att vice häradshövding, som förordnas till förste notarie, äger
av statsmedel uppbära tilläggsarvode av 1,500 kronor.
Såsom framgår av ovan återgivna bestämmelse i 13 § domsagostadgan,
böra vice häradshövdingar icke förordnas till större antal än som erfordras
för att vederbörande hovrätt må äga tillgång till sålunda kvalificerade
personer för uppehållande av vikariat å häradshövdingbefattning på
längre tid.
F. n. finnas under Svea hovrätt 22, under Göta hovrätt 13 och under hovrätten
över Skåne och Blekinge 4 eller tillhopa 39 vice häradshövdingar.
Av dessa tjänstgöra 31 under hovrätterna, nämligen 17 under Svea hovrätt,
10 under Göta hovrätt och 4 under hovrätten över Skåne och Blekinge.
Övriga innehava förordnanden på annat håll. Enligt vad erfarenheten
ådagalagt, har antalet förordnade vice häradshövdingar hittills icke överstigit
behovet. Skall emellertid det i domsagostadgan angivna syftet med
vice häradshövdinginstitutionen tillgodoses, kan det icke undgås, att för
vice häradshövding lämpligt vikariatsförordnande någon gång ej kommer
att stå till buds. Så vitt angår Svea hovrätt och hovrätten över Skåne
och Blekinge, har detta hittills icke vid något tillfälle inträffat. Däremot torde
vissa svårigheter i nämnda hänseende under sistlidet år hava rått vid
Göta hovrätt. Att fall skulle komma att inträffa, då lämpliga förordnanden
ej kunde erbjudas vice häradshövding, har emellertid förutsetts redan vid inrättandet
av denna befattning. I Kungl. Maj :ts proposition till 1918 års riksdag,
nr 389, däri medel till avlönande av vice häradshövding första gången
äskades, uttalade sålunda föredragande departementschefen såsom skäl
för att vice häradshövding borde tillerkännas ett fast årligt arvode, bland
annat, att vikariat icke alltid kunde av vice häradshövding påräknas under
hela året. Det synes mig skäligt, att vice häradshövding, om han för dylik
händelse mottager förordnande såsom förste notarie, berättigas uppbära
ett tilläggsarvode, mot vars bestämmande till 1,500 kronor jag intet
har att erinra. Emellertid synes behov ej föreligga att i domsagostadgan
intaga någon uttrycklig bestämmelse i förevarande ämne, utan torde
Kungl. Maj:t, därest riksdagen häremot icke framställer erinran, kunna
efter ansökan i varje särskilt fall av vederbörande hovrätt, tillerkänna
vice häradshövding, som uppehåller förordnande såsom förste notarie, ett
tilläggsarvode beräknat efter 1,500 kronor för år att utgå ur förevarande
anslag. Något förordnande såsom förste notarie under mera avsevärd tid
synes ej böra ifrågasättas för vice häradshövding, om i stället kan beredas
honom tjänstgöring inom hovrätten. Därest frågan ordnas på nu föreslaget
sätt, beredes Kungl. Maj:t därjämte ökad möjlighet att kontrollera, att
hovrätterna ej föreslå förordnande av vice häradshövding utan att verk
-
Kungl. Maj:ls proposition Nr 173. 39
ligt behov därav föreligger. Det är min avsikt att iakttaga den återhållsamhet
i fråga om förordnande av vice häradshövdingar, som är möjlig
utan att det med dessa befattningar avsedda syftet åsidosättes.
Biträdande domare skall vara anställd i domsaga, där Kungl. Maj :t efter
häradshövdingens och hovrättens hörande finner det för göromålens behöriga
gång erforderligt (10 §).
Antalet biträdande domare uppgår f. n. till 14, nämligen 8 under Svea
hovrätt, 4 under Göta hovrätt och 2 under hovrätten över Skåne och Blekinge.
Av de under Svea hovrätt tjänstgörande biträdande domarna är
eu förordnad såsom chef för den vid Södra Koslags domsaga till 1925 års
utgång inrättade särskilda avdelningen för handläggning av inskrivningsärenden,
om vars ytterligare fortbestånd jag kommer att här nedan
framställa förslag.
Befattningen som biträdande domare, vilken tillkom med 1920 års stadga
för att underlätta handhavandet av rättskipningen i de mest svårskötta
-domsagorna, har visat sig vara till stort gagn. Att företaga någon inskränkning
i antalet biträdande domare torde knappast låta sig gorå. I verkligheten
föreligger tvärtom närmast behov av ökat antal biträdande domare,
och jag håller för sannolikt, att det även kan komma att visa sig
oundgängligt att något utöka antalet.
I detta sammanhang vill jag omnämna en fråga, som har avseende å
förordnandet av biträdande domare. Enligt 10 § sista stycket, jämfört
med 4 § domsagostadgan, skall biträdande domare, där ej särskilda förhållanden
föranleda annat, förordnas för helt eller halvt kalenderår eller för
återstående del av år eller halvår. Med denna bestämmelse har åsyftats
att så vitt görligt åvägabringa kontinuitet i fråga om biträdande domaretjänsterna.
Emellertid har en av rikets hovrätter tillämpat bestämmelsen
sålunda, att den i upprepade fall begränsat biträdande domareförordnande
till att omfatta så korta perioder som en till två månader.
Er rättskipningens intresse måste det emellertid vara av vikt, att
dessa förordnanden meddelas för en längre tid. Ett sönderstyckande av
förordnandena utesluter för häradshövdingen möjligheten att ändamålsenligt
planlägga arbetet i domsagan. Jämväl biträdet har ett berättigat
intresse av att för en något längre tid veta, var han skall få sin verksamhet
förlagd. För att de synpunkter, jag här framlagt, vid meddelande
av förordnande såsom biträdande domare skola bliva vederbörligen
beaktade, torde böra vidtagas sådan ändring i 10 § av stadgan, att dylikt
förordnande, där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda bestämmer,
skall meddelas för en tid av ett år, eller för återstående del av sålunda
angiven tid.
C. Biträ
(landtdomare.
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
Särskild avdelning
för
inskriv ningsärenden
i
Södra Roslags
domsaga.
Slutligen anhåller jag att få anmäla väckt fråga om bibehållande av inskrivningsavdelningen
i Södra Roslags domsaga.
Sedan 1922 års riksdag i anledning av proposition, nr 206, i skrivelse den
3 juni 1922, nr 264, medgivit, att i Södra Roslags domsaga finge under närmare
angivna villkor för en tid av högst tre år upprättas en avdelning för
behandling av inskrivningsärenden, utfärdande av gravationsbevis m. in.,
förordnade Kungl. Maj:t i brev den 7 juli 1922, nr 439, att under tre
år fr. o. m. den 1 januari 1923 skulle i domsagan vara inrättad eu särskild
avdelning, inskrivningsavdelningen, för behandling av samtliga ärenden
tillhörande lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokollen samt utfärdande
av expeditioner och bevis, som grundade sig på nämnda protokoll
med tillhörande lagfarts-, intecknings-, tomträtts- och vattenfallsrättsböcker.
Samtidigt meddelade Kung!. Maj:t närmare bestämmelser angående
avdelningens organisation och arbetsuppgifter.
I skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 17 november 1924 hav
Svea hovrätt hemställt, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att jämväl för
åren 1926—1928 inskrivningsavdelning måtte vara i domsagan inrättad för
behandling av förenämnda ärenden.
Förslag till inrättande av eu särskild inskrivningsavdelning i omförmälda
domsaga väcktes på sin tid av dåvarande t. f. domhavanden därstädes.
Förslaget var föranlett av den arbetsanhopning, som ägt ram i domsagan,
och som haft till följd, bland annat, att tiden för expedieringen av lagfarts-
och inteckning,särendena kommit att avsevärt överstiga den författningsenligt
stadgade.
T. f. domhavandens förslag vann understöd av processkommissionen,
medan däremot Svea hovrätt förordade en delning av domsagan. Proeesskommissioneu
framhöll i sitt utlåtande i ärendet, bland annat, att
kommissionen i avseende å den framtida organisationen av våra underdomstolar
tänkt sig, att varje domsagas område borde göras så stort, att
domsagans förvaltning kunde giva fullt arbete åt flera fast anställda domare.
Antalet domare i en normal domsaga hade beräknats till tre. Den
främste domaren inom domsagan skulle handlägga de större och viktigare
målen, en finge behandla övriga mål och en förestå inskrivningsväsendet.
Genom den av t. f. domhavanden föreslagna anordningen med särskild inskrivningsdomare
— vilken anordning vore ett steg i den riktning processkommissionen
tänkt sig, att utvecklingen borde gå vid processreformens
genomförande — skulle häradshövdingen befrias från det tidsödande arbetet
med kontrollen över inskrivningsärendena och kunna uteslutande
ägna sig åt den egentliga dömande verksamheten. Under förutsättning
att till inskrivningsdomare erhölles en person med tillräcklig erfarenhet
och duglighet och som både stadigvarande anställning i sådan egenskap,
skulle den önskliga säkerheten och kontinuiteten i dessa ärendens behandling
betryggas. En nödvändig förutsättning för att ifrågavarande anordning
skulle fylla sitt ändamål vore enligt kommissionens mening, att be—
Kanyl. Majrts proposition Nr 173.
41
fattningen såsom inskrivningsdomare bleve ordinarie och att dess innehavare
erhölle god avlöning.
Vid ärendets föredragning i, statsrådet den 14 mars 1922 uttalade föredragande
departementschefen sin anslutning till den av t. f. domhavanden
föreslagna och av processkonimissionen förordade anordningen. Såsom förutsättning
för att en inskrivningsavdelning sådan som den föreslagna skulle
fylla sitt ändamål, yttrade departementschefen, hade processkommissionen
framhållit nödvändigheten av kontinuitet i arbetets ledning. För sådant ändamål
hade den ifrågasatta tjänsten ansetts böra bliva ordinarie samt innehavaren
tillförsäkras god avlöning. I sistnämnda hänseende förklarade sig
departementschefen vara fullt ense med processkommissionen. Däremot
ansåge han, även om många skäl kunde tala för en sådan ordning, sig
icke kunna föreslå, att tjänsten genast från början sattes på ordinarie stat.
Fråga vore bär om ett prov, varunder erfarenhet borde samlas rörande
lämpligheten av ett nytt system, vilket sedermera eventuellt kunde komma
till användning ytterligare i en eller annan av övriga större domsagor.
Vidare erinrade departementschefen, att frågan om avlöningsförhållandena
för häradshövdingarna och övrig personal i domsagorna befunne sig under
omprövning, därvid föreslagits, att häradshövdingarna väsentligen skulle
erhålla sin avlöning direkt av staten och att denna övertoge kostnaden
för domsagornas förvaltning. Så länge man hade att utgå från det nuvarande
avlöningssystemet i domsagan, då domaren såsom en statens entreprenör
mot rätt att uppbära viss lösen å utfärdade expeditioner hade
skyldighet att betala skrivbiträdena och bestrida övriga förvaltningskostnader,
måste helt andra och mera invecklade regler fastställas vid
organiserandet av inskrivningsavdelningen än om enligt en ny ordning
staten ensam svarade för alla förvaltningskostnader. I avbidan på det
slutliga avgörandet av frågan om nytt avlöningssystem för häradshövdingarna
och vad därmed sammanhängde, borde även anstå med den slutliga
prövningen av inskrivningsavdelningens organiserande. Även om man genom
eu mera tillfällig anordning icke kunde nå allt, som genom en för
längre framtid byggd organisation kunde vinnas, syntes dock tillräckliga
fördelar vara att Anlita för att ett provisorium i avbidan på avgörandet
av häradshövdingarnas löneregleringsfråga skulle \Tara motiverat.
Beträffande inskrivningsdomarens löneförmåner föreslog departementschefen,
att likställighet borde genomföras mellan nämnde befattningshavare
och byråchefer väd oreglerade verk. Avlöningen skulle alltså, inberäknat
tillfällig löneförbättring, uppgå till 9,100 kronor, \rartill borde
komma ett ålderstillägg efter 5 års tjänstgöring med 600 kronor. Då man
måste utgå från att åtminstone under de första åren biträdande domaren
toge befattningen såsom en övergång till häradshövdingbeställning, torde
det bliva nödvändigt att medgiva, att åtminstone två års tjänstgöring såsom
i n.sk r i vn ingsd om are i merithänseende jämställdes med förordnande å
häradshövdingämbete.
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
Arbetet å inskrivningsavdelningen borde enligt departementschefens mening
i stor utsträckning baseras på icke juridiskt utbildad personal, vilken
skulle hava att mera självständigt uppsätta protokoll m. m. För biträde
vid den omfattande kontrollen av detta arbete samt vid uppsättande av
de talrika och besvärliga gravationsbevisen och dylikt tarvades en förste
och en andre notarie förutom å avdelningen mera tillfälligt anställda
unga jurister. Nämnda båda notarier skulle avlönas enligt den ordning,
som i allmänhet gällde för dylika notarier. Av andre notariens lön skulle
sålunda 800 kronor bestridas av häradshövdingen. Ersättning till skrivbiträden
och övriga förvaltningskostnader vid inskrivningsavdelningen
borde bäras av häradshövdingen, med rätt för honom att såsom förut uppbära
expeditionslösen. Åt Svea hovrätt borde uppdragas att besluta rörande
det antal biträden, som skulle anställas å inskrivningsavdelningen,
ävensom i fråga om personalens avlöning.
I anslutning till vad departementschefen sålunda anfört hemställde
Kungl. Maj:t i den till riksdagen i ärendet avlåtna propositionen, att
riksdagen måtte medgiva
dels att i Södra Koslags domsaga finge såsom chef för en därstädes i
överensstämmelse med uti propositionen angivna grunder upprättad avdelning
för behandling av inskrivningsärenden, utfärdande av gravationsbevis
m. m. för högst tre år tillsättas en biträdande domare med. ett arvode
av 9,100 kronor om året jämte rätt till ett ålderstillägg å 600 kronor
efter 5 års tjänstgöring, i vilken finge inräknas mera sammanhängande
förordnande å domartjänst;
dels att i samma domsaga finge anställas, utöver den förste och den
andre notarie, som enligt gällande bestämmelser för närvarande finge där
antagas, ytterligare en förste och en andre notarie för tjänstgöring å avdelningen
för inskrivningsärenden;
dels ock att den ersättning, som statsverket hade att bestrida för nämnda
tjänstemäns avlönande, finge utgå av det under andra huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till bidrag till domsagornas förvaltning.
Det sammansatta stats- och första lagutskott, som i ärendet avgav utlåtande,
nr 11, biträdde Kungl. Maj:ts förslag utom beträffande frågan om
inskrivningsdomarens avlöning. Härutinnan anförde utskottet följande.
Det syntes utskottet betänkligt, att i landets största domsaga, som torde
lämna högst betydliga inkomster, anställa tre nya funktionärer, av vilka
två helt och hållet och eu till största delen skulle avlönas av statsmedel,
utan att häradshövdingen skulle få vidkännas annan minskning i sina
inkomster, än att han förpliktades bidraga till andre notariens avlöning
med 800 kronor om året. Att någon avsevärd minskning i domsagans avkastning
skulle uppstå genom att åt hovrätten uppdroges att besluta angående
antalet å inskrivningsavdelningen anställda skrivbiträden och
dessas avlöning, syntes knappast kunna antagas. Då genom den tillämnade
anordningen häradshövdingen skulle komma i åtnjutande av en
högst avsevärd lättnad i arbetsbördan, syntes det vara ett rimligt krav,
att han i större utsträckning, än i förslaget förutsatts, finge bidraga till
de erforderliga kostnaderna. Det syntes även vara befogat, att detta bi
-
Kuno/. Ma,):ts proposition Nr /''/■>.
4.‘*
drag ställdes 1 förhållande till de inkomster, som genom inskrivuingsavdelningens
arbete tillfördes häradshövdingen. Utskottet ansåge för sin
del lämpligt, att berörda bidrag bestämdes till viss andel av inflytande lösen
för i domsagan utfärdade gravationsbevis. Då antalet dylika bevis
uppginge till omkring 2,000 om året, skulle den därav inflytande lösen
belöpa sig till, lågt räknat, 4,500 kronor ärligen. Därest den biträdande domarens
andel av ifrågavarande lösen bestämdes till 40 procent samt det
av statsmedel utgående arvodet fastställdes till 7,500 kronor, skulle den biträdande
domaren erhålla eu avlöning, som säkerligen komme att uppgå
till det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet. Samtidigt skulle man emellertid
vinna, förutom en nedsättning av den ifrågasatta utgiften för statsverket,
ett tydligt fastslående av att häradshövdingen hade att bidraga
till de nödvändiga kostnadernas täckande. I fråga om de föreslagna avlöningarna
till förste och andre notarie samt ålderstilläggen åt den nya biträdande
domaren hade utskottet intet att erinra.
Under åberopande av vad utskottet anfört, beslöt riksdagen medgiva
dels att i Södra Koslags domsaga finge såsom chef för en därstädes i
Överensstämmelse med uti propositionen angivna grunder upprättad avdelning
för behandling av inskrivningsärenden, utfärdande av gravationsbevis
in. m. för högst tre år tillsättas en biträdande domare med rätt att
uppbära ej mindre av statsmedel ett arvode av 7,500 kronor om året jämte
rätt till ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års tjänstgöring, i vilken
finge inräknas mera sammanhängande förordnande å domartjänst, än
även 40 procent av inflytande lösen för i domsagan utfärdade gravationsbevis:
dels
att till den biträdande domaren skulle, enligt de grunder, som
gällde för tjänsteman i verk, som icke blivit i avlöningshänseende nyreglerat,
utgå dyrtidstillägg å en antagen inkomst av 9,100 kronor eller, där
den biträdande domaren ägde uppbära ålderstillägg, å eu antagen inkomst
av 9,700 kronor;
: dels att i samma domsaga finge anställas, utöver den förste och den
andre notarie, som enligt gällande bestämmelser finge där antagas, ytterligare
en förste och en andre notarie för tjänstgöring å avdelningen för
inskrivningsärenden;
dels och att den ersättning, som statsverket hade att bestrida för nämnda
tjänstemäns avlönande, finge utgå av det under andra huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till bidrag till domsagornas förvaltning.
Till grund för hovrättens nu ifrågavarande framställning ligger en den
11 november 1924 dagtecknad, till hovrätten ställd skrivelse från häradshövdingen
i domsagan, Yngve G. Wisén, och chefen för inskrivningsavdelningen,
vice häradshövdingen Lennart Almqvist, vilken skrivelse
utmynnar i en hemställan, att den nuvarande organisationen
med särskild inskrivningsavdelning i domsagan måtte bibehållas även
efter utgången av år 1925, därvid på skäl, som anfördes vid avdelningens
inrättande, det syntes lämpligt, att tiden för dess fortsatta
verksamhet bestämdes till tre år. I skrivelsen framhålles, hurusom
den arbetsfördelning, som med tillkomsten av den särskilda inskrivningsavdelningen
ernåtts, visat sig medföra tillfredsställande resultat. De miss
-
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
förhållanden och olägenheter, som tidigare rått i domsagan, finge numera
anses hava upphört. Då emellertid någon minskning i antalet mål och
ärenden i domsagan i stort sett ej försports, kunde befaras, att i händelse
den särskilda inskrivningsavdelningen nu upphörde, de förutvarande
arbetssvårigheterna åter skulle göra sig gällande. Såsom ytterligare
skäl för bibehållande av den särskilda inskrivningsavdelningen åberopas
i skrivelsen de arbeten i fråga om fastighetsbokföringen»
som för närvarande påginge i domsagan, nämligen dels föreskriven
granskning av inteckningsböckerna mot inteckningsprotokollen, dels
granskningen av fastighetsregistret för de betydande fastighetskomplex
inom domsagan, där dylika register hölle på att uppläggas, dels oek
uppläggande av nya fastighetsböcker enligt de för stad gällande grunder,
vilket arbete syntes vara avsett att efter hand omfatta samtliga fastigheter
inom domsagan. Det anföres, att intet av dessa arbeten kunde
undgå att bliva lidande, därest domsagans nuvarande organisation uppreves.
Slutligen framhålles såsom ett önskemål, att vissa ärenden mått©
överflyttas från huvudavdelningen i domsagan till inskrivningsavdelningen,
nämligen ärenden angående sammanläggning enligt 3 och 4 kap.
i lagen om fastighetsbildning i stad den 12 maj 1917 samt ärenden angående
sammanläggning av frälseränta med den fastighet, varav räntan
utgår, enligt lagen härom den 8 november 1912. Även den på domhavanden
ankommande befattningen med jordregistret borde framdeles utövas
av chefen för inskrivningsavdelningen.
Svea hovrätt, som, enligt vad redan omförmälts, hemställt, att inskrivningsavdelningen
måtte bibehållas för åren 1926—1928, har i sin
skrivelse icke ansett sig böra förorda den ifrågasatta överflyttningen
till inskrivningsavdelningen av förberörda ärenden. Beträffande
sammanläggningsärendenas överflyttande har hovrätten framhållit,
att en sådan anordning skulle medföra vissa praktiska svårigheter
så till vida, som dessa ärenden enligt gällande lagbestämmelser skola införas
i den hittills allenast av häradshövdingen förda domboken och torde
höra till de delar av densamma, vilka böra i renoverat skick insändas till
hovrätten. Jordregistergöromålen åter vore, sedan det sammanhängande
arbetet med jordregistret i domsagan avslutats, av ringa omfattning och
syntes utan olägenhet fortfarande kunna handhavas av häradshövdingen.
Till upplysning angående göromålens omfattning i domsagan meddelas
följande tabell, utvisande årliga antalet i domsagan slutligt handlagda
mål ävensom ärenden angående lagfart och inteckning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
45
Antalet slutligt h
ärenden
angående
A r
|lagfart
Mål
inteck ning -
darav civila mål
® J° 2.
eu <_ s
Övriga
Summa
*Ö o:
►Ö 5
P Jf _
S W C
B g S
P 3
— P- p:
esf—
p- *"■
° fi a
3-12
n (1 1 a g d a
därav kriminella mål
| genom slutligt utslag j
j avgjorda angående
brott mot
oi öö] ~_£* 2- er-:
Stnr
2! p ■
O S- t
—■ <
p- c*-P
C****! <
P o <
•• | Summa
< w rt —
•-* P f=
- cd sr
jjf ** <
cfq'' o: ,
1916—1920 1 |
1,680 |
4,838 |
— |
— |
— |
- |
— |
— |
— |
_ |
1920 ......... |
1,560 |
5,421 |
1,130 |
267 |
158 |
425 |
26 |
104 |
575 |
705 |
1921 ......... |
1,480 |
5,774 |
1,253 |
486 |
247 |
733 |
15 |
95 |
410 |
520 |
1922 ......... |
1,414 |
5,470 |
1,287 |
578 |
254 |
832 |
34 |
84 |
337 |
455 |
1923 ......... |
1,537 |
5,246 |
1,235 |
397 |
192 |
589 |
39 |
• 98 |
509 |
646 |
1924 ......... |
1,292 |
5,056 |
1,520 |
494 |
205 |
699 |
48 |
107 |
666 |
821 |
1 Årligt medeltal.
2 Därest någon i mål, varom i denna kolumn är fråga, hållits häktad, har målet inräknats
i det i närmast föregående kolumn angivna antalet mål.
Tabellen utvisar att, sedan inskrivningsavdelningen inrättats, antalet
lagfarts- och inteckningsärenden nndergått någon minskning. Minskningen
av antalet inteckningsärenden överensstämmer med den tendens till
nedgång i antalet beviljade inteckningar, som så vitt hittills publicerade
uppgifter giva vid handen, synes hava gjort sig gällande i städerna sedan
år 1921. Vad lagfartsärendena beträffar torde de återgivna siffrorna utgöra
ett uttryck för den allmänna tendensen å förevarande område efter
den ekonomiska depressionens inträde. De slutligt handlagda målens antal
har däremot ökats, därvid dock civilmålens antal under åren 1923 och
1924 företer någon nedgång i jämförelse med de två närmast föregående
åren.
Angående antalet utfärdade gravationsbevis har jag inhämtat följande
uppgifter, av vilka framgår, att en ej oväsentlig stegring i bevisens antal
inträtt:
gravationsbevis utfärdade under år 1922 omkring 2,370,
» » » » 1923 » 2,640,
» » » » 1924 » 2,710.
I likhet med de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, finner jag den
särskilda inskrivningsavdelningen vid Södra Roslags domsaga böra fortbestå
även efter utgången av den treårsperiod, för vilken avdelningen provisoriskt
upprättats. Att behov av en dylik avdelning alltjämt är för handen
torde, med hänsyn till omfattningen av de i domsagan förekommande
göromålen, vara ställt utom tvivel. Den gynnsamma erfarenhet om avdel
-
Departementschefen.
,46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
Anslagets
storlek.
Departementschefens
slutliga
hemställan.
ningens verksamhet, som under den med utgången av detta år tilländalupna
treårsperiod vunnits, kunde visserligen i och för sig motivera att nu till
prövning upptoges frågan, huruvida avdelningen ej borde ombildas till en
permanent institution och inskrivningsdomaren beredas ordinarie anställning.
Såsom skäl för att avdelningen till en början borde inrättas för
allenast en mera begränsad tidrymd åberopades — såsom nämnts — av dåvarande
departementschefen vid ärendets föredragning i statsrådet framförallt
det förhållandet, att häradshövdingarnas lönefråga da ännu icke
vunnit definitiv lösning. I avbidan på det slutliga avgörandet av frågan
om nytt avlöningssystem för häradshövdingarna och vad därmed sammanhängde
syntes enligt departementschefens mening även böra anstå med den
slutliga prövningen av inskrivningsavdelningens organiserande.
Såsom jag i det föregående omnämnt, bör enligt min mening spörsmålet
om reglering av häradshövdingarnas löneförmåner icke omedelbart upptagas
till prövning. Jämväl med frågan om ett definitivt organiserande av
inskrivningsavdelningen vid Södra Roslags domsaga synes därför för närvarande
böra tillsvidare anstå. Den provisoriska förlängning av avdelningens
verksamhet, som nu bör beslutas, torde för ernående av anslutning
till budgetåret böra bestämmas till två och ett halvt år och sålunda
omfatta tiden från och med den 1 januari 1926 till och med den 30 juni 1928.
I fråga om fördelningen av göromålen mellan huvudavdelningen och inskrivningsavdelningen
sjuies den nu gällande ordningen böra i huvudsak
bibehållas. Dock torde böra tagas under övervägande, huruvida icke någon
jämkning i fördelningen, på sätt i ärendet ifrågasatts, kan befinnas
lämplig. Beträffande de till inskrivningsdomaren utgående avlöningsförmånerna
och den för närvarande gällande ordningen, att å inskrivningsavdelningen
äro anställda en förste och en andre notarie, lärer någon förändring
icke böra vidtagas.
Vad angår storleken av det anslagsbelopp, som erfordras, vill jag erinra^
att den av Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition gjorda framställningen om
beräknande av medel till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för
domsagornas förvaltning för budgetåret 1925—1926 avser ett förslagsanslag
å 500,000 kronor eller samma belopp, som är upptaget i nu gällande riksstat.
De ändringar i domsagostadgan, som betingas av vad jag i det föregående
föreslagit, torde ej föranleda någon ökning av statsutgifterna för domsagoförvaltningen
i dess helhet.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen V#
dels att under andra huvudtiteln bevilja till bestridande av vissa bidrag
till kostnaderna för domsagornas förvaltning i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som finnas upptagna i den av1 Kungl. Maj:t utfärdade stadga
i ämnet med de ändringar i samma stadga, som kunna föranledas av vissa
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
47
av mig i detta ärende väckta förslag, ett extra förslagsanslag för budgetåret
1925—192ö av kronor 500,000;
dels ock att medgiva,
att i Södra Roslags domsaga må såsom chef för eu därstädes i överensstämmelse
med ovan angivna grunder upprättad avdelning för behandling
av inskrivningsärenden, utfärdande av gravationsbevis in. m. för tiden intill
den 1 juli 1928 tillsättas en biträdande domare med rätt att uppbära ej,
mindre av statsmedel ett arvode för år räknat av 7,500. kronor jämte rätt till
ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års tjänstgöring, i vilken må inräknas,
mera sammanhängande förordnande å domartjänst, än även 40 procent av
inflytande lösen för i domsagan utfärdade gravationsbevis;
att till den biträdande domären skall, enligt de grunder, som gälla för
tjänsteman i verk, som icke blivit i avlöningshänseende nyreglerat, utgå
dyrtidstillägg å en antagen inkomst av 9,100 kronor eller, där den biträdandedomaren
äger uppbära ålderstillägg, å en antagen inkomst av 9,700 kronor;;
att i samma domsaga må anställas, utöver de notarier, som enligt gällandebestämmelser
må där antagas, ytterligare en förste och en andre notarie för
tjänstgöring å avdelningen för inskrivningsärenden; samt
att den ersättning, som statsverket har att bestrida för nämnda tjänstemäns
avlönande, må utgå av det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till bidrag till domsagornas förvaltning.
Till denna av statsrådets övriga ledmöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
H. Stefenson.
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
Ändringsfrek vensen i av hovrätterna till prövning
Vademål och besvärsmål av civil natur avgjorda av
Svea hovrätt |
Göta hovrätt |
Hovrätten över |
Samtliga hovrätter |
||||||||||
Häradsrätt |
Därav |
Därav |
! |
Därav |
Därav |
||||||||
Hela |
ändrade |
Hela |
ändrade |
Hela |
ändrade |
Hela |
ändrade |
||||||
antalet |
eller |
antalet |
eller |
antalet |
eller |
antalet |
eller |
||||||
mål |
återförvisads |
mål |
återförvisade |
mål |
återförvisade |
mål |
återförvisade |
||||||
Antal |
% |
Antal |
% |
Antal |
o/ /O |
Antal! % |
|||||||
1913 |
235 |
94 |
40.o |
165 |
62 |
37.6 |
83 |
27 |
32.5 |
483 |
183 |
37.9 |
|
1914 |
346 |
125 |
36.1 |
145 |
50 |
34.6* |
86 |
20 |
23.8 |
577 |
195 |
33.8 |
|
1915 |
401 |
148 |
36.9 |
150 |
66 |
44.0 |
58 |
28 |
48.3 |
609 |
242 |
39.7 |
|
1916 |
321 |
132 |
41.1 |
159 |
65 |
40.9 |
40 |
11 |
27.5 |
520 |
208 |
40. o |
|
förande- |
1917 |
275 |
no |
40.0 |
170 |
66 |
38. s |
38 |
11 |
28.9 |
483 |
187 |
38.7 |
skap av • |
1918 |
305 |
102 |
33.4 |
161 |
56 |
34.8 |
76 |
19 |
25.0 |
542 |
177 |
32.7 |
domare |
1919 |
417 |
158 |
37.9 |
279 |
118 |
42.3 |
98 |
27 |
27.6 |
794 |
303 |
38.2 |
1920 |
359 |
140 |
39.0 |
269 |
94 |
34.9 |
126 |
37 |
29.4 |
754 |
271 |
35.9 |
|
1921 |
471 |
163 |
34.e |
302 |
116 |
38.4 |
151 |
44 |
29.1 |
924 |
323 |
35.o |
|
1922 |
411 |
161 |
39.2 |
378 |
139 |
36.8 |
185 |
48 |
25.9 |
974 |
348 |
35.7 |
|
1913 |
571 |
235 |
41.2 |
i 408 |
175 |
42.9 |
221 |
72 |
32.6 |
| 1200 |
482 |
40.2 |
|
1914 |
630 |
250 |
39.7 |
400 |
176 |
44.0 |
275 |
115 |
41.8 |
1305 |
541 |
41.6 |
|
under ord-förande-skap av |
1915 |
616 |
258 |
41.9 |
404 |
162 |
40.1 |
266 |
86 |
32.8 |
1286 |
506 |
39.3 |
1916 |
648 |
292 |
45.1 |
353 |
153 |
43.3 |
269 |
93 |
34.6 |
1270 |
538 |
42.4 |
|
1917 |
! 618 |
245 |
39.6 |
343 |
148 |
43.1 |
223 |
69 |
30.9 |
1 184 |
462 |
39.0 |
|
vikarieran-de domare |
1918 |
543 |
208 |
38.8 |
| 309 |
132 |
42.7 |
214 |
61 |
28.6 |
1066 |
401 |
37.6 |
1919 |
519 |
174 |
33.5 |
| 343 |
142 |
41.4 |
338 |
127 |
37.6 |
1 200 |
443 |
36.9 |
|
1920'' 488 |
192 |
39.4 |
i 338 |
135 |
40.0 |
362 |
123 |
34.0 |
1188 |
450 |
37.9 |
||
under ord- |
|||||||||||||
förande-skap av |
1921 |
115 |
52 |
45.2 |
1 76 |
43 |
56.6 |
31 |
12 |
38.7 |
1 222 |
107 |
48.2 |
1922 |
no |
48 |
43.6 |
94 |
41 |
43.6 |
49 |
18 |
36.7 |
253 |
107 |
42.3 |
|
härads- hövding |
|||||||||||||
under ord- |
|||||||||||||
förande-skap av |
1921 |
1 462 |
156 |
33.8 |
281 |
no |
39.1 |
368 |
130 |
35.8 |
1 in |
396 |
35.6 |
annan vi-karierande |
1922 |
! 587 |
236 |
40.2 |
284 |
102 |
35.9 |
316 |
109 |
34.5 |
1 187 |
447 |
37.7 |
domare |
Kungl. Maj:ts proposition Nr 173.
49
upptagna mål frän häradsrätter aren 1913—1922.
Kriminella |
besvärsmål avgjorda av |
|||||||||||||
Svea hovrätt |
Göta hovrätt |
Hovratten over i « ■, .... ...o i tji i • Samtliga hovrätter Skåne och Blekinge |
Samtliga mål |
|||||||||||
Hela antalet mål |
Därav ändrade eller återförvisade. |
Hela antalet mål |
Därav ändrade eller återförvisade |
Hela antalet mål |
Därav ändrade eller återförvisade |
Hela antalet mål |
Därav ändrade eller återförvisade |
Hela antalet mål |
Därav ändrade eller återförvisade |
|||||
Antal | % |
Antal |
o/ /o |
Antal |
% |
Antal 1 % |
Antal |
% |
|||||||
127 |
52 |
40.9 |
68 |
31 |
45.6 |
51 |
17 |
33.8 |
246 |
100 |
40.7 |
729 |
283 |
38.8 |
146 |
54 |
37.0 |
55 |
24 |
43.6 |
20 |
7 |
35.0 |
221 |
85 |
38.5 |
798 |
280 |
35.1 |
127 |
49 |
38.6 |
52 |
24 |
46.2 |
25 |
7 |
28.0 |
204 |
so |
39.2 |
813 |
322 |
39.c |
120 |
58 |
48.3 |
69 |
33 |
47. s |
26 |
6 |
23.1 |
215 |
97 |
45.1 |
735 |
305 |
41.5 |
143 |
45 |
31.5 |
92 |
34 |
37.0 |
38 |
12 |
31.6 |
273 |
91 |
33.3 |
756 |
278 |
36.8 |
204 |
62 |
30.4 |
132 |
40 |
30.8 |
57 |
20 |
35.1 |
393 |
122 |
31.0 |
935 |
299 |
32.0 |
350 |
131 |
37.4 |
233 |
90 |
38.6 |
109 |
43 |
39.4 |
692 |
264 |
38.2 |
1486 |
567 |
38.2 |
171 |
60 |
35.1 |
251 |
133 |
53.0 |
49 |
11 |
22.4 |
471 |
204 |
43.8 |
1225 |
475 |
38.8 |
234 |
100 |
42.7 |
131 |
66 |
50.4 |
61 |
16 |
26.2 |
426 |
182 |
42.7 |
1350 |
505 |
37.4 |
00 |
61 |
41.2 |
96 |
26 |
27.1 |
39 |
12 |
30.8 |
283 |
99 |
35.0 |
1 257 |
447 |
35.6 |
282 |
129 |
45.7 |
248 |
100 |
40.8 |
112 |
37 |
33.0 |
642 |
266 |
41.4 |
1842 |
748 |
40.6 |
297 |
124 |
41.8 |
180 |
79 |
43.9 |
no |
38 |
34.5 |
587 |
241 |
41.1 |
1892 |
782 |
41.8 |
209 |
94 |
45.0 |
164 |
68 |
41.5 |
94 |
33 |
35.1 |
467 |
195 |
41.8 |
1 753 |
701 |
40. o |
271 |
126 |
46.5 |
191 |
84 |
44.o |
in |
53 |
47.7 |
573 |
263 |
45.9 |
1843 |
801 |
43.5 |
304 |
124 |
40.8 |
178 |
79 |
44.4 |
•203 |
57 |
28.1 |
685 |
260 |
38.0 |
1 869 |
722 |
38.6 |
435 |
146 |
33.6 |
250 |
69 |
27.6 |
1 266 |
128 |
48.1 |
951 |
343 |
36.1 |
2017 |
744 |
36.9 |
546 |
197 |
36.1 |
340 |
114 |
33.5 |
1 235 |
88 |
37.4 |
1121 |
399 |
35.6 |
2 321 |
842 |
36.3 |
309 |
103 |
33.3 |
319 i |
145 |
45.5 |
115 |
46 |
40. o |
743 |
294 |
39.6 |
1931 |
744 |
38.5 |
71 |
31 |
43.7 |
36 |
19 |
52.8 |
3 |
1 |
33.3 |
! no |
51 |
46.4 |
332 |
158 |
47.6 |
33 |
14 |
42.4 |
14 |
4 |
28.6 |
11 |
2 |
18.2 |
58 |
20 |
34.5 |
311 |
127 |
40.8 |
324 |
153 |
47.2 |
122 |
69 |
56.6 |
| 78 |
24 |
30.8 |
524 |
246 |
46.9 |
1635 |
642 |
39.3 |
242 |
86 |
35.6 |
72 |
26 |
36.1 |
69 |
30 |
43.5 |
383 |
142 |
37.1 |
1570 |
i 589 |
37.6 |
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 137 höft. (Nr 173.) 4