Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Nr 164.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående efterskänkande
av återbetalning sskyldighet beträffande till
underofficerare vid flottans station i Karlskrona oriktigt
utbetalta dyrtidstillägg; given Stockholms slott
den 13 mars 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

P. Albin Hansson.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 13 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Hansson anför:

Enligt de före den 1 januari 1922 för marinens personal gällande avlöningsbestämmelserna
var underofficer vid flottan berättigad att å den station, han
tillhörde, erhålla portion in natura eller ersättning därför i penningar till stadgat
belopp (62 öre). Denna förmån indrogs, bland annat, under sjökommendering
samt under förrättning, för vilken vederbörande ägde uppbära traktamentsersättning.
Under sjökommendering åtnjöts i stället skeppsportion in
natura eller ersättning därför, beräknad efter skeppsportionens verkliga värde.

I § 1 av kungörelsen den 29 maj 1917 (nr 224) angående krigstidstillägg
och krigstidshjälp under år 1917 åt befattningshavare i statens tjänst upptogs
bland de slag av kontanta förmåner, varå krigstidstillägg finge uppbäras,

599 85

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Proposition
till 1924 års
riksdag.

6

»portionsersättning för underofficerare vid flottan, beräknad efter 62 öre per
dag». Berörda stadgande, som jämväl återfinnes i motsvarande senare författningar
rörande krigstidstillägg respektive dyrtidstillägg, tolkades av vederbörande
redogörare vid flottan på så sätt, att dylikt tillägg finge utbetalas
även för tid, då ersättning för portion (landportion), 62 öre, icke utginge; bland
annat alltså för tid, då underofficer åtnjöte landportion in natura, skeppsportion
in natura (ersättning därför) eller traktamente. Sådant förfarande tilllämpades
vid Stockholms station till och med april 1920 och vid Karlskrona
station till och med maj 1921. Häremot framställdes emellertid av vederbörande
revisionsmyndigheter — marinförvaltningens revisionskontor, kammarrättens
revision och riksräkenskapsverket — anmärkningar, de tidigaste
(av marinförvaltningens revisionskontor) daterade i april 1920, och genom
särskilda utslag — det tidigaste den 24 mars 1921 — gillade kammarrätten i
ett flertal mål av ifrågavarande slag de av revisionsmyndigheterna i berörda
avseende gjorda anmärkningarna, varigenom alltså redogörarna förpliktades
ersätta de anmärkta beloppen, med rätt för dem att hos vederbörande söka sitt
åter efter befogenhet. Regeringsrätten, där besvär sedermera anfördes, fann
enligt särskilda utslag den 27 november 1923 icke skäl göra ändring i kammarrättens
beslut i omförmälda anmärkningsmål.

I flertalet av målen hade emellertid redogörarna i samband med besvären
anhållit, att, därest deras yrkanden om anmärkningarnas ogillande icke skulle
bifallas, Kungl. Maj:t måtte av nåd befria dem från ålagd ersättningsskyldighet
till statsverket.

Vidkommande sistnämnda fråga hemställde i samtliga mål två av regeringsrättens
ledamöter, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådan åtgärd, att vid de
gjorda utbetalningarna finge bero, under det att en ledamot hemställde, att
Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärd i ändamål att vid gjord utbetalning finge,
efter prövning i varje särskilt fall, med hänsyn till föreliggande omständigheter
bero. De två återstående ledamöterna, som deltagit i målens handläggning,
biträdde beträffande de enligt räkenskaperna för tiden till och med april
månad 1920 verkställda utbetalningarna den förra hemställan samt anslöto sig
i fråga om övriga utbetalningar till den senare.

Med anledning av vad sålunda förekommit förelåg alltså till övervägande
frågan, huruvida åtgärd borde vidtagas i syfte att befria ifrågavarande redogörare
från återbetalningsskyldighet till statsverket för till underofficerare
vid flottan oriktigt utbetalta krigstids- och dyrtidstillägg å ersättning för
landportion i de fall, då sådan ersättning icke utgått utan i stället landportion
in natura, skeppsportion (ersättning därför) eller traktamente. Då ett efterskänkande
av återbetalningsskyldigheten skulle innebära avvikelse från de av
riksdagen antagna grunderna för utbetalande av krigstids- och dyrtidstillägg,
erfordrades emellertid för en dylik åtgärds vidtagande riksdagens medgivande.

Den 29 februari 1924 avläts proposition (nr 140) i ämnet. Härvid erinrade
föredragande departementschefen om att de äldsta utbetalningarna hänförde
sig till 1917 års krigstidstillägg. Enligt departementschefens mening sade det

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H4. 7

sig självt, att det, då det gällde så gamla utbetalningar, måste möta betydande
och i vissa fall säkerligen oöverkomliga svårigheter att från vederbörande, som
uppburit de oriktigt utbetalta beloppen, återfå desamma. I flertalet fall skulle
sannolikt vederbörande redogörare själva få fullgöra återbetalningen.

Med avseende å den tid, som förflutit, innan kännedom erhölls om att marinförvaltningens
revision framställt anmärkning mot utbetalningarna i fråga,
syntes det departementschefen, att återbetalningsskyldigheten borde helt eftergivas
— detta i anslutning till den uppfattning, som uttalats av fyra av de i
regeringsrättens prövning av målen deltagande ledamöterna. Vad åter anginge
de utbetalningar, som verkställts efter det marinförvaltningens revision först
framställt anmärkning, syntes det departementschefen icke föreligga tillräckliga
skäl att för det dåvarande fatta något beslut om befrielse från återbetalningsskyldighet.
I propositionen föreslogs därför, att riksdagen måtte medgiva,
att Kungl. Maj:t finge efterskänka återbetalningsskyldigheten beträffande
för tiden till och med april månad 1920 gjorda utbetalningar av ifrågavarande
slag.

Motion vid
1924 års
riksdag.

Uti sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 111, anförde statsutskottet, att utskottet
anslöte sig till Kungl. Maj:ts förslag rörande tidpunkten, intill vilken
ett efterskänkande borde kunna medgivas för ifrågavarande oriktigt utbetalta
krigstidstillägg och dyrtidstillägg. Då tillräcklig utredning för att utsträcka
ett dylikt medgivande att omfatta jämväl utbetalningar av berörda slag, som
skett efter den i propositionen angivna tidpunkten, icke förelåge, ansåge sig
utskottet böra avstyrka det i ämnet motionsvis framställda yrkandet. Då utskottet
även i övrigt icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag,
hemställde utskottet om bifall till detsamma och om avslag å motionen,
i vad densamma skilde sig från nämnda förslag.

Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse
nr 264).

På grund av riksdagens berörda beslut har Kungl. Maj:t sedermera genom
särskilda resolutioner i ett flertal mål rörande återbetalningsskyldighet för
oriktigt utbetalta krigstids- och dyrtidstillägg av ifrågavarande slag, medgivit
att vid de gjorda utbetalningarna finge bero, i de fall då utbetalningarna verkställts
före utgången av april månad 1920.

Såsom redan framhållits hade emellertid det oriktiga utbetalandet av dyrtidstillägg
av här ifrågavarande slag vid Karlskrona station fortsatts även
efter nyssnämnda tidpunkt och därstädes pågått till och med maj månad 1921.

Uti en vid samma riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 424)
föreslogs, att riksdagen ville i anledning av nyssnämnda proposition medgiva,
att återbetalningsskyldigheten finge efterskänkas beträffande ej mindre för
tiden till april månad 1920 än även för tiden därefter till underofficerare vid
flottan oriktigt utbetalta krigstidstillägg och dyrtidstillägg å »portionsersättning,
beräknad efter 62 öre per dag».

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

För flertalet av de under sistberörda tid sålunda felaktigt gjorda utbétalningarna
är förste marinintendenten i marinen J. J. A. Wessman ansvarig, men
även en del av de övriga redogörarna vid stationen hava genom godkännande
av dylika utbetalningar blivit ansvariga för desamma.

Under samma tid bär även utbetalats å omförmäldä portionsersättning oriktigt
beräknat förhöjt dyrtidstillägg enligt kungörelsen den 30 juni 1920 (nr
362) angående förhöjning i vissa fall i det för första halvåret 1920 till befattningshavare
i statens tjänst utgående dyrtidstillägg. Då utbetalning jämlikt
nämnda kungörelse givetvis icke kunnat ske före dess ikraftträdande den 1 juli
1920, omfattas dessa utbetalningar icke till någon del av det vid 1924 års riksdag
lämnade medgivandet.

Efter yrkanden av vederbörande revisionsmyndigheter hava genom särskilda
utslag av kammarrätten, vilka sedermera, i de fall då de blivit föremål för
Kungl. Maj:ts prövning, fastställts, vederbörande redogörare förpliktats återbetala
de felaktigt utanordnade beloppen, dock med öppen lämnad rätt för
redogöraren att hos vederbörande söka sitt åter. Denna återbetalningsskyldighet
har i vissa fall gällt avsevärda belopp.

Sålunda har förste marinintendenten Wessman ålagts att återbetala

genom Kungl. Maj:ts utslag den 27 november 1923 . . 5,512 kronor 18 öre

» > » » » 20 juni 1924 ...... 37,276 » 76 » och

» » » » » 25 november 1924 .. 30,447 » 68 »

Det genom utslaget den 27 november 1923 till återbetalning fastställda be loppet

5,512 kronor 18 öre avsåg förhöjt dyrtidstillägg enligt ovan nämnda
kungörelse den 30 juni 1920 (nr 362). Av det genom utslaget den 20 juni 1924
till återbetalning fastställda beloppet, 37,276 kronor 76 öre, hänförde sig emellertid
12,966 kronor 66 öre till utbetalningar, som avsågo tiden till och

med april månad 1920, och i enlighet med riksdagens förut omnämnda medgivande
lät Kungl. Maj:t vid dessa sist omförmäldä utbetalningar bero, vadan
alltså det belopp, som enligt detta utslag skulle återbetalas, minskades till
24,310 kronor 10 öre. Det belopp, för vilket Wessman på grund av omförmälda
tre utslag numera är återbetalningsskyldig, uppgår alltså till 60,269
kronor 96 öre.

Uti en den 17 november 1924 dagtecknad skrift har Wessman anhållit, att
Kungl. Maj:t måtte medgiva, att de belopp, vilkas återbetalande enligt Kungl.
Maj:ts nyssnämnda utslag den 27 november 1923 och den 20 juni 1924 ålåge,
järnte honom, i tjänst kvarstående underofficerare, finge uttagas medelst innehållande
månadsvis av vederbörande underofficerares avlöning till belopp för
varje månad, som stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona skulle
äga bestämma. Såsom skäl för sin anhållan har Wessman anfört, bland annat,
att han av representanter för de ersättningsskyldiga underofficerarna erfarit,
att dessa icke ansåge sig hava erhållit större dyrtidstillägg än dem rätteligen
tillkomma och därför icke komme att godvilligt verkställa någon återbetalning.

!)

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

För Wessman skulle sålunda endast återstå att utsökningsvis uttaga beloppen.
I dylikt fall måste han emellertid först genom beloppens inbetalande till statsverket
bereda sig rätt att anses såsom fordringsägare. Till en dylik inbetalning
vore han emellertid icke i stånd, enär han för sitt eget och sin familjs
uppehälle icke ägde andra tillgångar än sin pension och — så länge han vore
inkallad till tjänstgöring — de förmåner därutöver, som enligt gällande föreskrifter
utginge till honom. Det skulle också bliva ett mycket vidlyftigt företag
att uttaga stämning å samtliga de underofficerare, vilka berördes av de utslag,
som redan meddelats eller senare vore att förvänta, beträffande felaktigt
gjorda utbetalningar av ifrågavarande slag. Nämnda underofficerares antal
uppginge nämligen till omkring 700. En utväg för att från dem återtaga de
för mycket uppburna beloppen vore att bestämmelse meddelades om att beloppen
i fråga finge innehållas å vederbörandes avlöning. För att göra ett sådant
innehållande mindre kännbart, syntes det billigt, att. där beloppen vore stora,
innehållandet finge, enligt stationsbefälhavarens bestämmande, äga rum under
exempelvis 3 till 4 månader.

Uti ett över Wessmans berörda ansökning den 23 januari 1925 avgivet utlåtande
har stationsbe f äl h a va ren vid flottans station i Karlskrona anfört i huvudsak
följande.

Det läge i öppen dag, att kronan hade intet eller nästan intet att vinna
genom att vända kravet och verkställigheten mot Wessman. Oöverstigliga praktiska
och ekonomiska svårigheter skulle nämligen uppstå för honom att anställa
de rättegångar, vilka i detta fall otvivelaktigt skulle erfordras, mot det
störa antal underofficerare, som här vore i fråga, — i samtliga hithörande fall
bortåt 700. Ej heller skulle det tjäna något till att Wessman för vinnande av
prejudikat uttoge stämning mot endast några få av dessa underofficerare, enär,
även om det slutliga utslaget bleve fällande, de övriga gäldenärerna ej vore
därigenom förpliktade till betalning. Härtill komme att en procedur med rättegång
mot underofficerarne otvivelaktigt skulle taga lång tid i anspråk, varigenom
allt flera av dém skulle hinna avgå eller pensioneras och således merendels
befinnas sakna utmätningsbara tillgångar. Att, på sätt i ärendet föreslagits,
stationsbefälhavaren skulle förordna om ersättningsbeloppens uttagande
genom innehållande av lämpliga belopp å vederbörande underofficerares avlöningsförmåner
syntes ej böra komma i fråga. Om en dylik åtgärd vidtoges
utan uttryckligt medgivande från Kungl. Maj:ts sida, funnes skäl förmoda,
att de allra flesta underofficerarna skulle genom besvär i administrativ väg
söka få åtgärden undanröjd. Annorlunda ställde sig saken, om Kungl. Maj:t
kunde lämna bifall till Wessmans ansökning, vilken stationsbefälhavaren för
sin del förordade.

Vidare har Wessman i en till Kungl. Maj:t ställd skrift av den 16 december
1924 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte efterskänka det belopp av 5,512 kronor
18 öre, som det enligt Kungl. Maj:ts förutnämnda utslag den 27 november
1923 ålåge honom att återbetala till statsverket.

Sedan Kungl. Maj:t förordnat, att regeringsrättens yttrande skulle inhämtas
över nämnda ansökning, över vilken stationsbefälhavaren vid flottans station
i Karlskrona och marinförvaltningen förut avgivit utlåtanden, hava regeringsrättens
flesta ledamöter den 3 februari 1925 hemställt, att Kungl. Majrt
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 7 sand. 1-30 käft. {Nr 163—164.) 599 S5 2

Departements

chefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

måtte vidtaga åtgärd i ändamål att vid gjord utbetalning finge, efter prövning
i varje särskilt fall, med hänsyn till föreliggande omständigheter bero.

Två av regeringsrättens ledamöter hemställde, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärd i ändamål att vid de gjorda utbetalningarna finge bero.

Redan förut hade emellertid regeringsrätten genom särskilda beslut
den 2f> november 1924 i åtskilliga mål rörande felaktigt gjorda utbetalningar
av dyrtid stillägg eller förhöjt dyrtidstillägg enligt förut omförmälda
kungörelse den 30 juni 1920 (nr 362) å portionsersättning, beräknad
efter 62 öre per dag, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärd i ändamål
att vid de gjorda utbetalningarna finge bero.

I dessa senare fall hade två av regeringsrättens ledamöter hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärd i ändamål att vid de gjorda utbetalningarna
finge, efter prövning i varje särskilt fall, med hänsyn till föreliggande omständigheter
bero.

Såsom av det förut anförda framgår, medgav 1924 års riksdag, i enlighet
med Kungl. Maj ds förslag i ämnet, att återbetalningsskyldigheten finge efterskänkas
beträffande för tiden till och med april månad 1920 till underofficerare
vid flottan oriktigt utbetalta krigstids- och dyrtidstillägg å portionsersättning,
beräknad efter 62 öre per dag. Däremot ansågs icke tillräcklig utredning
då vara för handen för att, såsom i motion vid samma riksdag föreslogs, utsträcka
nämnda medgivande att omfatta även utbetalningar av ifrågavarande
slag, som skett efter den sålunda angivna tidpunkten.

Enligt vad som upplysts från marinförvaltningens revisionskontor, uppgår
det sammanlagda beloppet av dylika utbetalningar, vilka anmärkts till återbetalning,
till omkring 67,000 kronor. För den ojämförligt största delen av
nämnda belopp, eller 60,269 kronor 96 öre. åligger betalningsskyldigheten i
första hand numera pensionerade förste marinintendenten i marinen J. J. A.
Wessman, vilken på vanligt sätt hänvisats att hos vederbörande söka sitt åter
efter befogenhet. Såsom av Wessmans liär förut omförmälda framställningar
till Kungl. Maj:t den 17 november och den 16 december 1924 framgår, är han
ur stånd att återbetala de utdömda beloppen, och försök till indrivande skulle
blott föranleda hans försättande i konkurs. Såsom också framgår av berörda
framställningar och däröver avgivna yttranden, torde det jämväl möta nästan
oöverkomliga svårigheter och tidsutdräkt för Wessman att begagna sig av den
honom anvisade utvägen att från vederbörande underofficerare, som uppburit de
oriktigt utbetalta beloppen, återkräva desamma.

I detta sammanhang vill jag nämna, att jag icke anser mig böra ifrågasätta
några åtgärder för tillmötesgående av Wessmans i det föregående omförmälda
hemställan om innehållande av erforderlig del av vederbörande underofficerares
avlöningsförmåner.

Med hänsyn särskilt till de omständigheter, som sålunda framkommit beträffande
förste marinintendenten Wessmans återbetalningsskyldighet, har jag
ansett frågan om efterskänkande av jämväl de efter april månad 1920 gjorda

Kungl. Maj:ls proposition nr 164. 1 1

utbetalningarna ånyo böra tagas i övervägande. Det synes mig klart, att synnerligen
starka billighetsskäl tala för att Wessmans återbetalningsskyldighet
efterskänkes. Utöver vad i detta hänseende redan berörts, anser jag även böra
framhållas, att Wessman uppnått en ålder av 69 år, vilket torde ytterligare tala
för ett milt bedömande av hans sak.

Såsom förut nämnts omfattar Wessmans återbetalningsskyldighet huvudparten
av de nu ifrågavarande utbetalningarna. Vad angår de övriga redogörare,
vilka ålagts dylik återbetalningsskyldighet, torde i viss mån föreligga
enahanda omständigheter som de beträffande Wessman anförda. I varje fall
torde näppeligen böra ifrågasättas, att behandla redogörarna på olika sätt.

Vid sådant förhållande har jag ansett mig böra tillstyrka ett fullständigt
efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande nu ifrågavarande oriktiga
utbetalningar, vilka avse tiden till och med maj månad 1921.

.Tåg hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Kungl. Maj:t må efterskänka återbetalningsskyldigheten beträffande för
tiden till och med maj månad 1921 till underofficerare vid flottan oriktigt
utbetalta dyrtidstillägg och förhöjning av dyrtidstillägg å portionsersättning,
beräknad efter 62 öre per dag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Eric Baad-Heimer.