Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

1

Xr 15.

Kungl. Majits proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 10 och 73 §§ i sjömanslagen
den 15 juni 1922; given Stockholms slott den
9 januari 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 10 och 78 §§ i
sjömanslagen den 15 juni 1922.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 14 Käft. (Nr 15.) 212521 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 och 73 §§ i sjömanslagen den
15 juni 1922 (nr 270).

Härigenom förordnas, att 10 och 73 §§ i sjömanslagen den 15 juni 1922
skola, 73 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Minderårig under fjorton år må ej användas i skeppstjänst.

I eldartjänst må ej anviindas den, som icke uppnått sexton års ålder.

A fartyg, som huvudsakligen framdrives medelst ånga, må, då fartyget
nyttjas i annan fart utanför svenskt farvatten än i Öresund eller å Oslofjorden
intill Laurvig, i eldartjänst eller i tjänst såsom kollämpare ej användas den,
som icke uppnått aderton års ålder.

Från vad i nästföregående stycke finnes stadgat äger Konungen för särskilt
fall medgiva undantag. ’

73 §.

Befälhavare eller den, som är satt i befälhavares ställe, straffes med böter:

1. om han i strid mot stadgande i 10 § använder någon i skeppstjänst;

2. om han vägrar--— däri omförmäld rapport.

Lika med befälhavare--— vetskap och vilja.

Har i fall---högst femtio kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925.

Utan hinder av vad i 10 § tredje stycket finnes stadgat må den, som vid
tiden för lagens ikraftträdande användes i eldartjänst eller i tjänst såsom
kollämpare, fortfarande användas i sådan tjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15,

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å
Stockholms slott den 12 december 1924.

Närvarande:

Statsråden Thoesson, Olsson, Sandler, Nothin, Hansson, Linders, Larsson,
WlGEORSS, LEVINSON.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cbeferna
för social- och handelsdepartementen anför chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Nothin:

Genom proposition (nr 198) till 1923 års riksdag anhöll Kungl. Maj:t om
riksdagens yttrande rörande vissa å den internationella arbetsorganisationens
konferens i Geneve år 1921 fattade beslut. Bland de riksdagen sålunda
underställda besluten var ett förslag till konvention angående minimiålder
för eldare och kollämpare ombord å fartyg. Enligt detta konventionsförslag
skulle vid sjöfart till havs unga personer under 18 år icke få användas såsom
eldare eller kollämpare. Denna regel skulle dock icke äga tillämpning
i vissa fall, nämligen i fråga om dels arbete, vilket utfördes å skol- eller
övningsfartyg, för så vitt arbetet vore godkänt och övervakat av offentlig
myndighet, dels arbete ombord å fartyg, vars huvudsakliga framdrivningsmedel
vore annat än ånga, och dels arbete i vissa fall ombord å fartyg, som
uteslutande trafikerade Indiens eller Japans kuster. Därjämte skulle, därest
det i viss hamn icke funnes tillgång till eldare eller kollämpare av minst
18 års ålder, få, om så vore nödvändigt, i sådan tjänst användas personer
under 18 men över 16 år, dock att i dylikt fall två sådana ynglingar skulle
anställas i stället för en eldare eller kollämpare. Ratifikation av konventionen
skulle vara bindande, intill dess elva år gått från det konventionen först trädde
i kraft, d. v. s. från det att två staters ratifikationer inregistrerats. Beträffande
det närmare innehållet av konventionsförslaget tillåter jag mig att hänvisa
till konventionstexten, som i svensk översättning torde få såsom bilaga
(Bilaga B) fogas till statsrådsprotokollet för denna dag. De engelska och
franska originaltexterna finnas bilagda omförmälda proposition nr 198 vid
1923 års riksdag, och torde jag alltså beträffande dessa texter kunna hänvisa
till sagda proposition.

Vid behandlingen av detta konventionsförslag vid 1923 års riksdag stannade
riksdagens kamrar i olika beslut. Andra kammaren biföll den av andra
lagutskottet, som behandlat ärendet, gjorda hemställan, att riksdagen måtte
meddela, att riksdagen för sin del icke haft något att erinra mot av chefen
för socialdepartementet vid ärendets föredragning i statsrådet den 16 mars
1923 tillstyrkt anslutning från Sveriges sida till konventionen. Första kam -

Inledning.

4

Gällande
svensk lagstiftning
m f

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

maren biföll däremot ett under debatten framställt förslag, att riksdagen på
de skäl, som innefattades i en av herr Bror Petrén vid utskottsutlåtandet i
frågan fogad reservation, måtte förklara sig ej för det dåvarande kunna tillstyrka
ratificering av konventionen. De i den åberopade reservationen anförda
skälen mot ratificering voro huvudsakligen, att frågan om ändring av de av
konventionsstadgandena berörda lagbestämmelserna borde, efter föregången
närmare utredning om användningen av personer under 18 års ålder till eldare
och kollämpare ombord å fartyg i östersjö-, nordsjö- och oceanfart,
upptagas till vederbörlig prövning, innan ståndpunkt toges till spörsmålet
om ratificering av konventionen. Kamrarnas beslut funnos icke kunna
sammanjämkas, vilket riksdagen i skrivelse den 16 maj 1923 (nr 179) anmälde
med åberopande av kamrarnas protokoll i frågan.

Sedan numera ytterligare utredning verkställts i de ämnen, som beröras
av konventionsförslaget, har, enligt vad jag inhämtat, chefen för socialdepartementet
för avsikt att hemställa om framläggande av proposition till
den kommande riksdagen med ny anhållan om riksdagens yttrande angående
förslaget, och torde chefen för socialdepartementet därvid komma att för sin
del tillstyrka ratifikation. Jag ansluter mig till den uppfattningen, att sådan
proposition bör avlåtas, och anser jämväl, att ifrågavarande konventionsförslag
bör av Sverige ratificeras. För genomförande av konventionsbestammelserna
erfordras emellertid lagändringar av sådan natur, att de böra underställas
lagrådet. På grund härav anhåller jag att nu få anmäla frågan om
inhämtande av lagrådets utlåtande över de lagändringar, som föranledas av
en eventuell ratifikation.

Jag torde därvid först böra redogöra för gällande svensk lagstiftning
angående minimiålder för sjöfolk ävensom för behandlingen av konventionsförslaget
vid 1923 års riksdag samt för den i ärendet verkställda utredningen.

I 10 § av sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270) finnas redan vissa bestämmelser
angående minimiålder för sjöfolk. I sådant hänseende stadgas
där, att minderårig under 14 år icke får användas i skeppstjanst och att i
eldartjänst icke får användas den, som ej fyllt 16 år. Dessa bestämmelser
överensstämma till sitt innehåll med regler, som genom lagändring år 1914
infördes i sjölagens 70 § andra stycket, samtidigt med att i sjölagstiftningen
gjordes andra ändringar, avseende ökad sjöfartssäkerhet samt skydd för fartygsbesättningarna.
Förslaget till dessa lagändringar hade framlagts av den
s. k sjöfartssäkerhetskommittén, som i sitt betänkande i nu förevarande
avseende framhöll betydelsen av en åldersbegränsning nedåt för sjöfolk men
på samma gång anförde, att med hänsyn till att den, som ville agna sig åt
sjömansyrket, borde i tidiga år börja sin utbildning, gränsen icke satts högre
än till en ålder av 14 år, ehuru för den krävande och ansträngande tjänstgöringen
som eldare en uppnådd ålder av 16 år funnits erforderlig.

Vid förarbetena till den nya sjömanslagen av år 1922 var det till en
början avsett att i förevarande hänseende i lagen endast intaga stadgandet
om en minimiålder av 14 år för skeppstjanst överhuvud. Anledningen

Kung! Majds proposition nr 15. 5

härtill var, att de s. k. skeppstjänstkommitterade i ett den 21 maj 1920 avgivet
förslag till förordning angående fartygs bemanning upptagit bestämmelser
i hithörande ämnen. Enligt detta författningsförslag skulle för behörighet
att vara eldare eller motorman fordras, bland annat, att hava fyllt,
i fråga om fartyg i oceanfart 19 år och i fråga om fartyg i annan fart, om
fartygets bruttodräktighet understege 250 ton, 16 år och i annat fall 18 år
(40 §). För behörighet att vara kollämpare skulle fordras att hava fyllt, i
fråga om fartyg i oceanfart 18 år och i fråga om fartyg i annan fart 17 år
(41 §). Då det emellertid ansågs icke kunna med säkerhet väntas, att förslaget
till bemanningsförordning bleve föremål för statsmakternas behandling
ungefär samtidigt med förslaget till sjömanslag, upptogs sedermera åter i
sistnämnda förslag stadgandet om eu minimiålder av 16 år för eldare. Vid
lagrådets granskning av lagförslaget anfördes, att de bestämmelser, som
upptagits i 10 §, syntes hava sin rätta plats i en bemanningsförordning,
därest en sådan komme till stånd.

Förslaget till bemanningsförordning har emellertid ännu icke blivit genom,
fört. Vid 1924 års riksdag väcktes visserligen motioner (nr 43 i första kara.
maren och nr 71 i andra kammaren) med förslag, att riksdagen måtte för
sin del antaga ett motionerna bilagt förslag till lag om fartygs bemanning,
men dessa motioner ledde icke till något resultat.

Bestämmelserna i 10 § i sjömanslagen avse omedelbart endast den egentliga
besättningen. På grund av stadganden i 70—72 §§ i lagen bliva de emellertid
gällande även för andra ombord anställda personer samt för sjömän,
som hemsändas genom konsuls försorg.

I 73 § sjömanslagen innehållas straffbestämmelser för det fall att minderårig
användes i strid med bestämmelserna i 10 §. Straffet är för fartygets
befälhavare böter, och lika med befälhavaren straffas redaren, då förseelsen
skett med hans vetskap och vilja. Har användandet skett med den minderåriges
faders eller målsmans vetskap och vilja, skall jämväl fadern eller målsmannen
straffas med böter, högst 50 kronor.

Enligt det vid omförmälda proposition nr 198 vid 1923 års riksdag fogade
utdraget ur statsrådsprotokollet den 16 mars 1923 redogjorde föredragande
departementschefen först för grunderna för den internationella arbetsorganisationen
och dess verksamhet samt anförde därom följande:

»Fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 mellan de allierade och
associerade makterna, å ena, samt tyska riket, å andra sidan, innehåller i
del I, omfattande förbundsakten för Nationernas förbund, ett socialpolitiskt
reformprogram samt tillika bestämmelser om den institution, internationella
arbetsorganisationen, som har till uppgift att förverkliga detta program.

Av berörda bestämmelser framgår bland annat, att organisationens beslutande
församling, den internationella arbetskonferensen, har att beträffande
förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan två former
för godtagande. Antingen skall beslutet utmynna i en rekommendation,
avsedd att underställas vederbörande stater för vidtagande av lagstiftningseller
andra åtgärder, eller ock skall det resultera i ett förslag till internationell
konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar.

1923 års
riksdag.
Proposition
nr 198.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

I fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutande
av ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer
och konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden
respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande
av andra åtgärder. Om det till följd av exceptionella omständigheter är
omöjligt att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras
snarast möjligt och under intet förhållande senare än 18 månader från
sammanträdets avslutande. Därest en rekommendation ej leder till någon
lagstiftningsåtgärd eller annat åtgörande för dess genomförande eller om ett
konventionsförslag icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters
bifall, så skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad
någon vidare förpliktelse med hänsyn därtill.»

Beträffande närmare upplysningar om arbetsorganisationen och dess verksamhet
hänvisade departementschefen till propositionen nr 361 vid 1921 års
riksdag. Uppgifter om förarbeten från Sveriges sida till Genévekonferensen
samt om sammansättningen av de svenska delegationerna vid denna konferens
hava lämnats i lagutskottets utlåtande nr 14 vid 1923 års riksdag, till
vilket utlåtande jag tillåter mig att i dessa avseenden hänvisa.

I förenämnda statsrådsprotokoll återgavs ett av kommerskollegium i frågan
avgivet yttrande, i vilket kollegium anfört, att det icke vore tillrådligt att
på internationell väg söka framtvinga en åldersbegränsning för eldarna, så
länge det icke ansetts erforderligt för Sveriges vidkommande att i lagstiftningsväg
därutinnan gå längre än till vad som stadgats i sjömanslagen. Därjämte
hade kommerskollegium anmärkt, att det i konventionsförslaget förekommande
uttrycket »sjöfart till havs» — enligt den franska texten »navigation
maritime» — icke innebure någon bestämd avgränsning för de grenar
av sjöfarten, för vilka åldersbegränsningen skulle bliva gällande.

Vidare åberopades i statsrådsprotokollet ett från Sveriges delegation för
det internationella socialpolitiska samarbetet inhämtat yttrande, i vilket
delegationen — med reservation av två medlemmar — förklarat sig tillstyrka
ratificering och till utveckling av sin mening hänvisat till ett under förarbetena
till Genévekonferensen av delegationen gjort uttalande av följande
lydelse:

»Enligt delegationens mening torde, då de arbeten, varom här är fråga,
med hänsyn till såväl graden av ansträngning som beskaffenhet i övrigt i
regel lära vara mindre lämpade för minderåriga, den här ifrågasatta reformen
få anses ha goda skäl för sig från hygienisk synpunkt. Då vidare
den i. konventionsförslaget föreslagna minimiåldern ej skulle medföra någon
mer ingripande förändring av de faktiska förhållandena, synes det delegationen,
att Sverige lämpligen skulle kunna jakande besvara den framställda
frågan rörande mipimiålder för eldare och kollämpare.»

Departementschefen anförde slutligen för egen del följande. Ett godtagande
av den föreslagna minimiåldern av 18 år skulle icke innebära någon
mera väsentlig förändring av faktiskt rådande förhållanden. Socialstyrelsens
statistiska utredning rörande sjömansyrket i Sverige, vilken dock i huvudsak
hänförde sig till förhållandena år 1911, hade utvisat, att av de utav
undersökningen berörda 2,289 eldarna endast 157 eller 6.8 procent samt av

7

Kurir]l. Maj:ts proposition nr 15.

de 325 kollämparna 71 eller 21.8 procent varit under 18 år. Med hänsyn
härtill och till att konventionsförslaget endast avsåge sjöfart till havs, varunder
icke syntes behöva inbegripas vare sig inomskärs- eller kustfart, syntes
ett biträdande av förslaget för Sveriges vidkommande icke skola medföra
nämnvärda olägenheter. På grund av vad sålunda anförts och i betraktande
jämväl därav att konventionen innehölle vissa undantagsbestämmelser, ansåge
sig departementschefen i likhet med delegationens majoritet böra förorda
ratificering.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt i ärendet
avgivna utlåtande nr 14 anförde, bland annat, att ifrågavarande konventionsförslag
gällde ett dittills från skyddssynpunkt föga beaktat verksamhetsområde.
Det finge anses väl motiverat, att den internationella arbetsorganisationen
vid sin strävan att förbättra sjöfolkets arbetsförhållanden särskilt
uppmärksammat de i regeln mest skyddsbehövande eller de minderåriga.
Ett biträdande av konventionsförslaget skulle emellertid kräva lagstiftningsåtgärder,
vilkas genomförande förutsatte riksdagens medverkan. Dessa åtgärder
syntes emellertid hava vägande skäl för sig med hänsyn till den numera
allmänt erkända förpliktelsen för staten att skydda de minderåriga
mot ohälsa och överansträngning i arbetet. Några större olägenheter för
sjöfarten syntes ej heller skola förorsakas av tillämpningen av de i konventionsförslaget
innefattade bestämmelserna, då dessa, såsom departementschefen
framhållit, ej skulle gälla kust- och inomskärsfart, och då minderåriga
dessutom torde hava relativt mindre användning inom de vidsträcktare farterna.
Anmärkas kunde även, att med den brist på arbete, som under de
senaste åren rått inom sjömansyrket, tillflödet av minderårig arbetskraft till
sjöfarten i väsentlig mån syntes hava nedgått. Slutligen kunde påpekas, att
fisket — såsom framginge bl. a. av fördelningen på olika konventionsförslag
av arbetstidsbestämmelserna för sjöfolket vid arbetskonferensens sammanträde
i Genua år 1920 — icke vore att inräkna under »sjöfart». Enligt utskottets
mening syntes alltså konventionen böra biträdas av Sverige, och
utskottet föreslog därför, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
meddela, att riksdagen för sin del icke haft något att erinra mot departementschefens
hemställan beträffande ifrågavarande förslag till konvention.

Vid utskottsutlåtandet var fogad en av herr Bror Petrén, med instämmande
av fyra ledamöter av utskottet, avgiven reservation. I denna anförde
reservanten, att han, utan att vilja göra någon erinran mot den uppfattningen,
att eldarnas och kollämparnas arbete med hänsyn till såväl graden
av ansträngning som arbetets beskaffenhet i allmänhet vore ur hygienisk
synpunkt mindre lämpat för minderåriga, i anslutning till det av kommerskollegium
gjorda uttalandet och i övrigt på skäl, för vilka jag redan i det
föregående redogjort, ansett, att utskottet bort förklara sig ej kunna för det
dåvarande tillstyrka konventionens ratificering.

Såsom redan nämnts, godkände andra kammaren utskottets förslag, under
det att första kammaren ansåg sig icke kunna för det dåvarande tillstyrka
konventionens ratificering.

Andra lagutekottote

utlåtande
nr 14.

Ärendete
behandling i
kamrarna.

8

Avgivna

yttranden.

Sverige 8
redareförening.

Sveriges

fartygsbefäls förening.

Svenska

maskinbefäls förbundet.

P. M. från
kommerskollegii
fartygsinspektionsbyrå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

I anledning av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj:t åt kommerskollegium
att i samråd med socialstyrelsen ock medicinalstyrelsen inkomma
med utredning rörande de antagliga verkningarna i avseende å rederinäringen
av en eventuell anslutning från Sveriges sida till ifrågavarande förslag
till konvention ävensom med förslag till de lagstiftningsåtgärder, vilka kunde
föranledas av en dylik anslutning. Till fullgörande av detta uppdrag har
kommerskollegium den 17 november 1924 inkommit med utlåtande i frågan
samt därvid även överlämnat en å kollegii fartygsinspektionsbyrå upprättad
P. M. Vid utlåtandet hava tillika fogats yttranden från Sveriges redareförening,
Sveriges fartygsbefälsförening och svenska maskinbefälsförbundet.

Sveriges redareförening anförde i sitt yttrande, att sedan de omförmälda
lagbestämmelserna angående minimiålder för användande i skeppstjänst eller
eldartjänst tillkommit och förevarande spörsmål sålunda för kort tid sedan
varit föremål för myndigheternas och sakkunniges övervägande, anledning
icke förefunnes att i den i konventionsförslaget angivna riktningen utvidga
den sålunda gällande lagstiftningen. Med åberopande av, bland annat, att
de vid arbetsorganisationens sammanträde i Genua år 1920 och vid Genévekonferensen
år 1921 antagna konventionerna dittills endast i ringa omfattning
ratificerats av de olika staterna, framhöll föreningen slutligen såsom
sin mening, att en anslutning från Sveriges sida till förevarande konvention
icke borde ske.

Sveriges fartygsbefälsförening har i sitt yttrande anfört, att i den omfattande
sjöfart, som med svenska fartyg bedreves runt landets kuster och i
övrigt i Östersjön, säkerligen vore anställda ett flertal av de minderåriga,
som skulle komma under åldersgränsen, något som väl måste tyda på att
dessa minderåriga i denna sjöfart kunde utföra sin tjänst utan men för sig
själva eller arbetsgivarna. I fråga om fartyg i dylik fart måste det därför antagas,
att de föreslagna bestämmelserna icke skulle vara nyttiga. Beträffande
däremot fartyg särskilt i oceanfart ansåge föreningen den föreslagna åldersgränsen
nödvändig. Vidare yttrade föreningen, att då avsikten med konventionen
syntes vara att förebygga menlig inverkan på hälsan i följd av överansträngning
vid arbete med kol i ett fartygs kolboxar eller eldrum, det förefölle
överflödigt, att konventionsbestämmelserna skulle gälla även eldare å
fartyg, där oljeeldning förekomme, något som emellertid enligt förslaget
skulle bliva fallet.

Svenska maskinbefälsförbundet har anfört, att den erfarenhet, förbundet
hade om arbete i fartygens maskinavdelningar, icke visat, att några olägenheter
för Sveriges del förekommit med den nuvarande lagstiftningen på området.
I praktiken hade åldersförhållandena reglerat sig själva, emedan personer,
som saknat nödiga krafter för den anställning, som ifrågakomme, i regel icke
blivit antagna till densamma.

Kommerskollegium har i sitt yttrande åberopat berörda på kollegii fartygsinspektionsbyrå
upprättade P. M., i vilken anförts följande.

I de förut återgivna siffrorna från socialstyrelsen vore inberäknade yrkesmän
i varje fart, således även den inre farten, där genomsnittsåldern för dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr ID. 9

yrkeskategorier vore lägre än å kust- och sjögående fartyg. Att nämnda förhållande
icke sedan år 1911 förändrats i riktning mot genomsnittsålderns
minskning syntes framgå av eu av svenska eldare-unionen meddelad uppgift,
att av 3,000 till unionen anslutna personer endast 14, alltså knappt 0.5 %,
vore under 18 år. Hyran för eldare rönte ej inverkan av vederbörandes
ålder, vilket däremot vore fallet beträffande lämpare, där gränsen satts till
18 år. Skillnaden mellan den högre och den lägre hyran rörde sig dock endast
om cirka 4 kronor per månad. I promemorian anfördes slutligen:

»Av vad påvisats torde framgå, att en anslutning till konventionen i denna
del icke skulle medföra nämnvärda olägenheter för rederinäringen, då ju
kust- och inre farten, såvitt framgår av lagutskottets uttalande, icke anses
falla under begreppet ''navigation maritime’.

Däremot torde kust- och skärgårdsfarten härigenom kunna emotse lättnad
i rekryteringen.»

Kommerskollegium anförde härefter för egen del följande: Omförmälda
promemoria syntes giva vid handen, att då bestämmelserna i konventionsförslaget
ej kunde anses avse kustfart och inskränktare fart, förslagets biträdande
av Sverige icke syntes kunna förväntas i någon större omfattning
medföra mera omedelbara verkningar av ekonomisk art för rederinäringen.
Med hänsyn emellertid till att tillgången på behörigt maskinbefäl för fartyg
för närvarande delvis vore knapp samt att elevtillgången vid rikets navigationsskolor
i 2:a och 3:e maskinistklasserna, vilken under senare år varit
otillräcklig, alltjämt vore dålig och maskinbefälsrekryteringen alltså under
den närmaste tiden kunde befaras bliva för behörigt tillgodoseende av efterfrågan
å sådant befäl mindre tillfredsställande, hade kollegium ansett sig
böra undersöka, i vad mån denna rekrytering skulle kunna röna inverkan
av ett biträdande av konventionsförslaget. Kollegium hade i sådant syfte
från ett antal större varvsföretag införskaffat uppgift, bland annat, huruvida
i fråga om anställande av verkstadselever eller verkstadsarbetare för maskineller
ångpannearbete tillämpades villkor om viss minimiålder hos den anställde.
I tre fall hade denna fråga besvarats nekande. I ett fall hade vederbörande
uppgivit sig anse 14 års ålder vara den minsta, som borde ifrågakomma,
och anfört, att dittills ej anställts någon under denna ålder. Ett varvsföretag
hade meddelat, att man i anseende till rådande arbetsbrist överhuvudtaget
icke vore i tillfälle att där anställa något folk. Ett annat varvsföretag slutligen
hade meddelat, att detsamma ej gärna anställde personer under 18 år,
enär dessa ej finge användas för övertidsarbete, vilket hos företaget förekomme
i rätt stor utsträckning, beroende på att under rådande lågkonjunkturer
så gott som endast reparationsarbeten förekomme, vilka krävde
snabbt färdigställande. Skulle emellertid gynnsammare arbetsförhållanden
inträda, hade företaget intet emot att elever under nyssnämnda ålder anställdes,
därvid dock förutsattes, att de vore av stark kroppskonstitution.

Kommerskollegium yttrade vidare:

»En höjning av minimiåldern för eldare å fartyg till 18 år skulle särskilt
i tider av god tillgång på verkstadsarbete kunna medverka till, att befäls -

Kommers kollegium.

10

Kutig! Majtts proposition nr 15.

aspiranterna i stor utsträckning förskaffade sig den för erhållande av olika
behöriglietsbrev erforderliga verkstadstjänsten före den för samma ändamål
erforderliga tjänsten till sjöss såsom eldare. Genom att befälsaspirant på
detta sätt naturligt ledes till att förskaffa sig hela eller större delen av
verkstadstjänsten i ett sammanhang i stället för att i smärre repriser, omväxlande
med sjötjänst, taga anställning å verkstad, torde erhållandet av
dylik anställning å verkstad för honom i viss mån underlättas. Ett dylikt
förhållande skulle kunna i viss utsträckning påverka befälsrekryteringen i
gynnsam riktning. A andra sidan må emellertid icke förbises, att under
förhållanden, då arbetstillfällena på varven eller verkstäderna äro färre än
under normala förhållanden, en minimiålder av 18 år för eldare skulle
kunna, med hänsyn till de minskade möjligheterna att före 18 års ålder
erhålla den erforderliga verkstads- eller fartygstjänsten, befaras i viss mån
komma att verka hämmande på tillströmningen av aspiranter till maskinistyrket.
På sålunda angivet sätt skulle otvivelaktigt maskinbefälsrekryteringen
kunna komma att genom nämnda minimiålders antagande i viss utsträckning
motverkas.»

Kommerskollegium har slutligen framlagt förslag till de lagstiftningsåtgärder,
som skulle bliva erforderliga, därest konventionsförslagets bestämmelser
genomfördes. Dessa åtgärder bestode enligt kollega mening framför allt i
ett tillägg till 10 § sjömanslagen, i vilket tillägg borde bestämt angivas den
fart, för vilken de nya åldersbestämmelserna skulle gälla. Då enligt kollegium
jämväl sjöfart å Östersjön vore att anse såsom fart till havs, syntes
vid begränsningens angivande lämpligen kunna användas samma avgränsning
som i fråga om ersättning åt sjöfolk för förlust av effekter vid fartygs förolyckande
stadgats i kungörelsen i ämnet av den 22 december 1922 (nr 628).
Vidare påkallades enligt kommerskollegium en till ett dylikt nytt stadgande
i 10 § ansluten ansvarsbestämmelse, intagen i första punkten av 73 § i sjömanslagen.

Nämnda paragrafer skulle med berörda tillägg i den avfattning, som kommerskollegium
föreslagit, erhålla följande lydelse:

10 §.

Minderårig under fjorton år må ej användas i skeppstjänst, ej heller
må i eldartjänst användas den, som icke uppnått sexton års ålder.

A fartyg, som nyttjas i annan fart utanför svenskt territorium än i Öresund
eller å Kristianiafjorden intill Laurvig, må ej i tjänst såsom eldare eller kollämpar
e användas person under 18 år; dock äger Konungen ej mindre att
meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna bestämmelse än
även att medgiva undantag därifrån.

73 §.

Befälhavare eller den, som är satt i befälhavares ställe, straffes med böter:

1. om han använder minderårig under fjorton år för skeppstjänst eller
den, som icke uppnått sexton års ålder, i eldartjänst, eller i fall, som 10 §
andra stycket avser, i tjänst såsom eldare eller kollämpare använder person
under 18 år;

2. om han----högst femtio kronor.

De närmare föreskrifter, vilka enligt kommerskollegii mening skulle med
stöd av det föreslagna tillägget till 10 § sjömanslagen utfärdas av Konungen,

Kung!. Maj:ts proposition nr lö. 11

borde enligt kollegium innefatta beaktande av de undantag från huvudstadgandet,
som innehölles i 1, 3 och 4 §§ i konventionsförslaget. Ett antagande
av detta förslag syntes slutligen i anledning av bestämmelserna i 5 och 6 §§
böra medföra ändring i gällande formulär till sjömansrulla och motbok för
sjöman.

I anledning av vad Sveriges redareförening anfört därom, att endast få
stater skulle hava anslutit sig till de vid Genévekonferensen antagna konventionsförslagen,
torde böra nämnas, att förevarande konvention hittills ratificerats
av följande stater, nämligen Danmark, Estland, Indien, Italien, Lettland,
Polen, Eumänien och Spanien. Därjämte har ratifikation gillats av
parlamentet i England. Förslag om ratifikation har vidare förelagts vederbörande
folkrepresentationer i Bulgarien, Chile, Holland, Tyskland och
Ungern.

Tillika bör märkas, att oberoende av konventionen lagstiftning av samma
innebörd som denna gäller i Finland och Norge. Då sjömanslagens antagande
föregåtts av skandinaviskt samarbete, torde jag i detta sammanhang
böra något närmare redogöra för de i de nordiska länderna gällande bestämmelserna
i fråga om minimiålder för sjöfolk. Enligt den danska sjömanslagen
av den 1 maj 1923 gäller (§ 10), att barn under 14 år icke få användas
till arbete ombord å fartyg samt att personer under 18 år icke få göra tjänst
som eldare eller kollämpare. Utan att särskilt stadgande därom givits, anses,
att denna bestämmelse icke äger tillämpning ifråga om statskontrollerade
övningsskepp och fartyg, där blott medlemmar av en och samma familj äro
sysselsatta. Enligt den finska sjömanslagen av den 8 mars 1924 (10 §),
vilken lag träder i kraft den 1 januari 1925, må minderårig mansperson
under 14 år ej användas som sjöman och må såsom eldare eller kollämpare
på ångfartyg ej användas den, som icke uppnått 18 års ålder. Yad sålunda
stadgats äger enligt uttrycklig bestämmelse icke tillämpning beträffande skoleller
övningsfartyg, å vilka arbetet är godkänt och övervakas av offentlig
myndighet. Enligt den norska sjömanslagen av den 16 februari 1923 (10 §)
må barn under 15 år icke användas till arbete ombord och må den, som
är under 18 år, icke användas som eldare eller kollämpare. Även beträffande
denna lag anses utan uttryckligt stadgande gälla, att den icke avser fartyg,
å vilket endast medlemmar av samma familj äro sysselsatta, samt ej heller
skol- och övningsskepp.

Liksom den svenska lagen anses de övriga nordiska sjömanslagarna i
förevarande avseende också gälla användande å utländskt fartyg.

Under riksdagsbehandlingen år 1923 av ifrågavarande konventionsförslag
framställdes icke något yrkande om avstyrkande av ratifikation. De invändningar,
som framställdes mot tillstyrkande för det dåvarande av ratifikation,
voro dels att, innan riksdagen toge ståndpunkt till ratifikationsfrågan, förslag
borde framläggas om erforderliga lagändringar, dels att innebörden av bestämningen
»sjöfart till havs» icke vore klarlagd, dels ock att utredningen i ärendet
vore delvis ofullständig. Den första anmärkningen bemötes ju genom den fram -

Utländsk lag
stiftning.

Departements

chefen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

ställning, jag nu står i begrejDp att göra, och, såsom jag i det följande torde
få tillfälle att utveckla, lärer åt den blivande lagstiftningen kunna givas ett
sådant innehåll, att den påtalade oklarheten i konventionen, i den mån den
är verklig, bliver för Sveriges vidkommande utan betydelse. Genom den
numera verkställda utredningen, för vilken i det föregående redogjorts, torde
vidare tillräcklig upplysning hava vunnits angående på frågans avgörande
inverkande omständigheter.

De i de avgivna yttrandena framställda erinringarna mot konventionsbestämmelsernas
genomförande synas icke vara av beskaffenhet att böra
verka avgörande. Kommerskollegium har anfört vissa omständigheter, av vilka
en del förmenats skola underlätta, andra åter försvåra maskinbefälsrekryteringen.
Det torde icke låta sig förutsägas, vilka av dessa omständigheter, som
komma att bliva de övervägande, men i varje fall lärer kunna antagas, att
verkningarna i vilkendera riktningen som helst endast bliva obetydliga. Erinras
bör i detta sammanhang, att, även om konventionsbestämmelserna
genomföras, möjlighet alltjämt kommer att finnas att före 18 års ålder erhålla
eldarutbildning, nämligen å fartyg i viss inskränktare fart. Framhållas
må även, att skeppstjänstkommitterades förslag, såsom framgått av den lämnade
redogörelsen, i vissa avseenden går längre än konventionsförslaget.

Sveriges fartygsbefälsförening har anfört, att nya åldersbestämmelser icke
skulle vara lämpliga i fråga om östersjö- och kustfart. Jämväl enligt min
mening bör viss begränsning ske, så att de nya bestämmelserna icke bliva
gällande beträffande mera inskränkt fart. Kommerskollegium har föreslagit,
att undantag skulle göras för fart inom svenskt territorium och i Öresund
samt å Kristianiafjorden intill Laurvig, och jag ansluter mig i sak till denna
uppfattning. Då enligt gällande administrativa författningar med kustfart
förstås fart, som under en sträcka av högst 30 distansminuter går utanför
öppen kust eller utomskärs, vare sig färden går utanför territorialgränsen
eller ej, kan tydligen den förordade begränsningen — som i sak överensstämmer
bland annat med stadgande i förordningen den 29 mars 1912 angående
befäl å svenska handelsfartyg m. m. — i vissa fall innebära större inskränkningar
av konventionsbestämmelsernas giltighet, än en begränsning till sådan
kustfart skulle göra.

Frågan huruvida den av kommerskollegium sålunda föreslagna tillämplighetsbestämmelsen
överensstämmer med konventionen beror tydligen på tolkningen
av det däri förekommande uttrycket »navigation maritime» eller på engelska
»maritime navigation», vilka uttryck i den svenska översättningen motsvaras av
»sjöfart till havs». Såsom framgått av redogörelsen för ärendets tidigare behandling,
har viss osäkerhet yppats i detta avseende. Därutinnan kan ytterligare
anföras följande. I vissa vid arbetsorganisationens konferens i Genua år
1920 antagna konventionsförslag, bland andra ett om fastställande av minimiålder
för barns användande i arbete till sjöss, förekommer samma uttryck,
vilket emellertid i den svenska översättningen där endast motsvaras av
ordet »sjöfart» (se propositionen nr 361 vid 1921 års riksdag). Delegationen
för socialpolitiskt samarbete, som yttrade sig över dessa förslag, anförde i

13

Kungl. Maj:ti proposition nr lf>.

denna del, att med farkoster, som användes i »navigation maritime», väl ej
gärna kunde avses andra farkoster än sådana, som nyttjades i mera egentlig
sjötrafik eller annan dylik, mera yrkesmässig verksamhet till sjöss — »strängt
taget kanske endast i fart utomskärs». — Vidare anförde första lagutskottet
vid behandling år 1922 av förslaget till sjömanslag (utlåtande nr 9), att det
kunde ifrågasättas, huruvida inrikes, icke mönstringsskyldig fart vore att hänföra
till »havssjöfart, navigation maritime», men att, exempelvis beträffande
viss kustfart, möjligen så vore förhållandet. — Närmast i överensstämmelse med
sistnämnda yttrande och i nära anslutning till föredragande departementschefens
förut återgivna uttalande till 1923 års proposition i frågan, torde
man vara berättigad att anse, att den nu förordade bestämmelsen icke står
i strid med konventionen.

Den fart, där åldersbegränsningen sålunda synes icke skola gälla, lärer
lämpligen böra angivas såsom fart inom svenskt farvatten. Med sistnämnda
uttryck torde i detta sammanhang förstås farvatten, beläget innanför en linje,
dragen fyra sjömil från kusten eller ytterst därutanför liggande holmar och
skär, som ej ständigt översköljas av havet. I överensstämmelse med vad
som gäller enligt förordningen den 23 december 1915 angående fartygs byggnad
och utrustning, lärer i förevarande avseende ett fartyg skola anses under
viss resa vara hela tiden nyttjat i den fart, som bestämmes av det från
svenskt land längst bort belägna, under resan passerade farvattnet.

De nya åldersbestämmelserna böra införas i sjömanslagen. Därvid torde
fullständiga bestämmelser i ämnet böra intagas i lagen, så att det icke
lämnas åt en administrativ författning att reglera de undantag från huvudstadgandet,
som anses böra gälla.

Yad angår dylika undantag, är det tydligt, att med hänsyn till syftet med
åldersbegränsningen densamma icke bör gälla tjänst annat än å ångfartyg och
alltså icke till exempel å motordrivna fartyg, även om de för vissa ändamål äro
försedda med ångpanna. Då nu gällande bestämmelse angående minimiålder
för eldartjänst torde böra antagas avse även eldningsarbete å sistnämnda
slags fartyg, synes alltså den nya regeln böra uttryckligen begränsas till att avse
fartyg, vilkas huvudsakliga framdrivningsmedel är ångmaskineri. Att, såsom
Sveriges fartygsbefälsförening framhållit, även med en dylik begränsning
oljeeldade ångfartyg icke bliva undantagna från lagen, torde icke behöva i
praktiken medföra några olägenheter.

I fråga om övriga i 3 och 4 §§ i konventionsförslaget upptagna undantag
synes däremot anledning saknas till lagstadgande. Undantaget beträffande
fart vid Indiens och Japans kuster torde sakna varje praktisk betydelse för
Sveriges vidkommande, och något svenskt ångfartyg, avsett till skol- eller
övningsfartyg, finnes, enligt vad jag inhämtat, för närvarande icke. Skulle
framdeles behov av undantag för något av nu avsedda fall göra sig gällande
— jag åsyftar här närmast inrättande av ångfartyg till skol- eller övningsfartyg
— lärer det böra ankomma på Kungl. Maj:t att meddela särskild
dispens. Yad angår undantagsbestämmelsen i 4 § om rätt under vissa för -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

hållanden att anställa två minderåriga i stället för en eldare eller kollämpare,
är att märka, att i Sverige icke finnes någon fastställd s. k. bemanningsskala,
d. v. s. bestämmelser om det antal sjömän av olika kategorier, som
minst skall finnas på fartyg av olika storlek och beskaffenhet. Vid sådant
förhållande synes ett dylikt undantag knappast lämpligt för det närvarande.
Det skulle nämligen lätt kunna giva anledning till ovisshet och tvekan för
fartygsbefälet samt för de övervakande myndigheterna nästan omöjliggöra
tillsynen över lagens lojala efterlevnad.

Straffbestämmelserna för överträdelse av de nya reglerna synas böra bliva
desamma, som redan finnas i 73 § i sjömanslagen för där avsedda fall. Utan
lagändring torde, då de nya straffbestämmelserna införas som tillägg till
punkt 1 i nämnda paragraf, sista stycket i paragrafen bliva gällande även
beträffande överträdelse av de nya reglerna.

Lagändringarna torde lämpligen kunna träda i kraft den 1 juli 1925, till
vilken tid, därest ratifikation skall ske, sådan bör kunna äga rum. I likhet
med vad som skedde, när bestämmelser om minimiålder för sjöfolk först infördes
i sjölagen, synes i en övergångsbestämmelse böra medgivas rätt att
även efter tiden för lagens ikraftträdande använda minderårig person under
aderton år såsom eldare eller kollämpare, därest han vid nämnda tidpunkt
användes i sådan tjänst.

Departementschefen uppläser härefter upprättat förslag till lag om ändrad
lydelse av 10 och 73 §§ i sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270) av den
lydelse, bilaga A vid detta protokoll utvisar, och hemställer, att för det
ändamål § 87 regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande över förslaget
måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

15

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om lindrad lydelse av 10 och 73 §§ i sjömanslagen den
15 juni 1922 (nr 270).

Härigenom förordnas, att 10 och 73 §§ i sjömanslagen den 15 juni 1922
skola, 73 § i nedan angivna del, hava följande ändrade lydelse:

10 §.

Minderårig under fjorton år må ej användas i skeppstjänst.

I eldartjänst må ej användas den, som icke uppnått sexton års ålder.

A fartyg, vars huvudsakliga framdrivningsmedel är ångmaskineri och som
nyttjas i annan fart utanför svenskt farvatten än i Öresund eller å Kristianiafjorden
intill Laurvig, må i tjänst såsom eldare eller kollämpare ej användas
den, som icke uppnått aderton års ålder.

Från vad i nästföregående stycke finnes stadgat äger Konungen för särskilt
fall medgiva undantag.

73 §.

Befälhavare eller den, som är satt i befälhavares ställe, straffes med böter:

1. om han i strid mot stadgande i 10 § använder någon för skeppstjänst
eller i tjänst såsom eldare eller kollämpare;

2. om han vägrar--— däri omförmäld rapport.

Lika med befälhavare---vetskap och vilja.

Har i fall —--högst femtio kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925.

Utan hinder av vad i 10 § tredje stycket finnes stadgat må den, som vid
tiden för lagens ikraftträdande användes i tjänst såsom eldare eller kollämpare,
fortfarande användas i sådan tjänst.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Bilaga B.

Förslag till konvention angående minimiålder för eldare och
kollämpare ombord å fartyg.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella
arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 25 oktober 1921 till sitt
tredje sammanträde

samt beslutit antaga vissa förslag angående förbud mot användande
av person under aderton år till arbete i kolboxar eller eldrum
ombord å fartyg, vilkeu fråga innefattas i den åttonde punkten
på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag
till internationell konvention,

antager efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella
arbetsorganisationens medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av
fördraget i Yersailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

§ !•

Med »fartyg» förstås vid tillämpningen av denna konvention varje i allmän
eller enskild ägo varande båt, fartyg eller skepp av vad slag som helst,
vilket nyttjas i sjöfart till havs, krigsfartyg likväl undantagna.

§2.

Unga personer under aderton år må icke användas såsom eldare eller kollämpare
ombord å fartyg.

§ 3.

Bestämmelserna i § 2 skola icke äga tillämpning å:

a) arbete av unga personer, vilket utföres å skol- eller övningsfartyg, för
så vitt arbetet är godkänt och övervakas av offentlig myndighet;

b) arbete ombord å fartyg, vars huvudsakliga framdrivningsmedel är annat
än ånga;

c) arbete av unga personer om minst sexton år, vilkas fysiska lämplighet
därför godkänts genom läkarundersökning och vilka användas ombord å fartyg,
uteslutande trafikerande Indiens eller Japans kuster; deras användande
skall dock vara underkastat reglerande bestämmelser, utfärdade efter samråd
med arbetsgivarnas och arbetarnas i dessa länder mest representativa
organisationer.

§4.

I fall det befinnes nödvändigt att anställa eldare eller kollämpare i en
hamn, där det icke finnes tillgång till sådana arbetare om minst aderton år,
må därtill användas personer under aderton men över sexton år; i dylikt
fall skola dock två unga personer anställas i stället för en erforderlig eldare
eller kollämpare.

§5-

För att möjliggöra kontroll över tillämpningen av bestämmelserna i denna
konvention skall det åligga varje fartygsbefälhavare att föra ett register eller
förteckning i sjömansrullan, upptagande alla ombord sysselsatta personer
under aderton år, med angivande av dagen för vars och ens födelse.

Kung! Maj:ts proposition nr 15.

17

§

Besättningens anställningsavtal skola innehålla en sammanfattning av bestämmelserna
i denna konvention.

§ 7-

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med bestämmelserna
i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av
de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.

§ 8-

Denna konvention träder i kraft, så snart ratifikationerna för två medlemmar
av internationella arbetsorganisationen inregistrerats av generalsekreteraren.

Den är bindande allenast för de medlemmar, vilkas ratifikationer inregistrerats
hos sekretariatet.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem den dag, då
dess ratifikation inregistrerats hos sekretariatet.

§ 9''

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§ io.

Under förbehåll med hänsyn till bestämmelserna i § 8 förbinder sig varje
medlem, som ratificerar denna konvention, att tillämpa bestämmelserna i §§
1, 2, 3, 4, 5 och 6 senast den 1 januari 1924 samt att vidtaga erforderliga
åtgärder för att göra dem effektiva.

§ 11-

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att, i enlighet med bestämmelserna i § 421 av fördraget
i Versailles och motsvarande paragrafer av de övriga fredsfördragen,
tillämpa denna konvention på sina kolonier, besittningar och protektorat.

§ 12.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare för
inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år, efter det den
inregistrerats hos sekretariatet.

§ 13-

Internationella arbetsbyråns styrelse åligger att minst en gång vart tionde
år förelägga generalkonferensen en redogörelse för denna konventions tilllämpning
och taga i övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens
dagordning upptaga frågan om konventionens revision eller modifierande.

§ 14.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 14 Käft. , (Nr 15.) 2125 24 2

18

Kiingl. Maj:ts proposition nr 15.

Protokoll, hället i Kungl. Maj:ts lagråd den 7
januari 1925.

Närvarande:

justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
j ustitierådet Christiansson,

justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 12 december
1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till
lag om ändrad lydelse av 10 och 73 §§ i sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsassessorn
Bo Hammarskjöld.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitieråden Svedelius och Christiansson:

Då 1914 den ändring i sjölagen genomfördes, varigenom fastställdes en
minimiålder av fjorton år för användning i skeppstjänst och sexton år för
tjänstgöring som eldare, skedde detta utan att någon meningsskiljaktighet
förspordes rörande lämpligheten av en sådan åldersbegränsning. När vid sjömanslagens
tillkomst 1922 nämnda bestämmelse dit överflyttades, ifrågasattes
icke någon höjning av minimiåldern för eldare, oaktat konventionsförslaget
då redan förelåg. Till grund för den nu föreslagna lagändringen har icke
heller åberopats, att här i landet yppats något behov av ändrade bestämmelser
i förevarande hänseende. På sätt av svenska maskinbefälsförbundet
framhållits torde också med all säkerhet kunna antagas, att i praktiken
åldersförhållandena så att säga reglerat sig själva, så att till anställning av
ifrågavarande slag icke antagits annan än den, som besuttit i det föreliggande
fallet erforderlig utveckling. Det angivna syftet med lagförslaget är endast
att för Sveriges del möjliggöra ratifikation av omförmälda konventionsförslag,
enligt vilket personer under aderton år, frånsett vissa undantagsfall,
icke skulle få användas i tjänst såsom eldare eller kollämpare vid »sjöfart
till havs». Det humanitära intresse, som genom ratifikationen skulle tillgodoses,
är, med hänsyn till vad ovan anförts, för Sveriges del tydligen av
övervägande teoretisk natur. Yid behandlingen av frågan om Sveriges biträdande
av konventionsförslaget har också det huvudsakliga spörsmålet
varit, om ett sådant biträdande kunde ske utan att medföra olägenheter för
sjöfartsnäringen eller icke. Detta spörsmål har ansetts beroende av frågan,

19

Kung!. Maj:ts proposition nr lö.

i vilken utsträckning sjöfarten inrikes orter emellan kan lämnas oberörd av
den för ratifikation nödvändiga lagändringen. Man synes i allmänhet hava
utgått från, att någon större olägenhet för sjöfarten icke skulle vara att
befara, under förutsättning att de nya bestämmelserna ej komme att gälla
inomskärs- eller kustfart. I det remitterade förslaget har denna synpunkt
tillgodosetts sålunda, att från de nya bestämmelserna undantagits fart inom
svenskt farvatten, d. v. s. inom territorialgränsen eller fyra sjömil från
öppen kust eller yttersta skäret, ävensom fart i Öresund och å Kristianiafjorden
intill Laurvig. Det synes visserligen kunna ifrågasättas, om med
denna avfattning all sådan trafik mellan svenska kusthamnar, som ur sjöfartsnäringens
synpunkt borde och med hänsyn till konventionsförslagets
lydelse jämväl kunde undantagas från den nya internationella regeln, också
i verkligheten skulle komma att undantagas härifrån. Ehuru den framlagda
utredningen knappast kan anses lämna önskvärd vägledning för frågans bedömande,
torde man emellertid av yttranden, som avgivits, vara berättigad
att draga den slutsatsen, att lagändringen i nu föreslagen form icke skulle
för nämnda trafik medföra olägenheter av väsentlig natur. Under denna
förutsättning synes hinder icke möta för att tillstyrka det remitterade förslagets
upphöjande till lag.

Lagrådet:

Den föreslagna nya formuleringen av den under 1 i 73 § upptagna straffbestämmelsen
synes kunna giva anledning till den mot sjömanslagens terminologi
i övrigt stridande uppfattningen att tjänst såsom eldare eller kollämpare
icke inbegripes under skeppstjänst. Till förebyggande härav torde
antingen slutorden »eller i tjänst såsom eldare eller kollämpare» böra uteslutas
eller ock eu omredigering böra vidtagas, varigenom, i närmare anslutning
till den nuvarande formuleringen, åt stadgandet gives ungefärligen den
avfattningen, att befälhavare eller den, som är satt i befälhavares ställe,
straffas med böter, om han använder minderårig under fjorton år i skeppstjänst
eller eljest i strid mot stadgande i 10 § använder någon i eldartjänst
eller i tjänst såsom kollämpare.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å
Stockholms slott den 9 januari 1925.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Sandler, Nothin,

Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för social- och handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Nothin, lagrådets den 7 januari 1925 avgivna utlåtande
över den 12 december 1924 till lagrådet remitterat förslag till lag om ändrad
lydelse av 10 och 73 §§ i sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I anledning av det särskilda uttalande, som i lagrådet avgivits av tvenne
dess ledamöter, vill jag framhålla, att, även om de föreslagna bestämmelserna
i vissa fall formellt bliva gällande beträffande fart uteslutande mellan svenska
hamnar, detta, enligt vad jag inhämtat, i praktiken kan förväntas bliva av
ytterst ringa om ens någon betydelse. Endast i enstaka undantagsfall lära
nämligen i sådan inrikes fart, som skulle komma under de nya reglerna,
såsom eldare eller kollämpare hava använts personer under 18 år, och något
behov att i dylik fart använda sådana personer lärer icke förefinnas. Att
från hygienisk synpunkt goda skäl tala för de nya bestämmelserna och att
deras införande icke skäligen kan antagas innebära några nämnvärda olägenheter
för rederinäringen, torde hava framgått av de sakkunniga uttalanden,
vilka åberopats i mitt yttrande vid remissen till lagrådet. Även oavsett, att
med hänsyn till fortgången av det internationella samarbetet å förevarande
område det är önskvärt, att konventionen ratificeras av Sverige, har det
alltså synts mig, att fullt giltiga skäl kunna anföras till stöd för den föreslagna
lagändringen.

Med hänsyn till vad lagrådet yttrat rörande avfattningen av 73 § i förslaget
torde denna paragraf böra undergå någon omredigering. Då, i enlighet
med vad lagrådet anfört, tjänst såsom eldare eller kollämpare enligt
sjömanslagens terminologi innefattas under ''skeppstjänst’, har därvid valts
den kortare av de av lagrådet alternativt angivna lydelserna. Sedan från
och med den 1 januari detta år namnet å Norges huvudstad ändrats till
Oslo och i sammanhang därmed Kristianiafj orden erhållit beteckningen Oslofjorden’,
torde ett iakttagande härav böra ske i förevarande lagtext. I sammanhang
med denna ändring hava vidtagits vissa andra smärre jämkningar
i lagtexten av rent formell natur.»

21

Kung!. Maj:ts proposition nr 15.

Föredraganden uppläser härefter det ändrade förslaget till lag om ändrad
lydelse av 10 och 73 §§ i sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270) och hemställer,
att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.