Kmujl. Maj:ts proposition nr 105.
1
Nr 105.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 40 § 1 mom. i lagen
den 14 juni 1918 om fattigvården; given Stockholms
slott den 13 mars 1925.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående
ändrad lydelse av 40 § 1 mom. i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1925.
1 samt.
92 käft. (Nr 105.)
4 It; 25
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 40 § 1 inom. i lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården.
Härigenom förordnas, att 40 § 1 mom. i lagen den 14 juni 1918 om
fattigvården skall erhålla följande ändrade lydelse:
40 §''
1 mom. Har fattigvårdssamhälle---är beläget.
Lag samma vare beträffande avgift för vård, som lämnats å anstalt för
sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka eller för blinda barn under skolåldern,
vilken anstalt tillhör landsting eller stad, som ej deltager i landsting,
eller å enskild anstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka eller för blinda barn
under skolåldern, vilken anstalt åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen
för ändamålet godkänd.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925.
Kung). \faj:ts proposition nr 105.
3
bidrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 mars 1923.
N ärvarande:
Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Lindeks, Larsson, Wigfokss, Möller, Levinson.
Departementschefen, statsrådet Möller anför:
I skrivelse den 14 december 1923 bär direktionen över institutet för Framställning
blinda å Tomteboda hemställt om viss ändring av 40 § i lagen den 14 juni frän di™k1918
om fattigvården, i syfte att fattigvårdssamhälle, som erlagt avgift för blindinstitutet,
vård å anstalt för blinda barn under skolåldern, vilka saknade hem eller
lämpliga sådana, må kunna därför erhålla gottgörelse av vederbörande •
landsting. Den anstalt, på vilken framställningen särskilt tager sikte, är en
å det av nämnda direktion med fondmedel upprättade blindhemmet i Nynäshamn
befintlig avdelning för sådana barn.
Den i framställningen åberopade 40 § i fattigvårdslagen stadgar rätt för Fattigrårdsfattigvårdssamhälle
att av vederbörande landsting erhålla gottgörelse för Iagens bestäm‘
vårdkostnad i följande fall, nämligen dels för vård å statens anstalter för ersättning från
sinnessjuka eller sinnesslöa (40 § 1 mom. första stycket), dels för vård, som la„ndstins för
lämnats å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken tillhör TardkostniMjlandsting
eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt för
sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen
för ändamålet godkänd (40 § 1 mom. andra stycket), dels ock för
vård å kommunal anstalt för sinnessjuka, då anstalten blivit vederbörligen
godkänd (40 § 2 mom.). Rätt till ersättning av landsting för vårdkostnad stadgas
även i 41 och 42 §§ i lagen, nämligen dels för vård å anstalt för tuberkulösa
eller vanföra, vilken anstalt åtnjuter statsbidrag (41 § 1 mom.), eller å
länslasarett eller av landsting underhållen sjukstuga eller ä annan, med länslasarett
likställd sjukvårdsinrättning (42 §), dels för vård av andra kroniskt
eller obotligt sjuka än tuberkulösa och vanföra å särskild, fattigvårdssamhället
eller annan tillhörig anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt för ändamålet
anordnad särskild avdelning, vilken står under läkares tillsyn (41 § 2 mom.
andra stycket). I fråga om rätten till gottgörelse jämlikt 40 § 1 mom., 41 § 1
inom. Och 42 § hava andra inskränkningar icke stadgats, än att den person,
för vilken avgift erlagts, skall hava varit i behov av fattigvård enligt 1 § i
lagen om fattigvården, att ersättning för vårdavgiften icke kunnat uttagas av
den vårdade eller för honom försörjningspliktig person, samt att omständigheterna
icke heller äro sådana, att gottgörelse för vården skall, enligt
därom givna bestämmelser, lämnas av staten. Rätten till gottgörelse enligt
Bestå mmclser
asg&cnde kostnader
för vård
av blinda.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
40 § 2 mom. och 41 § 2 mom. andra stycket är däremot dessutom begränsad
— jämte på andra sätt — så att den avser allenast hälften av det belopp,
vartill vårdkostnaden visas hava uppgått.
Av förarbetena till fattigvårdslagen framgår, att motiven till införande av
förenämnda bestämmelser voro i viss mån olika beträffande gottgörelse för
sådan vård, som avses i 40 § 2 mom. och 41 § 2 mom., å ena, samt i fråga
om gottgörelse för vård av övriga i 40, 41 och 42 §§ avsedda kategorier av
vårdbehövande å andra sidan. Beträffande de sistnämnda, för vilkas vård
ersättning lämnas med hela kostnaden, anfördes såsom huvudorsak behovet
av eu utjämning kommunerna emellan av kostnaderna för vården. "V ad
åter gäller de kroniskt eller obotligt sjuka och de sinnessjuka, som vårdas
å kommunala anstalter, föranleddes bestämmelsen om fattigvårdssamliälles
rätt till ersättning för halva vårdkostnaden närmast av angelägenheten att
avhjälpa den rådande bristen på anstalter för sådana sjuka och att för fattigvårdssamhällena
underlätta användandet av redan befintliga anstalter.
Isågra motsvarande bestämmelser till de nu återgivna finnas ej i fattigvårdslagen
angående vård av blinda. Dessa äro dock givetvis i likhet med andra
nödställda berättigade att erhålla fattigvård enligt de i nämnda lag givna
reglerna, och fattigvårdssamliälle äger samma rätt till ersättning för blindas
vård å de i 40—42 §§ i lagen omförmälda anstalter som beträffande vård
av andra vårdtagare.
För vissa kategorier av blinda finnas emellertid ur andra sj npunkter
meddelade regler om understöd eller underhall från det allmännas sida. Sa
stadgas i § 2 i lagen angående blindundervisningen den 29 maj 1896 (nr 34),
att erforderliga anstalter för blinda barns uppfostran och undervisning skola
upprättas av staten och utgöras av dels förskolor för den förberedande undervisningen
och dels institut för undervisningens fortsättande och ar slutande.
För varje blint barn, som på grund av lagens bestämmelser intagits i dylik
läroanstalt, skall av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager i
landsting, erläggas en årlig avgift, vilken numera uppgår till 400 kronor (§ 5).
Landsting eller stadsfullmäktige i stad, som icke deltager i landsting, äger
enligt § 6 att för varje till landstingsområdet eller staden hörande sådant
barn bestämma en viss årlig avgift, med vilken föräldrar eller målsmän
skola bidraga till betäckande av kostnaderna för barnets vistelse vid läroanstalten.
Enligt den ursprungliga lydelsen av sistnämnda paragraf skulle de föräldrar
eller målsmän, vilka icke ägde tillgång till avgiftens erläggande, därutinnan
understödjas av fattigvården. I sitt betänkande med förslag till
lag om fattigvården anförde emellertid sedermera fattigvardslagstiftningskommittén
rörande de blindas vård i huvudsak följande: Lika litet som beträffande
sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa och vanföra understödstagare
förefunnes väl någon anledning att lämna kommunerna gottgörelse
för vård av blinda understödstagare i allmänhet. Ett särskilt förhållande
förelåge dock i fråga om dem, som jämlikt lagen angående blindundervisningen
vore för undervisning och vård intagna i för dem avsedda anstalter.
Kung]. Maj:ts proposition nr K)ö. f>
Flera landsting hade redan beslutat att icke av kommunerna utkräva de
bidrag, vartill landstingen enligt gällande bestiimmelser vore berättigade, och
eu utveckling i denna riktning vore enligt kommitténs mening önskvärd.
Visserligen vore bär fråga om jämförelsevis små belopp, men för en eller
annan kommun kunde dock dessa utgifter bliva kännbara nog. För åstadkommande
av den ifrågasatta överflyttningen av dessa kostnader erfordrades
ändring i förenämnda lag, och kommittén hade uppgjort förslag till sådan
ändring. Då kommunerna skulle komma att varken i första hand betala
eller senare gottgöra dessa kostnader, följde därav, att kostnaderna icke
vidare komme att anses och behandlas som fattigvård.
Kommitténs ifrågavarande förslag gillades av såväl Kungl. Maj:t som
riksdagen, och ändrade bestämmelser i enlighet därmed utfärdades genom
lag den 14 juni 1918 (nr 427). Numera kan alltså fattigvårdssamliälle icke
komma att drabbas av kostnad för barn, som äro intagna i förskola eller å
blindinstitutet.
Motsvarande bestämmelser angående bestridande av och gottgörelse för
vårdkostnader hava sedermera den 7 juli 1921 (nr 408) meddelats i fråga
om kostnad å statens anstalt för blinda med komplicerat lyte. Nämnda
anstalt har till uppgift att till uppfostran, undervisning och vård mottaga
sådana blinda, som på grund av komplicerat lyte icke kunna mottagas i
andra för abnorma avsedda anstalter, samt att, så långt det med hänsyn till
skyddslingarnas lyten är möjligt, uppfostra dem till arbetsdugliga individer.
Att märka är i förevarande sammanhang, att eu avdelning inom anstalten
är en asyl, i vilken intagas dels sådana barn, som ännu äro för unga eller
outvecklade att kunna intagas i skolan, dels ock sådana blinda, som visa
sig sakna förutsättningar att tillgodogöra sig undervisning. I fråga om
dylika barn avse alltså landstingens avgifter helt eller framför allt vård och
ej undervisning.
Redan i det av de s. k. blindvårdssakkunniga år 1922 avgivna betänkandet
med utredning och förslag angående vården av blinda fanns upptaget det
förslag, som nu framställts av blindinstitutets direktion. De sakkunniga
redogöra i denna del av sitt betänkande för den nyss omförmälda barnavdelningen
å blindhemmet i Nynäshamn och yttra därom i huvudsak följande :
Barnavdelningen hade upprättats år 1915 och då avsetts för 10 barn. Detta
antal hade emellertid aldrig uppnåtts. Hela antalet å avdelningen intagna
barn hade aldrig överskridit 7; den lägsta siffran — 2 — nåddes hösten 1919.
Genomsnittssiffran för åren 1915—1920 vore 5.5. — I 1910 års folkräkning
angåves för åldern 0—7 år blott 40 blinda barn i hela riket. Även om
denna siffra vore åtskilligt för låg, vore det tydligen åtminstone tidtals icke
så ringa procent av landets kända blinda barn nedom skolåldern, som begagnade
denna uppfostringsmöjlighet. Ofta hände det emellertid, att den
ej anlitades, ehuru ett barn väl skulle behöva att få bättre vård, än hemmet
gåve. Det vore dock helt naturligt, att eu moder tvekade att lämna sitt
lilla blinda barn i andra människors vård. I händelse av uppenbar vanvård
både emellertid en barnavårdsnämnd, tack vare tillvaron av detta hem, ett
Blindvurds
sakkunniga.
Direktionen
för blindinstitutet.
Styrelsen
för Svenska
landstingsförbundet.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
ställe, dit den lämpligen kunde sända ett blint barn, som ju mycket ogärna
mottoges i barnhem för seende.
De blindvårdssakkunniga anföra vidare, att i fråga om beredande av tillfälle
till vård åt sådana blinda barn, som ännu ej nått skolåldern och som
saknade hem eller ej lämpligen kunde förbliva där, inga ytterligare åtgärder
syntes behöva vidtagas, då det antal platser, som funnes för sådana barn
vid blindhemmet i Nynäshamn, hade visat sig fullt tillräckligt. Då kostnaden
för vård å blindavdelningen — 400 kronor för år — måhända ibland
kunde verka avskräckande på en kommun, vore det emellertid för dessa
barn önskligt, att 40 § i fattigvårdslagen vidgades till att omfatta även
blinda och att Nynäshamnsanstalten bleve av Konungen godkänd såsom
likställd med de där omnämnda anstalter, vilka åtnjöte statsbidrag. För de
blinda, som lede av komplicerat lyte, vore icke någon motsvarande förändring
av 41 § i fattigvårdslagen behövlig, sedan Kungl. Maj:t genom lag den 7
juli 1921 stadgat, att för dessa blinda skulle av landsting och städer, som
icke deltoge i landsting, erläggas årsavgift vid den befintliga statsanstalten.
De blindvårdssakkunnigas betänkande har ännu icke föranlett genomförande
av några åtgärder från statsmakternas sida. De sakkunnigas förslag
i förevarande avseende har nu emellertid, som förut nämnts, upptagits av
direktionen över blindinstitutet. I sin förevarande framställning anför direktionen
till stöd för detta förslag följande:
Antalet barn å barnavdelningen vid blindhemmet i Nynäshamn hade alltjämt
varit ganska ringa och högst uppgått till åtta. För närvarande funnes
blott tre barn där intagna. Otvivelaktigt funnes åtskilliga blinda barn, vilka
vore i stort behov av vård å ifrågavarande hem, men kostnaden, 400 kronor
för år, verkade avskräckande på målsmännen och även på fattigare kommuner,
detta till stort men för de blinda barnen. Försumlighet och vanvård under
de tidigaste barnaåren verkade synnerligen hämmande på den blindes hela
liv. Antalet vid Nynäshamnsanstalten vårdade barn skulle betydligt ökas,
om landstingen betalade årsavgiften.
Över direktionens över blindinstitutet förevarande framställning inhämtades
yttrande från Svenska landstingsförbundets styrelse, som i anledning
härav till en början erinrat om, att styrelsen i ett den 5 december 1922
över de blindvårdssakkunnigas betänkande avgivet utlåtande för sin del förklarat,
att det ifrågasatta tillägget till fattigvårdslagen torde få anses utgöra
en naturlig och av behovet påkallad komplettering av hittills gällande gottgörelsebestämmelser,
varför detsamma av styrelsen tillstyrktes. Styrelsen
fortsatte:
Betänkligheter syntes dock kunna resas emot att nu utbryta förevarande
fråga ur det av de blindvårdssakkunniga framlagda programmet, innan detta
i sin helhet blivit föremål för någon åtgärd från statsmakternas sida. Under
förutsättning att det för vinnande av direktionens syfte erforderliga tillägget
till fattigvårdslagen erhölle en sådan lagteknisk utformning, att landstingens
utvidgade ersättningsskyldighet komme att avse allenast vård vid omförmälda
blindhem i Nynäshamn och eventuella anstalter av enahanda karaktär,
ansåge emellertid styrelsen, som i fråga om de sakkunnigas blindvårdsprogram
i övrigt deklarerat en i stort sett negativ ståndpunkt, att omförmälda
Kitngl. Maj:ts proposition nr It}:''). 7
betänkligheter icke borde tillerkännas större betydelse, utan att syftet med
framställningen borde kunna tillgodoses oberoende av de blindvårdssakkunnigas
program i övrigt. Styrelsen ville emellertid, under hänvisning till vad
styrelsen anfört i eu den 13 december 1923 gjord framställning angående landstingens
ersättning till primärkommunerna enligt 40—42 §§ i fattigvårdslagen,
framhålla, att det vid en utvidgning av landstingens ersättningsskyldighet
för anstaltsvard ovillkorligen borde tillses, att den nya ersättningsskyldigheten
icke komme att avse hela vårdkostnaden. Enligt styrelsens mening
borde för den skull det av direktionen över blindinstitutet åsyftade tillägget
i fattigvårdslagen införas icke i 40 § 1 mom. andra stycket utan i något av
de lagrum, där fråga vore om ersättning för halva vårdkostnaden, d. v. s. i
40 § 2 mom. eller 41 ij 2 inom. Ur principiell synpunkt syntes intet vara
att invända mot att viss blindvård sålunda i fråga om ersättning likställdes
med vård av kroniskt eller obotligt sjuka i övrigt, och det behjärtansvärda
syfte, som direktionen åberopat såsom stöd för sin framställning, syntes
jämväl kunna nås genom ett stadgande, som förpliktade landstingen att ersätta
hälften av kostnaden för omskrivna vård. Styrelsen har till slut såsom
sin mening uttalat, att en utvidgning av landstingens ersättningsskyldighet
icke borde ske, med mindre de brister i hithörande lagstiftning och de olikheter
i tillämpningen, som av styrelsen i förenämnda skrivelse den 13 december
1923 framhållits, bleve vederbörligen avhjälpta.
Sedermera har rektorn vid blindinstitutet Gustaf Ek inkommit med eu
skrift, där han anfört bland annat följande:
»Försumlighet och vanvård under den tidiga barnaåldern är för den
blindes hela framtid av ödesdiger art. Förlusten av synen måste så långt
ersättas av känsel- och muskelsinnet. Lämnas dessa sinnen ouppövade,
liar eu obotlig skada ägt rum. Ej sällan komma till blindskolorna
barn, vilka äro till sin kroppsbeskaffenhet synnerligen svagt utvecklade.
Deras händer äro slappa och kraftlösa och nå aldrig, trots ett mödosamt
arbete från lärarens sida, den utveckling, som är nödvändig för goda arbetsprestationer.
Dylika barn kunna, ehuru de uppnått sju års ålder, ej kläda
sig själva eller utföra de enklaste handgrepp. Orsaken till denna efterblivenhet
är i de flesta fall att söka i bristande omvårdnad under tiden före
skolåldern.
Under mina inspektionsresor i landets skilda delar har jag kunnat konstatera
dylika fall av mycket bristfällig omvårdnad. Så t. ex. påträffade jag
i eu arbetarfamilj i Norrland en tre ä fyra års gosse, som ständigt satt inpackad
bland dynor och trasor i en korgiiknande vagga å golvet. Den sjukliga
modern, som hade dera barn att sköta om, hade ej tid eller krafter att
sköta om den lille. För att han ej skulle göra sig illa eller ställa till oreda,
1^''j*- han dag efter dag sitta bland dessa illaluktande paltor. Han kunde ej
stödja på sina fotter. Hela hans kropp, hans händer, armar och ben företedde
eu bedrövlig anblick.
• * ,,en arbetarfamilj i södra Sverige dog modern och lämnade efter
sig fieia minderåriga barn, därav ett fullständigt blint. Då mannen måste
vistas borta från hemmet hela dagen, lämnande åt barnen att reda sig
själva, kan man lätt föreställa sig, under vilka förhållanden detta barn skulle
växa upp.
De utgifter, som för närvarande åligga landstingen, äro av betydlig storlek.
Man må därför ej förundra sig över att förslag "till ytterligare ökning från
landstingens sida mötas med betänkligheter. Men för ifrågavarande barnhem
kommer ökningen i landstingens utgifter att bliva en ren obetydlighet.
Det allra största antalet barn, hemmet i Nynäshamn kan rymma, är 15, och
Rektorn
vid blindinstitutet.
8
Statens
fattigvårds
inspcktör.
Departements
chefen.
Kunr/l. Maj-.ts proposition nr 105.
så långt min erfarenhet sträcker sig, torde hemmet vara tillräckligt stort för
att mottaga alla de blinda barn, vilka äro i saknad av lämplig vård. Med
ett beräknat maximiantal av 15 barn och en avgift av 400 kronor för vartdera
skulle utgifterna för landets samtliga län resp. städer uppgå till 6,000
kronor. Med denna jämförelsevis ringa kostnad skulle åtskilliga blinda barn
räddas från att få sitt liv helt eller delvis förstört.»
Statens fattigvårdsinspektör har i avgiven P. M. funnit de i ärendet framförda
synpunkterna vara värda allt beaktande och böra föranleda, att den
gjorda framställningen snarast upptoges till behandling och därvid bifölles.
Syftet med förevarande framställning synes mig i hög grad behjärtansvärt.
Av den förebragta utredningen torde framgå, att det ej så sällan förekommer,
att barn, vilka i hög grad äro i behov av den bättre omvårdnad, som kan
lämnas på en anstalt av ifrågavarande slag, nu på grund av de därmed förenade
kostnaderna ej erhålla sådan vård. Såsom anförts under ärendets
förberedande behandling, är en dylik vård före skolåldern av stor betydelse
även för ett gott resultat av den efter uppnådd skolålder följande blindundervisningen.
På denna väsentligen ansetts vara eu statens och landstingens
angelägenhet, torde det även vara ett allmänt intresse, att de blinda barnen
erhålla erforderlig föruppfostran. Också ur en annan synpunkt kan ett bifall
till framställningen anses stå i god överensstämmelse med redan gällande
bestämmelser. X det föregående har erinrats, att landstingen erlägga eu
avgift av 400 kronor om året för varje i förskola eller å blindinstitutet intaget
barn liksom även för barn, som vårdas å anstalten för blinda med komplicerat
lyte. Dessa belopp må, i det fall att ersättning därför icke kan uttagas
av föräldrar eller målsman, icke utkrävas av fattigvårdssamhälle. Med
bifall till ifrågavarande framställning kommer man alltså, ehuru på en annan
väg, för de blinda barnen nedanför skolåldern till i huvudsak samma resultat,
d. v. s. befrielse för fattigvårdssamhället; att understödet blir av fattigvårds
natur torde i dessa fall ej böra tillmätas betydelse.
Styrelsen för Svenska landstingsförbundet har icke ur principiell synpunkt
haft några erinringar att göra mot förslaget. De erinringar, som från
andra synpunkter av styrelsen framställts däremot, synas icke vara av beskaffenhet
att böra inverka på frågans avgörande. Den av styrelsen åberopade
tidigare framställningen om ändringar i 40 42 §§ i fattigvårdslagen
avser en genomgripande omläggning av förfaringssättet för utbekommande
av ersättning för vårdkostnad, och prövningen av denna tidigare framställning
— som ännu icke kan företagas — torde icke på något sätt föregripas
genom den nu ifrågasatta, i sig själv föga omfattande åtgärden.
Styrelsen för landstingsförbundet har vidare uttalat, att rätt till ersättning
"för ifrågavarande vårdkostnad endast borde medgivas med kostnadens
halva belopp. Med hänsyn till det syfte, om vars främjande här är fråga,
synes mig redan den omständigheten, att de belopp, varom det här kan
komma att röra sig — antalet blinda barn under skolåldern är ju synnerligen
begränsat, liksom också antalet vårdplatser för dylika barn alltid
bliva synnerligen obetydliga, utgöra anledning att icke sålunda inskränka
Kungl. Maj:ts proposition nr 10i). 9
rutten till ersättning. Därtill kommer, att den vård, för vilken ersättning
ifrågasatts, till sin karaktär närmast torde vara att likstiilla med vård, som
behandlas i 40 § 1 mom. och 41 § 1 mom. i lagen om fattigvården och för
vilken full ersättning utgår. Rätt till ersättning för ifrågavarande vårdkostnad
torde alltså böra medgivas enligt samma regler, som gälla för de i
nämnda båda lagrum omförmälda kategorierna av vårdbehövande. Det nya
stadgandet bör vid sådant förhållande lämpligen erhålla sin plats i 40 §
1 mom. andra stycket i fattigvårdslagen.
Såsom av styrelsen för Svenska landstingsförbundet föreslagits, bör emellertid
den nya lydelsen av 40 § 1 mom. andra stycket erhålla en sådan utformning,
att ersättningen för blindas vård inskränkes till att omfatta vård å ifrågavarande
barnavdelning vid blindhemmet i Nynäshamn och andra anstalter
av enahanda karaktär, som möjligen kunna komma att upprättas, eller med
andra ord vård å anstalter för blinda barn nedanför skolåldern, vilka anstalter
antingen tillhöra landsting eller stad, som ej deltager i landsting,
eller, om de äro enskilda, åtnjuta statsbidrag eller blivit av Konungen för
ändamålet godkända. I den nu behandlade framställningen har det anförts,
att, om den ifrågasatta lagändringen kommer till stånd, sådant godkännande
kommer att sökas för blindhemmet i Nynäshamn. —■ Skolåldern för
blinda barn räknas i lagen angående blindundervisningen från och med det
år, under vilket ett barn fyller 7 år, och barnets skolgång må ej uppskjutas
längre än till det år, under vilket barnet fyller 9 år.
Då, enligt vad jag inhämtat, avgiften å blindhemmet i Nynäshamn beräknas
och uttages halvårsvis, torde den ifrågasatta lagändringen lämpligen
kunna träda i kraft den 1 nästkommande juli.
I enlighet med de av mig nu angivna grunderna har jag låtit inom socialdepartementet
utarbeta förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § 1 mom.
i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.
Departementschefen uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att förslaget måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Carl Stålhammar.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 92 höft. (Nr 105.) 446 25 2