Andra kammarens första tillf ätlig a utskotts utlåtande Nr it.
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1925 kl. 2 e. in.
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledning
av väckt motion angående ändring i 51 § av
folkskolestadgan.
I en inom andra kammaren av herr Pehrsson i Göteborg väckt motion, nr 41,
hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att sådan
ändring måtte vidtagas i § 51 folkskolestadgan, att tillsynen över skolgången
uppdrages åt skolrådet.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sitt förslag, får utskottet
hänvisa till motionen.
Utskottet har över förevarande motion inhämtat skolöverstyrelsens yttrande,
vilket som bilaga åtföljer detta utlåtande.
I likhet med skolöverstyrelsen delar utskottet motionärens uppfattning därom,
att en förändring i antydd riktning av § 51 i gällande folkskolestadga är av behovet
påkallad. Erfarenheten har gett vid handen, att när föräldrar och målsmän
tredskas att efterkomma de nuvarande föreskrifterna beträffande barnens
skolgångsskyldighet, den i nämnda paragraf angivna varningsproceduren är alltför
omständlig och tidskrävande. Dessutom torde det, som motionären framhållit,
få anses oegentligt, att kyrkorådet skall utföra ett arbete, uti vars förberedande
handläggning det icke haft någon del.
Beträffande fortsättningsskolan stadgas redan nu, att fortsättningsskolstyrelse
— icke pastor och kyrkoråd — är den varnande myndigheten. De sakkunniga,
som verkställt utredning om huruvida och i vad mån representativt
system må införas i den kyrkliga kommunen, ha i sitt den 30 december 1922 avgivna
betänkande föreslagit, att i folkskolestadgans § 51 må införas föreskrifter
om att folkskolestyrelse i st. f. pastor och kyrkoråd må meddela varning. Skolöverstyrelsen
har vid upprepade tillfällen gjort framställningar i denna riktning.
Utskottet vill också ansluta sig till kravet på genomförandet av den
ändring i folkskolestadgans § 51, varom motionären hemställt.
Om utskottet alltså ansluter sig till motionärens framställning, finner utskottet
det nödvändigt, att de föreslagna ändringarna genomföras på ett sådant
sätt, att varningsförfarandet icke minskar i effektivitet. Enligt gällande
Bihang till riksdagens protokoll 1025. 13 samt. 1 avd. 3 käft. (Nr 3.)
Motionen.
Utskottet.
1
2
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
förordning skola tredskande föräldrar ”efter anmälan av skolrådet undergå
varning av vederbörande församlings pastor och, då sådant ej haft åsyftad verkan,
av kyrkorådet”. Skulle dessa åtgärder ej lämna åsyftat resultat, kunna
barnen genom skolrådets försorg skiljas från föräldrarna eller målsmännen och
överlämnas till vårdande åt andra personer, samt kostnaderna för barnens underhåll
i laga ordning utmätas av föräldrarna eller målsmännen.
Den första åtgärden mot tredskande föräldrar är alltså det ovan angivna varningsförfarandet.
Regeringsrättens flertal har tolkat denna bestämmelse så, att
varningen måste tilldelas muntligen. Av ett i regeringsrätten den 28 augusti
1918 givet utslag framgår, att skriftlig varning icke erkänts såsom giltig varning
enligt § 51 folkskolestadgan.
Kallas tredskande föräldrar till inställelse inför kyrkorådet, kunna de, genom
att vägra hörsamma kallelsen, åstadkomma tidsutdräkt med vidtagandet av
strängare åtgärder. Kyrkorådet är emellertid utrustat med lagliga medel att
tvinga vederbörande till inställelse, i första hand genom åläggande av böter, och
därefter, om detta ej har åsyftad verkan, genom att hos länsstyrelsen begära
handräckning för hämtning av de tredskande.
Om nu, som motionären föreslagit, varningsförrättningen bleve överflyttad
från kyrkorådet till skolrådet, måste enligt utskottets åsikt därvid tillses, att
varningsförfarandets effektivitet ej prisges. Skolrådet äger icke de möjligheter,
som stå kyrkorådet tillbuds, när det gäller att åstadkomma inställelse av
de tredskande för meddelande av varning. Genom att vägra hörsamma kallelse
från skolråd skulle alltså de tredskande kunna göra bestämmelserna i § 51 folk
skolestadgan illusoriska.
På grund härav anser utskottet en sådan ändring i § 51 folkskolestadgan nödig,
varigenom skriftlig varning, bevisligen meddelad, skulle kunna likställas
med muntlig varning. Utskottet ansluter sig därför till det förslag till omredigering
av omnämnda paragraf, som skolöverstyrelsen utarbetat och som har följande
lydelse:
§ 51.
I händelse föräldrar eller målsmän skulle tredskas att efterkomma de föreskrifter,
vilka i avseende på barnens skolgångsskyldighet blivit meddelade, eller
visa sig så försumliga, att de ej tillhålla barnen att besöka skolan, skola de tredskande
eller försumliga av skolrådet erhålla, muntligen eller skriftligen, en allvarlig
föreställning och varning, varjämte skolrådet må äga rätt att på lämpligt
sätt till skolan avhämta barn, som av ovannämnda anledningar uteblivit.
Skulle dessa åtgärder visa sig fruktlösa, må ifrågavarande barn kunna genom
skolrådets försorg från föräldrarna eller målsmännen skiljas och till vårdande åt
andra, personer överlämnas, och skall därvid kostnaden för barnens underhåll
hos föräldrarna eller målsmännen i laga ordning utmätas.
Detta förslag till ändrad lydelse av ifrågavarande paragraf finner utskottet
helt ligga i linje med vad motionären föreslagit, då det i motiveringen till motionen
betonas, att framställningen åsyftar att. åstadkomma förenkling och
Andra kammarens förslå tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
;s
större effektivitet i varningsproceduren. Den ändring i 51 § folkskolestadgan,
motionären föreslagit, bör enligt utskottets uppfattning ske på ovan angivna
sätt.
•Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,
att andra kammaren, med bifall till herr Pehrssons i Göteborg
förevarande motion, måtte för sin del besluta, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att sådan ändring
måtte vidtagas i § 51 folkskolestadgan, att tillsynen över
skolgången uppdrages åt skolrådet.
Stockholm den 20 april 1925.
På utskottets vägnar:
«
PUBEN W AGNSSON.
Närvarande: Herrar Wagnsson, Lindmark, Öhman, Holmdahl, hunden, Englund,
Andrén,* Mogård, Moses sou'' och Gardell i Stenstil.
* Icke närvarande vid justeringen.
4
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
Bilaga.
Till Riksdagens andra kammares första tillfälliga utskott.
Genom nådig remiss den 20 februari 1925 har Skolöverstyrelsen anbefallts avgiva
yttrande över en av herr Per Pehrsson i andra kammaren väckt motion
(nr 41) om viss ändring i § 51 folkskolestadgan.
I anledning härav får Överstyrelsen anföra följande.
Överstyrelsen delar motionärens uppfattning därom, att eu förändring av §
51 i gällande folkskolestadga är av behovet påkallad. Denna uppfattning, som
Överstyrelsen länge hyst, har ock föranlett överstyrelsen att redan den 8 juni
1920 ingå till Kungl. Maj :t med underdånig framställning om dylik förändring.
Detta skedde i samband med förslag till ändring av flera andra paragrafer i
folkskolestadgan, till största delen framkallade genom tillkomsten av 1919 års
undervisningsplan för rikets folkskolor. Sedan Överstyrelsen motiverat framställningen
i vad den hade avseende på övriga föreslagna förändringar, yttrade
Överstyrelsen i fråga om § 51 följande:
”Slutligen har Överstyrelsen även ansett sig böra föreslå en ändring av § 51
i syfte att få till stånd en något förenklad och på samma gång mera effektiv
procedur i fråga om de åtgärder, vilka måste vidtagas gent emot föräldrar och
målsmän, som tredskas att efterkomma författningens föreskrifter i avseende på
barns skolgång. Överstyrelsen har nämligen på grund av flera omständigheter
och icke minst av vad som framkommit i rapporter från vederbörande folkskolinspektörer
blivit övertygad om, att den ifrågavarande bestämmelsen med sin
nuvarande avfattning icke uppfyller sitt ändamål. Eu särskild anledning att
taga detta spörsmål i övervägande har ock givits Överstyrelsen genom en frånskolrådet
i Juckasjärvi ingiven framställning i detta ämne, vilken framställning
jämte förevarande förslag överlämnas till Eders Kungl. Magt. Den ifrågavarande
paragrafen, sådan den av Överstyrelsen föreslås avfattad, överensstämmer
i det väsentliga med vad som förut i motsvarande fall blivit av Eders Kungl.
Maj:t stadgat beträffande fortsättningsskola. Något inkräktande på vad som
enligt gällande kyrkostämmoförordning skall tillkomma kyrkorådet i fråga om
upptagandet av sådana allmänna ärenden, som röra vårdslösad barnuppfostran
in. in., kan icke anses föreligga i detta fall mera än beträffande fortsättningsskolan,
vars styrelse är den myndighet, som närmast har att vidtaga erforderliga
åtgärder, när lärjungar på grund av målsmäns tredska utebliva från fortsättningsskolundervisningen.
I analogi härmed har Överstyrelsen därför ansett,
att motsvarande åligganden böra i fråga om folkskolan tillkomma skolrådet.”
Den lydelse av § 51 folkskolestadgan som Överstyrelsen i sammanhang härmed
föreslog, var följande:
’ ’I händelse föräldrar eller målsmän skulle tredskas att efterkomma de föreskrifter,
vilka i avseende på barnens skolgångsskvldighet blivit meddelade, eller
visa sig så försumliga, att de ej tillhålla barnen att besöka skolan, skola de
tredskande eller försumliga av skolrådet erhålla en allvarlig föreställning och
varning, varjämte skolrådet må äga rätt att på lämpligt sätt till skolan avhämta
barn, som av ovannämnda anledningar uteblivit. Skulle dessa åtgärder visa sig
fruktlösa, må ifrågavarande barn kunna genom skolrådets försorg från för
-
Andni kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr •!.
ii kimma eller målsmännen skiljas och till vårdande åt andra personer överlämnas,
och skall därvid kostnaden för Immens underhäll hos föräldrarna eller
målsmännen i laga ordning utmätas.”
I anledning av en av centralstyrelsen för Allmänna svenska prästföreningen
till Kungl. Maj :t ingiven framställning i detta ärende har överstyrelsen i underdånigt
yttrande den 17 januari 1923 ånyo framlagt ovanstående synpunkter
samt hemställt om erforderliga åtgärder för åstadkommande av ändring av
här ifrågavarande stadgande på sätt i förutnämnda skrivelse den 8 juni 1920
föreslagits.
Den avfattning av § 51, som Överstyrelsen sålunda genom tvenne underdåniga
skrivelser velat få till stånd, överensstämmer, som synes, dels med
motionärens yrkande, dels även med § 36 i stadgan för fortsättningsskolor och
detta senare även så till vida, att skolrådet skulle, efter förut given verkningslös
varning, äga att på lämpligt sätt till skolan avhämta barn, som av tredskande
föräldrar hölles hemma från skolgång.
Då emellertid fråga nu åter uppstått rörande åstadkommandet av en mera
ändamålsenlig avfattning av denna för skolpliktens fullgörande särdeles viktiga
bestämmelse, kan Överstyrelsen icke underlåta att framhalta ännu en omständighet,
som i detta sammanhang synes vara värd beaktande.
När såsom första åtgärd gent emot tredskande föräldrar är föreskrivet, att
dessa skola undergå "varning av vederbörande församlings pastor och, da sådant
ej haft åsyftad verkan, av kyrkoråd”, synes därmed lämnas öppet, på
vilket sätt ifrågavarande varningar skola meddelas. 1 allmänhet torde dock bestämmelsen
tillämpas så, att varningen sker muntligen, såväl då pastor är den
varnande som då kyrkorådet har att fullfölja varningsproceduren. Det ligger
i sakens natur, att särskilt i senare fallet föräldrarna måste kallas till inställelse
inför den varnande myndigheten. Därest dylik kallelse icke hörsammas, är
kyrkorådet visserligen, jämlikt § 29 kyrkostämmoförordningen, utrustat jned
lagliga medel att tvinga vederbörande till inställelse, i första hand genom åläggande
av böter och därefter, om detta ej har verkan, genom att hos länsstyrelsen
begära handräckning för hämtning av de tredskande. När så dessa åtgärder
blivit vidtagna och varning äntligen kunnat komma till stånd, återstår ytterligare,
dels att avvakta varningens verkan, dels att, om resultatet blir negativt,
fullfölja föreskrifterna om barnets skiljande från hemmet in. in., vilket allt
ofta ej heller går att verkställa utan nya hänvändelser till vederbörande länsstyrelse
o. s. v. Efter detta omständliga förfarande har mången gång så lång
tid förflutit, att det barn, vars skol försummelser det varit meningen att beivra,
kommit att vara borta från skolan hela terminer, växt ifrån de kamrater, med
vilka det lämpligen bort sammanföras vid undervisningen samt kanske till och
med överskridit skolålderns slutgräns.
Det förefaller då, som om kyrkorådet, till förebyggande av dylik orimlig tidsutdräkt,
skulle lämna ha giltig anledning tillämpa sådant förfaringssätt,
att varning bleve i skriftlig form tilldelad de tredskande föräldrarna,
helst som — enligt vad ovan påvisats — § 51 varken uttryckligen föreskriver
muntlig varning eller att varning skall tilldelas inför kyrkorådet. Av ett i
Regeringsrätten den 28 augusti 1918 givet utslag (referat nr 58 i dess årsbok)
framgår emellertid, att Regeringsrättens majoritet icke velat erkänna skriftlig
varning såsom giltig varning enligt § 51 folkskolestadgan.
På grund härav anser Överstyrelsen jämväl sådan ändring i § >1 behövlig
och nödig, varigenom skriftlig varning, bevisligen meddelad, skulle kunna likställas
med muntlig varning. Därest här ifrågavarande varningsförrättning
6 Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
bleve, såsom motionären yrkat och Överstyrelsen för sin del även finner lämpligast,
överflyttad från kyrkorådet till skolrådet, framstår en dylik ändring såsom
ännu mera nödvändig. Skolrådet äger nämligen icke ens de möjligheter,
som dock stå kyrkorådet till buds, när det gäller att åstadkomma inställelse av
de tredskande för meddelande av muntlig varning. För avhjälpande av denna
brist synes alltså i ovan återgivna ändringsförslag böra inskjutas orden ''''muntligen
eller skriftligen”, varigenom hela paragrafen skulle få följande lydelse:
§ 51.
I händelse föräldrar eller målsmän skulle tredskas att efterkomma de föreskrifter,
vilka i avseende på barnens skolgångsskyldigliet blivit meddelade, eller
visa sig så försumliga, att de ej tillhålla barnen att besöka skolan, skola de
tredskande eller försumliga av skolrådet erhålla, muntligen eller skriftligen, en
allvarlig föreställning och varning, varjämte skolrådet må äga rätt att på lämpligt
sätt till skolan avhämta barn, som av ovannämnda anledningar uteblivit.
Skulle dessa åtgärder visa sig fruktlösa, må ifrågavarande barn kunna genom
skolrådets försorg från föräldrarna eller målsmännen skiljas och till vårdande
åt andra personer överlämnas, och skall därvid kostnaden för barnens underhåll
hos föräldrarna eller målsmännen i laga ordning utmätas.
Överstyrelsen hemställer, att utskottet ville, i anledning av motion nr 41, föreslå
riksdagen att i skrivelse till Konungen hemställa om sådan ändring av § 51
folkskolestadgan, att denna bestämmelse får den innebörd, som framgår av här
senast angivna förslag till avfattning av densamma.
I fråga om den garanti, som skolråd måste äga med hänsyn till möjligheterna
att i besvärligare fall avhämta barn till skolan, vill Överstyrelsen hänvisa till
sitt yttrande i anledning av i riksdagens första kammare väckt motion nr 16 angående
viss ändring av § 36 i kungl. stadgan den 16 september 1918 för fortsättningsskolan,
av vilket yttrande en avskrift bifogas.
Stockholm den 20 mars 1925.
Aug. Falk.
Gu 11 frid Björkman.
Per Westling.
Stockholm, Oskar Eklunds boktr. 1925.