Forsta kammarens undra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli (lön 13 maj 1925 kl. 5 e. in.

Första kammarens a n d r a tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, i anledning
av väckt motion i andra kammaren, II: 42, angående
vissa åtgärder till främjande av ökad sparsamhet bland
vårt folk.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 42, hava herr Olsson i Ramsta m. fl. hemställt, att riksdagen
beslutar i skrivelse till Kungl. Maj:t begära.om utredning, huruvida och på
vad sätt staten ytterligare kan bidraga till ökad sparsamhet bland vårt folk genom
insamling och förräntning av det mindre sparkapitalet tillika med organiserandet
och stödjandet av föreningsrörelse för enahanda syfte och att för riksdagen
snarast möjligt framlägges det förslag, vartill utredningen ger anledning.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket, motionen hänvisades, anförde
i sitt utlåtande nr 2 följande:

”Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionen från
generalpoststyrelsen, skolöverstyrelsen och fullmäktige i riksgäldskontoret, varjämte
Svenska sparbanksföreningens styrelse beretts tillfälle att yttra sig i
frågan.

Generalpoststyrelsen har i sitt yttrande anfört följande:

''Under hela den tid, postsparbanken ägt bestånd, har bankens ledning varit
medveten om att en av postsparbankens viktigaste uppgifter vore att vidtaga
åtgärder i syfte att hos det uppväxande släktet väcka och underhålla intresset
för sparsamhet. För detta ändamål har postsparbanken strävat att bland folket
och särskilt bland de unga sprida kännedom om postsparbankens verksamhet
samt om betydelsen av sparsamhet för vårt folks bästa.

Frågan om obligatorisk sparkasseverksamhet i skolorna har länge stått på
dagordningen, och 1920 års postsparbankssakkunniga framlade förslag även
härutinnan. Vederbörande departementschef ansåg emellertid nödvändigt, att
frågan bleve föremål för ytterligare utredning, innan densamma underställdes
slutlig utredning av Kungl. Maj:t (sid. 23—24 i Kungl. Maj:ts proposition nr 152,
, 1922). Försåvitt generalpoststyrelsen har sig bekant, har någon vidare utredning
av frågan ännu icke åvägabragts.

I likhet med motionärerna är generalpoststyrelsen av den bestämda åsikten,
att snara och kraftiga åtgärder böra vidtagas för att söka fostra svenska folket
och särskilt de unga till sparsamhet, och att fördenskull en allsidig utredning
bör göras i och för lösning av denna för vårt land så betydelsefulla fråga.”

Bihang Ull riksdagens protokoll 1925. 12 samt. 2 avd. 8 höft. (Nr 9.)

Motionen.

Inhämtade

yttranden.

General post styrelsen.

1

Skolöver styrelsen.

2 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Skolöverstyrelsens yttrande i frågan är av följande lydelse:

”Överstyrelsen delar till fullo motionärernas uppfattning om behovet och
önskvärdheten av att hos vårt folk väcka och befästa intresset för sparsamhet.
Särskilt torde det vara av vikt, att barn och ungdom bibringas en rätt uppfattning
av sparsamhetens stora betydelse för den enskilde och för samhället
samt från tidiga år vänjas vid en praktisk tillämpning av sådana läror. I
främsta rummet torde det emellertid ankomma på hemmen att härvidlag vara
de ungas ledare. De åtgärder, som från det allmännas och särskilt från skolans
sida kunna ifrågakomma för att främja de ungas sparsamhetslust, torde
också, om de skola leda till åsyftat resultat, böra vara så beskaffade, att de
väcka intresse och förtroende icke blott hos barnen utan jämväl hos föräldrar
och målsmän.

Otvivelaktigt har skolan stora möjligheter att på ifrågavarande område
verka väckande och sporrande både genom sin undervisning och genom anordnande
av praktisk sparverksamhet bland barnen. Ett flertal av skolans undervisningsämnen
ger läraren osökta anledningar att behandla sparsamhetsproblemet.
Särskilt gäller detta ämnena räkning, bokhålleri och medborgarkunskap.
Undervisningsplanen för rikets folkskolor upptager bland anvisningarna
till räkneundervisningen bland annat följande: ''Vid val av sakuppgifter
bör tillses, att även sådana uppgifter medtagas, som äro ägnade att
fästa lärjungarnas uppmärksamhet på hemmets ekonomi samt på sparsamhetens
betydelse för den enskilde och för hemmet. Likaledes bör uppfostran
till sparsamhet vara en viktig synpunkt vid uppgörandet av planen för undervisning
i bokföring.’ Såväl i den allmänna som i den yrkesbestämda fortsättningsskolan
ingår ämnet medborgarkunskap och i den senare skolan dessutom
arbetskunskap, vilka båda ämnen direkt inbjuda till behandling av
sparsamhetsfrågan, och i de av överstyrelsen utgivna ''Exempel på undervisningsplaner
för fortsättningsskolor’, vilka i allt väsentligt följas, förekomma
talrika och detaljerade anvisningar angående undervisningen i här berörda
spörsmål.

Någon samlad statistik rörande vid skolorna i vårt land bedriven praktisk
sparverksamhet finnes icke att tillgå. Genom överstyrelsens försorg inhämtades
emellertid för postsparbankssakkunnigas räkning uppgifter angående
vid folkskolorna i riket anordnad så kallad skolsparkasseverksamhet under
år 1921. Av dessa uppgifter framgick, att nämnda verksamhet omfattade omkring
50,700 folkskolebarn, och att det genom folkskolebarnen insamlade
sparkapitalet år 1920 uppgått till i runt tal 725,000 kronor.

Det anförda torde ådagalägga, att uppfostran till sparsamhet och en sund
hushållning stått som ett viktigt moment vid utarbetandet av de författningar
samt därpå grundade råd och anvisningar, som äro normerande för skolans
undervisning. Överstyrelsen anser sig också kunna utgå ifrån, att ifrågavarande
föreskrifter, råd och anvisningar i allmänhet beaktas vid undervisningen
i de olika skolorna. Huruvida och i vad mån det kan anses lämpligt samt
för saken gagnande att, utöver vad som för närvarande är fallet, i författningsväg
giva närmare föreskrifter angående undervisning i sparsamhet, anser
sig överstyrelsen icke utan en noggrann och ingående prövning av på
frågan inverkande omständigheter kunna avgöra. Däremot skulle överstyrelsen
finna det lämpligt, att lärarna vid samtliga under överstyrelsens inseende
stående skolor ävensom lokala skolmyndigheter genom särskilt cirkulär dels
erinrades om vikten och betydelsen av att icke blott vid den teoretiska undervisningen
utan jämväl på praktisk väg och i samförstånd med föräldrar och

Forsta hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. •’<

målsmän barnens intresse för sparsamhet väclces och omhuldas, dels erhöllc
råd och anvisningar rörande här ifrågavarande angelägenhet.

En utredning i det av motionärerna angivna syftet torde visserligen i icke
oväsentliga delar komma att falla utanför skolans verksamhet på här ifrågavarande
område, men överstyrelsen anser för sin del, att en sådan utredning
skulle kunna giva värdefulla uppslag och synpunkter även beträffande i
skolorna anordnad praktisk sparverksamhet, varför överstyrelsen skulle finna
utredningen önskvärd.”

Fullmäktige i riksgäldskontoret meddela till en början, att frågan om utsläp- Fullmäktige
pande av s. k. sparobligationer enligt mönster bl. a. från England sedan ganska kon törel,
lång tid varit föremål för fullmäktiges uppmärksamhet och vid flera tillfällen
diskuterats, utan att fullmäktige ännu tagit slutlig ställning till densamma.

Härefter anföra fullmäktige följande:

'' ”Det synes emellertid fullmäktige med skäl kunna ifrågasättas, huruvida
nödiga förutsättningar åtminstone för närvarande föreligga för införande av
eu dylik sparlåneverksamhet i vårt land.

Till en början må därvid framhållas, att den stora framgång, rörelsen erhöll
i England, väsentligen måste anses hava berott på, att densamma med stor
förvaltningsapparat och en omfattande reklam igångsattes under krigstiden, da
befolkningens breda lager i stor utsträckning av patriotiska motiv voro benägna
att, med inskränkande av sin konsumtion, placera sina därigenom uppkommande
besparingar i sparcertifikat. En bidragande orsak till framgången lärer ock
hava varit, att dessa certifikat varit och fortfarande äro undantagna från inkomstskatt.
Rörelsen har fortsatt även under åren efter kriget, men synes efterhand
hava gått åtskilligt tillbaka, i varje fall under år 1924, då, enligt vad fullmäktige
inhämtat, uppsägningarna av å certifikat innestående medel omfattat
större belopp än som influtit genom försäljningen av nya certifikat.

Även om denna form av sparrörelse, därest den infördes i vårt land, skulle
erhålla allmän anslutning — vilket fullmäktige under nuvarande förhållanden
anse föga antagligt - torde i varje fall ej därigenom kunna vinnas vad motionärerna
bland annat åsyftat, nämligen ett försvårande av möjligheten att utfå
de sparade medlen. En utmärkande egenskap hos sparcertifikaten i England
— vilken säkerligen även i hög grad bidragit till deras framgång — är lättheten
att förvandla dem i penningar, i det att certifikaten, som hava en löpetid av fem
eller tio år, efter en kort uppsägningstid inlösas när som helst före förfallodagen
till inköpspriset jämte upplupen ränta.

Motionärerna hava framhållit önskvärdheten av att räntan bestämmes så hög
som möjligt, vare sig sparobligationer här införas eller någon annan väg väljes
för sparsamhetens stimulerande. Såsom en utväg för räntans höjande hava motionärerna
ifrågasatt, att samtidigt med utsläppandet av sparobligationerna skulle
uppläggas ett premieobligationslån med en löpetid av fem år utan ränta men
med årlig vinstutdelning av 7/n> av den uppsparade räntan, varefter återstående
*/10 kunde överföras till sparobligationerna för höjande av deras ränta.

Frånsett den svårighet, som utan tvivel skulle förefinnas för försäljning av
ett premieobligationslån med så inskränkta vinstmöjligheter, som motionärernas
förslag innebär, bör enligt fullmäktiges mening ej ifrågakomma att använda
därigenom uppkommande räntebesparing på av motionärerna föreslaget sätt.

Detta skulle innebära, att staten lämnade direkt bidrag för att utbetala högre
ränta å sparobligationer, än som kunde motiveras av rådande förhållanden å

4

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

penningmarknaden. Ett dylikt försök att på konstlad väg uppamma ökad sparsamhet
måste fullmäktige för sin del avstyrka.

Motionärerna hava vidare antytt, att ett iniliativ från statens sida för åstadkommande
av en mera allmän sparsamhet kunde sko jämväl genom förändrade
bestämmelser för postsparbanken i syfte att möjliggöra utbetalande av högre
ränta än för närvarande å i banken innestående medel. I detta avseende vilja
fullmäktige erinra om, att jämlikt 17 § i den numera upphörda kungl. förordningen
den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket ålåg postsparbankens
styrelse att, därest ägare av motbok till styrelsen därom gjorde framställning,
föranstalta att, såvitt ske kunde, räntebärande obligation av det slag,
som för bankens egen räkning anskaffades, bleve för insättarens räkning inköpt
för medel, som på dennes räkning i banken innestode. Med anledning av detta
stadgande hade riksgäldskontoret intill 1922 års slut tillhandahållit postsparbanken
följande belopp av de under de senaste åren emitterade statsräntelånen,
nämligen:

av 1914 års 5 % lån

„ 1916 ,. 5 % ,.

„ 1917 „ 5 % „

1918 .. 5 % „

„ 1921 „ G % „

....... kr. 319,300: —

....... „ 126,500: —

....... „ 44,800: —

...... „ 177,200: —

...... „ 8,000: —

Summa kr. 675,800: —

Sedan postsparbanken numera uppgått i postverket, har ovannämnda förordning
från och med den 1 januari 1923 upphört att gälla samt ersatts med en
den 21 juni 1922 utfärdad ny förordning angående postsparbanken. I denna
senare författning finnes ej någon föreskrift om skyldighet för postsparbanken
att för sina insättares räkning ombesörja inköp av obligationer. Riksgäldskontoret
har emellertid även fortfarande på begäran tillhandahållit postsparbanken
statsobligationer för bankens insättare. De belopp, som sålunda utlämnats,
öro: av 1918 års 5 % lån 14,000 kronor, av 1923 års 4V2 % lån 14,800
kronor och av 1923 års 5 % lån 163,200 kronor eller sammanlagt 192,000
kronor.

Den möjlighet, som sålunda sedan lång tid tillbaka förefunnits för insätlarna
i postsparbanken att genom bankens förmedling få sina tillgodohavanden utbytta
mot statsobligationer och därigenom ernå en väsentligt ökad avkastning å"besparingarna,
har, såsom de ovan anförda uppgifterna visa, endast i ringa utsträckning
tagits i anspråk. Vid sådant förhållande synes någon anledning
knappast föreligga att åtminstone för närvarande vidtaga åtgärder för att på
annat sätt möjliggöra ökad ränteavkastning å insättningar i postsparbanken.

I detta sammanhang vilja fullmäktige meddela, att inom fullmäktige framförts
den tanken att möjligen i en framtid, då förutsättningar därför kunna anses
föreligga, tillgodose motionärernas synpunkter beträffande postsparbanken på det
sätt, att insättare i banken skulle äga rätt att få sina insättningar i poster om
exempelvis 50 kronor överförda till riksgäldskontoret, att där förräntas. Medlen
skulle härvid av banken i större poster överlämnas till riksgäldskontoret, som
halvårsvis tillställde postsparbanken räntan, att av banken fördelas mellan insättarna.
I banken insatta medel, som sålunda överfördes till riksgäldskontoret,
skulle av vederbörande insättare få lyftas endast å räniedagarna. Insättarnas
medel skulle således bliva något mera bundna än nu är fallet, men skulle insättarna
i gengäld kunna räkna med en något högre ränta än postsparbanken eljes
skulle kunna betala. — Givet är emellertid, att riksgäldskontoret ej skulle i obe -

Föräta kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr !). 5

gränsad utsträckning kunna mottaga medel från postsparbanken, utan måste
riksgäldskontor^ förbehålla sig fria händer i detta avseende.

Slutligen vilja fullmäktige ej underlåta att framhålla den betydelse, statens
premieobligationslån måste anses haft genom att uppsamla och ställa till statens
förfogande mycket betydande belopp, som eljes i stor omfattning säkerligen
skulle hava konsumerats och icke sparats. Enligt lånevillkoren äger riksgäldskontoret
rätt att inlösa de nu utelöpande premieobligationslånen medelst utlämnande
av statsobligationer, löpande med 5 % ränta. Då riksgäldskontoret vid
lånens inlösande med största sannolikhet kommer att begagna sig av denna rätt,
kommer alltså inom några år allmänheten att i stor utsträckning bliva innehavare
av statsränteobligationer i små valörer. Det är fullmäktiges förhoppning,
alt detta skall bidraga till en bestående utvidgning av marknaden för framtida
statsränteobligationer och att den slöra allmänheten, mer än hittills varit fallet,
skall lära sig uppskatta den möjlighet till god och säker avkastning å besparade
medel -— även till små belopp — som statens räntebärande obligationer innebära.”

Till fullmäktiges yttrande har såsom bilaga fogats en under år 1922 inom riksgäldskontoret
upprättad redogörelse för sparlåneverksamheten i England och
Nordamerikas förenta stater. Det har emellertid icke synts utskottet av nöden
att här närmare ingå på denna redogörelse.

Svenska sparbanksföreningens styrelse har i frågan anfört följande:

”Till en början vill styrelsen med instämmande i''motionärernas allmänna motivering
såsom sin mening uttala, att sparsamhetens höjande och befrämjande
biand alla lager av befolkningen måste anses vara en angelägenhet av den mest
vittgående betydelse för vårt folks välstånd. Då det gäller att få till stånd en
sparrörelse av den omfattning motionärerna avse, behöva vi i vårt land ej från
grunden nyskapa den erforderliga organisationen, enär vi redan hava färdigbildad
en hela landet omfattande och av folkets förtroende uppburen institution,
sparbanksväsendet, som kan komma till användning för ändamålet. Genom
ytterligare uppbyggnad på den grund, som genom generationers målmedvelna
arbete blivit lagd, synes det som om motionärernas syften hade de största utsikter
att förverkligas. Man anknyter härigenom till en organisation, som mer
än någon motsvarande är känd för de små spararna och som de av ålder vant sig
att anlita, såväl då de haft en slant att spara som då det gällt att erhålla lån
på billiga villkor.

I den sparverksamhet i skolorna och hemmen, som många sparbanker upptagit
på sitt program och med goda resultat bedrivit, hava sparbankerna redan
funnit en form för en effektiv sparrörelse, inriktad i första hand på det uppväxande
släktets fostran till sparsamhet. Genom sparbankernas medverkan få
barnen i skolåldern ögonen öppnade för vad som kan uppnås genom målmedveten
sparsamhet. Det synes riktigast, att sparbankerna fortsätta sparsamhetspropagandan
bland sina sålunda vunna insättare även sedan dessa lämnat skolan
och föräldrahemmet.

Härigenom åstadkommes också i dubbel måtto ett närmande till de framtidsmål,
motionärerna åsyfta, nämligen förvärvande av eget hem och förbättrade utkomstmöjligheter
för de mindre bemedlade. Om det ökade sparande, som genom
en systematisk sparsamhetspropaganda torde kunna åstadkommas, tillföres sparbankerna,
bliva nämligen dessa i tillfälle att i ännu högre grad än hittills genom
sin utlåningsverksamhet befordra uppkomsten av bärkraftiga småbruk och medverka
till skapandet av egna hem för städernas och industrisamhällenas arbetare.

Svenska
sparbanksföreningens
styrelse.

6 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Såsom medel att förverkliga sina syften hava motionärerna angivit dels uppläggandet
av en särskild sparkasseräkning, där de insatta medlen för erhållande
av högsta möjliga förräntning skulle få lyftas först efter viss längre tid, dels
ock efter mönster av de i England under senare år med stor framgång använda
sparobligationerna, utgivandet genom statens försorg av högprocentiga sparobligationer
i små valörer.

Den förstnämnda utvägen innebär i och för sig icke någon nyhet för sparbankernas
vidkommande, då insättaremedlen i regel hos dem gottgjorts en högre
ränta än hos privatbankerna och postsparbanken. En av de viktigaste förutsättningarna
för denna högre ränta torde just hava varit sparbanksmedlens faktiska
karaktär av i stort sett långtidsinsättningar. Några sparbanker hava genom
uppdelning av insät tärnas medel på avdelningar med olika lån g uppsägningstid
ytterligare sökt bereda tillfälle till en högre förräntning av för längre
tid bundna medel.

I sin sparverksamhet i skolorna hava de sparbanker, som hittills bedrivit sådan
verksamhet, funnit en kraftig hävstång till befrämjande av sina sparsamhetssyften.
För denna rörelse hava numera till följd av vunnen erfarenhet utbildats
vissa allmänna former. Sålunda utfärda sparbankerna till en början motböcker
åt de barn, som årligen inskrivas i skolorna, varå resp. sparbanker göra den
första insättningen, i allmänhet till beloppet växlande mellan 1 och 10 kronor
för varje barn. För alt bereda barnen tillfälle att förkovra denna grundslant
tillhandahålla sparbankerna skolsparbössor eller hemsparbössor jämte annan erforderlig
materiel för verksamhetens drivande. Å de medel, som på detta sätt
sparas, tillgodogöra sparbankerna en ränta, som med å 1 % överstiger sparbankernas
eljest gällande högsta inlåningsränta. Räntan å sådana medel utgör
för närvarande 5 å 5 % och överstiger sålunda högst avsevärt den i allmänhet

gällande inlåningsräntan. Som villkor för dessa särskilda motböcker har i
allmänhet stipulerats, att de medel, som insättas därå, oj må lyftas före viss
uppnådd ålder, växlande från 15 upptill 21 år. Denna form av sparbanksräkning
motsvarar i väsentliga delar motionärernas förslag om en långfristig sparräkning
med särskilt gynnsam förräntning. Enär densamma i åtskilliga sparbanker
bedrivits med stor framgång, finner styrelsen, att ett fortgående på den
redan inslagna vägen helt visst skulle kunna bidraga till det av motionärerna
åsyftade resultatet. Genom bestämmelserna i nya sparbankslagens 35 §. varigenom
sparbankerna i större utsträckning än hittills berättigats att anslå medel
till befrämjande av sparsamhet, har möjlighet beretts sparbankerna i allmänhet
att upptaga denna verksamhetsform. Enligt vad styrelsen erfarit, hava sparbankerna
också begagnat sig av denna möjlighet, i det flera av dem vidtagit eller
förbereda åtgärder för att införa skolsparverksamheten i sin rörelse. För att i
största möjliga utsträckning intressera sparbankerna för denna verksamhetsgren
och för att fästa deras uppmärksamhet på de möjligheter, som den nya sparbankslagen
i detta hänseende öppnar för sparbankerna, tiar styrelsen i cirkulär
tillskrivit rikets samtliga sparbanker i ämnet.

Vad angår den av motionärerna föreslagna utvägen att efter engelskt mönster
utgiva särskilda sparobligationer i små valörer, torde det vara möjligt, att även
denna kan hava framtiden för sig. Även torde man finna andra vägar att tillföra
sparrörelsen erforderlig stimulans. Styrelsen är emellertid ej beredd att
nu göra något vidare uttalande än att, då alla former för sparande måste anses
ligga inom ramen för sparbankernas verksamhet, sparbankerna med all säkerhet
skola göra sitt bästa för att biträda med skapandet av de former för sparsamhetens
befrämjande, som kunna finnas erforderliga. Styrelsen anser lyck -

Första kammarms andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 7

ligt, om beträffande sådana former en fullständig utredning skulle kunna komma
till stånd på offentligt initiativ.

Givetvis kräves även ett synnerligen omfattande propaganda- ocli upplysningsarbete,
och styrelsen lår därför instämma i motionärernas förslag om ett
initiativ från statsmakternas sida för bildande av en organisation med uppgift
att verka för en mera allmän sparsamhet bland vårt folk. Såsom mönster för
en dylik organisation kunde möjligen tjäna de organisationer, som finnas för
ändamålet upprättade i Danmark och England. Då sparbankerna i sin hittillsvarande
upplysningsverksamhet lagt särskild vikt vid sparsamhetspropagandan i
skolan, synes det vidare som om den ifrågasatta organisationen lämpligen kunde
upptaga samarbete med sparbankerna i denna del och därvid bl. a. söka få fram
läroböcker, vid vilkas utarbetande även önskemålet om barnens fostran till sparsamhet
vunnit beaktande.

I anslutning till vad här ovan anförts får styrelsen, med instämmande i motionens
syfte att frammana åtgärder till främjande av ökad sparsamhet, livligt
tillstyrka en utredning i ärendet.”

För egen del anförde andra kammarens utskott följande: ,

Utskottet anser, i likhet med motionärerna, det vara en angelägenhet av allra
största samhälleliga betydelse, att intresset för sparsamhet befrämjas bland vårt
folk och framför allt bland det uppväxande släktet, och är ense med motionärerna
jämväl härutinnan, att åtgärder i dylikt syfte böra vidtagas från statsmakternas
sida. Sparverksamheten i vårt land torde visserligen redan nu vara av rätt betydande
omfattning. I sådant hänseende må, vid sidan om det sparande, som
äger rum genom insättningar i sparbanker och andra bankinrättningar, erinras
om de avsevärda belopp, som årligen avsättas inom livförsäkringsverksamheten
och pensionsförsäkringen. Men utskottet håller dock före, att mycket skulle stå
att ytterligare vinna på här ifrågavarande område genom en planmässigt bedriven
propagandaverksamhet samt genom att nya möjligheter till fördelaktig penningplacering
bereddes de mindre inkomsttagarna. Önskvärdheten av att en utredning
kommer till stånd angående åtgärder i motionens syfte har även starkt
framhållits i ovan återgivna yttranden av generalpoststyrelsen, skolöverstyrelsen
och Svenska sparbanksföreningens styrelse.

I fråga om vissa delar av motiveringen till den föreliggande motionen''har utskottet
emellertid icke kunnat biträda densamma. Då sålunda i motionen uttalas,
att sparverksamheten bör på ett eller annat sätt förbindas med statens egnahemsoch
småbrukslånerörelse, anser utskottet i motsats härtill, att en dylik anordning
skulle innebära en icke önskvärd begränsning av verksamheten. Denna
bör i stället enligt utskottets mening så anordnas, att den kan lända alla mindre
inkomsttagare till gagn, vare sig de önska avsätta medel för att en gång i framtiden
kunna förvärva ett eget jordbruk eller för andra ändamål.

Utskottet ställer sig vidare tveksamt i fråga om lämpligheten av den anordning
motionärerna tänkt sig för att sparmedlen skulle kunna lämna högre ränteavkastning,
än som kan motiveras av rådande förhållanden på penningmarknaden.
I nu berörda hänseende får utskottet hänvisa till vad fullmäktige i riksgäldskontor
anfört.

Andra kammarens
utskott.

8

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Fr 9.

Andra kammarens
beslut.

Utskottet.

Vad angår irågan om utsläppande av högprocentiga sparobligationer å låga
valörer enligt mönster irån England framgår av iullmäktiges i riksgäldskontoret
yttrande, att denna fråga sedan lång tid varit föremål för fullmäktiges
övervägande, utan att dock fullmäktige ännu tagit slutlig ställning till densamma;
fullmäktige sätta dock ifråga, huruvida nödiga förutsättningar åtminstone för
närvarande föreligga för införande av en dylik sparlåneverksamhet i vårt land
Utskottet liar givetvis för sin del icke kunnat företaga så djupgående undersökningar,
som skulle erfordras för ett ställningstagande i denna fråga, men utskottet
anser dock den ifrågasatta åtgärden vara av sådan art, att den bör göras
till föremål för fortsatt övervägande i samband med den utredning i motionens
syfte, utskottet ansett böra komma till stånd.

Här må även erinras, att 1920 års postsparbankssakkunniga på sin tid framlagt
förslag om obligatorisk sparkasseverksamket i skolorna, samt att vederbörande
departementschef emellertid ansett det nödvändigt, att denna fråga bleve
föremål för ytterligare utredning, innan densamma underställdes slutlig utredning
av Kung! Maj:t (sid. 23—24 i Kung!. Maj:ts proposition nr 152 till 1922
års riksdag). Den ytterligare utredning av nu berörda fråga, som sålunda ansetts
erforderlig, synes lämpligen kunna verkställas i samband med den utredning
av frågan om åtgärder till främjande av sparverksamhet i allmänhet, som
utskottet i anledning av föreliggande motion funnit sig böra förorda.

Slutligen må framhållas, att ett förverkligande av de i motionärernas hemställan
framförda önskemål torde icke med nödvändighet kräva att frågan efter
verkställd utredning ånyo förelägges riksdagen, då de åtgärder i förevarande
syfte, som kunna befinnas lämpliga, i regel torde kunna genomföras utan riksdagens
hörande. Utskottet har därför vidtagit viss huvudsakligen formell omredigering
av den i motionen gjorda hemställan.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa, att andra kammaren
måtte för siin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt staten
ytterligare kan bidraga till ökad sparsamhet bland vårt folk, och att Kungl.
Maj:t därefter vidtager de åtgärder, vartill utredningen kan giva anledning.”

Utskottets hemställan blev av andra kammaren bifallen.

Första kammaren, som delgivits andra kammarens beslut, har hänvisat ärendet
(ill sitt andra tillfälliga utskott, som i anledning härav får anföra följande:

Utskottet är ense med motionärerna däri, att det är en angelägenhet av allra
största samhälliga betydelse, att intresset för sparsamhet befrämjas bland vårt
folk. Vad i sådant syfte kan åtgöras måste givetvis hälsas med tillfredsställelse.
Utskottet kan emellertid konstatera, att sparverksamheten i landet redan nu är
av betydande omfattning. I sådant hänseende må, jämte det sparande, som sker
genom insättningar i sparbanker och andra bankinrättningar, erinras om de
avsevärda belopp, som årligen avsättas inom livförsäkringsverksamheten och pensionsförsäkringen.
En livlig verksamhet för främjandet av sparsamheten äger

Forsta kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 9

också rum bland annat inom skolorna och av penningförvaltande institut. Utskottet
får för denna sak hänvisa till de i ärendet avgivna yttrandena från skolöverstyrelsen
och sparbanksföreningens styrelse. Sistnämnda styrelse bär bland
annat påpekat, hurusom sparbankerna genom bestämmelserna i nya sparbankslagens
35 § berättigats i större utsträckning än hittills anslå medel till befrämjande
av sparsamhet, att sparbankerna också begagna sig av detta medgivande
samt att styrelsen tillskrivit rikets samtliga sparbanker och fäst deras uppmärksamhet
på bestämmelsen i fråga.

Det är emellertid givet, att en än mer utvecklad) känsla för sparsamhet hos
folket i dess helhet än den för närvarande rådande är synnerligen önskvärd.
Utskottet hyser emellertid inga större förhoppningar, att staten kan äga möjligheter
att vidtaga ytterligare åtgärder i nu förevarande avseende. Utskottet anser
nämligen, att mycket talrika och lämpliga former för placering av sparmedel redan
nu finnas. Kärnpunkten i problemet måste därför anses ligga i att vidtaga åtgärder,
som hava till syfte att förmå allmänheten begagna sig av dessa möjligheter.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava också framhållit, att de vägar, som anvisats
i motionen, antingen redan prövats eller ligga under prövning eller också äro av
den art, att staten icke kan slå in på dem. De möjligheter, som redan förefinnas
för sparandet, böra givetvis till fullo prövas, innan en statlig utredning igångsättes.

Propaganda för sparsamhet bör allt fortfarande bedrivas bland alla åldrar och
samhällsklasser. Särskilt viktigt är detta bland de unga, som därigenom få med sig
ut i livet en värdefull kunskap. Vad, som i skolorna och hemmen kan göras för
att bibringa de unga känslan för sparsamhet och betydelsen därav för dem själva,
måste därför göras. Sådan verksamhet bedrives också i skolorna. Skolöverstyrelsen
bär nu i sitt ovannämnda yttrande framhållit lämpligheten av, att lärarna
vid samtliga under överstyrelsens inseende stående skolor ävensom lokala skolmyndigheter
genom särskilt cirkulär erinrades om vikten och betydelsen av att
icke blott vid den teoretiska undervisningen ulan jämväl på praktisk väg och i
samförstånd med föräldrar och målsmän barnens intresse för sparsamhet väcktes
och omhuldades. Ett sådant cirkulär, som utskottet för sin del finner önskvärt,
lärer emellertid av vederbörande utan särskild framställning från riksdagens sida
kunna utsändas.

Med stöd av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att första kammaren icke måtte biträda andra kammarens i ärendet
fattade beslut.

Stockholm den 12 maj 1925.

På utskottets vägnar:
N. ,T. F. ALMKVIST.

10

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 0.

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Almkvist, Julin, Franzén, Andersson,
Per, i Arbrå, Bondeson, Nilsson, N. A.*), i östrabo.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Franzén, som ansett, att utskottet bort tillstyrka första kammaren att
biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Stockholm 1925. A.-B. Hasse W. Tullbergs boktr.