Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande AV Jf.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 19 mars 1925 kl. ‘/a 5 e. in.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4,
i anledning av motion i första kammaren nr 184 av
herr Luter k ort om åvägabringande av utredning
och förslag rörande rätt för riksdagens ledamöter till
fria resor på landets järnvägar.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hän- Motionen.
visad motion nr 184 har herr Luterkort hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning, huruvida och under vilka villkor
och former riksdagens ledamöter må komma i åtnjutande av rätt till fria
resor på landets järnvägar samt att Kungl. Maj it måtte för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Beträffande motivering har motionären hänvisat till och åberopat en inom
andra kammaren väckt motion nr 263 av herrar Englund och Lövgren i Nyborg.
Frågan om beredande av rätt till fria resor för riksdagens ledamöter har, Historik.
såsom i motionen utförligt omnämnes, i vad denna rätt avser resor å statens
järnvägar, vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens prövning, senast
vid 1918 års riksdag i anledning av motion inom första kammaren, varöver
bankoutskottet avgav utlåtande, nr 33.
I detta utlåtande finnes intagen en utförlig historik över frågans föregående
behandling, och har utskottet ansett sig böra ur densamma och riksdagshandlingarna
i övrigt återgiva följande:
Redan år 1884 yrkades uti en inom första kammaren avgiven motion nr 46, Motion vid
att riksdagen i underdånig skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att riks- vw**''*
dagsman under de kontroller och villkor, som Kungl. Maj:t kunde finna skäl ''
bestämma, måtte medgivas rätt till fri resa å statens järnvägar under tiden för
pågående riksdag samt under åtta dagar före riksdagens början och åtta dagar
efter riksdagens slut. Denna motion blev emellertid, utan remiss till utskott
av första kammaren omedelbart avslagen.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 12 sand. 2 avd. 4 höft. (Nr 4.)
1
Motion vid
1890 års
riksdag.
Motion vid
1901 års
riksdag.
Motion vid
1903 års
riksdag.
Motion vid
1912 års
riksdag.
2 Forsta kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr h.
År 1890 väcktes av hr G. Eriksson i Myckel gård inom andra kammaren en
motion, nr 201, om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan, det Kungl. Mai :t
ville framkomma med förslag till sådan ändring av 12 och 23 §§ riksdagsordningen,
att det medgaves riksdagsman att cn gång under riksdagsperioden resa
lutt flarn och åter pa statens järnvägar för att se och lära känna landets olika
delar. Motionen, som av konstitutionsutskottet avstyrktes, blev av båda kamrarna
avslagen.
Vid 1901 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr J. Olofsson i
Iligernäs en motion, däri motionären föreslog, att riksdagen i skrivelse ville
hemställa, det täcktes Kungl. Maj it lata utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till sådana ^tillägg i riksdagsordningen, att ledamöter av riksdagen finge
åtnjuta fria resor å statens järnvägar under en månads tid varje år mellan den
1 juni och 15 december. Inom första kammaren väcktes samtidigt av hr Fr.
von Strokirch ert motion nr 31, med hemställan om av motionären angiven ändring
av 12 § riksdagsordningen i syfte att undanröja av motionären förmenat
grundlagsenlig! hinder för tillerkännande av rätt till fria resor å statens järnvägar
åt första kammarens ledamöter.
o Över sistnämnda båda motioner avgav konstitutionsutskottet gemensamt utlutande.
I motiveringen erinrade utskottet bland annat om frågans rent konstitutionel-^
sida och förklarade, att enligt utskottets mening spörsmålet om rätt för
riksdagsmän till fria resor å tider, då riksdagen ej vore samlad, icke direkt berörde
grundlagarna och icke borde göras till föremål för stadganden i dessa lagar,
samt att fördenskull motionerna icke rätteligen folie inom det för konstitutionsutskottets
verksamhet anvisade område.
Utskottet hemställde, att motionerna ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Vid detta utlåtande voro fogade åtskilliga reservationer, och hävdades uti
två av dessa reservationer, dels att den föreslagna rätten till fria resor å statens
järnvägar under riksdagen eller å tider, då riksdagen ej vore samlad, vore av
beskaffenhet att påkalla tillägg till eller ändring i 12 och 23 §§ riksdagsordningen,
dels ock att dylika grundlagsändringar varken vore nödiga eller nyttiga
eller att giltiga skäl därför förebragts.
Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna, av första kammaren likväl
med ogillande av motiveringen.
År 1903 väcktes av herr J. Olofsson inom andra kammaren en motion nr 51,
däri motionären hemställde, att riksdagen måtte besluta, det Kungl. Maj :t täcktes
förordna om fria resor för riksdagens ledamöter å statens järnvägar under
högst en månad varje år å tid då riksdagen ej är samlad, med de bestämmelser
i övrigt, som Kungl. Maj:t funne nödiga.
Denna motion hänvisades till andra kammarens första tillfälliga utskott, som
i avgivet utlåtande ställde sig synnerligen välvilligt till motionens syftemål.
Då emellertid en särskild stark obenägenhet mot fribiljettssystemet för det
dåvarande tycktes göra sig gällande inom riksdagen, ansåg utskottet sig det
oaktat icke böra föreslå någon riksdagsskrivelse i motionens syfte; och blev
denna av andra kammaren avslagen.
Vid 1912 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Olofsson i
Digernäs en motion, nr 36, vilken, utöver yrkande om ersättning åt riksdagsman
för resa till sitt hem och tillbaka under lagtima riksdag, jämväl inne
-
Forsla hammarens andra tillfälliga utslcoiis ullätande AV h.
fattade förslag, att riksdagsman måtte åtnjuta fria resor å statens järnvägar
under en månads tid varje år.
Konstitutionsutskottet, som över denna motion avgav utlåtande nr 5, yttrade
Mund annat:
»Vad motionären för övrigt föreslagit eller att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådan ändring av riksdagsordningen att
riksdagsman tillförsäkras fria resor å statens järnvägar under en månads tid
varje år, har utskottet däremot ej ansett sig kunna förorda. Visserligen underskattar
utskottet ingalunda den stora betydelsen därav, att folkets representanter
så mycket som möjligt lära känna sitt land och dess förhållanden, men
anser sig ej vilja avvika från den hittills i vår författning gällande grundsatsen,
att om också, så vitt ske kan, ersättning bör lämnas för de med riksdagsmannauppdraget
förenade direkta kostnaderna, ett sådant förtroendeuppdrag ej
bör bereda dem, som därmed hedras, några särskilda förmåner och allra minst
under tiden mellan riksdagarna.
På grund härav hemställde utskottet, att vad motionären i berörda avseende
föreslagit, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Denna utskottets hemställan bifölls av bägge kamrarna utan votering.
Uti en vid 1915 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 160, Motion vid
yrkade herr Bäckström m. fl., att andra kammaren ville för sin del besluta, att h915 års
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och under r% s aOvilka
villkor ledåmöter av riksdagens kamrar måtte kunna komma i åtnjutande
av fribiljetter å statens järnvägar för resor i studiesyfte, samt vidtaga de åtgärder,
vartill utredningen kunde föranleda.
Denna motion hänvisades till andra kammarens tredje tillfälliga utskott, som
i sitt över motionen avgivna utlåtande yttrade bland annat:
»I likhet med motionärerna anser utskottet, att en mera allmän kännedom
bland riksdagens ledamöter om förhållandena inom de olika delarna av vårt vidsträckta
land med dess för de särskilda landsdelarna så säregna förhållanden
skulle verka främjande och fruktbärande på riksdagens arbete, liksom ock att
fria resor å statens järnvägar å tid, då riksdagen ej är samlad, givetvis skulle
underlätta företagandet av studieresor i detta syfte.
För uppnående av det med resorna avsedda syftet synes utskottet emellertid,
att det kan ifrågasättas, huruvida icke det hittills tillämpade systemet med sällskapsresor
eller åtminstone resor i grupper omfattande ett visst minimiantal
riksdagsmän innebär fördelar, vilka böra vid ett slutligt avgörande av frågan
tagas i beaktande. Besöken å de olika orterna kunna då ske under insiktsfull
ledning, varigenom vinnes den fördelen, att färddeltagarna bliva bättre i tillfälle
att göra för dem värdefulla iakttagelser. Även torde få antagas, att vid
sällskaps- eller gruppresor övriga resekostnader kunna nedbringas för de däri
deltagande, vilket givetvis för mången är a\T stor betydelse.
Denna ekonomiska sida av saken för .den enskilde riksdagsmannen, d. v. s.
möjligheten för honom att mellan riksdagarna uppoffra arbetsförtjänst och av
egna medel utge resekostnader utöver biljettkostnaden för att förskaffa sig ökad
erfarenhet för utövandet av sitt förtroendeuppdrag, har icke kunnat undgå
utskottets uppmärksamhet.
Många, särskilt av andra kammarens ledamöter, som med uppoffring av hela
sin arbetsförtjänst under riksdagstiden ägna sig åt riksdagsarbetet, äro ju under
riksdagstiden för sig och sin familjs uppehälle hänvisade till riksdagsarvodet.
I mån som detta med riksdagsarvodets nuvarande storlek och rådande levnads -
Motion vid
1917 års
riksdag.
Första kammarens
äntra tillfälliga
utskott.
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
kostnader låter sig göra, torde det givetvis för mången endast kunna ske genom
en så långt gången ekonomisk ansträngning, att vidare uppoffringar föi” riksdagsmannaskapet
äro uteslutna. På så sätt bleve under nuvarande förhållanden
mall ända en icke obetydlig del av särskilt andra kammarens ledamöter av ekonomiska
skål förhindrade att använda sig utav en eventuell rätt till fria studieresor.
Utskottet anser därför, att frågan om riksdagsarvodets storlek äger ett visst
sammanhang med den nu föreliggande frågan och, då det i båda fallen gäller en
statsverkets utgift för riksdagens ledamöter, anser utskottet, att frågan om riksdagsarvodet
bör äga företrädesrätt att först komma under statsmakternas prövning.
Som huvudskäl för avslagsyrkandet a motionen vid förra riksdagen framhölls
emellertid, att rådande tidsförhållanden syntes utskottet foga ägnade för frågans
behandling. Häri kan utskottet för sin del instämma; och då tidsförhållandena
fortfarande tala för att icke upptaga frågor av den art som den nu föreliggande
till behandling, ser utskottet även i detta ett skäl för att yrka avslag på motionen.
Vidare ma anföras, att, da motionen endast avser fria resor å statens järnvägar,
skulle ett bifall till densamma enligt utskottets förmenande icke medföra
ett fullständigt ordnande av den i motionen avsedda angelägenheten, enär härför
även torde krävas fria resor å de enskilda järnvägarna.
På grund härav hemställde utskottet om avslag å motionen, vilken hemställan
även av andra kammaren bifölls.
Vid 1917 ars riksdag hemställde herrar von Koeli ocli Pers uti en inom
första kammaren väckt motion, nr 93, att riksdagen behagade besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning
om på vad sätt riksdagens ledamöter måtte kunna erhålla fribiljetter
å statens järnvägar i och för studieresor. I andra kammaren väcktes en lika
lydande motion, nr 307, av herr Palmstierna.
. Första kammarens vederbörande utskott anförde — efter att först hava återgivit
1901 års konstitutionsutskotts förut citerade yttrande — bland annat följande
:
»De på senare tid ofta anordnade så kallade sällskapsresorna hava utan tvivel
medfört nytta och givit de i dem deltagande riksdagsmännen en mera levande
kännedom om vårt lands olika delar. Emellertid ligger det i sakens natur, att
resor av denna art ej giva möjlighet till annat än ett jämförelsevis ytligt studium,
där de olika intrycken alltför hastigt och i alltför stor mängd följa på
varandra. Dessa resor behöva helt visst kompletteras med studieresor av mera
privat natur, som giva möjlighet till ett lugnare och mera personligt studium.
T värt vidsträckta land, med dess i mångt och mycket så olikartade förhållanden,
giver även en rik och mångsidig erfarenhet från en del av landet ofta ej tillräcklig
möjlighet att bedöma förhållandena i en annan landsända och förstå dess
särskilda behov. Det synes därför utskottet liksom motionärerna lämpligt att
genom bifall till motionens hemställan underlätta möjligheten för riksdagens
ledamöter att skaffa sig en mera mångsidig kännedom om förhållandena i vårt
lands olika delar.»
Utlåtandet utmynnade i en hemställan om skrivelseförslag till Kungl. Maj:t
Fiirsta kammarens (ludra tillfälliga tils!,-ulls utlåtande AV
med begäran om utredning. Denna hemställan blev emellertid av kammaren avslagen
med 62 röster mot 46.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskott anförde för sin del följande: Andra kärn
—
— ____ ._ __ ____ ._ ____ _ ___ _ ____ ___ _marens 3:djc.
''Det förefaller utskottet sannolikt, att bakom de formella och sakliga skal,
som framförts för avslag, legat dels den naturliga tveksamheten vid beviljandet
av något, som är eller kan uppfattas som en ekonomisk fördel för riksdagens
egna ledamöter, dels fruktan för missbruk eller rättare motviljan mot att utsätta
riksdagens ledamöter för misstankar för missbruk av en rätt, om vars omfattning
och begränsning man aldrig kommit sfi långt, att man vunnit någon
klarhet.
Det är antagligt, att dessa synpunkter ej heller voro främmande för kammarens
tredje tillfälliga utskott vid 1915 års riksdag, då detta ifrågasatte de
hittills praktiserade sällskapsresornas större lämplighet att tillgodose det behov,
som man avsåg att fylla med fribiljetter för de enskilda riksdagsmännens studieresor.
Utskottet vill för sin del ej underkänna betydelsen av dessa sällskapsresor,
men har genom vunnen erfarenhet av dylika resor kommit till den uppfattningen,
att, vid sidan av andra anledningar, det vanligen förekommande stora
antalet deltagare i dessa resor motverkar grundligheten av det studiearbete, som
med dessa resor avses. Utskottet vill därför för sin del förorda, att även studieresor
i mindre grupper företagas av riksdagens ledamöter och vill uttala den
förväntan, att Kungi. Maj:t ställer sig tillmötesgående vid framställningar
om fribiljetter för resor i studiesyfte från dylika grupper riksdagsmän.
Men även om dylika gruppresor komma till stånd, kan ifrågasättas, huruvida
det behov, som fribiljetter för den enskilde riksdagsmannen avse att fylla, kan
anses helt tillfredsställt. Utskottet ställer sig dock i likhet med sina föregångare
tveksamt rörande lämpligheten av att i den form, motionären föreslår, tillmötesgå
hans önskan. Betänksamlietén knyter sig till svårigheten att lämpligen begränsa
den ifrågasatta fribiljettsrätten.
Man förutsätter, att resorna skola ske i »studiesyfte», och man kan enligt utskottets
uppfattning givetvis utgå därifrån, att avsiktliga missbruk ej komma
att förekomma. Men skall bedömandet av resans karaktär helt överlämnas åt
den enskilde riksdagsmannen, kunna oavsiktliga sådana knappast undvikas, då
såväl den föregående diskussionen i frågan som utskottets överläggning givit
till resultat, att mycket olika uppfattningar göra sig gällande, om och när en
resa kan anses ha karaktär av studieresa och vad den resande under en sådan
kan anses ha rätt att företaga sig. Att åter anordna en utomstående kontroll av
annat än rent formell art finner utskottet olämpligt. Men vare sig en utomstående
kontroll anordnas eller avgörandet helt överlämnas till riksdagsmannens
eget beprövande, torde allmänhetens kontroll icke utebli — något som man även
på en del håll givit anvisning på och funnit lämpligt och nyttigt. Utskottet
kan för sin del ej finna denna möjlighet tilltalande, då den fribiljettsrätt, vars
användning skulle bli föremål för bedömande, enligt utskottets uppfattning är
synnerligen svår eller omöjlig att så definiera, att misstag ej mycket lätt skulle
kunna begås, misstag, vilka dock kunna utsätta vederbörande för obehagliga
misstankar.
Utskottet har därför kommit till den uppfattningen, att i händelse fria resor i
viss utsträckning anses böra medgivas riksdagens ledamöter under den tid, då
liksdagen ej är samlad, så bör denna rätt icke bindas vid det tänjbara och lätt
missförstådda begreppet »studieresa», utan då böra fria resor till ett visst antal
eller på viss tid medgivas riksdagsmännen. Utskottet har stärkts i denna upp
-
Första kammarens undra tillfälliga utskotts utlåtande Nr h.
Motion vid
191S års
riksdag.
(i
fattning därav, att, så vitt utskottet kunnat inhämta, den rätt till fria resor, som
i åtskilliga länder äro medgivna dess representanter och för vilken rätts omfattning
redogörelse ovän lämnats, icke är medgiven under sådana former, som av
föregående liksom av årets motionärer föreslagits.
Denna anordning utesluter dock givetvis icke möjligheten för att icke medgiva
användningen av de beviljade fribiljetterna för vissa då. noggrant angivna ändamål.
»
Utskottet hemställde därefter, att motionen icke måtte till någon kammarens
åtgärd föranleda; och blev denna hemställan av kammaren utan votering bifallen.
År 1918 förelåg frågan om riksdagsmännens rätt till fria resor å statens järnvägar
ånyo till riksdagens prövning, därvid herrar von Koch och Pers uti en
inom första kammaren väckt motion, nr 75, hemställde, att riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kung!. Maj:t måtte efter
skede! utredning och på de villkor, som kunna komma att bestämmas, gå i författning
om, att riksdagens ledamöter tillhandahållas fribiljetter under en månads
tid för resor å statens järnvägar, samt att riksdagen för sådant ändamål
ville anslå ett belopp av 10,000 kronor att eventuellt komma till användning
jämväl under år 1918.
Denna motion hänvisades till bankoutskottet, som i avgivet utlåtande, (nr
33), varom redan erinrats, anförde följande:
»Även bankoutskottet delar den uppfattning, som vid föregående tillfällen
uttalats inom riksdagen eller att ett medgivande av det slag, varom här är fråga,
måste anses vara ägnat att lända såväl riksdagsarbetet som därigenom även det
allmänna till gagn. Det torde nämligen icke kunna förnekas, att genom de tillfallen
till personliga iakttagelser och erfarenheter, som ifrågavarande resor erbjuda,
desamma komma att avsevärt bidraga till att hos riksdagsmännen öka
kännedomen om förhållandena inom landets olika delar samt skilda orters och
landsdelars behov. Rätt till fria resor å statens järnvägar har också, såsom utredningen
i ärendet giver vid handen, redan länge förekommit i ett flertal utländska
stater, och vad särskilt våra grannländer Danmark och Norge angår,
erhålla riksdagsmännen där under hela året fribiljetter å järnvägarna.
Det är visserligen sant, att på senare tid riksdagsresor anordnats, vilka varit
av betydelse och även medfört gagn i åtskilliga avseenden. Dylika résor torde
emellertid icke kunna lämna samma utbyte som de nu ifrågasatta enskilda resorna,
vilka enligt sakens natur bereda tillfälle till en mera ingående och personlig
kännedom om förhållandena i de olika delarna av landet.
Utskottet har därför icke tvekat att ansluta sig till det i motionen framlagda
önskemålet. Visserligen hava åtskilliga betänkligheter framförts mot förslagets
realiserande. Vad först angår den rent konstitutionella sidan av saken, instämmer
utskottet i vad som därutinnan tidigare uttalats eller att något hinder att
vid sidan av grundlagen ordna denna angelägenhet icke torde förefinnas.
Det har vidare framhållits, hurusom riksdagsmännen eventuellt komme att
utsättas för misstankar att missbruka sin rätt till fribiljetter. En dylik farhåga
torde enligt utskottets mening knappast få anses vara berättigad. Givet är nämligen,
att en garanti mot sådana befarade missbruk måste ligga däri, att de ifrågavarande
resorna likväl för den enskilde riksdagsmannen medföra ganska avsevärda
utgifter. Emellertid synes det till förebyggande av dylika misstankar
vara lämpligt att, såsom jämväl i motionen erinras, icke ovillkorligen binda resorna
vid begreppet studieresor, ett mycket tänjbart uttryck, vilket lätt kan
Förslå kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande AV •''/.
missförstås, utan i stället bereda vederbörande tillfälle till resor, begränsade till
viss tidsperiod. 1 detta avseende hava motionärerna tänkt sig en månad, och
torde häremot icke vara något att erinra, dock synes det böra uttryckligen föreskrivas,
att medgivandet gäller en månad i följd och icke å tid, då riksdagen är
samlad.
Vidkommande övriga mot förslaget framförda betänkligheter, vilka även dessa
synas hava varit av övervägande formell natur, torde de icke få anses vara synnerligen
vägande. I varje fall lära nog i detta avseende fullt betryggande garantier
stå att vinna.
Beträffande härefter frågan huru saken borde i praktiken genomföras, hava
motionärerna ifrågasatt, att kungl. järnvägsstyrelsen, efter därom av vederbörande
riksdagsman gjord rekvisition, av Kungl. Maj:t bemyndigas att utlämna
fribiljett på angivna villkor. Någon prövning av resans ändamål skulle alltså
icke förekomma. Häremot synes icke vara något att erinra. Utskottet delar även
motionärernas uppfattning därom, att kostnaden för biljetterna lämpligen bör
gottgöras statens järnvägar, och torde därför ett anslag böra för ändamålet uppföras.
I avseende å beloppet av ifrågavarande anslag, vilket synes böra utgå redan
av innevarande års förslagsanslag till riksdags- och revisionskostnader samt
kostnader för riksdagens hus, anser utskottet detsamma böra bestämmas till förslagsvis
10,000 kronor. Då det vidare torde få anses angeläget, att frågan snarast
möjligt vinner sin lösning, lärer erforderlig utredning böra verkställas genom
Kungl. Maj:ts försorg så fort sig göra låter.»
I anslutning härtill hemställde bankoutskottet, att riksdagen, i anledning av
motionen, måtte
1 ro) besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville
låta efter verkställd utredning vidtaga erforderliga åtgärder för tillhandahållande
åt riksdagens ledamöter av fribiljetter för resor å statens järnvägar under
en månads tid i följd samt på de villkor i övrigt Kungl. Maj:t enligt här ovan
angivna grunder lian komma att bestämma, och
2:o) till bestridande av kostnaden för ifrågavarande resor dels av förslagsanslaget
till riksdags- och revisionskostnader samt kostnader för riksdagens hus
anvisa förslagsvis tio tusen kronor, att utgå redan innevarande år, dels och bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att till järnvägsstyrelsen på dess rekvisition
av ifrågavarande anslag utanordna erforderliga medel.
Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar Hederstierna, Roos och
Schyller, vilka likväl ej antytt sin mening.
Bankoutskottets berörda hemställan bifölls av andra kammaren, men avslogs
av första kammaren. Med anledning av dessa skiljaktiga beslut av kamrarna
föreslog utskottet gemensam votering. Voteringspropositionen bifölls av andra
kammaren men avslogs av första kammaren. Frågan hade därmed ånyo förfallit.
Såsom framgår dels av motionen, dels av ovan anförda utförligare historik
har riksdagen vid flera tillfällen behandlat förevarande fråga om fria resor
för riksdagens ledamöter. Så vitt utskottet kunnat finna, har riksdagens
ställningstagande härvid i icke oväsentlig mån påverkats dels av en lätt förklarlig
tveksamhet vid beviljandet av något, som är eller kan uppfattas som
en ekonomisk fördel för riksdagens egna ledamöter, dels ock av obenägenheten
för en åtgärd, som måhända kunde komma att utsätta riksdagsledamöter
för insinuationer att missbruka en förmån, som de själva begärt och
över vars utnyttjande det icke vore lätt att utöva kontroll.
Utskottet.
8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr -4.
Utskottet underskattar ingalunda värdet av resor för vidgandet av erfarenhet
och kunskap om de olika landsdelarnas förhållanden men håller före, att
nyssnämnda synpunkter fortfarande äro värda beaktande. Förevarande motion
innebär emellertid en avsevärd utvidgning av de yrkanden om fria biljetter,
som förut kommit under riksdagens prövning. De ovan anförda betänkligheterna,
som förut framförts mot bifall till framställningarna om
fria resor för riksdagens ledamöter, framträda därför nu ännu starkare. Men
även om kravet endast innebure en begränsad rätt till fria resor i ungefärlig
överensstämmelse med de krav, som vid tidigare tillfällen framställts, anser
sig utskottet icke kunna tillstyrka detsamma. Förutom nyssnämnda invändningar
anser nämligen utskottet, att det ifrågavarande syftet eller vidgad
och fördjupad kännedom om förhållandena i landets olika delar, endast i mindre
grad skulle främjas genom beviljandet av fria resor. En resa, som avser att
bibringa verkliga, på ingående studier grundade insikter rörande vissa förhållanden,
drager avsevärda utgifter utöver biljettkostnaderna. Av ekonomiska
skäl torde därför de resor, som äro ägnade att giva verklig behållning, bliva
till antalet och utsträckningen ganska begränsade, även om fribiljettsystem infördes.
Det torde dessutom i många fall vara svårt att avgöra, vad som bör
anses utgöra studieresa av betydelse för riksdagsarbetet och alltså medföra
rätt till fribiljett. Utskottet vill därjämte erinra om att det som bekant redan
nu är praxis att gemensamma, fria resor för riksdagsledamöter i viss utsträckning
anordnas i orienterings- och studiesyfte under pågående riksdag eller
efter avslutat riksdagsarbete. Av dessa resor anser utskottet dem, som bruka
företagas av mindre grupper, t. ex. ett utskott för undersökning på ort och
ställe i speciella frågor, vara särskilt lämpade att —- såsom ju är förevarande
motions huvudsyfte — bereda ökade möjligheter för den enskilde riksdagsmannen
att inhämta erfarenhet och kunskap om förhållandena i landets olika
delar, varigenom hans riksdagsarbete kan vinna i effektivitet. Genom dylika
omsorgsfullt planlagda, mindre gruppresor torde deltagarna, om studietillfällena
rätt utnyttjas, kunna erhålla en grundligare kännedom om fakta, än som
i allmänhet kan förvärvas av en enskild resenär.
Slutligen får utskottet framhålla, att en viss obenägenhet mot fribiljettsystemet
tyckes förefinnas inom riksdagen. Utskottet får i detta hänseende
erinra om de under de senare åren motionsvis framförda yrkandena på inskränkning
av fribiljetterna för befattningshavare vid statens järnvägar och
riksdagens i anledning därav fattade beslut om skrivelse till Kung!. Maj:t
om åtgärders vidtagande i syfte att åstadkomma en ytterligare begränsning
i antalet årskort vid statens järnvägar. Då dessutom genom åtgärder från vederbörande
myndigheter rätten till fribiljetter inskränkts i icke ringa mån, synes
det utskottet olämpligt, att den tendens till sparsamhet, som genom dessa
inskränkningar tagit sig uttryck, motverkas genom ett riksdagens beslut om
införande av fribiljetter på ett nytt område.
Forsta kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr k.
9
Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 mars 1925.
På utskottets vägnar:
N. J. F. ALMKVIST.
Närvarande vid ärendets slutbehandling inom utskottet: herrar Almkvist, Rooth,
Julin, Franzén, Bondeson, Nilsson, N. A., i Ostrabo, Andersson, Henrik, i Boda.
Reservation
av herrar Almkvist, Julin och Bondeson, vilka ansett, att utskottets utlåtande
hort hava följande lydelse:
Såsom framgår dels av motionen, dels av ovan anförda utförligare historik,
har vid föregående tillfällen inom riksdagen uttalats, att ett medgivande om
rätt till fria resor för riksdagens ledamöter måste anses vara ägnat att gagna
riksdagsarbetet och därmed det allmänna. Utskottet delar denna uppfattning
och finner sig på grund därav kunna instämma i den motivering, som bankoutskottet
vid 1918 års riksdag anförde för tillstyrkande av en då av herrar
von Koch och Pers i första kammaren väckt motion, nr 75.
Utskottet är nämligen övertygat om att genom de tillfällen till personliga
iakttagelser och erfarenheter, som ifrågavarande resor erbjuda, riksdagsmännens
kännedom om förhållandena inom landets olika delar samt om skilda
orters och landsdelars behov i högst avsevärd grad ökas.
Visserligen kan mot ett beviljande av ifrågavarande rätt rnvändas, att riksdagsmännen
därigenom bleve beviljade en förman, som rcke star i överensstämmelse
med den sparsamhet, riksdagen i allmänhet för närvarande ådagalägger
vid prövning särskilt av föreliggande nya anslagsfrågor. Utskottet anser
dock, att, om den föreliggande motionen icke bifalles i full utsträckning,
utan i stället en begränsad rätt till fria resor i ungefärlig överensstämmelse
med det förslag, som av bankoutskottet vid 1918 års riksdag framlades, av riksdagen
medgives, kunna befogade anmärkningar för bristande hänsyn till kravet
på erforderlig sparsamhet icke framställas. Den förman, som genom en
begränsad rätt till fria resor skulle komma att medgivas riksdagsmännen,
torde icke kunna betecknas såsom i något anvseende omotiverad eller olämplig
och kan icke heller sägas innebära en direkt ekonomisk fördel för den
enskilde riksdagsmannen, då resorna under alla förhallanden för honom med
Bihang
till riksdagens protokoll 1925. 12 samt. 2 avd. 4 käft. (Nr. 4.) 1
10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr -4.
fora avsevärda utgifter. Ur statsfinansiell synpunkt torde förmånen av fria
resor, särskilt om den begränsades till statens järnvägar, icke kunna tillmätas
någon större betydelse.
Vidare har framhållits, att riksdagsmännen eventuellt komma att utsättas
för misstankar att missbruka sin rätt till fribiljetter. En dylik farhåga är,
enligt utskottets uppfattning, icke berättigad. Men till förebyggande av möjligheten
till missbruk kunde lämpligen föreskrivas, att rekvisition av biljett
skall vara åtföljd av resplan, i den mån sådan vid resans början kan uppgöras,
uppgift om vad studierna skola omfatta o. s. v. Måhända kan vid en närmare
utredning befinnas, att ytterligare garantier i förevarande avseende stå att
vinna, utan att den enskilde riksdagsmannens berättigade krav på rörelsefrihet
därigenom kringskäres.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen med anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag,
avseende rätt för riksdagens ledamöter till fria biljetter för
resor å statens järnvägar under en månad i följd å tid, då
riksdagen icke pågår.
Stockholtn 1926. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri A.-B.
256082