Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1925 kl. 3 e. m.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i anledning
av väckt motion om viss ändring i § 36 stadgan för
fort sättning sskolan.

I en inom första kammaren väckt och. till nämnda kammares första tillfälliga
utskott för behandling hänvisad motion, nr 16, har herr Eli Svänsson
anfört följande:

»I § 36 fortsättningsskolestadgan av den 16 september 1918 står föreskrivet,
att försumlig lärjunge må av skolstyrelsen kunna på lämpligt sätt avhämtas
till skolan.

Detta ''lämpliga sätt’ ger en mycket vag anvisning. Vissa av kommunens
och statens tjänstemän och styrelser lämna ofta nödig handräckning.

Men i andra fall händer det ej så sällan, att skolstyrelsen vid hänvändelse t. ex.
till landsfiskal eller landshövdingeämbete får till svar, att de ej hava någon
plikt att ingripa.

Önskvärt vore, att paragrafen i detta fall gives ett förtydligande.

Därför föreslås, att riksdagen i skrivelse till Konungen anhåller, att
nämnda paragraf uttryckligen måtte säga ifrån, att vid ovan anförda omständigheter
vederbörande polismyndighet och i sista hand länsstyrelsen skola
lämna det bistånd, som av skolstyrelsen begäres.»

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande över motionen från
skolöverstyrelsen samt, sedan tillfälle att till utskottet inkomma med yttrande
över densamma beretts Stockholms folkskoledirektion, centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening och Sveriges folkskollärarförbund,
från dessa fått mottaga de yttranden, vilka jämte skolöverstyrelsens utlåtande
äro såsom bilagor fogade härvid.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande vitsordat, att lärjungarna i de nya Utskottet.
fortsättningsskolorna i allmänhet gärna och villigt besöka dessa skolor.
Visserligen, säger överstyrelsen, förekomma undantagsfall, i vilka barnen
försöka undandraga sig sin skolplikt. Dessa fall inskränka sig dock vanligen
till enstaka elever, men någon gång hava svårigheter yppat sig i fråga
om en hel skola eller ett helt skoldistrikt.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 12 samt. 1 avd. 6 käft. (Nr 8.) 1

2

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Att svårigheter av nämnda art skulle uppstå, var redan från början förutsett,
då det ju gällde en avsevärd utsträckning av skolplikten. Med tanke
på försumlighet och tredska från lärjungars — måhända ock från målsmäns
— sida är det oek, som bestämmelserna i fortsättningsskolstadgans par. 36
tillkommit. Tolkningen av nämnda paragraf har emellertid enligt motionärens
mening, vilken av överstyrelsen bestyrkts, icke överallt varit densamma,
och paragrafen torde ofta hava visat sig i tillämpningen mindre effektiv.
Såsom motionären och jämväl överstyrelsen framhållit, torde måhända därför
ett förtydligande och fullständigande av ifrågavarande bestämmelser vara
påkallat.

Den skolform, varom här är fråga, är jämförelsevis ny, och dess karaktär
av obligatorisk skola är ej sällan av allmänheten förbisedd och ej heller
ännu fullt genomförd. Vad hittills i detta avseende åtgjorts, har skett genom
frivilliga åtgärder från skoldistriktens sida. Obligatorisk i hela riket
blir fortsättningsskolan först med ingången av år 1927. Erfarenheterna äro
därför ännu allt för ringa för att motivera en ändring i stadgan, hnr önskvärd
en sådan än torde vara.

Motionären har för avhjälpande av ovan påpekade missförhållanden yrkat,
att en ändring av fortsättningsskolstadgans par. 36 måtte åvägabringas. Överstyrelsen
åter har gjort gällande, att denna utväg ej fullt når sitt syfte,
utan att, om man skall erhålla verklig effektivitet i fråga om åtgärder mot
försumliga och tredskande lärjungar, föreskrift om skyldighet för länsstyrelse
och denna underordnade tjänstemän att lämna handräckning åt fortsättningsskolstyrelse
helst hör anknytas till paragraf 37 i instruktionen den 12 april
1918 (nr 198) för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna
anställda tjänstemännen.

Utskottets mening är också, att om och när en författningsändring i ifrågavarande
fall skall vidtagas, detta närmast torde böra ske i enlighet med
skolöverstyrelsens förslag.

En sådan ändring finner sig utskottet emellertid redan av formella skäl
förhindrad att nu föreslå, enär den ligger utanför motionens ram. Ehuru
utskottet beaktar motionens syfte, anser sig utskottet alltså på grund av
detta och övriga anförda skäl böra hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1925.

På utskottets vägnar:

IVAN PAULI.

Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar Anderson*
i Hägelåkra, Pauli, Johansson i Hornsberg, Vrång, Andersson i Myggenäs, von Stockenström
och Magnuson.

* Ej närvarande vid utlåtandets slutj votering.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

3

Bil. 1.

Skolöverstyrelsens utlåtande.

Till Riksdagens första kammares första tillfälliga utskott.

Sedan skolöverstyrelsen genom nådig remiss den 6 februari 1925 blivit av
Kungl. Maj:t anbefalld att avgiva av utskottet begärt yttrande rörande en
inom riksdagens första kammare av berr Eli Svänsson väckt motion (nr 16)
om skrivelse till Konungen angående viss ändring av par. 36 i kungl. stadgan
den 16 september 1918 för fortsättningsskolan, får överstyrelsen härmed
beträffande ifrågavarande motion anföra följande.

I den till 1918 ''års riksdag avgivna propositionen angående upprättande
av praktiska ungdomsskolor uttalades bl. a., att man i fråga om stadgandena
rörande skolplikten i fortsättningsskolorna hade att utgå ifrån att lärjungarna
i regel komme att ordentligt besöka dessa skolor. Det vore dock oriktigt
att förutsätta ordentlig skolgång skulle åstadkommas huvudsakligen genom
tvångsåtgärder. Man hade nämligen goda skäl antaga, att då skolgången
i dessa skolor komme att bliva en skyldighet och dess underlåtande
en lagöverträdelse vårt folk även i detta fall skulle visa sig laglydigt. Vidare
hade man att lita till ett på såväl de unga själva som på deras föräldrar
och målsmän inriktat upplysningsarbete i syfte att klargöra fortsättningsskolans
uppgift och betydelse. Men även om man sålunda härutinnan
hade att i första hand lita till vårt folks laglydnad och till en alltmer
växande insikt om fortsättningsskolans betydelse och nytta, vore det dock
nödvändigt, att sådana författningsbestämmelser utfärdades, som kunde befordra,
att stadgande om skolplikt bleve i möjligaste mån effektivt.

I fråga om de åtgärder, som borde vidtagas gent emot lärjunge, som utan
anmält giltigt förfall utebleve från skolan, föreslogs i nämnda proposition
såsom en första åtgärd, att vederbörande lärare efter företagen undersökning
angående uteblivandet borde söka bringa missförhållandet till rätta. Lyckades
ej detta hade man att göra anmälan hos skolstyrelsen, som genom sin
ordförande, tillsyningsmannen, därest sådan blivit utsedd i och för skolgångens
övervakande, eller annan lämplig person borde försöka ordna saken
i godo. Visade det sig, att verklig tredska förelåge, borde den, som hade
att ansvara för den försumliges skolgång, av styrelsen erhålla en allvarlig
föreställning och varning, och styrelsen syntes även böra äga rätt att genom
lämplig person avhämta den uteblivne till skolan. Lyckades det icke att
på nämnda sätt åstadkomma rättelse, borde tydligen allvarligare åtgärder
kunna vidtagas, och det syntes i sådana fall vara mest ändamålsenligt att
söka så långt det läte sig göra använda samma åtgärd, som i motsvarande

4

Första hammarens första tillfälliga utskotts inlåtande Nr S.

fall tillämpades i fråga om folkskolans lärjungar, alltså barnens skiljande
från hemmet och utackordering på föräldrars eller målsmäns bekostnad.
Själva ordningen för nämnda åtgärders vidtagande borde emellertid icke vara
så invecklad och långsam, som fallet vore beträffande folkskolan. Då en
föreställning och varning visat sig fruktlös, borde den allvarliga åtgärden kunna
utan dröjsmål tillgripas. Den genom fortsättningsskolans omdaning utsträckta
skolplikten kunde emellertid tänkas förverkligad endast så småningom, och
bestämmelserna angående densamma borde tillämpas med all erforderlig varsamhet
och grannlagenhet.

Mot de sålunda i berörda proposition av vederbörande departementschef
gjorda uttalandena hade riksdagen intet att erinra. Riksdagen förklarade i
sin med anledning av propositionen till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse kunna
i det taget ansluta sig till de av Kungl. Maj:t föreslagna stadgandena
angående lärjungarnas skolplikt och framhöll jämväl såsom önskligt, att beträffande
de åtgärder, som kunde bliva erforderliga för att i vissa fall av
försummelse eller tredska bringa skolpliktsbestämmelserna till efterlevnad,
ett snabbare förfarande måtte komma att tillämpas än det, som vore i motsvarande
avseende föreskrivet i fråga om folkskolan.

I full överensstämmelse med detta riksdagens uttalande hava och de i par.
36 av gällande fortsättningsskolestadga intagna bestämmelserna angående påföljd
för lärjunges försummelse av skolgång blivit avfattade. Det heter sålunda
i denna paragraf bl. a.: Visar det sig, att verklig tredska föreligger,
bör den, som enligt par. 35 har att vaka över den försumliges skolgång (föräldrar,
målsmän, förmyndare och arbetsgivare), av skolstyrelsen erhålla en
allvar föreställning och varning, varjämte skolstyrelsen må äga rätt att på
lämpligt sätt avhämta den uteblivne till skolan. Om nu nämnda åtgärder
visat sig fruktlösa, må den försumlige lärjungen av skolstyrelsen omhändertagas
och till vårdande åt andra personer överlämnas, och skall därvid kostnaden
för lärjunges underhåll bestridas av lärjungen själv eller ock kunna i
laga ordning utmätas hos den, som gent emot lärjungen är försörjningspliktig.

Den uti ovannämnda kungl. proposition uttalade förhoppningen, att vårt
folk även beträffande fullgörandet av skolplikten i fortsättningsskolan skulle
komma att visa sig laglydigt, har såsom erfarenheten ådagalagt i det stora hela
blivit uppfylld. Efter vad överstyrelsen vid de besök dess medlemmar avlagt vid
fortsättningsskolor i olika delar av landet iakttagit och på annat sätt inhämtat
torde intet tvivel behöva råda därom, att inom flertalet av de mer
än 1,400 skoldistrikt, i vilka fortsättningsskolor av 1918 års typ upprättats,
föga eller intet är att anmärka med avseende på lärjungarnas skolgång. Det
gives exempel på skolor, där under en hel årskurs ingen lärjunge varit frånvarande
någon enda dag. Och av folkskolinspektörer har meddelats, att
inom flera inspektionsområden lärjungarna i regeln gärna och villigt besöka
fortsättningsskolorna och att inga särskilt framträdande svårigheter eller
olägenheter visat sig i fråga om tillämpningen av de nu gällande författningsbestämmelserna
rörande skolplikten i dessa skolor.

Men erfarenheten har ock å andra sidan visat, att sådana gynnsamma förhållanden
icke äro rådande överallt. På en del håll hava svårigheter, i
vissa fäll besvärande sådana, mött att på ett tillfredsställande sätt genomföra
skolpliktsbestämmelserna. I främsta rummet ha sådana svårigheter
framträtt i fråga om enskilda lärjungar, men fall ha ock inträffat, då svårigheter
gjort sig gällande i fråga om en hel skola eller ett helt skoldistrikt.
Att svårigheter av denna art skulle uppstå, är ju fullt naturligt, då det här
gäller en så pass avsevärd utsträckning av den obligatoriska skolplikten, och
hade redan från början blivit förutsett.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Anledningarna till att dylika svårigheter uppstått hava varit av olika art.
På vissa hall har anledningen varit att söka däri, att de nya skolorna upprättats
utan att ett föregående behövligt upplysningsarbete rörande dessa
skolors syfte och verksamhet bedrivits bland lärjungarna och deras målsmän.
Ett sådant arbete är så mycket mera nödvändigt, som hos allmänheten
råder mycken oklarhet i fråga om de nya fortsättningsskolorna, särskilt
beträffande deras obligatoriska karaktär. 1 de förutvarande fortsättningsskolorna
var ju deltagandet i undervisningen fullt frivilligt, och på ett
och annat håll har man därför trott, att förhållandet vore detsamma även i
skolorna av den nya typen. Denna tveksamhet i fråga om skolplikten har
otvivelaktigt ökats genom den av riksdagen beslutade förlängningen av den
för skolornas upprättande medgivna övergångstiden. Den frihet skoldistrikten
äga under övergångstiden i fråga om upprättande av fortsättningsskolor
har man ansett gälla även beträffande lärjungarnas skyldighet att besöka
dessa skolor, där distriktet anordnat sådana. Av andra anledningar till de
i det föregående antydda svårigheterna kan framhållas en mindre ändamålsenlig
organisation av skolan, särskilt beträffande undervisningstidens förläggning.
Det har sålunda visat sig, att de största svårigheterna mött, där undervisningen
varit förlagd till kvällarna efter det lärjungarna hela dagen
varit sysselsatta med sitt förvärvsarbete. Där en sådan mindre ändamålsenlig
anordning kunnat utbytas mot undervisningens förläggande till en hel
dag eller två halva dagar i veckan, hava besvärligheterna väsentligen minskats
eller alldeles upphört. I enstaka fall hava svårigheterna föranletts av brist på
för arbetet i denna skolart lämpliga lärare.

Det kräves helt naturligt rätt lång tid, innan medvetandet om den nya
fortsättningsskolans obligatoriska karaktär trängt igenom hos den stora allmänheten.
Så har givetvis ännu ej kunnat ske under den korta tid den nya
skolformen varit i verksamhet. Det synes på grund härav icke vara möjligt
att med ledning av den ringa erfarenhet, som nu föreligger, kunna
draga några säkra slutsatser rörande hur hithörande förhållanden komma
att gestalta sig efter övergångstidens slut. Och det synes därför icke heller
riktigt att nu, utan stöd av en mera omfattande erfarenhet vidtaga ingripande
förändringar i fråga om den nya skoltypens organisation.

Givet är, att författningsbestämmelserna rörande skolplikten böra tillämpas
med varsamhet, särskilt under den nya fortsättningsskolans första skede,
och att all tillbörlig hänsyn därvid bör tagas till de förhållanden av olika
art, som kunna försvåra dessa bestämmelsers tillämpning. Så vitt Överstyrelsen
har sig bekant, hava ock fortsättningsskolestyrelserna iakttagit en
sådan varsamhet och i vad på dem ankommit sökt på olika sätt undanröja
möjligen förefintliga anledningar till skolförsummelser. Det har emellertid
icke kunnat undgås, att bland de till omkring etthundratusen uppgående
fortsättningsskolpliktiga sådana fall inträffat, att det för upprätthållande av
skolplikten blivit nödvändigt att vidtaga sådana åtgärder, som i § 36 av
fortsättningsskolestadgan angivas, och att man därvid stundom, då verklig
tredska förelegat, även måst tillgripa åtgärden att till skolan avhämta den
försumlige.

Beträffande verkställandet av sådan avhämtning ger fortsättningsskolestadgan
endast den anvisningen, att den skall ske »på lämpligt sätt». På
skilda orter hava därför också härvid olika tillvägagångssätt kommit till
användning Så har på somliga håll avhämtningen verkställts av en särskild
tillsyningsman, som av vederbörande skolstyrelse förordnats att biträda
vid övervakandet av skolgången, eller ock av skolans vaktmästare, där sådan
varit anställd. Har någon sådan för verkställandet av dylikt uppdrag
lämplig och villig person icke funnits att tillgå, har skolstyrelsen i vissa

6

Första hammarens första tillfälliga utshotls utlåtande Nr S.

fall vänt sig till polismyndigheten eller krön obetjäningen på orten och anmodat
dessa om behövlig handräckning för den försumliges avhämtning. I
en del fall har ock en sådan anmodan från skolstj^relsen på ett eller annat
sätt efterkommits av ovannämnda myndigheter eller tjänstemän, antingen
så, att hämtningen helt och hållet verkställts av dem, eller att de medverkat
vid densamma. I andra fall åter har den begärda handräckningen vägrats
under den förklaringen, att vederbörande ansett sig icke äga vare sig
skyldighet eller rätt att lämna sådan. Och då vid sådant förhållande skolstyrelse
för att vinna klarhet uti, huru härmed verkligen förhåller sig, framställt
anhållan hos vederbörande länsstyrelse om dylik handräckning, har
någon sådan klarhet icke vunnits genom den av länsstyrelsen med anledning
av dylik hemställan utfärdade resolutionen och ej heller genom av
Kungl. Maj:t meddelat utslag, då länsstyrelsens resolution i ärendet blivit
hos Kung! Maj:t överklagat.

Till belysning av här berörda förhållanden meddelas härmed redogörelse
för ett dylikt fall i Skeppsås församling inom Östergötlands län.

Vid sammanträde den 28 januari 1924 med nämnda församlings kyrkooch
skolråd, som tillika utgör styrelse för fortsättningsskolan, anmäldes, att
enär en av lärjungarna i nämnda skola utan giltigt förfall uteblivit från
undervisningen och de av kyrko- och skolrådets ordförande med anledning
därav enskilt meddelade varningarna icke medfört resultat, lärjungens föräldrar
kallats att inställa sig inför kyrko- och skolrådet för erhållande av
varning inen icke hörsammat denna kallelse. På grund härav beslöt fortsättningsskolestyrelsen,
att enligt § 36 i gällande fortsättningsskolestadga
avhämta den försumlige lärjungen till skolan samt att, om denne icke frän
sistnämnda dag ordentligt fullgjorde sin fortsättningsskoleplikt, skilja honom
från föräldrarna och överlämna honom till vårdande åt andra personer ävensom
låta kostnaden för hans underhåll i laga ordning utmätas hos föräldrarna,
och skulle vederbörande fjärdingsman anmodas verkställa den sålunda
beslutade avhämtningen. Fjärdingsmannens försök att verkställa detta uppdrag
medförde emellertid intet resultat. Skolstyrelsen begärde då först hos
länspolisen och sedan hos vederbörande landsfiskal, att dessa skulle utföra
hämtningen, och erhöll därvid av dem det svar, att, om det ur stadgan för
fortsättningsskolan kunde uppvisas, att ortspolisen ägde skyldighet, respektive
befogenhet, att utföra sådant uppdrag, så skulle detta ock fullgöras.
Då skolstyrelsen ej kunde hänvisa till någon sådan bestämmelse i stadgan,
lämnades ej heller den begärda handräckningen. Med anledning härav, ingav
skolstyrelsen en framställning i ärendet till vederbörande länsstyrelse.
I denna meddelar skolstyrelsen, att de av densamma enligt första stycket av
§ 36 i fortsättningsskolestadgan vidtagna åtgärderna för den ifrågavarande
lärjungens avhämtande till skolan visat sig fruktlösa, emedan skolstyrelsen
ansåg sig icke äga rätt att därvid bruka våld eller att giva bemyndigande
därtill. Det syntes emellertid skolstyrelsen, att den i nämnda författningsrum
givna bestämmelsen om lärjungens avhämtande till skolan borde fullföljas,
innan den i senare stycket av paragrafen omförmälda åtgärden tillgrepes,
och skolstyrelsen anhöll på grund därav om handräckning i och för
lärjungens avhämtande till skolan genom vederbörande kronobetjaning.

I sin resolution med anledning av denna framställning förklarade länsstyrelsen,
att, enär kyrko- och skolrådet icke, såvitt handlingarna utmärkte,
tilldelat ifrågavarande barns föräldrar varning enligt § 36 i ovannämnda
stadga, länsstyrelsen funne framställningen icke till någon länsstyrelsens
åtgärd föranleda.

Häri sökte kyrko- och skolrådet ändring hos Kungl. Maj:t. I utslag den
21 oktober 1924 utlät sig Kungl. Maj:t, att, då jämlikt bestämmelserna i

Förslå kammarens första iillfälliija utskotts anlitande AV 8.

7

§ 36 första stycket i stadgan för fortsättningsskolan kyrko- och skolrådet
ägde rätt att under vissa förutsättningar på lämpligt sätt avhämta ifrågavarande
lärjunge till fortsättningsskolan samt utövandet av denna rätt under
do stadgade förutsättningarna icke på sätt kyrko- och skolrådet förmenat
vore beroende av särskilt av länsstyrelsen meddelat beslut om handräckning,
Kung! Maj:t ej funnit skäl att göra ändring i det slut, vartill länsstyrelsen
i målet kommit.

Av förestående redogörelse linner överstyrelsen framgå, bl. a. att kyrkooch
skolrådet å ena sidan samt länsstyrelsen å andra sidan varit av olika
mening om, huruvida i här föreliggande fäll den försumlige lärjungens föräldrar
tilldelats sådan varning, som i fortsättningsskolestadgans § 36 föreskrives.
Ett förtydligande av bestämmelserna angående sådan varning synes
därför vara av behovet påkallad, och vill överstyrelsen i fråga härom hänvisa
till det yttrande överstyrelsen avgivit med anledning av den vid årets
riksdag inom första kammaren väckta motionen nr 15.

Vad angår frågan om polismyndighets och länsstyrelses befogenhet och
skyldighet att, då fortsättningsskolestyrelse så påfordrar, lämna handräckning''
i och för avhämtande till fortsättningsskolan av försumliga lärjungar
under de i fortsättningsskolestadgan givna förutsättningarna, synes det överstyrelsen,
som om Kungl. Maj:ts ovan anförda utslag icke utan skäl skulle
kunna tolkas så, som om dylik befogenhet och skyldighet förefunnnes. De
kronobetjänte, till vilka skolstyrelsen hänvänt sig för erhållande av handräckning
i här föreliggande fall, hava emellertid påtagligen ansett sig icke
äga sådan befogenhet eller skyldighet. Länsstyrelsen gör i sin resolution i
ärendet intet uttalande rörande denna fråga. Och vederbörande fortsättningsskolestyrelse
har i skrivelse till överstyrelsen den 7 januari 1925 framhållit,
att styrelsen, även efter Kungl. Maj:ts nvan anförda utslag, vore tveksam
om hur den i föreliggande sak ägde att vidare förfara, samt att, därest
behövlig handräckning i sådana fall som det här förevarande ej kunde av
styrelsen påfordras, den i Kungl. Maj:ts ovannämnda utslag angivna rätten
att avhämta försumliga lärjungar måste anses vara fullständigt illusorisk,
och styrelsen stode alldeles vanmäktig gent emot tredskande lärjirngar och
målsmän.

Av vad sålunda anförts finner överstyrelsen oförtydbart framgå, att de
nu gällande författningsbestämmelserna rörande åtgärder gent emot försumliga
lärjungar i fortsättningskolan behöva förtydligas och fullständigas. Detta
skulle då kunna ske antingen, på sätt av motionären föreslagits, genom ett
tillägg till § 36 i fortsättningsskolestadgan eller — måhända lämpligare —
därigenom att föreskrift om skyldighet för länsstyrelse och denna underordnade
tjänstemän att i de fall, varom här är fråga, lämna erforderligt ämbetsbiträde,
anknötos till § 37 i instruktionen den 12 april 1918 (nr 198) för
landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemännen.
Denna paragraf har för närvarande följande lydelse: »I övrigt har
länsstyrelsen att handlägga alla de ärenden, som, utan att i denna instruktion
vara uttryckligen nämnda, enligt gällande författningar åligga länsstyrelsen,
samt att avgiva de utlåtanden och lämna det ämbetsbiträde, som i
vederbörlig ordning äskas eller av förhållandena eljest påkallas.» Därest
antingen genom ändrad avfattning av denna bestämmelse eller genom särskilt
utfärdad kungörelse det bleve tydligt uttalat, att en anhållan av fortsättningsskolestyrelse
angående åtgärder gent emot tredskande lärjungar eller
målsmän vore att anse såsom ett sådant i nämnda paragraf angivet förhållande,
vid vilket det ålåge länsstyrelse att lämna behövligt ämbetsbiträde,
så torde därmed det viktigaste önskemålet angående här berörda angelägenhet
vara uppfyllt. Dylikt ämbetsbiträde bör kunna av skolstyrelse påförd -

8

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

ras såväl för försumliga lärjungars avhämtande från hemmet till skolan som
för deras omhändertagande och överlämnande i andra personers vård. På
grund därav att undervisningstiden i fortsättningsskolans årskurser i det
stora flertalet skolor är sammanträngd till allenast sex veckor kräves med
nödvändighet, därest här ifrågavarande ämbetsbiträde skall medföra därmed
åsyftad verkan, att skolstyrelsernas ansökningar om sådant ämbetsbiträde
erhålla möjligast skyndsamma behandling och påfordrat biträde lämnas utan
onödig tidsutdräkt.

Överstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om, att enligt § 146 i gällande
läroverksstadga rektor tillerkännes rätt att i visst fall fordra handräckning
av polismyndighet. Sagda paragraf innehåller nämligen en bestämmelse
av följande lydelse: »I varje mål, som lärjunge angår, det vare
hos rektor ensam eller hos läroverkskollegiet anhängigt, äge rektor att infordra
nödiga upplysningar av vem det vara må, som sådana kan meddela.
Skulle rektor vid något tillfälle finna sig befogad att av vederbörande polismyndighet
fordra handräckning, skall sådan, på skriftligen framställd begären,
till hans förfogande ställas, varefter på hans ansvar vile, huru densamma
användes.»

överstyrelsen anser sig slutligen böra framhålla, att svårigheter av här
antydd art förefinnas även beträffande lärjungar i follcslcolan, varför det synes
lämligt och behövligt, att det här ovan föreslagna förtydligandet i fråga
om tillämpligheten av § 37 i landshövdingeinstruktionen på här berörda fäll
kommer att gälla jämväl beträffande motsvarande åtgärder i fråga om lärjungar
i folkskolan.

Stockholm den 20 mars 1925.

Hjälmar Bero

AUG. FALK

Hjalmar Werner.

Bil. 2.

Stockholms folkskoledirektions utlåtande.

Till Riksdagens första kammares första tillfälliga utskott.

Sedan Stockholms folkskoledirektion genom skrivelse den 30 januari 1925
beretts tillfälle att till utskottet inkomma med utlåtande över en inom riksdagens
första kammare av herr Eli Svänsson väckt motion, nr 16, om skrivelse
till Konungen angående viss ändring av § 36 i Kungl. stadgan den
16 september 1918 för fortsättningsskolan, får Stockholms folkskoledirektion
härmed beträffande ifrågavarande motion anföra följande.

Under den tid, de obligatoriska fortsättningsskolorna varit i verksamhet i
Stockholm, har erfarenheten givit vid handen, att det motstånd, som givetvis
måst möta vid genomförande av obligatorisk skolplikt utöver den i avseende
på folkskolan tidigare föreskrivna, alltmer förminskats. Respekten för
gällande lag och en alltmer växande insikt om fortsättningsskolans betydelse
överflödiggöra emellertid icke sådana författningsbestämmelser, som kunna
befordra, att stadgandet om skolplikt blir i möjligaste mån effektivt. Fortsättningsskolstadgans
§ 36 föreskriver därför, att, då verklig tredska före -

Förda hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

9

ligger, skolstyrelse må äga rätt bl. a. att på lämpligt sätt avhämta den uteblivna
lärjungen till skolan, och slutligen att, därest alla andra ålgärder
visat sig fruktlösa, omhändertaga den försumlige lärjungen och överlämna
honom till vårdande åt andra personer än föräldrarna.

Det är uppenbart, att såväl vid hämtning till skolan som också vid omhändertagande
av försumlig lärjunge det kan bliva nödvändigt begära handräckning
av polismyndighet. I Stockholm har i några få full polishandräckning
påkallats hos vederbörande myndighet, vilken då alltid beviljat densamma.
Därest ej sådan handräckning i berörda fall kunnat erhållas, hade
rätten att avhämta försumliga lärjungar till skolan liksom också rätten att
omhändertaga lärjungar och överlämna dem i andra personers vård blivit
fullständigt illusorisk.

Då såsom av motionen framgår olika meningar rörande innebörden av
nuvarande bestämmelser i § 36 i fortsättningsskolestadgan gjort sig gällande
angående rätt för skolstyrelse att erhålla handräckning, synes det folkskoledirektionen
önskvärt, att i nämnda paragraf eller annan författning, som i
sådant avseende kan ifrågakomma, införes stadgande om skyldighet för länsstyrelse
och under densamma lydande tjänstemän att i här berörda fall lämna
skolstyrelse erforderligt biträde.

Stockholm den 3 april 1925.

På folkskoledirektionens vägnar:

OSCAR LARSSON

Erik Österberg.

Bil. 3.

Centralstyrelsens för Sveriges allmänna folkskollärarförening utlåtande.

Till Riksdagens Första kammares första tillfälliga utskott.

Genom skrivelse av den 17 nästlidna mars har första kammarens första
tillfälliga utskott berett centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
tillfälle att till utskottet inkomma m,ed yttrande över en inom
första kammaren väckt motion, nr 16, om viss ändring i par. 36 stadgan för
fortsättningsskolan. Centralstyrelsen får med anledning därav anföra följande.

I motionen påyrkas, att riksdagen måtte i skrivelse till Konungen anhålla,
att i par. 36 förtsättningsskolstadgan av den 16 september 1918 måtte
uttryckligen bestämmas, att vid fall av verklig tredska vederbörande polismyndighet
och i sista hand länsstyrelsen skola lämna nödigt bistånd till
att fortsättningsskolelev avhämtas till skolan.

Såsom av förenämnda paragraf framgår, hänvisar förtsättningsskolstadgan
på flera utvägar, när det gäller att förmå en lärjunge, som utan anmält
giltigt förfall uteblivit från undervisningen, att åter ordentligt bevista skolan.
I allmänhet torde rättelse kunna vinnas, utan att hämtning behöver
ifrågakomma. Men i vissa undantagsfall kan det bli oundgängligen nöd Bihang

till riksdagens ■protokoll 1925. 12 samt. 1 avd. 6 käft. (Nr 8.) 2

10

Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 8.

vändigt, att den uteblivne hämtas till skolan. Att därvid handräckning
från polismyndighet skall kunna ifrågakomma, torde måhända få anses inneslutet
i den formulering, som par. 36 redan erhållit. Emellertid har,
såsom i motionen uppgives, stadgandet i denna del varit föremål för olika
tolkningar, och ett förtydligande i den riktning, som i motionen avses, synes
därför vara påkallat.

Centralstyrelsen får sålunda uttala sin anslutning till vad i förenämnda
motion hemställes.

Stockholm den 6 april 1925.

A centralstyrelsens för Sverges allmänna folkskollärarförening vägnar:

CARL LIDMAN

Edvin St ål felt.

Bil. 4.

Sveriges Folkskollärarförbunds utlåtande.

Till Ordföranden i första kammarens första tillfälliga utskott.

Då tillfälle beretts styrelsen för Sveriges Folkskollärarförbund att inkomma
med yttrande över den i första kammaren väckta motionen om viss ändring
i § 36 fortsättningsskolstadgan, får styrelsen härmed anföra följande:

De erfarenheter, man hitintills vunnit beträffande skolgången i fortsättningsskolan,
tyda på att förhållandena gestalta sig ytterst olika i skilda
skoldistrikt.

I något större antal fall ha verklig tredska ej kunnat konstateras. De
medel, som stå skolstyrelse till buds ha i allmänhet visat sig effektiva,
därest de vederbörligen utnyttjats. Men det har ock förekommit fall, såsom
i motionen anföres, då ordningsmakten vägrat ingripa, under hänvisning till
bristande författningsbestämmelser. De svårigheter som därvid uppkomma
äro enligt styrelsens mening ägnade att allvarligt äventyra skolans och skolstyrelsens
auktoritet, varför det kan under dylika omständigheter anses

befogat, att paragrafen förtydligades i riktning motionären hemställt.

«

Stockholm den 22 mars 1925.

På förbundsstyrelsens vägnar
LEANDER WALLERIUS

Sekreterare i Speriges Folkskollärarförbund.

Stockholm 1925. Kung! Boktryckeriet, P. Å. Norstedt & Söner.

251577