Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1925 kl. 3 e. in.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, i
anledning av väckt motion, angående skyldighet för
domstolarna att överlämna rättegångsprotokoll till fångvårdsanstalterna
och till de villkorligt dömdas övervakare.

I en inom första kammaren väckt och till första kammarens första tillfälliga
utskott för behandling hänvisad motion, nr 180, har herr Alfred Petrén hemställt,
att riksdagen måtte besluta en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan,
att föreskrift måtte utfärdas angående skyldighet för domstolarna att,
i den utsträckning Kungl. Maj:t finner lämpligen kunna ske, ställa rättegångsprotokollen
till fångvårdsanstalternas förfogande eller, där villkorligt straff
ådömts och förordnande om övervakning skett, till övervakarens förfogande.

I motionens syfte har herr Bror Petrén instämt.

I avseende å motionens motivering får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande över motionen från
fångvårdsstyrelsen samt, sedan utskottet satt styrelsen för föreningen Sveriges
häradshövdingar och föreståndaren för Skyddsvärn, slottspastorn A. Wirén,
i tillfälle att till utskottet inkomma med yttranden över motionen, från dessa
fått mottaga de utlåtanden, vilka, järnte fångvårdsstyrelsens utlåtande, äro
såsom bilagor fogade härvid.

Med nu rådande uppfattning av straffändamålet är det naturligt, att fång- Utskottet.
vården i hög grad måste inrikta sig på att genomföra en så vitt möjligt individuell
fångbehandling till den dömdes upprättelse. Skall det lyckas fångvårdsmyndigheterna
att med för den dömde såväl som för det allmänna gynnsamma
resultat utföra detta svåra och betydelsefulla sociala värv, är det givetvis
av yttersta vikt, att fångbehandlingen grundas ej blott på erfarenheterna
av fången under strafftiden, utan ock på en noggrann kännedom om dennes
föregående levnad och miljöförhållanden, motivet till brottet och de närmare
omständigheterna därvid. De domstolsutslag, som till fångvårdsanstalterna
överlämnas, innehålla icke någon uppgift härutinnan. Man har därför huvudsakligen
varit hänvisad till fångens egna mer eller mindre trovärdiga uppgifter
och till de upplysningar, som genom hänvändelse till vederbörande ortsmyndigheter
stått att vinna. Enligt vad från fångvårdshåll vitsordas, äro de
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 12 sand. 1 avd. 5 höft. (Nr 7.) 1

2 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

upplysningar, som på angivna sätt kunna inhämtas, i många fall synnerligen
bristfälliga och knapphändiga.

Såsom motionären framhållit, är också bland fångvårdsmännen den uppfattningen
allmän, att det för bedömandet av fångens karaktär och för möjligheterna
att moraliskt påverka honom är nödvändigt, att de upplysningar, som
på nyss angivna sätt inhämtas, kontrolleras och fullständigas genom de uppgifter,
som kunna erhållas ur rättegångsprotokollen i den dömdes mål.

Utskottet inser tillfullo svårigheterna för fångvårdsmännen att med de
knappa och otillförlitliga uppgifter om den dömde, som nu stå dem till buds,
genomföra en fruktbärande individuell fångbehandling. Även om rättegångsprotokollen
understundom icke skulle innehålla de härför nödiga upplysningarna,
synes det dock utskottet uppenbart, att en underlättad tillgång till rättegångsprotokollen
skulle kunna i väsentlig mån vidga kännedomen om den
dömdes karaktär och personliga förhållanden. Då betingelserna för en rationell
individuel! fångbehandling således skulle ökas, därest, såsom motionären yrkat,
rättegångsprotokollen av domstolarna tillhandahölles fångvårdsmyndigheterna,
anser sig utskottet böra förorda, att åtgärder i detta syfte vidtagas.

Om sålunda fångvårdsanstalterna erhålla rannsakningsprotokollen i de dömdas
mål, kan det även synas motiverat, att, såsom av motionären ifrågasatts, i de
fall, där villkorlig straffdom ådömts och förordnande meddelats om den
dömdes ställande under övervakning, rättegångsprotokollen också överlämnas
till övervakaren. Detsamma torde även kunna gälla ifråga om tillsyningsmannen
för villkorligt frigiven person. Fångvårdsstyrelsen har emellertid i
fråga om villkorligt dömda ansett, att ett åläggande för domstolarna att tillhandahålla
utskrifter av rannsakningshandlingarna skulle kunna bliva alltför
betungande i förhållande till det gagn, som därmed vunnes, enär i de flesta
fall såsom övervakare torde utses någon person i den villkorligt dömdes
hemort, vilken på förhand ägde erforderlig kännedom om skyddslingens förhallanden.
Vidare kunde det, därest omfattande rannsakningshandlingar överlämnades
till övervakare och tillsyningsmän, vilka funne sig moraliskt förpliktade
att genomläsa protokollen, öka svårigheterna att erhålla för uppdragen
villiga enskilda personer, och slutligen uppkomme en viss risk, att
handlingarnas innehåll av oaktsamhet eller obetänksamhet finge en mindre
önskvärd spridning, som kunde till den dömdes skada utnyttjas i sensationssyfte.

Utskottet finner visserligen dessa synpunkter beaktansvärda, men vill i fråga
om den förstnämnda invändningen framhålla, att det givetvis icke bör åläggas
domstolarna att tillhandahålla rättegångsprotokollen i andra fall eller i vidare
män, än sådant anses av omständigheterna påkallat, varför i de fall, då övervakare
redan äga nödig kännedom om den villkorligt dömde, utskrift av rättegångsförhandlingarna
för övervakares räkning icke torde komma att påfordras.
I de fall åter, då dessa icke äga erforderlig kännedom om sina skyddslingar,
lärer det, såsom ock av föreståndaren för Skyddsvärn närmast rörande vill -

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

korligt dömda framhållits, vara synnerligen angeläget att bereda övervakaren
tillgång till sådana handlingar, som klarlägga den förövade förseelsen och den
dömdes personliga förhållanden. Det är nämligen till dessa faktiska meddelanden,
som övervakaren måste anknyta utövandet av sin funktion som
övervakare i de fall, då han ej på grund av särskilda omständigheter redan
äger nödig kännedom om sin skyddsling i nämnda avseenden. Övervakaren
har ej heller såsom i fråga om de i straffanstalt förvarade genom de yttre
förvaringsåtgärderna möjlighet att närmare lära känna och påverka sina klienter
och synes alltså i lika mån och understundom i än högre grad än fångvårdsmyndiglieterna
kunna hava behov av rannsakningshandlingarna i sina
skyddslingars mål. Beträffande dessa handlingars omfattning lärer det, såsom
fångvårdsstyrelsen framhållit, i regel kunna vara tillfyllest, att rapporten om
förundersökning för den villkorligt dömde och biografibladet för den villkorligt
frigivne tillställas övervakaren eller tillsyningsmannen.

Fångvårdsstyrelsens farhåga, att det moraliska tvånget för övervakare och
tillsyningsman att genomläsa protokollen skulle öka svårigheterna att erhålla
för uppdragen villiga personer, synes icke vara befogad. Iakttages nämligen
den begränsning, som ovan antytts, torde läsningen av desamma icke bliva
betungande. Någon risk att handlingarnas innehåll, såsom fångvårdsstyrelsen
befarar, skulle kunna få en mindre önskvärd spridning, torde knappast föreligga,
då ju utseendet av övervakare och tillsyningsman måste ske med största
urskilning. Till undvikande så vitt möjligt av en dylik risk synes emellertid
sådan bestämmelse lämpligen böra åvägabringas, att de till övervakare och
tillsyningsman utlämnade handlingarna skola efter viss tid återställas till vederbörande
myndigheter. Till de närmare bestämmelserna härom återkommer
utskottet i det följande.

Det bör givetvis noga prövas, i vilka mål och i vilken omfattning protokollsutskriftcrna
må av domstolarna tillhandahållas. Lämpligt torde vara, att
domstolarna först efter gjord rekvisition skola hava att till fångvårdsmyndigheterna
överlämna dylika protokollsutskrifter. Sådan skyldighet synes i regel
böra, på sätt fångvårdsstyrelsen föreslagit, gälla de mål, i vilka dömts till
fängelse eller straffarbete i minst ett år. Vidare torde fängelsemyndighet böra
äga att i alla de mål, i vilka person, som ej uppnått 21 års ålder, dömts till
urbota straff, hos domstolen rekvirera vederbörliga protokollsutskrifter, men
även i andra särskilda fall, där strafftiden är mindre än ett år och fängelsemyndigheten
prövar kännedom om protokollen erforderlig för fångbehandlingen,
synes fängelsemyndigheten böra äga rätt att erhålla tillgång till rättegångsprotokollen.

För att begränsa domstolarnas arbete med utskrivandet av protokollsutdrag
för här ifrågavarande ändamål torde särskilda föreskrifter böra utfärdas. Därvid
torde lämpligen, såsom av fångvårdsstyrelsen ifrågasatts, kunna föreskrivas,
att häktad person, som erhållit protokoll åt sig utskrivna utan avgift, bleve
underkastad skyldighet att ställa dem till fängelsemyndigheternas förfogande,

4 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

att protokoll, som lämnats vederbörande allmänna åklagare, skulle vid påfordran
hållas fängelsemyndigheterna till hända, samt att, där rannsakningsmålet
blivit av överdomstol slutligen avgjort, det exemplar av protokollet, som
finnes hos domstolen förvarat, skall till fängelset utlämnas. Vidare synes det
ur flera synpunkter ändamålsenligt, att protokollen, då särskild utskrift för
här ifrågavarande ändamål påkallas, tillhandahölles endast i transumt, innehållande
uppgifter om den dömdes personliga förhållanden, omständigheterna
vid brottets begående och dylikt.

I fråga om tillhandahållande av protokollsutskrifter åt tillsyningsman för
villkorligt frigivna behöves endast en föreskrift, att den utskrift av rättegångsprotokollet,
som legat till grund för prövningen av frågan om fångens villkorliga
frigivning, vid frigivandet tillhandahålles tillsyningsmannen i den utsträckning,
som kan synas erforderlig. Beträffande övervakare synes det lämpligt,
att fångvårdsstyrelsen på hemställan av övervakaren efter föregående
prövning verkställer rekvisition av nödiga utskrifter.

I den mån bestämmelser i ovan angivet syfte kunna medföra större tunga
för häradshövdingarna, än som skäligen synes böra utan särskild ersättning
påvila dem, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att genom lämpligt tilllägg
till lösenförordningen härom meddela föreskrifter.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att första kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att bestämmelser
måtte utfärdas angående skyldighet för domstolarna
att i mål rörande till frihetsstraff dömda personer i lämplig
utsträckning ställa rättegångsprotokoll eller delar därav till
vederbörande fängelsemyndigheters förfogande för tillgodoseende
av den individuella fångbehandlingen samt för möjliggörande
för övervakare av villkorligt dömda att vederbörligen
fullgöra dem påvilande uppgifter.

Stockholm den 23 april 1925.

På utskottets vägnar:

ERIK ANDERSON.

Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet:

herrar Anderson i Hägelåkra, Pauli, Johansson i Hornsberg, Vrång, Andersson i
Myggenäs, fröken Hesselgren och herr Magnusson.

av herr Vrång.

Reservation

Finaln kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

Bil. 1.

Till Riksdagens första kammares första tillfälliga utskott.

Sedan Kungl. Maj:t under den 20 februari 1925 anbefallt fångvårdsstyrelsen
att till riksdagens första kammares första tillfälliga utskott avgiva utlåtande
över herr Alfred Petréns i första kammaren väckta och till utskottet remitterade
motion angående skyldighet för domstolarna att överlämna rättegångsprotokoll
till fångvårdsanstalterna och till de villkorligt dömdas övervakare,
får styrelsen i sådant avseende anföra följande.

Såsom motionären erinrat, har fångvårdsstyrelsen sedan längre tid tillbaka
haft uppmärksamheten fäst vid vikten att, för åstadkommande av eu så vitt
möjligt individuell fångbehandling till den dömdes upprättelse, äga kännedom
om hans tidigare levnadsförhållanden och de närmare omständigheterna vid
hans brott. Vad i sådant avseende kan inhämtas genom de ofta kortfattade
eller transumerade utslag, som i brottmål komma fängelsemyndigheterna till
banda, genom prästbetyg och skriftliga underrättelser från fångarnas hemorter
samt genom deras egna mer eller mindre trovärdiga uppgifter, antecknas i
huvudsakliga delar i fängelsernas kyrkoböcker och samlas dessutom vid centralanstalterna,
dit fångar med längre strafftider sammanföras från skilda
delar av riket, i särskilda journaler eller biografiböcker, i vilka jämväl inflyta
meddelanden om fangens karaktär och sinnesriktning, uppförande under strafftiden
samt utsikter till försörjning vid avgången. Fångvårdsstyrelsens arbetsordning
för fångvårdsstaten föreskriver i berörda avseenden, att de uppgifter,
som i kyrkoboken skola införas beträffande fångarnas personliga förhållanden,
böra givas den form att därav framgår eu kortfattad levernesbeskrivning över
fången, särskilt i vad som kunnat föranleda brottet, ävensom att vid centralfängelser
och vid s. k. ungdomsfängelser skola föras biografiska anteckningar
enligt särskilt formulär (bil. I). Vidare har styrelsen genom skrivelse den 2
maj 1924 förordnat, dels att, i händelse fånge söker nåd eller villkorlig frigivning,
en avskrift av hans levernesbeskrivning, det s. k. biografibladet, skall
bifogas den ingående ansökningen, dels ock att biografibladet skall, när fånge
frigives, insändas till styrelsens sociala avdelning för att därstädes förvaras
och vid den frigivnes eventuella återfall i brott på rekvisition tillhandahållas
vederbörande fångvårdsanstalts föreståndare.

Det är emellertid uppenbart, att omförmälda biografiblad mången gång skulle
kunna väsentligen fullständigas, om fängelseförvaltningen allmännare än nu är
fallet hade tillgång till de noggrannare och mera tillförlitliga uppgifter, som
hämtas ur rannsakningsprotokollen i den dömdes mål. För fångens rätta behandling
och fostran skulle den sålunda vidgade kännedomen om hans föregående
levnad och personliga egenskaper, om brottslighetens orsaker och om
de närmare omständigheterna vid brottets begående, få avsevärd betydelse.
I betraktande härav var det som styrelsen gjorde sin i motionen åberopade
framställning till Kungl. Maj:t den 26 oktober 1900. Styrelsen, som icke ville
ifrågasätta någon allt för betungande skyldighet för domstolarna, begränsade
sitt förslag om rannsakuingsprotokollens överlämnande till att gälla dem, som
dömts till straffarbete på livstid eller på bestämd tid över två år.

6 Forsla kammarens första tillfälliga utskotts uttalande Nr 7.

De senaste årtiondena hava medfört ändrade förhållanden, som i viss man
påkalla en förskjutning av den sålunda uppdragna gränsen. Visserligen kan
styrelsen ej finna såsom regel nödvändigt, att protokollen tillhandahållas i
varje mål, även där det ådömda straffet är jämförelsevis kort och fördenskull
i allmänhet avtjänas å fängelse närmare den dömdes hemort, varest upplysningar
om hans tidigare levnad och vandel lättare stå till buds. De kortaste
strafftiderna, som kunna häntyda på en brottslighet av mer tillfällig art, torde
ej heller annat än undantagsvis kräva eller medgiva en så pass ingående påverkan,
att ett studium av rättegångsförhandlingarna därvid skulle få betydelse.

Annorlunda förhåller det sig, då brottet är av allvarligare beskaffenhet och
därför försonas med ett kraftigare utmätt straff. För att söka återföra den
dömde till självbesinning och upprättelse måste här vidtaga ett allvarligt
arbete, grundat på en så vitt möjligt tillförlitlig kännedom om fången. Vid
de längre strafftiderna har fängelsemyndigheten dessutom att taga i betraktande
fångens strävan att genom nåd eller villkorlig frigivning få tiden nedsatt
och bör således vara beredd att för ansökningar i dylikt syfte avgiva
utlåtanden, vilkas innehåll kunna bliva i hög grad beroende av vad under
rannsakningen framkommit.

Med hänsyn härtill och då, vad angår villkorlig frigivning, den som söker
dylik förmån skall hava avtjänat minst ett år av strafftiden, finner styrelsen
angeläget, att vid fängelset finnes tillgång åtminstone till de viktigare delarna
av rannsakningshandlingarna beträffande en var till straffarbete eller fängelse
dömd person, vilkens strafftid uppgår till minst ett år. Förut omförmälda
särskilda levernesbeskrivningar rörande fångar vid centralfängelserna skola
enligt styrelsens bestämmelser obligatoriskt föras för den, som undergår straffarbete
i ett år eller längre tid. För övriga fångar, jämväl de i straffängelser
och kronohäkten intagna, skola dylika beskrivningar föras Allenast i den mån
omständigheterna påkalla och medgiva. Helt visst kan befinnas erforderligt
att i särskilda fall inhämta noggrannare underrättelser jämväl i fråga om
fångar med strafftid under ett år. Fn hel grupp av sådana fångar utgöres avungdomsfängelsernas
personal, därom styrelsen förordnat, att samtliga vid dessa
anstalter intagna yngre brottslingar skola biograferas. Det har visat sig, att
redogörelsen för dessa ungas brottslighet, sådan den återfinnes i rättens protokoll,
ofta kompletterar och rättar den bild av fången, som till eu början
framträtt. På grund härav anser styrelsen önskligt, att fängelsemyndighets
befogenhet att få sig tillställda rannsakningshandlingarna eller vissa delar
därav, om den ock i regel begränsas till de mål, där strafftiden är minst ett
år, dock må kunna för särskilda fall utsträckas så långt myndigheten finner
nödvändigt.

De upplysningar, fängelsemyndigheten behöver hämta ur protokollen, avse,
såsom av det ovan sagda framgår, den dömdes karaktär och personliga förhållanden
mera än själva sakutredningen. I vidlyftigare mål, exempelvis
rörande förhållanden av affärsteknisk art eller av sådan speciell beskaffenhet
i övrigt, att utredningen därutinnan saknar större betydelse för fängelsets
syften, torde därför av protokollen endast behövas lämpligt transumt, innefattande
vad som är av vikt för ett bedömande av den tilltalades person, såsom
uppteckningen av hans levnadsomständigheter, redogörelsen för verkställd
förundersökning, där sådan skett, den tilltalades eget svaromål och dylikt
jämte utslagen i deras helhet. Skulle domaren finna ändamålsenligare att
tillställa fängelset eu promemoria rörande de för fångens behandling betydelsefulla
momenten, kunde måhända ett dylikt tillvägagående i många fall vara å

Förslå hammarens förslå lillfHIlkja utskotts utlåtande Nr 7.

ömse sidor att föredraga. Det bör ej förgätas, att, där rannsakningshandlingarna
äro omfattande, deras studium karl kräva mycket arbete; och det kan befaras,
att om vid ett större fängelse samtidigt hopas ett antal omfångsrika akter,
vederbörande tjänstemän bliva urståndsätta eller finna allt för betungande att
ur dem inhämta de upplysningar, som avsetts. Även häri ligger ett skid till
inskränkning.

Vad angår motionärens förslag, att där villkorlig straffdom med efterföljande
övervakning ådömts, utskrift av rättegångsprotokollen borde överlämnas till
övervakaren, synes eu dylik anordning mindre påkallad. Ej heller kan styrelsen
finna behövligt, att tillsyningsmannen för eu villkorligt frigiven erhåller
utskrift av rannsakningshandlingarna. Ett åliggande för domstolarna att tillhandahålla
dylika utskrifter måste anses alltför betungande i förhållande till
det gagn, som därmed vunnes. I de flesta fall torde nämligen såsom övervakare
eller tillsyningsman utses någon person i den villkorligt dömdes eller
frigivnes hemort, vilken på förhand äger erforderlig kännedom om skyddslingens
förhållanden. Det lärer för övrigt ej vara för övervakningsuppdragets
fullgörande lika nödvändigt som för straffbehandlingen inom fängelset att
känna rannsakningsmålets detaljer. I fråga om skyddslingens levnadsförhållanden
bör i allt fall vara tillfyllest, att rapporten om förundersökning för den
villkorligt dömde och biogralibladet för den villkorligt frigivne tillställas den
som åtager sig hans övervakande eller tillsyn. Skulle omfattande rannsakningshandlingar
lämnas övervakare och tillsyningsman, vilka funne sig moraliskt
förpliktade att genomläsa protokollen, kunde detta måhända öka svårigheten
att erhålla för uppdragen villiga enskilda personer, på samma gång som en
viss risk uppkonnne att handlingarnas innehåll — av oaktsamhet eller obetänksamhet
— finge en mindre önskvärd spridning, som kunde till den dömdes
skada utnyttjas i sensationssyfte.

A id protokollens tillhandahållande bör givetvis tillses, att förfarandet i
möjligaste mån underlättas för domstolarna. Där rannsakningsmålet blivit av
hovrätt eller kammarrätten eller av Kungl. Maj:t slutligen avgjort, torde således
det exemplar av protokollet, som finnes hos domstolen förvarat, kunna
till fängelset utlämnas. Då klagan ej förts över första domstolens utslag, bör
till lättnad av utskriftsbesväret genom särskild bestämmelse kunna, på sätt
Göta hovrätt i utlåtande över fångvårdsstyrelsens skrivelse den 2G oktober
1900 föreslagit, ordnas vare sig så, att den häktade, om han avgiftsfritt erhållit
protokoll åt sig utskrivna, skall vara skyldig ställa dem till fängelsemyndigheternas
förfogande, eller på det sätt att de rannsakningsprotokoll, som
lämnats allmän åklagare, bliva för ändamålet tillgängliga. Först när dessa
möjligheter ej stå till buds, må domstolen vara skyldig att ombesörja ny
utskrift eller lämna transumt av protokollen. Då fullständiga rannsakningsliandlingar
redan nu skola tillhandahållas i samband med behandlingen av
ansökningar om nåd eller villkorlig frigivning, skulle sannolikt den nya föreskriften
endast mera sällan medföra eu ökning i domstolens arbete.

De till fång vårdsanstalterna ingående rannsakningshandlingarna böra vid den
dömdes avgång från fängelset insändas till fångvårdsstyrelsen och där samlas
i ett särskilt arkiv, varifrån de sedermera kunna på begäran utlämnas vare
sig till fängelsemyndighet, om den frigivne återfaller i brott, eller till domstol
eller åklagare.

På grund av vad sålunda anförts, får styrelsen i anslutning till sin underdåniga
framställning den 26 oktober 1900 uttala, att styrelsen finner för fångvårdens
syften av vikt, att domstolarna i den ordning, Kungl. Maj:t finner

8 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

lämpligen kunna ske, ställa till fängelsemyndigheternas förfogande, på av dem
gjord rekvisition, antingen rannsakningsprotokollen i deras helhet eller i de
delar, som tjäna till upplysning om den dömdes karaktär och personliga förhållanden,
jämte fullständiga utslag eller ock en sammanfattande promemoria
i mål rörande dels samtliga till straffarbete eller fängelse på tid av minst ett
år dömda personer, dels och på kortare tid dömda i de särskilda fall, där
fängelsemyndigheten prövar kännedomen om protokollen erforderlig för fångbehandlingen.

I detta ärendes behandling hava jämte undertecknad överdirektör samt
byråcheferna Sandell och Sidenbladh deltagit fångvårdsfullmäktige riksdagsmännen
Anderson i Råstock och Åkerman.

Stockholm den 5 mars 1925.

Viktor Almquist.

/ Henrg Lindberg.

Bil. 2.

Till Riksdagens första kammares första tillfälliga utskott.

Med anledning därav att det lämnats föreningen Sveriges Häradshövdingar
tillfälle att inkomma med utlåtande över motionen nr ISO angående skyldighet
för domstolarna att överlämna rättegångsprotokoll till fångvårdsanstalterna
och till de villkorligt dömdes övervakare, får föreningens styrelse härmed
äran anföra följande.

Om det förefinnes ett verkligt behov för fångvårdsanstalterna att äga tillgång
till rättegångsprotokollen, torde åtgärder böra vidtagas för detta behovs
fyllande, men då protokollens tillhandahållande för vederbörande domare medföra
både kostnader, som kunna vara rätt betungande, och arbete, som kan
verka störande för andra expeditionsgöromål, synes det vara allt skäl, att det
noga prövas i vilken omfattning protokollen behövas, och detta desto hellre
som motionen i detta avseende ställer anspråken vida utöver vad fångvårdsstyrelsen
i dess underdåniga skrivelse den 26 oktober 1900 velat göra gällande.

Såsom skäl för protokollens tillhandahållande anföres i främsta rummet behovet
av kännedom om fångens föregående levnad och miljöförhållanden samt
hans personliga egenskaper, i sammanhang varmed anmärkes, att bristande kännedom
härom motverkar strävandet att genomföra en såvitt möjligt individuell
fångbehandling. Frånsett grövre brottmål, där mera ingående undersökningar
kunna förekomma, och mål, där förundersökning ägt rum, innehålla emellertid
protokollen i nämnda avseenden i allmänhet knappast mer än vad den till -

Första kammarms första tillfälliga utskotts utlåta inte Nr 7. 9

talade .själv uppgivit om sig, och den kännedom om dennes karaktär och föregående
liv, som kan vinnas under domstolsförhandlingarna och vilken förmedlas
genom protokollets kortfattade referat, torde bli betydligt ytligare och

mindre värdefull än den kännedom, som en fångvårdsman kan förvärva sig

under eu längre tids tillsyn. Att för nu nämnda syfte vidtaga så omfattande
åtgärder, som utskrivande av samtliga protokoll i alla mål, i vilka dömts till

urbota bestraffning, synes därför medföra alltför stort arbete och kostnad för

ett i regel ganska obetydligt resultat.

Det har vidare anförts, att bland fångvårdspersonalen den uppfattningen
skulle vara allmän, att det för bedömandet av fångens karaktär och för möjligheterna
att kunna moraliskt påverka honom vore nödvändigt att redan från
början av strafftiden äga kännedom om alla de objektiva data, som rättegångsprotokoileri
innehålla. Detta förefaller dock att vara ett väl överdrivet
påstående, och det må betvivlas, att fångvårdstjänstemännen skulle annat än
i undantagsfall ägna protokollet ett så ingående studium, som detta påstående
förutsätter.

Med hänsyn till de invändningar, som styrelsen sålunda ansett sig böra
från sin synpunkt framställa, vill styrelsen, under förutsättning att skrivelse
i motionens syfte beslutas, för sin del förorda,

1) att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad Göta hovrätt i sitt yttrande
i anledning av fångvårdsstyrelsens förut omnämnda underdåniga skrivelse
föreslagit, föreskrifter utfärdas dels att häktad, som vill komma i åtnjutande
av förmånen att erhålla protokoll åt sig utskrivna utan avgift, skall
vara underkastad skyldighet att ställa dem till fängelsemyndigheternas eller,
då villkorlig straffdom meddelats, till övervakares förfogande, dels att jämväl
protokoll, som lämnats allmän åklagare i mål, där han fört talan, skola vid
påfordran hållas fängelsemyndigheterna, respektive övervakare tillhanda;

2) att i de fall, då protokoll icke kunna på nyss nämnt sätt erhållas, vederbörande
fängelsemyndighet må rörande fånge, som är dömd till minst ett
års straffarbete, likasom vederbörande övervakare i fråga om villkorligt dömd
person äga att på därom gjord framställning utbekomma transumt av protokoll
i den mån det innehåller uppgifter om den tilltalades föregående liv och
personliga förhållanden;

3) att vederbörande fängelsemyndighet och övervakare må äga att utbekomma
protokoll i övriga fall och i större omfattning än nu är sagt endast i
den mån särskilda omständigheter därtill föranleda och närmare angivas; samt

4) att, om särskilt protokoll måste utskrivas åt fängelsemyndighet eller övervakare,
expeditionslösen härför skall erläggas i likhet med vad nu gäller för
kronan i sak, som härflyter från statens affärsverksamhet eller angår kronans
rätt till fastighet. Vad angår övervakare, torde lösen lämpligen kunna uttagas
på sätt är stadgat rörande part, som åtnjuter fri rättegång.

Uppsala den 7 mars 1925.

För styrelsen för Föreningen Sveriges Häradshövdingar:

Axel Olivecrona.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 12 sand. 1 avd. 5 höft. (Nr 7.)

2

10

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

Bil. 3.

Till Riksdagens första kammares första tillfälliga utskott.

Med anledning av undertecknad givet tillfälle att få avgiva yttrande rörande
motionen i första kammaren nr 180 angående skyldighet för domstolarna att
överlämna rättegångsprotokoll till fångvårdsanstalterna och till de villkorligt
dömdas övervakare, får jag härmed vördsamt anföra följande, som avser villkorligt
dömda.

Motionärens förslag att avskrift av rättegångsprotokoll böra överlämnas till
den villkorligt dömdes övervakare önskar jag på det livligaste få instämma
uti. Motionären har anfört, att övervakaren »behöver få så noggrann kännedom
som möjligt om den villkorligt dömde för att kunna påverka honom till
hans förbättring och vidtaga de lämpligaste åtgärderna ifråga om honom».
Erfarenheterna hava under den gångna tiden både före och efter ikraftträdandet
av nu gällande lagstiftning rörande villkorligt dömda i fullaste mått
visat, huru angeläget det är att äga tillgång till sådana handlingar, som klarlägga
såväl den förövade förseelsen som den dömdes personliga förhållanden.
Det är nämligen till dessa faktiska meddelanden, som övervakaren måste anknyta
sig vid utövandet av sin funktion som övervakare. Denne äger icke
på sätt som förhållandet är med de i straffanstalt förvarade i och genom de
yttre förvaringsåtgärderna hjälpmedel att utan andras utifrån kommande inflytelser
kunna lära känna och påverka den dömde. Övervakaren har sin
klient ute i friheten och måste räkna med påverkningar å denne från många
olika håll. Skall övervakaren därför verkligen något uträtta, måste han äga
tillgång till ovan berörda hjälpmedel: rättegångsprotokoll och förundersökning,
så att han är i stånd att vinna ingående kännedom om sin klient. På denna
kännedom har han sedan att bygga de åtgärder, som han vidtager för att
förtjäna namnet »övervakare».

Ehuru jag ansett mig endast böra beröra denna enda sak, torde det dock
medgivas mig att bringa i erinran, huru som man under senare tid synes
vilja giva större utrymme än förr åt den personliga övervakningstanken ifråga
om flera grupper av personer, vilka för förseelser eller motsvarande blivit
omhändertagna. Såsom exempel må hänvisas till lag angående behandling av
alkoholister, angående brottslig ungdom och kommitterades förslag till ny lagstiftning
rörande lösdrivares behandling. Vid sådant förhållande synes den
av motionären hävdade principen om tillgång till resp. rättsförhandlingar eller
motsvarande för de frivilliga eller av stat och kommun anlitade personliga
krafterna vara förtjänt av allt beaktande.

Stockholm den 20 mars 1925.

Aug. Wirén.

Stockholm, Oskar Eklunds boktr. 1925.