Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
1
Nr 11.
Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1925 kl. 5 e. m.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om utredning i och för upphörande av biskops
självskrivna utövande av prokanslersämbetet vid universiteten.
I en inom första kammaren av herr Pauli väckt motion, nr 181, hemställes,
att första kammaren måtte för sin del besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om vilka ändringar i
gällande bestämmelser som böra vidtagas, för att biskops självskrivna utövande
av prokanslersämbetet må upphöra, och för att de med detta ämbete för närvarande
förenade åligganden må på lämpligaste och ändamålsenligaste sätt bliva
fullgjorda, samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen må kunna
föranleda.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande över motionen från
kanslersämbetet för rikets universitet, som efter hörande av de större akademiska
konsistorierna i Uppsala och Lund samt lärarkollegiet vid Karolinska institutet
till utskottet överlämnat sagda yttranden ävensom eget utlåtande i ämnet; och
äro nämnda yttranden och utlåtanden såsom bilagor fogade till utskottets utlåtande.
Jämväl äro härvid såsom bilagor fogade särskilda yttranden i ämnet
från lärarråden vid Stockholms och Göteborgs högskolor, vilka yttranden avgivits
i anledning av en inom andra kammaren av herr Engberg väckt likalydande
motion, nr 270.
I en motion, väckt vid 1910 års riksdag av herr Starbäck, yrkades, att riksdagen
ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av
åtgärd för avskaffande av prokanslersämbetet vid universiteten i Uppsala och
Lund eller, därest härmed förenade göromål funnes böra till någon del bibehållas
under särskilt ämbete, att i allt fall biskops självskrivna egenskap av
prokansler måtte upphöra. Ett lika lydande yrkande gjordes i en motion, framlämnad
samma år i första kammaren av herr Eliel Löfgren.
I motiveringen till den sistnämnda motionen framhölls bland annat, att befattningar,
som icke fylla något verkligt behov, böra avskaffas. Särskilt ansåg
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 12 sand. 1 avd. 8 käft. (Nr 11.)
Motionen.
Infordrade
yttranden.
Historik.
1
2 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
motionären detta gälla sådana befattningar, till vilka viss person på grund avsitt
ämbete vore självskriven. Prokanslers befattning med de verkliga kanslersgöromålen
på grund av ämbetsställning vore skenbar eller helt tillfällig, beroende
på Kungl. Maj:ts förordnande. Uppsala eller Lunds universitet hade icke
förskyllt att stå under en särskild biskoplig protektion. Ansåges nödigt eller
lämpligt att behålla prokanslern som eventuell ställföreträdare för kanslern, borde
prokanslern av Kungl. Maj:t utses efter liknande grunder som denne.
Andra kammarens första tillfälliga utskott avstyrkte bifall till motionen och
framhöll därvid i sitt utlåtande bland annat, att gällande bestämmelser rörande
prokanslersämbetet nyss blivit reviderade och att vid universiteten icke någon
allvarligare opinion för ämbetets avskaffande gjort sig märkbar. Andra kammaren
biföll denna utskottets avstyrkande hemställan.
Herr Löfgrens motion i första kammaren rönte ett liknande öde. Av praktiska
grunder avstyrktes den av kammarens andra tillfälliga utskott, och utskottets
hemställan bifölls av kammaren.
Vid 1913 års riksdag förekom frågan ånyo i en något förändrad form. Herr
Christiernson hemställde nämligen i en motion, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära sådan ändring i gällande bestämmelser, att prokanslersämbetet
vid universiteten avskaffades, och att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt
inkomma med förslag i ärendet till riksdagen. I sin framställning betecknade
motionären prokanslersämbetet såsom en från svunna tider arvtagen dekorationsuppgift.
Andra kammarens första tillfälliga utskott avstyrkte bifall till
motionen, och andra kammaren biträdde detta utskottets yrkande, varigenom
frågan även denna gång förföll.
Samma yrkanden, som förelågo i herrar Starbäcks och Löfgrens ovannämnda
motioner, återupptogos år 1918 i en motion, väckt av herr Björck m. fl. i andra
kammaren, vilken motion hänvisades till kammarens första tillfälliga utskott.
Utskottet, som sade sig icke vilja taga bestämd ståndpunkt till frågan, huruvida
prokanslersämbetet såsom sådant kunde anses böra vidmakthållas, hemställde,
att sådan ändring i gällande bestämmelser måtte vidtagas, att biskops självskrivna
utövande av prokanslersämbetet vid universiteten måtte upphöra. Denna
utskottets hemställan bifölls efter en längre överläggning av andra kammaren
med 104 röster mot 68. Ärendet delgavs sedan första kammaren, som hänvisade
detsamma till sitt ''första tillfälliga utskott, vilket hemställde, att första kammaren
icke måtte biträda andra kammarens beslut i frågan. Denna hemställan bifölls
av första kammaren, varigenom frågan vid denna riksdag fallit.
Vid 1922 års riksdag yrkade herr Wagnsson i en i andra kammaren väckt
motion, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära sådan ändring
i gällande bestämmelser, att biskops självskrivna utövande av prokanslersämbetet
vid universiteten måtte upphöra. Motionen hänvisades till andra kammarens första
tillfälliga utskott, som hemställde om bifall till densamma. Efter en längre debatt
beslöt andra kammaren med 104 röster mot 95 i enlighet med utskottets
hemställan. Minoriteten röstade för ärendets återförvisning till utskottet för ny
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. 3
behandling. Utskottet hade nämligen icke inhämtat kanslersämbetets yttrande
över motionen.
Ärendet delgavs sedan första kammaren, som remitterade detsamma till sitt
första tillfälliga utskott. Sedan detta inhämtat kanslersämbetets yttrande i frågan
och jämväl de större akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund samt Karolinska
institutets lärarkollegium beretts tillfälle att yttra sig över motionen, förklarade
utskottet sig hava funnit, att giltiga skäl kunde anföras för den i motionen
föreslagna reformen. Utskottet hemställde, att första kammaren måtte biträda
andra kammarens i ärendet fattade beslut. Första kammaren avslog emellertid
denna utskottets hemställan med 71 röster mot 56, varigenom frågan även denna
gång hade fallit.
Gällande universitetsstatuter innehålla med avseende på prokanslersämbetet
följande bestämmelser:
§ 11.
Då kanslersämbetet är ledigt eller kanslern anmäler sig för någon tid vara
förhindrad att bestrida ämbetet, förordnar Kungl. Maj:t, huru med ämbetets utövning
under tiden skall förhållas.
§ 12.
Prokansler för universitetet i Uppsala är ärkebiskopen, prokansler för universitetet
i Lund är biskopen över Lunds stift.
§ 13.
Prokanslern bör göra sig underrättad om alla universitetets angelägenheter,
lärarnes verksamhet, undervisningens gång och de studerandes sedliga förhållande
samt med upplysningar och råd, där han så aktar nödigt, främja universitets
väl och anseende.
§ 14.
Prokanslern äger, när han så för gott finner, övervara konsistoriernas överläggningar
samt i dem, men ej i besluten taga del.
§ 15.
Prokanslern äger, då omständigheterna därtill föranleda, hos kanslern göra de
framställningar och föreslå de åtgärder, han anser för universitetet gagnande.
§ 16.
När kanslersämbetet är ledigt, bestride prokanslern de åligganden, som tillhöra
detta ämbete, till dess Kungl. Maj:t meddelat förordnande om ämbetets uppehållande.
Protcans
lerens
åligganden.
4 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Till dessa bestämmelser må läggas, att prokansler]! bar att deltaga i och presidera
vid val av kansler, att bevilja universitetens lärare och tjänstemän tjänstledighet
för högst en månad samt att meddela kortare interimsförordnanden.
Utskottet. Såsom av historiken framgår, har föreliggande fråga under de senaste femton
åren icke mindre än fyra gånger varit föremål för riksdagens behandling.
Vid de två tillfällen, då detta senast skedde, lämnade andra kammaren sitt
bifall till en hemställan om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om sådan
ändring i gällande bestämmelser, att biskops självskrivna utövande av prokanslersämbetet
måtte upphöra. Första kammaren avslog emellertid motionerna,
och detta avslag motiverades vid 1922 års riksdag huvudsakligen med
två skäl: dels anfördes det, att någon mera allmän önskan om upphävande av
självskrivenheten icke uttalats från universitetens sida, dels ock, att någon
utredning icke begärts om vad) som borde sättas i stället för den hittillsvarande
prokanslersinstitutionen. När frågan nu åter föreligger till avgörande
inom riksdagen, kunna emellertid dessa argument icke längre åberopas, då
spörsmålet ur båda dessa synpunkter nu kommit i ett helt nytt läge.
Kort tid efter det den föreliggande motionen blivit väckt, men innan den
hunnit remitteras, upptogs saken till behandling av det större akademiska
konsistoriet vid Lunds universitet, vars majoritet, redan när frågan senast
förelåg inom riksdagen, uttalade sig för självskrivenhetens avskaffande. Vid
votering om det av en inom konsistoriet utsedd kommitté framlagda förslaget
till uttalande avgavs icke en enda röst för självskrivenhetens bibehållande.
Meningsskiljaktigheten gällde endast de olika förslag, som framkommit, om
hur saken positivt borde ordnas. Majoriteten beslöt att, i enlighet med kommittémajoritetens
förslag, ingå till Kungl. Maj:t med underdånig hemställan
om sådan ändring av 12 § i gällande universitetsstatuter, att prokanslerer
för universiteten i Uppsala och Lund hädanefter skola utnämnas av Kungl.
Maj:t efter föregångna val, samt om fastställande av en övergångsbestämmelse,
vari stadgas, att val av prokansler för universitetet i Uppsala skall
första gången företagas vid nuvarande prokanslerns avgång. Några av majoritetens
medlemmar önskade, att de sålunda föreslagna valen skulle avse endast
viss begränsad tid (fem eller tio år). En minoritet uttalade sig för professor
Mobergs i reservation till kommittéförslaget framställda yrkande, att
konsistoriet måtte genom kanslern hos Kungl. Maj:t utverka, att prokanslersämbetet
vid universitetet måtte tillsvidare lämnas obesatt.
Det av Lundakonsistoriet antagna förslaget till uttalande antogs även med stor
majoritet (17 röster mot 7) av större akademiska konsistoriet vid Uppsala universitet.
De övriga akademiska myndigheter, från vilka yttranden infordrats genom
kanslersämbetet, nämligen Karolinska institutets lärarkollegium samt lärarråden
vid Stockholms och Göteborgs högskolor, hava ävenledes uttalat sig i motionens
riktning. De två sistnämnda lärarråden hava därvid särskilt förordat den i mo
-
Forsta kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. f>
tionens motivering förslagsvis framförda tanken på tillsättandet av en för rikets
samtliga universitet och högskolor gemensam vicekansler.
Av ovanberörda yttranden framgår alltså, att konsistorierna och lärarråden
vid rikets universitet och högskolor, enhälligt eller med stor majoritet, uttalat sig
för självskrivenhetens avskaffande, och att de sålunda givit motionärens hemställan
ett starkt stöd.
Det synes framgå av kanslersämbetets skrivelse, att även kanslersämbetet är
berett att tillstyrka åtgärder i motionens syfte, vilket måste ur saklig synpunkt
betraktas såsom ett ytterligare stöd för densamma.
Den sålunda av samtliga hörda universitetsmyndigheter uttryckta önskan om
er. reform av prokanslersinstitutionen i av motionären angiven riktning vill även
utskottet för sin del skänka sin anslutning.
Utskottet delar nämligen den av såväl motionären som av konsistorierna uttalade
uppfattningen, att, ehuru ärkebiskopens och biskopens i Lund självskrivna
utövande av prokanslersämbetet är förklarligt med hänsyn till dess historiska
tillkomst, det numera icke förefinnes några principiella skäl för bibehållandet
av en ordning, som icke längre svarar mot sakförhållandena, och att en ändring
även ur praktiska synpunkter är påkallad. Huruvida denna ändring bör gå i
den av konsistorierna föreslagna riktningen, att de lokala prokanslererna bibehållas
men tillsättas genom val, eller huruvida den av lärarråden förordade
gemensamma vicekanslersinstitutionen är att föredraga, därom anser sig utskottet
icke böra uttala någon mening. Det torde kunna överlämnas åt Kungl.
Maj:t att ordna detta spörsmål med ledning av vad som kommer att framgå
av den begärda utredningen. Dock vill utskottet betona, att de åtgärder, som
kunna komma, att av Kungl. Maj:t vidtagas, icke i något hänseende må utgöra
intrång på universitetens nuvarande självstyrelse.
Ehuru kanslersämbetet, såsom ovan nämnts, synes ställa sig tillmötesgående
till motionens syfte, har kanslersämbetet likväl hemställt, att utskottet icke måtte
föreslå riksdagen att vidtaga någon vidare åtgärd i ärendet, enär kanslersämbetet
har för avsikt att själv ytterligare utreda frågan och därefter ingiva underdånigt
förslag i ämnet.
Utskottet kan emellertid icke finna skäl föreligga för att riksdagen, på sätt
kanslersämbetet här ifrågasatt, skulle underlåta att uttala sin mening i en fråga,
vilken så många gånger tidigare varit föremål för dess omprövning. Det anser
det tvärtom önskvärt, att de åtgärder, vilka Kungl. Maj:t kan komma att i ärendet
företaga, få ett stöd i ett riksdagsbeslut. Utskottet har därför ansett sig oförhindrat
att på ovan anförda grunder tillstyrka bifall till motionen och hemställer
alltså,
att första kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta
verkställa utredning om vilka ändringar i gällande bestämmelser
som böra vidtagas, för att biskops självskrivna utövande av pro
-
6 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
kanslersämbetet må upphöra och för att de med detta ämbete för
närvarande förenade åligganden må på ändamålsenligaste sätt bliva
fullgjorda, samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 15 maj 1925.
På utskottets vägnar:
ERIK ANDERSON.
Närvarande vid ärendets slutbehandling inom utskottet: herrar Anderson i Iiägelåkra,
Pauli, Vrång, Andersson i Myggenäs, fröken Hesselgren, herrar Magnuson och von
Stockenström.
Reservation
av herrar Anderson i Hägelåkra, Vrång och Andersson i Myggenäs, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:
”Då större akademiska konsistoriet vid universitetet i Lund redan den 14 februari
i år till Konungen gjort underdånig hemställan av enahanda beskaffenhet
(bil.), som kommer till uttryck i motionen;
då jämväl större akademiska konsistoriet i Uppsala genom en den 14 mars i år
avgiven, till kanslern för rikets universitet ställd skrivelse (bil.), förklarat sig
gå med på Lunds universitets större akademiska konsistoriums förslag till ändring
av här ifrågakommande § 12 universitetsstatuterna;
då vidare lärarråden vid Stockholms och Göteborgs högskolor samt Karolinska
institutets lärarkollegium — vilka emellertid endast sekundärt beröras av
spörsmålet — uti skrivelse till universitetskanslern resp. 26 och 28 febr. samt
12 mars i år jämväl anslutit sig till universitetens synpunkter på saken; samt
då slutligen universitetskanslern, enligt sin till utskottet avgivna, den 28 mars
i år daterade skrivelse (bil.) förklarat sig ”hava för avsikt att efter övriga vederbörandes
hörande och på grundvalen av den sålunda förebragta utredningen till
Kungl. Maj:t ingiva underdånigt förslag i ämnet”;
och alltså frågan redan inkommit till och inom en snar framtid ytterligare
kommer att göras till föremål för underdånig framställning hos Kungl. Maj:t, i
följd varav något åtgörande i saken från riksdagens sida nu näppeligen torde
vara av behovet påkallat, hemställer utskottet,
att första kammaren måtte avslå förevarande motion.”
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
7
Bilaga.
Till första kammarens första tillfälliga utskott.
I eu inom första kammaren vackt enskild motion har hemställts om skrivelse
till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om
vilka ändringar i gällande bestämmelser, som böra vidtagas, för att biskops
självskrivna utövande av prokanslersämbetet må upphöra, och för att de med
detta ämbete för närvarande förenade åligganden må på lämpligaste och ändamålsenligaste
sätt bliva fullgjorda, samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill
utredningen må kunna föranleda.
Sedan utskottet i avlåten skrivelse till vederbörande ledamot av statsrådet
anhållit, att statsrådet måtte utverka Kungl. Maj:ts befallning till kanslersämbetet
för rikets universitet att, efter hörande av rektorsämbetena vid universiteten
i Uppsala och Lund samt vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet
ävensom övriga vederbörande akademiska myndigheter, till utskottet inkomma
med yttrande över motionen, bär Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 13 februari
1925 förklarat Kungl. Maj:ts nådiga vilja vara, att kanslersämbetet skyndsamt
efter ovannämnda vederbörandes hörande till utskottet avgiver det av utskottet
begärda yttrandet.
Till underdånig åtlydnad av den nådiga remissen har kanslersämbetet inhämtat
yttranden i ärendet från de större akademiska konsistorierna i Uppsala
och Lund samt Karolinska institutets lärarkollegium, vilka yttranden härmed
överlämnas.
För egen del får kanslersämbetet Ineddela, att frågan om upphörande av
biskops självskrivna utövande av prokanslersämbetet vid universiteten redan
före utskottets skrivelse blivit väckt inom det större akademiska konsistoriet
i Lund och föranlett en av konsistoriet till kanslersämbetet ingiven underdånig
framställning i ämnet, samt att kanslersämbetet har för avsikt att efter
övriga vederbörandes hörande och på grundvalen av den sålunda förebragta
utredningen till Kungl. Maj:t ingiva underdånigt förslag i ämnet, varför
kanslersämbetet, då det med motionen avsedda syfte sålunda i alla händelser
kommer att ernås, tillåter sig hemställa, att utskottet ej måtte till riksdagen
gorå framställning om vidtagande av någon vidare åtgärd med anledning av
den väckta motionen.
Stockholm den 28 mars 1925.
CARL SWARTZ.
Axel Hamacher.
8
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Bilaga.
Till herr kanslern för rikets universitet.
Med anledning av särskilda remisser från kanslersämbetet har konsistoriet
anmodats inkomma med yttrande rörande i riksdagens båda kamrar väckta
lika lydande motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning om vilka ändringar i gällande bestämmelser,
som böra vidtagas, för att biskops självskrivna utövande av prokanslersämbetet
må upphöra, och för att de med detta ämbete för närvarande
förenade åligganden må på lämpligaste och ändamålsenligaste sätt bliva fullgjorda,
samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen må kunna föranleda.
Sedan vid behandling av berörda ärende d.en 28 nästlidne februari konsistoriet
uppdragit åt utsedde kommitterade, nämligen rektor professor Stavenow
samt professorerna Quensel, Gullstrand, Engströmer och v. Friesen att avgiva
förslag till konsistoriets yttrande i ärendet, får nu konsistoriet i överensstämmelse
med vad kommitterade föreslagit till kanslern med anledning
av de särskilda remisserna anföra följande.
I den föreliggande frågan vill konsistoriet först påminna därom, att konsistoriet
med anledning av remiss av en liknande riksdagsmotion år 1922 då
förklarade, att konsistoriet icke hade funnit den bestående prokanslersinstitutionen
hava på något sätt medfört någon olägenhet för universitetet utan att
denna institution i flera avseenden, icke minst med hänsyn till de representativa
plikter, som av ålder ansetts förbundna därmed, varit universitetet till
gagn och heder, varför konsistoriet icke ansåg någon ändring av detta ämbete
motiverad. Denna ståndpunkt har konsistoriet icke fått anledning på
grund av någon senare erfarenhet att frångå. Då emellertid ungefär samtidigt
med nu förevarande remiss till konsistoriets yttrande även remitterats ett av
Lunds universitets konsistorium framlagt förslag till ändring av § 12 universitetsstatuterna,
vilket förslag utan att för övrigt föreslå någon rubbning av
prokanslersämbetets ställning och befogenhet, endast går ut på att upphäva
ärkebiskopens och biskopens i Lund självskrivenhet att vara prokansler, den
förre vid Uppsala, den senare vid Lunds universitet, och i stället införa val
av prokansler genom vederbörande universitets akademiska församling, har
konsistoriet på grund av skål, som äro anförda i konsistoriets i ärendet avgivna
yttrande enligt härvid bilagda utdrag av dess protokoll, ansett sig böra gå
med på detta förslag. Någon ytterligare ändring anser konsistoriet icke för närvarande
och utan att erfarenheten av det nya föreslagna sättet för prokansler
tillsättning därtill skulle visa sig giva anledning böra förekomma och får
därföre under förutsättning av nådigt bifall till konsistoriernas ovannämnda
förslag för sin del avstyrka den ifrågasatta utredningen i ärendet.
Uppsala den 14 mars 1925.
På det större akademiska konsistoriets vägnar:
LUDVIG STAVENOW.
H. Sjöberg.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. 9
Bilaga.
Utdrag av större akademiska konsistoriets i Uppsala
protokoll den 14 mars 1925.
§5.
På grund av remiss irån kanslersämbetet av den 27 nästlidne februari hade
konsistoriet anmodats inkomma med yttrande i anledning av följande av det större
konsistoriet vid Lunds universitet avgivna underdåniga framställning om viss
ändring av § 12 i gällande universitetsstatuter och om fastställande av därtill hörande
övergångsbestämmelse:
”Till Konungen — —-----— Bil. A 1—3.1)
Sedan vid behandling av ärendet den 28 nästlidne februari konsistoriet uppdragit
åt utsedde kommitterade, nämligen rektor professor Stavenow, professorerna
Quensel, Gullstrand, Engströmer och von Friesen att avgiva förslag till
yttrande från konsistoriets sida, föredrogs nu från kommitterade inkommet förslag
till utlåtande, så lydande:
”Det av Lunds konsistorium väckta förslaget avser uteslutande att avskaffa
den självskrivenhet att vara universitetets prokansler, som nuvarande statuter tillerkänna
biskopen i Lund och ärkebiskopen i Uppsala, den förre vid Lunds och
den senare vid Uppsala universitet. Någon annan ändring av prokanslersämbetet
är icke nu av lundakonsistoriets majoritet påyrkad, ehuruväl i den motivering
till det föreliggande förslaget, som sagda konsistoriums utsedda kommitterade
framlagt och som legat till grund för detsamma, åtskilliga andra ändringar,
även prokansleriatets avskaffande, diskuterats.
Konsistoriet håller väl före, såsom konsistoriet tidigare haft anledning uttala,
att någon olägenhet av ärkebiskopens självskrivenhet att vara Uppsala universitets
prokansler icke förmärkts, varför ett upphävande därav kan synas mindre
nödigt. Men då konsistoriet ingalunda vill förneka möjligheten av att en dylik
olägenhet skulle kunna i framtiden uppstå samt då Lunds konsistorium funnit
tiden vara kommen att nu för sin del påyrka självskrivenhetens upphävande, vill
konsistoriet icke längre motsätta sig en dylik reform.
Konsistoriet håller före, att, om den akademiska församlingen vid ett framtida
val skulle komma att välja ärkebiskopen till prokansler, detta senare ämbete
otvivelaktigt skulle komma att bevara de goda traditioner, som hittills till universitetets
nytta och heder förefunnits, och den omständigheten att ärkebiskopen
innehade prokanslersämbetet icke längre med självskrivenhetens rätt utan på
grund av universitetets genom val uttalade förtroende icke skulle på något sätt
ändra uppfattningen av ämbetets betydelse och uppgift eller den traditionella utövningen
därav. Skulle däremot valet i en framtid komma att riktas mot någon
annan person än ärkebiskopen, kan ju visserligen snarare tänkas, att ämbetets
gamla traditioner ej skulle kunna upprätthållas, att utövningen av prokansler
nu stadgade befogenheter skulle kunna bliva för universitetet besvärande eller den
praxis, enligt vilken för närvarande vice kansler under förfall för kansler brukar
av Kungl. Maj:t förordnas, skulle medföra vissa olägenheter och svårigheter.
Det synes dock konsistoriet, som om det vore försiktigast att först efter och på
grund av den erfarenhet, som en längre tids tillämpning av det nu föreslagna
sättet för prokanslers tillsättning kan medföra, framkomma med förslag till ytter
-
i) Se sid. 10.
10 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
ligare ändringar av prokanslersämbetet, därest sådana då skulle visat sig behövliga.
Konsistoriet vill alltså, i överensstämmelse med vad av Lunds konsistorium
föreslagits, hemställa om följande ändring av § 12 i universitetsstatuterna
jämte över gångsstadgande:
§ 12.
1. Prokansler för universitetet i Uppsala och prokansler för universitetet i
Lund utnämnas av Kungl. Maj:t efter föregångna val, som för vartdera universitetet
förrättas å tid, som Kungl. Maj:t bestämmer.
2. Prokansler väljes av den akademiska församlingen. Yalmans utevaro hindrar
ej valförrättningens företagande. Valförrättare är rektor eller den hans
ämbete förvaltar. Valet sker med slutna sedlar, upptagande namnet på den person,
som anses till ämbetet lämpligast. Avgivna röster uppräknas inför protokoll,
som förses med underskrift av valförrättaren och två andra valmän. Valförrättaren
har att, med överlämnande av protokollet, hos Kungl. Maj:t anmäla valets
utgång.
3. Anser Kungl. Maj:t icke, att den, som erhållit de flesta rösterna, eller, där
tva eller flera erhållit högsta röstetal, någon av dessa bör till ämbetet utnämnas,
förordnar Kungl. Maj:t om nytt val.”
”övergångsbestämmelse.
Val av prokansler för universitetet i Uppsala skall första gången företagas vid
nuvarande prokanslerns avgång.”
Under härpå uppkommen överläggning i ärendet anförde professor C. A. Reuterskiöld
till protokollet följande:
”Enighet synes råda därom, att ett eventuellt upphävande av det n. v. prokanslersämbetet
icke kan ske utan att på annat sätt sörjes för att dels, vid binder
för kanslern, dennes ämbete upprätthålles, dels eljes å den ort, där universitet
finnes, prokanslerns uppgifter må behörigen fyllas. Olägenheterna av en ständig
gemensam vice kansler i huvudstaden eller i endera universitetsstaden äro så
uppenbara, att förslag om ett sådant ämbetes inrättande borde anses uteslutet.
Av de lokala uppgifter åter, som nu åligga prokanslern, kunna visserligen utan
olägenhet alla, utom de representativa, överflyttas på rector magnificus, varemot
åtminstone i Uppsala det måste anses olämpligt att låta ett rektorsval komma att
väsentligt påverkas av den här i regel förefintliga svårigheten att finna lämpliga
kandidater med sådan ekonomisk ställning, att de skulle anse sig kunna övertaga
den med ofta dryga uppoffringar förenade representationsskyldighet som skäligen
bör medfölja prokansleriatet. Redan nu torde de med rektorsämbetet förenade
representationskostnaderna verka i viss mån hindrande vid rektorsval;
och den uppdelning, som i Lund synes hava ifrågasatts på olika professorer i
olika fall av representationsskyldigheten, torde knappast i de här relevanta
fallen kunna i Uppsala komma i fråga.
Ej heller torde, där val av prokansler skulle införas, i regel i Uppsala kunna
påräknas, att bland emiriti skola finnas för ställningen lämpade män i dylik
ekonomisk ställning. Betydelsen av prokanslerns representativa uppgifter får
heller icke underskattas, vare sig det gäller utlänningar, som besöka universitetet,
eller eljes. Och hittills har veterligen intet missförstånd uppstått därav att prokanslern
tillika varit ärkebiskop eller biskop, så att t. ex. universitetet därigenom
ansetts underordnat kyrkan, utan det har tvärtom varit så, att ärkebiskopen, resp.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. 11
biskopen, genom sitt prokansler^ erhållit högre ställning och anseende än alla
andra biskopar. Ej heller har någonsin lörmiirkts, att prokanslern-ärkebiskopen
utövat något slags patriarkaliskt förmynderskap eller intrång på universitetets
frihet. Skulle nu självskrivenheten upphöra och val införas, betydde detta, vad
Uppsala angår, praktiskt taget, att valet måste falla på ärkebiskopen, dock utan
.skyldighet för denne att utan ersättning fullgöra därmed förbundna representation.
Att för den tänkbara men praktiskt sällsynta möjligheten att annan person
undantagsvis kunde väljas, ändra den av ålder bestående och hittills i praktiskt
hänseende såsom fullt tillfredsställande allmänt ansedda ordningen, synes
mig på intet sätt motiverat och i sak endast ledande antingen till onödiga och
skadliga valstrider, där mot förmodan flere möjliga kandidater skulle finnas,
eller till ett rent formellt och därför överflödigt skenval utan garanti ens för
valets mottagande utan besvärliga villkor eller förbehåll.
Utom dess torde varje försök till omreglering av prokansleriatet förr eller senare
leda till begränsning av universitetens valrätt och till ökande av deras beroende
av Kungl. Maj:t. Jag måste därför meo voto avstyrka de väckta förslagen
och hemställa om oförändrat bibehållande av n. v. prokanslersämbetet.”
Professor Edgar Reuterskiöld anförde:
”Frågan om ärkebiskopens i Uppsala och biskopens i Lund självskrivenhet
som prokanslerer för respektive universitet ligger, synes det mig, rätt betecknande
till i såväl skrivelsen från Lund som i den nyss här föredragna. Man har icke
kunnat påvisa en enda olägenhet av den nuvarande organisationen. De olägenheter,
som i den offentliga diskussionen framhållits, ha alla endast varit tankeexperiment,
d. v. s. om det eller det skulle inträffa, som ännu aldrig hänt, så
skulle den eller den olägenheten möjligen kunna följa. Ett starkare stöd för
bibehållande av den nuvarande ordningen lärer näppeligen kunna framhållas.
Också går skrivelsen från Lund ju ut på att söka utfinna något sätt för avvärjande
av de olägenheter, som skulle följa av den begärda reformen. Skälet för
denna är alltså icke några klagomål över det sätt varpå detta ämbete handhafts,
utan endast den härskande uppfattningens reaktion mot all självskrivenhet. Det
är således icke fråga om realiteter, endast för dagen rådande doktriner. Jag
måste erkänna, att jag icke anser detta för fullgoda skäl för den föreslagna förändringen.
Det gäller en gammal ur vår kulturella historia uppvuxen och med
vår gamla kulturella storhet sammanhängande form. Då en nedärvd form visar
sig åstadkomma vad därmed icke avsetts, må den förändras. Men så är här icke
fallet utan tvärtom. Därtill kommer en sak, som jag, även med risk att stå ensam
om min uppfattning, måste framhålla, den nämligen att vi bli fattiga såväl
den enskilde som folket, då vi nödgas frångå den historiska tradition, som blivit
ett vårt särmärke. Ett sådant är för oss det samband, som alltid funnits emellan
vår kyrka och vårt folks bildning. Det må endast tillkomma den bornerade okunnigheten
eller, såsom någon sagt, den självbelåtna halvbildningen att glömma
vad kyrkan betytt för universitet, läroverk och folkskola. Ett monument över
denna betydelse och ett bevis för att den tacksamhetsskulden ännu förnimmes
ha. vi i universitetsstatuternas § 12. Man förklarar nu, att detta är väl dyrköpt,
då det måste uppehållas med risken, att den biskoplige prokanslern skall på ett
för universiteten besvärande sätt tillämpa föreskrifterna i § 13, d. v. s. att ”prokanslern
bör göra sig underrättad om alla universitetets angelägenheter, lärarnes
verksamhet, undervisningens gång och de studerandes sedliga förhållanden samt
med upplysningar och råd, där han sa aktar nödigt, främja universitetets väl
och anseende.” Hittills, erkänner man, har denna föreskrift aldrig föranlett något
obehörigt ingripande från prokanslers sida. Och det torde ligga alldeles klart, att
12 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
någon risk härför icke förefinnes, så länge det förblir vid den nuvarande ordningen.
Däremot torde det knappast vara tvivel underkastat, att en vald prokansler,
t. ex. en professor emeritus, skulle anse sig icke allenast berättigad utan
rent av förpliktad att iakttaga dessa föreskrifter med en uppmärksamhet, som helt
visst skulle åstadkomma många onödiga slitningar och störningar. Det enklaste
sättet att undvika även de uppkonstruerade olägenheterna med den nuvarande organisationen
synes mig vara att upphäva § 13. Då återstode endast fördelarna
och därtill bibehölles en förbindelse med denne kyrkans högste ämbetsman, som
både i Uppsala och Lund dock alltid kommer att inneha en sådan ställning, att
han icke — hur gärna man det än ville — kan förbises. Vidare håller jag före,
att den nuvarande ordningen i sin mån är ett värn för universitetens självstyrelse.
Ty komma universiteten att välja exempelvis emeriti till prokanslerer,
lärer det icke dröja länge, innan Kungl. Maj :t av olika anledningar utsåge någon
högre departementstjänsteman att bestrida kanslers ämbete vid förfall för honom
eller under vakans. Huru framstående denna ämbetsman än vore, skulle en
sådan sakernas utveckling ej vara önskvärd.
Då det alltså icke visats, att någon som helst olägenhet är förknippad med den
nuvarande ordningen, och då ett bevarande av historisk tradition är ett drag
av den kultur, som ej får vara universiteten främmande, finner jag ingen som
helst anledning att tillstyrka den föreslagna förändringen angående tillsättande
av prokanslersämbetet. Det må tillåtas mig att med anledning av ett uttalande i
Lundaskrivelsen framhålla ännu en synpunkt. Skola verkligen universiteten bara
för en rent doktrinär uppfattnings skull frånhända sig möjligheten att inverka
på tillsättandet av tva för var kulturella ställning, trots allt vad man säger om
deras betydelselöshet, så framträdande platser som innehavaren av Svea rikes
ärkebiskopsstol och Lunds på stolta traditioner så rika biskopssäte. Ty ingen
kan väl dock på allvar tro, att den nuvarande ordningen för ärkebiskopsval kommer
att bibehållas, om ärkebiskopen ej längre är prokansler; likaså lärer det väl
endast vara en from önskan, att professorerna i Lund alltfort skola bibehållas
vid sin rösträtt vid biskopsvalet, då biskopen ej längre är självskriven prokansler.
^ Då jag alltså ej anser den föreslagna förändringen varken nödig eller nyttig,
får jag för min del avstyrka såväl förslaget från Lund som den föreslagna utredningen.
”
Efter slutad diskussion företogs omröstning, varvid konsistoriets ledamöter
efter upprop yttrade följande.
Professor Thorling förklarade sig rösta för kommitterades förslag till Yttrande
i frågan.
Domprosten Lizell röstade under åberopande i huvudsak av vad professor
Edgar Eeuterskiöld under diskussionen anfört för avstyrkande av den förevarande
framställningen.
Professor Linderholm yttrade sig sålunda:
”Det var ej min avsikt att yttra mig i denna fråga, men som förhandlingarna i
konsistoriet nu ställt sig, anser jag mig av min ställning skyldig att med några
ord angiva min ståndpunkt i detta ärende.
Det säger sig självt, att jag som teolog och kyrkohistoriker måste behjärta
de synpunkter, som anförts dels av min kollega i fakulteten, prof. Edgar Reuterskiöld,
dels av prof. C. A. Eeuterskiöld. Universitetets representativa behov kunna
näppeligen bättre än nu tillgodoses. Men detta är ju ej huvudsaken, utan främjandet
av universitetets vetenskapliga arbete. Universitetsstatuternas § 13 om
prokanslers uppsiktsrätt betraktar jag som en död bokstav och fruktar för framtiden
inga övergrepp mot detta arbete från en biskoplig prokanslers sida. Den
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr It. 1-5
tid är gången, då sådant var möjligt. Men å andra sidan kan ej ett positivt
främjande av den fria forskningen, universitetens oeftergivliga uppgift, på alla
områden förväntas bli främjad av kyrkans män. Kyrka och universitet, teologi
och vetenskap hava även hos oss i realiteten gått allt för mycket i sär för att det
skulle vara möjligt.
Det är vemodigt och allvarligt, att ännu ett band mellan kyrka och samhälle,
mellan kristendom och kultur brister, men kyrka och teologi hava så velat, och
det gamla bandet på den punkt, som nu är i fråga, är nu blott av formell natur.
Det inre sammanhanget är brutet.
Därför kan jag icke dela min kollega prof. Edgar Reuterskiölds mening, att
universitetet bör bevara den nuvarande ordningen, emedan det har en röst vid
ärkebiskopsval och därmed utsikt att inverka på detta. Jag fruktar, att universitetet
för framtiden har föga utsikter att kunna göra detta, med den riktning kyrka
och teologi och för övrigt den dessa bestämmande allmänna religiösa utvecklingen
hos vårt folks breda lager tagit. Utgången av det nu skedda biskopsvalet i Lund
bekräftar detta. Ehuru det var allom väl bekant, att ingen röst från universitetet
kunde antagas komma att tillfalla den kyrkliga ultrahögerns kandidat, erhöll
denne likväl av prästerskapet de flesta rösterna till första rummet, fastän hans
plats å förslaget blev en annan.
Ehuru det ärkebiskopliga resp. biskopliga prokansleriatet sålunda enligt min
mening icke längre är ett uttryck för en verklig andlig samhörighet mellan kyrka
och universitet eller mellan teologi och vetenskap, skulle jag likväl av pietetsskäl
ha röstat för den nuvarande ordningen, därest icke frågan genom Lundauniversitetets
åtgöranden och beslut kommit i ett sådant läge, att jag måste säga mig
det, att det nu ges blott en enda väg att gå. Jag kan nämligen icke gärna tänka
mig, att vårt systeruniversitetets anhållan skall å högsta ort avslås, ej heller
att en olika ordning skall i förevarande hänseende bli gällande vid de båda
universiteten.
Under sådana förhållanden finner jag skäligt och rimligast att meo voto ansluta
mig till det förslag till yttrande, som av konsistoriets kommitté framlagts,
och jag finner mig så mycket mindre förhindrad att gorå detta, som dess formulering
i allo fått den grannlaga form, som betingas därav, att vi alla torde
känna universitetets tacksamhetsskuld till ämbetets nuvarande lysande innehavare.
”
Professor Bergmark röstade för kommitterades förslag i ärendet.
Professor Edgar Reuterskiöld hemställde under åberopande av vad han förut i
saken anfört om avstyrkande av den föreliggande framställningen.
Professorerna Wirgin, Svedelius och Lagercrantz röstade för kommitterades
förslag.
Professor Engströmer yttrade, att han i hög grad behjärtade de betänkligheter
mot en förändring i detta hänseende, vilken anförts i konsistoriet, men att han
dock under nuvarande förhållanden vidhölle kommitterades förslag.
Professor Göransson förklarade sig under åberopande av vad professor C. A.
Reuterskiöld här förut anfört rösta för avstyrkande av den gjorda framställningen.
Professorerna C. Wiman, Oseen, Åkerblom och Staaff röstade för kommitterades
förslag.
Professor Psilander röstade för avstyrkande av den från Lunds universitet
gjorda framställningen.
Professor von Friesen röstade för kommitterades förslag.
14 Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 11.
Professor Wiklund yttrade med egna ord:
Då jag i många avseenden måste följa samma tankegång som prof. Moberg i
hans yttrande till Lunds större akademiska konsistorii protokoll, röstar iag
avslag.”
Professor Juel röstade för avstyrkande av den ingivna ansökningen.
Professor Quensel röstade för kommitterades förslag.
Professor C. A. Reuterskiöld röstade, under åberopande av vad han här ovan
under diskussionen anfört, för avstyrkande av den föreliggande framställningen.
Professorerna Hultkvantz, Gallstrand, Johansson och rektor professor Stavenow
avgåvo sina röster för kommitterades förslag i frågan.
Av konsistoriets i omröstningen deltagande 24 ledamöter hade sålunda 17 avgivit
sina röster för kommitterades förslag, varemot 7 avstyrkt den från Lunds
universitet gjorda framställningen; och hade således konsistoriet med anledning
av förevarande remiss beslutit avgiva yttrande i överensstämmelse med vad kommitterade
här ovan föreslagit; varom skrivelse med bifogande av utdrag av konsistoriets
i ärendet förda protokoll skulle till kanslersämbetet översändas.
Ur protokollet:
H. Sjöberg.
Avskrift.
Bilaga.
Såsom yttrande £ detta ärende får det större konsistoriet vid universitetet i
Lund vördsamt hänvisa till och åberopa sitt beslut den 14 dennes, antecknat under
par. 28 i då fört protokoll, varav styrkt avskrift här bilägges.
Lund den 26 februari 1925.
JOHAN C. W. THYRÉN.
N. Linder.
Avskrift. Bilaga.
Med återställande av remisshandlingarna får Rektorsämbetet vid universitetet
i Lund vördsamt överlämna och hänvisa till större akademiska konsistoriets här
bilagda protokoll, innefattande konsistoriets beslut i fråga om prokanslersämbetena
vid universiteten.
Lund den 6 mars 1925.
På rektorsämbetets vägnar:
AXEL MOBERG.
N. Linder.
Förslå kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
15
Avskrift.
Bilaga.
Till Konungen.
Under åberopande av bilagda protokollsutdrag får det större konsistoriet
vid universitetet i Lund härmed i underdånighet hemställa, att § 12 i gällande
universitetsstatuter måtte ändras till följande lydelse och att i sammanhang
härmed nedanstående övergångsbestämmelse måtte fastställas:
”§ 12.
1. Prokansler för universiteten i Uppsala och Lund utnämnas av Kungl.
Maj:t efter föregångna val, som för vartdera universitetet förrättas å tid, vilken
Kungl. Maj:t bestämmer.
2. Prokansler väljes av den akademiska församlingen. Yalmans utevaro
hindrar ej valförrättningens företagande. Valförrättare är rektor eller den
hans ämbete förvaltar. Valet sker med slutna sedlar, upptagande namnet på
den person, som anses till ämbetet lämpligast. Avgivna röster uppräknas inför
protokoll, som förses med underskrift av valförrättaren och två andra valmän.
Valförrättaren har att, med överlämnande av protokollet, hos Kungl.
Maj:t anmäla valets utgång.
B. Anser Kungl. Maj:t icke, att den, som erhållit de flesta rösterna, eller,
där två eller flera erhållit högsta röstetal, någon av dessa bör till ämbetet utnämnas,
förordnar Kungl. Maj:t om nytt val.”
”övergångsbestämmelse.
Val av prokansler för universitetet i Uppsala skall första gången företagas
vid nuvarande prokanslerns avgång.”
Underdånigst:
På det större konsistoriets vägnar:
JOHAN C. W. THYRÉN.
Lund den 14 februari 1925.
N. Linder.
Rätt avskrivet; betygar å tjänstens vägnar:
N. Linder.
Bilaga.
Utdrag ut protokoll, hållet hos det större akademiska
konsistoriet i Lund den 14 februari 1925.
Närvarande: Ordförande: rektor, professor Thyrén; ledamöter: professorerna
Charlier, Forssman, K. Petrén, Herner, Thunberg, Liljeqvist, Ernberg, Överton,
Ekwall, Moberg, Holmquist, P:n Nilsson, Walberg, Ahlström, Malmgren, Aure
-
16 Första kammarens första tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 11.
Hus, Carlgren, Bergman, Löfstedt, Aulén, Grönwall, Olson och Sommarin. Vid
protokollet undertecknad.
§ 28. Sedan konsistoriet vid sammanträde den 5 dennes tillsatt en kommitté, bestående
av universitetets rektor, såsom ordförande, samt professorerna Herner
Berling, Forssman, Moberg och Carlgren, såsom ledamöter, med uppdrag åt
kommittén att till konsistoriet inkomma med yttrande och förslag i den genom
biskop Gottfrid Billings bortgång uppkomna frågan om nytt prokanslersval vid
universitetet, så hade kommitterade låtit genom rektor ingiva ett så lydande
utlåtande:
”Till Större akademiska konsistoriet i Lund etc. (se tryckt bilaga nr 1 år 1925.)
Det antecknades, att förenämnda utlåtande i tryckta exemplar utdelats till konsistoriets
ledamöter.
Då ärendet nu företogs till behandling i konsistoriet, meddelade herr ordföranden,
att han på grundval av kommittémajoritetens utlåtande låtit uppgöra följande
förslag till ändring av § 12 i gällande universitetsstatuter:
”§ 12.
1. Prokanslerer för universiteten i Uppsala och Lund utnämnas av Kungl.
Maj:t efter föregångna val, som för vartdera universitetet förrättas å tid, vilken
Kungl. Maj:t bestämmer.
2. Prokansler väljes av den akademiska församlingen. Valmans utevaro hindrar
ej valförrättningens företagande. Valförrättare är rektor eller den hans
ämbete förvaltar. Valet sker med slutna sedlar, upptagande namnet på den person,
som anses till ämbetet lämpligast. Avgivna röster uppräknas inför protokoll,
som förses med underskrift av valförrättaren och två andra valmän. Valförrättaren
har att, med överlämnande av protokollet, hos Kungl. Maj:t anmäla
valets utgång.
3. Anser Kungl. Maj:t icke, att den, som erhållit de flesta rösterna, eller, där
två eller flera erhållit högsta röstetal, någon av dessa bör till ämbetet utnämnas,
förordnar Kungl. Maj:t om nytt val.
övergångsbestämmelse.
Val av prokansler för universitetet i Uppsala skall första gången företagas vid
nuvarande pr okanslerns avgång”; som upplästes.
Härefter beslöt konsistoriet på därom väckt förslag att till nästa sammanträde
bordlägga den av kommitterade berörda frågan om avlåtande till Kungl. Maj:t av
en skrivelse, innefattande framställning att Kungl. Maj:t måtte, därest biskopsutnämningen
komme att äga rum före Kungl. Maj:ts beslut över en eventuell ansökan
från konsistoriet om upphävande av biskopens i Lund självskrivenhet såsom
universitetets prokansler, förordna, att med den utnämnde biskopens övertagande
av prokansleriatet skulle tillsvidare anstå.
Mot detta konsistoriets beslut att bordlägga ärendet i denna del anmäldes reservation
av professorn Thunberg, som ansåg, att konsistoriet bort omedelbart
fatta beslut jämväl rörande den ifrågasatta särskilda skrivelsen till Kungl Maj:t.
Under den fortsatta diskussionen i ärendet yttrade professorn Ernberg följande:
”1
huvudsak biträder jag de synpunkter, som anförts av kommitterades majoritet.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. 17
Enligt min uppfattning vore det dock önskvärt, att vartdera universitet valde
— icke en prokansler, utan en kanslerns ställföreträdare, vilken hade att övertaga
allenast en av prokansler^ uppgifter: det eventuella bestridandet av kanslerns
åligganden; prokanslerns övriga funktioner skulle då tillfalla universitetets
rektor. Prokanslerns i universitetsslatuternas §§ 84 och 85 omförmälda
funktioner torde nämligen icke med fördel kunna handhavas av annan än den,
som är bosatt i universitetsstaden eller på kortare avstånd därifrån. Vad angår
ett prokanslersval för Lunds universitet kan detla förhållande i och för sig
antagas medföra en stark begränsning av möjligheterna att finna lämpliga kandidater,
enkannerligen därigenom att i huvudstaden bosatta personer icke gärna
skulle kunna ifrågakomma. Denna begränsning bortfaller givetvis, därest valet
gäller allenast en ställföreträdare för kanslern.
Vidare tillåter jag mig föreslå, att valet skulle avse en begränsad tid av fem år.”
Professorn Aulén förklarade, att han kunde gå med på det av majoriteten inom
kommittén framlagda förslaget som ett provisorium, dock med femårs valperioder,
därvid han ville taga sikte på möjligheten av att en gemensam vice kansler
sedermera skulle kunna väljas av samma korporationer, som nu valde kansler.
Sedan diskussionen avslutats, skreds till votering, därvid
professorn Sommarin förklarade, att han med instämmande i kommittémajoritetens
motivering röstade för att konsistoriet måtte ingå till Kungl. Maj:t med underdånig
hemställan om ändring av § 12 i gällande universitetsstatuter och om
fastställande av därtill hörande övergångsbestämmelse i enlighet med det av ordföranden
framlagda förslaget;
professorn Olson yttrade:
”Ehuru jag icke känner mig fullt övertygad om nödvändigheten av en förändring
i nuvarande bestämmelser rörande tillsättande av prokansler, ansluter
jag mig dock till majoritetens förslag i frågan. Vid valet mellan detta och de
reservationsvis framförda förslagen föredrager jag det förra av det skälet, att då
det i alla händelser synes sannolikt eller nödvändigt, att prokanslersinstitutionen
i en eller annan form bibehållas, detta förslag är det enda, som tager tillbörlig
hänsyn till önskvärdheten av att vid tillsättande av prokansler universitetet självt
får så stort inflytande på personvalet som möjligt. I övrigt biträder jag det av
professor Ernberg gjorda förslaget, att prokansler tillsättes på viss begränsad tid
(fem eller tio år)”;
professorn Grönwall röstade lika med professorn Sommarin;
professorn Aulén åberopade sitt yttrande och röstade för en framställning
i enlighet därmed;
professorn Löfstedt instämde med professorn Olson;
professorn Bergman röstade för att konsistoriet skulle göra framställning i
enlighet med det av professorn Moberg inom kommittén framförda förslaget;
dock att han alternativt kunde vara med om en framställning i enlighet med
professorn Ernbergs här ovan i protokollet intagna yttrande;
professorn Carlgren röstade lika med professorn Sommarin;
professorn Aurelius röstade för en framställning i enlighet med kommittémajoritetens
förslag, dock med tillägg att val av prokansler allenast skulle avse en
lid av fem år;
professorn Malmgren yttrade:
”Då genom motion fråga blivit inom riksdagen väckt om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående omläggning av prokanslersinstitutionen och man med all sannolikhet
torde kunna påräkna, att inom kort tillfälle beredes båda universiteten
att samtidigt upptaga frågan till behandling, anser jag, att det f. n. icke är
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 12 samt. 1 avd. 8 höft. (Nr 11.) 2
18 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
nödvändigt eller lämpligt att nu vidtaga annan åtgärd än den av professor
Moberg föreslagna”;
professorn Ahlström röstade lika med professorn Sommarin;
professorn Walberg röstade för bifall till professorn Mobergs förslag;
professorn M. P. Nilsson röstade lika med professorn Sommarin, professorn
Holmquist med professorn Aurelius;
professorn Moberg röstade för bifall till sitt förslag;
professorerna Ekwall och Överton röstade lika med professorn Sommarin;
professorn Ernberg åberopade sitt yttrande och röstade för en framställning
i enlighet därmed;
professorn Liljeqvist röstade lika med professorn Sommarin;
professorn Thunberg röstade för att konsistoriet måtte, i enlighet med professorn
Mobergs förslag, ingå till kanslern med hemställan, att kanslern ville
hos Kungi. Maj:t utverka, att prokanslersämbetet vid universitetet måtte tillsvidare
lämnas obesatt; vartill professorn Thunberg fogade, att han ansåge, att,
därest Kungl. Maj:t lämnade bifall till en sådan hemställan, frågan om prokanslersämbetets
bibehållande först därefter borde upptagas till allsidig utredning;
professorerna
Herner, K. Petrén och Forssman röstade lika med professorn
Sommarin;
professorn Chariter instämde med professorn Thunberg; och
ordföranden, rektor, professorn 1''hyrén, röstade lika med professorn Sommarin.
Genom den sålunda verkställda omröstningen hade alltså konsistoriet beslutit
att, under åberopande av kommittémajoritetens utlåtande, ingå till Kungl. Maj:t
med underdånig hemställan om ändring av 12 § i gällande universitetsstatuter
och om fastställande av därtill hörande övergångsbestämmelse i enlighet med det
av ordföranden framlagda förslaget; och skulle den underdåniga framställningen
i ärendet överlämnas till kanslern för rikets universitet.
Denna paragraf skulle anses genast justerad.
Ur protokollet:
N. Linder.
Större konsistoriets vid universitetet i Lund protokoll
den 14 februari 1925, § 28.
Bilaga nr 1 år 1925.
Till större akademiska konsistoriet i Lund.
Sedan konsistoriet enligt beslut den 5 dennes uppdragit åt undertecknad, rektor,
samt professorerna Herner, Björling, Forssman, Moberg och Carlgren att såsom
kommittérade till konsistoriet inkomma med yttrande och förslag i den genom
prokanslern för universitetet, biskop Gottfrid Billings bortgång uppkomna frågan
angående nytt prokanslersval, hava kommittérade förehaft detta ärende till
behandling.
Efter överläggning hava undertecknad, Thyrén, samt professorerna Herner,
Forssman och Carlgren enats om följande uttalande:
Forsta hammarens första tillfälliga ulskolts utlutande Nr 11. 19
Kommittén anser sig fors! böra fästa konsistoriets uppmärksamhet därpå, afl
värjo beslut av konsistoriet, som går ut på ansökan om upphävande av biskopens
i Lund självskrivenhet såsom universitetets prokansler, med nödvändighet kräver
en särskild skrivelse av konsistoriet med anhållan, att Kungl. Maj:t, därest
biskopsutnämningen tiger rum före Kungl. Maj:ts beslut över konsistoriets ansökan,
måtte förordna, att med den utnämnde biskopens övertagande av prokansleriatet
skall tillsvidare anstå.
Vad vidare angår eventuella ändringar i föreskrifterna rörande prokansleriatet
möter först frågan, huruvida ämbetet bör avskaffas eller icke. Såvitt emellertid
kansfersinstitutionen bibeh&lles — och annat lärer icke från något håll, allraminst
från universitetet, ifrågasättas — är det uppenbart omöjligt alt avskaffa
prokanslersämbetet i vad rör dess huvudsakliga funktion. Denna består nämligen
de facto, såsom § 11 Un. Stat. tillämpas i praktiken, i att handlägga de till
kanslersämbctet. hörande göromål under tider, då kanslern själv är förhindrad.
En sådan ställföreträdare måste tydligen finnas, vare sig utsedd permanent eller
för varje särskilt fall. Prokansler^ befogenhet åter i övrigt, bortsett från nämnda
nödvändiga funktion, inskränker sig numera i praktiken huvudsakligen till att
bevilja tjänstledighet under något längre tid än som tillkommer rektorsämbetet
ävensom meddela vissa kortare förordnanden; huruvida denna befogenhet utövas
av prokansler eller rektor, torde vara ganska likgiltigt.
Om sålunda en ställföreträdare för kanslern måste finnas, så uppstår närmast
frågan, huruvida denne lämpligast bör vara någon, som genom viss ämbetsställning
är självskriven, eller han bör på annat sätt utses. Det nuvarande förhållandet,
att ärkebiskopen i Uppsala och biskopen i Lund äro självskrivna
prokansler, synes helt naturligt i vad rör dess historiska tillkomst. Då å ena
sidan teologien var kärnan i universitetets vetenskapliga verksamhet, kanske i
någon mån med de andra vetenskaperna såsom sina hjälpvetenskaper, å andra
sidan det var så gott som självklart, att till biskop valdes en man ur universitetets
krets, sålunda en vetenskapsman och ofta en framstående sådan — alla
Lunds biskopar, som varit prokansler, från och med den förste biskop, biskop
Winstrup, till och med den siste, biskop Billing, hava utan något enda undantag
varit professorer, visserligen icke alltid i teologi — kunde knappast någon bättre
lösning tänkas, än att denne man i kraft av sitt ämbete övertog prokansleriatet.
Tiderna hava emellertid i båda dessa avseenden ändrats. De övriga vetenskaperna
hava utvecklat sig så, att man icke längre kan påstå, det teologien såsom
vetenskap skulle intaga någon annan och högre ställning än vetenskaperna i
allmänhet; icke heller får man längre taga för givet, att biskopsstolen i universitetsstaden
alltid kommer att besättas med någon, som genom professorskompetens
fått signaturen av vetenskapsman eller överhuvud med vetenskap tagit annan
befattning än som fordras för avläggande av examina. Sålunda synes icke längre
några principiella skäl föreligga för att behålla en ordning, som icke längre
svarar till sakförhållandena. En annan fråga är visserligen, huruvida någon
ny ordning kan utfinnas, som är praktiskt tillfredsställande.
Dessförinnan torde emellertid den fråga böra upptagas, huruvida icke, med
hänsyn till de särskilda regler, som gälla för ärkebiskopsämbetets tillsättning,
det kunde anses innebära en tillräcklig reform, att ärkebiskopen bleve, i kraft
av sitt ämbete, båda universitetens gemensamme prokansler. Emellertid lärer
den skillnad i garanti av de speciellt vetenskapliga intressena, som kunde
följa av nämnda olikhet i tillsättningsproceduren, knappast få anses så väsentlig,
att den skulle motivera en dylik ändring av bestående föreskrifter. Därtill
kommer bland annat den olägenhet att, om ärkebiskopen i Uppsala skulle, i
20
Forsta kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
egenskap av gemensam prokansler och därmed kanslerns ställföreträdare, handlägga
sådana speciella ärenden från Lunds universitet som t. ex. befordringsfrågor,
detta kunde, med hänsyn till den ej sällsynta motsatsen mellan lundensiska
och^uppsaliensiska intressen, befaras i ett eller annat svårlöst fall bringa
honom, såsom oundgängligen mera lierad med Uppsala, i en icke alldeles behaglig
ställning.
Självskrivenhet såsom prokansler torde ännu mindre kunna ifrågasättas för
innehavare av annat ämbete. Vare sig man tänker på en gemensam prokansler,
exempelvis bosatt i Stockholm, eller, såsom för det närvarande, en prokansler
för varje universitet, lärer det svårligen vara möjligt att finna något ämbete
dar en dylik förening folie sig naturlig. Därtill kommer, att, medan det för bibehållande
av universitetsstyrelsens beskaffenhet torde vara högst önskvärt, att
prokanslersämbetet, hädanefter som hittills, är i likhet med kanslersämbetet
oavlönat, det skulle möta svårigheter att utan ersättning pålägga innehavaren av
annat ämbete en sådan extra börda, där denna icke hade hävden för sig.
Förkastar man sålunda självskrivenheten i varje form, så återstå två vägar:
den ena, att Konungen förordnar prokansler, vare sig permanent eller för varje
fall och vare sig gemensamt för båda universiteten eller eu för vartdera; den
andra, att prokansler väljes av universiteten. Den förstnämnda lösningen liiinde
förefalla synnerligen enkel och så mycket närmare till hands, som enligt nuvarande
umversitetsstatuters ordalydelse Konungen i varje särskilt fall förordnar
vem han vill att under förfall för kanslern sköta dennes ämbete. Emellertid
synes även denna väg vid närmare påseende icke lämplig. Om Konungen fortsätter
den gamla hävden och förordnar, permanent eller för varje särskilt fall,
ärkebiskopen i Uppsala och biskopen i Lund till vice kanslerer, eventuellt med
den förstnämnde såsom kompetent i fråga om gemensamma ärenden (såsom för
närvarande alltid sker), så innebär detta de facto ingen ändring i nuvarande förhållandenKonungens
förordnande blir då blott eu formell bekräftelse på den
faktiska självskrivenheten. Om återigen traditionen brytes, så skulle lätt med
denna frågas beskaffenhet, kunna inträffa, att förordnandet bestämdes av växande
politiska partisynpunkter, sa att t. ex. en mera konservativ regering
regelbundet förordnade nämnda kyrkliga ämbetsmän, medan en radikal regering
uppsökte andra personer. Även kunde lätt inträffa, med den centrala maktens
ganska naturliga benägenhet för att centralisera, att man genom en dylik bestämmelse
skapade en inkörsport för en byråstyrelse över universiteten eller
dylikt, i stället för deras nuvarande egenartade självstyrelse — en förändring,
som i universitetens ögon säkerligen icke vore till det bättre. Det synes därför
avgjort det önskvärda, att regeringens direkta ingripande inskränker sig till att
bestämma, vem som skall handlägga de gemensamma universitetsärendena vid
kanslerns förfall; därvid regeringen med visshet torde kunna förväntas välja
en av de två prokanslererna (om två sådana komma att finnas).
Det återstår sålunda den utväg, att prokansler väljes av universiteten. Här
låter tänka sig antingen, att universiteten välja en gemensam prokansler, likasom
de välja kansler, eller att de välja en var för sig, så att två prokanslerer allt
fortfarande finnas. Mot den förstnämnda anordningen kunna ganska allvarliga
invändningar göras — närmast den tekniska svårigheten i själva övergången
från de nuvarande förhållandena (i det att valet av den gemensamme prokanslern
knappast kunde tänkas ske förr än vid Uppsala nuvarande prokanslers avgång,
vadan således Lunds universitet, till dess detta inträffade, finge åtnöja sig med
något slags provisoriskt upprätthållande av ämbetet). Bortsett emellertid härifrån,
skulle ett dylikt gemensamt prokanslersval icke kunna undgå att komma
Första lammarens första tillfälliga ntslotts utlåtande Nr 11. 21
i elt mindre tilltalande förhållande till kanslersvalct. Denne ställföreträdare,
vilken liksom kanslern själv komme att fungera utan någon ersättning i lön,
skulle helt visst mottaga uppdraget under den stillatigande förutsättning att vid
kanslerns eventuella avgång från ämbetet, närmast komma i betraktande vid
nytt kanslersval. Befinner han sig — såsom förhållande!, plägar vara med den,
som väljes till kansler — vid mera framskriden ålder, så torde stundom inträffa,
att han vid den ungefär jämnårige kanslerns avgång är något väl gammal;
väljer man åter till prokansler eu yngre man, vilken inger förhoppning att nå
den höga ställning och det inflytande i samhället, som man gärna önskar hos
en universitetskansler, så måste man räkna med möjligheten, att dessa förhoppningar
icke fullt realiseras; men universiteten torde dock få svårt att icke, vid
eventuell ledighet i kanslersämbetet, välja denne prokansler till kansler.
Kommittén finner sig därför icke kunna förorda någon annan lösning än den
enda nu återstående, nämligen att varje universitet, vid inträdd prokanslersledighet,
själv väljer sin prokansler. De svårigheter, som man från flera håll velat
finna förknippade med denna lösning, torde icke existera i verkligheten. Invändningarna
hava huvudsakligen hänfört sig till den förmenta knappheten på lämpliga
kandidater till platsen. Men bär bör först och främst erinras, att ändringen
ingalunda utgör en inskränkning i förhållande till det nuvarande utan en utvidgning.
Möjligheten att biskopen (respektive ärkebiskopen) kan samtidigt vara
prokansler kvarstår, ehuru nödvändigheten av denna förbindelse faller bort.
Ändringens reella betydelse reducerar sig därtill, att om universitetet in casu
anser sig ha tillgång till en lämpligare person än biskopen i Lund, universitetet
väljer den. Om åter universitetet eller dess majoritet anser biskopen lämpligare
än någon annan ifrågakommande, så bör det icke rimligen kunna betvivlas,
vare sig att universitetet väljer honom eller alt han mottager valet. För den
valde, vilken han än må vara, bör det vara en större tillfredsställelse att veta,
att hans ställning grundar sig på en önskan hos majoriteten av väljare, än att
vara i ovisshet härom eller kanske vara viss om motsatsen. För det fall, att
prästerskapet väljer en biskop, som står vetenskapen mera fjärran eller som
universitetet av andra skäl icke finner särskilt lämplig för prokanslersämbetet,
lärer icke vara att befara, att någon fullständig brist på dugliga kandidater skulle
föreligga. Då professorer pensioneras vid uppnådda 65 år — en ålder, som
förutvarande prokanslerer ofta betydligt överskridit, utan att därav förmärkts
någon olägenhet, och en ålder, som med fem år understiger pensionsåldern för
domare, vilka dock för utövningen av sin tjänst hava att följa hela den fortskridande
lagstiftningen — skulle det vara egendomligt, om icke bland dessa
emeriti, vilka mestadels stanna kvar i universitetsstaden, skulle finnas någon
enda såsom prokansler fullt användbar. Tvivel i denna del, där det icke berott
på obehörig hänsyn till den gamla ämbetsrangen, vilken i universitetsförhållanden
bör ersättas av en taxering efter helt andra grunder, torde förklaras genom
en inblandning av synpunkter, som hava sin giltighet vid kansler svalet. Kanslern
bör väljas bland män, som genom sina föregåenden och sin nuvarande ställning
kunna förväntas vara i stånd att påverka regering och riksdag i en för universitetet
gagnelig riktning. En sådan ställning hava pensionerade professorer visserligen
icke ofta, men även bland prokanslererna har den hittills avgjort hört
till undantagen. Och om kanslern blott besitter den, lärer det icke vara någon
livssak för universitetet, huruvida den innehaves av hans ställföreträdare för
några veckor.
Beträffande den stundom framhållna synpunkten av prokanslerns representationsskyldighet
torde den under nuvarande förhållanden icke hava någon större
22 Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 11.
betydelse. Den nödvändiga representationsskyldigheten vid universitetet i vår tid
gäller främmande vetenskapsmän, som besöka universitetet. Numera faller den
representation, som härvid kan ifrågakomma, alldeles övervägande på den besökandes
fackkolleger. För den mera vardagliga representationen inom universitetet
finnes rektorshonoraret, som torde böra uppfattas såsom representationspenningar.
Vid utomordentliga tillfällen, såsom störa jubelfester o. d., lärer med
säkerhet kunna förväntas, att representationen låter sig uppdela, allt efter beredvillighet
och förmögenhetsomständiglieter, på universitetets samtliga professorer.
Det kräves därför icke numera, att prokanslern är en person med stora inkomster
eller mera nämnvärd förmögenhet, även om detta naturligen i och för sig är en
fördel.
Antages nu framställda förslag, torde nu gällande föreskrifter för kanslersvalet
böra i tillämpliga delar utsträckas att gälla för prokanslersvalet. Därav
följer, att valet bör stadfästas genom Konungens utnämning.
Kommitteraae hava ansett sig böra i detta sammanhang yttra sig även om
universitetets förhållande till biskopsvalen, såväl det nu förestående som biskopsval
i framtiden. Då frågan — troligen beroende på hänsyn till den bortgångne
prokanslerns personliga ställning därtill — framkommit först på en tidpunkt,
som i betraktande av den nödvändiga remissen till Uppsala m. m. utesluter möjligheten
att den kan vara definitivt avgjord före biskopsvalet, synes givet, att
universitetets professorer hava både rätt och skyldighet att denna gång deltaga
i valet. Även för det fall, att konsistoriet med stor majoritet skulle besluta i
överensstämmelse med nu framlagda förslag, så låter det, enär ärendet hör till
de för båda universiteten gemensamma, tänka sig, att utgången på grund av ett
mera eller mindre starkt motstånd från Uppsala konsistorium, bleve negativ.
Ha då Lunds professorer, i förväntan på bifall till sin anhållan, underlåtit att
rösta, komma de i det läge att automatiskt erhålla en prokansler, på vars tillsättande
de icke haft någon som helst inverkan. Å andra sidan är det knappast
antagligt, att professorernas röster skulle för någon medföra ens förslagsrum,
såvida de icke fått anslutning från en ganska betydlig del av stiftets prästerskap.
Olägenheterna för prästerskapet av att professorerna deltaga i valet synes därför
avgjort mindre än olägenheterna för universitetet av att de icke deltaga.
Vad beträffar framtida biskopsval, ställer sig frågan, förutsatt att en ansökan
i föreslaget syfte ingives och beviljas, naturligen annorlunda. Då universitetet
icke bleve bundet vid den till biskop utnämnde, har universitetet ej längre samma
tvingande skäl att önska deltagande i valet. Å andra sidan kan icke förnekas,
att det för universitetet kan vara av gansk stor vikt att just på biskopsstolen
finna en man, som lämpar sig att välja till prokansler. Men ett deltagande under
då föreliggande förhållanden torde i varje fall icke kunna ske mot prästerskapels
önskan. Det synes därför höra på lämpligt sätt utrönas —- alltjämt förutsatt
att den föreslagna förändringen rörande prokansleriatets tillsättning kommer till
stånd -— huruvida prästerskapet finner med sin fördel förenligt, att förbindelsen
mellan biskopsvärdigheten och prokansleriatet på det sätt underlättas, att universitetet
alltjämt får öva det inflytande på valet som för närvarande. I motsatt
fall synes bestämmelsen i K. F. 1759 böra upphävas.
Professorerna Moberg och Björling, vilka icke kunna biträda detta kommittémajoritetens
uttalande, hava avgivit särskilda yttranden och därvid anfört,
professor Moherg:
"Om jag överhuvud taget finner en förändring önsklig i fråga om prokanslersinstiiutionen,
så är det därför, att jag finner denna själv vara helt föråldrad
och otidsenlig.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. 23
En blick på Univ. Slät. Kap III (”Prokansler]!”), visar, alt ingen av de uppgifter,
som åligga prokansler, är av den beskaffenhet, att den icke likaväl kan
iyllas av universitetets rektor. Några av dem inåsle redan nu anses också och
huvudsakligen åligga lust honom.
Men det är icke nog med, att prokanslersinstitutionen är överflödig, den är i
vissa avseenden direkt olämplig. Enligt Univ. Stat. § 13 bör prokansler ”gorå
sig underrättad om alla universitetets angelägenheter, lärarnas verksamhet, undervisningens
gång och de studerandes sedliga förhållande samt med upplysningar
och råd, där lian så aktar nödigt, främja universitetets val och anseende”. Det
övervakande och den välvilliga handledning, som det härmed ålägges prokansler
att gentemot universitetet utöva, äro icke blott icke för universitetet behövliga,
utan icke med dess självständighet och värdighet förenliga. Därför icke blott
kan prokanslersämbetet utan olägenhet avskaffas, utan det bör avskaffas.
Det har stundom såsom skäl mot ett fullständigt avskaffande av prokanslersämbetet
framhållits, att en prokansler är nödvändig såsom vikarie för kansler vid
förfall för denne eller när kanslersämbetet är ledigt. Men enligt Univ. Stat. § 11
ankommer det på Kungl. Maj:t att i sådant fall förordna ”huru med ämbetets utövning
under tiden skall förhållas”. Härutinnan behöver efter prokanslersämbetets
avskaffande ingen förändring ske. Det åligger visserligen enligt Univ. Stat. § 16
prokansler att vid sådana tillfällen bestrida de åligganden, som tillhöra kanslersämbetet,
”till dess Kungl. Maj:t meddelat förordnande om ämbetets upprätthållande”.
Men det är klart, att det i övrigt föråldrade ämbetet icke bör bibehållas
endast för att dess innehavare skall finnas till hands att träda i funktion under
de få timmar eller dagar, som i ogynnsamt fall kunna komma att förflyta, innan
Kungl. Maj:ts förordnande hunnit meddelas.
Vad åter angår den praxis, enligt vilken Uppsala universitets prokansler i
dessa fall plägat av Kungl. Maj:t förordnas att besörja ärenden rörande Uppsala
universitet ävensom Karolinska institutet och Stockholms och Göteborgs
högskolor, men Lunds universitets prokansler att förestå kanslersämbetet för
sistnämnda universitet, så är detta just blott en praxis och ingen nödvändighet.
Det är till och med ganska tvivelaktigt, om det verkligen är lyckligt, alt genom
denna praxis. de åligganden, som normalt sammanföras under en persons avgörande,
vid förfall för denne fördelas på två personer. Det skulle dock kunna
inträffa, att denna anordning i ett eller annat fall ledde till sönderbrytande av
den enhetlighet i universitetsärendenas handläggning, som är till så väsentlig
fördel för våra högskolor och universitet. Och säkert är det en opraktisk ordning,
att vid sådant förordnande tjänstförrätt ande kansler för universitetet i Lund
är bosatt i Lund, men kanslersexpeditionen är förlagd till och kanslerssekreteraren
bosatt i Stockholm.
Med prokanslersämbetets avskaffande skulle alltså icke ens i detta hänseende
någon olägenhet uppstå. Det är snarare sannolikt, att därmed, utan någon
vidare ändring i hithörande bestämmelser, en mera tillfredsställande ordning
skulle kunna vinnas än den, som med nu bestående praxis varit rådande.
Vad slutligen beträffar det sätt, på vilket här framställda önskemål, prokanslersämbetets
avskaffande, skulle kunna vinnas, vore det till synes enklast
och naturligast, att alla bestämmelser om prokansler och hans åligganden utginge
ur universitetsstatuterna. Men detta skulle bliva möjligt endast om ett
liknande yrkande framfördes också från Uppsala universitet. Alldeles bortsett
från om något sådant yrkande kan komma att därifrån framställas, är det tydligt,
att en förändring av denna art knappast kan ifrågasättas annat än när
prokanslersämbetet är ledigt, såsom fallet nu är i Lund. Under sådana förhål
-
24 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
landeri och till undvikande av onödiga komplikationer torde det vara enklast
att för närvarande icke heller framställa yrkande om formligt avskaffande av
prokanslersämbetet för Lunds universitet. Samma resultat, praktiskt taget, torde
kunna uppnås på ett vida enklare sätt genom att större konsistoriet ingår till
kanslern med hemställan, att kanslern ville hos Kungl. Maj:t utverka, att prokanslersämbetet
vid Lunds universitet måtte tillsvidare lämnas obesatt samt att
rektor vid universitetet i Lund måtte erhålla uppdrag att under tiden bestrida de
åligganden, som tillhöra detta ämbete.
På denna väg skulle hela den förändring, som här ovan framställts såsom
önsklig, kunna i realiteten ernås måhända t. o. m. utan omedelbar ändring av
universitetsstatuterna. På sin höjd kunde en lätt jämkning behöva företagas i
sista satsen av Univ. Stat. § 12, vilken har följande lydelse: ”prokansler för universitetet
i Lund är biskopen över Lunds stift”.
På detta interimssfadium kunde sedan frågan utan olägenhet förbliva, till dess
den lämpligen, eventuellt vid ledighet i prokanslersämbetet vid Uppsala universitet,
kunde återupptagas i hela sin vidd och i ett sammanhang för båda universiteten.
—
Jag vill blott tillägga, att jag är ense med kommitténs majoritet om den interimistiska
åtgärden med framställning om prokanslersämbetets skiljande tills vidare
från biskopsämbetet”;
professor Björling:
”1 likhet med professor Moberg anser jag det för universitetet vara en angelägen
sak, att prokanslersinstitutioncn avskaffas. Det är visserligen en gammal
och vacker tradition, som därmed brytes, men tidsförhållandena äro icke
längre sådana, att universiteten böra stå kvar under det patriarkaliska beskydd
och den vänliga tillsyn, som statuterna, § 18, uppdraga åt prokanslem.
Jag håller också med professor Moberg om att den ändring i statuterna, som
för prokanslersinstitutionens avskaffande erfordras, icke lämpligen kan göras
annat än när prokanslersämbetet vid bägge universiteten är ledigt. Frågans
definitiva avgörande måste alltså anstå till dess ämbetet också i Uppsala blir
ledigt; men det är desto nödvändigare att nu här i Lund träffa sådana anordningar,
att vid sagda tillfälle frågans lösning icke är genom personliga förhållanden
utesluten eller försvårad.
Redan av detta skäl synes mig majoritetens förslag, att en prokansler för
vårt universitet bör nu, i den inträffade ledigheten, tillsättas efter särskilt val,
vara mindre lyckligt. Men det avgörande skälet emot detta förslag är i mina
ögon det reella, som ligger i sannolikheten att val av prokansler för vårt universitet
skall leda till ett fastslående av biskopens patriarkalt överordnade ställning
över universitetet med den särskilda pondus, som ett skenbarligen fritt val
förlänar. Tv bur skulle ett dylikt prokanslersval i Lund utfalla? Antaget att
en hittillsvarande professor utnämnes till biskop — och en 250-årig obruten
praxis gör detta antagande rätt sannolikt — så är det väl ingen av oss, som
tror, att mer än hälften av professorerna skulle vilja förbigå den nyutnämnde
biskopen vid prokanslersvalet. Fastmera torde det kunna förutses som visst, att
han skall med stor majoritet utses till prokansler och därmed hava fått ett fast
stöd för sin faderliga förmansställning över universitetet, ett stöd sådant aldrig
självskrivenheten kunnat giva honom. Ja, jag skulle till och med våga en gissning,
att om det inträffade att biskopsvärdigheten tillfölle en prästman utanför
teologiska fakulteten, så hade även han ganska stora utsikter vid ett prokanslersval
— det finns dock så många jdtre omständigheter, som skulle komma att
Första kana närma första tillfälliga utskotts utlåtande AV .7 /.
inverka pa valmännen vid avgörandet om man verkligen skall gä ifrån den, som
med traditionens väldiga makt står närmast att väljas.
Vill man således verkligen avskaffa den gamla ordningen, att ”prokansler
över universitetet i Lund är biskopen över Lunds stift”, så måste man, enligt
min mening, gå ett steg längre än majoriteten och avskaffa prokanslärsämöefet
för Lunds universitet. Vad som skall komma i stället är klart nog, för sä vitt
angår alla prokansler^ andra uppgifter än kanslersvikariatet. Uppgifterna enligt
statuternas §§ G, ilo, 14 och 15 falla bort; de lämna intet kännbart tomrum
efter sig. Uppgifterna enligt 84 och 85 övergå automatiskt på rektor, de! står
redan skrivet så. Kanslersvikariatet kräver däremot särskild uppmärksamhet,
icke så mycket för det interimistiska vikariat i och för sig, som omtalas i § 16,
men så mycket mera för att vidmakthålla den för universitetens självstyrelse
nyttiga praxis, alt vikariatet nu aldrig anförtros åt någon funktionär i Kung!.
Maj ds kansli. Dä denna praxis ansluter sig till nyss åberopade bestämmelse
i § 16, har emellertid denna bestämmelse så till vida en stor medelbar betydelse
och måst därför kompletteras på något sätt, om den ej längre skall för vårt
universitets del kunna tillämpas oförändrad. Men vem som skall, i stället för
prokansler^ föreslås till interimsvikarie för kanslern, är icke lätt att säga. Jag
stannar för min del vid prokansler för Uppsala universitet, av följande
skal:
Först och främst är det av vikt, att den reform, det nu gäller att genomföra,
icke stöter på större praktiska hinder än nödvändigt. Och en sådan anordning,
som jag föreslår, skulle kunna införas utan att de överordnade myndigheterna
behövde höra någon annan vid sidan, utom innehavaren av prokanslersämbetet
i Uppsala. För denne skulle det icke gälla någon större ökad belastning med
ämbetsgöromål, då han redan plägar betros med kanslersvikariatet i allt övrigt,
utom de speciella lundaärendena.
Vidare torde det icke låta sig göra att finna något annat ämbete, åt vars innehavare
det ifrågavarande vikariatet skulle på samma sätt kunna utan vidare anförtros.
Att åter välja någon viss person att tjänstgöra som vice kansler i förekommande
fall, intill dess prokanslersämbetet i Uppsala varder ledigt, lär väl
förbjuda sig själv. Men ett vall för den valdes livstid skulle komma att lägga hinder
i vägen för reformens definitiva genomförande vid nyssberörda ledighetstillfälle,
då, enligt vad jag ovan anfört, rätta tiden för detta genomförande bör anses
ha kommit.
Frågas det då, huru jag tänker mig reformen den gången fullt genomförd,
så svarar jag naturligtvis, att det skall icke avgöras nu och icke av oss, utan av
dem, som vid den tiden handhava universitetets angelägenheter. Men jag vill
dock emot majoritetens förmenta svårigheter med väljande av gemensam vice
kansler för universiteten erinra om den nära till hands liggande möjligheten
att välja —- icke en expektant till kanslersämbetet, utan i stället — en äldre
erfaren man, t. ex. en i huvudstaden eller dess närhet bosatt emeritus professor,
vilken skulle kunna bli ej allenast en lämplig vikarie för kanslern, utan därutöver
en konsulent åt honom vid förekommande tillfällen.
Emellertid, den frågan är ej nu aktuell. Nu gäller det blott, såsom professor
Moberg framhållit, att utverka en provisorisk ordning, och för denna torde
icke behövas något mera än den interimistiska åtgärd, som majoriteten i första
hand föreslagit och som alltså även jag för min del förordar, samt därutöver eu
anhållan, att vad i 16 § av universitetsstatuterna är föreskrivet måtte förklaras
tillsvidare, vad båda universiteten angår, åligga Uppsala universitets prokansler.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 12 samt. 1 avd. S käft. (Nr 11.)
26
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Mot vad i kommittémajoritetens uttalande säges om deltagandet i biskopsvalet
den 11 instundande mars anmäler jag slutligen min reservation.”
Lund den 11 februari 1925.
Å kommittérades vägnar:
JOHAN C. W. THYRÉN.
Avskrift.
Bilaga.
Till kanslern för rikets universitet.
Genom särskilda remisser den 14 och 21 februari 1925 har Ni för skyndsamt
avgivande av yttrande till institutet överlämnat två likalydande, inom riks*
dagen avgivna motioner om upphörande av biskops självskrivna utövande av
prokanslersämbetet vid universiteten. Lärarkollegiet får med anledning härav
anföra följande.
Såsom i motionerna framhålles, finnes för Karolinska institutet ingen prokansler.
De skyldigheter, som vid universiteten åligga prokanslern såsom sådan,
nämligen att sammankalla till val av kansler, att bevilja vissa tjänstledigheter
och att meddela vissa interimsförordnanden, handhavas vid Karolinska
institutet av rektor, utan att någon olägenhet därav har försports. Vid
förfall för kanslern har Kungl. Maj:t plägat förordna Uppsala universitets
prokansler att vara kansler för institutet. Lärarkollegiet betygar, att institutets
intressen hittills på intet sätt därav lidit men, och väll gärna instämma
med motionärerna, att den nuvarande prokanslern vid Uppsala universitet
visat sig i hög grad skickad att uppbära denna viktiga befattning.
Det oaktat kan lärarkollegiet ej annat än instämma med motionärerna, att
det icke kan anses vara principiellt riktigt och under alla förhållanden betryggande,
att kanslersämbetet, ofta under avsevärd tid, förvaltas av en därtill
självskriven kyrklig ämbetsman, som väljes och måste väljas till sitt ämbete
med hänsyn till den kyrkliga tjänsten och icke till universitetens intressem
Lärarkollegiet får alltså förorda den i motionen ifrågasatta utredningen.
Stockholm den 12 mars 1925.
I -
På Karolinska institutets lärarkollegii vägnar:
HJ. FORSSNER.
Nils Löwbeer.
Vidimeras.
Ex officio:
Axel Hamachert
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
•21
Bilaga.
Utdrag av protokoll, hållet vid sammanträde
med Stockholms högskolas lärarråd den 26
februari 1925.
§ 1.
Från kanslern för rikets universitet hade till Stockholms högskolas lärraråd
för avgivande av yttrande överlämnats en nådig remiss rörande en i riksdagens
andra kammare väckt och till första tillfälliga utskottet överlämnad motion,
nr 270, angående upphörande av biskops självskrivna utövande av prokanslersämbetet.
Med anledning av den föreliggande remissen beslöt lärarrådet avgiva följande
yttrande:
Enär Stockholms högskola.icke är underställd prokansler och därför med
denne träder i beröring endast för det fall, att prokansler förordnas att förestå
kanslers ämbete, finner lärarrådet riktigast att i sitt yttrande begränsa sig
till enbart de förhållanden, som med sist anförda omständighet stå i sammanhang.
Det synes lärarrådet uppenbart, att den enligt motionen från vissa universitetshåil
förordade åtgärden med en vicekanslers tillsättande genom val torde
befinnas synnerligen ändamålsenlig. En så tillsatt vicekansler kan nämligen
såsom ställföreträdande kansler förutsättas intaga en position ovan samtliga
universitets och högskolors särintressen, vilken ej alltid torde tillkomma en
person, som omedelbart utsetts för den ena eller andra institutionens speciella
behov, liksom också förväntas besitta de för uppdragets fullgörande nödiga
kvalifikationerna i högre grad än som vid självskrivenhet till ställningen kan
garanteras.
Ur protokollet:
Axel Edström.
Bilaga.
Till kanslersämbetet för rikets universitet.
Då Göteborgs högskolas lärareråd i anledning av kanslersämbetets remiss
av den 21 februari 1925 härmed går att avgiva yttrande över ledamoten av
riksdagens andra kammare A. Engbergs motion angående upphävande av
biskops självskrivna utövande av prokanslersämbetet, får det först framhålla,
att det anser sig sakna befogenhet att uttala sig om frågan i hela dess omfattning.
Det är endast på en punkt, som denna berör högskolan.
Vid de tillfällen, då kanslersämbetet icke är tillsatt, eller då kansler är förhindrad
att utöva sitt uppdrag, har Kungl. Maj:t hittills städse förordnat prokanslern
för Uppsala universitet att inträda i kanslers ställe även vad beträffar
Göteborgs och Stockholms högskolor. Någon olägenhet, som kan motivera
ändring i detta förhållande, bär hittills icke förmärkts. Men om det av
andra skäl skulle prövas lämpligt att upphäva prokanslersinstitutionen, får
lärarerådet för sin del instämma i förslaget om tillsättandet av en ständig
ställföreträdare för kansler.
28 Forsta kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Skulle åter prokanslersinstitutionen komma att bibehållas såsom en lokal
myndighet, men med upphävande av nu gällande bestämmelser om självskrivenhet,
synes det lärarerådet så mycket angelägnare att en särskild för alla universitet
och högskolor gemensam ersättare för kansler utses. Det får då förutsättas,
att denne ersättare i likhet med kanslern skulle utses genom val på
samma sätt som denne.
I detta sammanhang tillåter sig lärarerådet erinra om att nämnda högskolors
lärarekollegier icke deltaga i val av kansler; en år 1908 gjord framställning
om tilldelande av sådan rättighet föranledde icke någon Kungl. Maj:ts
åtgärd. Lärarerådert önskar därför nu åter framhålla, att dessa högskolor fylla
samma funktioner som universiteten, och att därför deras professorer borde
kunna anses berättigade att deltaga i val av kansler och eventuellt dennes ersättare.
Göteborg den 28 februari 1925.
Å lärarerådets vägnar:
OTTO SYLWAN.
J. Viktor Johansson.
Stockholm 1925. A.-B. Hasse W. Tullbergs boktr.