Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1925 kl. 11 f. m.

Sammansätta stats- och andra lagutskottets utlåtande i anledning av
väckta motioner rörande förhöjning av livräntor enligt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete.

Sammansatta stats- och andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang
förehaft fyra inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen nr 69 i första kammaren av herr Bondeson in. fl., nr 76 i andra
kammaren av herr Carlsson i Stockholm samt nr 77 och 78 i andra kammaren
av herr Dalilén m. fl.

I motionen I: 69 har hemställts, att riksdagen måtte antaga i motionen infört
förslag till lag angående livräntetillägg av statsmedel för dem, som äga rätt till
livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete. Dessa tillägg föreslås till 125 procent av den livränta,
vartill vederbörande är berättigad. Tillägg skulle dock icke utgå för livränta,
som understiger 90 kronor årligen.

I motionen 11:76 hemställes om skyndsam utredning angående frågan om
förhöjning med statsmedel av de livräntor, som utgå enligt 1901 års olycksfallsersättningslag.

I motionen II: 77 hemställes, att riksdagen måtte antaga ett vid motionen
fogat förslag till lag om ersättning av statsmedel i vissa fall åt livräntetagare
enligt 1901 års lag. Tillägget till den livränta, vartill vederbörande enligt
nämnda lag är berättigad, föreslås skola utgå med en och eu halv gånger livräntans
belopp. Dock skulle dylikt tillägg icke utgå i det fall, att livräntan ej
uppgår till minst 45 kronor årligen, ej heller för den händelse att livräntetagaren
under det år, då ansökan ingives, är skyldig erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt
för ett taxerat belopp, som överstiger 2,500 kronor. Därjämte
föreslås att om livräntetagaren efter avtal i stället för livräntan uppburit på
en gång visst belopp, skall han vara förlustig rätten till livräntetillägg. Enligt
motionen skulle dessutom staten vara skyldig utgiva livränta i stället för arbetsgivare,
som på grund av frånfälle, konkurs eller annan anledning icke kan fullgöra
sin betalningsskyldighet. I dylikt fall skall dock livräntetagaren vara
skyldig att å staten överlåta sin fordringsrätt gent emot arbetsgivaren.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 6 samt. 2 avd. 4 häft. (Nr 4.)

1

2

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

Tidigare

motioner.

I motionen 11:78 hemställes dels att riksdagen måtte bevilja ett förslagsanslag
av 1,500,000 kronor att användas till förhöjning av livräntor, som omförmälas
i det i motionen 11:77 .framlagda lagförslaget, dels att riksdagen måtte
bevilja ett ytterligare anslag av 50,000 kronor för höjande av livräntor, som utgådill
i statens tjänst skadade arbetare och deras efterlevande.

Beträffande de skäl, som av motionärerna anförts till stöd för sina förslag,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Frågan om höjning av de livräntor, som utgå enligt 1901 års olycksfallsersättningslag,
har tidigare vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.
Motioner härom hava sålunda väckts vid 1919, 1921 och 1924 års riksdagar.
Den vid 1919 års riksdag väckta motionen (nr 67 i andra kammaren)
avsåg endast utredning rörande möjligheterna för en höjning av livräntorna.
Motionen vid 1921 års riksdag (nr 133 i första kammaren) förutsatte, att de för
livräntetilläggen erforderliga medlen skulle bestridas av arbetsgivame. Båda
dessa motioner avslogos av riksdagen, sedan vederbörande utskott avstyrkt desamma.
Motionen vid 1924 års riksdag (nr 278 i andra kammaren), vars yrkande
är identiskt med yrkandet i motionen II: 77 vid innevarande års riksdag,
skilde sig från de nu nämnda därigenom, att den föreslog, att kostnaderna för
den ifrågasatta höjningen skulle bestridas av statsmedel.

Vid behandlingen inom utskottet av sistnämnda motion vid 1924 års riksdag
begärdes yttrande från försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten och försäkringsinspektionen.
I sitt avgivna utlåtande till utskottet hade försäkringsrådet
företagit en omarbetning av det förslag till lag, som framförts av motionärerna,
varvid bl. a. de föreslagna tilläggen minskades från 150 till 125 procent. Därjämte
höjdes det minsta årliga livräntebelopp, för vilket höjning skulle utgå,
från 45 till 90 kronor, varemot yrkandet om statlig garanti för livräntornas
utgivande avstyrktes. I sitt utlåtande tillstyrkte utskottet det av försäkringsrådet
framlagda ändringsförslaget, som innebar ett nedbringande av kostnaderna
till ungefär hälften av kostnaderna för genomförande av motionärernas
förslag. Mot utskottets hemställan reserverade sig 7 av utskottets ledamöter,
vilka yrkade avslag. Två av reservanterna framhöllo därvid lämpligheten av
att använda uppkommen räntevinst å riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet
enligt 1901 års lag för tilläggsersättning till sådana på grund av svårare
skada livränteberättigade, som uppbära livränta från anstalten, i den mån verkligt
behov föreligger. Utskottets hemställan bifölls av andra men avslogs av
första kammaren, varför frågan sålunda förfallit.

Beträffande de nu föreliggande motionerna är, såsom ovan framhållits, det
förslag till lag, som framlagts i motionen II: 77 av herr Dalilén m. fl., identiskt
med det förslag, som framlades vid 1924 års riksdag. Det i motionen I: 69 av
herr Bondeson m. fl. framlagda lagförslaget är identiskt med det förslag, som
av försäkringsrådet framlades i dess ovan omnämnda utlåtande till sammansatta
stats- och andra lagutskottet vid förra årets riksdag.

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

3

Över motionerna har utskottet, i den ordning 46 § riksdagsordningen före- Inkomna
skriver, begärt yttrande av försäkringsrådet oeh riksförsäkringsanstalten. Så- yttranden.
som yttrande åberopa båda ämbetsverken sina utlåtanden över motionen II: 278
år 1924, vilka utlåtanden finnas bifogade sammansatta stats- oeh andra lagutskottets
utlåtande nr 4 vid 1924 års riksdag. Då nämnda utlåtanden därjämte
hava införts i motionen 1:69 av herr Bondeson m. fl., har utskottet icke funnit
erforderligt att ånyo avtrycka desamma.

Av riksförsäkringsanstaltens yttrande förra året framgick, att den kostnad
för staten, som skulle uppkomma, därest det i motionen 11:77 framställda lagförslaget
bleve antaget, kunde vid 1924 års ingång uppskattas till omkring 25
miljoner kronor. Till en början skulle komma att erfordras omkring 1,800,000
kronor årligen. Av den i riksförsäkringsanstaltens yttrande publicerade kostnadsundersökningen
framgår även, att ett genomförande av det i motionen 1: 69
framlagda förslaget kan antagas medföra ungefär hälften så stora kostnader,
eller till en början omkring 900,000 kronor årligen.

Beträffande frågans principiella sida anförde riksförsäkringsanstalten i sitt
yttrande förra året bl. a. följande:

”Vid övervägande av frågan om allmän höjning av livräntor enligt 1901 års
lag torde man ej böra bortse från att denna lag endast omfattade vissa yrkesgrupper
och att därför stora grupper av arbetare, såsom jordbruksarbetare m. fl.,
vid olycksfall icke ägde annan rätt till ersättning än den som följer av allmänna
strafflagens bestämmelser. Om staten nu träder hjälpande emellan beträffande
endast de grupper, som redan på grund av 1901 års lag erhålla någon, om oek
ringa ersättning, men fortfarande lämnar andra grupper helt utan understöd,
kan det göras gällande, att detta förfarande innebär en obillighet gent emot
dessa senare grupper.

Härtill kommer beträffande denna del av den sociala verksamheten, att principiellt
sett kostnaderna för ersättningarna böra bäras av arbetsgivarne. Övertager
nu staten i visst fall dessa kostnader, torde böra till prövning upptagas,
i vad mån staten genom annan sin sociala verksamhet redan sörjer för dessa
invalider och om desamma framför andra medborgare skäligen kunna göra anspråk
på direkta bidrag från staten.

Genom införande av den allmänna pensionsförsäkringen 1913, vilken ytterligare
förbättrats genom lagändringar, senast den 13 oktober 1921, har staten
sörjt för dessa invalider i samma utsträckning som för andra med dem jämställda
behövande. Det skulle därför kunna betecknas såsom tveksamt, om dessa
invalidgrupper böra utbrytas och genom direkta bidrag från staten ställas gynnsammare
än övriga invalider. Att lägga kostnaderna på arbetsgivarne, vilket,
såsom nämnts, vore principiellt riktigast, är av många skäl uteslutet.”

Efter att hava närmare framhållit den föreliggande frågans sammanhang
med den allmänna pensionsförsäkringen anförde riksförsäkringsanstalten vidare:

”Såsom av det anförda framgår komma å ena sidan åtgärder för understödjande
av ifrågavarande livräntetagare i enlighet med motionärernas förslag att

4

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

Utskottet.

medföra högst betydande kostnader’ för statsverket. Å andra sidan kunna tungt
vägande skäl av principiell art anföras mot en statens direkta understödsverksamhet
på detta speciella område.

Då det emellertid torde kunna antagas, att många av ifrågavarande ^räntetagare
befinna sig i en svår och nödställd belägenhet, anser sig riksförsäkringsanstalten
icke kunna avstyrka att enligt lagen den 5 juli 1901 på grund av svårare
skada livränteberättigade, i den mån verkligt behov föreligger, komma i
åtnjutande av tilläggsersättning, för den händelse erforderliga statsmedel kunna
ställas till förfogande för ändamålet. Dock synes i varje fall tilläggsersättning
icke böra komma andra livräntetagare till del än sådana, som åtnjuta livränta
motsvarande minst 30 procent nedsättning av arbetsförmågan.”

Försäkringsrådet, som fann motionens syfte behjärtansvärt, tillstyrkte i sitt
utlåtande förra året åtgärder för det angivna ändamålets vinnande i den mån
statsmakterna kunde finna utväg för beredande av medel till kostnadens bestridande.
Dock ansåg försäkringsrådet, att böjningen borde begränsas till 125
procent samt ifråga om livränta till skadad arbetare ej utgå, där livräntan
understiger 90 kronor. Genom dessa inskränkningar, varigenom bl. a. livräntetagare
med lägre invaliditetsgrad än 30 procent skulle komma att uteslutas
från delaktighet i höjningen, skulle kostnaden för förslagets genomförande
minskas till omkring hälften. Den av motionärerna förra året föreslagna och i
motionen 11:77 innevarande år återkommande bestämmelsen, att staten skulle
ställas som garant för livräntor, som ej kunna utfås av arbetsgivaren, ansåg- sig
försäkringsrådet däremot icke kunna tillstyrka, under motivering att denna bestämmelse
innebär en rubbning av själva grunderna för 1901 års lag.

I likhet med motionärerna anser utskottet, att staten bör träda hjälpande emellan
för att i någon mån lindra den nöd, som i många fall varit en oundgänglig
följd av de synnerligen låga livräntor, som utgå enligt 1901 års lag, och vilkas
betydelse än ytterligare reducerats på grund av de betydande ändringar penningvärdet
undergått, sedan denna lag genomfördes.

Vid den av utskottet företagna prövningen av de föreliggande motionerna
har utskottet sålunda icke ansett skäl föreligga till ändring av den ståndpunkt,
som kom till uttryck i utskottets utlåtande vid förra årets riksdag, och som
även vann andra kammarens bifall. Utskottets hemställan innebar, att riksdagen
måtte godkänna det förslag till förordning, som framlades av försäkringsrådet
i dess utlåtande över då föreliggande motion i ärendet. Såsom ovan framhållits
ansluter sig den av herr Bondeson m. fl. framlagda motionen fullständigt
till nämnda förslag.

Kostnaderna för förslagets genomförande, som beräknats komma att till en
början uppgå till omkring 900,000 kronor årligen för att senare så småningom
sjunka, äro icke av den art, att de enligt utskottets uppfattning behöva lägga
hinder i vägen för förslagets realiserande. Att staten skulle ikläda sig större ut -

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

5

gifter än försäkringsrådet i sitt vid förra riksdagen avgivna utlåtande föreslagit,
anser sig utskottet icke kunna tillstyrka.

Vad beträffar det av herr Carlsson i motionen II: 76 framlagda förslaget om
utredning är utskottet av den uppfattningen, att den föreliggande frågan genom
hittills verkställda utredningar fått en så allsidig belysning, att uppskov
för ytterligare utredning icke kan anses erforderligt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med bifall till motionen 1:69 av herr Bondeson
m. fl. måtte godkänna följande förordning.

Förordning

angående livräntetillägg av statsmedel för dem, som äga rätt till livränta enligt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

1 §•

Den, som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbetet, äger erhålla årligt livräntetillägg,
motsvarande 125 procent av livräntan; dock att, i fråga om livränta till skadad
arbetare, tillägg ej utgår för livränta, som understiger 90 kronor, samt att tillägg
ej heller utgår för livränta, som grundas på försäkring enligt 24 § i lagen.

Livräntetilläggen bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas av riksförsäkringsanstalten.

2 §■

Rätt till livräntetillägg kan icke överlåtas och må förty ej för gäld tagas
i mät.

3 §•

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller, finnas
erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

4 §.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande livräntetillägg eller eljest rörande
tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse må klagan
föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt
brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen
efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant
skedde.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

6

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

5 §.

Denna förordning äger ej tillämpning i fråga om livräntor, som utgå till i
statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, utan gäller härutinnan
vad särskilt är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1925.

B. att riksdagen i anledning av motionen 11:78 av herr Dahlén
m. fl. måtte bevilja ett förslagsanslag av 900,000 kronor att
användas till förhöjning av de i ovannämnda förordning
omförmälda livräntor.

C. att motionen II: 76 av herr Carlsson m. fl. icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

D. att motionen II: 77 av herr Dahlén m. fl., i den mån den
icke blivit beaktad i utskottets ovan under A. gjorda hemställan,
ej måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

E. att motionen II: 78 av herr Dahlén m. fl., i den mån den
icke blivit beaktad i utskottets ovan under B. gjorda hemställan,
ej måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 maj 1925.

På sammansatta stats- och andra lagutskottets''vägnar:

HJALMAR von SYDOW.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Sydow, Hallin, Johansson i Hälsingborg,
von Kock och Thorberg;

från andra kammaren: herrar Jansson i Falun*, Carlsson-Frosterud, Olsson
i Kullenbergstorp, Hagman, Magnusson i Skövde*
och Johansson i Kälkebo.

Icke närvarande vid utlåtandets justering.

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

7

Reservationer:

av herr von Sydow:

Vid behandlingen av förevarande fråga vid 1924 års riksdag anfördes av mig
m. fl. reservanter i anledning av utskottets hemställan följande:

’ ''Motionärernas förslag grundar sig på den uppfattning, att staten är skyldig
att till dem, som tillerkänts livränta enligt 1901 års lag, utgiva skadestånd i
anledning därav, att livräntorna äro alltför låga. Det är, säga motionärerna,
''lagstiftarens fel, att livräntorna ej i tid blivit höjda till skäligt belopp och
arbetsköparna blivit pålagda en ökad ansvarighet.’ Staten har därför enligt
motionärernas uppfattning en såväl moralisk som juridisk förpliktelse att träda
hjälpande emellan. Godkännes denna motionärernas uppfattning, står man vid
införandet hos oss av en alldeles ny rättsgrundsats, vars genomförande skulle
kunna leda till de mest betänkliga konsekvenser. Förslaget innebär också ett
avsteg från den grundval, varå den sociala olycksfallsförsäkringen såväl hos oss
som i andra länder är byggd, nämligen att kostnaderna för försäkringen skola
bäras av arbetsgivarna, och torde även ur denna synpunkt ett förordande av
förslaget icke kunna ske. Även ett par andra av riksförsäkringsanstalten framförda
sjuipunkter måste enligt vår övertygelse tagas i betraktande. Lagen
den 5 juli 1901 omfattade endast vissa yrkesgrupper, varigenom stora grupper
arbetare, framför allt jordbruksarbetarne, icke ägde annan rätt till ersättningför
skada till följd av olycksfall i arbete än den, som följer av allmänna lagens
bestämmelser. Därest nu statens hjälp endast skulle komma sådana skadade
till del, som tillhöra de arbetaregrupper, vilka redan enligt 1901 års lag erhålla
ersättning, skulle med fog kunna göras gällande, att ett dylikt förfarande innebure
en ökad obillighet mot skadade, tillhörande de arbetaregrupper, som icke
falla under 1901 års lag. Slutligen får ej förbises, att motionärernas förslag
även i den modifierade form, vari det förordats av försäkringsrådet och tillstyrkts
av utskottet, medför en belastning av statsbudgeten, som under nuvarande
statsfinansiella förhållanden måste anses ytterst betänklig. ’ ’

Av dessa skäl, vilka synas mig alltjämt hava full giltighet, anser jag, att utskottet
bort hemställa om avslag å samtliga motioner i frågan.

Med herr von Sydow instämde herrar Hallin, Olsson i Kullenbergstorp,
Magnusson i Skövde och Johansson i Kälkebo.

av herr von Kock:

Då man torde kunna antaga, såsom ock riksförsäkringsanstalten i sitt yttrande
i denna fråga gjort, att många av ifrågavarande livräntetagare befinna
sig i en svår och nödställd belägenhet, synas starka skäl tala för att staten borde
inskrida på något sätt till deras hjälpande. Såsom emellertid framgår av
nämnda ämbetsverks utlåtande, kunna även skäl av principiell innebörd anföras
däremot. Under sådana förhållanden synes det vara lämpligast, att riks -

8

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

dagen icke nu fattar något annat beslut i saken än att riksdagen hos Kungl.
Maj :t anhåller om en förutsättningslös utredning, huruvida och i vilken omfattning
en tillläggsersättning bör givas de livränteberättigade. Om så blir
fallet, torde även kunna tagas under övervägande, om de grunder för utgående
av livräntetillägg, som utskottet förordar, äro de lämpligaste, eller om ej, såsom
“riksförsäkringsanstalten i ett utlåtande av den 20 februari 1923 synes förorda,
tilläggsersättningarna borde bestämmas, icke till en och samma procent
för alla livräntor av den förut utgående livräntans belopp, utan till en med
invaliditetsgraden stigande procent av livräntebeloppet. Även borde utredas,
om tilläggsersättningen allenast må utgå till livräntetagare under en viss inkomstgräns.
Det finnes anledning att antaga, att kostnaderna härigenom skulle
kunna begränsas. Även kunde vid en sådan av Kungl. Maj :t företagen utredning
tagas under övervägande, om ej för ifrågavarande ändamål kunde tagas
i anspråk den s. k. överräntan på riksförsäkringsanstaltens fondplaceringar
enligt 1901 års lag, vilken under åren 1921—1923 uppgått till omkring 100,000
kronor årligen.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning, huruvida och i
vilken omfattning de personer, som erhålla livräntor enligt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete, böra, i den mån behov därav föreligger,
beredas tillä ggsersättning, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill nämnda utredning må kunna föranleda.

Stockholm, Oskär Eklunds Bokir., 1925.