Statsutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1925 kl. (i e. in -

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924.

(l:a avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och
myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit
hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande
av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa
riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som ansetts
från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att följa
den ordning, som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.

l:o) Under kungl. hov- och slottsstaterna, § 1, hava revisorerna uttalat
sig i fråga om gäldandet av kostnaderna för underhållet av vägar och parker
å Djurgården i Stockholm (Del I sid. 4 och 5).

I samma fråga hava väckts tvenne likalydande motioner, den ena inom
första kammaren av herr J. B. Johansson (nr 156) och den andra inom
andra kammaren av herr J. D. Norman (nr 144), vilka motioner remitterats
till statsutskottet för avgivande av utlåtande.

Utskottet kommer att i samband med yttrande över berörda motioner
jämväl upptaga till behandling det av revisorerna under förenämnda paragraf
gjorda uttalandet; vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

2:o) Under försvarsdepartementet, § 6, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan om tillämpning av föreskrifterna om ersättning under flygtjänstgöring
(Del I sid. 9 och 10).

-Revisorerna hava i ärendet anfört i huvudsak följande:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 september 1914 gjorde chefen för
fortifikationen framställning om beredande av särskild ersättning under flygtjänstgöring
åt flygpersonal och föreslog därvid dels att för flygpersonal,
Bihang till riksdagens protokoll 1925. G sand. 28 höft. (Nr

Underhållskostnaderna

för vägar och
parker å
Djurgården i
Stockholm.

Ersättning
under ftygtjänstgöring.

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

tillhörande armén, utöver vederbörande enligt gällande bestämmelser tillkommande
dagtraktamente, ett flygtillägg, beräknat efter 10 kronor för flygmaskinsförare,
8 kronor för spaningsofficerare och 3 kronor för mekanici,
allt för dag räknat, måtte få tillsvidare utgå vid all tjänstgöring vid flygskola
eller vid andra övningar i och för flygning, dels ock att ifrågavarande
personal måtte förklaras berättigad till erhållande av flygtillägget från och
med flygskolans början år 1914.

Med anledning av nämnda förslag medgav Kungl. Maj:t den 21 november
1914, att av chefen för fortifikationen sålunda föreslagna flygtillägg finge
enligt ovan angivna grunder utgå tillsvidare från och med den 2 februari
1914, dock med den inskränkning att, därest uppkommen skada å vid skolan
använd materiel eller materielens beskaffenhet i övrigt utgjorde binder för
flygmaskinsförare eller spaningsofficer att deltaga i flygning under en tidsföljd
av mer än sju dagar, flygtillägg ej finge till honom utgå för större
del av den tid, hindret varat, än nämnda sju dagar.

De av Kungl. Maj:t sålunda fastställda grunderna tillämpas allt fortfarande
allenast med en del smärre ändringar. Sålunda äger spaningsofficer numera
åtnjuta flygtillägg med samma belopp som flygmaskinsförare.

Genom kungl. brev den 11 juni 1915 hava därjämte meddelats särskilda
föreskrifter angående flygtillägg åt befälhavaren för den vid flygkompaniet
organiserade spanarskolan.

Den granskning, revisorerna underkastat flygkompaniets räkenskaper, bär
givit revisorerna anledning något närmare undersöka tillämpningen av ovannämnda
föreskrifter. Revisorerna hava för detta ändamål införskaffat uppgifter
rörande av flygkompaniets personal under budgetåret 1923—1924 företagna
flygningar. Det har därvid visat sig att åtskilliga vid flygkompaniet
tjänstgörande beställningsbavare, till vilka flygtillägg utgått, endast vid enstaka
tillfällen företagit kortare flygningar, medan flygpersonalen i övrigt i
allmänhet företagit flygningar nära nog varje dag under såväl kortare som
längre tider.

De nu gällande bestämmelserna om flygtilläggs utgående synas vara så
avfattade, att de i visst avseende lätteligen kunna leda till missbruk. Enligt
deras nuvarande lydelse kan nämligen en beställningsbavare tillförsäkra sig
förmåner av flygtillägg genom att företaga flygning endast var åttonde dag.
Det förefaller också, som om ifrågavarande bestämmelser vid flygkompaniet
i vissa fall utnyttjats på detta sätt i det att personal vid flygkompaniet,
vars huvuduppgift därstädes tydligen icke utgjorts av egentlig flygtjänstgöring,
berett sig det avsevärda tillskott i avlöningshänseende, som flygtilllägget
innebär, genom uppfyllande allenast av ovannämnda minimivillkor
för flygtilläggs utgående.

Då det torde vara obestridligt, att avsikten med införandet av flygtillägg
varit, att bereda den med egentlig flygtjänst aktivt sysselsatta personalen eu
förbättrad löneställning med hänsyn till de risker, för vilken densamma
genom flygningen på ett mera konstant sätt är utsatt, finna revisorerna önskvärt,
att berörda bestämmelser omarbetas därhän, att de utesluta flygtilläggs
utgående till personal, som icke aktivt fullgör flygtjänst.

Med anledning av vad revisorerna anfört, har arméförvaltningens civila
departement avgivit infordrat yttrande (Del III sid. 6—8). I nämnda yttranden
bar departementet, bland annat, framhållit, att försvarsväsendets
lönenämnd i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 juli 1922 angående ett av

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

1918 års militära lönesakkunniga framlagt förslag rörande särskild ersättning
under flygtjänstgöring, erinrat om ett av 1917 års riksdag i skrivelse
nr 148 gjort uttalande därom, att frågan om grunderna för beräknande
av olycksfallsersättning till flygpersonalen vid marinen borde föreligga
i utrett skick, innan riksdagen fattade ståndpunkt i fråga om flygpersonalens
förmåner under flygtjänstgöring. Då härtill enligt lönenämndens
mening komme, att någon mera definitiv reglering av flygpersonalens
avlöningsförhållanden icke kunde äga rum, förrän flygvapnet erhållit
en fastare organisation och med hänsyn jämväl till den då pågående
utredningen om ändrad organisation av vårt försvarsväsende i dess
helhet, hade lönenämnden funnit det lämpligast, att med utfärdande av
ändrade bestämmelser i förevarande hänseende fortfarande finge tills vidare
anstå, och att alltså de då gällande föreskrifterna rörande flygtillägg
finge tills vidare tillämpas.

Departementet har vidare anfört att i anledning av vad lönenämnden
sålunda hemställt, Kungl. Maj:t genom beslut den 15 augusti 1921 uppdragit
åt 1921 års pensionskommitté, att, i samband med fullgörandet av
kommittén förut lämnat uppdrag rörande omläggning av den militära
pensioneringen, verkställa utredning och avgiva förslag rörande de särskilda
förmåner, som böra tillkomma dels under flygtjänstgöring skadad
personal vid försvarsväsendet efter avgång från tjänsten, dels ock i samband
med flygtjänstgöring omkommen sådan personals efterlevande.

Den sålunda till 1921 års pensionskommitté remitterade frågan vore
fortfarande på kommitténs prövning beroende, och, vad beträffar lönesakkunnigas
förslag till ändrade bestämmelser rörande särskild ersättning
under flygtjänstgöring, hade detsamma hittills icke föranlett någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.

För sin del uttalade departementet den mening, att ett genomförande
av lönesakkunnigas förslag syntes vara ägnat att väsentligen undanröja
de av revisorerna påtalade oegentligheterna vid tillämpningen av nu gällande
bestämmelser samt tillgodose önskemålet därom, att flygtillägg icke
kunde komma annan personal till godo än den, som vore aktivt sysselsatt
med flygning.

Vad revisorerna i förevarande fråga anfört, synes utskottet giva vid
handen att nu gällande föreskrifter beträffande ersättning under flygtjänstgöring
snarast möjligt böra omarbetas, varvid särskilt lärer böra
uppmärksammas att de av revisorerna anmärkta missförhållandena för
framtiden undanröjas. Emellertid framgår av den avgivna förklaringen
att utredning i hithörande frågor pågår och fortskridit så långt, att
nya föreskrifter kunna väntas i en nära framtid. Med hänsyn härtill
och då utskottet anser sig kunna förutsätta att, intill dess sådana föreskrifter
meddelats, åtgärder vidtagas av vederbörande myndigheter för
förhindrande av de av revisorerna omförmälda oegentligheterna vid till -

Utskottets

yttrande.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Iakttagelser
beträffande
upphandlingen
för
arméns behov

lämpningen av nuvarande bestämmelser, bär utskottet allenast velat vad
sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

3:o) Under försvarsdepartementet, § 8, hava revisorerna omförmält vissa
beträffande upphandlingen för arméns behov gjorda iakttagelser (Del I
sid. 11—15).

I samband härmed har utskottet upptagit till behandling den under
punkt 4:o) i utskottets närmast föregående utlåtande omnämnda frågan
om vissa leveranser för arméns räkning.

Beträffande denna fråga hava revisorerna (se revisionsberättelsen för
tiden 1 januari—30 juni 1923 (Del I sid. 25—27) bland annat omförmält,
att de verkställt vissa undersökningar, rörande leveranser av skodon för
arméns räkning samt härom gjort följande uttalande:

De iakttagelser, som revisorerna gjort i fråga om beskaffenheten av skodon,
som för arméns räkning anskaffats genom central upphandling, hava givit
revisorerna anledning ifrågasätta, huruvida icke tillverkning av skodon bör
ske vid fångvården och truppförbandens verkstäder i större utsträckning än
vad hittills ägt rum. Efter vad revisorerna hava sig bekant, har emellertid
intendentsdepartementet i flera fall avslagit från truppförbanden gjorda
framställningar om rätt att tillgodose en del av sitt behov av skodon genom
tillverkning vid egna verkstäder. Visserligen torde en dylik tillverkning i
regel medföra en förhöjning av tillverkningskostnaderna, men detta lärer
mer än väl komma att uppvägas genom den betydande kvalitetsvinst, som
härav blir följden.

Vidare vilja revisorerna framhålla, att de ifrågavarande, av enskilda firmor
tillverkade skodonens mindre goda beskaffenhet synes''giva fog för antagandet
att den från arméförvaltningens sida å tillverkningen utövade kontrollen
och besiktningen av skoleveransen icke varit tillräckligt effektiv. I
detta sammanhang anse sig revisorerna böra erinra om de erfarenheter i berörda
avseende, som gjorts av näst föregående års revisorer (Del I § 12
sid. 23) och vilka genom nu gjorda iakttagelser synas hava vunnit ytterligare
bekräftelse.

Med anledning av detta revisorernas uttalande har förklaring avgivits
av arméförvaltningens intendentsdepartement, som i ärendet infordrat yttrande
från översten C. A. Byrberg, vilken tjänstgjort såsom besiktningsman
vid vissa skodonsleveranser, ett par truppförband m. fl. (Del III,
sid. 15—36.)

Under här närmast förevarande, ovan angivna paragraf av revisionsberättelsen
för budgetåret 1923—1924 hava revisorerna, efter att hava i
korthet redogjort för tillkomsten att det nu, vid armén tillämpade upphandlingssystemet,
anfört följande:

Det synes revisorerna icke nödvändigt att här närmare utveckla de fördelar,
som otvivelaktigt i vissa avseenden äro förknippade med den genom -

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

r>

torda centralisationon av upphandlingen för arméns räkning, och vilka
kommit till synes genom åtskilliga besparingar i utgifterna för armén. Revisorerna
hava emellertid å andra sidan funnit, att det nya upphandlingssystemet,
sådant detsamma vid armén tillämpas, jämväl är förbundet med
vissa nackdelar av allvarlig art.

Såsom en sådan nackdel må först framhållas, att genom att en upphandling
sker centralt de brister, som till äventyrs vidlåda en viss persedelmodell,
vilken ligger till grund för upphandlingen, göra sig gällande vid
samtliga truppförband. Genom att distributionen av persedlar i huvudsak
sker efter en för alla truppförband lika norm komma vidare de speciella
behov, som kunna förefinnas vid vissa förband, i avseende å persedlarnas
storlek m. in., icke att vinna erforderligt beaktande.

Därjämte försvårar det centrala upphandiingssystemet, sådant det nu tilllämpas,
anpassningen av de särskilda modellerna för intendenturmateriel
och persedlar efter klimatiska förhållanden och befolkningens vanor inom
olika delar av landet. Olägenheterna härav hava, enligt vad revisorerna
funnit, särskilt starkt framträtt i fråga om arméns marschskodon, beträffande
vilka för varje upphandling eu enhetsmodell fastställts.

I sitt den 21 januari 1921 avgivna betänkande angående ökad centralisering
vid upphandling för statens räkning hava ovannämnda sakkunniga
framhållit, att för en vill ordnad upphandling kräves ett noggrant aktgivande
på marknadsläget jämte alla dess på prisbildningen inverkande
faktorer, samt att en central upphandlingsmyndighet borde sörja för icke
allenast att inköp företagas å härför lämpliga tider och med undvikande
av den schablon, som ofta gjorde sig gällande, utan ock att varukvantiteterna
fixerades med hänsyn till rådande marknadsläge. Revisorerna
hava icke kunnat undgå att finna att då fråga varit om särskilt vissa proviantartiklar
de synpunkter, åt vilka de sakkunniga givit uttryck, icke
tillräckligt beaktats. Exempelvis kan nämnas, att i slutet av februari månad
år 1924 från större spannmålshandlande inköpts ett betydande parti
havre att levereras under våren samma år. Uppköpet har skett på en tidpunkt,
då vederbörande producenter tydligen icke varit i tillfälle att deltaga
i konkurrensen om leveransen. Revisorerna hava lagt märke till, att
i ett flertal fall uppköp för arméns behov skett under liknande förhållanden.
Vad revisorerna sålunda iakttagit giver anledning att, i anslutning
till vissa i riksdagens ovannämnda skrivelse uttalade önskemål, beträffande
arméns upphandling ifrågasätta, huruvida icke det måste anses
vara med statsverkets fördel förenligt om i en eller annan form ökad sakkunskap
från det allmänna affärslivet tillfördes arméförvaltningen.

Jämväl i ett annat avseende hava revisorerna uppmärksammat en mera
allmänt framträdande brist i den nuvarande organisationen av upphandlingen.
Då staten på olika områden bedriver industriell verksamhet i
större omfattning, lärer det få anses självklart, att vederbörande myndigheter
böra samarbeta för att denna verksamhet må kunna lämna det för
staten bästa resultatet i ekonomiskt hänseende. Så synes emellertid i åtskilliga
fall icke hava skett. Revisorerna hava sålunda erfarit, att marinens
beklädnadsverkstad, vilken jämväl omfattar tillverkning av skodon,
nödgats avskeda en del av sin för skodonstillverkningen anställda
personal, enär densamma icke kunnat sysselsättas med arbeten allenast
för marinens räkning. Samtidigt som detta skett har emellertid arméförvaltningen
hos enskilda leverantörer placerat vissa beställningar av skodon,
vilka kunnat vid beklädnadsverkstaden tillverkas med fördel för

6

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

statsverket. Revisorerna anse sig i detta sammanhang höra bringa i erinran
vad statsutskottet och riksdagen år 1917 uttalat vid behandlingen
av frågan om anläggandet av en central beklädnadsverkstad för marinen.
Därvid uttalades nämligen önskvärdheten av att, då möjlighet syntes
föreligga att i nämnda verkstad tillverka skodon för tillgodoseende av
jämväl andra statens behov än marinens, anläggningen utnyttjades i största
möjliga utsträckning. Av det ovan sagda synes revisorerna framgå,
att åtgärder höra vidtagas för åvägabringande av ett fast ordnat samarbete
mellan arméns och marinens myndigheter, då genom ett utnytt»
jande av marinens verkstad även för arméns behov statens intressen torde
bliva häst tillgodosedda i enlighet med de av riksdagen lämnade direktiven.

Slutligen hava revisorerna icke kunnat underlåta att påpeka, att det
arméförvaltningen lämnade medgivandet, att i vissa fall låta verkställa
upphandling under hand, vid några tillfällen begagnats utan att tillräckliga
skäl för tillämpning av en dylik undantagsbestämmelse förelegat.
Detta synes revisorerna exempelvis hava varit fallet i fråga om tillverkningen
av vissa försöksskodon. Därest över huvud taget en upphandling
av dessa skodon skolat ske, utan infordrande av anbud, synes tillverkningen
härav hava bort ske vid statens egen skomakeriverkstad i Karlskrona.

För arméns och marinens del hava under de senaste åren verkställts
mycket omfattande försök med olika slag av materiel och persedlar. I allmänhet
hava dessa försök utförts med anlitandet av särskilda å extra stat
anvisade anslag, som av riksdagen för ifrågavarande ändamål ställts till
förfogande. Så har emellertid icke skett beträffande utförandet av försöken
med intendenturmateriel och beklädnadspersedlar, för vilka kostnaderna
i allmänhet bestritts av vederbörliga ordinarie underhållsanslag.
I den mån ett fortsättande av sistberörda försök anses erforderligt,
torde enligt revisorernas mening frågan om beredande av medel för ändamålet
höra underställas riksdagens prövning.

Såsom ovan nämnts hava riksdagens revisorer i sina senast avgivna berättelser
yttrat sig rörande vissa spörsmål i fråga om leveranser till armén.
Därvid hava revisorerna särskilt fäst uppmärksamheten vid åtskilliga
bristfälligheter, som vidlåda vissa partier av arméns marschskodon och
stövlar. I fråga om marschskodonen har framhållits, att revisorerna vid
besök å ett par i Stockholm förlagda truppförband konstaterat, att skodonen
i fråga voro av mindre god beskaffenhet samt att de efter kort tids
användning varit kassabla. I sin senast avgivna berättelse meddelade revisorerna,
att de erfarit att den främsta orsaken till skodonens bristande
hållbarhet varit dels lädrets dåliga beskaffenhet, dels ock att å skodonen
köttsidan av lädret vänts utåt, varigenom efter kort tids användning lädret
blivit skört och spruckit sönder.

Revisorerna hava även vid sina under hösten företagna besök hos flera
truppförband i mellersta Sverige ägnat frågan om marschskodonens beskaffenhet
sin uppmärksamhet. De härunder gjorda iakttagelserna och
vad revisorerna ytterligare av vederbörande truppbefäl inhämtat bestyrka
de uttalanden, revisorerna gjort med anledning av de under sommaren
företagna besöken vid vissa truppförband i Stockholm. De under de senaste
åren genom arméförvaltningens försorg levererade skodonen av s. k.
vaxläder hava sålunda icke ansetts fylla de krav, som i fråga om hållbarhet
måste ställas på arméns marschskodon. Däremot har den i arméför -

Statsutskottets utlåtande Nr 49. 7

valtningen utexperimenterade formen på marschskodonen vunnit allmänt
gillande.

Här nedan lämnas eu sammanställning av de leveranser utav skodon
och stövlar, som under loppet av tre år skett för tillgodoseende av arméns
behov.

i Upphandling
beslutad

Leverantör

Marsch-

skodon

antal

par

Läger-

skodon

antal

par

Rid-stövlar I
antal 1
par !

1921 okt. 14

A. G. Andersson, Rumla.......................................

12,000

_

1922 april 28

Eslövs skofabriks A.-B.......................................

1,400

—

—

1922 sept. 6

Kungl. fångvårdsstyrelsen ....................................

4,000

4,000

—

1922 » 29

Malmö läderfabriks A.-B.....................................

5,000

5,000

—

1922 nov. 18

A. G. Andersson, Rumla.......................................

30,000

30,000

—

1922 dec. 8

Marinens centrala beklädnadsverkstad....................

—

10,000

—

1923 juni 12

Eslövs skofabriks A.-B........................................

—

—

4,000

1923 okt. 9

D:o .......................................

—

300

- 1

1923 mars 2

D:o .......................................

—

—

400

1923 okt. SO

Marinens centrala beklädnadsverkstad.....................

—

5,U(X)

—

1 1923 dec. 7

Kungl. fångvårdsstyrelsen ....................................

500

—

—

1924 febr. 29

D:o ....................................

3,500

—

—

| 1924 » 22

Eslövs skofabriks A.-B. .......................................

700

—

—

1924 avig. 22

I »:<> .......................................

8,000

1924 *■ 22

A.-B. skofabriken Svecia, Örebro ...........................

• 4.000

—

Summa

69,100

54,300

4,400

Enligt vad revisorerna från arméförvaltningen inhämtat avse samtliga
nämnda leveranser av marschskodon s. k. vaxläderskor. Emellertid pågå
allt fortfarande försök i större skala för utrönande av dessa skodons lämplighet
för armén och har så sent som den 22 februari 1924 avtal träffats
rörande leverans av 700 par skodon, avsedda uteslutande för fullföljande
av dessa försök.

Eevisorerna vilja med anledning av vad sålunda förekommit framhålla
det egendomliga förhållandet, att arméförvaltningen, medan ännu omfattande
försök pågå för utredande av det lämpligaste lädret för arméns
marschskodon, låter upphandla skodon av s. k. vaxläder. Då omdömena
om detta läder varit synnerligen olika och mycket bestämda uttalanden
från åtskilliga truppförband givit vid handen att lädret i fråga icke vore
tillfredsställande, synes det riktiga tillvägagångssättet hava bort vara
att under försökstiden upphandla skodon utav förut vid armén använt läderslag.
De av arméförvaltningen i detta hänseende vidtagna åtgärderna
synas revisorerna hava varit av den anmärkningsvärda beskaffenhet att
de ansett sig böra för riksdagen omförmäla vad sålunda förekommit.

Vid denna paragraf av revisionsberättelsen har reservation avgivits av
herrar J. Pålsson och A. O. Frändén, vilka ansett att viss del av uttalandet
bort utgå. (Del I, sid. 140.)

Förklaring med anledning av revisorernas senast gjorda uttalande har
avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement (Del IH, sid. 18 38),

av vilken förklaring bland annat framgår, att frågan om det ur alla synpunkter
för arméns vidkommande lämpligaste lädret till arméns marsch -

Utskottets

yttrande.

8 Statsutskottets utlåtande Nr 49.

skodon ännu icke vore slutgiltigt utredd, även om man av erfarenheter
från utlandet samt in- och utländska fackmäns uttalanden, enligt vad
departementet framhållit, borde kunna hava anledning antaga, att vaxlädret
slutligen skulle visa sig mest ändamålsenligt.

Under erinran om att 1917 års riksdag framhållit önskvärdheten av att
den då beslutade centrala beklädnadsverkstaden för marinen utnyttjades i
största möjliga utsträckning, särskilt enär möjlighet förelåge att i nämnda
verkstad tillverka skodon för tillgodoseende av jämväl andra statens behov
än marinens, har utskottet, som i likhet med revisorerna anse, att ett utnyttjande
av marinens verkstad även för arméns behov måste anses ligga i
statens intresse, velat uttala sig för att åtgärder vidtagas för åvägabringande
i detta syfte av ett fast ordnat samarbete mellan arméns och marinens myndigheter.
Enligt utskottets mening måste det nämligen betecknas såsom
misshushållning att, sedan man först med avsevärda kostnader anlagt en
beklädnadsverkstad med skofabrik, icke utnyttja denna fabrik för statens
räkning. Det ifrågasatta samarbetet synes emellertid icke böra avse allenast
nu förevarande fall, utan samtliga för försvarets räkning anlagda
verkstäder och fabriker.

Revisorerna hava vidare påtalat de av arméförvaltningens intendentsdepartement
vidtagna åtgärderna att, medan ännu försök pågå för utredande
av frågan om det lämpligaste lädret för arméns marschskodon,
låta upphandla omkring 70,000 par sådana skodon av ett, enligt vad departementet
självt vitsordat, icke för armébruk tillräckligt prövat läderslag.
Utskottet måste i likhet med revisorerna finna detta förfaringssätt vara av
anmärkningsvärd beskaffenhet och det synes utskottet vara nödvändigt att
med anledning av vad sålunda förekommit åtgärder vidtagas för att, intill
dess pågående försök avslutats och resulterat i utexperimenterandet av ett
nytt slag av läder för arméns marschskodon, vid upphandlingen av dylika
skodon för armén endast sådant slag av läder, som tidigare prövats och
befunnits för armébruk lämpligt, må komma till användning. Därest det
av intendentsdepartementet tillämpade förfaringssättet finge allt framgent
äga rum samt försöken icke gåve avsett resultat, kunde nämligen den
situationen småningom inträffa, att de i arméns förråd befintliga marschskodonen
icke kunde anses vara av fullgod och ändamålsenlig beskaffenhet.

Beträffande slutligen den av revisorerna väckta frågan, att medel för
försöksverksamhetens bedrivande i avseende å intendenturmaterial borde
särskilt anvisas och således icke vederbörliga ordinarie underhållsanslag,
som i allmänhet hittills tagits i anspråk för försöken, disponeras för detta
ändamål, vill utskottet framhålla det önskemålet, att denna försöksverksamhet
måtte åtminstone i så måtto regleras att, då beräkningarna av
underhållsanslagen av Kungl. Maj:t föreläggas riksdagen, ett maximibelopp
måtte för varje budgetår angivas för försökskostnaders bestridande. Härigenom
skulle riksdagen erhålla kännedom om försöksverksamhetens om -

Statsutskottets utlåtande Nr 49. 9

fattning och bliva satt i tillfälle att ingå i närmare prövning av densamma.

I anslutning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t inåtte vidtaga erforderliga åtgärder
dels för åvägabringande av ett fast ordnat samarbete
mellan arméns och marinens intendentur i syfte att
utnyttja för försvarets räkning upprättade verkstäder
och fabriker på ändamålsenligaste sätt;

dels ock för att, i avbidan på resultatet av pågående
försök med nytt slag av läder för arméns marschskodon,
endast må upphandlas dylika skodon av sådant
läder, som tidigare prövats och befunnits vara lämpligt.

4:o) Under försvarsdepartementet, § 12, hava revisorerna lämnat en Redovisredogörelse
för den nuvarande användningen av hyres- och arrendemedel
vid marinen samt i anslutning till vad revisorerna uttalat i fråga om arrendemedel
redovisningen av lantförsvarets arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel Vld marinen‘
ifrågasatt en förändring av redovisningssättet för hyres- och arrendemedel
vid marinen (Del I sid. 16 och 17).

Revisorerna hava sålunda anfört, att de vid av dem verkställd granskning
av marinförvaltningens räkenskaper funnit vissa missförhållanden
i redovisningshänseende föreligga. Sålunda upptoges inflytande hyresmedel
från bostadslägenheter för marinens personal å nämnda konto.

Kontots behållning fonderades årligen, varigenom densamma undandrages
statsregleringen. Underhållskostnaderna för flertalet av dessa lägenheter
utginge emellertid, enligt vad som framginge av arbetsplanerna för flottans
varv m. m., från anslaget till flottans nybyggnad och underhåll. Behållningen
å kontot »Hyror och arrendemedel» disponerades, på sätt framginge
av en i berättelsen intagen specifikation till en del för sådana ändamål,
vilka eljest tillgodosåges med särskilda riksstatsanslag.

Revisorerna ansåge att inflytande hyres- och arrendemedel för marinens
vidkommande borde tillgodoföras ordinarie reservationsanslaget till flottans
nybyggnad och underhåll, respektive anslaget till befästningar, kustartilleriets
kaserner m. m. Samtidigt omnämnde revisorerna, att genom
kungl. brev den 30 maj 1924 i avseende å redovisningen från och med
den 1 juli 1924 av hyror från det s. k. bostadsområdet Göta Lejon i Karlskrona
redan meddelats vissa föreskrifter i det av revisorerna angivna
syftet.

Förklaring i ämnet har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid.

39-42).

10

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottets yttrande.

Redovisningen
av
förskott hos
marinförvaltningen.

Beträffande redovisningen av nu till marinens hyres- och arrendemedel
ingående inkomster och därifrån bestridda utgifter synes enligt utskottets
mening böra gälla i huvudsak detsamma, som av utskottet ifrågasatts
beträffande lantförsvarets arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel (jfr
statsutskottets utlåtande nr 48, punkt l:o). Utskottet anser sig därför
jämväl i fråga om marinens hyres- och arrendemedel, den för Gustafsviks
örlogsdepå bildade fonden däri inbegripen, böra föreslå den förändringen
i det nuvarande redovisningssättet, att inkomster och utgifter
för dessa medel från och med budgetåret 1926—1927 komma att redovisas
å riksstaten.

Rörande dispositionen av den kapitalbehållning, som hyres- och arrendemedlen
kunna komma att utvisa vid den tidpunkt, då en övergång sker
till det av utskottet förordade redovisningssättet, är utskottet icke berett
att nu framlägga något förslag. Sedan närmare utredning härom verkställts,
torde riksdagen böra bliva satt i tillfälle att häröver yttra sig.

I anslutning till vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan
förändring av det nuvarande redovisningssättet beträffande
hyres- och arrendemedel vid marinen, att
inkomster och utgifter för dessa medel från och med
budgetåret 1926—1927 redovisas i riksstaten.

5:o) Under försvarsdepartementet, §> 13, hava revisorerna berört frågan
om redovisningen av hos marinförvaltningen utlämnade förskott (Del I
sid. 19 och 20).

Revisorerna hava lämnat följande redogörelse för redovisningen av
sådana förskott:

Vid granskningen av marinförvaltningens räkenskaper har det väckt revisorernas
uppmärksamhet, att förskott, som för olika ändamål av ämbetsverket
utlämnats, i allmänhet redovisats först mycket lång tid efter det de
kostnader bestritts, som förskotten avsett att täcka.

Med anledning härav hava revisorerna från marinförvaltningen under
hand införskaffat specificerad uppgift å den 30 juni 1924 utestående, icke
slutligt redovisade förskott, av vilken uppgift framgår, att vid nämnda tidpunkt
utestode förskott

för resor och flyttningar å tillhopa........................................ kronor 28,050: —

» utförande av vissa anbefallda arbeten å tillhopa........ » 17,273: 9 8

» för revidering av positionskartan över Vaxholms fästning
å tillhopa .................................................................. » 95,000: —

eller till ett sammanlagt belopp av kronor 140,323: 9 8

Av ovannämnda förskott hava revisorerna särskilt fäst sig vid dem, som
utlämnats för resor och flyttningar. I gällande resereglemente stadgas, att
förskott för resor må kunna utlämnas med lämpligt belopp. Beträffande
dylika av marinförvaltningen utlämnade förskott har ämbetsverket i regel

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

11

föreskrivit att desamma skola redovisas senast åtta dagar efter slutad förrättning.
Vid längre resor, särskilt utlandsresor, har dock längre redovisningstid
plägat av marinförvaltningen medgivas. Förskott för flyttningar
rekvireras och utbetalas i enlighet med bestämmelserna i kungl. kungörelsen
den 31 december 1921 (831), däri stadgas, att marinförvaltningen äger omedelbart
före flyttnings verkställande medgiva utlämnande av lämpligt förskott
för flyttningskostnadernas bestridande. Härvid åligger det vederbörande,
att snarast möjligt efter flyttningens verkställande och senast inom
en månad efter förskottets lyftande redovisa detsamma.

Av den från marinförvaltningen införskaffade uppgiften framgår, att
under mer än ett och ett hälft är utestått förskott för resor och förflyttningar
ä tillhopa 5,500 kronor. Under augusti, respektive oktober månader år 1923
har till en i marinförvaltningen tjänstgörande beställningsliavare utlämnats
förskott å tillhopa 1,500 kronor för resor, vilka företagits olika dagar under
tiden från och med den 18 augusti till och med den 7 november 1923. Berörda
förskott hava emellertid redovisats först den 27 oktober 1924, eller
sedan revisorerna av marinförvaltningen begärt ovannämnda uppgift. Vidare
har med anledning av förestående flyttning till en beställningsliavare
vid flottan den 25 september 1923 utlämnats förskott å 1,200 kronor, vilket
förskott först den 2 oktober 1924 blivit redovisat genom beloppets inbetalande,
enär någon flyttning icke kommit att verkställas.

För att återfå ej redovisade delar av utlämnade förskott synes marinförvaltningen,
enligt vad anteckningar å den lämnade uppgiften utvisa, i ett
par fall anse sig nödsakad innehålla viss del av vederbörandes avlöning.

I ett mycket stort antal fall hava de utlämnade förskotten överstigit de
belopp, vartill kostnaderna för resan eller flyttningen i verkligheten uppgått.
Räkenskaperna utvisa sålunda att av förskotten ofta ända till en
tredjedel måst återbetalas vid den slutliga redovisningen.

I anslutning till den lämnade redogörelsen liava revisorerna gjort följande
uttalande i frågan:

Det sätt, på vilket marinförvaltningen handhaft utlämnandet och övervakat
redovisningen av förskott synes revisorerna giva anledning till allvarliga
erinringar.

Först och främst må framhållas, att utlämnandet av förskott i allmänhet
icke synes hava föregåtts av en tillräckligt noggrann prövning av det föreliggande
förskottsbehovet, vilket haft till följd att de utlämnade förskotten i
regel överstigit förskottstagarens verkliga utgifter. Revisorerna vilja erinra
om, att såsom en vedertagen princip vid förskottsutbetalning eljest gäller,
att förskottet bestämmes till ett belopp något understigande den beräknade
kostnaden, Det av marinförvaltningen tillämpade förfaringssättet torde i
sin mån hava försvårat möjligheten att erhålla redovisning inom föreskriven
tid.

I fråga om redovisningarnas fullgörande synes stor slapphet hava ådagalagts
vid kontrollen å att dessa skett inom de stadgade tiderna. Efterlåtenheten
härutinnan har gått så långt, att man kan såsom rena undantagsfall beteckna
de tillfällen, då erhållet förskott redovisats inom den bestämda tidsfristen.

Vad särskilt beträffar de belopp, a tillhopa 95,000 kronor, som till generalstabens
lcassaförvältning i olika poster under år 1920 utlämnats för verkställande
av arbetena med revidering av positionskartan över Vaxholms fästning,
har utanordnandet av medel skett i form av förskott och icke såsom leverering,
ett tillvägagångssätt, som torde fa anses icke sta i god överensstämmelse
med gällande förvaltningsprinciper. Då emellertid utanordnandet av

12

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottet

yttrande.

medlen givits karaktären, av förskott, hade givetvis marinförvaltningen bort
avfordra vederbörande redovisning för desamma. Så har dock icke skett.
Härigenom har det blivit möjligt att eu del av de förskotterade medlen
kunnat av generalstabens kassaförvaltare förskingras.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett vara av den anmärkningsvärda
beskaffenhet att revisorerna velat bringa detsamma till riksdagens
kännedom.

På grund av vad revisorerna anfört har förklaring avgivits av marinförvaltningen
(Del. III sid. 42—44), som bland annat framhållit, att innan
den stora vägen, innebärande anmälan till marinförvaltningen om uraktlåten
redovisning, anlitats, påminnelser från ämbetsverkets bokslutskontor
tillställts vederbörande, vilka påminnelser i flertalet fall lämnat resultat.
När redovisning, oaktat dylika påminnelser, uteblivit, hade anmälan skett
till marinförvaltningen, som vidtagit med hänsyn till förhållandena lämplig
åtgärd, därvid understundom måst tillgripas den utvägen att låta innehålla
resterande belopp å vederbörandes avlöning. Man borde emellertid
enligt marinförvaltningens mening icke bortse ifrån, att i flertalet fall
funnes omständigheter, som fullt motiverade uppskjutande av redovisnings
avgivande. Såsom sådan kunde särskilt framhållas tätt på varandra
följande nya uppdrag, sjökommenderingar m. m. Vid flyttningsförskottens
redovisande hade det också många gånger visat sig svårt för förskottstagare
att återbetala belopp, som hänfört sig till i redovisningen upptagna
poster, vilka ämbetsverket ansett icke kunna författningsenligt utgå. Många
av dessa fall hade dragits under Kungl. Maj:ts i regeringsrätten prövning.

Även om, såsom marinförvaltningen i sin förklaring framhållit, en försenad
redovisning av förskott kunnat i vissa fall ursäktas med att den
beställningshavare, som erhållit förskottet, haft svårighet att fullgöra redovisningen
på grund av tjänstgöring å annan ort eller sjökommendering,
kan utskottet dock icke undgå att finna att revisorerna haft fog för sin
mot marinförvaltningen riktade anmärkning. Det har heller icke av marinförvaltningen
bestritts, att den fastställda tiden för redovisningen av utlämnade
förskott i åtskilliga fall icke blivit iakttagen. Under alla förhållanden
synes den långa tid — i ett par fall uppgående till ett år —,
som vissa förskott utestått oredovisade, enligt utskottets mening utgöra
ett ofrånkomligt vittnesbörd om att marinförvaltningen icke på ett i allo
tillfredsställande sätt handhaft kontrollen i avseende å förskotten.

Då emellertid marinförvaltningen genom den av revisorerna gjorda anmärkningen
fått sin uppmärksamhet fäst å vikten att för framtiden utöva
en effektiv kontroll över förskottsväsendet inom ämbetsverket, har utskottet
icke ansett sig nu behöva påkalla särskild åtgärd i anledning av
nämnda anmärkning. Utskottet har därför allenast funnit sig böra vad
i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

Statsutskottets utlåtande Nr 49. 13

6:o) Under socialdepartementet, § 21, liava revisorerna lämnat följande
redogörelse för det förfaringssätt beträffande debitering av ersättning för
utförda uppdrag som tillämpats av de lios länsstyrelsen i Stockholms län
anställda kommissionärerna (Del I säd. 31 och 32):

I § <> av kung], kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av
kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter
stadgas beträffande beräkningen av kommissionärsarvode följande:

»Kommissionär äger i arvode åtnjuta:

för handlingars ingivande ............................................................................ 75 öre

för uttagande och översändande av beslut, diariebevis eller andra

handlingar .................................................................................................... 75 öre

för meddelande av underrättelse om dag, då beslut efter anslag utfärdas,
eller annat meddelande ................................................................ 75 öre

dock att, där uppdrag att ingiva handlingar även avser uttagande
och översändande av diariebevis om deras ingivande, arvodet för
dessa åtgärder tillsammans utgår med 1 krona.

Kommissionär är berättigad att förskottsvis utbekomma stadgat arvode
jämte ersättning för stämpel, papper, lösen, porto och rekommendationsavgift;
vare dock skyldig att, om insänt belopp ej uppgår till vad han sålunda har
rätt att fordra, därom skyndsamt underrätta den, som anlitat honom.»

Av de diarier, som förts av de hos länsstyrelsen i Stockholms län anställda
två kommissionärerna hava revisorerna funnit, att utöver det särskilda
kommissionärsarvodet, i allmänhet debiterats ersättning med ett belopp
av fem eller sex kronor för uppsättande av ansökning i det till kommissionären
överlämnade ärendet ävensom ett fixt belopp av en krona för »postporto
och remissarvode». Länsstyrelsens resolutioner och beslut översändas
i allmänhet till vederbörande mot postförskott, varvid, förutom stämpel och
lösen, uttagas samtliga av kommissionären debiterade övriga kostnader.
Huru relativt avsevärda de belopp äro, som av vederbörande kommissionär
utkrävas framgår av följande exempel.

För bestyret med ärenden, avseende det ena tillstånd för en person att
utöva yrkesmässig automobiltrafik för personbefordran och det andra medgivande
för samma person att tjänstgöra såsom förare vid denna trafik, har
debiterats, oavsett stämpel och lösen å tillhopa 20 kronor, ytterligare 17
kronor i ersättning till kommissionären, inklusive kostnad för postporto.

För bestyret med uppsättande av ansökning och översändande av en resolution
angående godkännande av en personautomobil i yrkesmässig trafik
har debiterats, förutom ersättning för utlägg för stämpel med 6 kronor,
särskilt arvode med 8 kronor 50 öre, inklusive .gottgörelse för portokostnad.
Ifrågavarande ansökning, för vilkens uppsättande debiterats sex kronor,
är av följande lydelse:

»Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län.

Härmed får jag vördsamt anhålla om godkännande av personautomobilen
B. 3059 i den yrkesmässiga automobiltrafik, jag genom resolution den
20 maj 1924 erhållit tillstånd utöva.

Ekeby, Riala den 27 maj 1924.

Debitering av
knynmissionärsarvode

vid länsstyrelsen
i Stockholms
län.

J. E. Karlsson.

14

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

För uppsättandet av eu sedermera återkallad ansökning (omfattande 8
rader) om en persons vräkning har debiterats en ersättning av 15 kronor
ävensom för bestyret med ärendet i övrigt 6 kronor.

Antalet av de ärenden, som handlagts av den kommissionär, som handhaft
automobilärenden, utgör för exempelvis juni månad 1924 omkring 330
och den gottgörelse, som av denne kommissionär för samma månad debiterats,
utöver ersättning för postporto, uppgår, enligt vad en approximativ
beräkning giver vid handen, till betydligt över 1,000 kronor. Härtill äger
kommissionären i egenskap av tjänsteman hos länsstyrelsen uppbära härför
stadgad avlöning.

I anledning av vad sålunda förekommit hava revisorerna gjort följande
uttalande:

Av det ovan anförda framgår, att ifrågavarande kommissionärer i stor
utsträckning debiterat ersättning efter andra grunder än dem, som i förenämnda
kungörelse angivas, och därigenom berett sig inkomster till högst
avsevärda belopp. Revisorerna vilja visserligen icke göra gällande, att en
kommissionär, som tillhandagå!- allmänheten jämväl i andra avseenden än
de i kungörelsen uppräknade, t. ex. med ansökningarnas uppsättande, härför
icke skulle äga tillgodoräkna sig skälig gottgörelse. Emellertid synes
det revisorerna uppenbart, att ifrågavarande kommissionärer i ett stort
antal fall för de utförda uppdragen tillgodofört sig belopp, som icke stå i
något rimligt förhållande till det arbete, som av uppdragen föranletts. Vad
beträffar det av dem regelmässigt debiterade beloppet av 1 krona för »postporto
och remissarvode» synes eu dylik debitering stå i uppenbar strid mot
gällande författning.

Slutligen må framhållas, att därigenom att länsstyrelsens resolutioner och
beslut tillställas parterna mot postförskott och därvid jämväl den ersättning
debiterats, som kommissionärerna tillgodofört sig utöver de i författningen
bestämda arvodesbeloppen, resolutionernas och beslutens utbekommande
gjorts beroende av att omförmälda extra arvoden av parterna erlagts, även
om dessa till äventyrs haft något att erinra mot sistberörda arvodens storlek.

_Vad sålunda förekommit hava revisorerna funnit vara av sådan anmärkningsvärd
beskaffenhet, att revisorerna ansett sig böra förhållandet för
riksdagen omförmäla.

På grund av den utav revisorerna framställda anmärkningen har förklaring
avgivits av länsstyrelsen i Stockholms län, som därvid bifogat
yttranden från de hos styrelsen anställda kommissionärerna. (Del IH
sid. 58—66.)

För egen del har länsstyrelsen anfört följande:

Revisorerna anmärka till en början att kommissionärerna tillgodofört
sig, förutom dem enligt kungl. kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande
av kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk
in. fl. myndigheter tillkommande arvode, jämväl ett fixt belopp av en krona
för »postporto och remissarvode».

Enligt nämnda kungörelse äger kommissionären åtnjuta dels arvode till
visst belopp och dels ersättning för porto och rekommendationsavgift. Det
är därför uppenbarligen stridande mot kungörelsens bestämmelser om, såsom
här skett, kommissionär tillgodoför sig, förutom stadgat arvode, ett
högre belopp än som motsvarar den verkliga postbefordringsavgiften. Då

Statsutskottets utlåtande Nr 40.

15

anmälan om den oriktiga debiteringen icke gjorts härstädes, har länsstyrelsen
saknat kännedom om förhållandet; och har länsstyrelsen följaktligen
icko kunnat inskrida för åvägabringande av rättelse härutinnan. Emellertid
hava, såsom framgår av förklaringarna, kommissionärerna självmant
från och med senare delen av oktober månad innevarande år upphört att
debitera den förhöjda avgiften. Under tiden från och med den 11 oktober
till och med den 10 december 1924 utövades kommissionärsskapet å landskansliet
av Kindblom ensam.

Revisorerna hava vidare anmärkt att kommissionärerna, då de anlitats för
uppsättande av ansökningshandlingar, i ett stort antal fall tillgodofört sig
ersättningsbelopp, som icke stått i rimligt förhållande till det arbete, som av
uppdragen föranletts. Det torde, vad denna anmärkning beträffar, böra bemärkas
att kommissionär, då han utför dylikt uppdrag, icke handlar i egenskap
av kommissionär och att sålunda arvodesbestämmelserna i 1886 års
kungörelse icke äro tillämpliga å sådana uppdrag. Det är tydligt att revisorerna
dela denna uppfattning. Lika med revisorerna anser länsstyrelsen
att en kommissionär, som tillhandagår allmänheten jämväl i andra avseenden
än de i kungörelsen uppräknade, t. ex. med ansökningars uppsättande,
härför väl må betinga sig ersättning, men att denna ersättning bör stå i
rimlig proportion till det utförda arbetet. Det torde dock icke alltid vara
lätt att bedöma vad som i ett givet fall skall betraktas såsom skälig ersättning.
Ansökningens längd kan givetvis här vid lag icke vara ensam utslagsgivande,
då ansökningen, sådan den i färdigt skick föreligger, i många
fall kan vara resultatet av verkställda undersökningar och förarbeten. Å
andra sidan är det klart att dessa ersättningar icke få jämställas med” de
arvoden, som praktiserande advokater betinga sig.

Då av revisorernas utredning synes framgå att kommissionärerna för sådana
uppdrag, som ligga på sidan om kommissionärsskapet, i åtskilliga fall
betingat sig alltför höga ersättningar, har länsstyrelsen funnit sig föranlåten
att till kommissionärerna rikta den anmaning att icke för dylika
uppdrag betinga sig högre ersättning än som, med hänsyn till det med uppdraget
förenade arbete, må anses vara skälig.

Av revisorernas anmärkning och länsstyrelsens däröver avgivna förklavring
synes det utskottet framgå, att de hos länsstyrelsen anställda kommissionärerna
i åtskilliga fall debiterat ersättning efter grunder, som icke
överensstämma med gällande kommmissionärskungörelses föreskrifter eller
kunna anses motsvara det arbete, som föranletts av de kommissionärerna
lämnade uppdragen. Emellertid torde, enligt vad utskottet erfarit, anmärkningar
av likartad beskaffenhet kunna riktas mot kommissionärer, anställda
även hos vissa andra statsmyndigheter. En väsentlig orsak till
ifrågavarande missförhållande lärer vara att söka i den omständigheten,
att gällande kommissionärskungörelsen av år 1886 icke numera kan anses
fylla de krav, som på grund av de senaste årens snabba utveckling på
ett flertal områden måste ställas på författningsföreskrifter avsedda att
reglera de ersättningsbelopp, vilka allmänheten bör vara skyldig gälda
för uppdrag, som lämnats hos vissa myndigheter i egenskap av kommissionärer
anställda befattningshavare. Det får i detta sammanhang icke
förbises, att anordningen med kommissionärer vidtagits, bland annat av det

Utskottets

yttrande.

Ombyggnad
inom kvarteret
Grönlandet
norra.

16 Statsutskottets utlåtande Nr 49.

skälet, att allmänheten är i behov av sakkunnigt biträde vid hänvändelser
till ämbetsverk och statsmyndigheter och att, framför allt i betraktande
av att kommissionärerna i allmänhet äro avlönade statstjänstemän, vid
bestämmandet av de till dem utgående ersättningsbeloppen givetvis icke
få tillämpas samma beräkningsgrunder, som begagnas av personer, vilka
yrkesmässigt utöva advokatrörelse eller dylik verksamhet.

Enligt utskottets mening måste det anses önskvärt att gällande föreskrifter
omarbetas med hänsyn till numera inträdda förhållanden ävensom att föreskrifterna
givas ett i så måtto utsträckt tillämplighetsområde, att därunder
innefattas i möjligaste mån samtliga fall, där allmänheten hänvänder sig
till en hos viss myndighet anställd kommissionär i avsikt att erhålla biträde
med ärende, som faller under myndighetens verksamhetsområde.

Enligt vad utskottet inhämtat, hava av Kungl. Maj:t vissa förberedande
utredningar verkställts rörande revision i vissa avseenden av den nuvarande
kommissionärskungörelsen. Då emellertid, såsom utskottet framhållit, en
omarbetning av sagda kungörelse ur flera synpunkter måste anses påkallad
— något som även under utredningen i ärendet framhållits av vissa länsstyrelser
— har utskottet ansett sig böra hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t an•
hålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt låta för anstalta

om en omarbetning i ovan angiven riktning
av föreskrifterna i kungörelsen den 28 maj 1886 angående
anställande av kommissionärer hos statsdepartement
och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter.

7:o) Under kommunikationsdepartementet, § 26, hava revisorerna meddelat,
att de avlagt besök i medicinalstyrelsens lokaler, vilka numera inrymts i
den statsverket tillhöriga fastigheten i kvarteret Grönlandet norra i Stockholm
(Del. I sid. 41—43).

Revisorerna hava lämnat följande redogörelse för det reparations- och
påbyggnadsarhete, som utförts å de i nämnda fastighet belägna byggnaderna:

För tillgodoseende av det växande behovet av förbättrade lokaler för i
huvudstaden belägna statsinstitutioner beslöt 1916 års riksdag, med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition, nr 108, att den vetenskapsakademien tillhöriga
fastigheten nr 5 i kvarteret Grönlandet norra finge inköpas för
650,000 kronor.

I proposition nr 294 till 1918 års riksdag hemställde Kungl. Maj:t om
anvisande av 1,120,000 kronor för utförande av vissa reparations- och
ändringsarbeten å byggnaderna ifråga, vilka voro avsedda att tagas i anspråk
för bland annat medicinalstyrelsen. Detta anslagskrav grundades på
ett av arkitekten Bror Almquist utarbetat och den 12 februari 1918 dagtecknat
förslag, som slutade på en kostnadssumma av 954,320 kronor. Till
detta belopp hade, då arbetet icke kunde omedelbart påbörjas, lagts en säkerhetsmarginal
av 20 procent å vissa kostnader, varigenom totala kostnaden
beräknades till 1,120,000 kronor.

Statsutskottets utlåtande Nr 41).

17

I enlighet med statsutskottets förslag beslöt emellertid riksdagen för utförande
av ytterligare påbyggnad av en våning, varigenom ökade lokalutrymmen
kunde vinnas, att för ifrågavarande reparations- och påbyggnadsarbeten
anvisa ett reservationsanslag å 1,500,000 kronor. Kostnaderna för
de arbeten för vi ka riksdagen beviljat medel, både av förenämnde Alm !rlS17qan

11Q6- a ]111 '' ,5°6 00° kronor. I Kungl. Majrts proposition
•^l 7i i i i V -lrS "ksdag anfördes, att enligt en inom byggnadsstyrelsen
vcrksUM beräkning kostnaderna for ifrågavarande arbeten komme att upp i''l-nn

nnn'')li ’ ° '' kr°“°r och hemstallde Kungl. Maj:t att utöver förut beviljade
1,000,000 kronor matte anvisas ytterligare 1,000,000 kronor för år 1920
Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag men uttalade den förväntan, att
kostnaderna skulle kunna nedbringas genom förenklingar och inskränkningar
draga om inredningsarbeten och dylikt.

I statsverkspropositionen till 1920 års riksdag hemställdes om anvisande,
utöver förut beviljade 2,500,000 kronor, av ytterligare 2,400,000 kronor för
byggnadsarbetet i fråga. Riksdagen, som biföll detta förslag, framhöll ytterligare
nödvändigheten av att vid arbetets utförande den största uppmärksamhet
agnades möjligheten av att nedbringa kostnaderna.

Slutligen har 1921 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts förslag för
samma ändamål anvisat 200,000 kronor.

För ifrågavarande ändamål hava alltså ställts till förfogande dels till inköp
av fastigheten med därå uppförda byggnader 050,000 kronor, dels ock
lor reparations- och påbyggnadsarbeten 5,100.000 kronor eller tillhopa 5,750 000
kronor.

Enligt vad revisorerna inhämtat hos byggnadsstyrelsen uppgå de av styrelsen
beslutade utgifterna för reparations- och påbyggnadsarbetena till 4,471,135
kronor 46 ore. Lagges härtill köpeskillingen, 650,000 kronor, uppgår kostnaden
lor ifrågavarande ämbetsverks byggnad till 5,121,135 kronor 46 öre.
Arbetena paborjades i mars 1920 och avslutades i juni 1923.

... ITmA?sti?heJf\ hava’ förutom till medicinalstyrelsen, upplåtits lokaler
lor landiakarinstitut och fångvårdsstyrelsen ävensom mindre lokaler till telegrafstation,
etnografiska museet och bostäder för vaktmästare.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande:

Revisorerna fingo vid sitt besök det allmänna intrycket, att de lokalut,
rymmen som genom medicinalstyrelsens inflyttning i nämnda fastighet
ställts till ämbetsverkets förfogande, äro större än vad dess verkliga lokalbehov
kravel*.

, Jad i övrigt beträffar de ombyggnads- och reparationsarbeten, som utförts
a iCaa , ’r! a fastl&het varande byggnaderna, måste de av arbetena för amedda

kostnaderna anses påfallande höga, särskilt om hänsyn tages dels
till att samma arbeten till huvudsakligaste delen utförts sedan arbetslöner
och materialkostnader efter högkonjunkturen börjat sjunka och dels till att
det tiar icke gällt någon omfattande nyanläggning utan allenast att för ett
mindre antal statsinstitutioner iståndsätta redan befintliga byggnader
• nr -,! deita fa]1 förekommit och de iakttagelser revisorerna i övrigt varit
i tillfälle att gorå beträffande för statens räkning under senare tider utförda
-f1företag bär givit revisorerna anledning framhålla, att i allmänhet
A ?utkorande icke i önskvärd grad vinnlagt sig om måtta i sina anspråk
pa lokalutrymmen och inredning. Därest i en framtid statsverkets utgifter
lor dylika ändamål skola kunna hållas inom en skälig ram, är det oundganghgen
nödvändigt å ena sidan att de olika statsinstitutioner, för vilka
Bihang till riksdagens protokoll 192!i. t; sand. 28 höft. iXr '',!>.) ■>

18

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottets

yttrande.

byggnadsbehov föreligga, låta sig angeläget vara att tillse, att icke deras
anspråk omfatta mera än vad som för ändamålet kan anses oundgängligen
erforderligt, samt å andra sidan att den prövning, som byggnadsförslagen
sedermera underkastats, strängt inriktats på att företagen icke erhålla större
dimensioner än som ur angivna synpunkt är ofrånkomligt och att de utföras
på ett i möjligaste mån kostnadsbesparande sätt.

Förklaring har avgivits av byggnadsstyrelsen (Del III sid. 76—78), som
därvid gjort gällande, att ifrågavarande byggnadsföretag varit att betrakta
icke såsom allenast iståndsättningsarbeten utan att jämställa med ett nyby
ggnadsföretag.

Vad beträffade den av revisorerna framhållna omständigheten, att
lokalerna inom den ombyggda fastigheten skulle vara för rikligt tilltagna
för de avsedda ändamålen, ville styrelsen icke förneka, att vissa utrymmen
hade en storlek, som icke kunde sägas vara betingad av deras nuvarande
användning. Särskilt i ögonen fallande vore den överdrivna storleken å
en del förrum och korridorer samt å de rum, som inretts i vetenskapsakademiens
gamla hörsal. Styrelsen ville emellertid framhålla, att detta
förhållande huvudsakligen vore beroende på att man vid arbetenas utförande
haft att taga hänsyn till befintliga byggnadsdelar, murar, trappor
in. m. Att vid iordningsställande av nya lokaler för ett ämbetsverk
reservrum borde beräknas för framtida utvidgningar, syntes byggnadsstyrelsen
uppenbart. De i förevarande fall befintliga hade ansetts kunna
tillsvidare användas till kommittéer eller andra mera tillfälliga ändamål.

Vad revisorerna slutligen anfört rörande nödvändigheten ur sparsamhetssynpunkt
att vederbörande i allmänhet vinnläde sig om måtta i anspråken
på lokalutrymmen och inredning, föranledde från byggnadsstyrelsens
sida intet annat uttalande, än att det i detta syfte vore särdeles
önskvärt, att vederbörande myndigheter vid planläggandet av byggnadsföretag
för tillgodoseende av deras lokalbehov samrådde med byggnadsstyrelsen.

Jämväl medicinalstyrelsen har yttrat sig över vad revisorerna anfört, och
får utskottet hänvisa till berörda yttrande (Del III sid. 79—82).

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att vid utförandet
under senare tider av åtskilliga byggnadsföretag för statens räkning
vederbörande icke i önskvärd grad vinnlagt sig om matta i sina anspråk
på lokalutrymmen och inredning. Även ifråga om nu behandlade byggnadsföretag
synes också i vissa fall hava beräknats lokalutrymme i större
utsträckning än som kan anses erforderligt för ändamålet.

Tendensen hos ämbetsverken att vid angivandet av sina lokalbeLo\ beräkna
större utrymme än som kän anses vara strängt taget erforderligt,
synes emellertid även hava kommit till uttryck vid disponerandet av utrymmena
inom vissa ännu icke fullbordade byggnadsföretag för beredande
av ökat lokalutrymme för till Stockholm förlagda ämbetsverk och myndigheter.
Sålunda synes beträffande lokalerna i ämbetsbyggnaderna i kvarteren

Statsutskottets utlåtande Nr 49. 19

Murmästaren och Kandidaten i vissa fall hava framställts anspråk på utrymme
i en utsträckning, som icke kan anses stå i skäligt förhållande till vad som
verkligen är behövligt i detta hänseende. För meteorologisk-hydrografiska
anstalten, vilken skall inrymmas i byggnaden inom kvarteret Murmästaren,
hava exempelvis i byggnadens 4:e och 5:e våningar avsetts för 49 befattningshavare
61 rum, däri inbegripna vissa förråds- och instrumentrum, vartill
komma i byggnadens 6:e våning särskilda radiomottagningsrum för 3 befattningshavare.
Det för denna anstalt beräknade lokalutrymmet måste utskottet
beteckna såsom orimligt stort.

Särskilt med hänsyn till vad sålunda i sistnämnda hänseende förekommit,
anser sig utskottet böra i anslutning till revisorernas uttalande med styrka
betona, att vederbörande måste låta sig angeläget vara att tillse att anspråken
på lokalutrymme icke omfatta mera än som för ändamålet kan anses oundgängligen
erforderligt.

Då utskottet anser sig kunna förutsätta att vad revisorerna i detta ärende
anfört kommer att föranleda, att större varsamhet vid handhavandet av berörda
frågor för framtiden iakttages, har utskottet allenast velat vad sålunda
förekommit för riksdagen

omförmäla.

S:o). Under finansdepartementet, § 31, hava revisorerna med utgångspunkt
från ett av riksräkenskapsverket till Kungl. Maj :t överlämnat förslag
till ny instruktion för ämbetsverket, avseende bland annat förändringar
i räkenskapsgranskningens omfattning, gjort följande uttalanden
ifråga om balansen av ogranskade räkenskaper i riksräkenskapsverket
(Del. I, sid. 50—53):

Revisorerna, som från riksräkenskapsverket låtit inhämta uppgifter
rörande den i nämnda ämbetsverk den 1 oktober 1924 förefintliga balans
av ogranskade räkenskaper och av berörda uppgifter funnit, att en betydande
räkenskapsbalans, i många fall hänförande sig till åren 1921 och
1922, därstädes förefinnes, vilja för sin del i likhet med riksräkenskapsverket
framhålla, att det självfallet icke kan anses tillfredsställande, att
eu del av statsverkets räkenskaper icke bliver föremål för granskning.
Särskilt betänkligt måste revisorerna finna, att ej ens de räkenskaper,
som icke i vederbörande ämbetsverk underkastats revision, i full utsträckning
skulle undergå granskning inom riksräkenskapsverket. Några
positiva förslag till åtgärder för avhjälpande av ett sådant missförhållande
hava revisorerna visserligen icke ansett sig böra framlägga med
hänsyn därtill, att nu angivna instruktionsändringar för närvarande äro
föremål för Kungl. Maj ds prövning.

Revisorerna hava dock tagit i övervägande, om icke några anordningar
skulle kunna träffas i syfte att åtminstone i någon mån motverka nu
påpekade olägenheter. Enligt revisorernas mening kan det ifrågasättas,
om ej detta syfte skulle kunna ernås genom införande av rätt till an.
märkningsarvode för riksräkenskapsverkets revisionspersonal. Den vissa
statstjänstemän tillkommande rätt till dylikt arvode upphörde genom

Balansen av
ogranekade
räkenskaper
i rikar Sken -skapsverket.

20

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Kung! Maj:ts kungörelse den 17 december 1920 (834), vari bland annat
förordnades, att där enligt gällande avlöningsreglementen eller eljest meddelade
föreskrifter statens tjänstemän ägde uppbära anmärkningsarvode,
sådant arvode icke skulle utgå för belopp, som återburits eller inbetalts
på grund av anmärkningar, vilka till vederbörande ämbetsverk ingivits
efter utgången av år 1920.

Utfärdandet av denna kungörelse föranleddes av riksdagens skrivelse
den 18 juli 1920 (387), däri riksdagen för Kungl. Maj:t anmälde sitt beslut
angående upphävande av den vissa tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar, statens vattenfallsverk och postsparbanken
tillkommande rätt till anmärkningsarvode.

Såsom skäl för detta sitt beslut anförde riksdagen:

»De huvudskäl, som anförts till stöd för anmärkningsarvodets avskaffande,
resp. bibehållande, hava av departementschefen sammanfattats sålunda:
Mot anmärkningsarvodets bibehållande talar huvudsakligen, att
rätten till dylikt arvode kan''befaras försvåra en lämplig arbetsfördelning
inom vederbörande ämbetsverk, leda till revisionens ensidiga inriktande
på räkenskapsdelar, vilkas granskning väntas inbringa sådant arvode,
samt inbjuda till ökad formalism vid anmäkrningsförfarandet. Till förmån
för anmärkningsarvodets bibehållande åter åberopas behovet av en
extra lockelse för underlättande av revisionernas rekrytering och en särskild
sporre till arbetsflit och vaksamhet vid revisionsarbetets utförande.

Riksdagen har för sin del funnit de övervägande skälen tala för, att
systemet med anmärkningsprovision avskaffas, och vill riksdagen härvid
särskilt framhålla, hurusom detta system lider av den väsentliga
bristen, att provisionen icke står i förhållande till det arbete, som nedlägges
på räkenskapsgranskningen, utan ofta är beroende på tillfälligheter.
»

Revisorerna vilja visserligen icke göra gällande, att rätten till anmärkningsarvode
borde återinföras i samma utsträckning som tidigare, men
anse dock — utan att på något sätt vilja uttala sig om anordnandet av
eller intensiteten i arbetet inom riksräkenskapsverket — att med hänsyn
till nu omförmälda svårigheter för riksräkenskapsverket att medhinna
ens granskningen av sådana räkenskaper, som icke förut undergått vederbörlig
revision, det borde tagas under övervägande att införa rätt för
nämnda ämbetsverks reviderande personal att efter en med hänsyn till
vunnen erfarenhet och förhandenvarande omständigheter vill avpassad procentskala
uppbära sådant arvode. Genom den ökade intensitet, som efter
allt att döma härigenom skulle kunna åstadkommas i revisionsarbetet
inom riksräkenskapsverket, torde den befarade eventualiteten, att vissa
räkenskaper skulle bli ogranskade, kunna om ej helt så dock i betydande
grad förebyggas.

Genom införande av rätt till anmärkningsarvode för den reviderande
personalen inom riksräkenskapsverket skulle dessutom i viss mån åstadkommas.
ändring i det enligt revisorernas mening mindre tilltalande förhållandet,
att inom riksräkenskapsverket tjänstgör viss icke-ordinarie personal
utan annan avlöning än under tillfälliga förordnanden uppburen
vikariatsersättning. Nämnda oavlönade personal utgör för närvarande
enligt från riksräkenskapsverket meddelad uppgift 8 manliga och 3 kvinnliga
befattningshavare.

; I anledning av vad revisorerna anfört, har riksräkenskapsverket avgi -

Statsutskottets utlåtande Nr i''>.

‘21

vit förklaring (Do! III, sid. 100—105), som i fråga om balansen av ogrunskade
räkenskaper framhållit att densamma, sedan riksräkenskapsverket
trädde i funktion, visserligen ännu icke ökats, utan tvärtom i stort sett
minskats, varjämte granskningen högst väsentligt fördjupats och blivit
jämnare, så att många viktiga delar av räkenskapsmaterialet, åt vilka
före ämbetsverkets tillkomst föga eller ingen uppmärksamhet ägnades,
numera underkastades eu ingående granskning, vilka förbättringar hade
möjliggjorts genom den förändring av själva organisationen, som huvudsakligen
bestod i sammanförande av den centrala bokföringen med den
centrala revisionen. Men det energiska arbete, som alltsedan ämbetsverkets
tillkomst bedrivits för att fullständigt avarbeta den redan dä befintliga
avsevärda balansen av ogranskade räkenskaper — ett arbete, som
var på god väg att tillfredsställande fullföljas — hade förryckts och
omöjliggjorts genom de stora indragningar av personal hos riksräkenskapsverket,
som ägt rum genom beslut av såväl 1923 som 1924 års riksdag.

Beträffande revisorernas förslag i fråga om anmärkningsprovisionen ansåg
ämbetsverket, att detsamma borde i så måtto förverkligas, att medgivande
lämnades till att 15 procent av de medel, som tillföljd av anmärkningar
eller andra åtgärder från riksräkenskapsverkets sida kontant tillflöte
statens kassa, finge från och med år 1925 såsom förstärkning tillföras
det under anslaget (1923—1924 VII B 15) för riksräkenskapsverket
uppförda, obetecknade anslaget »Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. m.», vilket anslag i samband därmed också, med hänsyn
till syftet med förstärkningen: att slutföra ett arbete, som under olika år
krävde olika läng tid att utföra, borde erhålla reservationsanslags natur.

Uet av revisorerna påpekade förhållandet, att i riksräkenskapsverket
förefinnes en högst avsevärd balans av ogranskade räkenskaper, måste enligt
utskottets mening vara ägnat att väcka uppmärksamhet, särskilt i betraktande
av de betydande olägenheter, som härigenom uppstå för statsförvaltningen
i dess helhet. Beträffande orsakerna till denna, i huvudsak
under de senaste åren uppkomna balans, vilken vid tiden för revisionsberättelsens
avlåtande innefattade räkenskaper även för år 1921, anser sig
utskottet visserligen icke kunna göra något mera bestämt uttalande, men
vill det dock synas utskottet, som om åtminstone en av anledningarna till
det ogynnsamma läget vore att söka i själva planläggningen av räkenskapsgranskningen.
Huru härmed än må förhålla sig, synes det nödvändigt att
åtgärder vidtagas för ernående av ett snabbare resultat av det inom riksräkenskapsverket
bedrivna granskningsarbetet. I sådant avseende vill utskottet
meddela, att enligt vad utskottet under hand från chefen för riksräkenskapsverket
inhämtat, denne numera vidtagit sådana dispositioner, att
den inom verket förefintliga räkenskapsbalansen till stor del redan under
innevarande år samt balansen i dess helhet under första halvåret 1926

r

Utskottets

yttrande.

22

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Civilstatens
änke- och
''pupillkassa

Aktiebolaget

Tramport

kompaniet.

borde kunna hava avarbetats. Med hänsyn till de upplysningar, utskottet
sålunda erhållit, synas några särskilda åtgärder icke för närvarande vara
påkallade för balansens avveckling; och bär utskottet på grund härav allénast
ansett sig böra vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

9:o) Under pensions- och indragningsstaterna, § 39, hava revisorerna,
upptagit till behandling frågan om förvaltningsbidrag till civilstatens
änke- och pupillkassa och därvid med hänsyn till kassans betydande kapitalbehållning
och avsevärda inkomster ifrågasatt, om icke en undersökning
borde verkställas för utrönande av huruvida förvaltningsbidrag av
statsmedel allt fortfarande borde utgå till kassan. (Del I, sid. 61—63).
Förklaring har avgivits av kassans styrelse. (Del m, sid. 124—126).

Av statsverkspropositionen till innevarande års riksdag (elfte huvudtitelns
punkt l:o) framgår, att Kungl. Maj:t upptagit till prövning det av
revisorerna angivna spörsmålet samt föreslagit en sänkning av nämnda bidrag
för budgetåret 1925—1926.

Då alltså ifrågavarande spörsmål i samband med elfte huvudtiteln, kommer
under riksdagens behandling, har utskottet icke funnit sig böra här
ingå på detsamma, vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

10: o) Under statens affärsverksamhet, statens järnvägar, § 51, hava revisorerna
lämnat en redogörelse för den av aktiebolaget Transportkompaniet
bedrivna verksamheten samt för de mellan statens järnvägar och
bolaget ingångna avtalen (Del I, sid. 85—92).

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalanden:

Med den ovan lämnade redogörelsen har avsetts att belysa karaktären
av den av aktiebolaget Transportkompaniet bedrivna verksamheten i vad
denna berör statens järnvägar.

I avseende å det sätt, varpå ifrågavarande företag tillkommit är ådagalagt,
att vid bolagets stiftande jämte övriga enskilda intressenter däri
inträtt ett flertal befattningshavare i framskjuten ställning vid statens
järnvägar, vilka för särskilda uppdrag hos bolaget tillförsäkrats ekonomiska
fördelar. Detta förhållande ter sig anmärkningsvärt, i synnerhet
om i betraktande tages, att de sålunda vid företaget bundna beklädde
sådana befattningar vid statens järnvägar att bland deras tjänsteåligganden
ingick att tillvarataga statens järnvägars intressen gentemot bolaget.
Med hänsyn till vad i detta avseende förekommit vilja revisorerna,
som sin mening uttala, att en dylik sammanblandning mellan statens och
enskilda företags intressen icke bör äga rum.

Av de båda grenar, inom vilka bolaget för närvarande vid statens järnvägar
utövar verksamhet, nämligen dels de lokala godstransporterna i
vissa städer och dels befordringen av samlastat gods mellan olika platser,

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

23

är det i synnerhet den sistnämnda, som tilldragit sig uppmärksamhet.
Frun att under de första åren hava varit av jämförelsevis obetydlig omfattning
har bolagets samlastningsrörelse numera vuxit, så att på vissa
sträckor de av bolaget befordrade godsmängderna vida överstiga statens
järnvägars egna styckegodstransporter. De fraktnedsättningar, som vid
nämnda samlastningstransporter lämnats, äro också högst avsevärda. De
fastställda undantagstarifferna äro i vissa fall numera så låga, att de
understiga statens järnvägars allmänna fraktsatser vid befordran av vagnslastgods,
varigenom öppnats möjlighet till konkurrens jämväl om dylikt
gods.

Lämpligheten av att på detta sätt åt ett stort enskilt företag, i viss
mån intagande särställning, överlåta transportuppgifter, som genom ett
smidigt anpassande av fraktsatserna borde kunna förbehållas statens
järnvägar själva, synes revisorerna starkt kunna dragas i tvivelsmål.
I all synnerhet gäller detta under nuvarande lågkonjunktur, då den egna
trafikkapaciteten med avseende å såväl personalens arbetskraft som rullande
materiel och magasinutrymmen endast delvis kan tagas i anspråk.

Slutligen må framhållas, att från trafikantsynpunkt den erinran kan
riktas mot ovan berörda fraktnedsättningar, att de medföra vissa oformligheter
med avseende på transportavgifternas storlek. Som nämnt tilllämpas
nämligen särtarifferna endast vid transport mellan ett antal bestämda
orter, men däremot icke å mellanliggande bansträckor. Härigenom
inträffar, enligt vad som från trafikanthåll också påpekats, i stor
utsträckning att frakten å kortare avstånd blir avsevärt högre än å
längre sträckor, där samlastningstarifferna gälla. Så till exempel ställer
det sig avsevärt billigare att befordra styckegods från Alingsås till Göteborg
och därifrån till Stockholm, än från Alingsås till Stockholm. Det
synes uppenbart, att ett system, som kräver dylika omvägar för ernående
av billigare frakter, icke kan anses försvarligt vare sig ur järnvägsekonomisk
eller ur allmän nationalekonomisk synpunkt.

Förklaring i ärendet har avgivits av järnvägsstyrelsen (Del. III, sid.
146—152).

Det av revisorerna upptagna spörsmålet om de mellan statens järnvägar
och aktiebolaget Transportkompaniet träffade överenskommelserna synes
utskottet vara värt särskilt beaktande. Emellertid har, enligt vad utskottet
erfarit, en framställning till Kung! Maj:t gjorts av Sveriges industriförbund
rörande av statens järnvägar tillämpade fraktsatser och medgivna
fraktnedsättningar. Denna framställning berör sålunda just det område,
inom vilket revisorernas huvudanmärkning faller. Då ärendet alltså
kommer under Kungl. Maj :ts prövning, har utskottet funnit den av revisorerna
i nämnda hänseende gjorda anmärkningen icke behöva påkalla särskild
åtgärd från riksdagens sida. Utskottet har därför allenast velat vad
i ärendet förekommit för riksdagen

Utskottets

yttrande.

omförmäla.

24

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Domänverkets

administra tionskost nader.

11 :o) Under statens affärsverksamhet, statens domäner, § 53, hava revisorerna
upptagit till behandling frågan om domänverkets administrationskostnader
(Del. I, sid. 94—98).

I fråga om dessa kostnader för skogsstaten hava revisorerna, efter att
hava meddelat åtskilliga sifferuppgifter rörande ökningen av desamma,
gjort följande uttalande:

Om också den kraftiga expansion, som inträdde inom affärslivets allä
grenar efter år 1916, kan förklara den utökning av tjänstemännens antal,
söm ovan angivits, synes det dock revisorerna påtagligt, att det varit
lyckligare om domänstyrelsen iakttagit större varsamhet beträffande inrättandet
av ordinarie befattningar i skogsstaten under högkonjunkturen.
Om de under denna tid behövliga tjänstebefattningarna tillsatts endast
på förordnande, hade domänstyrelsen nu betydligt lättare och fortare
kunnat minska personalen till det antal, som för skogsstaten under normala
förhållanden kan anses vara erforderligt.

Visserligen hava 2 ordinarie jägmästaretjänster och 8 ordinarie kronojägaretjänster
indragits under åren 1922—1924, men det oaktat måste
enligt revisorernas mening skogsstaten ännu anses överorganiserad. Dcmänstyrelsen
har under senare år nedbringat utgifterna för övriga ändamål
i betydligt större utsträckning än administrationskostnaderna, vilka
— som av nedanstående tablå famgår — nu måste anses oproportionerligt
stora i förhållande till samtliga utgifter.

Samtliga ut-

Administra-

gifter för

Administra-

tionskost-

Å r

do män styrel-

tionskost-

naderna i %

sen och

nader

av samtliga

domänfonden

utgifter

1917.........

................ 16,372,515

2,893,055

18

1918.......

................. 21,098,511

5,420,922

26

1919.......

................ 24,792,856

7,054,194

28

1920 .......

................ 29,041,764

8,563,915

29

1921........

................. 30,807,719

9,026,357

29

1922 ........

.........,....... 20,700,651

7,340,912

35

1923 ........

................. 20,882,316

6,724,488

32

Under det administrationskostnaderna år 1917 för skogsstaten uppgingo
till 18 procent av samtliga utgifter för året för domänstyrelsen och domänfonden,
steg denna siffra år efter år till år 1922, då den nådde 35 procent,
år 1923 förmärkes någon minskning, i det att motsvarande procenttal
då utgjorde 32.

Samtliga utgifter år 1923 utgöra 128 procent av 1917 års utgifter, under
det utgifterna för administrationen år 1923 utgöra 232 procent av samma
kostnader för år 1917.

I tablå 2 hava uträknats administrationskostnaderna för domänfondens
skogar för år 1923 för varje överjägmästaredistrikt i procentuellt förhållande
till distriktens inkomster och utgifter och i tablå 3 har beräknats
samma procentförhållande för de ecklesiastika skogarna. Tablåerna upptaga
även uppgifter dels för år 1922, dels ock medeltal för år 1916—1920.

För att möjliggöra en jämförelse mellan de belopp, som utbetalas till
administration och de, som användas till skogsvårdsändamål, bär i ta -

Statsutskottets utlåtande Nr

25

blåerna med tagits en särskild kolumn för skogsvård, skogsodling'' och dikning.
Av dessa tablåer framgår att skogsvärdskostnaderna visserligen
hava ökats i ej oväsentlig grad sedan 1916 och mer än som kan förklaras
av penningvärdets fall (jämför tablå 5 å sid. 110), varför ökningen i ad
ministrationskostnaderna till en del kan förklaras av den intensivare
skogsvård, som under de senare åren bedrivits.

Även med hänsyn till nämnda förhållande måste dock administrationskostnaderna
för närvarande anses onormalt höga. Det torde kunna ifrågasättas,
huruvida icke genom lämplig omorganisation ett flertal jägmästare-
och lcronojägaretjänster borde kunna indragas utan att de önskemål
med avseende å en intensivare skogsvård, som revisorerna framhålla
under näst efterföljande paragraf behövde bliva eftersatta. Åtgärder i
denna riktning hava påbörjats under åren 1922 och 1923 och synas även
hädanefter böra fullföljas så, att administrationskostnaderna för skogsstaten
efter hand nedbringas till ett kostaadsbelopp, som kan anses bättre
än de nuvarande motsvara vad statens skogar skäligen kunna bära.

Revisorerna hava ovan framhållit, att den procentuellt största ökningen
i skogsstatens administrationskostnader belöper sig på utgifter för den
bevakande personalen. Utan att ingå på frågan, huruvida denna personals
avlöningsförmåner och fasta reseanslag kunna anses vara rätt avvägda,
vilja revisorerna dock ifrågasätta, huruvida icke en utgiftsminskning
lämpligen kunde ske genom t. ex. en skärpning av bestämmelserna
om åtnjutande av dagtraktamente.

Denna utredning synes jämväl böra omfatta den förvaltande personalen.

Beträffande administrationskostnaderna för domänstyrelsen uttala revisorerna
följande:

Vad beträffar kostnaderna för domänstyrelsen hava dessa enligt vad nedanstående
tablå utvisar stigit i avsevärd grad.

1917 ...................................... kronor 280,906

1918 ...................................... * 485,713

1919 ...................................... » 675,967

1920 ...................................... » 900,867

1921 ...................................... » 976,947

1922 ...................................... » 891,289

1923 ...................................... » 851,045

Kostnaderna för domänstyrelsen under år 1923 utgöra således 303 procent
av 1917 års kostnader. Förutom på dyrtidstilläggen och den lönereglering,
som inträdde från och med år 1921, beror denna kostnadsstégring
i huvudsak på utökning av styrelsens personal. Sålunda inrättades från
och med år 1919 eu särskild byrå på extra stat för ärenden rörande skogsindelning
och taxation. Från och med år 1920 har den fortvarande kamerala
byrån väsentligt utökats och hava kostnaderna för denna utökning
årligen uppgått till mellan 80,000 och 90,000 kronor. Vidare har från den
1 maj 1923 en försäljningsbyrå trätt i funktion, vilken byrå jämväl dragit
eu ej obetydlig kostnad.-

Visserligen hava revisorerna sig bekant att inom domänstyrelsen under
de senare åren företagits eu viss omorganisation som åsyftar att förenkla
och förbilliga arbetet i verket. Trots detta förhållande synas emellertid
kostnaderna för domänstyrelsen för närvarande alltför höga. Enligt revi Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 6 samt. 28 höft. (Nr ''i9.) 3

26

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottets

yttrande.

sorernas mening föreligga goda skäl att taga under övervägande, om icke
arbetet inom verket skulle kunna utan olägenhet utföras med ett mindre
antal tjänstemän än för närvarande. På vad sätt en dylik personalinskränkning
lämpligen bör genomföras får givetvis bliva beroende av en
blivande utredning i ämnet; möjligt är att den kan vinnas genom indragning
av en eller ett par byråer inom verket.

De i ärendet gjorda uttalandena sammanfatta revisorerna på följande
sätt:

På grund av vad ovan anförts beträffande domänverkets förvaltningskostnader
vilja revisorerna uttala önskvärdheten av att en ingående utredning
kommer till stånd i syfte att utröna i vad mån och på vad sätt berörda
kostnader såväl inom styrelsen som inom skogsstaten skola kunna
nedbringas till en summa, som med hänsyn till verkets arbetsuppgifter
och avkastningen av dess förvaltningsobjekt kan anses rimlig.

Förklaring har avgivits av domänstyrelsen (Del III, sid. 155—157), som
därvid, bland annat, betonat, att styrelsen gjort och ytterligare komma
att göra allt för förenklande och förbilligande av arbetet, men att inskränkningarna
givetvis icke finge gå därhän, att en god skogsvård och
ändamålsenlig förvaltning äventyrades.

Gent emot statsrevisorernas förslag om verkställande av utredning i
fråga om nedsättning av domänverkets administrationskostnader genom
personalinskränkning ville styrelsen erinra om att dylik utredning gjorts
av bland annat den norrländska skogsvårdskommittén och de skogssakkunniga
för södra Sverige, vilka avgåvo sina hetänkanden respektive åren
1912 och 1915. Långt ifrån att föreslå minskning av verkets personal hemställde
kommitterade om en avsevärd ökning. Under hänvisning till såväl
detta förhållande som särskilt de åtgärder styrelsen redan vidtagit och
hade för avsikt att ytterligare vidtaga för administrationskostnadernas
nedbringande, ville styrelsen som sin uppfattning uttala, att för närvarande
icke några skäl syntes föreligga för verkställande av dylik utredning.

Det synes utskottet vara av synnerlig vikt att domänverkets administrationskostnader,
såväl i avseende å skogsstaten som domänstyrelsen, icke
hållas högre än som med nödvändighet erfordras för upprätthållandet av
en ändamålsenlig skogsvård och förvaltning. Utskottet har emellertid
av den verkställda utredningen icke kunnat undgå att finna, att verkets
administrationskostnader för närvarade måste betecknas som synnerligen
höga, särskilt vid en jämförelse med domänverkets avkastning. Då emellertid
av domänstyrelsens förklaring framgår, att styrelsen har sin uppmärksamhet
riktad på berörda förhållanden och det alltså kan förväntas
att styrelsen icke skall lämna någon utväg oförsökt för att erhålla en
bättre proportion mellan administrationskostnaderna och domänverkets
inkomster, har utskottet icke ansett tillräckliga skäl föreligga för att nu

Statsutskottets utlåtande Nr 4V. 27

påyrka verkställande av särskild utredning beträffande förevarande
spörsmål.

Utskottet bär därför funnit sin allenast böra vad sålunda förekommit
för riksdagen

omförmäla.

12:o) Under statens affärsverksamhet, statens domäner, § 54, bara reviso
renta lämnat eu av statistiska tabeller bifogad redogörelse för domän- ''
verkets utgifter för skogsvård under en följd av år (Del I, sid. 98—1U6).

Revisorerna hava i frågan gjort följande uttalande:

Som en sammanfattning av vad ovan anförts vilja revisorerna framhålla,
att ett intensivare arbete bör nedläggas på skogsvården i de trakter
där detta nu måste anses eftersatt.

Vidare anse revisorerna fondbildning för skogsvardsändamål i och för
framtida behov synnerligen önskvärd. Med hänsyn till det förhållandet
att virkesuttagen å de norrländska statsskogarna nu kunna betraktas sem
exploatering av samlade naturkapital och att inkomsterna, sedan detta
kapital är uttaget, med sannolikhet komma att förminskas under det
behovet av medel till skogsvårdsändamål vid rationell skötsel av skogarna
kommer att bli avsevärt stort, kan det icke anses klokt och med
framsynt skogspolitik förenligt att nu minska möjligheterna till fondbildning
för framtida skogsvårdsändamål. I detta hänseende vilja revisorerna
hänvisa till kolonisationskommitténs riktlinjer för den norrländska
skogsvården, i vilka kommittén uttalar önskvärdheten av att av det från
de norrländska kronoparkerna försålda virkets rotvärde årligen tillsvidare
avsättes 15 procent att användas dels till löpande utgifter för skogsvårdsändamål,
dels ock till bildande av en fond, avsedd att. för sagda
ändamål nyttjas under den tid, då inkomsterna till följd av minskad tillgång
på avverkningsbar skog beräknas nedgå och då tillräcklig avsättning
till skogsvårdsändamål svårligen kan utföras. Enär av tablå 5
framgår att, med undantag för Mellersta Norrlands distrikt, avverkningskvantiteten
pr har från statsskogarna i Norrland och Dalarna icke väsentligt
nedgått å de olika distrikten sedan åren 1911—1915, torde samma motiv
som kolonisationskommittén åberopade vid sin framställning om 15
procents avsättning till förnyelsefonden för återväxtlcostnader fortfarande
föreligga. Utan att ingå på frågan, huruvida den angivna procent en karl
anses riktigt avvägd, vilja revisorerna dock framhålla nödvändigheten
av att avsättningen till förnyelsefonden för återväxtkostnader hädanefter
må verkställas efter grunder, som stå i bättre överensstämmelse med den
för avsättarnas storlek normerande princip, som revisorerna ovan angivit.

Förklaring har avgivits av domänstyrelsen (Del. 111 sid. 157—158), som
därvid bland annat anfört, att styrelsen ansage, att denna fråga borde
skärskådas jämväl ur statslinansiell synpunkt. Under depressionstider, då
statens inkomster äro jämförelsevis ringa, syntes staten kunna kräva, att
de affärsdrivande verken av sina överskott inleverera så stora belopp som
möjligt i och för statsregleringen, vadan i detta fall avsättningsprocenten
borde sättas så lågt som möjligt. Under tider av högkonjunktur åter, da
övriga statsintäkter voro rikligare, borde största möjliga belopp disponeras

28

Statsutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottets

yttrande.

för avsättning för skogsvårdsändamål. Enär under högkonjunkturen rotvärdet
å virke stege, och avverkningsbeloppen då borde ökas, skedde en
automatisk stegring av avsättningsbeloppen. Det vore dessutom styrelsens
avsikt att, allteftersom förbättrade konjunkturer inträdde, föreslå en högre
avsättningsprocent.

På grund av det anförda ville styrelsen göra gällande, att med nu tilllämpade
principer avsättningen till förnyelsefonden — därest hänsyn toges
till en längre följd av år — enligt styrelsens mening bleve tillräckligt
stor för att till fullo fylla sitt ändamål.

I anledning av den tablå, som av statsrevisorerna lämnats angående
för skogsodling och dikning använda medel, ville styrelsen påpeka, att för
dessa ändamål på styrelsens framställning anvisats större belopp, än som
tagits i bruk, vilket framginge av följande tablå.

För skogsodling

För skogsodling

År

och dikning an-

och dikning an-

visade belopp

vånda belopp

1917.............

................. 1,001,756

336,961: 9 5

1918.................

............... 904,081

760,767: 62

1919 .................

................ 1,604,187

1,138,848: 3i

1920 .................

................ 2,134,204

1,634,975: 7i

1921 ................

................. 2,549,002

1,749,863: si

1922 .................

................ 1,472,807

1,246,052: ei

1923 ................

.............. 1,670,543

1,414,096: 64

11,336,580

8,281,566: 65

Anledningen till att de anvisade beloppen icke i sin helhet disponerats
vore att söka dels i den under senare åren rådande regniga väderleken
med åtföljande högt vattenflöde, särskilt i de norra delarna av landet,
\aiigenom utdikning omöjliggjorts i den omfattning, styrelsen tänkt sig,
och dels i att dessa år varit synnerligen dåliga »fröår». Trots styrelsens
åtgärder hade det icke varit möjligt att anskaffa tillräckliga kvantiteter
inhemskt frö. Därjämte kunde erinras om den under åren 1917—1920 och
delvis även ar 1921 allmänt radande bristen på arbetskrafter.

Med hänsyn till det betydande värde statens skogskapital representerar,
är det tydligt att frågan om detta kapitals bibehållande och utökande
genom eu ändamålsenlig skogsvård måste tillmätas stor betydelse. De
medel, som kunna disponeras för dylikt ändamål, måste också anses såsom
synnerligen väl använda. A andra sidan får dock icke förbises, att
storleken av de utgifter, som föranledas av skogsvården, direkt inverka
på statsregleringen genom ett minskat disponibelt överskott å domänverket.
Behovet av medel för statsregleringsändamål kan emellertid enligt
utskottets mening icke få tillgodoses i sådan utsträckning, att härigenom

Statsutskottets utlåtande Nr jU. 29

statens skogskapital äventyras. Ett sådant förfaringssätt kan nämligen
icke anses stå i överensstämmelse med statens verkliga intressen.

1 detta sammanhang tillåter sig utskottet erinra om att förevarande spörsmål
redan tidigare, såväl år 1914 som år 1920, varit föremål för revisorernas
uppmärksamhet. I 1920 års revisionsberättelse uttalades sålunda följande:

»Det torde vara uppenbart, att en mera betydande del utav värdet av de
nu anhopade gamla naturförråden av virke i dessa skogar i framtiden måste
återbördas till skogarna i form av kostnader för skogsföryngrings och andra
grundförbättrande åtgärder. Och dä torde det även vara av största betydelse,
att detta sker, innan ännu det gamla skogskapitalet genom diinensionsblädningar,
som nu mångenstädes är den enda avverkningsform avsättningsförhållandena
medgiva, i alltför hög grad förskingrats, eller innan inkomsterna
från dessa skogar börjat sina.»

I anledning härav anförde statsutskottet i sitt utlåtande nr 148 vid 1921
års riksdag (sid. 17):

»Vad revisorerna i förevarande avseende uttalat, har utskottet med hänsyn
till betydelsen och värdet av de tillgångar, statens skogsproduktiva mark
representerar, funnit vara värt allt beaktande. I likhet med revisorerna vill
utskottet påpeka vikten av att speciella skogsföryngringsåtgärder snarast
företagas, och vill utskottet tillika framhålla, att dessa åtgärder böra i möjligaste
mån avpassas efter de erfarenheter och rön, de vetenskapliga undersökningarna
på området kunna hava lämnat. Eu av orsakerna till den
under krisåren minskade omfattningen av arbetet med skogsföryngringen
har varit att söka i brist på arbetare; då numera på grund av tidsförhållandena
tillgången på arbetskraft blivit större, torde man kunna förvänta,
att skogsföryngringsarbetet kan upptagas och bedrivas i förökad omfattning.»

Detta statsutskottets uttalande år 1921 utvisar att, om förevarande spörsmål
redan då var värt särskilt beaktande, detta i ännu högre grad måste
anses vara fallet för närvarande, i synnerhet som de för skogsodling och dikning
under de senaste åren anvisade beloppen avsevärt nedgått.

Emellertid påkallades i samband med nämnda uttalande icke vidtagande
av särskild åtgärd från riksdagens sida. Med hänsyn till den stora betydelse
utskottet, såsom ovan nämnts, måste tillmäta denna fråga och då utskottet
delar den av revisorerna uttalade uppfattningen om behovet av ytterligare
åtgärder för skogsvårdens befrämjande å statens skogsparker, anser
utskottet nu att hos Kuugl. Maj:t bör göras framställning om närmare utredning
i ärendet.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning
av frågan, i vad mån åtgärder genom ökad skogsodling
och ängsföryngring behöva vidtagas för att förebygga
en minskning av statens skogskapital.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. G samt 28 höft. (Nr 59)

30

Statsutskottets utlåtande Afr 49.

Övriga anmärkningar.

13:q) Yad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, Inur utskqtt^t
funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara av
vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt, att,
oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd
bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava vant av beskaffenhet
att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet skolat
för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 17 april 1925.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. II. Koarnzelius, .1. C. Lindblad, Oscar Olsson,
O. Bergqvist, J. G. Walles, E. A. Hallin, C. J. G. Swartz, C. I. Asplund, K. E. Andersson i
Eliantorp, Q. Kubb. J. B. Johansson i Fredrikslnnd och C. 4. Carlsson i Gävle;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Håstock, K, V. Rydén, A. Wiklnnd,
C. R. Jansson i Falun, /''. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup, O. Olsson j Kullenbergstqrp,
U. 4- Törnkvist i Karlskrona, E. Eristenssop i Göteborg, P. M. Olsson i Blädiiige, E. Andersson
i Prästbo 1 och S. Persson i Fritorp.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.