Statsutskottets utlåtande Nr 48.

1

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1925 kl. G e. in.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse, angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 januari—30 juni 1923.

(l:a avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och
myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit
hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande
av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa
riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som
ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att
följa den ordning, som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.

l:o) Under försvarsdepartementet, § 1, hava revisorerna lämnat en redo- Fjärdehuvudgörelse
för tillkomsten av fjärde huvudtitelns arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel
samt i fråga om dessa medels användning. Nämnda redogörelse skyld»- och
återfinnes i revisionsberättelsen sid. 10—17. Av den lämnade redogörelsen tomt»rfshava
revisorerna funnit framgå, att den av arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen
bildade fonden årligen tillförts betydande belopp, huvudsakligen
utgörande avkomst av vissa _ kronan tillhörande områden och byggnader,
medan å andra sidan under de senaste åren dispositioner skett av fondens
medel i sådan omfattning, att icke blott de årliga inkomsterna å fonden tagits
i anspråk, utan även fondens kapitalbehållning avsevärt nedgått. Sistnämnda
behållning hade sålunda under tiden 1 januari 1920—30 juni 1923 minskats
från omkring 800,000 kronor till omkring 568,000 kronor.

Revisorerna hava vidare anfört att de utgifter, som belastat fondmedlen,
varit av vitt skilda slag, såsom årliga arvoden till skogvaktare m. fl., köpeskillingar,
kostnader för väganläggningar och reparationer av byggnader,
inredning och elektrifiering av bostadslägenheter samt inköp av inventarier.

Enligt vad revisorerna vid sin granskning av fondens räkenskaper funnit,
hade fonden i betydande utsträckning tagits i anspråk för sådana ändamål,
vilka i allmänhet plägat tillgodoses genom särskilda riksstatsanslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 6 samt. 27 höft. CNr 48.)

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Det både sålunda väckt revisorernas uppmärksamhet, att, medan särskilt
riksstatsanslag äskats för inköp av visst markområde att tilläggas Södermanlands
regementes övningsfält, ett annat område av samma övningsfält
inköpts med anlitande av fondens medel. Motsvarande förhållanden hade
ägt rum då fråga varit om anvisning för inredande av bostadslägenheter
för armén tillhörande personal. Av de avsevärda belopp, som ställts till
förfogande av kommendanten i Boden, utgörande till väsentlig del inkomster
av kronans skogar i Boden, hade därjämte inköpts mark för utvidgning av
fästningsområdet.

Vad åter angår de inkomster, som av vederbörande kassaförvaltningar
tillförts fonden, hade, enligt vad revisorerna funnit, desamma under de senaste
• åren uppgått till omkring 500,000 kronor för år. Därav utgjordes en betydande
del av hyror, som erlades för lägenheter, upplåtna till arméns personal.
Enligt de årliga beräkningarna av arméns avlöningsanslag inginge emellertid
till samma anslag ersättningar för tjänstebostäder, vadan alltså hyresinkomster
från lantförsvaret tillhörande byggnader redovisades delvis å avlöningsanslaget
och delvis å fonden samt, enligt vad revisorerna funnit, i vissa
fall även å ordinarie byggnadsanslaget.

För vinnande av största möjliga ordning och reda i förvaltningen vore
det enligt revisorernas mening önskvärt, att bestämda föreskrifter meddelades
rörande användningen av ifrågavarande fondmedel. Så länge fondens
inkomster voro jämförelsevis ringa, finge avsaknaden av dylika föreskrifter
anses hava varit av mindre betydelse, men med hänsyn till storleken
av fondens nuvarande inkomster måste detta krav framträda allt
starkare. Härtill komme, att genom de förändringar beträffande riksstatsanslagen
å fjärde huvudtiteln, som under de senaste åren ägt rum, ett
uppdragande av bestämda gränser mellan å ena sidan de inkomster, som
böra tillgodoföras anslagen, och de utgifter, som böra belasta desamma,
samt å andra sidan fondens inkomster och utgifter måste anses vara ur
redovisningssynpunkt nödvändigt. Emellertid hava revisorerna framhållit
att, därest det skulle visa sig möta vissa svårigheter att exakt angiva de
inkomster och utgifter, som borde redovisas å fonden, jämväl den utvägen
kunde anlitas att låta fondens inkomster och utgifter i huvudsak ingå i
ordinarie byggnadsanslaget. Genom detta tillvägagångssätt skulle givetvis
därjämte vinnas en icke obetydlig förenkling beträffande redovisningen av
inkomsterna från lantförsvarets fastigheter och byggnader m. m. samt
utgifterna för desamma.

I anledning av revisorernas uttalande har förklaring avgivits av arméförvaltningens
fortifikations- och civila departement, vilken förklaring återfinnes
i revisionsberättelsen del III, sid. 7 9.

Av förklaringen framgår, att departementen anse, att ordinarie byggnadsanslaget
och arrendemedlen alltjämt böra hållas skilda från varandra samt
redovisas under olika titlar.

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

9

Vad revisorerna anfört rörande särskilt redovisningen av fjärde huvudtitelns
(lantförsvarets) arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel, synes utskottet

ligen icke anses stå i god överensstämmelse med numera gällande praxis
i avseende å redovisningen av statsverkets inkomster och utgifter, att så
pass betydande belopp, varom här är fråga, icke komma till synes i riksstaten
och härigenom undandragas statsregleringen. Följden härav har
också blivit, att Överskottet å arrendemedlen ofta kunnat disponeras för
ett flertal olika ändamål, vilka till sin natur varit sådana, att de bort
tillgodoses av lantförsvarets anslag till extra utgifter.

Utskottet, som icke kan dela de av arméförvaltningen uttalade betänkligheterna
mot en förändring i fråga om redovisningen av arrendemedlen,
håller alltså före, att ifrågavarande inkomster och utgifter för framtiden
höra i en eller annan form uppföras på riksstaten. Härvid torde emellertid
de av arméförvaltningen framförda önskemålen om att ifrågavarande medel
höra redovisas för sig utan att sammanföras med andra i riksstaten upptagna
medel, kunna utan olägenhet vinna beaktande, exempelvis på det
sättet att en särskild titel för arrendemedlen upplägges under ordinarie
hyggnadsanslaget. Det synes utskottet önskvärt, att den sålunda ifrågasatta
förändringen rörande sättet för redovisningen av här berörda inkomster
och utgifter genomföres från och med budgetåret 1926—1927.

Den kapitalbehållning, som arrendemedlen kunna komma att utvisa vid
den tidpunkt, då en övergång sker till det av utskottet förordade redovisningssättet,
synes åtminstone tillsvidare böra bilda en särskild fond, vilken,
i likhet med vad hittills delvis skett, torde, i den mån det nu bundna
kapitalet kan lösgöras eller i övrigt tillgängligt kapital och räntemedel
härtill förslå, hora få disponeras för utlämnande av lån för de enskilda
lägerkassornas verksamhet eller annat likartat ändamål. De närmare föreskrifterna
härom synas hora meddelas av Kungl. Maj:t. I samband med
den utredning, som torde höra ske rörande här behandlade spörsmål, lärer
jämväl böra undersökas, huruvida en blivande arrendemedelsfond bör förvaltas
av arméförvaltningen eller av statskontoret, som handhar förvaltningen
av statsverkets fonder i allmänhet.

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan förändring
av det nuvarande redovisningssättet beträffande fjärde
huvudtitelns (lantförsvarets) arrende-, jordskylds- och
tomtöresmedel, att inkomster och utgifter för dessa
medel från och med budgetåret 1926—1927 redovisas å
riksstaten.

Utskottets

yttrande.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

inkomster och 2:o) Under försvarsdepartementet, § 2, hava revisorerna framhållit, att
"stoikholms en förändring borde vidtagas ifråga om redovisningen av de inkomster,
garnisons öv- som härflyta från Stockholms garnisons övningsfält vid Järva.
mngsfält vid jr;f^er att hava lämnat en redogörelse för Järvafältets inköp och nuvarande

Järva,. _

förvaltning (Del I, sid. 19—22) hava revisorna gjort följande uttalande:

»Sedan Järvafältet enligt beslut av 1905 års riksdag anordnats till övningsfält
för Stockholms garnison, hava de därifrån härflytande inkomsterna
använts för fältets underhåll och vård ävensom i icke obetydlig omfattning
för beredande därstädes av förläggningsmöjligheter för truppförband
under övningar. Det förefaller emellertid revisorerna mindre lämpligt
att de numera avsevärda inkomster, som årligen inflyta huvudsakligen
från utarrenderade delar av fältet och från där befintliga uthyrda byggnader,
allt fortfarande i sin helhet tagas i anspråk för övningsfältets underhåll
och vård. Det har också visat sig, att inkomster från fältet under de
senaste åren influtit i sådan omfattning, att, oaktat icke ringa belopp disponerats
för vissa engångsutgifter för beredande av förbättrade förläggningsmöjligheter,
de fonderade överskottsmedlen den 30 juni 1923 uppgå till närmare
250,000 kronor. I detta belopp ingå dock icke inkomster, uppkomna
genom försäljning av vissa mindre delar av övningsfältet m. m., vilka inkomster
disponeras för fältets utvidgning. Såväl nyssnämnda behållning
som en del av de årliga inkomsterna från fältet synes numera utan åsidosättande
av kraven på övningsfältets nödvändiga underhåll och vård kunna
tagas i anspråk för statsregleringsändamål. Ett ytterligare skäl att så
sker synes revisorerna vara att, såsom av den ovan lämnade redogörelsen
framgår, inköpet av delar av Järvafältet bekostats av medel, anskaffade
genom tillfällig upplåning, vilka medel ännu icke återbetalts. Då alltså
medel å riksstaten avses för förräntning av det i Järvafältet nedlagda kapitalet,
torde det även få anses vara riktigt att överskottsmedlen från fältet
genom uppförande å riksstaten tagas i anspråk vid statsregleringen. Detta
synes revisorerna lämpligast kunna ske genom att överskottet från Järvafältet
årligen tillgodoföres ordinarie byggnadsanslaget. Det torde jämväl
kunna ifrågasättas, huruvida icke, såsom revisorerna föreslagit beträffande
arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen, nu ifrågavarande medel
lämpligen höra i huvudsak redovisas å nämnda anslag, varigenom en förenkling
i redovisningshänseende givetvis kan vinnas.

Då revisorerna med hänsyn till de betydande inkomster, som numera årligen
inflyta från Järvafältet, icke kunna finna det vara i redovisningshänseende
lämpligt, att desamma undandragas statsregleringen, hava revisorerna
velat fästa riksdagens uppmärksamhet å berörda förhållande.»

I anledning av revisorernas uttalande har förklaring avgivits av arméförvaltningens
fortifikationsdepartement (Del III, sid. 9 och 10), som under
framhållande av att inkomsterna från Järvafältet vore av samma natur
som de inkomster, vilka inginge till fjärde huvudtitelns arrende-, jordskylds-
och tomtöresmedel, uttalat, att det överskott, som efter utgifternas
bestridande återstode, rätteligen borde tillföras denna fond. Att så skulle
ske, vore ock avsett, fastän hittills Järvafältets inkomst- och utgiftsposter
enligt förut meddelad föreskrift förts å särskilt konto, tender det att

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

fortifikationsdepartementet ansåge, att de genom fastighetsavkastning inflytande
medlen fortfarande såsom hittills borde redovisas för sig, men
överskottet i sinom tid ingå till arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen,
ville departementet taga i övervägande, huruvida icke de
medel, som influtit eller komma att inflyta vid försäljning av mindre
delar av Järvafältet, kunde till någon del avstås och i sådant fall ännu
för fältets utvidgning erforderliga inköp av enskild mark, som helt omgives
av övningsfältet, bekostas av inflytande årsinkomster. Berörda försäljningsmedel
borde, enligt departementets mening, icke tillföras ordinarie
byggnadsanslaget eller annat ordinarie anslag under fjärde huvudtiteln,
utan lämpligen ingå till den under statskontorets förvaltning ställda fond
med benämning »lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål»,
vilken icke kunde utan riksdagens medgivande disponeras och
från vilken medel vore avsedda för gäldandet av vissa för försvarsändamål
upplånta medel.

I likhet med arméförvaltningens fortifikationsdepartement anser utskottet,
att någon skillnad icke förefinnes i fråga om naturen av å ena sidan de
inkomster och utgifter, som härflyta från, respektive utgå till Järvafältet,
och å andra sidan inkomster och utgifter under fjärde huvudtitelns arrende-,
jordskylds- och tomtöresmedel. Samma redovisningssätt synes följaktligen
höra tillämpas beträffande båda slagen av medel.

Under punkt l:o) här ovan har utskottet ifrågasatt en förändring rörande
redovisningen av nu å arrendemedlen upptagna inkomster och utgifter,
och synes det irtskottet, som om motsvarande förändring bör äga rum i
fråga om den framtida redovisningen av Järvafältets inkomster och utgifter.
Sistnämnda medel lära kunna ingå under samma redovisningstitel,
som torde komma att uppläggas för arrendemedlens vidkommande.
Härigenom skulle då vinnas det av revisorerna uttalade önskemålet att
få inkomster och utgifter för Järvafältet redovisade å riksstaten.

I samband med den sålunda föreslagna omläggningen av dessa medels
redovisning, vilken omläggning synes böra genomföras från och med ingången
av budgetåret 1926—1927, torde undersökning böra verkställas
huruvida icke vid tiden för omläggningens verkställande befintliga överskottsmedel
från Järvafältet böra, såsom fortifikationsdepartementet föreslagit,
tillföras lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

I anslutning till vad utskottet under punkt l:o) anfört, får utskottet
hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan
förändring av det nuvarande redovisningssättet beträffande
inkomster från och utgifter för Stockholms garni -

Utskottets
yttrande.

6

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Arvoden för
kontroll och
besiktning vid
vissa leveranser
för arméns
räkning.

sons övningsfält vid Järva, att desamma från och med
hudgetåret 1928—1927 redovisas å riksstaten.

3:o) Under försvarsdepartementet, § 3, hava revisorerna lämnat en redogörelse
för de av arméförvaltningens intendentsdepartement tillämpade grundsatserna
vid förordnande av kontrollanter (besiktningsmän) för leveranser till armén
ävensom för de ersättningar, som tillerkänts de sålunda förordnade (Del I
sid. 23 och 24).

Revisorerna hava därefter gjort följande uttalande i frågan:

»Visserligen innehåller 50 § i kungl. förordningen den 16 januari 1920
angående upphandling och arbeten för statens behov samt försäljning av
staten tillhörig lös egendom den bestämmelsen, att, om beskaffenheten av
gods eller arbete på ett tillförlitligt sätt kan bedömas av någon hos myndigheten
anställd tjänsteman, myndigheten bör under viss förutsättning,
varom här ej är fråga, uppdraga åt sådan tjänsteman att förrätta besikt
ning. Berörda stadgande kan emellertid enligt revisorernas mening icke
anses giva stöd för den inom arméförvaltningen till synes nära nog konsekvent
genomförda praxis att till kontrollanter och besiktningsmän vid
större upphandlingar förordna personer, som hava att taga befattning med
den förberedande eller slutliga handläggningen av dylika ärenden inom intendentsdepartementet.
Ett sådant förfaringssätt måste fastmera ur principiell
synpunkt betecknas såsom olämpligt och ägnat att äventyra en
objektiv prövning av upphandlingsfrågorna.

Vad angår arvodesbeloppen synas dessa synnerligen höga i förhållandetill
uppdragets beskaffenhet, särskilt om hänsyn tages därtill, att veder
hörande kontrollanter (besiktningsmän) merendels äro beställningshavare
å aktiv stat vid armén, i vilken egenskap de uppbära sina samtliga avlöningsförmåner.

Enär enligt revisorernas förmenande det skäligen måste anses tillkomma
beställningshavare vid intenden turkår en att såsom tjänsteåliggande ut
föra arbete av ifrågavarande slag, anse revisorerna önskvärt att sådana
bestämmelser meddelas, att, då dylik beställningshavare förordnas till
kontrollant (besiktningsman) vid leveranser för arméns räkning, särskild
gottgörelse för uppdraget i allmänhet icke må utgå.»

Förklaring bär avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement (Del
III sid. 15 samt 25—27).

Av denna förklaring framgår bland annat, att departementet i en till
Kungl. Maj:t den 17 nästlidne april avgiven skrivelse med förslag till anordnande
av utbildning av intendenturofficerare till kontroll- och besiktningsofficerare
lämnat en noggrann redogörelse för det nuvarande läget i fråga
om kontroll- och besiktning av intendenturmateriel. Sedan Kungl. Maj:t
bifallit därvid framställt förslag och efter det lämpliga officerare erhållit
sådan utbildning, komme enligt departementets förklaring frågan i ett helt
nytt läge. Den statsutbildade kontrollofficeren borde nämligen icke med
samma fog som den genom egen försorg utbildade kunna kräva särskild
ersättning för kommande arbete på området ifråga.

Statsutskottets utlåtande Nr 48. •

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att det ur principiell
synpunkt måste betecknas såsom olämpligt att till kontrollanter och
besiktningsmän vid upphandlingar förordnas personer, som hava att taga
befattning med den förberedande eller slutliga handläggningen av dylika
ärenden inom intendentsdepartementet, och är det enligt utskottets mening
påkallat, att sådana föreskrifter meddelas, att ett dylikt förfaringssätt för
framtiden icke kan ifrågakomma.

I fråga om arméförvaltningens intendentsdepartements tillvägagångssätt
att tillerkänna såsom kontrollanter (besiktningsmän) förordnade officerare
vid intendenturkåren särskild gottgörelse utöver till dem utgående rese- och
traktamentsersättning vill utskottet framhålla, att detta knappast kan anses
överensstämma med föreskrifterna i 32 § av officersavlöningsreglementet
(Sv. flis. 1921 nr 388). I varje fall synes sådan gottgörelse icke hava bort
utgå, utan att Kungl. Maj:ts medgivande härtill inhämtats. Utskottet anser
emellertid i likhet med revisorerna det böra tillkomma personal vid intendenturkåren
att såsom tjänsteåliggande utan särskild gottgörelse verkställa
uppdrag av berörda art, och synes vederbörlig föreskrift i sådant hänseende
böra utfärdas. Härvid torde dock tillika böra stadgas rätt för Kungl. Maj:t
att, där särskilda omständigheter föreligga, medgiva sådan gottgörelses utbetalande.

I ovannämnda två hänseenden synes alltså en förändring av nu gällande
bestämmelser vara önskvärd. Förändringen, i vad den avser ersättning till
kontrollanter (besiktningsmän), synes böra hava avseende, icke allenast å
personal vid intendenturkåren utan å försvarsväsendets personal i allmänhet.
Visserligen komma nu berörda spörsmål på grund av Kungl. Maj:ts beslut
om utbildande av särskilda kontrollofficerare vid intendenturkåren i likhet
med vad redan skett vid exempelvis artilleriet att för framtiden få mindre
betydelse än de för närvarande äga, men å andra sidan lärer icke vid
samtliga leveranser för arméns och marinens räkning kontroll och besiktning
kunna i framtiden utövas av särskilt för ändamålet utbildad personal.

Enligt utskottets mening bör frågan om anordnandet av kontroll och besiktning
vid leveranser för försvarets räkning i sin helhet underkastas en
närmare prövning, därvid särskilt synes böra tagas under övervägande, vilka
ytterligare åtgärder, som kunna vidtagas för vinnande härvid av största
möjliga effektivitet.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
dels att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt låta verkställa
utredning rörande anordnandet av kontroll och
besiktning vid leveranser för försvarets räkning samt
därefter vidtaga de åtgärder för vinnande av förändringar
i härutinnan nu tillämpade anordningar, vartill utredningen
kan giva anledning;

Utskottets

yttrande.

8

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Vissa leveranser
för
arméns
räkning.

Förvaring av
livsmedelsförråd
i
Boden.

dels ock att Kungl. Maj:t måtte utfärda föreskrift
därom, att, utöver författningsenlig rese- och ''traktamentsersättning,
särskild gottgörelse icke må tillkomma
vid förvarsväsendet anställd personal, som förordnats
verkställa kontroll eller besiktning vid leveranser för
försvarets räkning, i andra fall än då sådan gottgörelse
av Kungl. Maj:t prövas med hänsyn till särskilda omständigheter
höra utgå.

4:o) Under försvarsdepartementet, § 4, hava revisorerna vidare uttalat sig
i fråga om vissa leveranser för arméns räkning (Del I sid. 25—27).

I sin senare avgivna berättelse om granskningen av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för budgetåret
1 juli 1923—30 juni 1924 hava emellertid revisorerna yttrat sig även om
åtskilliga andra med leveranser till armén sammanhängande spörsmål (Del
I sid. 11—15).

Utskottet, som ansett att samtliga dessa frågor böra behandlas i ett sammanhang,
har upptagit desamma till behandling under punkt 3:o) av sitt
denna dag avgivna utlåtande med anledning av revisionsberättelsen för tiden
1 juli 1923—30 juni 1924; vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

5:o) Under försvarsdepartementet, § 7, hava revisorerna omförmält, att de
avlagt besök vid vissa befästningar i Boden samt i samband härmed anfört
följande (Del I sid. 28):

»Härvid lade revisorerna märke till att vissa för truppförbandens fredsbehov
ej avsedda livsmedelsförråd förvarades på platser utom intendenturförrådet,
som vore mindre lämpliga för magasinering av sådana förråd.
Härigenom syntes nämligen icke kunna undvikas att förråden vid längre
tids förvaring komma att taga skada och att statsverket därjämte åsamkas
avsevärda utgifter för transporter. Med anledning härav synes en
undersökning nödvändig för utrönande av huruvida icke en ändring i
fråga om magasineringen av dessa förråd kan åvägabringas.

Vid revisorernas besök pågingo vissa befästningsarbeten, vartill medel
anvisats enligt kungl. brev den 5 februari 1915, den 16 april 1915 och den
1 juni 1917.

För fullbordande av viss del utav dessa arbeten hava genom kungl. brev
den 4 mars 1921 av Kungl. Maj:t ställts till förfogande 95,000 kronor. Såväl
kommendanten i Boden som arméförvaltningens fortifikationsdepartement
föreslogo vid sina framställningar om beloppets anvisande att medel
måtte för ändamålet begäras genom avlåtande av proposition härom till
riksdagen. Medlen i fråga hava emellertid enligt nämnda brev den 4 mars
1921 av Kungl. Maj:t anvisats att utgå från det å tilläggsstat för år 1918.
av riksdagen anvisade anslaget till bestridande av kostnader för tryggande

Statsutskottets utlåtande Nr 48. 9

av rikets neutralitet, vilket revisorerna härigenom velat för riksdagen omförmäla.
»

Vid denna paragraf bär reservation avgivits av lierrar A. J. Bära och
F. Hamrin, vilka ansett, att revisorerna bort göra det uttalandet, att omprövning
synes påkallad, huruvida icke ifrågavarande förråd kunde helt
i ndragas.

I anledning av revisorernas förberörda uttalande hava förklaringar avgivits
av arméförvaltningens intendentsdepartement och kommendanten i
Boden (Del III sid. 15 och 45), den senare förklaringen av hemlig natur.

Utskottet, som tagit del av den utav kommendanten i Boden i fråga om
förvaringen av vissa förråd i Boden avgivna förklaringen och som därjämte
under hand införskaffat upplysningar i ärendet, har funnit, att det nu tilllämpade
sättet för förrådens förvaring åsamkar statsverket icke obetydliga
utgifter, och har därför kommit till den uppfattningen, att en undersökning
bör verkställas för utrönande huruvida icke en minskning av förråden
och en ändring i fråga om deras magasinering kan åvägabringas.

I anledning av den utav revisorerna meddelade uppgiften, att genom kungl.
brev den 4 mars 1921 anvisats 95,000 kronor för vissa arbeten i Boden
samt att medlen ställts till förfogande av det å tilläggsstat för år 1918
beviljade anslaget till bestridande av kostnader för tryggande av rikets
neutralitet under samma år, har utskottet velat uttala, att en dylik medelsdisposition
icke synes stå i överensstämmelse med de utav 1918 års urtima
riksdag beslutade grunderna för detta anslags disponerande. Enligt nämnda
riksdags skrivelse nr 32 finge nämligen detta anslag, som hade karaktär av
förslagsanslag, högst, efter 1918 års utgång tagas i anspråk allenast för gäldande
av sådana kostnader, som vore en följd av under samma år eller tidigare
vidtagna dispositioner för neutralitetsskyddets upprätthållande, samt för
bestridande av sådana utgifter, som kunde uppstå i samband med avvecklingen
av det dåvarande neutralitetsskyddet. Vad i ärendet förekommit,
har emellertid synts utskottet böra föranleda en riksdagens förklaring, att
ifrågavarande anslag, å vilket enligt budgetredovisningen för 1923—1924
fanns en behållning av 105,954 kronor 50 öre, hädanefter må tagas i anspråk
endast för gäldande av sådana i samband med neutralitetsskyddet
uppkomna kostnader, vilka statsverket kan komma att få vidkännas i anledning
av meddelad dom eller skiljedom.

I anslutning till vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t
dels anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
undersökning, huruvida icke de livsmedelsförråd i Boden,
som förvaras å platser utom intendenturförrådet, kunna
minskas och en förändring i fråga om förrådens förvaring
åvägabringas,

Utskottelt

yttrande.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

dels ock förklara, att det för bestridande av kostnaden
förbyggande av rikets neutralitet under år 1918
å tilläggsstat för samma år under fjärde huvudtiteln
uppförda förslagsanslag, högst, 18,365,000 kronor icke
hädanefter må tagas i anspråk för gäldande av andra i
samband med neutralitetsskyddet uppkomna kostnader
än sådana, som statsverket kan komma att få vidkännas
i anledning av meddelad dom eller skiljedom.

Fiss» av 6:o) "Under socialdepartementet, § 4, hava revisorerna lämnat en redolr''äHerboUeJ
görelse för vissa utav landsfogden i Västerbottens län under tiden 19 maj
län företagna —26 juni 1923 företagna tjänsteresor, varvid revisorerna anmärkt, att, såvitt
revisorerna kunnat finna, ingen av de under nämnda tid företagna
tjänsteresorna, vilka dragit en kostnad av 3,051 kronor, avsett sådan
undersökning rörande landsfiskalernas tjänsteförvaltning, som omnämnes
i § 11 i instruktionen för landsfogdarna samt att i åtskilliga fall resan
avsett förhör eller rannsakning i brottmål av enklare beskaffenhet eller
angående polisförseelser. (Del I sid. 33 och 34.)

I anslutning härtill hava revisorerna vidare anfört följande:

»I sitt yttrande över Kungl. Maj:ts förslag till 1917 års riksdag om omorganisation
och lönereglering för fögderiförvaltningen m. m. anförde
riksdagen (skrivelse nr 216), bland annat, att riksdagen ansett sig böra betona
nödvändigheten av, att landsfogdarnas och landsfiskalernas befogenhet
och åligganden inom det gemensamma arhetsområdet i möjligaste mån
och i varje fall skarpare, än som skett i det framlagda förslaget, fixerades
i förhållande till varandra, så att de olägenheter, som föranletts av den
svävande arbetsfördelningen mellan kronofogde och länsman i den dåvarande
organisationen, måtte kunna undvikas för framtiden.

Enligt § 6 i instruktionen för landsfogdarna åligger det landsfogden
att såsom allmän åklagare beivra företrädesvis 1) brott, varå efter lag
kan följa straffarbete i fyra år eller därutöver, därvid dock undantagna
brott, som avses i 20 kap. allmänna strafflagen; 2) under 1) ej inbegripna
brott, som efter lag kunna förskylla straffarbete, därest de påkalla utredning
av mera krävande art. Övriga brott må av landsfogden beivras, så
framt det kan ske utan eftersättande av andra tjänstegöromål.

Gällande instruktion synes sålunda göra det möjligt för landsfogde att,
såsom i förevarande fall skett, i avsevärd utsträckning företaga resor för
rannsakningar eller undersökningar i mindre viktiga mål, även om berörda
tjänsteförrättningar äro av den beskaffenhet, att de i åtskilliga fall
böra kunna utföras av vederbörande landsfiskal.

Med anledning härav vilja revisorerna framhålla, att det synes revisorerna
mindre lämpligt och föga överensstämmande med den mera framskjutna
ställning inom polis- och åklagarväsendet, som enligt 1917 års omorganisation
tillkommer innehavarna av landsfogdebefattningarna, att
landsfogde handlägger mål av nyssnämnda beskaffenhet i andra fall än

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

11

möjligen där efter länsstyrelsens beprövande särskilda omständigheter anses
påkalla landsfogdes ingripande.

Slutligen vilja revisorerna uttala, att, då det sätt, varpå ifrågavarande
landsfogdes resor i vissa fall planlagts, synes hava åsamkat statsverket
onödiga utgifter, revisorerna icke kunnat undgå att finna landsfogdens
förfarande härutinnan vara anmärkningsvärt.»

Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens län, varvid
jämväl överlämnats ett från landsfogden infordrat yttrande (Del III sid.
48—52).

Länsstyrelsen har för sin del framhållit, att vid granskningen av landsfogdens
räkningar å ersättning för tjänsteresor länsstyrelsens uppmärksamhet
blivit fästad därå, att lians resor i tjänsteärenden icke alltid ordnats
med tillbörlig planmässighet. Länsstyrelsen hade därför och för erhållande
av en bättre ordning härutinnan anmodat landsfogden att för varje månad
till länsstyrelsen ingiva plan för de resor, som borde av honom företagas,
på det länsstyrelsen kunde bliva i tillfälle granska icke allenast, att resorna
ordnades på lämpligaste sätt, utan även att de avsåge ärenden, som borde
av landsfogden handläggas.

Emellertid syntes det även länsstyrelsen önskligt, att uti instruktionerna
för landsfogdarna och landsfiskalerna gränserna mellan dessa tjänstemäns
befogenhet och åligganden bleve klarare bestämda.

Med anledning av vad i detta ärende förekommit och i anslutning till
vad länsstyrelsen i Västerbottens län framhållit, vill utskottet för sin del
ifrågasätta, huruvida icke gränserna mellan landsfogdes och landsfiskals
befogenhet och tjänsteåliggande borde på ett tydligare sätt uppdragas.
Nu gällande föreskrifter synas nämligen icke lämna den vägledning härutinnan,
som av 1917 års riksdag i dess skrivelse nr 216 åsyftats.

Utskottet anser sig på grund härav böra hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande
frågan om vidtagande av sådana ändringar i gällande
instruktioner för landsfogdar och landsfiskaler, att
dessa tjänstemäns befogenhet och åligganden, i möjligaste
mån och skarpare än vad som för närvarande
är fallet, särskiljas från varandra.

7:o) Under kommunikationsdepartementet, § 3, hava revisorerna, efter
att hava meddelat, att de besett ett par nyanlagda ödebygdsvägar, i fråga
om hittills verkställda dylika vägbyggnader anfört följande (Del I sid.
41—43):

»I proposition till 1918 års riksdag, nr 418, hemställde Kungl. Maj it,
bland annat, om anslag till ödebygdsvägar. Vägar av sådan typ vore av -

Utskottets

yttrande.

Ödebygdsvägar.

12

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

sedda att anläggas i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, särskilt
i lappmarkerna, men även i de glesast bebyggda delarna av VästerNorrlands
län. De enklare vägar, vartill anslag först anvisades av 1913
ars riksdag, hade kommit att föga skilja sig från bygdevägstypen och blivit
kostsammare än ursprungligen tänkts. Dessa vägar — anförde departementschefen
— fyllde i övre Norrland i stor utsträckning det ändamål,
som i andra orter tillgodosåges medels landsvägar och bygdevägar. För
avlägsna trakter, framförallt i fjällbygderna, hade de icke kunnat komma
till någon egentlig användning. Fn ännu enklare vägtyp måste sökas, om
över huvud taget de mest trängande vägkommunikationerna skulle inom
överskådlig framtid komma till stånd. En återgång till ödebygdsvägtypen
måste därför, enligt departementschefens mening, vara högeligen påkallad.

Tillkallade sakkunniga hade utarbetat förslag till, bland annat, ödebygdsvägar,
vilka, då de vore avsedda att beröra de folkfattigaste delarna
av Norrland, bebodda av en ekonomiskt föga bärkraftig befolkning, borde
till väsentlig del utföras på statens bekostnad. I fråga om de tekniska
fordringar, som borde ställas på dessa vägar, ävensom arbetets utförande
och ledning m. m. hade de sakkunniga angivit vissa riktlinjer. Så borde
på eu ödebygdsväg uppställas den fordran, att vägen skulle alla årstider,
då marken vore bar, vara på ett fullt tillfredsställande sätt framkomlig
för kärrdon med lass. Körbanebredden syntes böra uppgå till 2.2, 2.5 eller
3.o meter med mötesplatser, då vägen vore smalare än 3.o meter. Broarna
skulle utföras av trä. Kostnaden för vägar av ödebygdstyp beräknades
vid förslagets upprättande — år 1918 — till i allmänhet 3 kronor per meter.
Såsom arbetsledare borde anställas lämplig schaktmästare, vilken ansågs
samtidigt kunna leda arhetet vid flera närbelägna företag. Ortsintressena
vid arbetets utförande skulle bevakas av en av tre å fyra personer
bestående nämnd, i vilken arbetsledare borde vara medlem. Av Konungens
befallningshavande förordnad person, boende i orten, skulle förvalta
vägföretagets kassa. Vägunderhållet skulle hekostas av staten, intill dess
vägbanan vunnit erforderlig stadga. Därefter skulle vägarna överföras
till underhåll genom vägdistriktets försorg.

Departementschefen anslöt sig i huvudsak till de sakkunnigas förslag
rörande ödebygdsvägarnas utförande. I fråga om undersökning och uppgörande
av förslag till ödebygdsvägar anslöt sig departementschefen till
de sakkunnigas förslag i så måtto, att det i regel icke kunde anses påkallat
att anförtro undersökningsarbetet och uppgörandet av förslag åt tjänstemän
inom väg- och vattenbyggnadskåren, utan att vägarnas planläggning
borde uppdragas åt lämplig scliaktmästare. Undantagsvis, såsom då
större brobyggnad in gip ge i företaget, kunde det dock vara motiverat att
för visst vägföretags planläggning anlita någon av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
distriktst jänstemän.

Riksdagen gjorde icke någon erinran emot Kungl. Maj ds förslag i vad
det här ovan berörts.

Revisorerna hava på grund av sina vid besöken gjorda iakttagelser trott
sig finna, att ödebygdsvägarna anläggas efter andra och mer skärpta fordringar
än de, som lågo till grund för Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut
i ämnet. Denna uppfattning har också vid granskningen av handlingarna
rörande några vägföretag av ödebygdstyp visat sig vara riktig. Beträffande
en av de åsyftade vägarna — den 87 kilometer långa ödebygdsvägen
Öberget—Sädvajaur med bivägar — yttrar undersökningsförrätta -

Statsutskottets utlåtande Nr iS.

13

ren, att vägens längd och de påräknade jämförelsevis stora trafiken gjorde
det önskvärt, att vägen måtte utan alltför stora svårigheter kunna befaras
med automobil, varför vägbredden beräknats till av vägstämman förordade
3 meter. Kostnaden för denna väg, som i januari 1923 beräknades
till 590,000 kronor, varav vägdistriktet bidrager med 59,000 kronor, uppgår
alltså till 6 kronor 79 öre per meter.

I förslaget till ödebygdsväg från Dellaurviken till Norra Bergnäs angiver
undersökningsförrättaren, att vägbredden är av länsstyrelsen den 29
april 1919 bestämd att i förslaget beräknas till 3 meter, Vilken bredd synes
vara behövlig och tillräcklig. Vägen bör nämligen kunna trafikeras
med automobil’. Vägen, som är av omkring 50 kilometers längd, blir enligt
förslaget till nytta för 350 å 400 personer, men då bivägen Märsa—
Lövnäs blivit byggd, för 700 å 800 personer. Kostnaden beräknades år
1920 till 460,500 kronor eller med färjor och broar till 9 kronor 22 öre per
meter och utan färjor och broar till 8 kronor och 66 öre per meter.

Förslaget har sedermera omarbetats, därvid kostnaden för viss del av
vägen år 1923 beräknats till 7 kronor 45 öre för längdmeter och för annan
del av vägen till 6 kronor 86 öre för längdmeter.

I de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdade ''Allmänna bestämmelser
för anläggande av ödebygdsvägar’ hava de av sakkunniga uppställda
fordringarna på vägarbetets utförande blivit i vissa avseenden
skärpta. Revisorerna hava uppmärksammat, att i nyssnämnda allmänna
bestämmelser föreskrives, att vid utarbetande av kostnadsförslag till ödebygdsväg
skall upptagas ''för tillsyn och diverse’ en tilläggsprocent av
omkring 10 procent. I de vägförslag, av vilka revisorerna tagit del, har
tilläggsprocenten upptagits till 15 procent, som även av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
godkänts.

Såsom ovan nämnts, ansågs, att schaktmästare i regel skulle utarbeta
förslag till ödebygdsvägar och att som arbetsledare borde förordnas lämplig
schaktmästare, vilken ansågs samtidigt kunna leda arbetet vid flera
närbelägna företag. Här berörda vägförslag hava på grund av förordnande
upprättats av distriktstjänstemän, och även renstakningen har förrättats
av sådana tjänstemän. Revisorerna hava även uppmärksammat,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till arbetsledare vid ödebygdsvägar
inom Norrbottens län förordnat en kapten i väg- och vattenbyggnadskåren
mot en avlöning av 12,000 kronor för år samt reseersättning enligt
gällande resereglemente i likhet med distriktsingenjör att utgå av vägbyggnadsmedel.
Då ödebygdsvägar samtidigt pågå inom olika delar av
nämnda vidsträckta län, torde rese- och traktamentskostnaderna uppgå
till ej ringa belopp.»

Med anledning av vad sålunda förekommit hava revisorerna gjort följande
uttalande:

»Revisorerna vilja framhålla nödvändigheten av att ödebygdsvägarna,
som äro avsedda för landets mest glest bebodda trakter, bliva planlagda
och utförda i huvudsaklig överensstämmelse med det av statsmakterna
godkända förslaget. Avsikten med införandet av denna vägtyp var mera
att bereda vägar, nödtorftigt framkomliga för hästfordon, än att skapa
automobilvägar. I den mån utvecklingen genom framdragandet av en
ödebygdsväg går framåt och trafiken ökas, kan, såsom förslaget också avsåg,
vägen förbättras. Att jämförelsevis goda vägar, som även äro framkomliga
med automobil, kunna byggas för en kostnad av omkring 3 kronor

14

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Utskottets
yttrande.

Åtgärder för
bekämpande
av spritsmugglingen.

per meter, såsom de sakkunniga förutsätta, hava revisorerna under sina
resor konstaterat. Kolonisationsnämnden har nämligen anlagt flera vägar
för ett sådant pris, vilka vägar — såsom den 28 kilometer långa vägen
genom Metsekens kolonisationsområde — revisorerna helt eller delvis berest
med större automobiler. Sistnämnda väg, som utfördes under kristiden,
har dragit en kostnad av allenast 2 kronor 86 öre per meter.»

Förklaring har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (del III
sid. 55—57), varvid styrelsen hänvisat till de föreskrifter, som finnas
intagna i lagen om ödebygdsvägar den 15 juni 1919 samt kungl. kungörelsen
den 6 februari 1920. I fråga om vägbanans bredd har styrelsen
meddelat, att ödebygdsvägarna i Norrbottens län på länsstyrelsens begäran
försöksvis blivit till hela sin längd utlagda till 3 meters bredd,
men att styrelsen icke för närvarande vore beredd att avgiva sitt slutliga
omdöme i fråga om lämpligaste bredden å ödebygdsvägarna i allmänhet,
i vilket avseende ännu viss erfarenhet borde avvaktas. Styrelsen skulle
emellertid ej underlåta att så snart ske kunde återkomma till denna
fråga.

Den enda besparing, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för närvarande
kunde finna möjlig att omedelbart genomföra, vore, att vid utstakning
av vägarna med största omsorg välja fast botten och jämn mark
med undvikande i möjligaste mån av myrmark, jäslera, storstenig mark
och snedslänt samt att lägga vägbanan så nära markytan, som vattenförhållandena
tilläte. Styrelsen ville härpå inrikta vederbörande arbetsledares
uppmärksamhet.

Utskottet, som delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att
ödebygdsvägarna böra planläggas och utföras på enklast möjliga sätt för
att tillgodose det av riksdagen angivna syftet med denna vägtyp, har
emellertid, med hänsyn till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sin
förklaring anfört och då styrelsen synes hava sin uppmärksamhet riktad
på möjligheterna att nedbringa kostnaderna för dessa vägars anläggande,
allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Under finansdepartementet, § 1, hava revisorerna omförmält vissa
hittills vidtagna åtgärder för bekämpande av spritsmugglingen ävensom
en del ytterligare åtgärder, som ifrågasatts att i detta syfte komma till
utförande (Del I sid. 46—48).

Beträffande dessa spörsmål hava revisorna gjort följande uttalande:

»Erfarenheterna från avprovning och besiktning av de nu färdigbyggda
tulljagarna samt deras hittillsvarande användning synes giva vid handen,
att störa svårigheter förefinnas vid ntexperimenterande av en för
nu ifrågavarande ändamål lämplig båttyp. Riksdagen begränsade så -

Statsutskottets utlåtande Nr 18. 15

som ovan nämnts planen för byggande av tulljagarna från att omfatta
24 båtar, som av Kungl. Maj:t föreslagits, till 6. Do nu gjorda erfarenheterna
synas ådagalägga, att det i förevarande fall varit lämpligare att till
en början inskränka sig till byggande av endast en båt av varje typ för
att, sedan erfarenhet rörande densammas användbarhet vunnits, fortsätta
med byggandet av övriga erforderliga båtar.

De iakttagelser revisorerna vid sin ovannämnda resa inom nionde kustbevalcningsområdet
gjorde beträffande vidtagna anordningar till bekämpande
av spritsmugglingen vilja revisorerna sammanfatta sålunda.

Den främsta förutsättningen för en verksam strid mot spritsmugglingen
synes revisorerna vara, att tullverket för ändamålet har till sitt förfogande
snabbgående båtar i tillräckligt antal, vilka båtar därjämte böra
besitta erforderlig sjövärdighet och bereda nöjaktig bekvämlighet för
personalen vid en längre tids vistelse ombord. För smuggelfartygens
upptäckande är det givetvis av stor vikt, att spaningsarbete! kan bedrivas
med största möjliga effektivitet. Detta arbete kan emellertid särskilt i
vissa skärgårdsdistrikt, varest smuggling lärer i hög grad florera, icke bedrivas
på ett tillfredsställande sätt endast från sjön. Såsom en synnerligen
god hjälp synes härvid spaning från luften kunna komma till användning.
Det vore därför önskvärt, att till kustbevakningens förfogande till
en början försöksvis ställdes ett eller annat av flottans flygplan för att
på lämpliga platser under samverkan med bevakningsbåtarna utföra spaningsarbete.
Det synes vidare icke uteslutet, att kampen mot smuggeltrafiken
skulle bliva vida mer framgångsrik, därest flottan tillhörande fartyg
kunde stationeras i närheten av de platser, vilka utgöra centraler för
spritsmugglingen, för utförande av bevaknings- och rapporttjänst. En
sådan anordning torde särskilt komma att visa sig lämplig för att hejda
den omfattande smuggling av sprit, som för närvarande lärer pågå vid
utanför olika delar av kusten stationerade s. k. spritskutor, från vilka spriten
avhämtas i snabbgående mindre båtar av uppköparna. Gentemot de
utländska fartyg, vilka försälja sprit till smugglarna och som i regel hava
sina platser utanför territorialgränsen, stå emellertid myndigheterna
maktlösa, såvida ej genom internationella överenskommelser någon utväg
kunde erbjudas till hävande av de hinder, som i dylika fall möta mot ett
ingripande från myndigheternas sida.»

Förklaring i ärendet har avgivits av generaltullstyrelsen (DeFIII sid.
62—65), som därvid framhållit, att styrelsen förväntade sig få tillfälle att
framdeles till närmare behandling upptaga ifrågavarande spörsmål och att
därvid framlägga den utredning och de förslag, som kunde anses av förhållandena
betingade.

Med hänsyn till vad generaltullstyrelsen anfört och då numera åtskilliga
åtgärder vidtagits för att på ett mera effektivt sätt kunna bekämpa
spritsmugglingen, har utskottet allenast velat vad sålunda förekommit
för riksdagen

Utskottets

yttrande.

omförmäla.

16

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

Tullkammaren
i Luleå.

9:o) Under finansdepartementet, § 2, liava revisorerna i anslutning till
ett vid tullkammaren i Luleå avlagt besök anfört följande (Del I sid.
49 och 50):

»De nuvarande tullokalerna äro belägna vid norra hamnen. Förhandlingar
hava ända sedan år 1907 vid upprepade tillfällen förts mellan de
lokala tullmyndigheterna och Luleå stad om upplåtande av rymligare och
bättre belägna lokaler för tullen. Nämnda år gjordes av tullkammaren
framställning härom, men den utredning, som på grund härav igångsattes,
har icke lett till något resultat. För närvarande föreligger hos stadsfullmäktige
oavgjord en den 20 juli 1923 dagtecknad framställning från
tullkammaren i enahanda syfte, vilken framställning emellertid, enligt
vad vid revisorernas besök upplystes, då ännu icke föranlett någon åtgärd
från stadens sida. Tullkammaren anhåller i sistnämnda framställning
att snarast möjligt få lokalfrågan tillfredsställande ordnad samt föreslår
plats för nytt tullhus.

Tullokalerna i Luleå hava jämväl varit föremål för undersökning av
tullverkets tjänstgöringskommission, som i del II, Tullkammare, av sitt
den 30 juni 1924 avgivna betänkande gör följande uttalande i ämnet: ''De
nuvarande tullokalerna måste betecknas som synnerligen otillfredsställande
framför allt därför att de i huvudsak äro belägna vid norra hamnen, under
det att huvudtrafiken, såsom nämnts, är förlagd till den södra och
Svartön. Vid södra hamnen finnes för närvarande endast ett mindre vaktrum
i ett skjul på piren, varjämte överuppsyningsmannen disponerar en
liten stuga i närheten för vakthållning under natten. Emellertid lär på
senaste tiden tanken på anordnande av ett nytt och tidsenligt tullhus vid
södra hamnen på allvar hava upptagits av stadens myndigheter, och ritningar
till ett sådant hus hava uppgjorts. Med hänsyn till ovan berörda
förhållanden och stadens växande trafik synes också förverkligandet av
denna tanke böra från tullverkets sida påyrkas.’

Tullokalernas belägenhet vid norra hamnen, där, enligt vad som vid revisorernas
besök uppgavs, numera ingen eller synnerligen ringa tullen berörande
sjötrafik förekommer, under det däremot så gott som all dylik trafik
koncentrerats till södra hamnen och Svartön, synes revisorerna medföra
avsevärda olägenheter. Det långa avståndet mellan södra hamnen
och tullhuset medför, att betydligt större bevakningspersonal erfordras
än som skulle vara fallet, om tullokalerna vore belägna vid nyssnämnda
hamn. Härtill kommer, att för ägarna till de varor, som skola tullbehandlas,
avsevärda kostnader orsakas genom de långa varutransporterna från
södra hamnen till tullokalerna. Genom den starka trafikökning, som under
de senaste åren ägt rum, hava givetvis svårigheterna vid tullbehandlingen
tilltagit.

Det synes revisorerna, att anspråk på att ändamålsenligt belägna tulllokaler
snarast beredas tullverket i Luleå med så mycket större fog kan
ställas på staden, som staden genom tullen tillföres avsevärda inkomster
i form av tolagsersättning. Stadens inkomst härav har sålunda enligt
uppgift från tullverket uppgått till under år 1922 16,478 kronor 53 öre och
under år 1923 27,030 kronor 95 öre.»

Förklaring i ärendet har, efter hörande av tullkammaren och tullverkets
tjänstgöringskommission, avgivits av generaltullstyrelsen (Del III sid. 65^
71), som därvid bland annat anfört, att vad i detta ärende blivit upplyst
syntes styrelsen tydligt visa, att de lokaler, tullförvaltningen i Luleå för

Statsutskottets utlåtande Nr 48.

17

närvarande hade till sitt förfogande, vore såväl med avseende å belägenhet
som beträffande beskaffenhet synnerligen otillfredsställande. Det betydande
avståndet till södra hamnen föranledde givetvis ökade kostnader
både för tullverket och för den trafikerande allmänheten. Under sådana
omständigheter funne styrelsen det uppenbart, att ändring härutinnan
måste snarast åstadkommas, och då det syntes åligga Luleå stad att vidtaga
erforderliga åtgärder i sådant syfte, hade styrelsen beslutit till stadsfullmäktige
i Luleå i ämnet avlåta skrivelse med det innehåll, som framginge
av förklaringen bilagd avskrift.

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att krav på utskottets
tillhandahållande av ändamålsenligt belägna och tjänliga tullokaler kunna v,tran<ie
med fog ställas på Luleå stad. Då det emellertid torde vara att förvänta,
att dessa krav bliva vederbörligen tillgodosedda, sedan generaltullstyrelsen
avlåtit förenänmda skrivelse till stadsfullmäktige i Luleå, har utskottet
allenast ansett sig böra vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

10:o) Under jordbruksdepartementet, § 4, hava revisorerna berört vissa Kolonisatiomed
kolonisationen å de norrländska kronoparkerna sammanhängande n"e^ifn^ka
spörsmål (Del I sid. 65—86). krono Förklaring

i ämnet har avgivits av domänstyrelsen och statens kolonisa- Parkwnationsnämnd
(Del III sid. 84—96).

Då de av revisorerna omhandlade spörsmålen upptagits i den proposition
(nr 90) angående fullföljande av försökskolonisationen, som avlåtits till innevarande
års riksdag, och följaktligen komma att i samband med denna
underkastas riksdagens prövning, har utskottet icke ansett sig böra här
beröra dessa spörsmål; vilket utskottet velat för riksdagen

anmäla.

ll:o) Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har ut- Övriga anskottet
funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels miirlenin9orvara
av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den
vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens
åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava
varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;
vilket utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 17 april 1925.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Fiihanel till riksdagens protokoll 1925. 0 samt. 27 höft. (Nr 48.)

2

18

Statsutskottets utlåtande Nr 4S.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S- H. Koarnzelius, A. C. Lindblad, A. F. Vennersten, Oscar
Olsson, O. Bergqvist, J. G. Walles, E. A. Hallin, C. I. Asplund. K. E. Andersson i Eliantorp,
G. Kobb, J. B. Johansson i Fredrikslund och C. A. Carlsson i Gävle;

från andra kammaren herrar: A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, A. Wiklund, C.
R. Jansson i Falun, P. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup. L. Carlsson-Frosterud,
O. Olsson i Kullenbergstorp, A. Å■ TörnJwist i Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg, P. M.
Olsson i Blädinge och S. Persson i Fritorp.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.