Statsutskottets utlåtande Nr 25.
9
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 27 februari 1925 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Majts proposition angående befrielse
för förste postiljonen E. G. Samuelsson m. fl. från
skyldighet att gälda vissa skadestånds- och ersättningsbelopp.
(4:e avd.)
l:o) I en till riksdagen avlåten, den 6 februari 1925 dagtecknad proposition,
nr 41, vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling,
har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen,
punkt l:o), medgiva, att förste postiljonen Ernst Gustaf Samuelsson
må befrias från honom åliggande skyldighet att dels gälda det skadeståndsbelopp
om 260 kronor, som han jämlikt Stockholms rådhusrätts utslag
den 26 juni 1919 förpliktats att utgiva till postverket, dels ock till
postverket återgälda det av verket utbetalade belopp om 102 kronor 84 öre,
som Samuelsson jämlikt samma utslag ålagts- utgiva till aktiebolaget Stockholms
spårvägar, samt att ifrågavarande belopp må ur postverkets räkenskaper
avskrivas.
Beträffande utredningen i ärendet hänvisas till åberopade statsrådsprotokollet
sid. 1—3.
Generalpoststyrelsen lämnar i ämnet följande redogörelse:
Samuelsson hade i egenskap av postchaufför vid fullgörandet den 13 mars
1919 av posttransporttur till postkontoret Stockholm 6 (Odengatan) framfört
en postverket tillhörig automobil och därvid svängt automobilen ut
över det å Odengatan framdragna spårvägsnätet med påföljd, att automobilen
påkörts av en strax bakom kommande spårvagn, varvid skada uppstått
å såväl automobilen som spårvagnen. Sedan med anledning därav
allmänne åklagaren vid Stockholms rådhusrätt yrkat ansvar å Samuelsson,
hade denne dömts att höta 50 kronor samt förpliktats att i skadestånd utgiva
till postverket 260 kronor och till aktiebolaget Stockholms spårvägar
102 kronor 84 öre, ävensom att ersätta postverket och bolaget de belopp,
de kunde visa sig hava utgivit till lösen av rättens protokoll i målet.
Samuelsson hade dessutom ålagts att gälda vittnesersättningar med tillhopa
15 kronor.
Ansökning av
förste postiljonen
E. G.
Samuelsson.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 25.
Utskottets
yttrande.
Ansökning
av f. ångst upsbefälhavaren
J. E. Wiklund.
Posttransporterna inom huvudstaden, vilka stode i sammanhang med
ankommande och avgående tåg, och på vilkas utförande inom fastställd
tid postens rättida befordran och utdelande berodde, måste givetvis ske
med stor skyndsamhet. Då dessa transporter i regel måste utföras på
stadens mest trafikerade gator, vore det tydligt, att, därest chaufförens
uppmärksamhet för något ögonblick avleddes eller slappades, en olyckshändelse
såsom den ifrågavarande lätt kunde inträffa. I förevarande fall
hade ock förefunnits en viss svårighet för chauffören att säkert kunna
beräkna den fart, med vilken en bakifrån kommande spårvagn framförts.
Av generalpoststyrelsen har vitsordats, att ifrågavarande förste postiljon,
som alltsedan år 1913 tjänstgjort såsom postchaufför, såväl före som
efter det omhandlade missödet fullgjort sina åligganden med punktlighet
och noggranhet och för sitt arbete i postverket befunnits förtjäna gott
vitsord. I betraktande härav och med hänsyn till övriga åberopade omständigheter
vill utskottet tillstyrka generalpoststyrelsens i ämnet gjorda
och av statskontoret till bifall förordade framställning.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må medgiva,
a) att förste postiljonen Ernst Gustaf Samuelsson
■ må befrias från honom åliggande skyldighet att dels
gälda det skadeståndshelopp om 260 kronor, som han
jämlikt Stockholms rådhusrätts utslag den 26 juni
1919 förpliktats att utgiva till postverket, dels ock till
postverket återgälda det av verket utbetalade belopp
om 102 kronor 84 öre, som Samuelsson jämlikt samma
utslag ålagts utgiva till aktiebolaget Stockholms spårvägar,
samt
h) att ifrågavarande belopp må ur postverkets räkenskaper
avskrivas.
2:o) I punkt 2:o) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att
förre ångslupsbefälhavaren Johan Edvard Wiklund må befrias från honom
jämlikt Piteå rådstuvurätts utslag den 10 november 1924 åliggande ersättningsskyldighet
gentemot järnvägsstyrelsen, samt att järnvägsstyrelsens
fordran hos Wiklund må ur räkenskaperna avskrivas.
Utredningen i ärendet återfinnes å sid. 3—5 av åberopade statrådsprotokollet.
Den 29 oktober 1923 inträffade å fjärden utanför Piteå under då rådande
snötjocka en svår sjöolycka, i det att den statens järnvägar tillhöriga, till
slipersfaktoriet å Lövholmen hörande ångslupen »Lövholmen» under färd
från slipersfaktoriet till Bergvikens färjställe tornade emot en vid Storfors
befintlig timmerflotte med sådan fart, att ångslupen med fören rände upp
Statsutskottets utlåtande Nr 25. 11
på flotten, vilket hade till följd, att slupen hastigt fylldes med vatten och
sjönk, varvid sju av de omhord varande fjorton passagerarna omkommo.
Genom rådstuvurättens i Piteå lagakraftvunna utslag den 10 november
1924 dömdes befälhavaren å ångslupen Johan Edvard Wiklund, såsom vållande
till olyckan ifråga, att undergå fängelse i tre månader, med vilket straff
emellertid jämlikt lagen om villkorlig dom skulle anstå. Härjämte förpliktades
Wiklund att till järnvägsstyrelsen utgiva ersättning för värdeminskning
å ångslupen, bärgningskostnader m. in. med 13,873 kronor 74 öre, ävensom
att ersätta styrelsen livräntor till efterlevande anhöriga till de vid olyckan
omkomna. Slutligen ålades Wiklund att ersätta ej mindre järnvägsstyrelsen
dess inställelse i målet med 100 kronor samt utgifterna för lösen av rättens
protokoll i målet än även statsverket för de av allmänna medel förskjutna
vittneskostnaderna.
Av de vid olyckan omkomna voro sex anställda såsom arbetare vid slipersfaktoriet.
I enlighet med lagen om försäkring för olycksfall i arbete ha
efterlevande anhöriga till fyra av dessa sex arbetare beviljats livräntor med
tillhopa 5,860 kronor om året.
I en till Kungl. Maj:t ställd, av järnvägsstyrelsen med skrivelse den 7
januari 1925 överlämnad skrift har Wiklund anhållit att av nåd bliva befriad
från honom enligt förenämnda utslag åliggande ersättningsskyldighet gentemot
järnvägsstyrelsen. Wiklund framhåller, att han, som vore genom motgångar
nedbruten till kropp och själ, icke såge sig i stånd att någonsin
kunna fullgöra sin ersättningsskyldighet. Wiklund hänvisar vidare till ett
vid skriften fogat intyg av bland andra ordförandena i kommunalnämnden
och fattigvårdsstyrelsen i Norrfjärdens socken rörande hans ekonomiska förhållanden
m. m. Av detta intyg framgår, att Wiklund är ägare till en mindre
jordlägenhet, taxeringsvärderad till 2,600 kronor, men graverad till ett belopp
av 6,000 kronor, samt att hans egendom i övrigt utgöres av en ko samt annan
lösegendom till ett värde av omkring 500 kronor. I intyget meddelas vidare,
att Wiklund under långliga tider varit förföljd av motgångar och att hans
hustru, som under åratal vårdats för sinnessjukdom på hospital, icke vore
vid bättre hälsotillstånd än att hon när som helst kunde återfalla i sjukdomen.
Slutligen framhålla intygsgivarna, att vid ett utkrävande av skadeståndsbeloppet
Wiklund endast hade att till borgenärerna överlämna sitt anspråkslösa
hem och därefter på ålderdomens dagar hemlös söka skaffa sig och sin
familj utkomst, samt att en dylik åtgärd icke skulle medföra minsta garanti
för täckning av skadeståndsbeloppet, utan blott vore ägnad att rubba Wiklunds
möjlighet att draga sig fram.
Med hänsyn till de synnerligen ömmande omständigheter, som i detta
fall kunna åberopas för ett avstående från statsverkets fordran på skadestånd
m. m. i anledning av den av ifrågavarande ångslupsbefälliavare vållade
kollisionsolyckan, får utskottet tillstyrka den gjorda framställningen.
Utskottet hemställer alltså,
Utskottets
yttrande.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 25.
att riksdagen må medgiva,
a) att förre ångslupsbefälhavaren Johan Edvard Wiklund
må befrias från honom jämlikt Piteå rådstuvurätts
utslag den 10 november 1924 åliggande ersättningsskyldighet
gentemot järnvägsstyrelsen;
b) att järnvägsstyrelsens fordran hos Wiklund må ur
räkenskaperna avskrivas.
Stockholm den 27 februari 1925.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Närvarande: se under utlåtandet nr 23.