Statsutskottets utlåtande Nr 131.

1

Nr 131.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1925 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställningar
angående anslag till sjukkasseväsendets
befrämjande samt till sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstud, jämte i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

Uti den till riksdagen den 2 januari 1925 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1925—1926 har Kungl. Maj:t
under femte huvudtiteln

dels upptagit det ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande
med oförändrat belopp, 2,470,000 kronor,

dels ock föreslagit riksdagen (punkt 26) att, i likhet med vad för innevarande
budgetår ägt rum, för understödjande av sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstöd, för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra förslagsanslag
av 170,000 kronor.

I fråga om utredningen beträffande nämnda förslag får utskottet hänvisa
till sid. 92 och 93 i det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet
över socialärenden den 2 januari 1925.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren (nr 49) av herr Ernst Jonsson
och den andra inom andra kammaren (nr 45) av herr E. Laurén m. fl., vari
hemställts, att Kungl. Maj:ts kungörelse angående statsbidrag åt sjukkassor
den 11 oktober 1920 må ändras i så måtto, att i § 1, första stycket och
andra raden, orden »dels 2 kronor för varje medlem» — — — .utbytas till:

»dels 3 kronor för varje medlem»--—, och att andra stycket i samma

paragraf må erhålla följande lydelse:

dels med en fjärdedel av under nästföregående år — eller del därav, som
kassan varit registrerad — utbetald kontant sjukhjälp från kassan till lägst
90 öre och högst 4 kronor om dagen, dock att för sjukhjälp utöver 4 kronor
om dagen statsbidrag även härför må beräknas efter 4 kronors sjukhjälp,
dels för vård å sjukhus, som av sjukkassa bekostats, därvid bidraget utgår
med högst 1 krona om dagen, samt att bidraget för utbetald kontant sjukhjälp
skall beräknas till minst 1 krona för medlem den 31 december nästföregående
år.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 6 samt. 63 käft. (Nr 131.) 1067 25 1

2

Statsutskottets utlåtande År 131.

Till stöd för sitt förslag hava motionärerna anfört följande:

»De frivilliga sjukkassorna i Sverige, som städse uppburit vår sjukförsäkring,
utöva för närvarande sin verksamhet under tämligen tryckta förhållanden,
främst beroende på den ringa hjälp, som tillkommer dessa kassor
från det allmännas sida. Först med 1910 års sjukkasselag började statsmakterna
i vidare mån intressera sig för sjukförsäkringen. Men det med
denna lag följande statsbidraget till kassorna visade sig snart vara allt för
knappt tillmätt för att kunna möjliggöra en effektiv sjukförsäkring och
åstadkomma eu allmän anslutning från de befolkningslager, som mest voro
i behov härav.

■^j långt efter tillkomsten av ovannämnda lag insågo också statsmakterna,
att förhållandena rörande sjukförsäkringen i landet icke blivit på ett fullt
tillfredsställande sätt ordnade. Redan fem år därefter, 1915, tillsatte också
Kungl. Maj:t särskilda kommitterade för uppgörande av förslag, bland annat,
till obligatorisk sjukförsäkring av arbetare. Från denna tid tills för något
år sedan har frågan rörande sjukförsäkringens organisation stått under utredning.
Frukterna av det långa utredningsarbetet avsattes i ett förslag av
den 14 oktober 1919 till allmän sjukförsäkring, efter överarbetning avgivet
pa nytt den 2 oktober 1920. Detta mycket vittgående förslag såväl i fråga
om försäkringens omfattning som dess kostnad (den årliga totalkostnaden
beräknades till närmare 180 miljoner kronor med ett statsbidrag av 30
miljoner kronor) har emellertid icke blivit föremål för närmare åtgöranden
från statsmakternas sida. De förbättringar av någon vidare betydelse, som
under tiden tillkommit sjukkassorna, bestå uti en förhöjning av det fasta
bidraget (1920) med en krona för medlem och år samt rätt för sjukkassorna
(från 1913) att med bidrag från staten meddela moderskapshjälp, ävensom
i en höjning av maximigränsen för sjukkassas rätt att meddela begravningshjälp.

lj lider tiden för den nämnda utredningen hava framställningar gång efter
annan blivit gjorda till statsmakterna i syfte att åstadkomma förbättrade
förhållanden för den frivilliga sjukförsäkringen i form av ett förhöjt statsbidrag
till denna försäkring. Emellertid hava dessa framställningar i allt
väsentligt icke blivit bifallna. Tiden för ett avgörande av denna viktiga
samhällfraga för den närmaste framtiden torde dock nu icke längre böra
uppskjutas. Ur organisationssynpunkt torde icke heller några som helst
skäl för vidare uppskov (med lösandet av statsbidragsfrågan) längre förefinnas,
då man numer så gott som allmänt är av den uppfattningen, att vid
en framtida nydaning av sjukförsäkringen de frivilliga sjukkassorna även
härvid skola utnyttjas. En stark och utvecklad frivillig sjukkasserörelse
kan därför anses bliva till gagn för det hela, sålunda även vid en eventuell
utbyggnad av sjukförsäkringen.

Omfattningen av de frivilliga sjukkassornas verksamhet torde närmare
framgå av efterföljande siffror i sammandrag för redogörelseåret 1921. (Senast
tillgängliga siffror.)

Registrerade sjukkassor funnos till ett antal av 1,289, därav 31 med lands -

Statsutskottets utlåtande Nr 131. 3

omfattande verksamhet (rikssjukkassor), samt därtill 32 fortsättningssjukkassor.

Medlemmar funnos till ett antal av 727,999, därav 473,805 män och 254,194
kvinnor.

Inkomsterna utgjorde 17,889,369 kronor, därav medlemsavgifter 13,032,356
kronor och statsbidrag 2,679,409 kronor.

Utgifterna utgjorde 14,037,456 kronor, därav kontant sjukhjälp (och moderskapshjälp)
10,381,102 kronor, begravningshjälp 911,960 kronor och förvaltningskostnader
2,134,652 kronor.

Tillgångarna utgjorde, efter avdrag av skulderna, 22,597,568 kronor.

Antalet sjukdomsfall utgjorde 190,533.

Antalet sjukdagar (för vilka sjukhjälp utgått) utgjorde 5,233,723.

Som av dessa siffror framgår, hava de frivilliga sjukkassorna under sin
verksamhet åstadkommit goda resultat. Årligen utbetala de över 11 miljoner
kronor i hjälpmedel. I över 190,000 fall och 5 miljoner sjukdagar ha
de lämnat ekonomiskt understöd. Att denna vackra hjälpverksamhet i icke
ringa grad inverkar lättande på kommunernas utgifter för fattighjälp, ligger
i öppen dag.

Vad som även tilldrager sig uppmärksamhet vid ett studium av dessa
siffror är, att kassorna administreras för en så ringa kostnad. Per medlem
räknat utgör denna i genomsnitt blott 2 kronor 93 öre. (Summan för hjälpmedel
uppgår till 11.8 miljoner kronor och för förvaltningen till 2.1 miljoner
kronor.) Det gynnsamma resultatet härutinnan torde till icke ringa del
bero därpå, att de frivilliga sjukkassorna erhålla mycket arbete för administration,
sjukkontroll m. m. utfört antingen utan ersättning eller ock mot
en helt ringa sådan. Ingen annan försäkringsgren torde kunna uppvisa en
förhållandevis så låg siffra på sina omkostnader. En mer eller mindre förstatligad
sjukförsäkring skulle säkerligen ej heller kunna göra det.

Statens bidrag till de frivilliga sjukkassorna utgår dels med ett fast årligt
bidrag av 2 kronor för medlem, dels med 25 öre för sjukdag, söndagar
oräknade, samt därtill med viss ersättning lämnad moderskapshjälp. Det
rörliga bidraget, sjukbidraget, har icke ändrats sedan dess tillkomst 1910,
varför detsammas realvärde, efter utgångsläget, nu knappast torde uppgå till
15 öre.

Då statsbidraget tidigare fastställdes, utgick man ifrån, att registrerad
sjukkassa skulle kunna fylla en medlems hela behov av sjukhjälp. Därför
förbjöds också s. k. flermedlemskap i den samtidigt utfärdade sjukkasselagen.
Emellertid visade det sig snart, att ett stort antal sjukkassor ej vågade taga
de risker, som följde med en tillräcklig sjukhjälp, 3 till 4 kronor om dagen,
och flertalet av dem, som voro i större behov av sådan hjälp, kunde av ekonomiska
skäl ej heller tillförsäkra sig denna. Eörsäkringsmaferialet — småfolket
i allmänhet — har därför icke i vidare mån haft olägenheter av sjukkassornas
bristande förmåga uti ifrågavarande avseende. Grunden till berörda
bristfällighet ligger så gott som uteslutande i gällande bestämmelser
för sjukbidragets utgående. Staten lämnar lika bidrag för såväl den till -

4

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

räckliga som för den otillräckliga sjukhjälpen, 25 öre om dagen för såväl
90 öres som för 4 kronors sjukhjälp. I ena fallet cirka en fjärdedel, i andra
en sextondel av sjukhjälpen. Härigenom få de, vilka taga den tillräckliga
sjukhjälpen till 3 ä 4 kronor om dagen, betala så gott som hela försäkringen
själva. Och folk i små förhållanden tvekar i allmänhet att binda sig för en
utgift å cirka 40 ä 50 kronor om året. Storleken av den utgående sjukhjälpen
torde därför genomsnittligt något understiga 2 kronor om dagen.

En livssak för den frivilliga sjukkasserörelsen är därför, att grunderna
för sjukbidragets utgående ändras därhän, att detta bidrag lämnas i förhållande
till sjukhjälpens effektivitet och samhällsnytta. Sjukbidraget borde i
överensstämmelse därmed utgå med viss del, lämpligast eu fjärdedel av den
lämnade sjukhjälpen. Men även det fasta bidraget borde höjas från 2 till
3 kronor för år och medlem, varigenom en välbehövlig utjämning och fyllnad
i bidraget också erhallas för alla kassor. Enligt gjorda approximativa
beräkningar skulle en ökning av statsbidraget enligt denna skissering betinga
en merutgift av 2,218,000 kronor och hela statsbidraget till sjukkasseväsendets
befrämjande därmed komma att uppgå till 4,897,409 kronor.

I de mindre grannländerna Norge och Danmark utgår avsevärt större
belopp av statsmedel till respektive lands sjukförsäkringar, än vad fallet är
i Sverige. Under år 1923 utgick sålunda i Norge i runt tal 7 miljoner
kronor eller 11 kronor 72 öre per medlem av statsmedel till det landets
sjukförsäkring. I Danmark åter, där förhållandena äro mera jämförbara än
på grund av försäkringens frivilliga karaktär liksom i Sverige, utgick under
år 1922 ett statsbidrag å 12,274,617 kronor eller 9 kronor 17 öre per medlem.
I sistnämnda bidrag ingår visserligen ersättning jämväl för av kassorna
lämnad sjukvård, men då sjukkassemedlemmarna i vårt land i största utsträckning
själva bekosta sig denna vård på den erhållna sjukhjälpen, måste
självfallet denna hjälp med statsbidrag vara så mycket kraftigare för att
kunna fylla sitt ändamål. På grund av danska statens visade omsorg för
de frivilliga sjukkassorna, hava kassorna i detta land utvecklat sig så, att
deras hela medlemsantal vid 1922 års slut uppgick till 1,351,357.

I Sverige utgjorde statsbidraget till de frivilliga sjukkassorna år 1921
2,679,409 kronor, motsvarande 3 kronor 68 öre per medlem. Hela antalet
sjukkassemedlemmar utgjorde 727,999. (Uppgifter för åren 1922 och 1923
ej tillgängliga, men nämnvärd förändring i siffror och relation förekommer
ej).

Under tioårsperioden 1912—1921 har antalet sjukkassemedlemmar ökats
med 170,000 eller genomsnittligt med 17,000 för år. Sedan dess torde tillväxten
av medlemmar ha så gott som avstannat. Fara för någon minskning
torde till och med föreligga. Orsaken härtill är främst att söka i den ekonomiska
depressionen, som av allt att döma torde bliva långvarig. Sjukkassorna
rekryteras nämligen, som känt, huvudsakligast av folk i arbetares
ställning. Förmågan hos folket att upprätthålla sjukförsäkringen kan därför
anses hava avtagit under den senaste tiden.

Den frivilliga sjukkasserörelsen har utfört och utför alltjämt en synner -

Statsutskottets utlåtande AV 1,11.

a

ligen gagnande samliällsgärning. Den liar i stor utsträckning lyckats förmå
medborgarna att i första hand lita till egna resurser och, så låugt det varit
möjligt, själva sörja för framtiden. Dessa betydelsefulla strävanden förtjäna
statsmakternas ökade stöd och uppmuntran. I detta syfte framliigges denna
motion. Ett bifall till framställning skulle ge nytt liv åt den frivilliga sjukkasserörelsen.
En allmän ekonomisk konsolidering inom sjukkassorna skulle
snart inträda, och många kassor därmed bli befriade från tryckande bekymmer
i sin verksamhet nu och framdeles. En lättnad i avgifterna och utsträckt
sjukhjälpstid kunde också efter hand inträda.»

Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
socialstyrelsens utlåtande. I detta utlåtande har socialstyrelsen, efter att
hava redogjort för storleken av de statsbidrag, som för närvarande utgå till
sjukkassorna, anfört följande:

»I förevarande båda motioner föreslås, dels att medlemsbidraget höjes från 2
till 3 kronor för varje medlem dels ock att sjukdagsbidraget sättes lika med ’/4
av under nästföregående år av kassan utbetald kontant sjukhjälp av minst
90 öre och högst 4 kronor samt likaledes med */4 av kostnader för sjukhusvård,
som av kassan utgivits; dock att för sjukhjälp utöver 4 kronor om
dagen statsbidraget beräknas efter nämnda belopp samt att bidraget för utbetald
kontant sjukhjälp skall beräknas till minst en krona per medlem.

Det framgår icke med tillräcklig tydlighet av formuleringen, huruvida
motionärerna avsett, att den nu gällande föreskriften, att sjukdagsbidraget
icke utgår för söndagar, fortfarande skulle bibehållas, eller, eller om avsikten
varit att statsbidraget skulle för framtiden utgå för alla dagar. I detta
senare fall skulle enligt inom styrelsen verkställda beräkningar ett bifall till
motionerna kräva en förhöjning av anslaget till sjukkasseväsendets befrämjande
från nuvarande 2,470,000 till 4,751,145 kronor, utvisande en ökning
av 2,281,145 kronor. Av denna ökning komma 657,740 kronor på medlemsbidraget
och 1,623,405 kronor på sjukdagsbidraget. Skulle däremot även
framgent avdrag ske för söndagar, uppgår den för ändamålet erforderliga
ökningen av anslaget till 1,877,782 kronor, varav för medlemsbidraget 657,740
kronor och för sjukdagsbidraget 1,220,042 kronor.

Den relativa andel av kostnaderna för sjukförsäkringen, som bäres av sjukkassemedlemmarna
själva, är i vårt land långt större än i flertalet andra
länder med en högre utvecklad social sjukförsäkring. I länder där obligatorisk
sjukförsäkring genomförts utgör sålunda de försäkrades andel av
premiekostnaden som regel endast 2/3 till J/2, medan återstoden lagts på
arbetsgivarne eller det allmänna. Den »hjälp till självhjälp», som i Danmark
lämnas de frivilliga sjukkassorna, är likaledes mycket betydande. Medan
sålunda i Sverige statsbidraget (år 1921) utgjorde endast 16.6 procent av
sjukkassornas sammanlagda inkomster,1) steg motsvarande andel i Danmark
(år 1923) till 29.8 procent. I förhållande till sjukkassemedlemmarnas egna
avgifter för sjukhjälp utgjorde statsbidraget i Danmark 46.9 procent men i
Sverige endast 23.6 procent. Härtill kommer emellertid för Danmarks del,

*) Då sjukkassorna i Danmark icke bereda begravningshjälp, vilket understöd i stället
tillhandahålles av med sjukkassorna sidoordnade begravningskassor, hava för jämförelses
skull de svenska sjukkassornas inkomster och utgifter i och för begravningshjälp frånräknats.

6

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

att sjukkassorna äga att av vederbörande kommuner upphöra högst betydande
understöd såväl i penningar som in natura. Det totala värdet av
dessa kommunala bidrag och tjänster har icke fastställts men kännare anse,
att det icke synnerligen understiger statsbidraget.

Men om sålunda lagstiftningen i andra länder i långt högre grad än här
i Sverige stödjer sjukförsäkringen, så ålägger den å andra sidan denna försäkring
vida större prestationer. Sjukkassemedlemmarnas egna avgifter torde
därför i dessa länder vara snarare väsentligt högre än lägre än i de svenska
sjukkassorna. Så t. ex. utgåvo de danska sjukkassorna år 1923 inalles
37,026,339 kronor för sjukförsäkringsändamål, medan motsvarande siffra för
Sverige (1921) utgjorde endast 13,125,496 kronor. I medeltal per medlem
utgjorde sjukkasseavgiften i Danmark 19 kronor 11 öre men i Sverige endast
15 kronor 90 öre. Med avseende på dessa siffror må vidare framhållas, att
— till skillnad från hos oss — i Danmark som regel både man och hustru
äro medlemmar av7 sin sjukkassa och att man sålunda, vad familjer beträffar,
måste fördubbla avgifterna. I Norge belöpte sig (år 1923) kretssjukkassornas
sammanlagda inkomster till 37,734,849 kronor och deras utgifter till
35,150,577 kronor. I genomsnitt per medlem utgjorde inkomsterna 65 kronor
14 öre och utgifterna 60 kronor 68 öre. Bland inkomsterna ingå avgifter av
de försäkrade med 35 kronor 80 öre och av arbetsgivare med 5 kronor 97
öre per medlem.

Det måste enligt styrelsens mening städse hållas i minnet, att den sociala
sjukförsäkringen har väsentligen tvenne uppgifter att fylla: att tillförsäkra
den sjuke den vård och behandling han behöver och att möjliggöra för
den sjuke och hans familj att existera under den tid sjukdomen varar och
arbetsförtjänsten såsom en följd därav uteblir. Den svenska sjukkasserörelsen
har ju hittills så gott som uteslutande ägnat sin uppmärksamhet åt den
senare av dessa uppgifter, medan sjukkassemedlemmarna själva efter råd och
lägenhet fått sörja för sin sjukvård. Sant är att den kontanta sjukhjälpen
i många fall är högre än vad förhållandet sannolikt vore, därest sjukkassan
svarade jämväl för sjukvården. Men dels är detta ingalunda alltid fallet
och dels föreligger ju som regel ingen som helst säkerhet för, att den högre
sjukpenningen verkligen användes för sjukvård och icke för andra ändamål.
Då det gäller långvarigare eller mera svårartade sjukdomsfall räcker för
övrigt sjukhjälpen, även om den är jämförelsevis hög, som regel icke ens
till för att betala läkararvodet. Trots sitt sjukkassemedlemskap stå därför
sjukkassornas medlemmar ofta inför nödvändigheten att i annan ordning anskaffa
de för sjukvården behövliga medlen.

Då det nu ifrågasattes att utan ändring av själva grunderna för statsbidragets
utgående så avsevärt höja dess belopp, synes det styrelsen icke
möjligt att icke taga hänsyn till här berörda grundväsentliga brister hos den
svenska sjukkasserörelsen. Att det allmänna i vida högre grad än vad nu
är förhållandet ekonomiskt understödjer denna rörelse är visserligen enligt
styrelsens mening i hög grad icke blott lämpligt utan även nödvändigt.
Men detta stegrade understöd bör givas i sådan form och på sådana villkor,
att den svenska sjukkasserörelsen i högre grad än vad nu kan anses vara
förhållandet förmår fylla sina viktiga sociala uppgifter. Genom att nu fortsätta
på den väg, som inslogs år 1910, och utan några som helst villkor
förhöja statsbidragets belopp, riskerar man att ytterligare fastlåsa en situation,
som från allt flera håll börjar betraktas såsom föga lycklig, och försvårar
ytterligare övergången till en mera effektiv och ur samhällets synpunkt
mera ändamålsenlig sjukkasseverksamliet. Genomföres förhöjningen
av statsbidraget utan samband med reformer i själva lagstiftningen kan
följden dessutom lätt bliva den, att sjukkassornas ökade inkomster användas

Statsutskottets utlutande Kr 131. 7

i främsta rummet för nedsättning av medlemsavgiften och icke för förbättring
av understöden. Det är emellertid på sistnämnda punkt, som sjukkasseverksamheten
bär i Sverige framför allt brister.

I sitt den 19 februari 1925 avgivna betänkande angående socialförsäkringens
organisation har som bekant statens besparingskommitté framställt
förslag till ganska djupgående reformer i fråga om bl. a. den frivilliga sjukkasseverksamheten.
Att vid sådant förhållande omedelbart och utan att avvakta
de resultat, till vilka detta initiativ kan komma att leda, vidtaga de
betydande förhöjningar av statsbidraget, som motionärerna föreslå, synes
styrelsen icke böra ifrågasättas. Den närmaste följden härav skulle sannolikt
bliva, att sjukkassornas medverkan till en eventuell ny organisation
av sjukförsäkringen måste betalas dyrare än om statsbidraget förblivit oförändrat.

Fransett dessa principiella erinringar tinnes det emellertid även vissa
praktiska skäl, som enligt styrelsens åsikt tala emot att omedelbart och
utan närmare utredning bevilja de av motionärerna föreslagna förhöjningarna.

Yad då föist beträffar förhöjningen av det s. k. medlemsbidraget från 2
till 3 kronor per år, vill styrelsen erinra därom, att detta bidrag utgör en
direkt avläggare av det enligt tidigare författningar till sjukkassorna utgående
s. k. förvaltningsbidraget, och att dess belopp såväl 1910 som 1920, då den
ovannämnda förhöjningen från 1 krona till 2 kronor vidtogs, avpassats närmast
med hänsyn till förvaltningskostnadernas genomsnittliga storlek. Statsbidraget
beviljas visserligen sjukkassorna som ett helt och även här berörda
del av bidraget skall sålunda användas för verksamheten i dess helhet och
icke endast för förvaltningsändamål. Men det ligger dock i det allmänna
föreställningssättet, att denna del av statsbidraget står i visst förhållande
till administrationskostnaderna.och motsvarar dessa kostnaders så att säga
normala belopp.

År 1921, det senaste för vilka uppgifter härom föreligga, uppgingo sjukkassornas
samlade förvaltningskostnader till ett belopp, motsvarande kronor
2: 94 i medeltal per medlem. Emellertid föreligga betydande skiljaktigheter
härutinnan i fråga om olika typer av sjukkassor. För de lokala sjukkassorna
utgjorde sålunda förvaltningskostnaderna kronor 1: 51 på landsbygden och
kronor 3: 36 i städerna; för rikssjukkassorna uppgick motsvarande utgift till
kronor 3: 42 i medeltal per medlem och år.

För sin del kan styrelsen icke dela den av motionärerna framförda meningen^
att de svenska sjukkassornas administrationskostnader äro särskilt
laga. Åtminstone gäller detta icke i jämförelse med förhållandena i Danmark.
Trots den betydligt mera komplicerade understödsverksamhet, som
utövas av de danska sjukkassorna, uppgingo sålunda deras sammanlagda
administrationskostnader år 1923 till endast kronor 2: 51 per medlem. Härtill
kommer, att förvaltningskostnaderna här i Sverige oavbrutet stegrats
under de senare åren. Per medlem utgjorde sålunda denna utgiftspost:

år 1915............................. 1:14 kr. år 1919.............................. 2: 58 kr.

» 1916.............................. 1:63 » » 1920 ............................. 2:86 »

» 1917 ............................. 1:77 » » 1921 .............................. 2:94 »

» 1918.............................. 2:13 »

Till jämförelse med denna stegring i förvaltningskostnaderna kan förtjäna
anföras, att den av sjukkassorna utbetalta sjukhjälpen, i genomsnitt per
sjukdag, endast ökats från kronor 1:67 år 1915 till kronor 1:93 år 1921.

Styrelsen har visserligen för sin del vid flera tillfällen sökt något dämpa
förvaltningskostnadernas stegring. Men då styrelsen saknar så gott som

8

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

alla medel att på denna punkt göra sin mening gällande, hava försöken
haft endast ringa framgång. En oeftergivlig förutsättning för en höjning av
förevarande del av statsbidraget synes därför vara, att möjlighet i någon
form förefinnes att förhindra oskälig stegring av sjukkassornas förvaltningskostnader.

Vidkommande därefter ändringen i grunderna för beräkning av sjukdagsbidraget
och detta bidrags förhöjning, överensstämma motionerna i detta
hänseende i sak med dels tvenne underdåniga framställningar åren 1918 och
1922 av rikssjukkassornas centralorganisation och dels motioner, väckta vid
1920 (nr 60 i första och nr 62 i andra kammaren) och 1923 (nr 18 i första
kammaren) års riksdagar.

Styrelsen känner sig icke för sin del övertygad om, att den föreslagna
förhöjningen av sjukdagsbidraget skulle, på sätt motionärerna förmena, i
mera nämnvärd grad möjliggöra för småfolket att i gemen betinga sig högre
kontant sjukhjälp än den de redan nu äro tillförsäkrade. Men även om
detta verkligen bleve förhållandet, återstår att bevisa, att en så hög sjukhjälp
som 3 till 4 kronor om dagen (21 till 28 kronor i veckan är allmänt
behövlig eller socialt önskvärd. Vad som behöves är framför allt, att sjukkassemedlemmen
vid sjukdom får tillfälle till nödig vård och behandling.
Men är detta problem löst, kan han i allmänhet reda sig med en relativt
låg sjukpenning. Skall åter sjukvården bero av den sjuke själv är, såsom
styrelsen redan förut anfört, även en hög sjukpenning ofta otillräcklig.

Att denna ståndpunkt är den riktiga framgår med all önskvärd tydlighet
av förhållandena i Danmark. Då sjukkassorna där lämna kostnadsfri läkaroch
sjukhusvård för såväl sjukkassemedlemmen själv som hans minderåriga
barn, åtnöja sig sjukkassemed 1 emmarna ofta med en synnerligen låg sjukpenning.
Den lägsta sjukpenning, som lagen föreskriver, är 40 öre. För
kvinnor samt för män under 18 år kan sjukpenningen sättas ännu lägre eller
till och med helt utgå.

Erfarenheten här i Sverige kan icke heller sägas tala till förmån för behovet
av en allmän förhöjning av den kontanta sjukhjälpen. Statistiken
visar tvärtom, att den stora mängden sjukkassemedlemmar åtnöjes med en
relativt låg sjukpenning. Efter den dagliga sjukhjälpens storlek fördelade
sig sålunda sjukkassornas medlemmar år 1921 på följande sätt:

Antal sjukkassemedlemmar

Daglig sjukhjälp

Absolut

Procent

under kronor 1

—

9,717

1.4

»

» i

—

180,296

25.6

»

» 1

50

113,743

16.i

»

» 2

—

192,172

27.i

» 2

50

22,681

3.2

»

» 3

—

123,542

17.4

» 4

—

57,419

8.i

mer än

» 4

—

5,093

0.7

i

% av avlöningen

3,874

0.6

Summa 708,537

100.0

Såsom härav framgår, voro vid nämnda tidpunkt 3/t av alla sjukkassemedlemmar
tillförsäkrade sjukhjälp av högst kronor 2: 50 och endast något mer
än 74 en sjukhjälp av 3 till 4 kronor per dag.

Med de registrerade sjukkassornas hart när obegränsade frihet att efter
eget gottfinnande ordna sin verksamhet är den faran icke utesluten, att den
här ifrågasatta betydande förhöjningen av sjukdagsbidraget skvdle utgöra en

Statsutskottets utlåtande Nr Vi/.

i)

lockelse för mindre nogräknade element att genom i förhållande till deras
egen ekonomiska ställning alltför hög sjukförsäkring förskaffa sig eu obehörig
fördel på den statsunderstödda sjukkasseverksamhetens bekostnad. I
länder med obligatorisk sjukförsäkring ordna sig visserligen dessa förhållanden
som regel rent automatiskt därigenom, att den kontanta sjukhjälpen
står i direkt förhållande till arbetsförtjänsten. Men icke desto mindre bär
man på sina håll ansett det nödigt att genom särskilda lagbestämmelser
förebygga dylika missbruk. I den danska lagstiftningen stadgas i detta
syftemål, att den kontanta sjukhjälpen icke får fastställas till över SO procent
av sjukkassemedlemmens genomsnittliga arbetsförtjänst.

Det synes styrelsen uppenbart, att ett eventuellt bifall till motionerna i
nu berörda hänseende måste sammanbindas med kravet på garantier för att
icke heller hos oss den frivilliga sjukkasseverksamheten genom att medgiva
för hög sjukförsäkring kommer att obehörigen utnyttjas.

I vårt land hava hittills icke några censusbestämmelser varit gällande för
rätten vare sig att tillhöra en registrerad sjukkassa eller att erhålla statsbidrag.
Det bär ansetts vara tillräckligt med den inskränkning, som meddelats
i förordningen angående statsbidrag, och enligt vilken dylikt bidrag
icke får beräknas för medlem, som är tillförsäkrad högre sjukhjälp än 8
kronor per dag. Något behov av ytterligare restriktioner i detta hänseende
har näppeligen förelegat. De element från de ekonomiskt bättre ställda
klasserna, som äro anslutna till sjukkasserörelsen, äro synnerligen obetydliga.
Ofta gäller det personer, som arbetat sig upp till en bättre ställning,
men som ändock anse sig böra kvarstå i sina gamla kassor. I dessa som i
andra fall kan medlemskapet även vara uttryck för eu önskan att stödja
sjukkasserörelsen.

Emellertid har otvivelaktigt på de allra senaste åren framträtt en viss
tendens till ökad anslutning till sjukkasserörelsen även från samhällselement,
för vilka en statsunderstödd sjinkassoverksamhet näppeligen torde kunna
anses direkt behövlig. Uteslutet är därför icke, att denna tillströmning
skulle komma att betydligt ökas, därest statsbidraget komme att utgå med
i motionerna föreslagna belopp. I sådant hänseende må erinras om, att
statsbidraget vid sjukhjälp om 4 kronor och däröver per dag skulle komma
att belöpa sig till 10 ä 12 kronor per år, en summa som måhända skulle
locka in i sjukkasserörelsen även dem, som eljest icke reflekterat därpå.

Jämväl på denna punkt synes därför en ändring i här berörd riktning
av grunderna för statsbidraget böra åtföljas av bestämmelser, genom vilka
garantier skapas för att tillströmningen till den statsunderstödda sjukkasseverksamheten
sker väsentligen endast från de samhällsgrupper, för vilka en
social sjukförsäkring är i främsta rummet påkallad.»

Såsom av socialstyrelsens förevarande utlåtande framgår, har styrelsen på
angivna skäl ställt sig avvisande mot de förslag, som i ovanberörda motioner
framförts. De synpunkter, socialstyrelsen härvid framhållit, delar ock utskottet.
Enligt vad utskottet inhämtat, har även sociala rådets sektion för
sjukkasseväsen, med undantag av en ledamot, ansett sig icke kunna tillstyrka
en förhöjning av statsbidraget till sjukkassorna enligt i motionen angivna
grunder. På grund härav och med hänsyn till den statsfinansiella situationen
har utskottet, om det än enligt utskottets mening icke kan förnekas,
att vissa skäl kunna åberopas för en höjning av sjukdagsbidraget till sjukkassorna,
ansett sig böra avstyrka motionärernas förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 6''sand. 63 höft. (Nr 131.)

1067 25 2

10

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

Då vad Kung! Maj:t föreslagit icke givit utskottet anledning till erinran,
får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen må

a) avslå herr Jonssons och herr Laurens m. fl. ovanberörda
motioner, I: 49 och II: 45;

b) upptaga ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets
befrämjande med oförändrat belopp, 2,470,000 kronor; samt

c) för understödjande av sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd,
för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra förslagsanslag
av 170,000 kronor.

Stockholm den 25 maj 1925.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, A. F. Vennersten,
Oscar Olsson, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, E. A. Hallin, K. E. Andersson
i Eliantorp, A. R. Rooth, G. Kobb, G. Johansson i Hälsingborg och G. A. Carlsson
i Gävle;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, C. R.
Jansson i Falun, P. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup, L. J. Carlsson-Frosterud,

O. Olsson i Kullenbergstorp, A. A. Törnkvist i Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg,

P. M. Olsson i Blädinge, E. Andersson i Prästbol och O. E. F. Järte.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1925.