Statsutskottets utlåtande Nr 129.

1

Nr 129.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1925 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående efterskänkande
av återbetalningsskyldighet beträffande till underofficerare
vid flottans station i Karlskrona oriktigt utbetalta
dyrtidstillägg.

(l:a avd.)

I en till riksdagen avlåten, den 13 mars 1925 dagtecknad proposition (nr
164) har Kungl. Maj:t, under åberopande av det vid propositionen fogade
statsrådsprotokollet över försvarsärenden samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att Kungl. Maj:t må efterskänka återbetalningsskyldigheten beträffande
för tiden till och med maj månad 1921 till underofficerare vid
flottan oriktigt utbetalta dyrtidstillägg och förböjning av dyrtidstillägg å
portionsersättning, beräknad efter 62 öre per dag.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

Enligt de före den 1 januari 1922 för marinens personal gällande avlöningsbestämmelserna
var underofficer vid flottan berättigad att å den station,
han tillhörde, erhålla portion in natura eller ersättning därför i penningar
till stadgat belopp (62 öre). Denna Iförmån indrogs, bland annat, under
sjökommendering samt under förrättning, för vilken vederbörande ägde uppbära
traktamentsersättning. Under sjökommendering åtnjöts i stället skeppsportion
in natura eller ersättning därför, beräknad efter skeppsportionens
verkliga värde.

I § 1 av kungörelsen den 29 maj 1917 (nr 224) angående krigstidstillägg
och krigstidsbjälp under år 1917 åt befattningshavare i statens tjänst upptogs
bland de slag av kontanta förmåner, varå krigstidstillägg finge uppbäras,
»portionsersättning för underofficerare vid flottan, beräknad efter 62
öre per dag.» Berörda stadgande, som jämväl återfinnes i motsvarande
senare författningar rörande krigstidstillägg respektive dyrtidstillägg, tolkades
av vederbörande redogörare vid flottan på så sätt, ,’att dylikt tillägg
finge utbetalas även för tid, då ersättning för portion (landportion), 62 öre,
icke utginge; bland annat alltså för tid, då underofficer åtnjöte landportion
in natura, skeppsportion in natura (ersättning därför) eller traktamente.
Sådant förfarande tillämpades vid Stockholms station till och med april
1920 och vid Karlskrona station till och med maj 1921. Häremot framställdes
emellertid av vederbörande revisionsmyndigheter — marinförvaltBihang
till riksdagens protokoll 1925. 6 samt. 62 höft. (Nr 129—130.)

1

2 Stdtsictskottels utlåtande Nr 129.

ningens revisionskontor, kammarrättens revision och riksräkenskapsverket —
anmärkningar, de tidigaste (av marinförvaltningens revisionskontor) daterade
i april 1920, och genom särskilda utslag — det tidigaste den 24 mars 1921
— gillade kammarrätten i ett flertal mål av ifrågavarande slag de av revisionsmyndigheterna
i berörda avseende gjorda anmärkningarna, varigenom
alltså redogörarna förpliktades ersätta de anmärkta beloppen, med rätt för
dem att hos vederbörande söka sitt åter efter befogenhet. Regeringsrätten,
där besvär sedermera anfördes, fann enligt särskilda utslag den 27 november
1923 icke skäl göra ändring i kammarrättens beslut i omförmälda
anmärkningsmål.

I proposition till nästlidet års riksdag föreslogs, att riksdagen måtte medgiva,
ätt Kungl. Maj:t finge efterskänka återbetalningsskyldigheten beträffande
för tiden till och med april månad 1920 gjorda utbetalningar av ifrågavarande
slag.

Uti en vid samma riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 424)
föreslogs, att riksdagen ville i anledning av nyssnämnda proposition medgiva,
att återbetalningsskyldigheten finge efterskänkas beträffande ej mindre förtiden
till april månad 1920 än även för tiden därefter till underofficerare
vid flottan oriktigt utbetalta krigstidstillägg och dyrtidstillägg å »portionsersättning,
beräknad efter 62 öre per dag».

Uti sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 111, anförde statsutskottet, att utskottet
anslöte sig till Kungl. Maj:ts förslag rörande tidpunkten, intill vilken
ett efterskänkande borde kunna medgivas för ifrågavarande oriktigt utbetalta
krigstidstillägg och dyrtidstillägg. Då tillräcklig utredning för att utsträcka
ett dylikt medgivande att omfatta jämväl utbetalningar av berörda slag, som
skett efter den i propositionen angivna tidpunkten, icke förelåge, ansåge sig
utskottet böra avstyrka det i ämnet motionsvis framställda yrkandet. Då utskottet
även i övrigt icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts
förslag, hemställde utskottet om bifall till detsamma och om avslag å motionen,
i vad densamma skilde sig från nämnda förslag.

Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse
nr 264).

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

»Såsom av det förut anförda framgår, medgav 1924 års riksdag, i enlighet
med Kungl. Maj-.ts förslag i ämnet, att återbetalningsskyldigheten finge efterskänkas
beträffande för tiden till och med april månad 1920 till underofficerare
vid flottan oriktigt utbetalta krigstids- och dyrtidstillägg å portionsersättning,
beräknad efter 62 öre per dag. Däremot ansågs icke tillräcklig utredning
då vara för handen för att, såsom i motion vid samma riksdag föreslogs,
utsträcka nämnda medgivande att omfatta även utbetalningar av
ifrågavande slag, som skett efter den sålunda angivna tidpunkten.

Enligt vad som upplysts från marinförvaltningens revisionskontor, uppgår
det sammanlagda beloppet av dylika utbetalningar, vilka anmärkts till återbetalning,
till omkring 67,000 kronor. För den ojämförligt största delen av

Statsutskottets utlåtande Nr 129. 3

nämnda belopp, eller (10,269 kronor 96 öre, åligger betalningsskyldigheten i
första hand numera pensionerade förste marinintendenten i marinen J. J. A.
Wessman, vilken på vanligt sätt hänvisats att hos vederbörande söka sitt
åter efter befogenhet. Såsom av Wessmans här förut omförmälda framställningar
till Kungl. Maj:t den 17 november och den 16 december 1924 framgår,
är han ur stånd att återbetala de utdömda beloppen, och försök till indrivande
skulle blott föranleda hans försättande i konkurs. Såsom också framgår
av berörda framställningar och däröver avgivna yttranden, torde det
jämväl möta nästan oöverkomliga svårigheter och tidsutdräkt för Wessman
att begagna sig av den honom anvisade utvägen att från vederbörande
underofficerare, som uppburit de oriktigt utbetalta beloppen, återkräva desamma.

I detta sammanhang vill jag nämna, att jag icke anser mig böra ifrågasätta
några åtgärder för tillmötesgående av Wessmans i det föregående omförmälda
hemställan om innehållande av erforderlig del av vederbörande
underofficerares avlöningsförmåner.

Med hänsyn särskilt till de omständigheter, som sålunda framkommit beträffande
förste marinintendenten Wessmans återbetalningsskyldighet, har jag
ansett frågan om efterskänkande av jämväl de efter april månad 1920 gjorda
utbetalningarna ånyo böra tagas i övervägande. Det synes mig klart, att
synnerligen starka billighetsskäl tala för att Wessmans återbetalningsskyldighet
efterskänkes. Utöver vad i detta hänseende redan berörts, anser jag
även höra framhållas, att Wessman uppnått en ålder av 69 år, vilket ,torde
ytterligare tala för ett milt bedömande av hans sak.

Såsom förut nämnts, omfattar Wessmans återbetalningsskyldighet huvudparten
av de nu ifrågavarande utbetalningarna. Vad angår de övriga redogörare,
vilka ålagts dylik återbetalningsskyldighet, torde i viss män föreligga
enahanda omständigheter som de beträffande Wessman anförda. I varje fall
torde näppeligen böra ifrågasättas att behandla redogörarna på olika sätt.

Vid sådant förhållande har jag ansett mig böra tillstyrka ett fullständigt
efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande nu ifrågavarande oriktiga
utbetalningar, vilka avse tiden till och med maj månad 1921.»

Även om den misstolkning, som bär förekommit i fråga om tillämpningen
av bestämmelserna angående krigtidstillägg, respektive dyrtidstillägg, kan anses
vara i viss mån förklarlig och om det sålunda från denna synpunkt sett,
ävensom med hänsyn till i övrigt av departementschefen anförda billighetsskäl,
får anses föreligga visst fog för ett milt bedömande av föreliggande
fråga, torde det likväl, enligt vad utredningen i ärendet giver vid handen,
finnas åtskilliga omständigheter, som tala för ett motsatt förfarande.

Utskottet syftar härvid närmast på den omständigheten, att vid Karlskrona
station — till skillnad mot vad vid Stockholms station varit förhållandet —
det oriktiga utbetalandet av dyrtidstillägg av här ifrågavarande slag fortsatts,
även sedan det felaktiga förfaringssättet genom revisionsanmärkning

Utskottets

yttrande.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 129.

blivit påtalat. Genom detta förfaringssätt hava, enligt utskottets förmenande,
vederbörande redogörare i Karlskrona gjort sig skyldiga till missuppfattning
av såväl revisionens ändamål som ock dess ställning.

Det synes nämligen utskottet uppenbart, att en av revisionen framställd
anmärkning — även om densammas riktighet kan anses vara tvivelaktig —
måste för vederbörande redogörare utgöra anledning till att särskilt uppmärksamma
utbetalningar av liknande art, som i anmärkningen påtalas, och
föranleda ett ändrat förfaringssätt i fråga om förestående utbetalningar i
överensstämmelse med anmärkningens innebörd. Handhavandet av statens
medel med nödig sparsamhet bjuder nämligen ovillkorligen, att all försiktighet
iakttages i fall av nu omnämnd beskaffenhet.

Senast framhållna omständighet har för utskottets vidkommande framkallat
stor tveksamhet vid ställningstagandet till Kungl. Majrts förevarande förslag.
Då emellertid, såvitt av utredningen framgår, ett avslag å framställningen
icke skulle medföra återbetalning till någon nämnvärd del av kronans ifrågavarande
fordran, har utskottet dock ansett sig höra för nu ifrågavarande fall
tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må medgiva, att Kungl. Maj:t må efterskänka
återbetalningsskyldigheten beträffande för tiden
till och med maj månad 1921 till underofficerare vid
flottan oriktigt utbetalta dyrtidstillägg och förhöjning
av dyrtidstillägg å portionsersättning, beräknad efter 62
öre per dag.

Stockholm den 25 maj 1925.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, C. Lindblad, A. F. Vennersten,
Oscar Olsson, J. L. Widell, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, E. A. Hallin, K, E. Andersson
i Eliantorp, G. Kobb, C. Johansson i Hälsingborg och C. A. Carlsson i Gävle; samt

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, C. R. Jansson i Falun,
P. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup, L. J. Carlsson-Frosterud, O. Olsson i Kullenbergstorp,
A. Å. Törnkoist i Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg, P. M. Olsson i Blädinge, B. F:son
Holmgren och E. Andersson i Prestbol -