Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
1
Nr 1).
Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1925 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av vädd motion om statens övertagande av hela verksamheten
för fullföljande av lagen om försäkring för olycksfall i
arbete.
I en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 109,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Osberg hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt
verkställa utredning om sådan ändring, som kunde anses behövlig för
statens övertagande av hela verksamheten för fullföljande av lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, både beträffande förvaltningen och skadeersättningar,
samt föT riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.
Beträffande vad av motionären anförts till stöd för ifrågavarande hemställan
får utskottet hänvisa till motionens innehåll.
Enligt gällande lag om försäkring för olycksfall i arbete av den 17 juni 1916 äger Gällande bedylik
försäkring rum antingen i riksförsäkringsanstalten, vilken är ett av staten f^ncTin ^m
för ändamålet inrättat ämbetsverk, eller ock i sådant för ändamålet bildat ömsesidigt
olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro arbetsgivare och för vars
förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig ansvarighet. — Antalet
dylika ömsesidiga bolag, vilka vid sidan om riksförsäkringsanstalten driva försäkring
enligt olycksfallsförsäkringslagen, utgör f. n. 12. — Medan riksförsäkringsanstaltens
verksamhet omfattar cirka 9/10 av arbetsgivarna och 2/3 av
årsarbetare, inberäkna! statens, falla under de ömsesidiga bolagens verksam;-het återstående cirka 1/10 av arbetsgivarna och 1/3 av årsarbetare.
Frågan om en sådan omläggning av det nuvarande systemet för den sociala
olycksfallsförsäkringens handhavande, att detsamma skulle ankomma enbart å
en statens anstalt, har förut upprepade gånger varit föremål för riksdagens
bedömande. Redan vid tillkomsten av 1916 års lag var en Sådan anordning av
försäkringen ifrågasatt och meningarna i berörda spörsmål synnerligen delade.
I ett vid 1920 års riksdag — således efter endast ett par års tillämpning av lagen
— av andra lagutskottet avgivet, av riksdagens båda- kamrar godtaget
utlåtande angavs frågan påkräva en ingående undersökning. Vidtagandet av
en sådan undersökning ingick ock bland de arbetsuppgifter, som ankommo å den
s. k. socialförsäkringskommittén. Nämnda kommitté kom dock ej att taga
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. 2 avd. 6 höft. [Nr 9.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
ståndpunkt till frågan i vidare mån, än att i eu av kommittén den 29 januari
1921 avlåten skrivelse med förslag till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
uttalades, att kommitténs flesta medlemmar gåve sin principiella anslutning
till ett system med enbart en statsanstalt såsom bärare av den sociala
olycksfallsförsäkringen. Ej heller kommittén för socialförsäkringens organisation,
vars arbetsuppgifter omfattade jämväl nu förevarande spörsmål, kom att slutligt
behandla detsamma, innan sagda kommittés arbete genom Kungl. Maj:ts
beslut den 7 december 1923 förklarades skola vila för att icke utan Kungl. Maj:ts
särskilda medgivande ånyo upptagas.
Millioner av i tvenne vid fjolårets riksdag väckta motioner framställdes yrkande om sådan
innehåll vid ändring i olycksfallörsäkringslagen, att från och med innevarande års ingång
7,u *ta"S försäkrin2 enliSt samma lag endast skulle få äga rum i riksförsäkringsanstalten,
därvid av motionärerna avsågs, att de ömsesidiga bolagen skulle avvecklas medelst
likvidation.
I ett över dessa motioner avgivet, med nr 25 betecknat utlåtande anförde
andra lagutskottet, efter erinran att den av Kungl. Maj:t den 1 september 1923
tillsatta s. k. statens besparingskommitté vore sysselsatt med frågor, som avsåge
socialförsäkringens organisation, bl. a. följande:
feedan de ömsesidiga bolagen numera under lagens mer än sexåriga tillämplighetstid
fått i enlighet med lagens bestämmelser utveckla sig såsom, jämsides
med riksförsäkringsanstalten, bärare av ifrågavarande försäkringsverksamhet,
måste givetvis för ett upprivande av det nuvarande systemet och dess ersättande
med ett till grunden helt olika sådant krävas, att den hittillsvarande anordningen
i tillämpligheten visat sig förknippad med sådana olägenheter, att en
dylik omläggning kunde anses vara av förhållandena påkallad.
Obestridligt torde vara, att det nuvarande systemet med olycksfallsförsäkringens
uppdelning på statlig och enskild verksamhet visat sig ägnat att medföra
ej oväsentliga olägenheter i flerahanda hänseenden. Särskilt syntes de
yttringar, som den på grund av systemet oundvikliga konkurrensen emellan
den statliga anstalten och de ömsesidiga bolagen efter hand tagit, visat sig medföra
en ej önsklig ojämnhet i fråga om premiedebiteringen samt innebära besvärande
irritationsmoment till men för samarbetet emellan den statliga anstalten
och bolagen.
En huvudpunkt vid bedömandet av hithörande förhållanden måste givetvis
vara, i vad mån det nuvarande systemet tenderade till att de skadades rätt i
ersättningsfrågor ej skulle vederbörligen ses till godo. Om ock vad i motionerna
därutinnan anförts finge anses innehålla tydliga överdrifter samt arbetsgivare,
anslutna till de ömsesidiga bolagen, allmänt visade månhet att i ersättningsfrågor
hävda sina irbetarcs intressen gent emot bolagen, gällde dock, att
den för de försäkrade förefintliga besvärsrätten i ersättningsfrågor — särskilt
vad anginge de kategorier av försäkrade, vilkas förmåga att tillvarataga egna
intressen vore minst — icke utgjorde någon mera verksam garanti för tillgodoseendet
av de försäkrades rätt, samt att den vid lagens tillkomst i enahanda
syfte träffade anordningen, att försäkringsrådet skulle äga rätt att även i fall.
där klagan ej förts, upptaga försäkringsärenden till granskning för eventuell
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9. 3
rättelses åvägabringande under de senaste åi eu allt mindre kommit till användning.
Men även om det finge anses klarlagt, att ej oväsentliga olägenheter visat
sig förbundna med det nuvarande systemet i dess hittillsvarande tillämpning,
gälide det emellertid att bedöma, i vad mån det kunde antagas vara underlägset
andra organisationsformer, som kunde tänkas komma till användning i
dess ställe. Att det, innan en ingående undersökning av hithörande förhållanden
kommit till stånd, icke läte sig göra att intaga en definitiv ståndpunkt till
föreliggande spörsmål, syntes utskottet uppenbart. I skilda länder rådde olika
system i förevarande avseende, av vilka ett vart säkerligen hade sina fördelar
och sina olägenheter. Utan att således vara berett att uttala någon förhandsståndpunkt
i frågan ville utskottet dock hava framhållit, att vägande skäl
syntes utskottet tala för den meningen, att det ur principiell synpunkt skulle
vara förenat med väsentliga fördelar, om den sociala olycksfallsförsäkringen
organiserades så, att konkurrens om försäkringen icke förekomme. Likaledes
syntes det påtagligt, att genom åvägabringande av enhetlighet beträffande
handhavandet av den sociala olycksfallsförsäkringen det skulle bliva vida lättare
att inrangera olycksfallsförsäkringen under ett för samtliga grenar av socialförsäkringen
gemensamt system.
Sett ur arbetsgivarnas synpunkt måste det emellertid te sig såsom ett berättigat
önskemål, att, i den mån så kunde ske utan åsidosättande av arbetarnas
rätt och intresse, arbetsgivarna, vilka ju själva bure kostnaderna för olycksfallsförsäkringen,
finge hava sin hand med i ordnandet av försäkrings verksamheten.
I vilken utsträckning och på vad sätt så kunde lämpligen ske, läte sig
emellertid ej i frågans dåvarande läge bedömas.
Av det anförda torde framgå, att det finge anses uteslutet, att på grundval
av de förevarande motionerna skulle vidtagas ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
av sådan innebörd, att från och med 1924 års utgång försäkring enligt
lagen skulle få äga rum endast i riksförsäkringsanstalten, medan åter de
befintliga ömsesidiga bolagen skulle ställas å avveckling.
Därest, emot vad utskottet förutsatte såsom antagligt., statens besparingskommitté
icke skulle komma att ingå i prövning av förevarande organisationsfråga
med eventuellt angivande av riktlinjer för en omläggning av det nuvarande
systemet med försäkringens uppdelning på statlig och enskild verksamhet,
syntes utskottet önskligt, att den av Kungl. Maj:t å sin tid i anslutning till uttalanden
från riksdagens sida igångsatta, men dåmera tillsvidare avbrutna
undersökningen av hithörande förhållanden i en eller annan form ånyo upptoges
till slutförande.
Att vid ovan angivna förhållanden i en skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
givas uttryck för en anslutning under vissa betingelser till de i motionerna
framförda förslagen, syntes utskottet ej vara lämpligt. Däremot syntes det
utskottet lägligt, att riksdagen hemställde till Kungl. Maj:t, att vid den fortsatta
behandlingen av liithörando frågor inom socialförsäkringens område de
i motionerna väckta förslagen jämte de däröver avgivna yttrandena måtte,
under iakttagande av det ovan framhållna behovet av enhetlighet i organisationsliänseende,
vinna det beaktande, vartill motionernas och yttrandenas innehåll
kunde giva anledning.
På grund av vad utskottet sålunda anfört hemställde utskottet, att riksdagen
ville i skri velse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vid den fortsatta
behandlingen av ovanberörda spörsmål å socialförsäkringens område,
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
Slf drus b v.ipaiin
{inkommit
tes {inslag
awjucrnle socialförsäkringens
organisation.
under iakttagande av beliovet av enhetlighet i organisationshänseende, beakta
de i motionerna framförda förslagen i förening med innehållet i de över motionerna
avgivna yttrandena.
Detta utskottets utlåtande blev av riksdagens båda kamrar bifallet.
Statens besparingskommitté bär numera den 19 sistlidne februari avgivit
betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation.
I berörda betänkande har anförts bl. a.:
En tillfredsställande organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen borde
uppfylla bland annat följande villkor. Dels måste garantier finnas för att de
skadades rättsanspråk bleve riktigt bedömda, dels borde åt arbetsgivarna,
vilka bestrede försäkringskostnaderna, lämnas tillfälle att organisera administrationen
så praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt som möjligt, dels borde
slutligen organisationen vara så beskaffad, att en nära samverkan befrämjades
mellan olycksfallsförsäkringen och de övriga socialförsäkringsgrenarna
samt yrkesinspektionen, varigenom även vunnes ökad möjlighet att individualisera
åtgärderna efter omständigheterna i varje särskilt fall.
I syfte att åstadkomma en ny organisationsform med cn monopolanstalts
fördelar men utan vissa dess olägenheter föresloge kommittén, att den sociala
olycksfallsförsäkringen överlämnades till en inrättning av blandad karaktär,
i vars högsta ledning såväl staten som arbetsgivarna och de försäkrade arbetarna
skulle vara representerade.
Försäkringsinrättningen borde enligt kommitténs mening vara organiserad
efter mönster av ett enskilt företag av bolagstyp. Dess högsta ledning skulle
utövas av en stämma, riksförsäkringsstämman, som bland annat skulle hava
att utse direktion. Direktionen och en av densamma tillsatt direktör skulle
hava den närmaste ledningen av försäkringsinrättningen. Dennas personal
skulle icke vara statsanställd, utan anställas och avlönas av försäkringsinrättningen.
I försäkringsinrättningen skulle samtliga arbetsgivare, som omfattades av
olycksfallsförsäkringslagen, vara skyldiga att hava sina arbetare försäkrade.
Inrättningen skulle själv i första hand få avgöra samtliga ersättnings- och
övriga försäkringsfrågor. För att icke på något sätt äventyra de skadades rätt
skulle alla beslut i livränteärenden, vilka vore de ojämförligt viktigaste bland
ersättningsfrågorna, obligatoriskt granskas av en av Kung!. Maj:t tillsatt tjänsteman
med byråchefs ställning. För att den åsyftade samverkan mellan försäkringsinrättningen
samt vissa institutioner av rent statlig karaktär lättare
skulle komma till stånd, borde försäkringsinrättningen ingå såsom en avdelning
i ett nytt ämbetsverk, förslagsvis kallat riksförsäkringsverket.
Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten skulle därmed upphöra; likaså
de ömsesidiga bolagens rätt att meddela försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Med undantag för personalen inom försäkringsavdelningen skulle
riksförsäkringsverkets personal vara statsanställd i vanlig ordning.
Mellan arbetsgivargrupperna inbördes borde deltagandet i riksförsäkringsstämman
avvägas i förhållande till respektive gruppers skadeersättningar.
Samtliga de ur försäkringssynpunkt viktigare grupperna borde bliva representerade
och ledamöterna utses av deras särskilda organisationer. En verkställd
beräkning hade lämnat till resultat, att en väl avvägd representation svår
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr it.
ligen kunde åstadkommas med ett mindre antal än 18 arbetsgivarrepresentanter.
För att tillförsäkra anstalten de försäkrades fulla förtroende och tillika tillföra
anstalten ökad sakkunskap borde i riksförsäkringsstämman insättas representanter
för staten och arbetarna, förslagsvis 6 för staten och 6 för arbetarna.
Sammanlagda antalet representanter skulle således bliva 30. Bland statens
representanter skulle riksförsäkringsverkets chef vara självskriven.
Besvärsärendcn av relativt mindre betydelse, såsom frågor rörande sjukersättning
och begravningshjälp, skulle handläggas under enklare former än
övriga av en s. 1c. sjulchjälpsnämnd, bestående av tre ledamöter, av vilka en
skulle hava domarkompetens samt en vara representant för arbetsgivarna och
en representant för arbetarna. Besvär över försäkringsavdelningens övriga beslut
skulle få anföras hos en s. k. rilrsförsäkringsnämnd, uppdelad å tre sektioner:
en livräntesektion för besvär över andra ersättningsbeslut än angående sjukersättning
eller begravningshjälp och sammansatt av tre personer med framstående
skicklighet, en såsom domare, en såsom läkare och en såsom försäkringstekniker,
ävensom av en representant för arbetsgivarna och eu för arbetarna;
en försäkringsteknisk sektion för besvär över beslut rörande premiesatser och
andra avgiftsfrågor och bestående av en jurist, två försäkringstekniker och en
arbetsgivarrepresentant; samt en juridisk sektion för besvär angående olycksfallsförsäkringslagens
tillämplighet och andra rättsfrågor samt bestående av tre
jurister jämte en representant för arbetsgivarna och en representant för arbetarna.
I riksförsäkringsverket skulle vidare ingå en besvärsavdelning, vilken bl. a.
skulle verkställa den förut omnämnda granskningen av försäkringsavdelningens
livräntebeslut.
För vinnande av samorganisering i lämplig utsträckning mellan olycksfallsförsäkringens
och yrkesinspektionens centrala myndigheter skulle socialstyrelsens
byrå för arbetarskyddsärenden överflyttas till riksförsäkringsverket för
att där bilda en yrkesinspektionsavdelning.
Genom ett närmare samarbete med den lokala sjulckasseorganisationen
skulle de skadades oförmåga till arbete komma att underkastas förbättrad
kontroll och de skadade snarast möjligt bliva omhändertagna och erhålla lämplig
vård, varigenom utgifterna för försäkringens prestationer borde kunna nedbringas.
Grundtanken i kommitténs ovan skisserade organisationsförslag vore, att
samtidigt som olycksfallsförsäkringens samverkan med övriga socialförsäkringsgrenar
och vissa statliga myndigheter tryggades, åt arbetsgivarna lämnades
största möjliga frihet att genomföra en enkel, praktisk och billig administration
av försäkringen, på samma gång som man genom monopoliseringen dels undvelce
kostnaderna för en i detta fall ändamålslös konkurrens, dels tillgodogjorde
sig de fördelar ur administrationssynpunkt, som försäkringens koncentration
till en enda inrättning i flera avseenden innebure. Vidare hade kommittén i
sitt förslag sökt åstadkomma, att full trygghet skulle erhållas för ett ur social
synpunkt sett riktigt handhavande av olycksfallsförsäkringen.
Då landets arbetsgivare borde gälda samtliga de utgifter, som erfordrades
för en ur social synpunkt sett betryggande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen,
skulle enligt kommitténs förslag arbetsgivarna genom sina bidrag till försäkringen
få bestrida kostnaderna för såväl försäkringsavdelningen som besvärsavdelningen
och besvärsnämnderna. De bidrag, som staten för närvarande
lämnade till den sociala olycksfallsförsäkringen och som huvudsakligen avsågo
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
Ulskollels
rande.
försäkringens administration, skulle sålunda upphöra att utgå. Enligt verkställda
beräkningar skulle, därest kommitténs förslag antoges, uppstå en minskning
i statsutgifterna av omkring 1,310,000 kronor per år. Härvid skulle dock
arbetsgivarnas årliga kostnader för försäkringens förvaltning komma att ökas
med 340,000 kronor.
yU Enligt vad utskottet inhämtat är statens besparingskommittés ovannämnda
betänkande utremitterat för yttrande till av detsamma berörda myndigheter
och organisationer; och har av vederbörande departementschef lämnats det
meddelande, att någon proposition till innevarande års riksdag på grundval av
besparingskommitténs betänkande ej kan hinna avlåtas. Att riksdagen utan
avvaktan å de förslag till omläggning av det nuvarande systemet för den sociala
olycksfallsförsäkringens handhavande, vartill besparingskommitténs betänkande
kan komma att från Kungl. Maj :ts sida giva anledning, nu skulle på grund
av den föreliggande motionen fatta ståndpunkt till det ifrågavarande, lika betydelsefulla
som svårlösta spörsmålet, synes utskottet vara uteslutet.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 10 mars 1925.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren; herrar Bror Petrén, Linder,* Sigfrid Hansson, greve Spens, Thorbera,*
Schedin* och Lundell*;
från andra kammaren: herrar Öberg, Hagman, Hage,* Ödslröm, Ros, Svensson i Skönsberg,
Lindgren i Dingelvik och Pettersson i Hällbacken*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Victor Pettersons Bokindustri A.-B., Stockholm 1925