Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
1
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1925 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
ändring i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande
emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 106,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Svensson i Grönvik hemställt,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och framläggande av förslag till riksdagen rörande ändring av förordningen
den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur
samt om stängselskyldighet.
Till stöd för berörda hemställan har anförts:
En olägenhet, som sedan lång tid tillbaka gjort sig gällande för åtskilliga
ägare av egna hem eller andra såsom lägenheter avsöndrade jordområden,
är den undantagsställning, som dessa intaga ifråga om s. k. stängselvitsord
gentemot innehavare av i mantal satt jord. (§ 9 Kungl. Förordningen om ägors
fredande o. s. v. 1857.) Vid utbrytande av markområden från ett hemman är
det ofta nog beroende på en tillfällighet, huruvida den utbrutna delen blir åsatt
mantal eller avsöndras såsom lägenhet. Den ännu gällande stängselförordningen
av år 1857 ger emellertid stängselvitsord i förra men ej i senare fallet gentemot
stamhemmanet, ett förhållande som måste anses i hög grad inkonsekvent, och
som av en mängd innehavare av jordbrukslägenheter anses orättvist och ofta
ger anledning till misshälligheter mellan vederbörande. Sedan tiden för stängselförordningens
antagande har användningen av formen avsöndrad lägenhet
kommit att utvecklas i hög grad, även vid upprättande av nya mindre jordbruk,
varjämte allt som förr i tiden kunde tala för att lägenheten i viss mån var beroende
av stamhemmanet numera bortfallit. Fördelningen av utskylder och
onera på de olika fastigheterna sker nu helt fristående, varför icke något skäl
kvarstår att bibehålla den skillnad i fråga om stängselvitsord gentemot stamhemmanet,
som förefinnes enligt nu gällande lag.
Förenämnda förordning den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada Huvuddragen
° av 1857 års
av annans hemdjur samt om stängselskyldighet bygger pa den i § 1 av förord- stängseiiag
n
in gen uttalade grundsatsen, att den, som äger hemdjur, är pliktig att medelst stiftning.
hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla sådan vård om dem, att de icke
olovligen inkomma på annans ägor. Försummelse härutinnan medför skyldighet
att ersätta uppkommen skada och kan jämväl, på talan av vederbörande, föranleda
bötesansvar jämlikt 24 kap. 9 § strafflagen. Berörda huvudgrundsats lider
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 5 höft. {Nr 8.)
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
emellertid väsentlig inskränkning genom de i förordningen förekommande bestämmelser
om stängselvitsord, d. v. s. rätt att av granne kräva deltagande
i stängsel till ömsesidigt skydd emot skada av hemdjur. Sådan rätt äga i allmänhet,
enligt § 2, grannar emot varandra, så snart ägorna skiljas genom rågång
eller fastställt eller lagakraftvunnet skifte. Efterföljande §§ stadga dock
vissa undantag i detta avseende. Sätt till vitsord saknas sålunda dels för den,
som med åker, äng eller plantering möter skog, utmark eller beteshage (§ 4),
dels för den, som med ägor möter kronopark eller annan skog eller mark, som
står under kronans omedelbara vård och icke blivit upplåten till nyttjande
åt enskild person eller viss menighet (§ 7), dels för ägare av utjord eller urfjäll,
där ej dylik jord möter eller annan jord, som möter, förut tagit del i stängsel (§ 8),
och dels för ägare av avsöndrad lägenhet gent emot ägare av stamhemmanet
(§ 9)* Anmärkas må ock, att angränsande jordägare kunna genom skriftlig
överenskommelse avsäga sig rätten till stängselvitsord. Därest sådan överenskommelse
intages i rättens protokoll, blir den bindande jämväl för framtida
ägare och innehavare av den jord, varom avtalet slutits, dock ej under längre
tid än 10 år.
Begagnas förefintlig rätt till stängselvitsord, skola de, som i ägoskillnaden
mötas, taga del i hägnaden till hälften vardera. Endast i ett fall kan jämkning
ske i denna fördelningsgrund, nämligen om ägorna å båda sidor utgöras av skog,
utmark eller beteshage. I detta fall kan, därest ena sidan finnes märkligen betungas
av stängseln utan motsvarande nytta och denna sida ej fordrar stängsel,
dess skyldighet till deltagande däri nedsättas, efter ty domaren prövar skäligt;
och stadgas i samband därmed, att, där ej hägnad finnes mellan dylika ägor,
den ohägnade marken skall, där ej annorlunda avtalats, anses upplåten till gemensamt
mulbete. Vid fördelning av hägnad skall emellertid alltid avseende göras
på olika beskaffenhet av den mark, varå hägnaden upprättas, så att, där större
svårighet i denna del möter, skälig minskning i hägnadens längd däremot beräknas.
Enas ej parterna om sådan uppskattning, skola de kalla två ojäviga
män att hålla syn och värdering, varefter saken må fullföljas till domstol.
Har till följd av begagnat stängselvitsord hägnadsskyldighet efter viss grund
blivit utgjord eller bestämd, skola jordägarna efter enahanda grund taga del i
hägnadens underhåll för framtiden, till dess dem emellan annorlunda överenskommes
eller, i händelse med avseende å förändrat bruk med ägorna ändring i
hägnadsskyldigheten å ena sidan yrkas, frågan därom blivit avgjord.
Stängsel skall sättas i ägoskillnaden. Det skall vara i fredgillt skick från den
15 maj, där ej annat för viss ort överenskommits eller stadgats, och till dess på
hösten tjäle kommer i marken.
Angående fredgillt stängsels beskaffenhet meddelas bestämmelser i byggningabalken
kap. 5 § 3 samt förordningen den 31 januari 1815 huru laggill
stängsel bör vara beskaffad. Emellertid kunna hägnadsskyldiga överenskomma
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
3
om enklare slag av stängsel och gäller därom vad förut sagts om avsägande
av rätten till stängselvitsord.
Föreligger skyldighet att hålla stängsel och denna skyldighet eftersättes, står
vederbörande själv risken för att andras kreatur av sådan anledning komma in
å hans ägor; dock fordras för ett dylikt omkastande av den principiella ansvarsskyldigheten,
att den försumlige blivit tillsagd att bota bristfällig hägnad.
Slutligen må nämnas, att stängselförordningen innehåller utförliga bestämmelser
om rätt för den, som å sina ägor finner dit olovligen inkomna kreatur, att
intaga dessa och behålla dem, tills ersättning givits eller säkerhet ställts för
liden skada.
Alltsedan stängselförordningens tillkomst hava förslag till mer eller mindre
genomgripande förändringar i densamma tid efter annan framkommit. Av
dessa förslag hava flera åsyftat upphävande av stängselvitsordet och utsträckande
till undantagslös regel den i § 1 av förordningen uttalade grundsatsen om
kreatursägares ansvarighet; andra åter hava gått ut på att i stället i vissa fall
utsträcka rätten att åberopa stängselvitsord. Vidare hava en del haft till syftemål
att inom ramen av gällande bestämmelser om stängselvitsord åstadkomma
lättnad i stängselskyldighetens utgörande genom ändring av grunderna för
densammas fördelning, överlåtande åt landsting att bestämma fördelningsgrunderna
o. s. v.
Intet av nu avsedda förslag har hittills föranlett någon ändring i stängselförordningen.
I anledning av väckt motion avlät emellertid 1914 års senare riksdag jämlikt
av jordbruksutskottet i utlåtande nr 44 enhälligt gjord hemställan och
enligt av båda kamrarna utan meningsskiljaktighet fattade beslut en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om utredning i syfte att vinna ändring av ej
mindre stängselförordningen än även förordningen den 31 januari 1815 samt
de övriga bestämmelser, vilka därmed kunde stå i sammanhang, ävensom om
framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
I fråga om den begärda omarbetningen av stängselförordningen anfördes
i riksdagsskrivelsen huvudsakligen: Grundsatsen om djurägares ansvarighet
för ägofridens upprätthållande borde fortfarande vara den centrala och grundläggande
i stängsellagstiftningen. Stängselvitsordets berättigande syntes ej
fullt lika klart, men då det fyllde en beaktansvärd uppgift, borde det i princip
bibehållas. Emellertid syntes en konsekvent tillämpning av grundsatsen i § 1
kräva, att rätten till vitsord bestämdes uteslutande av den omständigheten,
huruvida å endera eller båda sidorna av råskillnaden betande kreatur hölles
ellerjplägade hållas. Detta skulle medföra å ena sidan en inskränkning av vitsordets
nuvarande giltighetsområde dithän, att vitsordet kunde tillgripas, blott om
Ändringsförslag
intill 1914.
1914 års
riksdagsskrivelse.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
stängsel verkligen vore i ägofridens intresse behövligt, samt å andra sidan en utsträckning
av nämnda område sålunda, att, så snart stängselbehov förelåge, möjligheten
att påkalla deltagande i stängsel ej finge vara utesluten. I förra avseendet
hade ifrågasatts ett fullständigt borttagande av stängselvitsord inägor emellan.
Då emellertid behov av stängsel kunde föreligga även i dylikt fall, syntes det
följdriktigare med ett principiellt stadgande av större räckvidd, varigenom fastsloges
såsom ovilkorlig förutsättning för vitsordets begagnande, att skyddsbehov
verkligen förelåge. Dock borde vitsordsregeln kompletteras med föreskrift
om befogenhet för behörig myndighet att efter prövning av föreliggande
omständigheter frikalla part från hägnadsskyldighet, om nyttan av stängseln
befunnes icke skäligen motsvara kostnaden därför. Beträffande utvidgningen
av vitsordsrätten så kunde tillräckliga skäl icke påvisas för saknaden av vitsord
i vissa av de lagligen föreskrivna undantagsfall, där den stängselbehövande
jordägaren vore hänvisad att stänga själv utan hjälp av grannen, medan
den sistnämnde däremot kunde påfordra sådan hjälp. Framför allt kunde
avsaknaden av vitsord för inägor gent emot utägor verka orättvist betungande
för inägornas innehavare samt särskilt hämmande på nyodlingsverksamheten
till skada för såväl egnahemsrörelsen som jordbrukets utveckling i allmänhet.
Beträffande de övriga undantagsfall, där stängselvitsord saknades, erinrades,
att icke ägors kamerala natur, utan deras behov av skydd mot lösgående djur
borde vara den avgörande faktorn. — Förutom vitsordsreglerna syntes även
bestämmelserna om grunderna för hägnadsskyldighetens fördelning vara otillfredsställande
eller åtminstone otillräckliga. En i lag bestämd gemensam norm
vore visserligen praktiskt betydelsefull och måhända oundgänglig, men jämkning
i denna borde vara medgiven. Fråga om sådan jämkning syntes böra avgöras
i samma ordning som frågan om vitsordets tillämplighet. Bland de omständigheter,
som därvid lämpligen borde komma i beaktande, kunde nämnas
antalet kreatur, som å vardera sidan hölles, de angränsande skiftenas inbördes
storlek och värde, den inbördes storleken av de olika stängselskyldigas ägoinnehav,
den större eller mindre direkta nyttan å vardera sidan av stängningen
o. s. v. Billigheten torde ock kräva befogenhet för den prövande myndigheten
att i vissa fall ålägga jämväl annan än närmaste granne att deltaga i hägnad. —
Omarbetningen torde sålunda i huvudsak böra gå ut på dels att — med en bestämdare
precisering av stadgandet i § 2 — stängselskyldighet gjordes beroende
uteslutande av stängsels behövlighet såsom skydd mot lösgående hemdjur,
utan någon generell presumtion om ett å landsbygden allmänt förekommande
skyddsbehov mot skada av hemdjur, dels att, då stängselskyldighets inträdande
fortfarande finge göras gällande genom stängselvitsord, sådant kunde
åberopas i de fall, då nyssnämnda allmänna förutsättning för stängselskyldighet
förelåge, utan avseende å ägors beskaffenhet och med bortfallande sålunda
av de undantag från vitsordets tillämpning, som stadgats i §§ 4, 7, 8 och 9, dels
ock slutligen att det finge ankomma på behörig myndighet att på ansökan av
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
5
stängselskyldig, där särskilda omständigheter därtill kunde föranleda, bestämma
såväl i fråga om stängselvitsords tillämpning i särskilda fall som angående
jämkning i den för stängselskyldighets utgörande lagstadgade grund.
Beträffande de i förordningen den 31 januari 1815 och byggningabalken 5 kap.
3 § innefattade bestämmelser angående laggill stängsels beskaffenhet framhölls
i skrivelsen, att dessa vore i hög grad föråldrade. Det syntes därför vara
ett önskemål av synnerlig vikt, att berörda bestämmelser, på sätt även av
hushållningssällskapens ombudsmöte år 1913 begärts, gjordes rymligare, så
att de lämnade möjlighet att, där förhållandena det påkallade, begagna billigare,
enklare och mera virkesbesparande stängselsätt än de för närvarande
lagligen påbjudna.
Över riksdagens ifrågavarande skrivelse infordrade Kungl. Maj:t utlåtanden
från dels samtliga länsstyrelser, vilka skulle lämna vederbörande hushållnings- anledning
sällskaps förvaltningsutskott ävensom skogsvårdsstyrelsen i vederbörande
landstingsområde tillfälle att yttra sig, dels lantbruksstyrelsen och dels, efter skrivelse.
över jägmästarnas hörande, domänstyrelsen.
Sålunda infordrade utlåtanden inkommo under loppet av år 1915. Här må
i största korthet lämnas en redogörelse för den ställning, de olika myndigheterna
intagit i fråga om de i riksdagens skrivelse framförda önskemålen och synpunkterna.
Behovet av en omarbetning av 1857 års stängselförordning har vitsordats av samtliga
hörda myndigheter med undantag av förvaltningsutskotten i Jönköpings
och Kalmar läns norra hushållningssällskap, vilka båda förklarat sig anse skäl
ej föreligga för vidtagande av ändring i härutinnan gällande bestämmelser.
Önskemålet att stängselvitsord skulle förefinnas, blott om verkligt behov av
hägnad till skydd mot hemdjur förelåge, har ock i allmänhet biträtts. Från vissa
håll har ifrågasatts fullständigt borttagande av vitsord inägor emellan, därvid
framhållits, att i de sydligaste provinserna och slättbygderna i mellersta
Sverige stängsel vanligen icke hölles mellan dylika ägor. Domänstyrelsen har
direkt förordat borttagande av vitsordet åkermarker emellan. Däremot har
länsstyrelsen i Värmlands län, i anslutning till yttrande från hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, förklarat, att något behov av inskränkning i fråga
om stängselvitsordet inägor emellan icke gjort sig gällande i detta län. Länsstyrelsen
i Våsternorrlands län har framhållit, att där vore allmän sed att ej hålla
stängsel mellan skogsmarker och att en lagstiftning, som bekräftade denna sedvänja,
vore på sin plats. Lantbruksstyrelsen har för sin del anfört bl. a.: I vissa
trakter av vårt land hade, på sätt i § 19 av stängselförordningen medgåves, överenskommelser
träffats om stängselvitsordets fullständiga eller delvisa upphävande.
Då sådana överenskommelser, gällande hela socknar, kommit till stor
användning under en följd av år, torde det kunna anses vara av erfarenheten bekräftat,
att en inskränkning av nu gällande rätt till stängselvitsord vore av behovet
påkallad. Vid omarbetning av förordningen torde emellertid böra tagas
i beaktande, att förhållandena i vårt vidsträckta land vore mycket olika, och
det vore därför önskvärt, att icke alltför snäva gränser droges vid bestämmel
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
semas avfattande, särskilt i fråga om stängselvitsord. Enligt lantbruksstyrelsens
mening borde en inskränkning av rätten till detta, helst i den utsträckning, som
genom förutnämnda föreningar nu mångenstädes tillämpades, kunna fastställas
av lämplig myndighet för helt län eller viss större del därav eller av länsstyrelse
efter hörande av landsting eller hushållningssällskap.
Den i riksdagsskrivelsen uttalade åsikten, att rätten till stängselvitsord borde
utsträckas att, i fall av behov, gälla även i nu stadgade undantagsfall, har ock
i stort sett tillvunnit sig bifall. Åtskilliga myndigheter hava särskilt betonat
det rättvisa uti att, på sätt i den nu förevarande motionen påyrkats, vitsord tillerkännes
ägare av avsöndrad lägenhet gent emot ägaren av stamhemmanet.
Därvid har framhållits den betydelse, en sådan reform skulle hava för den i utveckling
stadda småbruksrörelsen, varjämte påpekats, att lägenhetsägare ofta
sakna eget stängselvirke. Betänksamhet har emellertid i förevarande avseende
yppats hos några myndigheter. Länsstyrelsen i Värmlands län anser sålunda ej
önskvärt, att inägor tilldelas vitsord gent emot angränsande utägor, enär härigenom
skogsmarkens ägare lätt skulle kunna otillbörligt betungas. Förvaltningsutskottet
i Västerbottens läns hushållningssällskap finner jämväl, på grund av i
länet rådande säregna förhållanden, tveksamt, huruvida sådant vitsord bör givas,
samt anför härom: Vid avvittringen hade många byalag erhållit s. k. fyllnadsj
ordar eller skogsskiften, vilka ofta vore belägna många mil från byarna
och av ringa värde. Emellertid stötte de ofta intill slåtterängar och bäckrödjningar.
Ett begagnande av stängselvitsord från de senares sida skulle för byalagen
bliva ganska betungande. Likartade förhållanden förelåge i de ej sällsynta
fall, då ett byalag ägde slåtterlägenhet inom annan bys område. — Domänstyrelsen
slutligen yrkar, att de f. n. i §§ 7 och 9 stadgade undantagen från rätten
till vitsord måtte bibehållas, och åberopar särskilt beträffande sistnämnda §,
att, därest till de i denna omförmälda lägenheter skulle räknas alla de skogstorp
och odlingslägenheter, vilka numera vore å kronans marker till ett högst betydande
antal upplåtna, och innehavarna av dessa skulle få stängselvitsord
mot kronan, denna härigenom skulle åsamkas mycket betydande utgifter för
att freda mark, som fortfarande vore kronans egendom.
Beträffande förslaget att viss myndighet skulle äga att på ansökan pröva frågan
om stängselvitsords tillämplighet i det föreliggande fallet samt om jämkning av
stadgad grund för hägnadsskyldighetens utgörande hava meningarna A-arit mera
delade. Mot jämkning i sistnämnda hänseende utöver vad för närvarande kan
ske jämlikt § 5 mom. 1 hava länsstyrelserna i Blekinge och Värmlands län ävensom
förvaltningsutskottet i Jönköpings läns hushållningssällskap uttalat sig, därvid
framhållits, att nuvarande klara och tydliga bestämmelser om hälftendelning
visat sig i hög grad förebygga rättstvister, medan däremot möjligheterna till
jämkning efter de i riksdagsskrivelsen angivna, mycket osäkra och delvis olämpliga
grunder skulle leda till trassel och otaliga, svårslitna tvister. Skogsvårdsstyrelsen
i Östergötlands län har velat bibehålla principen om hälftendelning och
medgiva jämkning, blott där denna princip skulle leda till uppenbar orättvisa. Länsstyrelsen
i Uppsala län har jämväl uttalat sig för bibehållande av nämnda princip,
dock med tillfälle till jämkning efter behovet av stängsel. — Från åtskilliga håll,
där man ej närmare uttalat sig i detta avseende, hava uppslag givits i frågan
om vilken myndighet, som vore lämplig att pröva framställt yrkande om jämkning
(länsstyrelse, lantmätare, synemän enligt 11 § arrendelagen, skiftesgodemän,
av viss myndighet för ändamålet särskilt tillsatt person i orten o. s. v.)
Slutligen må anmärkas, att från vissa skogsvårdsstyrelser framförts önske -
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
7
mål, dels att hägnadcn, där omständigheterna därtill föranledde, måtte kunna
sättas annorstädes än i ägoskillnaden, och dels att stängselvitsord kunde tillerkännas
jämväl den, som avverkat skog och i anledning därav ålagts återplantering,
oavsett om han vore ägare till marken, där avverkningen ägt rum, eller ej.
Riksdagens begäran om ändring av gällande föreskrifter angående laggillt
stängsels beskaffenhet har vunnit enhälligt understöd. Från åtskilliga håll har
förordats sådan avfattning av de nya bestämmelserna härom, att stängsel
måtte anses fredgillt, så snart det utestänger större hemdjur.
Efter tillkomsten av 1914 års riksdagsskrivelse har hittills ej skett annan
ändring beträffande stängselförordningen, än att i samband med den nya skogsvårdslagstiftningen
år 1923 vissa tillägg gjorts till § 5 i avsikt att — i anslutning
till alltsedan 1870- och 1880-talen gällande bestämmelser om inskränkning
beträffande flertalet län i rätten till bete för getter och får å ohägnad skog,
utmark och beteshage — till skogsåterväxtens skyddande reglera betesrätten
å dylik mark.
I motiveringen till förevarande motion har allenast berörts det i § 9 av stängselförordningen
inrymda stadgande, enligt vilket ägare av avsöndrad lägenhet
saknar stängselvitsord gent emot stamhemmansägaren. Såsom av förestående
redogörelse framgår, har emellertid riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t år
1914 begärt en genomgripande omarbetning av hela stängselförordningen och
andra i sammanhang med denna stående stadganden. Så gott som samtliga i
anledning av denna skrivelse hörda myndigheter hava ock vitsordat behovet
av en dylik omarbetning. Den utveckling, som ägt rum, sedan myndigheternas
utlåtanden i ämnet avgåvos, har enligt utskottets förmenande ytterligare understrukit
detta behov. Utskottet vill i sådant avseende särskilt erinra om det
under senare åren alltmera framträdande intresset från jordbrukarnas sida för
en rationell beteskultur, avsöndringsinstitutets allt större användning samt
den i utveckling stadda småbruks- och kolonisationsrörelsen. Det synes därför
utskottet vara ett berättigat önskemål, att den av riksdagen å sin tid begärda
utredningen fullföljes, så att förslag i ämnet må kunna snarast föreläggas riksdagen.
På grund av den långa tid, som förflutit, sedan infordrade utlåtanden
i ämnet inkommit, utan att därunder, såvitt av utskottet kunnat inhämtas,
vidtagits någon ytterligare åtgärd från Kungl. Maj:ts sida, frånsett det
ovan omförmälda tillägget i samband med 1923 års skogsvårdslagstiftning, finner
utskottet giltig anledning föreligga för riksdagen att med anledning av nu förevarande
motion göra en förnyad framställning i ämnet till Kungl. Maj:t. Med
hänsyn till den å området gällande lagstiftningens genomgående ålderdomliga
prägel och det inbördes sammanhanget mellan dess olika delar synes det ej ändamålsenligt
att låta den nu avsedda framställningen bliva till sitt syftemål
mindre omfattande än den, som riksdagen förut avlåtit. Utskottet bestyrkes
i denna sin uppfattning även därav, att i de över den tidigare riksdagsskrivelsen
År 1923
vidtagen
ändring i
stängselförordningen.
Utskottets
yttrande.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
avgivna utlåtandena inga väsentliga invändningar mot de däri angivna riktlinjerna
för ändrad lagstiftning kommit till uttryck.
I anledning av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen med anledning av förevarande motion ville
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
låta verkställa av riksdagen redan tidigare påkallad utredning
i syfte att vinna ändring av ej mindre gällande stängselförordning
än även förenämnda förordning den 31 januari 1815 samt
de övriga bestämmelser, vilka kunna därmed stå i sammanhang,
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan föranleda.
Stockholm den 5 mars 1925.
På andra lagutskottets vägnar:
BEOE PETEÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow,* Linder, Thorberg och Alfred Pelrén*
fröken Hesselgren* samt herrar Schedin och Lundell;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar,» Öberg, Hagman, Hage, Ros, Andersson
i Rasjön,* Lindgren i Ringel vik och Pettersson i Hällbacken.
• Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Victor Pettersons Bokindustri A.-B., Stockholm 1925