Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 13 februari 1925 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående ändrade bestämmelser i f råga
om ersättning till expropriationsnämnd.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
165, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Osberg hemställt, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
till nästkommande riksdag inkomma med förslag till ersättning åt expropriationsnämnd.
Av motionens innehåll framgår, att motionären åsyftar, att till förebyggande
av oskäliga ersättningars utgående åt expropriation snämnder sådan ändring
måtte vidtagas i de för närvarande därutinnan gällande bestämmelser, att dylik
ersättning skulle utgå efter fastställd taxa i form av dagtraktamente och
reseersättning, därvid såsom en tänkbar möjlighet angivits, att taxan skulle
kunna upptaga skilda belopp, allt efter värdet av föremålet för expropriationen.
Beträffande de skäl, som av motionären anförts till stöd för den i motionen
gjorda hemställan, tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen.
Rörande ersättning åt expropriationsnämnd innehålla 66 och 67 §§ i
lagen om expropriation den 12 maj 1917 följande bestämmelser:
Ordförande och ledamöter i dylik nämnd skola njuta ersättning för uppskattningen
samt ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring och
beslutets avfattande i skrift med belopp, som bestämmes av rätten, om
överenskommelse ej träffas. Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden,
skall ersättning för det arbete, som därav föranledes, ej tillkomma
nämnden, om ej rätten av särskild anledning det föreskriver.
Den exproprierande är pliktig gälda all av expropriationsmålets handläggning,
expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller eljest
av expropriationen följande kostnad. Dock äger han, om han utgivit kostnad,
som föranletts av ordförandes eller ledamots utevaro från sammanträde
tan laga förfall, söka kostnaden åter av vederbörande.
Under förarbetena till expropriationslagen har den med motionen avsedda
frågan varit föremål för ingående övervägande; och tillåter sig utskottet att
för frågans belysande lämna en kortfattad redogörelse härför.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. 2 avd. 3 käft. (Nr 4—5.) 308 25 1
Motionens
innehåll.
Gällande
bestämmelser
i
ämnet.
Förarbetena
till de med
motionen
avsedda bestämmelser
m. m.
Kommittébetänkande
den 15 september
1910.
1913 års
riksdag.
* Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
Enligt 23 § i 1866 års förordning angående jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov gällde, att, därest någon, som suttit i expropriationsnämnd,
skulle \ ilja taga betalning därför, hade lian att anmäla det hos
ratten; och skulle rätten tillägga honom så mycket, som svarade emot hans
verkliga kostnad för förrättningen. Denna ersättning skulle gäldas av den,
som begärt expropriationen.
I det förslag till lag om expropriation, som den 15 september 1910 avgavs
av en för revision av expropriationslagstiftningen tillsatt kommitté,
föreslogs, att ordförande och ledamot i expropriationsnämnd skulle, utöver
resekostnadsersättning efter tredje klassen i gällande resereglemente’ erhålla
ordförande 25 kionor och ledamot lo kronor i ersättning för varje reseeller
förrättningsdag. Därjämte skulle ordföranden njuta gottgörelse för
kallelser, protokollsföring och beslutets avfattande i skrift med belopp, som
skulle bestämmas av rätten, om överenskommelse ej kunde träffas.
X niotio ernå till de sålunda föreslagna bestämmelserna hade kommittén
anfört följande:
>oDen lydelse stadgandet om nämndens rätt till ersättning för sitt arbete
erhållit r 23 ij av 1866 års förordning svnes vara grundad på antagande att
sådan ersättning i allmänhet icke skulle begäras. Emellertid har motsatsen
bin it regel, sus o in också är naturligt. Det lär även icke så sällan förekomma,
att ersättningen till nämnden bestämmes rikligare, än som kunde vara nödvändigt,
och. detta förhållande torde stundom liava ganska väsentligt bidragit
till expropriationskostnadernas förökande.
Ersättningen torde nu lämpligen begränsas i lag. Enligt kommitténs
förslag skall själva resekostnaden, då resor föranledas av expropriationen,
ersättas efter tredje klassen i resereglemente!, och skall härutöver ersättning’
innefattande såväl dagtraktamente som skälig gottgörelse för tidsspillan och
arbete, utgå till ordföranden med tjugufem kronor och till ledamot med
femton kronor för varje rese- eller förrättningsdag. Ordföranden synes därjämte
böra erhålla gottgörelse för protokollsföring, uppsättande av nämndens
utlåtande och annat dylikt arbete, vars verkställande det kan åligga honom
att besörja. Yid större expropriationer torde ordföranden ofta behöva anställa
sekreterare eller annat biträde, och bör ersättningen då bestämmas så
att kostnaden härför betäckes.»
I det till grund för proposition i ämnet till 1913 års riksdag ursprungligen
utarbetade, till lagrådet remitterade förslaget blevo emellertid de av
kommittén föreslagna bestämmelserna, då grunderna för ersättningen ansåges
höra bestämmas i administrativ ordning, utbytta mot ett stadgande av innehåll,
att ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd skulle vara berättigade
till ersättning för uppskattningen enligt vad därom särskilt stadgades,
med rätt därjämte för ordföranden till särskild gottgörelse för kallelser m. m.
i enlighet med kommittéförslagets innehåll därutinnan.
Mot det sålunda föreslagna stadgandet framställdes vid granskning av
förslaget inom lagrådet anmärkning, därvid lagrådet yttrade följande:
»Att, såsom i förevarande lagrum förutsättes skola ske, fastställa allmängiltiga
grunder, efter vilka ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd
skola åtnjuta ersättning för uppskattningen, torde stöta på stora praktiska
Andra lagutskott ds utlåtande nr -i.
3
svårigheter. Ena gången kan det gälla ett vidlyftigt och invecklat expropriationsärende,
varför kräves ett tidsödande förberedande studium av handlingarna,
åtminstone från ordförandens sida, den andra gången åter ett
ärende, vars hela behandling av nämnden är undangjord på en eller annan
timme. Vid expropriation för en järnväg inträffar i allmänhet, att flera särskilda
expropriationsmål handläggas samma dag av expropriationsnämnder
med delvis växlande sammansättning.
Med hänsyn till det anförda liemställes, att bestämmelsen i fråga undergår
sådan ändring, att i enlighet med nu gällande ordning det anförtros åt
rätten att bestämma beloppet av den ersättning för uppskattningen, som skall
utgå till ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd, för den händelse
överenskommelse därom ej träffas.»
På grund av lagrådets anmärkning fick stadgandet sedermera i propositionen
till 1913 års riksdag den avfattning, som detsamma numera äger; och framställdes
vid nämnda riksdag, därvid frågan om ny lagstiftning i ämnet på
grund av kamrarnas stridiga beslut förföll, ej något förslag till ändring beträffande
det ifrågavarande stadgandets innehåll.
I samband med att förslag till ny lag i ämnet genom proposition förelädes 1916 är
916 års riksdag — vilket förslag i nu förevarande del upptog enahanda
stadgande som i den föregående propositionen — väcktes inom andra kammaren
tvänne motioner i nu föreliggande spörsmål, den ena nr 245 av ett
trettiotal kammarledamöter, däribland herrar Osberg och Persson i Björsbyholm,
och den andra nr 250 av herrar Lubeclc och von Hofsten.
I den förra motionen framhölls, att vid domstolarnas fastställande av ersättning
åt expropriationsnämnd så olikartad uppfattning gjort sig gällande
om vad som kunde anses vara skälig ersättning för sådant uppdrag, att en
allmän önskan förefunnes om reglerande av dylik ersättning medelst enhetliga
bestämmelser i lag. I anslutning härtill yrkades av motionärerna,
att åt nu förevarande stadgande måtte givas sådan avfattning, att ordförande
och ledamöter i expropriationsnämnd bereddes ersättning med 15 kronor
för dag jämte gottgörelse för resekostnader samt därutöver ordförande särskild-gottgörelse
för kallelser m. in. i enlighet med propositionens innehåll
därutinnan.
I den av herrar Liibeck och von Hofsten väckta motionen framhölls, att,
på ''sätt svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsföreningen i
gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t redan den 28 juni 1910 framhållit, erfarenheten
givit vid handen, att dagarvoden för expropriationsnämnders ledamöter
i regeln beräknades oskäligt högt, nämligen till 50 ä 75 kronor förutom
gottgörelse för resor och vivre. Som följd härav hade det visat sig,
att i fråga om elektriska kraftledningar expropriationskostnaden ofta överstege
själva skadeersättningen. Det vore därför önskligt, att i lagen infördes
en sådan begränsning i förevarande hänseende, som upptagits i 1910 års
kommittéförslag; och framställdes av motionärerna förslag därom.
Någon realbehandling av ämnet medhanns emellertid ej vid 1916 års riks.
dag, varför de i motionerna innefattade framställningarna ej kommo under
bedömande.
1917 års
riksdag.
Motion av
liknande
innehåll vid
1924 års
riksdag.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
På följ and riksdag förelädes lagförslaget i oförändrad form åter riksdagen,
i anledning varav herrar Inibeck och von Hofsten inom andra kammaren i
motion nr 272 ånyo framställde ovan berörda ändringsförslag.
Lagutskottet hemställde emellertid, under åberopande av lagrådets förut
återgivna yttrande, att motionen icke måtte föranleda någon ändring i det
kungl. förslaget, och blev denna lagutskottets hemställan utan meningsskiljaktighet
av riksdagens båda kamrar bifallen.
Frågan upptogs ånyo i eu vid 1924 års riksdag inom andra kammaren av
herrar (Isberg och Persson i Björsbyholm väckt motion, nr 188. I denna
gjordes gällande, att det för nedbringande av expropriationskostnaderna,
vilka, i synnerhet då det gällde små förvärv, ofta uppginge till lika stort belopp
som värdet av den exproprierade egendomen, vore lämpligt, att i lag
fastställdes vissa grunder, efter vilka ersättningen till nämndens ordförande
och ledamöter skulle utgå. I sådant avseende kunde lämpligen tänkas ett
dagtraktamente av SO kronor samt reseersättning efter tredje klassen i gällande
resereglemente, varjämte bestämmelser borde meddelas om ytterligare
ersättning efter vissa grunder till ordföranden i egenskap av sammankallande
och protokollsförare. I anslutning härtill hemställdes om skrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om förslag i ämnet till nästkommande riksdag.
Andra lagutskottet, som hade motionen till förberedande behandling, framhöll
i avgivet utlåtande nr 3, vad ock av den ovan lämnade redogörelsen
framgår, att de i motionen framförda synpunkterna redan vid expropriationslagens
antagande förelegat till bedömande utan att då vinna beaktande. Den
för bestämmande av ersättning åt expropriationsnämnden gällande ordning,
enligt vilken domstolen hade att, i händelse överenskommelse om ersättningens
storlek ej kunnat emellan vederbörande träffas, meddela bestämmelser
därom, syntes utskottet vara att föredraga framför den av motionärerna föreslagna
ordningen. Utskottet ville därvidlag särskilt erinra om att exproprierande
part, som funne framkomna ersättningsanspråk vara för högt tilltagna,
städse ägde tillfälle att vid domstolen före ärendets avgörande muntligen
eller i ingiven inlaga göra de erinringar emot de fordrade beloppens
storlek, vartill lian kunde finna sig äga fog.
Utskottets hemställan, som var enhällig, bifölls av båda kamrarna, av
första kammaren med 66 röster mot 35, vilka senare avgåvos för Infall till
motionen, samt av andra med 101 röster mot 47, likaledes avgivna för bifall
till motionen. Under förhandlingarna i kamrarna framhölls, att erfarenheten
av nu gällande ordning gåve vid handen, att den till nämndens ledamöter
utgående ersättning ofta bleve oskäligt hög. Sålunda omnämndes ett fall, där
ersättningen med sex gånger överstigit värdet av den med exprojnäationen
avsedda egendom. Därjämte åberopades till stöd för motionen, att jämlikt
93 § av järnvägstrafikstadgan den 24 januari 1914 utginge såsom gottgörelse
resekostnads- och traktamentsersättning enligt angivna klasser i resereglementet
till ordförande och ledamot i sådan skiljenämnd, som enligt samma §
hade att slita vissa tvister mellan statens järnvägar och trafikanter angående
skada å gods in. m. Möjligheten att vid domstol framställa erinringar mot
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4. 5
begäran om ersättning, som syntes oskälig, vore givetvis en fördel, men
allmänheten borde befrias från onödigt besvär.
Från olika håll framkomna, å gjorda erfarenheter grundade uttalanden
synas väl giva stöd för motionärens uppgift, att i åtskilliga fall till ledamöter
av expropriationsnämnd utgått i förhållande till det å saken nedlagda
arbete oskäligt hög ersättning. Vid övervägande av frågan, huruvida den
av motionären föreslagna ordningen skulle giva garantier för med rättvisa
och billighet mera överensstämmande resultat i förevarande avseende, liar
emellertid utskottet icke funnit anledning frångå sin i fjolårets utlåtande intagna
ståndpunkt. De uppgifter, som åvila en expropriationsnämnd och
särskilt dess ordförande, växla i hög grad från fall till fall och stå ingalunda
alltid i förhållande till värdet av den egendom, som är i fråga. Under sådana
omständigheter synes det utskottet, som om reglerna för ersättningens bestämmande
böra vara sådana, att de lämna rum för rimlig anpassning allt
efter förhållandena i de särskilda fallen. Härtill gives möjlighet med de
för närvarande i ämnet gällande bestämmelser, en möjlighet, som däremot
skulle försvinna i och med genomförandet av den av motionären föreslagna
omläggningen. I motionen har visserligen framkastats tanken på tillitandet av
skilda ersättningstaxor allt efter värdet av den egendom, som med de särskilda
expropriationsförrättningarna avses. Med hänsyn till det redan anförda
torde dock denna utväg få anses föga ändamålsenlig. De av motionären påpekade
missförhållandena torde, såsom utskottet i fjol anmärkte, inom den
nuvarande anordningens ram kunna förebyggas därigenom, att vederbörande
exproprierande part, i den män anledning därtill gives, inför domstolen före
ärendets slutförande framställer anmärkning mot de begärda ersättningsbeloppens
storlek. Att sålunda framställda anmärkningar av vederbörande domstol
vinna skäligt beaktande, torde med fog kunna förutsättas.
Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 13 februari 1925.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, Sigfrid Hansson, greve
Spens, Tjällgren och Frändén, fröken Hesselgren samt herr Åkerberg;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Ödström, Johansson
i Kälkebo, Holmström i Stockholm''-'', Svensson i Skönsberg, Anderson i Storegården
och Pettersson i Hällbacken.
Utskottet.
''■) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr é.
Reservation
av herrar Tjällgren och Johansson i Kälkebo, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava följande lydelse:
»I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
165, —--från onödigt besvär.
Från olika håll framkomna, å erfarenhet grundade uttalanden synas giva
stöd för motionärens uppgift, att ledamöter i expropriationsnämnd fordrat
ersättning, som icke stått i rimligt förhållande till det nedlagda arbetet.
Den utväg, vederbörande part äger tillgripa, då anmärkning mot ersättningsbelopps
storlek anses kunna göras, nämligen att hänskjuta frågan till domstols
avgörande, måste med hänsyn till den ställning, expropriationsnämndeina
intaga såsom organ för slutgiltigt fastställande av ersättningar parterna
emellan, anses för nämndernas egen ställning mindre tilltalande och icke
ägnad att stärka deras anseende. Utskottet anser därför att, på sätt i motionen
föreslås, till övervägande bör upptagas frågan om bestämmande av
ersättningen till expropriationsnämnderna i enlighet med vad som angives
i ovan relaterade kommittébetänkande av den 15 september 1910. Dock vill
utskottet ej direkt förorda detta förslag, utan bör detta upptagas till förnyad
omprövning.
Eu annan likaledes tänkbar utväg vore att bestämma ersättningen i enlighet
med vad som gäller för nämndeman i vattenrättsdomstol, med vilket
uppdrag ledamotskapet i expropriationsnämnd enligt utskottets mening kan
i stort sett jämställas. Utöver dagarvode bör givetvis komma särskild ersättning
till ordföranden för kallelse, protokollsföring och beslutets avfattande,
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag till ändrade bestämmelser i fråga om
ersättning till expropriationsnämnder.»