Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

1

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1925 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om bulvan förhållande i fråga om fast egendom
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 20 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 216, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma inom första kammaren väckta motioner, nämligen
nr 284 av herr Lindhagen och nr 285 av herr Enhörning.

I motionen I: 284 har yrkats, att riksdagen med anledning av det genom propositionen
framlagda lagförslaget ville:

1) besluta eller hos regeringen begära förslag till lagbestämmelser i syfte
att, i anslutning till förebild i norsk lagstiftning, bolags styrelseledamöter samt
tjänstemän och andra hos bolag anställda personer jämte makar, såvitt angår
trävarubolag, icke må, där ej särskilda anledningar visas, förvärva jordbruksfastighet
med skogsmark;

2) i enlighet med jordkommissionens senaste och till lagrådet remitterade
förslag, besluta lagbestämmelser i och för bulvanförhållandets kriminalisering,
vad angår så väl bulvanen som hans huvudman;

3) hos regeringen begära ett organiserat ingripande med stöd av lagen mot
alla enligt föregående utredningar redan specificerade fall av skedda bulvanköp; 4)

besluta till lagens 8 § göra det tillägg, att en var äger att hos vederbörande
angiva ett bulvanförhållande.

I motionen I: 285 har hemställts om avslag å förevarande proposition eller i
varje fall sådan ändring av densamma, att lagen icke skulle äga tillämplighet
å före tiden för dess ikraftträdande uppkomna bulvanförhållanden annat än i
den mån de fortbestode efter den 1 januari 1931.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. 2 avd. SO käft.- (Nr 85.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

Beträffande grunderna för ifrågavarande lagförslag ävensom för de i motionerna
framställda yrkandena får utskottet, i den mån redogörelse därför ej
lämnas här nedan, hänvisa till propositionens respektive motionernas innehåll.

Förslag till lag om bulvanförliållande i fråga om fast egendom.

Förekomsten Genom stadganden i ett flertal författningar har för vissa rättssubjekt rätten

förliållan- att förvärva fast egendom blivit med hänsyn till allmänna intressen inskränkt.

den heträf- Utskottet erinrar i sådant avseende särskilt om den s. k. norrländska förbudst
ande

fastighet, lagen av den 4 maj 1906, vilken sedan 1921 är provisoriskt gällande jämväl
för mellersta och södra Sverige och riktar sig mot bolags och föreningars förvärv
av fastigheter, ävensom om lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, vilken
sistnämnda lag huvudsakligen riktar sig mot utlänningars jordförvärv. Enligt
dessa lagar är fastighetsförvärv för med desamma avsedda rättssubjekt i regeln
tillåtet allenast efter särskild prövning. Jämväl i vissa andra författningar
meddelas emellertid dylika inskränkande föreskrifter beträffande speciella grupper
av juridiska eller fysiska personer. Att förenämnda båda lagar äro särskilt
utsatta för faran att kringgås, är allmänt känt. Det tillvägagångssätt, som
härvid kommit till användning, har i regel bestått däri, att den, beträffande
vilken inskränkningen i rätten att förvärva fastigheten gällt, använt sig av
bulvan d. v. s. genom annan person (bulvanen), vilken rättsligen framstår såsom
ägare till fastigheten, förskaffat sig rådighet över densamma.

Norrlands- Redan Norrlandskommittén påpekade i sitt år 1904 avgivna betänkande, vilkommittén.
}igger till grund för ovannämnda 1906 års lag, denna fara, men höll för
troligt, att kringgåendet icke skulle komma att äga rum i någon större utsträckning.
Kommittén framhöll emellertid, att, om så skulle visa sig bliva fallet,
särskilda åtgärder däremot borde vidtagas.

Utredning Sedan den 30 december 1911 åt landshövdingen Johan Widén uppdragits att
gående verk verkställa utredning angående verkningarna av 1906 års lag, framhöll Widén i
ningama av ett år 1913 avgivet betänkande, att enligt erhållna upplysningar bulvanköp
n°förhudfCa me^ kringgående av nämnda lag ägt rum i rätt stor omfattning, särskilt i vissa
lagen. län, att det emellertid syntes mest antagligt, att dessa köp till den mera övervägande
delen hänförde sig till förbudslagens första tid och i många fall omfattade
fastighetsöverlåtelser, som varit planerade eller kontraherade innan
lagen utfärdades, vadan man kunde förmoda, att bolagen med tiden skulle mera
lojalt komma att ställa sig lagen till efterrättelse, samt att, därest så ej bleve
fallet, särskild lagstiftning i syfte att förekomma bulvanförhållanden måste
tillgripas.

Lagförslag Sedan det under den med världskriget inträdda krisperioden visat sig, att
^yUrcmdm kringgåendet av icke blott 1906 års norrländska förbudslag utan även ovandäröver.
nämnda 1916 års lag visat en tendens till ökning, blev under år 1918 inom

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85. 3

justitiedepartementet utarbetat ett lagförslag, som avsåg att stävja dylika kringgåenden.

Enligt detta förslag skulle, därest någon för annans räkning men i eget namn
förvärvat fast egendom, skyldighet föreligga för såväl den formelle som den
verklige förvärvaren att göra anmälan om förhållandet till rätten, som genast
skulle göra anteckning därom i lagfartsprotokollet. Underlåten anmälan skulle
medföra ansvar. Därest icke inom viss tid efter det dylik anteckning i lagfartsprotokollet
skett lagfart å egendomen sökts för den, för vars räkning
egendomen enligt samma anmälan förvärvats, eller för annan eller därest
gjord ansökan om lagfart blivit avslagen, skulle genom länsstyrelsens försorg
egendomen säljas på exekutiv auktion. Anmälningsskyldigheten skulle gälla
även beträffande förvärv, som skett innan lagen trätt i kraft.

I avgivna yttranden över detta förslag vitsordades från ett flertal håll behovet
av en lagstiftning i ämnet, men framställdes åtskilliga anmärkningar mot
förslaget och uttalades tvivel angående dess effektivitet.

Förslaget föranledde ingen proposition till riksdagen.

Jordkommissionen utarbetade sedermera och överlämnade den 9 mars 1920 Lagförslag

. ... år 1920 och

till chefen för justitiedepartementet ett nytt förslag till lagstiftning i ämnet, yttranden

Enligt detta förslag skulle bulvanförhållande beträffande fastighet anses före- däröver.
ligga, då någon, vilken enligt gällande lagstiftning icke ägde utan särskild
prövning eller tillstånd förvärva eller behålla fastighet, med begivande av
den, som innehade äganderätten till fastigheten, så förfogade över denna, som
vore han ägare till densamma. Det skulle åligga allmän åklagare att vid domstol
i orten påkalla prövning, huruvida bulvanförhållande förelåge, därvid till
svaromål skulle instämmas såväl bulvanen som den, till vars förmån bulvanförhållandet
ägde rum. Funne domstolen bulvanförhållande föreligga, skulle
bulvanen erhålla tid att genom fastighetens avyttrande upplösa detsamma.

Framginge ej, då ett år förflutit efter det domstolens utslag vunnit laga kraft,
av lagfartsprotokollet, att fastigheten avyttrats, skulle densamma genom överexekutors
försorg försäljas å offentlig auktion enligt vissa regler.

Vid förslaget var fogad reservation av herr Lindhagen, vilken med instämmande
av trenne andra ledamöter i kommissionen hänvisade till ett av honom
i annat sammanhang avgivet förslag till lag angående förbud i vissa
fall för enskild person att besitta fast egendom. Detta förslag innehöll bland
annat föreskrift, att enskild person, som i själva verket huvudsakligen för
annans räkning men i eget namn förvärvat fast egendom, vilken huvudmannen
enligt gällande bestämmelser icke ägde förvärva, eller enskild person, som hade
del i ledningen av eller tjänstebefattning hos bolag, vars rörelse omfattade
handel med eller utnyttjande av skog eller skogsprodukter, icke finge utan särskilt
tillstånd med äganderätt besitta jordbruksfastighet, överträdde någon
detta förbud, skulle länsstyrelsen förelägga honom att inom viss tid avyttra
fastigheten, vid äventyr att denna eljest bleve tvångsvis försåld, över länsstyrelsens
beslut finge klagan föras genom instämmande av saken till vederbörlig
domstol.

Lagförslag
år 1921 och
yttranden
däröver.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

över jordkommissionens nu berörda lagförslag infordrades yttranden från
samtliga länsstyrelser. I nästan alla inkomna yttranden betonades nödvändigheten
av en lagstiftning, som kunde förhindra kringgående av gällande lagar
angående inskränkning i rätten att förvärva fast egendom. I flera av yttrandena
framhölls dock, att den föreslagna lagens beskrivning å vad som skulle
förstås med bulvanförhållande icke vore tillfredsställande, och att stora svårigheter
att styrka förekomsten av dylikt förhållande skulle uppkomma, vadan
lagen skulle bliva ganska ineffektiv.

Ej heller nu ifrågavarande förslag ledde till någon lagstiftning i ämnet.

I sitt den 15 december 1921 avlämnade huvudbetänkande del I upptog jordkommissionen
ånyo frågan om en lagstiftning mot bulvanförhållande. Kommissionen
framhöll, att enligt den av kommissionen verkställda utredningen
icke mindre än 500 ä 600 kända fall av förvärv av fastigheter för bolags räkning
genom styrelsemedlemmar eller befattningshavare hos vederbörande bolag
eller andra bulvaner förekomme inom de delar av landet, där 1906 års lag
gällde, innan den provisoriskt utsträcktes, samt att dessa fall, av vilka flertalet
avsågo Yästernorrlands och Jämtlands län, fördelade sig på sammanlagt
142 kommuner. Genom utredningen måste det anses ytterligare fastslaget,
att bulvanväsendet i betydande omfattning kommit till användning för kringgående
av den norrländska förbudslagstiftningen. Förekomsten av bulvanförhållanden
kunde antagas vara i verkligheten större än utredningen visade. Kommissionen
ansåge nödvändigt att genomföra en lagstiftning, som bringade bestående
dylika förhållanden att upphöra och motverkade uppkomsten av nya.

För sådant ändamål hade kommissionen i ett upprättat förslag till lag med
bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egendom, vilket bland
annat stadgade koncessionsplikt för enskilda svenska medborgare, som ej bosatte
sig å förvärvad fastighet, upptagit särskilda föreskrifter angående bulvanskap.
Enligt förslaget skulle bulvanförhållande anses föreligga, då någon,
som icke ägde att utan tillstånd eller särskilt godkännande förvärva fastighet,
med begivande av den, som rättsligen framstode såsom ägare till fastigheten,
rådde över densamma eller del därav såsom vore han ägare till fastigheten.
Bulvanförhållande var i detta förslag kriminaliserat: både den, som
brukade bulvan, och den, som läte sig brukas såsom sådan, kunde ådömas ansvar.
Talan därom skulle föras vid domstol och skulle denna, därest bulvanskap
konstaterades, jämväl förelägga bulvanen att inom viss tid avyttra fastigheten,
vid äventyr att densamma eljest underginge tvångsförsäljning enligt
vissa regler.

I avgiven reservation uttalade herr Lindhagen farhågor för att kommissionens
definition å bulvanskap vore för snäv. Han förordade en kombination
av den föreslagna lydelsen med den formulering, han givit bulvanbegreppet
i sin reservation till 1920 års förslag. Omsorgen om lagens effektivitet krävde
i varje fall en uttrycklig bestämmelse därom, att ledamot i bolags styrelse och
dess tjänstemän icke finge utan koncession förvärva jordbruksfastighet. Beträffande
ordningen för konstaterande av bulvanförhållanden ställde sig reser -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

5

vanten fortfarande synnerligen obenägen mot frågans överlämnande åt domstolarna.
Då emellertid bulvanförhållande i förslaget kriminaliserats, stode
ingen annan utväg öppen. Denna befogade åtgärd hade dock två sidor. Genom
kriminaliserandet komme kravet på s. k. full bevisning att ytterligare
skärpas samt lagens effektivitet att än mer äventyras, k råga vore, om ej
det av reservanten år 1920 förordade administrativa förfarandet vore det effektivaste;
i varje fall vore emellertid kommissionens senare förslag att föredraga
framför det tidigare.

I de yttranden, som avgåvos över kommissionens förslag till lag med bestämmelser
angående rätt att förvärva och besitta fast egendom, berördes förslagets
bestämmelser angående bulvanskap allenast undantagsvis. Av länsstyrelsen
i Jämtlands län (J. Widén) betonades, att nödvändigheten av en lagstiftning
i förevarande hänseende tillräckligt bestyrkts av de sista årens erfarenheter,
och att den omfattning, i vilken s. k. bulvanskap förekommit — varigenom
för Norrlands vidkommande syftet med 1906 års lag i icke ringa grad
gäckats — och den missaktning av gällande lag, som därvid gjort sig gällande,
gjorde, att tvekan ej heller syntes böra råda därom, att den häremot riktade
lagstiftningen borde, såsom ock i förslaget iakttagits, givas retroaktiv verkan.
Mot förslaget anmärktes företrädesvis, att bestämmelserna i praktiken
torde bliva föga effektiva. Dessutom uttalades betänkligheter mot att bulvanskap
kriminaliserades och att lagen gåves tillämpning å redan bestående förhållanden.

Vid 1924 års riksdag väcktes motioner, däri hemställdes om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om skyndsamt framläggande av förslag angående riksdag.
bulvanlagstiftning. I avgivet utlåtande över dessa motioner anförde andra
lagutskottet:

Det torde otvetydigt framgå, att såväl lagen den 4 maj 1906 som lagen den
30 maj 1916 i betydande omfattning kringgåtts på det sätt, att bolag och utlänningar
använt bulvaner för förvärv av fastigheter, vilka de självavarit lagligen
förhindrade att förvärva. De missbruk, som sålunda- förekommit, vore enligt
utskottets mening av så betänklig art, att frågan om deras stävjande måste av
statsmakterna allvarligen beaktas. Insikten om nödvändigheten härav syntes
ock vara allmän i de bygder, där missförhållandena mest gjort sig gällande.

Givet vore också, såsom motionärerna framhållit, att, därest de inskränkande bestämmelser,
som nti gällde beträffande bolags och föreningars råttkatt förvärva
jordbruksfastighet i Norrland, Dalarne och Värmland, komme att i en eller annan
form definitivt utsträckas jämväl till andra delar av landet, faran växte av
hithörande bestämmelsers kringgående. Utskottet funne således en lagstiftning
med det syftemål, som i motionerna angåves, uppbäras av ett föreliggande verkligt
behov. Att stora vanskligheter mötte vid utformande av en dylik lagstiftning,
förbisåge utskottet ingalunda. Ett flertal utarbetade förslag i ämnet .
hade dittills framkommit, mot vilka alla framställts mer eller mindre bärande
anmärkningar. De lagtekniska svårigheterna borde dock ej föranleda till att
tanken på lagstiftning undanskötes, utan syntes frågan därom böra upptagas
till fortsatt behandling. På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet,
att riksdagen med bifall till motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj :t låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till bestämmelser med syftemål att förhindra, att de rättssubjekt,

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

för vilka inskränkande bestämmelser i fråga om rätten att förvärva fast egendom
gällde, genom anlitande av bulvaner kringginge dessa bestämmelser, ävensom
att avveckla redan uppkomna dylika bulvanförbållanden.

Vad utskottet sålunda hemställt blev av riksdagens båda kamrar utan votering
bifallet.

År 1924 in- Under år 1924 infordrades sedermera ånyo yttranden från länsstyrelserna

yttranden. m'' myndigheter angående föreliggande fråga om införande av förbud i vissa
fall att i fråga om äganderätt till fastighet vara bulvan för annan. Det stora
flertalet av de myndigheter, som med anledning härav avgåvo yttranden, tillstyrkte
därvid en lagstiftning i ämnet, varvid dock åtskilliga av samma myndigheter
betonade de stora svårigheter, som mötte att på ett effektivt sätt utforma
en dylik lagstiftning.

Innebörden Enligt det föreliggande förslaget skall bulvanskap anses föreligga, då i lag

agandee}ör~- stugat förbud att utan tillstånd eller särskilt godkännande förvärva eller beslag.
hålla fast egendom kringgås därigenom att den, som har fång till viss egendom,
är bulvan för annan, mot vilken dylikt förbud gäller, i det att fastigheten innehaves
huvudsakligen för dennes räkning. Allmän åklagare skall vid domstol
föra talan angående dylikt bulvanskap och domstolen har att, om sådant befinnes
vara för handen, förordna, att överexekutor skall pröva, huruvida egendomen
skall säljas å offentlig auktion. Själva bulvanskapet är däremot icke
straffbelagt. Sedan domstolens förenämnda beslut vunnit laga kraft, skall
överexekutor meddela förordnande om egendomens försäljning, därest ej av lagfartsprotokollet
framgår, att egendomen avyttrats. Sådant förordnande blir
gällande ändå att egendomen befinnes hava varit avyttrad eller sedermera avyttras.
För att den person, som efter anhängiggörandet av dylik rättegång inköper
fastigheten, skall erhålla kännedom om rättegången och den risk, som i anledning
därav finnes att dröja med lagfartsansökan, har upptagits bestämmelse, att första
gången mål angående upplösning av bulvanförhållande förekommer vid domstol,
anteckning därom skall göras i inteckningsprotokollet samt i inteckningseller
fastighetsboken. Dylik anteckning blir såmedelst ock föremål för anmärkande
i de gravationsbevis, som därefter utfärdas angående fastigheten. I fråga
om förfarandet vid egendomens försäljning skola gälla motsvarande regler som
om förordnande jämlikt 28 § utsökningslagen meddelats om försäljning av fastigheten
till gäldande av fordran, som däri äger bästa förmånsrätt. Någon ga^
ranti för inteckningars kvarstående i fastigheten förefinnes sålunda icke. Domstol
må under rättegången meddela förbud för bulvan eller hans huvudman att å
egendomen avverka skog annorledes än till husbehov samt att därifrån bortföra
stråfoder. Sådant förbud kan ock, evad saken förekommit vid domstol eller
icke, meddelas av länsstyrelsen. Den, som med kännedom om dylikt förbud
överträder detsamma, straffas med böter, varjämte avverkat virke eller bortfört
foder under vissa omständigheter kan beslagtagas och dömas förbrutet. Länsstyrelse
skall ägna särskild uppmärksamhet däråt, att inom länet förekommande
bulvanförhållanden varda lagligen beivrade. Vissa befattningshavare, nämnder
och styrelser äro pliktiga att, då anledning förefinnes till antagande, att

Andra lagutskottets utlåtande Nr Sb.

7

bulvanförhållande föreligger, därom göra anmälan till länsstyrelse; och må
länsstyrelse, där så anses lämpligt, förordna särskild åklagare att anhängiggöra
och utföra talan om bulvanförhållande. Rättegång angående bulvanförhållande
skall handläggas i den för brottmål stadgade ordning.

Såsom i det föregående anmärkts, hava verkställda utredningar givit vid
handen, att gällande författningar angående inskränkningar i rätten till förvärv
av fast egendom i betydande omfattning kommit att kringgås därigenom
att vederbörande, emot vilka dessa författningar rikta sig, i och för
förvärv av fastigheter använt sig av bulvaner. I synnerhet torde sådant bulvansystem
förekomma i syfte att undgå förbuden mot bolags och utlänningars
jordförvärv. Sedan åtskilliga år tillbaka torde väl ock på de flesta håll den
uppfattningen vunnit stadga, att berörda förhållanden kräva ett ingripande
från statsmakternas sida, varigenom eftertryckligt hävdas nödvändigheten av
att efterleva de härutinnan meddelade föreskrifterna. Till denna uppfattning
anslöt sig ock föregående års riksdag genom att avlåta förut omförmälda skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om lagstiftning angående bulvanförhållande
i fråga om fast egendom; och utgör denna skrivelse närmaste anledningen
till framläggandet av nu förevarande lagförslag. Då sålunda senaste riksdag
tagit bestämd ställning till frågan om behovet av en lagstiftning i förevarande
ämne, finner utskottet skäl icke föreligga att nu i vidare mån än genom
den föregående redogörelsen skett till behandling upptaga nämnda fråga.

Det föreliggande förslaget överensstämmer till sin huvudsakliga innebörd
med det av jordkommissionen år 1921 i sådant avseende framlagda utom därutinnan,
att bulvanskapet icke kriminaliserats. Till sistnämnda fråga återkommer
utskottet vid detaljbehandlingen av förslaget.

Någon egentlig definition å begreppet bulvanskap har icke i förslaget givits,
utan l^ar det överlämnats åt domstolarna att enligt vissa allmänna bestämningar
i de förekommande fallen konstatera, huruvida sådant förhållande föreligger
eller icke. I likhet med lagrådet finner utskottet detta förfarande vara bäst
ägnat att låta rättstillämpningen komma till rätta med de kringgåenden, lagförslaget
avser att bekämpa.

I anslutning till jordkommissionens båda i ämnet avgivna förslag har det
nu föreliggande hänskjuta prövningen av frågan, huruvida bulvanförhållande
är för handen, till domstolarna. Enligt utskottets förmenande torde detta
ock bäst överensstämma med beskaffenheten av en dylik prövning. Eör denna
kan komma att erfordras upptagande av eu ganska omfattande bevisning.
Därest vittnesförhör finnes påkallat, skulle även vid ett administrativt prövningsförfarande
anlitande av domstol härför bliva nödvändigt. Detta synes
dock innebära onödig omgång och skulle föranleda åtskillig tidsutdräkt. Med
den bevisprövning, som tillämpas vid domstolarna, synes man ej heller hava
grundad anledning befara, att lagstiftningens effektivitet skall lida av att prövningen
av förevarande fråga blir en domstolssak.

I fråga om sättet att bringa ett bestående bulvanförhållande att upphöra
har förslaget i likhet med samtliga tidigare förslag till lagstiftning i ämnet

Utskottets

yttrande.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr SB.

upptagit anordningen med tvångsförsäljning. Enahanda förfaringssätt är för
vissa fall föreskrivet i norrländska förbudslagen samt förut anmärkta 1916
års lag. Anlitandet av en sådan utväg lärer ock vara erforderligt, ehuru utskottet,
på sätt av det efterföljande framgår, funnit sig böra föreslå, att nödig
tid tillförsäkras vederbörande att kunna i första hand frivilligt avyttra fastigheten.

Att lagstiftningen förlänats retroaktiv verkan och sålunda avser upplösning
jämväl av vid lagens ikraftträdande bestående bulvanförhållanden står i överensstämmelse
med uttalande i förut åberopade riksdagsskrivelse och lärer vara
av förhållandena påkallat.

Utskottet finner sig sålunda kunna i huvudsak giva sin anslutning till
Kungl. Maj :ts förevarande förslag. För de ändringar, utskottet på några punkter
ansett sig böra förorda, och de särskilda uttalanden i vissa avseenden, vartill
utskottet funnit sig föranlett, redogör utskottet i det följande under respektive
paragrafer i lagförslaget.

1 §•

Första stycket.

1920sTag^°r" Enli^t jordkommissionens år 1920 avgivna förslag till lagstiftning i ämnet
skulle, sedan domstol genom lagakraftägande beslut prövat bulvanskap vara
förhanden, vederbörande äga en tidsfrist av ett år för frivilligt avyttrande
av fastigheten. Efter utgången av denna frist skulle överexekutor, därest ej
av lagfartsprotokollet framginge, att egendomen avyttrats, under vissa förutsättningar
meddela förordnande om tvångsförsäljning av fastigheten.

1921 slag*0*'' ^Ven i jordkommissionens förslag av år 1921 bibehölls viss tidsfrist för fri villig

avyttring, men begränsades denna till 6 månader efter det domstolens
beslut, varigenom föreläggande meddelats om fastighetens försäljning, vunnit
laga kraft.

Kommissionen anförde i sin allmänna motivering härom:

I överensstämmelse med den ståndpunkt, kommissionen i sitt tidigare förslag
intagit, anser kommissionen det vara av synnerlig vikt, att möjlighet beredes
parterna att i första hand själva medverka till bulvanskapets upplösning.
Särskilt ur fastighetskreditens synpunkt måste det anses angeläget, att de för
inteckningshavarna alltid betungande och med risker förenade tvångsförsäljningarna
så mycket som möjligt undvikas. Skulle emellertid dylik medverkan
utebliva, bör uppenbarligen bulvanskapet genom offentlig myndighets försorg
bringas att upphöra.

mentschefen. Förevarande förslag upptager däremot icke någon bestämmelse om viss tidsfrist
i förevarande avseende. Vid förslagets remitterande till lagrådet anförde
departementschefen härom följande:

Kommissionens förslag att efter det domstolens utslag, vari förordnats om
fastighetens försäljning, vunnit laga kraft, medgiva bulvanen en frist av sex
månader att frivilligt försälja fastigheten, har jag ej ansett mig böra följa. Ett
rättsstridigt, med straff belagt förhållande synes böra bliva upplöst, så fort det

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

9

genom lagakraftägande utslag blivit konstaterat. Innan domstolens utslag
vunnit laga kraft, måste för övrigt kontrahenterna anses hava haft rätt god tid
att frivilligt avyttra fastigheten.

Lagrådet har i sitt yttrande hemställt om bibehållande av den i jordkom- Lagrådet.
missionens senare förslag stadgade tidsfristen av G månader. Till stöd därför
har lagrådet anfört:

Huruvida ett bulvanferhållande i det konkreta fallet verkligen föreligger,
kan säkerligen ej sällan, även där fakta äro ostridiga, bliva föremal. för olika
meningar. Det är alltså lätt förklarligt, om kontrahenterna sjalva intill dess
dom fallit, mången gång skola uppriktigt vägra att vidkännas, atu deras förhållande
har denna innebörd; och helt naturligt maste ofta bulvanen vara mycket
obenägen att under pågående rättegång utbjuda egendomen till salu, enär
han befarar, att eu sådan åtgärd tolkas såsom ett erkännande av bulvanskapet
För övrigt kan, vid det förhållande att förslaget, for att tvångsförsäljning
skall undgås, fordrar, att lagfart blivit sökt, innan överexekutor
prövar frågan, tiden ändock bliva alltför knapp, enär i vissa delar av landet
ting hålles blott tre och i åtskilliga fall till och med blott tva gånger årligen.
Tänker man sig slutligen exempelvis det fall, att underrätt och hovrätt
ogillat den förda talan om tvångsförsäljning, men att högsta instansens
utslag som genast har laga kraft, utfaller i motsatt riktning, framstar strängheten
i förevarande stadgande särskilt tydligt. Därtill kommer, att man här
onekligen rör sig på ett ömtåligt område. Med förslaget avses ju att stifta
lag mot kringgående av annan lag — närmare bestämt av förbudsstadganden,
vilkas direkta överträdande ej är kriminaliserat, utan hindras genom regler
om ogiltighet eller civiltvång. Redan i denna den föreslagna lagstiftningens
innebörd ligger en svaghet från rättsordningens synpunkt Det har visat
sig att man icke lyckats att uppdraga gränsen mellan giltigt och ogiltigt,
tillåtet och förbjudet så, att förbudslagstiftningens syfte kunnat helt förverkligas,
och man har då nödgats tillgripa den ovanliga och i och för sig icke
särdeles lyckliga utvägen att mot ett förfarande, som haller sig inom det formellt
tillåtnas gränser, inskrida med tvångsåtgärder, därest det vid fri prövning
anses tillkommet för att gäcka lagens intentioner. Ett ytterligare svaghetsmoment
ligger däri, att ifrågavarande förbud uppbäras av ett allmänt
socialpolitiskt syfte, som visserligen kräver, att förbuden göras i stort sett
effektiva, men ur vilkets egen synpunkt en överträdelse eller ett kringgående
i ett visst enskilt fall kan vara oskyldigt nog och än mera så te sig för uppfattningen
även hos mången lojal medborgare. Ett så beskaffat sakläge synes
innebära en särskild maning att icke framgå med större våld än nöden kräver.

Och det torde så mycket mindre vara någon verklig olägenhet förbunden med
att medgiva ett halvt års frist för det konstaterade bulvanförhållandets upplösning,
som enligt 4 § avverkningsförbud gäller, intill dess överexekutor prövat
frågan om tvångsförsäljning.

Vid den slutliga föredragningen av förslaget i statsrådet har departementschefen
förklarat, att han med hänsyn därtill, att domstol ej lärer meddela
förordnande om fastighetens tvångsförsäljning i andra fall, än då det bör framstå
klart för kontrahenterna själva, att bulvanförhållande föreligger, ej ansett
sig böra biträda lagrådets hemställan i denna del.

Enligt utskottets förmenande tala emellertid starka skäl för medgivande Utskottet.
av den av lagrådet förordade tidsfristen av 6 månader. Utskottet vill i så -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

dant avseende särskilt understryka lämpligheten av att särskilt för tillvaratagande
av vederbörande inteckningshavares intressen tvångsförsäljningar i
möjligaste mån undvikas. Härför talar ock det av erfarenheten bestyrkta
förhållandet, att vid exekutiv försäljning av fastigheter å landet dessa ej
sällan icke komma direkt i händerna på verkliga jordbrukare. I den mån
fastigheterna ej inropas för vederbörande inteckningshavares räkning, förvärvas
de nämligen ofta av egendomsspekulanter, vilka sedermera söka genom ny
försäljning av desamma bereda sig ekonomisk vinning. Genom skälig tidsfrist
för frivillig avyttring av bulvanfastigheter skulle sålunda utsikterna
till desammas återgång i den jordbrukande befolkningens ägo i ej obetydlig grad
ökas. Utskottet hemställer på anförda skäl om ändring i nu förevarande stycke
i enlighet med lagrådets hemställan.

Andra stycket.

1921 slagf6r'' jordkommissionens förslag av år 1921 skulle överexekutor efter ut gången

av förut omnämnda 6-månadersfrist meddela förordnande om fastighetens
försäljning, därest ej av lagfartsprotokollet framginge eller annorledes
styrktes, att fastigheten avyttrats.

Departe- I detta avseende har departementschefen anfört:

mentschefen. Jag har ej ansett mig böra följa kommissionens förslag, att överexekutor
skulle hava att för avgörande av frågan om fastigheten redan vid överexekutors
prövning vore avyttrad taga hänsyn till andra upplysningar än sådana, som
kunna vinnas av lagfartsprotokollet. Mot kommissionens förslag, som avviker
från vad stadgats i redan gällande lagar med syfte att reglera fastighetsförvärv,
må framhållas, att möjligheterna att genom skenöverlåtelser hindra fastighetens
försäljning genom antagande av detsamma skulle ökas. För att person, som
under rättegången inköper fastigheten, skall i tid erhålla kännedom om rättegången
och därav följande risk att uppskjuta sökandet av lagfart har jag
emellertid i 14 § av förslaget (13 § i det nu föreliggande förslaget) upptagit
stadgande därom, att rättegången så fort som möjligt efter anhängiggörandet
skall antecknas i rättens inteckningsprotokoll samt i intecknings- eller fastighetsboken.

Utskottet. Såsom framgår av lagrådets ovan återgivna uttalande har däri betonats, att,
även om den av lagrådet förordade 6-månadersfristen genomfördes, svårigheter
kunde i vissa fall möta för köpare till frivilligt avyttrad fastighet att genom
lagfarts sökande undvika äventyret, att fastigheten ändock tvångsvis försåldes.
Jämväl inom utskottet har framhållits, att vederbörande köpare utan eget förvållande
kunde bliva lidande, därest de vore avskurna från möjligheten att
styrka det skedda förvärvet på annat sätt än genom bevis om sökt lagfart.
Ett medgivande av sådan möjlighet skulle emellertid, på sätt departementschefen
anfört, lätt kunna komma att genom skenöverlåtelser missbrukas.
Genom föreskriften i 13 § i förslaget torde ock vara sörjt för att vederbörande
köpare i regel erhålla kunskap om den inledda rättegången och därmed följande
risk av tvångsförsäljning. Dessutom må framhållas, att kännedomen
om sådana rättegångar, varom här är fråga, säkerligen kommer att merendels
bliva allmänt spridd i orten. För övrigt torde det med stadgandets avfatt -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

11

ning icke vara uteslutet för överexekutor att, där avyttrande veterligen skett
och omständigheterna giva stöd för antagandet att avyttrandet är till sitt
syftemål lojalt, kunna uppskjuta meddelandet av förordnande om försäljning
någon kortare tid, som åtgår, innan lagfartsansökan rörande fånget kan hinna
att ingivas till vederbörande domstol.

3 §.

I jordkommissionens förslag av år 1921 hade upptagits liknande bestäm- 1921 års förmelser
som de i förevarande paragraf meddelade. I motiveringen till dessa be- sla3’
stämmelser anförde kommissionen, att det självfallet måste tillses, att de för
hulvanskap utsatta fastigheterna icke bleve föremål för utplundring på sina
tillgångar i skog och stråfoder, samt att det givetvis borde finnas möjlighet att
med största snabbhet härutinnan ingripa mot vederbörande.

Lagrådet har beträffande stadgandet, såvitt detsamma avser förbud mot Lagrådet.
bortförande av stråfoder, anfört:

Så snart försäljning av egendomen skett och auktionen vunnit laga kraft,
inträder bulvanen eller hans huvudman i oinskränkt rätt att, såsom han finner
för gott, förfoga över befintligt stråfoder. Den effekt, som i fråga därom
vinnes genom det föreslagna stadgandet, blir alltså, att stråfodret kvarhålles
å fastigheten under tiden för domstolsförhandlingen och försäljningsproceduren.

Även om därigenom tilläventyrs skulle i enstaka fall befrämjas ett utfodrande
å egendomen av stråfodret, som utan förbudet skulle hava uteblivit, synes emellertid
detta resultat vara alltför ringa för att man fördenskull må behöva i förslaget
upptaga den vidlyftiga apparaten med stadganden om förbud, straff,
beslag och förverkande. Lagrådet hemställer därför, att bestämmelsen om
meddelande av förbud att från egendomen bortföra stråfoder, vilken bestämmelse
för jordkommissionens del måhända tillkommit under intrycket av kristidens
abnorma förhållanden å fodermarknaden, måtte utgå ur förslaget. Härav
skulle föranledas ändringar även i 6, 7 och 8 §§ (5, 6 och 7 §§ i det nu föreliggande
förslaget). Särskilt beträffande 6 § (5 §) skulle därigenom möjliggöras
en i och för sig önskvärd förenkling av där meddelade stadganden.

Vid den slutliga föredragningen av lagförslaget har departementschefen i Departe,
, r.. , mentschefen.

denna delen anfört:

Vad lagrådet sålunda hemställt har jag ej ansett mig höra biträda. Det
måste nämligen ligga synnerlig vikt häruppå, att bulvanen och hans huvudman
icke skola äga tillfälle att, med anledning av ett väckt yrkande om bulvanförhållandets
upplösning genom egendomens tvångsförsäljning, kunna till
skada för jordbruket å egendomen skyndsamt realisera de av egendomens tillgångar,
som därtill bäst ägna sig, därvid man på sätt jordkommissionen antagit
i främsta rummet lärer hava att fästa sin uppmärksamhet på egendomens tillgångar
i skog och stråfoder. Även om, på sätt lagrådet framhållit, bulvanen
eller hans huvudman, sedan auktionen vunnit laga kraft, äga fritt förfoga över
å egendomen befintligt stråfoder, bör man icke förringa betydelsen därav att
under hela den måhända till ett eller annat år uppgående tiden dessförinnan
egendomen ej kunnat berövas sin tillgång på stråfoder, varjämte stråfodrets
förefintlighet å egendomen vid dess försäljning lärer göra det förmånligast för
bulvanen eller hans huvudman att söka få egendomens köpare att tillhandla sig
jämväl stråfodret.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

L tskottet. Att förbud mot skogsavverkning skall kunna i förevarande fall meddelas,
finner utskottet vara uppenoart. Vad beträffar fragan om meddelande av förbud
jämväl mot bortförande av stråfoder ansluter sig utskottet i huvudsak till
den av departementschefen därutinnan intagna ståndpunkten. Det måste nämligen
framstå såsom önskvärt, att möjlighet även till meddelande av dylikt
förbud finnes, då förhållandena understundom kunna vara sådana, att dylika
åtgärder behöva vidtagas mot ett obehörigt blottställande av fastigheten å för
kreaturs utfodrande m. m. erforderlig stråfodertillgång. Enär emellertid behov
av sådant förbuds utfärdande givetvis icke kommer att förefinnas i samma
utsträckning som beträffande skogsavverkning, utan allenast då särskild anledning
därtill föreligger, har utskottet ansett lämpligt, att detta förhållande
ock kommer till uttryck i lagtexten; och föreslår utskottet fördenskull omredigering
av stadgandet i enlighet härmed.

4 §.

^års förslag Varken enli^ det inom justitiedepartementet år 1918 utarbetade förslaget
'' eller enligt jordkommissionens förslag av år 1920 var bulvanförhållandet såsom
sådant belagt med straff.

1921 sUgf°r'' Härutinnan int°g emellertid jordkommissionen i sitt år 1921 avlämnade förslag
en annan ståndpunkt. I detta stadgades nämligen straff för den, som i
fråga om äganderätt till fast egendom brukade bulvan eller läte sig brukas såsom
bulvan. Straffskalan var böter från och med 100 till och med 10,000 kronor
eller fängelse.

Till motivering av detta stadgande anförde kommissionen:

Ett flertal myndigheter hava i sina yttranden över de tidigare lagförslagen i
förevarande ämne såsom effektivt medel mot bulvanförvärven förordat ett straffförfarande,
åtföljt eventuellt av fastighetens tvångsförsäljning. Konstaterades
bulvanskap, skulle såväl bulvanen som hans huvudman dömas till ansvar. Ur
legislativ synpunkt torde intet hinder föreligga att med straff belägga ett
sådant förfarande, som ett kringgående av gällande lagar genom användande av
bulvan innebär. Otvivelaktigt skulle härigenom de bestämmelser, som uppställas
för att förhindra ett sådant kringgående, avsevärt vinna i effektivitet.

Förnekas kan ej, att, därest straff hotar dem. som inlåta sig på bulvanskap,''
detta skall verka mera avhallande än om påföljden av ett bulvanförvärv endast
är den, att kontrahenterna tvingas att avhända sig den fastighet, som förvärvats.
Härtill kommer den moraliska verkan, som en kriminalisering av en handling
alltid innebär, i det att handlingen i det allmänna rättsmedvetandet därigenom
ytterligare fastslas såsom otillåten och rättsstridig. "Verkan härav
bör ej underskattas. Ingen lär väl förvärva en fastighet genom bulvan utan
att han har förtroende för dennes pålitlighet. Växer det nu fast i det allmänna
rättsmedvetandet, att det är en brottslig handling att vid förvärv av fastighet
låta använda sig såsom bulvan åt någon, som icke utan tillstånd eller särskild
prövning äger förvärva densamma, kommer det sannolikt att möta svårigheter
att för genomförande av bulvanköp anskaffa pålitlig bulvan. Personer, som
»ro mana om sitt anseende, torde säkerligen icke komma att låta omvända sig
för sådant ändamål.

De skäl för en kriminalisering av bulvanskap, som sålunda anförts, har kommissionen
funnit vara sa tungt vägande, att kommissionen vid närmare övervägande
av saken funnit sig böra förorda en sådan anordning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

13

I avgiven reservation anförde herr Lindhagen i denna del följande:

I det nu framlagda förslaget har bulvanförhållandet även kriminaliserats
för att vinna en ökad effektivitet åt lagen och tillgodose på samma gång
det allmänna rättsmedvetandet. Denna befogade åtgärd har emellertid säkerligen
två sidor. Genom kriminaliserandet kommer domstolarnas krav på s. k.
full bevisning att ytterligare skärpas samt effektiviteten än mer äventyras.
Man må gärna säga, att principiellt måste bedömandet, huruvida ett bulvanförhållande
föreligger i ett visst fall, bli detsamma. Det är också mycket
möjligt, att detta inträffar i praktiken, för så vitt det gäller att avsR en
framställning om konstaterandet av ett bulvanförhållande. Hoppas man åter
på möjligheten, att domstolsvägen få ett socialt bedömande till stånd, är det
nog en utopi, att detta bedömande skall bli lika socialt förstående, om förhållandet
kriminaliseras, som om detta icke äger rum.

Då nu förevarande lagförslag för yttrande remitterades till lagrådet, upp- Det till^
tog detsamma bestämmelser, innefattande kriminalisering av bulvanskapet i re.mitterade
huvudsaklig överensstämmelse med jordkommissionens sistnämnda förslag. förslaget.

Lagrådet anförde härom i sitt yttrande:

Lagrådet har redan under 1 och 2 §§* framhållit vissa med denna lag- Lagrådet.
stiftnings egenartade karaktär sammanhängande synpunkter, vilka innebära en
särskild maning att å förevarande lagstiftningsområde framgå med försiktighet.
Yad lagrådet där uttalat i fråga om förutsättningarna för användandet
av det civila tvångsmedel, som i form av fastighetens exekutiva försäljning
skulle stå till buds, äger uppenbarligen och i än högre grad tillämplighet även
i avseende å det tvångsmedel, som jämlikt denna paragraf är avsett att komma
till stånd genom bulvanförhållandets kriminalisering, och de betänkligheter,
som härutinnan möta, äro enligt lagrådets åsikt av den betydelse, att lagrådet
anser sig böra bestämt avstyrka förslaget i denna del. Val må det vara sant,
att ur rättsprincipiell synpunkt något ovillkorligt hinder icke kan anses möta
att med straff belägga sådant kringgående av gällande förbud att förvärva och
behålla fast egendom, varom här är fråga, åtminstone såvitt angår bulvanförhållanden,
som kunna uppstå efter det eu lagstiftning av angiven beskaffenhet
kommit till stånd. En annan sak är emellertid, oin en sådan lagstiftningsåtgärd
lämpligen bör vidtagas. Redan de stora svårigheter, som under
detta lagstiftningsarbetes fortgång visat sig föreligga, då det gällt att söka
fastställa en definition å de företeelser, mot vilka man velat genom lagstiftningen
ingripa, tala emot att nu skrida till kriminalisering. För övrigt innebär ju
den föreslagna tvångsförsäljningen ensamt för sig ett —- låt vara av förhållandena,
sådana de trots gällande förbudslagstiftning på vissa håll utvecklat sig,
påkallat -—• så kraftigt ingrepp på ett område, som i allt fall åtminstone formellt
är ordnat i överensstämmelse med gällande lag, att man torde skäligen
böra för närvarande låta härvid bero. Först om det skulle visa sig, att man
ej enbart på denna väg kan hindra kringgåendet av förbudslagstiftningen, synes
det vara anledning tillgripa kriminalisering såsom ett yttersta medel för motverkande
av uppkomsten av bulvanförhållanden på ifrågavarande område. I
rak motsats häremot innebär förslaget, att straffbarhet kvarstår även efter
bulvanförhållandes frivilliga upplösning.

Departementschefen anförde vid den
följande:

slutliga föredragningen av lagförslaget Departementschefen.

1 Se ovan under 1 § första stycket.

14

Andra lagutskott et s utlåtande Nr 85.

Motionen
I: 284.

Utskottet.

1920 årsförslag.

1921 års förslag.

Med anledning av de starka betänkligheter, som inom lagrådet yppats mot
kriminalisering av bulvanförhallandet, har jag ansett mig höra om än med
tvekan ur förslaget utesluta bestämmelserna därom. Skulle det emellertid visa
sig, att man ej kan hindra kringgående av lagstiftning, avseende inskränkning
i rätten att förvärva fast egendom, genom att i de fall, då bulvanförhållande visas
föreligga, stadga allenast tvångsförsäljning av egendomen, torde till förnyat
övervägande få upptagas frågan, huruvida icke kriminalisering av bulvanförhållandet
är det lämpligaste medlet att söka förebygga dylikt kringgående.

I motionen I: 284 har herr Lindhagen hemställt, att riksdagen ville besluta
lagbestämmelser i och för bulvanförhållandets kriminalisering vad angår såväl
bulvanen som hans huvudman.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen anfört:

Det är tämligen ostridigt, att effektiviteten av en bulvanlagstiftning i fråga
om fast egendom är minst sagt oviss. Enligt propositionen har enligt min
uppfattning sannolikheten av effektivitet ytterligare minskats. Svårigheten
ligger i åstadkommande av bevis, som tillfredsställer den formella svenska
rättsskipningen. Något verksamt intresse för lagens tillämpning från lagens
handhavares sida måste befaras ofta icke stå till buds.

En lagstiftning om koncession för förvärv av fastighet, då bosättning ej
ifrågakommer, skulle _ i hög grad gynnat möjligheten att förekomma bulvanköp.
En sådan lagstiftning föreligger icke nu utan är uppskjuten till ytterligare
övervägande. En koncessionsplikt för trävarubolags tjänstemän m. fl.,
vilka så gott som uteslutande brukas till bulvanförvärv, är av propositionen
avvisad utan något skäl annat än det, som kan ligga uti avstyrkande utlåtanden.
För att göra lagstiftningen någorlunda verksam böra lagbestämmelser
redan nu åtminstone i sistnämnda avseende komma till stånd.

Om icke ens detta sker, kan man befara, att lagen ej får någon verkan efter
domstols prövning i avsevärd mån. Då återstår endast lagens verkan genom
sin egen tillvaro. Det får antagas, att man kanske på de flesta håll drager
sig försatt företaga en handling, som stämplas såsom olaglig, även om den ej
kan beivras, samt även avvecklar en del äldre bulvanköp. En sådan verkan
skulle emellertid säkerligen förökas, i fall såsom i jordkommissionens senaste
förslag och i det av regeringen till lagrådet remitterade förslaget ägt rum,
kriminalisering föreskrevs både för bulvanen och hans huvudman. I jordkommissionen
var jag skiljaktig på denna punkt med hänsyn till, att kraven
på bevisning skulle i domstolarna därigenom i ännu högre grad skärpas. Då
man nu emellertid av ovan angivna skäl ställes inför ett nödläge, synes mig
ingen annan utväg öppen än en kriminalisering.

På de av lagrådet anförda skäl ansluter sig utskottet, med avstyrkande av
det i motionen framställda yrkandet, till den ståndpunkt, som departementschefen
till nu förevarande spörsmål slutligen intagit.

8§.

Enligt jordkommissionens förslag av år 1920 ålåg det allmän åklagare att i
förekommande fall föra talan angående prövning, huruvida bulvanförhållande
beträffande fastighet förelåge.

I 1921 års kommissionsförslag stadgades, att länsstyrelse skulle verkställa
utredning rörande inom länet förekommande bulvanskap i fråga om äganderätt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

15

till fast egendom och att för sådant ändamål vissa angivna befattningshavare,
nämnder och styrelser vore pliktiga att hos länsstyrelse anmäla förmodade bulvanförhållanden.
Funne länsstyrelse giltiga skäl föreligga, skulle densamma
förordna allmän åklagare i orten eller särskild åklagare att anhängiggöra och
utföra talan rörande bulvanskap. Allmän åklagare var dock obetaget att
jämväl utan förordnande anhängiggöra talan.

Kommissionen, som beträffande förseelser mot vissa andra i kommissionens
komplex av lagförslag upptagna föreskrifter stadgat, att talan finge föras av
allmän åklagare allenast efter förordnande av länsstyrelse, anförde, att detta
föranletts av särskilda skäl, vilka icke förelåge beträffande bulvanskapet. Därtill
komme, att överträdelse av förbud mot bulvanskap enligt kommissionens förslag
vore .straffbelagt; och det syntes icke utan i alldeles särskilda undantagsfall
böra ifrågakomma att göra inskränkning i den talerätt rörande brott, som
tillkomme de allmänna åklagarna.

I avgiven reservation anförde herrar Jansson i Edsbäcken, Olsson i Kullenbergstorp
och Wohlin:

Kommissionen har föreslagit, att det skall vara allmän åklagare obetaget att
jämväl utan förordnande av Konungens befallningshavande anhängiggöra talan
i fråga om bulvanskap. Detta kunna vi för vår del ej finna lämpligt. .Enligt
förslaget åligger det befallningshavanden att låta verkställa utredning i sådana
mål, vilket synes förutsätta, att mål om bulvanskap i allmänhet, innan talan
anhängiggöres, bliva föremål för behandling hos befallningshavanden. Då
dessa mål med all sannolikhet torde bliva av både svårlöst och ömtålig beskaffenhet,
synes det oss som om det lämpligaste hade varit, att allmän åklagare ej
tillätes att anhängiggöra talan om bulvanskap med mindre befallningshavanden
därom förordnat.

Lagrådet har i sitt yttrande i denna del anfört följande:

Kemitterade förslaget står i denna del i överensstämmelse med kommissionens.
Det synes dock med skäl kunna ifrågasättas, om ej åt Konungens befallningshavande
bör överlämnas att besluta rörande anhängiggörande av talan om
bulvanförhållande. Därest, såsom lagrådet förut hemställt, ansvar icke stadgas
för den, som inlåter sig i bulvanförhållande, förfaller den av kommissionen
sist anförda betänkligheten. För övrigt må det erinras, att i åtskilliga andra
författningar rätten att besluta om åtal förbehållits överordnad myndighet, även
där fråga är om ansvar. Bortsett härifrån, synes emellertid ej minst med hänsyn
till de vaga bestämmelser, som i förslagets text kunnat givas rörande förhandenvaron
av bulvanförhållande, och det omdöme, som kräves för ett rätt bedömande
av fråga om ett kringgående av lag ägt rum eller icke, allmänna åklagaren
ej alltid kunna förväntas vara vuxen att härvidlag träffa ett riktigt avgörande.
Enhetligheten i bedömandet måste ock onekligen vinna på, att prövningen
i fråga om ett helt län förenas å .samma hand. Man synes med fog kunna
även i avseende å nu ifrågavarande mål tillämpa vad kommissionen själv
yttrar beträffande ovan antydda närbesläktade mål eller att genom den föreslagna
anordningen -— att det ankommer på Konungens befallningshavande att besluta
om talans anhängiggörande — vinnes trygghet, såväl att talan icke anställes
med mindre verkliga skäl därtill föreligga som ock att, då fastighetsinnehav
i strid med lagens anda och mening äger rum, detta icke lämnas opåtalat.

Lagrådet hemställer fördenskull, att i sista punkten av denna paragraf måtte
stadgas, att Konungens befallningshavande, då talan om bulvanförhållande

Lagrådet.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

finnes böra anställas, har att förordna allmänna åklagaren i orten eller, där så
anses lämpligt, särskild åklagare att anhängiggöra och utföra denna talan.

Departe- Departementschefen har i anledning av denna anmärkning anfört:
mentschefen. ya(] lagrådet sålunda hemställt har jag ej ansett mig böra biträda. Genom
att Konungens befallningshavande enligt förslaget har att ägna särskild uppmärksamhet
däråt, att inom länet förekommande bulvanförhållanden varda lagligen
beivrade, har Konungens befallningshavande erhållit särskild anledning
att övervaka underlydande åklagares utförande av talan angående bulvanförhållanden.
Att i ändamål att vinna större enhetlighet beröva de underlydande
åklagarna all talerätt lärer icke vara erforderligt. Däremot skulle
en sådan åtgärd kunna medföra antingen onödig omgång, därest befallningshavanden
skulle upplysningsvis höra de blivande vittnena i rättegången, eller
ock en schablonmässig handläggning hos befallningshavandena, vilka icke hava
samma kännedom om lokala förhållanden och personer, som de olika åklagarna
ute i bygderna.

Motionen
I: 284.

I motionen I: 284 har herr Lindhagen yrkat, att riksdagen ville dels besluta
till 8 § göra det tillägg, att envar äger att hos vederbörande angiva ett bulvanförhållande
och dels hos regeringen begära ett organiserat ingripande med stöd
av lagen mot alla enligt föregående utredningar redan specificerade fall av
skedda bulvanköp.

Till stöd för dessa yrkanden har i motionen anförts:

Den i lagen stadgade tillsyn över dess tillämpning kan befaras bliva ganska
slapphänt och ointresserad. Det bör därför till en början organiseras ett ingripande
med stöd av lagen mot alla enligt föregående utredningar redan specificerade
fall av bulvanköp. Dessutom synes i lagen böra särskilt angivas,
att vem som helst äger hos vederbörande till laga åtgärd angiva ett bulvanförhållande.
Ortsbefolkningen äger den bästa kännedomen och det största intresset.

Utskottet. I fråga om rätten till talan i mål angående bulvanskap ansluter sig utskottet
till den ståndpunkt, som intagits i den kungl. propositionen. Att i
enlighet med lagrådets hemställan göra allmän åklagares rätt att anhängiggöra
och utföra dylik talan beroende av särskilt förordnande av länsstyrelsen
torde, på sätt departementschefen framhållit, icke vara erforderligt eller lägligt.
Utskottet vill ifrågasätta, om icke landsfogdarna skulle i allmänhet vara
mest lämpade att såsom allmänna åklagare anhängiggöra och utföra talan av
nu ifrågavarande slag. Det synes ock utskottet kunna förutsättas, att, därest
länsstyrelse finner omständigheterna motivera förordnande av särskild åklagare,
densamma icke skall underlåta att därom träffa anstalt.

Vad därefter angår de i motionen framställda yrkandena om sådant tillägg
till förevarande paragraf, att envar skulle förklaras berättigad att hos vederbörande
angiva bulvanförhållanden, må framhållas, att dylik angivelserätt
givetvis kommer att förefinnas oberoende av tillfogandet av ett stadgande med
dylikt innehåll.

Beträffande slutligen motionärens yrkande om hänvändelse till regeringen
för åvägabringande av ett organiserat ingripande med stöd av lagen mot alla
enligt föregående utredningar redan specificerade fall av skedda bulvanköp så

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

17

är utgångspunkten för detta yrkande förmodligen att söka i vissa i den Widénska
utredningen av år 1913 samt i jordkommissionens betänkande delarna I och
III lämnade, å verkställda enquéter grundade uppgifter angående förekommande
fall av bulvanskap. Att märka är emellertid, att, såvitt man kan döma
av de lämnade redogörelserna för enquétesvaren, dessa i allmänhet icke torde innehålla
några bestämda uppgifter angående respektive fall, utan merendels innehålla
allenast uppgift om, att bulvanförhållande föreligger inom uppgiven
kommun, eller dylikt. Utskottet har i allt fall icke blivit övertygat om, att en
hänvändelse till regeringen i förevarande avseende skulle vara av behovet påkallad.
De i utredningarna åberopade fallen torde väl sannolikt utgöras av
mera kända sådana, vilka, därest de fortbestå, komma att bliva föremål för
beivran, utan att extraordinära åtgärder för ändamålet utöver de i lagen anvisade
behöva vidtagas. För att bringa lagens föreskrifter om skyldighet för
vissa befattningshavare, nämnder och styrelser att till vederbörande länsstyrelse
anmäla förmodade fall av bulvanskap till vederbörandes kännedom
kan emellertid vara att förorda, att nämnda föreskrifter införas i länskungörelserna,
därom Kungl. Maj :t torde kunna förväntas föranstalta.

Beträffande laqens ikraftträdande har i motionen 1:285 hemställts, att
lagen icke skulle äga tillämplighet å före tiden för dess ikraftträdande uppkomna
bulvanförhållanden annat än i den mån de fortbestode efter den 1 januari
1931.

Till stöd för detta yrkande har anförts, att, med hänsyn till att ett kringgående
genom bulvanförhållande av lagen den 4 maj 1906 hittills ej medfört
någon som helst laga påföljd, lagen icke borde givas sådan retroaktiv tillämplighet,
att den drabbade vid ikraftträdandet redan bestående bulvanförhållanden,
som avvecklades inom en tidsfrist av skälig längd, exempelvis 5 år.

Därigenom att lagens ikraftträdande uppskjutits till den 1 januari 1926
har enligt utskottets förmenande skälig tidsfrist för upplösande av bestående
bulvanförhållanden blivit lämnad. Utskottet tillstyrker alltså, att bestämmelsen
angående lagens ikraftträdande bibehålies i oförändrat skick.

Yrkande om lagstiftning angående förbud för vissa enskilda personer
att förvärva fastigheter av visst slag.

I motionen 1:284 har herr Lindhagen hemställt, att riksdagen ville till förstärkande
av den föreslagna bulvanlagens effektivitet besluta eller hos regeringen
begära förslag till lagbestämmelser i syfte att bolags styrelseledamöter
samt tjänstemän och andra hos bolag anställda personer jämte makar, såvitt
angår trävarubolag, icke må, där ej särskilda anledningar visas, förvärva jordbruksfastighet
med skogsmark.

I reservation till ett av jordkommissionen den 28 januari 1920 avlämnat förslag
till provisorisk lagstiftning mot bolags och föreningarnas jordförvärv
beträffande mellersta och södra Sverige framlade herr Lindhagen, med in Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. SO käft. (Nr 35.) 2

Utskottet.

Reservation
till jordkommissionens

betänkande
den 28 januari
1920.

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

stämmande i huvudsak av tre andra ledamöter i kommissionen, förslag till
lag angående förbud i vissa fall för enskilda personer att besitta fast egendom.
Enligt detta förslag fick bland annat enskild person, som både del i
ledningen av eller tjänstebefattning hos bolag, vars rörelse omfattade handel
med eller utnyttjande av skog eller skogsprodukter, icke utan särskilt tillstånd
med äganderätt besitta fast egendom. Vissa undantag från stadgandets
tillämpning föreskrevos emellertid.

1''^slaptill ''- ^ j°rdkommissionen senare samma år avgav förslag till bulvanlagstift bulvan-

mng, anförde kommissionen i motiveringen till dessa förslag:
lagstiftning. Understundom hade såsom en utväg till lösning av det ifrågavarande lagstiftningsproblemet
föreslagits att utsträcka den beträffande bolag och föreningar
gällande förbudslagstiftningen till att omfatta även bolags styrelseledamöter
samt tjänstemän och andra hos bolag anställda personer, åtminstone
såvitt anginge trävarubolag, från vilka obestridligen den största faran i förevarande
avseende hotade. En förebild till sådan lagstiftning funnes i Norge.
Det vore visserligen obestridligt, att, då fråga vore om den norrländska förbudslagen,
man härigenom skulle träffa de kategorier, som hittills spelat
den ojämförligt största rollen såsom bulvaner. Men bristerna hos ett dylikt
system läge dock i öppen dag; systemet vore till sina verkningar å ena sidan
alltför begränsat och å andra sidan alltför vidsträckt. I det förra avseendet
kunde anmärkas, att en dylik lagstiftning lämnade fullständigt å sido de talrika
fall av bulvanköp, som förekommit i syfte att kringgå lagstiftningen mot
utlänningars rättsförvärv och om inskränkning i rätten att överlåta fast egendom,
och riktade sin uppmärksamhet allenast på bulvanköp, som ägde rum för
bolags räkning. Men ej ens i fråga om de senare förvärven kunde det av en
sådan lagstiftning förväntas, att den skulle visa sig synnerligen verksam, då
ju för ett bolag den möjligheten allltid stode öppen att såsom bulvaner anlita
personer, som ej stode i nyssnämnda ställning till bolaget. Å andra sidan
syntes det innebära en obillig stränghet att utan hänsyn till de i det särskilda
fallet föreliggande omtändigheterna ställa de personer, som här vore i fråga,
under strängare bestämmelser än dem, som gällde för svenska medborgare i
övrigt.

Herr Lindhagen framhöll i avgiven reservation nödvändigheten av att på en
gång stifta en lag om samtliga enskilda spekulanters skadliga fastighetsförvärv
och ej begränsa sig till allenast en del av detta sammanhängande område.

1921 års för- I sitt år 1921 avgivna betänkande framhöll jordkommissionen, att därest bobulvan
^ags styrelseledamöter och tjänstemän i fråga om rätt att göra fastighetsförvärv
lagstiftning, underkastades samma inskränkningar, som gällde för bolag, möjligheten för
bolag att för sina syftemål anskaffa fullt pålitliga bulvaner skulle ganska
effektivt begränsas. Genom kommissionens förslag hade dock berörda spörsmål
kommit i förändrat läge, i det att däri föreslagits bestämmelser, som avsåge
kontroll även å enskilda svenska medborgares förvärv genom köp, byte eller
gåva av fast egendom, därest de ej på ett stadigvarande sätt bosatte sig å
den förvärvade fastigheten. Genom dessa bestämmelser betoges bolagsfunktionärer
i ett flertal fall möjligheten att göra bulvanköp för sina bolags räkning.
Härtill komme, att det för mången torde synas såsom en obillig stränghet att
utan hänsyn till de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna för

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

19

bolags funktionärer stadga strängare villkor för fastighetsförvärv än dem, som
gällde för andra svenska medborgare, vartill komme, att särskild lagstiftning
angående fastighetsförvärv genom bulvan i allt fall vore erforderlig. Kommissionen
ansåg sig förty ej böra förorda eu lagstiftning av omförmäld beskaffenhet.

Herr Lindhagen avgav reservation till detta betänkande, däri han anförde.

Jag nödgas vidhålla, att omsorgen om lagens effektivitet påkallar uttrycklig
bestämmelse därom, att ledamot i bolags styrelse och dess tjänstemän icke
må utan koncession förvärva jordbruksfastighet. Det är visserligen sant, att
genom förslagets krav på bosättning såsom villkor för koncessions! n besittning
omöjliggöras åtskilliga bulvanförvärv genom dylika personer. Lmellertid
kvarstår alltid möjlighet, att man för förvärv av en värdefull egendom
låter någon bosätta sig just på den lika väl som på något annat ställe. Dessutom
må ej förglömmas, att skogsbolagen ha en skara av underordnade tjänstemän
såsom skogvaktare in. fl., vilka niaste bosättas runt om i orterna, oadana
tjänstemän kunna därför bosättas på nyförvärvade fastigheter,
som inköpas i dessas namn, och de som äro bosatta å de före lagens tillkomst
lagligen förvärvade fastigheterna för närvarande i stor utsträckning
kunna efter lagens tillkomst i mån av behov överflyttas till nyförvärv med
bulvanbesittning. Föreskrives nu uttryckligen koncessionsplikt för alla dylika
tjänstemäns förvärv av jordbruksfastighet oavsett bosättning, så äventyrar man
ej de förenämnda äventyrligheterna åtminstone i dessa fall av en tolkning av
förekomsten utav ett bulvanskap.

Vid 1924 års riksdag väcktes i två likalydande motioner förslag om antagande
av en provisorisk lag om förbud för bolagsfunktionär och dennes make att förvärva
och besitta fast egendom å landet, vara de ej vore bosatta, under andra än
de i norrländska förbudslagen stadgade villkor. I över motionerna avgivet
utlåtande anförde andra lagutskottet, att utskottet funne sig ej kunna tillstyrka,
att det på grundval av motionerna skulle antagas en provisorisk lag i ämnet,
allrahelst som det enligt utskottets mening torde kunna förutsättas, ait den
blivande definitiva lagstiftningen i ämnet, såsom utskottet hemställt, komme att
inriktas ej blott på att förhindra uppkomsten av nya bulvanförhållanden utan
jämväl på att framtvinga ett avvecklande av redan bestående sådana. Mot lagförslaget
framställde utskottet därjämte anmärkningar av i huvudsak enahanda
innebörd som de, vilka i jordkommissionens år 1920 avgivna betänkande riktats
mot en på dylikt sätt anordnad lagstiftning. På grund härav och da lagförslaget
jämväl på grund av sitt innehåll i övrigt icke syntes vara av beskaffenhet att
höra läggas till grund för lagstiftning i ämnet, hemställde utskottet, att motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Mot utskottets utlåtande reserverade sig herr Lindhagen jämte tva andra
ledamöter. Riksdagens båda kamrar biföllo utan votering utskottets hemställan.

Vid föredragning i statsrådet av det föreliggande förslaget om bulvanlag
anförde departementschefen, att han icke ansett sig böra föreslå, att för bolagsfunktionärers
fastighetsförvärv uppställdes särskilda villkor.

Utskottet har ovan med vissa ändringar tillstyrkt det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget till lag om bulvanförhallande i fråga om fast egendom. Att

Motion i
ämnet vid
1924 års
riksdag.

Föreliggande
förslag
till bulvanlag
stiftning .

Utskottet.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

i omedelbar anslutning härtill och utan avvaktan a nagla erfarenheter om de
verkningar, som förenämnda förslag vid eventuellt antagande kan komma att
fa, förorda begäran om särlagstiftning a området beträffande vissa grupper
av enskilda personer, finner utskottet icke lämpligen böra komma i fråga. Utskottet
far sålunda avstyrka motionärens nu ifrågavarande yrkande.

Med stöd av det sålunda anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
lagförslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga följande

. I

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om bni vanförliål 1 ande i fråga om fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

Om bulvanförhållande och. åtgärder för upplösning därav. jpjj

1 §•

Befinnes, att i lag stadgat förbud
att utan tillstånd eller särskilt godkännande
förvärva eller behålla fast
egendom kringgås därigenom att den,
som har fång till viss egendom, är
bulvan för någon, mot vilken förbud,
varom nyss sagts, är i fråga om egendomen
gällande, i det att egendomen
huvudsakligen innehaves för dennes
räkning, skall domstol på talan av allmän
åklagare förordna, att, sedan domstolens
beslut vunnit laga kraft, överexekutor
skall efter ty nedan sägs
pröva, huruvida egendomen skall säljas
å offentlig auktion.

auktion.

Förordnande om försäljning skall av överexekutor meddelas, där ej av lagfartsprotokollet
framgår, att egendomen avyttrats. Visar sig sedermera, att
avtal, varigenom egendomen avyttrats, icke blivit beståndande, har överexekutor
att ånyo pröva, huruvida förordnande om försäljning skall meddelas.

Om vad i andra stycket stadgas skall erinran intagas i domstolens beslut.

1 §.

Befinnes, att i lag stadgat förbud
att utan tillstånd eller särskilt godkännande
förvärva eller behålla fast
egendom kringgås därigenom att den,
som har fång till viss egendom, är
bulvan för någon, mot vilken förbud,
varom nyss sagts, är i fråga om egendomen
gällande, i det att egendomen
huvudsakligen innehaves för dennes
räkning, skall domstol på talan av allmän
åklagare förordna, att, sedan sex
månader förflutit efter det domstolens
beslut vunnit laga kraft, överexekutor
skall efter ty nedan sägs pröva, huruvida
egendomen skall säljas å offentlig

2 §.

Av överexekutor i enlighet med bestämmelserna i 1 § meddelat beslut om
egendomens försäljning vare gällande, ändå att egendomen finnes hava varit av -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

21

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

yttrad eller sedermera avyttras. I övrigt skall så anses samt med ärendet i
tillämpliga delar så förfaras, som hade enligt 28 § utsökningslagen meddelats
förordnande om egendomens försäljning till gäldande av fordran, som däri äger
bästa förmånsrätt; och skall försäljning ske, ändå att innehavaren av den fordran
sådant bestrider. Å auktionen må egendomen ej inropas av bulvanen eller den,
för vars räkning bulvanförhållandet ingåtts. Vad i fråga om fast egendoms
försäljning och köpeskillingens fördelning utsökningslagen i övrigt stadgar beträffande
gäldenären skall i ärende, varom nu sägs, lämpas till bulvanen; och
skall denne vara pliktig att betala kostnad, som ej kan i enlighet med 198 §
utsökningslagen gäldas ur den försålda egendomen.

3§.

3§.

1 mom. Domstolen må under rättegången
meddela bulvanen och den, för
vars räkning bulvanförhållandet ingåtts,
förbud att å egendomen avverka
skog annorledes än för dess husbehov
ävensom, därest särskild anledning
därtill föreligger, att från egendomen
bortföra stråfoder. Sådant förbud gäller
ock den, till vilken bulvanen eller
den, för vars räkning bulvanförhållandet
ingåtts, upplåtit rätt att å egendomen
avverka skog eller därifrån bortföra
stråfoder.

Förbud, varom nu sagts, träder utan hinder av klagan genast i kraft.

När skäl därtill äro, må domstolen helt eller delvis återkalla meddelat förbud.
Sedan blivit avgjort, att förordnande om egendomens försäljning ej kommer
att meddelas, eller ock sådan försäljning skett och auktionen vunnit laga
kraft, upphöre förbudet att gälla.

2 mom. Förbud, varom i 1 mom. sägs, må ock, evad saken förekommit vid
domstol eller icke, meddelas av Konungens befallningshavande och skall vad
i 1 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning å sålunda meddelat förbud.
Innan Konungens befallningshavande meddelar förbud, skall vederbörande sakägare
beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Finner Konungens befallningshavande
saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, må dock förbud meddelas
tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat. Av Konungens
befallningshavande före rättegångs anhängiggörande meddelat förbud återgår,
om talan ej inom trettio dagar från det förbudet meddelades blivit anhängiggjord
vid domstol. Domstol äge ock, då saken är under dess prövning, helt eller delvis
återkalla av Konungens befallningshavande meddelat förbud.

1 mom. Domstolen må under rättegången
meddela bulvanen och den, för
vars räkning bulvanförhållandet ingåtts,
förbud att å egendomen avverka
skog annorledes än för dess husbehov
samt att därifrån bortföra stråfoder.
Sådant förbud gäller ock den, till vilken
bulvanen eller den, för vars räkning
bulvanförhållandet ingåtts, upplåtit
rätt att å egendomen avverka skog
eller därifrån bortföra stråfoder.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Ansvarsbestämmelser.

4§.

Den, som med kännedom om förbud enligt 3 § överträder detsamma, straffes
med böter från och med tjugufem till och med femtusen kronor. Innefattar
förseelse, varom nu är fråga, förbrytelse jämväl mot 24 kapitlet allmänna
strafflagen eller mot någon angående skogsvården å enskild mark gällande författning,
skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kapitlet 1 § strafflagen är för
likartat fall stadgat.

5§.

Där till straff enligt 4 § dömes, skall tillika det avverkade virket,
där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens
besittning, ävensom stråfoder, där det fortfarande är i dens besittning,
som boitfört det, tagas i beslag och dömas förorutet; dock äge domstolen, då
fråga är om stråfoder, i stället förordna, att det skall på den skyldiges’bekostnad
återföras till den fastighet, varifrån det bortförts, därest sådant finnes
lämpligen och utan oskälig kostnad kunna ske. Förordnar domstolen, att bortfört
stråfoder skall återföras, eller undgår bortfört virke eller stråfoder beslag,
är den, som överträtt förbudet, skyldig att utgiva ersättning med belopp
motsvarande värdet därav. Har efter avverkningen eller stråfodrets bortförande
förbudet återkallats eller eljest gått åter eller blivit genom lagakraftvunnet beslut
upphävt, må icke påföljd, varom i denna paragraf sägs, ådömas.

Åklagare må med beslag belägga virke eller stråfoder, som kan dömas förbrutet.
Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning
anhängiggjort, vare beslaget förfallet.

6 §•

Virke och stråfoder, som enligt denna lag dömas förbrutna, skola av åklagaren
säljas i den ordning, som om utmätta lösören stadgas. Begär, innan frågan om
förverkandet slutligen prövats, ägaren av virke eller stråfoder, som tagits i
beslag, att försäljning därav skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare,
överexekutor, att fara är för virkets eller stråfodrets förstörelse eller att
kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor,
att godset skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall
godsets ägare, om lian är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom
riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning
och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas
om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan, varom
här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga personer
styrkt förteckning, utvisande godsets mängd och beskaffenhet.

Säljes i beslag taget virke eller stråfoder, innan det dömts förbrutet, skall,
till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

23

(Kuntjl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; ocli skall vad i 1G0 § utsökningslagen
sägs om sådana medels insättning i bankinrättning äga motsvarande tillämpning.

7 §.

Böter, som ådömas enligt 4 §, skola tillfalla kronan. Saknas medel till deras
fulla gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Genom försäljning av förbrutet virke eller stråfoder uppkommen behållning
och utdömd ersättning för virke eller stråfoder skola tillfalla kronan.

Om tillsyn å lagens tillämpning så ock om rättegången ock fullföljd

av talan.

8 §•

Det åligger Konungens befallningsbavande att ägna särskild uppmärksamhet
däråt, att inom länet förekommande bulvanförhållanden varda lagligen beivrade.
Landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal, mantalsskrivningsförrättare, kommunalnämnd,
jordbrukskommission, skogsvårdsstyrelse och skogsvårdskommitté
ävensom, där skogsvårdsstyrelse icke utövar tillsyn över skogsvården, vederbörande
jägmästare skola, då anledning finnes till antagande att bulvanförhållande
föreligger, därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Där så anses
lämpligt, må Konungens befallningshavande förordna särskild åklagare att anhängiggöra
och utföra talan om bulvanförhållande.

9 §•

Mål, som i denna lag avses, instämmes till allmän underrätt i den ort, där den
fasta egendomen är belägen.

10 §.

Är anledning antaga, att av handling, som finnes i svarandes värjo, kan
i målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, äger domstolen förelägga
svaranden att förete handlingen, dock ej, då fråga är om brev eller annat enskilt
meddelande eller då skäl finnes antaga, att handlingens företeende kan, oberoende
av målets utgång, lända svaranden eller någon, vilken med honom är i den
skyldskap eller det svågerlag, som i rättegångsbalken om jäv mot domare sägs,
till skada eller synnerlig olägenhet. Vite må, där så finnes nödigt, av domstolen
föreläggas svaranden.

11 §•

Mal, som i denna lag avses, skall behandlas i den för brottmål stadgade ordning.

Har domstol genom beslut under rättegången meddelat förbud, varom i 3 §
sägs, eller ogillat yrkande om återkallande av sådant förbud, gälle angående
klagan däröver vad i 16 kapitlet 10 § rättegångsbalken stadgas.

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

12 §.

Klagan över överexekutors beslut i ärende, som omförmäles i 1 §, föres i den
ordning, som i utsökningslagen stadgas angående klagan över överexekutors utslag
i annat utsökningsmål än i 2 kapitlet nämnda lag sägs.

över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, varom i 3 § sägs, må ej
klagan föras.

13 §.

Då mål om upplösning av bulvanförhållande första gången förekommer inför
domstolen, skall anteckning därom ske i inteckningsprotokollet samt i intecknings-
eller fastighetsboken.

Har domstol meddelat förordnande enligt 1 §, åligger det domstolen att inom
fjorton dagar tillställa överexekutor avskrift av domstolens utslag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

B) att motionerna I: 284 och 285, i den män de icke kunna
anses besvarade genom vad ovan under A) hemställts, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 maj 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow, Sigfrid Hansson, greve
Spens, Tjällgren, von Kock, Lindhagen* och Franzén;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnusson i Skövde*,
Ödström, Svensson i Skönsberg, Wallerius, Olovson i Västerås och Lindgren i
Dingelvik.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar von Sydow, greve Spens, Magnusson i Skövde och Wallerius,
vilka anfört:

»Det ifrågavarande av utskottet i huvudsak tillstyrkta lagförslaget berör ett
mycket ömtåligt ämne, nämligen okränkbarheten av formellt riktiga och lag -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

25

färna fastighetsköp. Det synes oss uppenbart, att om man skall lagstifta i detta
ämne, man bör gå till väga med största försiktighet och se till att gränserna
för lagens tillämplighet äro noggrant utstakade. Så har icke skett i detta
fall, ty det för vår lagstiftning nya begreppet »bulvanskap», vars förefintlighet
är en förutsättning för lagens tillämpning, finnes icke i lagen tillräckligen
definierat. Det torde också böra anmärkas, att där bulvanskap blivit konstaterat
genom domstol och den genom bulvan inköpta egendomen förty skall säljas
å exekutiv auktion, detta sker i en ordning, som avviker från bestämmelserna
i utsökningslagen och kan medföra kränkning av inteckningshavares rätt.
Egendomen skall nämligen ovillkorligen försäljas oavsett köpebudets storlek.
Det är väl sant, att enahanda bestämmelser finnas i den norrländska förbudslagen
och i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom in. m., men exekutiva försäljningar på grund av dessa lagar
torde endast i undantagsfall hava ägt rum, medan de däremot kunna bliva
ganska vanliga, om den nya lagen genomföres.

Emellertid är det uppenbart, att gällande lag bör efterlevas och icke får
kringgås. Utredningen i ärendet synes giva vid handen, att ett kringgående
av den norrländska förbudslagen ägt rum i sådan omfattning, att lagstiftningens
syfte i väsentlig mån icke blivit uppnått. Av denna anledning vilja vi
icke motsätta oss en lagstiftning av den art, som den nu föreslagna, men
anse oss, då vi för vår del i huvudsak giva vår anslutning till lagförslaget,
böra uttala den förhoppning, att lagens tillämpning måtte ske med sådan varsamhet,
att icke andra fastighetsköp bliva hänförda under lagen än sådana,
där det är fullt otvivelaktigt, att ett avsiktligt kringgående av förbudslagen
ägt rum.

I ett par punkter kunna vi emellertid icke instämma i utskottets tillstyrkande
av den föreslagna lagen. Enligt 10 § är för svarande uti mål angående bulvanskap
stadgad skyldighet att på föreläggande av domstolen förete handling,
som är i hans värjo och av vilken kan antagas i målet vinnas upplysning, som
eljest icke är att tillgå. Huruvida en sådan editionsplikt för svarande i rättegång
i allmänhet förefinnes enligt svensk lag, torde vara omtvistat, men så
mycket lärer vara visst, att den icke förefinnes för svarande i brottmål. Eu
skall enligt 11 § i lagen dessa mål behandlas i den för brottmål stadgade ordning.
Under sådana förhållanden anse vi det vara en kränkning av svarandens
rätt att här stadga den föreslagna editionsplikten för svaranden och sålunda
till hans nackdel ändra reglerna för brottmålsprocessen. Ty även om den handling,
som svaranden misstänkes hava begått, är stridande mot svensk lag, bör
han tillgodonjuta svensk rättegångsordning. Vi anse därför, att utskottet bort
tillstyrka,

att § 10 bort uteslutas ur lagen.

Ur flera synpunkter, icke minst eventuella inteckningshavares rätt, synes det
önskligt, att där bulvanköp skett, förhållandena må på godvillig väg bliva
ordnade före den nya lagens ikraftträdande, så att processer och exekutiva
auktioner i största möjliga utsträckning undvikas. Det förefaller oss som den

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. SO käft. (Nr 35.) 3

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr S5.

tid, som är tillmätt härför enligt lagförslaget, är väl knapp, då lagen skall
träda i kraft den 1 januari 1926. Vi anse därför, att utskottet bort tillstyrka,
att lagens ikraftträdande bort sättas till den 1 januari 1927.»

2) av herrar Sigfrid Hansson, Franzén, Magnusson i Kalmar, Hage, Svensson
i Skönsberg och Olovson i Västerås, vilka beträffande 1 § i lagförslaget ansett,
att densamma bort antagas i den uti propositionen föreslagna lydelsen.

3) av herr Lindhagen, vilken hemställt om bifall till de i motionen 1:284
punkterna 1), 3) och 4) framställda yrkanden.

Stockholm 1925. Kung! Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

251830