Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1925 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och
förening att förvärva fast egendom m. m. dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 20 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 205, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga nedan omförmälda förslag till

1) lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom; och

2) lag om ändrad lydelse av 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 264 av herr von Sneidern,

nr 280 av herrar Clemedtson, Nils Ant. Nilsson och Johan Bernhard Johansson,

nr 281 av herr Dahl,

nr 282 av herr Enhörning och

nr 283 av herr Lindhagen; samt

inom andra kammaren:

nr 431 av herrar Petersson i Lerbäcksbyn, Lindman, Olsson i Broberg,
Gustafsson i Älvsered, Bengtsson i Kullen, Olsson i Berg, Anderson i Storegården,
Alströmer, Larson i Tönnersa, Svedman, Jönsson i Boa, Anderson i Linköping,
Andrén, Persson i Falla, Hedin och Järte.

I motionen I: 264 har yrkats, att riksdagen vid eventuellt bifall till propositionen
måtte antaga det i denna först upptagna lagförslaget med av vederbörande
utskott formulerade ändringar i enlighet med i motionen gjorda påpekanden.
Till dessa återkommer utskottet i samband med behandlingen av de delar
av lagförslaget, till vilka berörda påpekanden hänföra sig.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 saml. 2 avd. 28 höft. (Nr 38.)

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

I motionerna I: 280 och II: 431, vilka äro lika lydande, har hemställts, att

förevarande proposition icke måtte vinna riksdagens bifall.

I motionen I: 281 har yrkats, att den lagstiftning, som med anledning av
ifrågavarande proposition kunde varda antagen av riksdagen, måtte erhålla giltighet
allenast för Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorr lands,
Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Uppsala län,
varjämte hemställts om vissa ändringar i det i propositionen först upptagna
lagförslaget. Till dessa återkommer utskottet vid detaljbehandlingen av ifrågavarande
lagförslag.

I motionen 1: 282 har hemställts om avslag å propositionen eller eventuellt
viss nedan närmare angiven ändring av det i propositionen först upptagna lagförslaget.

I motionen I: 283 slutligen har yrkats:

att riksdagen måtte besluta vissa i det följande närmare angivna ändringar
i 4 och 5 §§ av det i propositionen först upptagna lagförslaget,

att, därest 4 § första stycket tredje punkten av samma lagförslag bibehölles,
riksdagen måtte hos regeringen anhålla om åtgärders vidtagande och, i den mån
så för ändamålet erfordrades, förslags framläggande för riksdagen i syfte att
bereda möjlighet till förvärv även från bolag av mark för erforderlig arrondering
till förmån för kronoparker samt befolkningens behov av ordnad skogsskötsel
och i sistnämnda avseende således även till förmån för socken-, hä.radsoch
länsallmänningar,

att, för den händelse skogsmark finge förvärvas enligt 4 § första stycket av
förenämnda lagförslag, riksdagen måtte besluta dels det tillägg till lagförslaget,
att förvärvet skulle hembjudas stat och kommun med företrädesrätt för den
senare att inom viss tid övertaga detsamma, dels ock hänvändelse till regeringen
om åtgärder eller förslag i syfte att, på sätt skett i Norge, ur tillgängliga fonder
eller annorledes måtte beredas kommun lånekredit för övertagande av dylikt
förvärv och att penningar även ställdes till statsverkets förfogande för sådant
förvärv, samt

att, för den händelse det ej skulle medhinnas att vederbörligen överväga och
i lagtext formulera förenämnda yrkanden, riksdagen måtte besluta att med
avslag å propositionen begära nytt allsidigt genomtänkt förslag och att i avvaktan
därå lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk
förening att förvärva fast egendom skulle äga fortsatt giltighet ytterligare
ett år.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för de genom propositionen framlagda
lagförslagen ävensom för de i motionerna framställda yrkandena, tillåter
sig utskottet att, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
propositionens respektive motionernas innehåll.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

3

Förslaget till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening

att förvärva fast egendom.

Deri snabba utvecklingen under slutet av förra århundradet av särskilt de
norrländska trävarubolagens fastighetsförvärv föranledde under 1890-talet upprepade
framställningar inom riksdagen om åtgärders vidtagande i syfte att till
den jordbrukande befolkningens skyddande begränsa möjligheterna för bolag
att underlägga sig jordbruksfastigheter. År 1901 enades riksdagens båda kamrar
om en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om utredning, huruledes genom
lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den självägande jordbrukande
befolkningens ställning i Norrland och Dalarna måtte kunna vidmakthållas
och stärkas samt jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas, ävensom
om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Sedan i anledning härav den s. k. Norrlandskommittén tillsatts, avgav denna
den 27 oktober 1904 sitt betänkande. I detta framhölls, hurusom gjorda undersökningar
givit vid handen, att trävaruindustriens jordförvärv i Norrland
och Dalarna redan år 1900 uppgått i areal till minst 5,394,837 hektar eller ett
område motsvarande 34,3 % av all den i enskild besittning varande jorden.
Av ifrågavarande jordinnehav hade mera än 1/3 förvärvats under åren 1885
—1900, därav huvudparten under den senare delen av perioden. Även efter
1900 hade bolagens fastighetsköp på de flesta håll fortgått med stor livlighet.
Åtminstone 12,000 bönder hade genom sågverksrörelsens jordförvärv
upphört att vara självägande. — Efter en ingående skildring av de ofördelaktiga
verkningarna, som bondejordens övergång i bolagshand medförde, förklarade
kommittén sig finna nödvändigt, att i lag förbjödes trävaruindustriens
idkare att förvärva den jord, som ansåges böra kvarstanna i bondebesittning.

I sådant syfte framlade kommittén ett förslag till lag angående förbud i
vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärva fast
egendom. Detta förslag förelädes i väsentligen oförändrat skick 190G års riksdag
och, sedan detsamma av riksdagen antagits, utfärdades den 4 maj 1906
ännu gällande lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom (den norrländska förbudslagen).

Genom denna lag infördes för bolag och ekonomiska föreningar förbud att
inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom
vissa delar av Kopparbergs län och vissa inom Hälsingland belägna socknar av
Gävleborgs län å landet fritt förvärva odlad och odlingsbar mark samt stödskog.
Huru mycket skog på varje ort skall hänföras till stödskog bestämmes
detaljerat i lagen. Konungen äger dock på grund av särskilda omständigheter
medgiva tillstånd till förvärv av mark, som nu nämnts. Erhålles ej sådant
tillstånd, blir fånget ogillt. Tillstånd erfordras ej för förvärv av annan mark
än ovan omförmälts, ej heller för förvärv av fastighet, som äger sitt huvudsakliga
värde i åbyggnaden eller huvudsakligen är avsedd till tomt, upplagsplats
eller dylikt eller utgör stenbrott, grus- eller lertag, torvmosse, vattenfall,
fiske eller dylikt. Sådant förvärvs giltighet är dock beroende därav, att

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Utsträckning
av den
norrländska
förbudslagens
giltighetsområde

och vidtagna
ändringar i
densamma.

förvärvaren inom viss tid efter fånget underställer detsamma vederbörande
länsstyrelses prövning. Länsstyrelsen skall därvid tillse, att fastigheten är av
den beskaffenhet, att densamma ej inbegripes under förvärvsförbudet. Har
länsstyrelsen en gång förklarat fastighet vara av sådan beskaffenhet, gäller
detta även vid framtida överlåtelser av fastigheten eller del därav. Fastighet,
som vid lagens ikraftträdande tillhörde bolag eller förening och sedermera
alltjämt tillhört dylik samfällighet, får utan avseende å markens beskaffenhet
fritt förvärvas. Likaledes äga bolag och föreningar att å exekutiv
auktion inropa fastighet, ändå att däri ingår mark, för vars förvärvande i
annan ordning tillstånd erfordras. Emellertid måste bolag eller förening, som
inropat dylik fastighet, för att behålla densamma söka Konungens tillstånd.
Erhålles ej sådant tillstånd, måste bolaget eller föreningen åter avyttra fastigheten
inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas, förrän tre år förflutit
från det auktionen vann laga kraft. Har sistnämnda tid tilländagå^ och framgår
ej av vederbörande domstols lagfartsprotokoll, att fastigheten är avyttrad,
förordnar länsstyrelsen, att fastigheten skall säljas i exekutiv ordning. Å den
auktion, som i anledning av sådant förordnande hålles, får fastigheten ej åter
inropas av samma bolag eller förening. Har bolaget eller föreningen inropat
fastigheten för att skydda någon sin fordran eller rättighet, varför fastigheten
på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, och kan
bolaget eller föreningen visa sannolika skäl, att fastigheten ej kunnat utan förlust
avyttras inom den ovannämnda respittiden, äger Konungen på särskild
ansökan medgiva förlängd respittid efter ty skäligt prövas.

Vid riksdagarna 1907—1911 framfördes motionsvis förslag om utredning
angående behovet av en liknande lagstiftning för landets mellersta och södra <
delar, utan att dessa framställningar emellertid ledde till något resultat.

År 1911 vidtogs sådan ändring av norrländska förbudslagen, att densamma
kom att avse jämväl ideella föreningar och år 1912 utsträcktes lagens giltighetsområde
till att omfatta hela Hälsingland.

Sedan Ivungl. Maj :t år 1911 tillsatt särskilda sakkunniga (den s. k. jordundersökningen)
med uppdrag att verkställa utredning angående omfattningen
av bolagens jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket samt att
undersöka, i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses verka
avsevärt till men för jordbrukets och ortsbefolkningens berättigade intressen,
avgåvo nämnda sakkunniga åren 1913 och 1915 betänkanden angående jordförhållandena
i Värmlands län med förslag om bl. a. utsträckning av den norrländska
förbudslagens giltighetsområde till att omfatta jämväl Värmland. Sådan
utsträckning genomfördes ock efter av 1917 års riksdag därom fattat beslut
genom lag den 2 maj 1917.

Efter det att jordundersökningens arbete avbrutits, tillsattes år 1918 den
s. k. jordkommissionen med i nu förevarande hänseende huvudsakligen enahanda
uppdrag som jordundersökningen, dock att uppdraget jämväl skulle avse de
medel, vilka överhuvud kunde befinnas lämpliga och erforderliga för att bevara
jorden i den verkligt jordbruksidkande befolkningens hand. Kommissionen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

5

avgav år 1920 ett förslag till lag angående inskränkning för viss tid i bolags
och förenings rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige,
innefattande i huvudsak provisorisk utsträckning av norrländska förbudslagen
till nämnda landsdelar, såsom det angavs i avvaktan på att kommissionen hunne
fatta definitiv ståndpunkt i fråga om en koncessionslagstiftning även för enskilda
personer. Förslaget blev emellertid icke förelagt riksdagens prövning.

Vid 1921 års riksdag framfördes motionsvis frågan om sådan utsträckning
av norrländska förbudslagen, och andra lagutskottet tillstyrkte i avgivet
utlåtande antagandet av en provisorisk lag för ett år i angivna syfte.

Utskottet, som inhämtat yttrande i ämnet från jordkommissionen, framhöll i
sitt utlåtande, att jämväl beträffande södra och mellersta Sverige förelåge ett
oavvisligt behov att sätta gräns för bolagens fortgående jordförvärv, varigenom
bondeståndets bestånd och oberoende allvarligt hotades och dess utvecklingsmöjligheter
förhindrades eller begränsades. Sedan lång tid tillbaka hade detta
behov även på olika sätt sökt göra sig gällande. Bland annat hade andra kammaren
flera gånger uttalat sig för en sådan lagstiftning jämväl för mellersta
och södra delarna av landet. Under sådana förhållanden hade det säkerligen
varit önskligt, att en definitiv lagstiftning i ämnet för länge sedan kommit till
stånd eller, då så ej skett, kunnat åtminstone vid årets riksdag antagas. Det
syntes emellertid icke tillrådligt, att riksdagen inläte sig härpå, utan borde
Kungl. Maj:ts propositioner avvaktas, innan frågan om en definitiv lagstiftning
företoges till avgörande inom riksdagen. Detta kunde så mycket mer
tillrådas, som det nödläge, vilket oavvisligen uppkomme genom ett oavlåtligt
framskjutande av en definitiv lagstiftning, kunde avhjälpas genom en provisorisk
sådan.

Sedan utskottets hemställan bifallits, utfärdades den 20 maj 1921 lag i enlighet
med riksdagens beslut. Den sålunda antagna lagstiftningen för mellersta
och södra Sverige innebar avvikelse från norrländska förbudslagen så till
vida, att annan förening än ekonomisk sådan icke träffades av förbudet, men
att å andra sidan detta avsåg förvärv av all slags jord å landet.

Genom särskilda åren 1922, 1923 och 1924 utfärdade lagar har åt ovannämnda
lag av den 20 maj 1921 givits förlängd giltighet, vardera gången för ett år.

I det år 1924 av andra lagutskottet i ärendet avgivna, av riksdagen godtagna
utlåtandet framhölls önskvärdheten av att definitiv ståndpunkt till frågan om
den norrländska förbudslagens utsträckande snarast måtte kunna tagas.

Emellertid hade jordkommissionen den 15 december 1921 avgivit betänkande Jordkommed
förslag till bland annat lag med bestämmelser angående rätt att förvärva förslagen
och besitta) fast egendom. Detta förslag innehöll bland annat för landet i dess förbudslaghelhet
avsedda bestämmelser angående bolags och ekonomiska föreningars för- nv

värv av fast egendom. Nämnda bestämmelser, vilka alltså förutsatte upphävande
av den norrländska förbudslagen, inneburo gentemot denna skärpningar
i åtskilliga hänseenden. Sålunda hade förbud mot förvärv utan
Konungens tillstånd föreslagits dels, i enlighet med vad som gäller enligt den
provisoriska lagstiftningen för mellersta och södra Sverige, beträffande skogs -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

mark, som ej vore att hänföra till stödskog, och dels beträffande bolags och
föreningars förvärv av fastigheter från annan dylik samfällighet. Vidare hade
tiden för återförsäljning av å exekutiv auktion av bolag eller förening inköpt
fastighet begränsats från tre till allenast ett år.

Till grund för kommissionens ifrågavarande förslag låg en ingående utredning,
grundad å ett omfattande statistiskt material och detaljerade lokala undersökningar.
För denna utredning har en sammanfattande redogörelse lämnats
i nu förevarande proposition sid. 13—18.

I fråga om behovet av en koncessionslagstiftning jämväl för mellersta och
södra Sverige anförde kommissionen bl. a. följande:

Inom det område, varest förbudslagen före å.r 1921 icke gällde, omfattade
bolagsinnehavet år 1918 av all inom området i enskild ägo varande jord 13,3 %.

Att bolagsväldet var och jämväl fortfarande är betydligt starkare inom det
norrländska än inom det syd- och mellansvenska området är ovedersägligt. En
jämförelse mellan två så stora områden blir dock i flera hänseenden missvisande.
Liksom å ena sidan inom förbudslagens hittillsvarande område ett
ganska stort antal socknar och även några härader uppvisa ett jämförelsevis
ringa bolagsinnehav, finnes det å andra sidan inom det syd- och mellansvenska
området ett mycket stort antal härader och kommuner, i vilka bolagsväldet
vuxit till en betydande styrka och vilka väl tåla att i detta hänseende jämställas
med norrländska kommuner och härader med ett betydande bolagsinnehav.

På grund av den utredning, som sålunda förebragts, har kommissionen funnit,
att bolagsinnehavet mångenstädes i södra och mellersta Sverige är mer än
tillräckligt stort för att uppfordra statsmyndigheten att taga i övervägande,
huruvida icke bolagens fria förvärvsrätt därstädes bör begränsas. Visserligen
var bolagsväldet i Norrland vid tiden för den norrländska förbudslagens tillkomst
i stort sett mera betydande än vad nu är händelsen i övriga delar av
landet, men det synes kommissionen uppenbart, att den norrländska förbudslagstiftningen
bort genomföras många år tidigare än som skedde. Hade så
ägt rum, skulle sannolikt en betydande del av de utav norrlandskommittén till
ett antal av 12,000 skattade bondgårdar, som redan år 1900 uppköpts av trävaruindustrien,
fortfarande hava besuttits av självägande bönder. Behovet
av ett stävjande av den norrländska trävaruindustriens fastighetsförvärv framhölls
i riksdagen redan år 1892, men först efter fjorton års förlopp kom förbudslagen
till stånd. Under tiden utövade de norrländska bolagen en rastlös verksamhet
med uppköp av bondhemman. Förefintliga utredningar giva anledning
antaga, att dessa köp omfattat inemot hälften av all den jord, som vid förbudslagens
ikraftträdande ägdes av dessa bolag. Nu är det visserligen icke
antagligt, att en dylik häftig stegring av bolagsinnehavet skulle, med fri förvärvsrätt
för bolagen, äga rum i de delar av södra och mellersta Sverige,
vilka ännu äro jämförelsevis fria från bolagsbesittningar. Men i och med det
att industrien allt mer och mer breder ut sig och vinner fotfäste i olika delar av
landet, föreligger alltid en fara, att densamma, och särskilt storindustrien, skall
genom ständigt ökade jordförvärv söka skaffa sig den grundval för ekonomisk
maktställning, som följer med en omfattande jordbesittning. Och vad speciellt
trävarubolagen beträffar har det genom den av kommissionen föranstaltade
enquéten bekräftats, att dessa under de senaste årtiondena utvecklat en
livlig verksamhet i landets södra skogsbygder och därstädes slagit under
sig ett mycket stort antal såväl rena bondhemman som större gårdar.
Med gynnsamma konjunkturer på trävarumarknaden föreligger grundad anledning
befara, att bondhemmanen i dessa bygder i allt större och större utsträck -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

7

ning så småningom skola övergå i bolags besittning. Även under en lågkonjunktur
förefinnes i många fall samma fara, i det att kapitalstarka bolag då
begagna tillfället att inköpa jordbruksfastigheter för de i följd av depressionen
tryckta prisen å dylika fastigheter. Kommissionen kan följaktligen icke finna
annat än att faran för den självägande syd- och mellansvenska bondeklassens
undergrävande, utan att hava nått den katastrofartade punkt, som i början
av 1900-talet förelåg för Norrlands del, dock så tydligt gör sig gällande, att
en begränsning av bolagens fria förvärvsrätt nu måste åstadkommas.’

Över jordkommissionens förenämnda lagförslag avgåvos under senare hälften
av år 1922 yttranden av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar, däribland
länsstyrelserna och iantbruksstyrelsen, vilken senare myndighet vid sitt
yttrande fogade utlåtanden från länens hushållningssällskap.

I de avgivna yttrandena kommo vitt skiftande meningar i fråga om förslaget
i dess nu förevarande del till uttryck. Medan sålunda förslaget i hithörande
del å några håll vann full anslutning, tillstyrktes åter i andra yttranden väl i
princip en lagstiftning därutinnan i förslagets syfte, men påyrkades mer eller
mindre genomgripande modifikationer i förslaget, därvid från åtskilliga håll
särskilt ifrågasattes lämpligheten av att utsträcka lagstiftningen härom att
avse hela den delen av landet, för vilken lagen den 20 maj 1921 vore gällande.
Vidare avstyrktes i ett stort antal av yttrandena förslaget i nu förevarande
del helt och hållet.

Genom skrivelse den 13 augusti 1924 anmodade chefen för justitiedepartementet
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen,
att — då fråga förelåge om ersättande av nuvarande provisoriskt gällande
bestämmelser angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening
att förvärva fast egendom med en definitiv lagstiftning ävensom om införande
av förbud i vissa fall att i fråga om äganderätt till fastighet vara
bulvan för annan, och i samband med dylika lagstiftningsåtgärder ändringar
tilläventyrs kunde finnas påkallade i lagen den 4 maj 1906 om förbud i vissa
fall för bolag och förening att förvärva fast egendom — till chefen för justitiedepartementet
inkomma med yttrande i berörda hänseenden.

För innehållet i de med anledning härav avgivna yttrandena har lämnats en
sammanfattande redogörelse i den föreliggande propositionen sid. 12—13. En
fylligare redogörelse för samma yttranden, så vitt desamma hänföra sig till
behovet av en förbudslagstiftning för mellersta och södra Sverige, har lämnats
i motionen 1:280 sid. 2—5.

Avgivna
yttranden i
ämnet.

Det genom Kungl. Maj.ds förevarande proposition framlagda förslaget till -De huvudlag
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egen- Melserna”i
dom avser att ersätta såväl norrländska förbudslagen som den i motsvarande nu förelighänseende
för mellersta och södra delarna av landet provisoriskt gällande lag- ^slc^/rAn
stiftningen med en definitiv sådan, gällande för hela riket. Till sin innebörd gällande
överensstämmer den föreslagna lagen i huvudsak med 1906 års lag. Åtskilliga, ^f^mneA^
endels ej oväsentliga avvikelser från densamma förekomma dock. Annan
förening än ekonomisk sådan faller utanför den nya lagen. Å andra sidan

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

äger denna tillämpning jämväl i fråga om jord, som hör till stad eller därmed
likställt samhälle och som är belägen utanför det till bebyggande planlagda
området. Vidare bortfaller enligt förslaget rätten för bolag och förening att
utan tillstånd förvärva dels fastighet, som tillhört bolag eller förening alltifrån
förbudslagens ikraftträdande, dels ock den del av ett hemmans avrösningsjord
med impedimenter, som ej är att hänföra till stödskog eller odlingsområde. I
sammanhang härmed hava de nuvarande detaljerade stödskogsbestämmelserna
borttagits. Beträffande möjligheten att erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd till
fastighetsförvärv har därjämte meddelats vissa ändrade bestämmelser. Den allmänna
regeln i sådant avseende är alltjämt, att tillstånd kan meddelas, så framt
särskilda omständigheter därtill föranleda. Emellertid stadgas för vissa särskilt
angivna grupper av fastighetsförvärv, att Konungen äger giva tillstånd
till desamma, således utan att såsom förutsättning därför angives förefintligheten
av .särskilda omständigheter. Avsikten med detta stadgande är ej, att
verklig prövning angående dylika fastighetsförvärv skall eftergivas, utan att
framhålla vissa typer av fastighetsförvärv, där tillstånd kan förutsättas i allmänhet
komma att beviljas, så framt de ej befinnas vara i strid mot lagens
allmänna syfte. Berörda typer av fastighetsförvärv angivas i första stycket
punkterna 1—5 av 4 §. Slutligen företer lagförslaget jämväl den avvikelsen
från 1906 års lag, att länsstyrelse, som bär att till Konungen översända utlåtande
angående koncessionsansökan, regelmässigt skall dessförinnan över ansökningen
höra nämnd eller myndighet, som kan antagas äga kännedom om förhållandena,
såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd
och kommunalnämnd eller annan kommunal myndighet.

I fråga om lämpligheten av förbudslagens definitiva utsträckande till återstående
delar av mellersta och till södra Sverige har departementschefen anfört
bl. a. följande:

Genom den av kommissionen förebragta utredningen torde på ett åskådligt
sätt vara påvisat, att bolag och föreningar inom dessa landsdelar förvärvat
jordbruksfastigheter i betydande omfattning. Norrlandslagen har ägt tillämpning
under tillräckligt lång tid för att dess verkningar skola kunna bedömas.
Knappast från något håll lärer göras gällande, att lagen medfört de vådor för
industriens bestånd och utveckling, vilka framställdes såsom dess givna konsekvenser.
Ej heller i andra avseenden torde de farhågor hava besannats, som anknötos
till lagens antagande. Ganska allmänt synes numera vara erkänt, att
lagen utgjorde ett nödvändigt led i åtgärderna för bevarande av ett självständigt
bondejordbruk i Norrland. Visserligen äro med avseende å jordbrukets
och industriens ömsesidiga förutsättningar förhållandena väsentligt olika i
Norrland och i de .sydligare landsdelarna, och det skulle utan tvivel innebära
en överdrift att i allmänhet jämställa bondebefolkningens läge i Norrland under
tiden kring sekelskiftet med de i motsvarande hänseende nu rådande förhållandena
i mellersta och södra Sverige. Obestridligt är dock, att mångenstädes
inom sistnämnda landsdelar utvecklingen gått i samma riktning och på
denna väg redan hunnit långt. ^ Även om så ännu icke blivit fallet inom andra
delar av det ifrågavarande området, kan häri icke ligga något giltigt skäl emot
en lagstiftning, som har till uppgift att i tid förebygga ett samhällsviktigt intresses
undanträngande av ett annat. Att med säkerhet avgränsa vissa områden,
för vilka behovet av en sådan lagstiftning åtminstone för närvarande är
mindre framträdande, lärer icke vara möjligt. Erfarenheten från lagens till -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

9

tampning torde icke hava gatt i den riktning, att den ordning nu bör hrytas,
som redan varit gällande under snart lyra ar.

Beträffande tillämpningen av 1921 års lag har i propositionen uppgivits, att
Kungl. Maj:t intill den 1 februari 1925 meddelat tillstånd till jordförvärv i
64 fall, under det att tillstånd vägrats i 16 fall.

Till motivering av det särskiljande av olika koncessionsgrunder, som, enligt
vad ovan nämnts, skett i förslaget, har departementschefen anfört:

Av norrlandskommitténs motivering till det i 1906 års lag under 4 § upptagna
stadgandet synes framgå, att man vid lagens stiftande halt klar uppfattning
om vikten av att icke genom det vidsträckta förvärvs!örbud, som infördes,
avstänga möjligheten till sådana förvärv, som utan att motverka lagens
speciella syfte kunde i särskilda fall vara ur allmän synpunkt icke blott oskadiiga
utan även nyttiga och önskvärda. Uttalandet bär ock, såsom naturligt är,
tydlig prägel av att lagen tillkommit med hänsyn till de särskilda förhallanden,
som voro rådande i Norrland. Den erfarenhet, som vunnits under tiden för läggens
tillämpning, i all synnerhet efter dess utsträckande till mellersta och
södra Sverige, torde numera gorå det möjligt att med större bestämdhet urskilja
vissa grupper av fall, i vilka en eftergift av förvärvsförbudet i allmänhet
kan antagas vara välgrundad. I det hela lärer kunna sägas, att lagen i stigande
grad verkat återhållande i fråga om bolags och föreningars benägenhet
att i rent af färssyfte söka göra jordförvärv. Antalet bifallna ansökningar har
nämligen vida överstigit de avslagna. Bland de bifallna ansökningarna avse
många sådana ändamål, vilkas främjande blivit en allmän angelägenhet exempelvis
beredande av egna hem eller bostäder och dylikt. Därtill kunna läggas
vissa icke lika talrikt förekommande fall, då förvärvet tillkommit för att befordra
ett redan befintligt jordbruks utveckling eller för att främja skogskultur
m. m. I dylika fall synes hava utbildats en praxis, vilken gått ut pa att
utan alltför stränga villkor medgiva koncession. Enligt min uppfattning bör
denna praxis erhålla stödet av ett uttryckligt lagbud. Särskild anledning härtill
föreligger, då lagen utsträckes till bygder, vilka med. avseende å naturförhållanden
och jordbrukets förutsättningar förete väsentliga olikheter med Norrland.
Visserligen har det visat sig, att en dylik lagtillämpning efter omständigheterna
kunnat äga rum även med gällande lag. Men om en ny lag nu skall
utfärdas, lärer på densamma kunna ställas det anspråk, att den klarare och
mera bestämt än den gamla skall taga hänsyn till förhallanden, vilka faktiskt
grundlagt en större frihet vid prövningen.

Av vad nu anförts lärer följa, att jag, i anslutning till åtskilliga uttalanden
från myndigheter och andra, funnit mig böra föreslå, att i lagen skola införas
bestämmelser, vilka innefatta vad man betecknat såsom lindrigare koncessionsgrunder
för vissa närmare angivna fall. Härmed åsyftas tydligen endast att,
jämsides med huvudregeln, framhålla vissa typer av jordförvärv, vilka i allmänhet
kunna antagas vara av den art, att koncession bör kunna meddelas. En
verklig prövning i det särskilda fallet eftergives icke, men den avses kunna, om
de i lagen angivna förutsättningarna äro förhanden, ske efter mindre sträng
måttstock än den, som skall äga rum efter huvudregeln. Det bör efter min uppfattning
icke ifrågakomma att förlägga donna prövning till lokala myndigheter.
För upprätthållande av en konsekvent praxis torde det vara av vikt, att beslutanderätten
även i dessa fall tillkommer Kungl. Maj:t.

Den fara för det självägande bondeståndets undanträngande, som man, såvitt
angick Norrland, sökte att avvärja genom 1906 års förbudslag, har i samband
med landets fortgående industrialisering mer eller mindre framträtt jämväl i

Utskottets

yttrande.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr. SS.

andra delar av landet. Under trycket härav har ock, såsom av det föregående
framgår, nämnda lags tillämpningsområde åtskilliga gånger vidgats och slutligen
en med lagens innebörd i det stora hela överensstämmande lagstiftning
år 1921 provisoriskt genomförts för hela riket. Vid sistnämnda tillfälle förutsattes,
såsom i det föregående antytts, att man inom kort skulle kunna taga
ståndpunkt till frågan om behövligheten av en definitiv förbudslagstiftning
mot bolags jordförvärv för mellersta och södra Sverige. Då denna fråga emellertid
icke förrän nu förelagts riksdagen för prövning, måste det enligt utskottets
mening vara synnerligen önskvärt, att frågan i år vinner sin lösning. Landets
näringsliv synes numera i stort sett efter krisårens omvälvningar vara
på väg att stabiliseras; och det synes då vara önskligt, att lagstiftningen
rörande ett ämne, vilket så intimt som det föreliggande berör näringslivets intressen,
erhåller definitiv karaktär.

Av jordkommissionens år 1921 publicerade undersökningar framgår, att i
åtskilliga landsdelar, vilka falla utanför tillämpningsområdet för 1906 års lag,
bolag och ekonomiska föreningar underlagt sig fast egendom i sådan utsträckning,
att åtgärder till förhindrande av en fortsatt utveckling i samma riktning
får anses av behovet påkallade. Detta gäller väl särskilt om de trakter, som
närmast gränsa till nämnda område: återstående delar av Gävleborgs och
Kopparbergs län samt Uppsala, Västmanlands och Örebro län. Men även längre
söderut har bolagets jordinnehav somligstädes nått en ganska betydande omfattning.
Sålunda äga, enligt den av jordkommissionen föranstaltade utredningen,
inom Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Kronobergs län
bolag eller ekonomiska föreningar respektive 15,9, 9,2, 13,3 och 11,9 % av
totala jordarealen. Jämväl å spridda orter i andra landsändar, särskilt i
skogsbygder, har bolagsinnehavet vuxit sig så starkt, att koncession för framtida
jordförvärv får ur samhällelig synpunkt anses önsklig.

Att sålunda en definitiv ytterligare utsträckning av den norrländska förbudslagstiftningens
giltighetsområde är av förhållandena påkallad, synes utskottet
otvivelaktigt. Från åtskilliga håll har emellertid, under erkännande
härav, ifrågasatts att låta denna utsträckning stanna vid att omfatta visst
begränsat område. I den av herr Dahl väckta motionen 1: 281 har sålunda föreslagits
att föra återstående delar av Gävleborgs och Kopparbergs län samt
Uppsala, Västmanlands och Örebro län in under förbudslagstiftningen. Beträffande
detta förslag må erinras, att vid den år 1924 beslutade utvidgningen av
norrländska ägostyckningslagens giltighetsområde utom sistnämnda tre län
jämväl Stockholms län medtogs. Inom detta län befinner sig ock redan för
närvarande icke mindre än 15,9 % av länets totalareal och 10,6 % av dess
åkerjord i bolags eller ekonomiska föreningars ägo. Såsom redan påpekats,
förete emellertid även Södermanlands, Östergötlands och Kronobergs län beträffande
bolags jordinnehav siffror, vilka enligt utskottets förmenande i och
för sig motivera genomförandet av en förbudslagstiftning jämväl vad dessa
län angår. Enahanda är förhållandet med exempelvis Dalsland. Betydande
svårigheter möta sålunda att med hänsyn till förefintligt behov av ifrågavarande
lagstiftning avgränsa vissa landsdelar. Och i synnerhet om, såsom

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

1 1

av det anförda torde framgå, en sådan avgränsning svårligen kan ske så,
att lagen erhåller giltighet för ett sammanhängande område, måste en dylik
anordning te sig ur praktisk synpunkt oläglig. Härtill kommer, att lagstiftning
å detta område givetvis måste taga sikte på framtida förhållanden, beträffande
vilka ovisshet alltid måste råda, huru desamma kunna komma att
gestalta sig. I detta avseende utgör den hittillsvarande utvecklingen ett
talande skäl för att nu genomföra en rikslagstiftning, som giver ett önskligt
värn mot en fortgående tillväxt av jordinnehav från bolags sida, varhelst ansatser
därtill komma till synes. För övrigt må erinras, att, i den mån större
behov av en förbudslagstiftning beträffande vissa orter ej för närvarande är
för handen, en sådan i allt fall ej kan medföra så väsentliga olägenheter, att
man för desammas undvikande bör offra den enhetlighet i lagstiftningen,
som av principiella och praktiska skäl är önskvärd. Utskottet finner sig
sålunda böra tillstyrka, att en definitiv förbudslagstiftning mot bolags jordförvärv
nu genomföres för hela riket.

Beträffande det sakliga innehållet i en dylik lagstiftning ligger det givetvis
synnerlig vikt uppå, att detta blir sådant, att lagen å ena sidan fyller
sitt avsedda ändamål men å andra sidan ej lägger onödiga hinder i vägen för
en i bolagsform driven legitim näringsverksamhet. I sådant syfte har förevarande
förslag dels lika med 1906 års lag från koncessionsplikt undantagit
förvärv av vissa områden, vilka efter länsstyrelses prövning förklaras vara
av i 3 § av förslaget angiven beskaffenhet, dels ock, samtidigt med att förslaget
såsom allmän koncessionsregel beträffande samtliga övriga förvärv uppställt,
att tillstånd må meddelas, när särskilda omständigheter därtill föranleda, angivit
vissa slag av förvärv, beträffande vilka presumtion för tillstånds erhållande
kan anses föreligga. För sistnämnda fall talas i motiveringen om »lindrigare
koncessionsvillkor».

Den angivna allmänna koncessionsregeln är till sin innebörd och form lika
med motsvarande bestämmelse i 1906 års lag och kan därför icke, såsom uttalats
i den av herr von Sneidern väckta motionen 1:264, anses medföra, att
strängare villkor än hittills komma att tillämpas vid prövning av därunder
alltjämt fallande koncessionsansökningar.

Beträffande »de lindrigare koncessionsvillkoren» framgår av departementschefens
uttalande, att anordningen med dessa tillkommit i rent praktiskt syfte.
Till sin huvudsakliga del hava de avseende å sådana fall, då koncession enligt
hittills gällande lagstiftning i regel beviljats. Dessutom hava under dessa regler
hänförts de enligt 1906 års lag koncessionsfria förvärven av dels mark, som
alltsedan lagens ikraftträdande tillhört bolag eller förening, och dels sådan del
av ett hemmans avrösningsjord med impedimenter, .som icke är att hänföra till
stödskog eller odlingsområde. Mot uppställande av dessa s. k. lindrigare koneessionsvillkor
har herr Lindhagen i sin motion 1:283 riktat anmärkningar,
gående ut på att därigenom lagens effektivitet skulle i hög grad äventyras;
och har herr Lindhagen, i anslutning till jordkommissionens år 1921 avgivna
förslag till lagstiftning i ämnet, yrkat, att bestämmelserna i nämnda hänseende
måtte utgå ur det föreliggande förslaget och följaktligen alla konces -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

sionspliktiga förvärv prövas enligt den allmänna, i 4 § andra stycket inrymda
regeln.

Enligt utskottets mening giver den i Kungl. Maj:ts förslag skedda utbrytningen
av vissa lindrigare koncessionsvillkor från den allmänna huvudregeln
ej berättigad anledning till anmärkning. Avsikten med ifrågavarande lagstiftning
är ju icke att mer än för tillgodoseendet av dess särskilda ändamål
påkallas försvåra av densamma berörda rättssubjekts åtkomst av
fastigheter. Har nu vid tillämpningen av den hittillls gällande lagstiftningen
visat sig, att beträffande vissa, något så när avgränsade grupper av förvärv
koncessionsansökningar i regel beviljats, och befogade anmärkningar däremot
icke kunna framställas, synes det vara ur alla synpunkter önskligt, att
denna praxis vinner uttryck i lagtexten. Att man därutöver bland fall av lindrigare
koncessionsvillkor även upptagit de förut koncessionsfria förvärven, synes
naturligt och lämpligt. Då av departementschefen i hans ovan återgivna
uttalande betonas, att det ingalunda är meningen att eftersätta en grundlig
prövning av varje förekommande koncessionsfall, lärer det få förutsättas, att
tillstånd till förvärv, som med hänsyn till det med lagen avsedda syfte äro på
något sätt ur samhällelig synpunkt olämpliga, icke skall av Kungl. Maj:t
lämnas.

Till de särskilda grupper av fastighetsförvärv, som hänföras under de lindrigare
koncessionsvillkoren, återkommer utskottet nedan vid detaljbehandlingen
av lagförslaget. I detta sammanhang vill utskottet allenast göra några uttalanden
beträffande förslaget, i vad det avser att låta stödskogsbestämmelserna
försvinna ur ifrågavarande förbudslagstiftning. Givetvis betecknar förslaget,
såvitt angår förvärv av skogsmark, så tillvida en skärpning i förhållande till
1906 års lag, som den fria förvärvsrätten av icke stödskog bortfallit. Denna
skärpning lärer emellertid, frånsett de nordligaste delarna av Värmland samt
endels den under 1906 års lag fallande delen av Dalarna, icke vara av någon
större praktisk betydelse. De i 1906 års lag givna reglerna angående stödskogens
beräknande äro nämligen för övriga under lagen fallande län och länsdelar
utformade på sådant sätt, att de torde lämnat föga rum för fria bolagsförvärv.
Enligt uppgift i ett av Svenska skogsägarförbundet år 1922 avgivet
yttrande över jordkommissionens förslag till lagstiftning i ämnet skulle under
norrländska förbudslagens hela giltighetstid och inom hela dess tillämpningsområde
bolag med stöd av den fria förvärvsrätten till icke stödskog hava inköpt
allenast 42,700 hektar mark. Utskottet har vid prövning av lagförslaget icke
funnit anledning till erinran mot den däri innefattade utsträckningen av
koncessionstvånget till att gälla all skogsmark. Däremot har inom utskottet
uttalats farhågor för att förslaget med den allmänna formuleringen av stadgandet
i 4 § första stycket andra punkten, vilket stadgande är avsett att ersätta
de nuvarande stödskogsbestämmelserna, skulle i tillämpningen kunna
leda till godkännande i väsentlig utsträckning av förvärv, vilka avse mark,
som för närvarande är att hänföra till stödskog och sålunda ansetts böra bibehållas
vid bondejordbruken. Man har sålunda anmärkt, att erfarenheterna
från tillämpningen av norrländska ägostyckningslagens motsvarande bestäm -

Andra lagutskottets utlåtande hr SS.

13

meker angående husbohovsskog utvisa, att dylika allmänna regler ingalunda
alltid giva ett tillfredsställande hägn åt de intressen, som man med desamma
avsett att skydda. Ofrånkomligt är väl också, såsom lagrådet framhöll i sitt
utlåtande över jordkommissionens år 1920 avgivna förslag till provisorisk lagstiftning
i förevarande ämne för södra och mellersta Sverige, att en prövning
från fall till fall och med hänsyn tagen till ortens förhållanden av frågan, huru
mycken skog, som skall anses nödig för ett självständigt jordbruks bedrivande,
måste föranleda mycken osäkerhet, ävensom att uppgiften för Kungl. Maj :t
att träffa tillfredsställande och något så när följdriktiga avgöranden måste
bliva synnerligen svår. Enligt redogörelsen för jordkommissionens enquéte
beträffande den norrländska förbudslagstiftningen har den övervägande delen
av de inom samma lagstiftnings tillämpningsområde hemmahörande uppgiftslämnarna,
särskilt den, som representerar allmogebefolkningen, varit synnerligen
obenägen att tillstyrka någon som helst jämkning i gällande stödskogsbestämmelser
av fruktan att bolagens möjligheter till nya jordförvärv skulle vidgas
i sådan grad, att lagstiftningens ändamål därigenom bleve äventyrat. Samtliga
länsstyrelser i de norrländska länen, med undantag av länsstyrelsen i
Jämtlands län, ävensom länsstyrelsen i Värmlands län hava ock i sina år 1924
avgivna yttranden förklarat sig anse ändringar av 1906 års lag icke vara erforderliga.
Vid nu angivna förhållanden och då det icke kan anses lämpligt att vid
genomförande av en rikslagstiftning av nu förevarande slag antaga bestämmelser,
vilka för de delar av landet, där behovet av lagstiftningen är störst,
kan anses medföra ett mindre effektivt skydd för jordbruket än den för närvarande
gällande lagstiftningen giver, har utskottet ansett övervägande skäl
tala för att, såvitt angår tillämpningsområdet för 1906 års lag, i så måtto
bibehålla dennas stödskogsbestämmelser, att förvärv av skogsmark inom samma
område icke må med stöd av 4 § första stycket andra punkten i lagförslaget
vinna godkännande, därest icke vid den fastighet, varifrån förvärvet
skett, bibehållits minst skogsmark till sådan myckenhet, som enligt nyssnämnda
lag är att anse såsom stödskog.

Emellertid har utskottet icke kunnat undgå att härvid taga i beaktande vissa
anmärkningar, som framställts mot de nuvarande stödskogsbestämmelserna,
såvitt angår Värmlands län samt de delar av Kopparbergs län, som falla under
1906 års lag.

Förstnämnda län är, enligt nämnda lag, i fråga om stödskogsberäkningen
uppdelat i tre olika delar. Beträffande var och en av dessa skall för varje självständigt
jordbruk till stödskog hänföras dels viss fix areal medelgod skogsmark
(respektive 15, 10 och 5 hektar) dels ock därutöver visst område dylik mark,
som skall beräknas i storleksförhållande — respektive tre gånger, två gånger
och lika stort för de tre olika delarna av länet — till vederbörande jordbruks
åkerareal. En dylik långt gående specialisering av bestämmelserna i samband
med sockenvis gjorda geografiska avgränsningar, vilka naturligen i tillämpningen
komma att understundom te sig något godtyckliga, måste i och för sig vara
föga önskvärd. Viktigare är emellertid, att, enligt vad erfarenheten givit vid
handen, de i lagen angivna stödskogsarealerna, såvitt angår de norra och nord -

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

västliga delarna av länet, vilka äro utpräglade skogsbygder av norrländsk
natur, varit otillräckliga för att motsvara de merendels små och svaga jordbrukens
behov av tillgång å saluskog.

Beträffande de delar av Dalarna, för vilka 1906 års lag gäller, stadgas i denna,
att till stödskog skall hänföras vad vid verkställt storskifte betecknats såsom
hemskog och fäbodskog. De allmänna storskiftesförrättningarna i Dalarna,
vid vilka socknarna utgjort skifteslag, hava mestadels verkställts så, att
inägojorden delats mellan de olika hemmanen, medan beträffande skogsmarken
uppdelning skett blott mellan byalagen. Sistnämnda uppdelningar äro
närmast att anse såsom en avvittringsåtgärd. Vid dessa bydelningar utlades
skogen ofta i olika skiften, som betecknats med hemskog, fäbodskog och utskog,
men även andra växlande benämningar hava använts. När uppdelning av byskogen
å de särskilda hemmanen sedermera företagits, verkställdes den till en
början i form av särskilda storskiftesförrättningar, men skedde senare med tilllämpning
av skiftesstadgans bestämmelser. Vid de såsom storskiftesförrättningar
handlagda skogsåbodelningarna fick enligt gällande föreskrifter skogen
läggas i tre skiften: hemskog, fäbodskog och utskog, men något tvång fanns ej
att utlägga så många skiften. Huruvida särskilt utskogsskifte behövde utläggas
för någon delägare och på vilket av byns skilda skogsområden detta skifte
kom att förläggas, var helt beroende på de för skiftesläggning i allmänhet bestämmande
omständigheter. Då skogsåbodelning sålunda skett genom förrättning,
som kan rubriceras såsom storskifte, blir den därvid använda beteckningen
å skogsskiftena avgörande för frågan vad som skall hänföras till stödskog
enligt 1906 års lag. Har nämnda delning däremot ägt rum enligt de i skiftesstadgan
meddelade bestämmelser, lärer enligt rättsfall den beteckning, som använts
vid bydelningen, vara avgörande i berörda hänseende. En hemmansägare,
som av någon anledning fått sin huvudsakliga och för hemmanet alldeles
nödvändiga skogsmark utlagd å byns utskogsskifte, torde alltså vara oförhindrad
att avyttra denna, medan däremot en annan hemmansägare, som fått hela
sitt skogsbelopp utlagt å mark, som vid bydelningen benämnts hemskog och fäbodskog,
icke får sälja någonting alls, hur riklig skogstillgången än må vara.
På grund av nu angivna förhållanden hava de nuvarande stödskogsbestämmelserna
för Dalarna kommit att i praktiken verka ytterst ojämnt och otillfredsställande.
Härtill kommer, att samma bestämmelser icke, såsom fallet är beträffande
Värmland, hänföra sig till befintliga självständiga jordbruk utan till
hemman. Med hänsyn till den långt gående jorddelningen i Dalarna har jämväl
på denna grund olämpligheten av de nuvarande bestämmelserna kommit att
starkt framträda. Slutligen bör beaktas, att de i 1906 års lag inrymda stödskogsbestämmelserna
äga giltighet allenast beträffande vissa delar av Kopparbergs
län, nämligen Nedan-Siljans, Ovan-Siljans och Väster-Dals fögderier
samt Envikens och Svärdsjö socknar, samt att befogade anmärkningar framställts
mot den sålunda gjorda uppdelningen av länet.

Med hänsyn till det anförda har utskottet funnit önskligt, att beträffande
Värmlands och Kopparbergs län utredning företages angående behovet av ändrade
bestämmelser i fråga om vad som skall hänföras till stödskog samt i vad

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

15

mån det kan anses av förhållandena påkallat, att motsvarande föreskrifter utfärdas
jämväl för de delar av Kopparbergs län, som icke falla under tillämpningen
för 1906 års lag; och förordar utskottet avlåtandet av en skrivelse till
Kungl. Maj:t i nu angivna syfte.

Utskottet övergår härefter att i anslutning till förslagets uppställning redogöra
för de jämkningar i förslaget eller särskilda uttalanden, som utskottet i
anledning av framkomna ändringsförslag eller på annan grund funnit lämpligt
att göra.

1 §•

I olikhet med norrländska förbudslagen samt den provisoriska förbudslagstiftningen
för mellersta och södra Sverige bliver genom stadgandet i denna
paragraf den nu föreslagna lagen gällande även beträffande sådana till stad
eller därmed likställt samhälle hörande fastigheter, som äro belägna utanför det
till bebyggande planlagda området. I avgivet yttrande över jordkommissionens
år 1921 framlagda förslag till lagstiftning i ämnet, vilket förslag härutinnan
överensstämde med det nu föreliggande, har föreningen Sveriges stadsdomare
hemställt, att nuvarande ordning i ifrågavarande hänseende måtte bibehållas,
samt att i varje fall med det till bebyggande planlagda området måtte
likställas sådant område inom stad, beträffande vilket Kungl. Maj:t jämlikt
1 kap. 46 § andra stycket fastighetsbildningslagen förordnat, att särskilda föreskrifter
skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande. -—
Sistnämnda stadgande avser att bereda möjlighet till förekommande av en
okontrollerad byggnadsverksamhet i omedelbar närhet av ett samhälles planlagda
område. De särskilda föreskrifterna, som det ankommer på Kungl.
Maj:t att utfärda, skola hava avseende å visst bälte utanför nämnda område
och uppgöras särskilt för varje samhälle efter dess behov samt vara av lindrigare
art än som anses erforderligt för det planlagda området.

Departementschefen hår, under framhållande av att genom de på senare tid
verkställda inkorporeringarna av lantkommuner vissa städer numera omfatta
betydande jordbruksarealer, biträtt jordkommissionens förslag i nu ifrågavarande
avseende samt förklarat sig finna den av stadsdomarföreningen förordade
utsträckningen av undantaget från lagens tillämplighet sakna större praktisk
betydelse och därför vara onödig.

I motionen 1:264 av herr von Sneidem har gjorts gällande, att en ändring
av 1 § i enlighet med stadsdomarföreningens hemställan borde göras, enär en
utvidgning av lagens tillämplighetsområde till stadsjord syntes skäligen överflödig.

På sätt departementschefen framhållit höra numera ej sällan till städer
vidsträckta områden av den kringliggande landsbygden. Å dessa områden
befintliga jordbruk och andra fastigheter uppköpas understundom i spekulationssyfte
av bolag eller föreningar, vilka efter förvärven ekonomiskt utnyttja
fastigheterna på ett sätt, som länder till men för såväl ortsbefolkningen som

Utskottet,

IG

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

vederbörande stadssamhälle. Införandet av koncessionstvång beträffande dylika
förvärv synes därför vara att förorda, kanske ej så mycket med hänsyn till
behovet att skydda bondebefolkningen som fastmera för att i viss mån vinna
möjlighet att förhindra uppkomsten av icke önskvärda fastighets- och bostadsförhållanden
i städernas närhet. Lika med departementschefen finner utskottet
den av stadsdomarföreningen i andra hand gjorda hemställan icke grundad
å något nämnvärt praktiskt behov. Vid nu anförda förhållanden tillstyrker
utskottet antagandet av förevarande § i oförändrat skick.

3§.

Första stycket i denna § är oförändrat lika med 2 § i 1906 års lag och de
båda sista styckena i §:n äro hämtade från 5 § av samma lag.

Vid remissen till lagrådet har departementschefen, med anledning av ett av
länsstyrelsen i Gotlands län uttalat önskemål om förtydligande av uttrycket
»utgör stenbrott» i 1906 års lag, anfört, att med berörda uttryck endast torde
avses sådant område, där någon brytning av sten förekommit, att intet skäl
från saklig synpunkt förelåge att härutinnan införa en annan regel, samt att
av den sålunda angivna tolkningen dock icke torde följa, att med nödvändighet
hela det område, som kunde vara föremål för fritt förvärv, skulle hava tagits
i anspråk för stenbrytning.

Lagrådet har i sitt yttrande framhållit, att det ej syntes böra vara avgörande,
huruvida området redan tagits i bruk för sitt ändamål, d. v. s. om brytning
av sten redan före förvärvet företagits eller ej, och att detta förefölle än mera
naturligt, då det gällde grus eller lertag, vilka i stadgandet helt samordnats
med stenbrott. Lagrådet har i detta avseende vidare anfört:

Då bolag eller förening önskar förvärva ett område av nu ifrågavarande slag,
lärer syftet vara att tillgodogöra sig där befintligt material, och att detta redan
tidigare delvis förbrukats, synes knappast böra göras till förutsättning för
bifall. Vad vid prövningen synes böra tillmätas avgörande betydelse, är däremot
dels områdets naturliga beskaffenhet och dels dess tillämnade användning.
Härvid torde erforderlig ledning vid bedömandet ofta stå att vinna av yttre
förhållanden, såsom då ett bolag, som idkar stenhuggerirörelse, önskar för erhållande
av nytt material eller rörelsens utvidgande förvärva ett närbeläget,
därför lämpat område, som dittills legat orört. Att ett annat betraktelsesätt
måste göras gällande, om ansökningen skulle avse ett större, måhända skogbeväxt
område, även där detta skulle kunna lämna material för dylik rörelse,
är däremot uppenbart, och exempel lära ej heller saknas på att i praxis avgörandet
gjorts beroende av sådana omständigheter.

Oavsett huru ifrågavarande stadgande rätteligen bör i sitt nuvarande skick
tolkas, får lagrådet till förebyggande av all tvekan härutinnan hemställa om
sådan omredigering av första stycket i denna paragraf, att vad där stadgas inå
otvetydigt bliva tillämpligt även i fall, då det tillämnade stenbrottet, respektive
grus- eller lertaget, ännu icke tagits i bruk.

Vid den slutliga föredragningen av lagförslaget i statsrådet har departementschefen
med anledning av lagrådets uttalande ytterligare anfört i nu förevarande
del:

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

17

Någon mera väsentlig skiljaktighet torde icke föreligga mellan den uppfattning,
som sålunda framhållits av lagrådet, och det uttalande, som av mig gjordes
vid remissen till lagrådet. Med min ståndpunkt i denna tolkningsfråga
finner jag intet vara att erinra mot den modifikation, som ligger däri att stadgandet
icke anses utgöra hinder för ett förvärv exempelvis i det fall, att för en
redan utövad stenhuggerirörelse skall tagas i anspråk ett närbeläget, för ändamålet
lämpat, men ännu obegagnat område. Av lagrådets uttalande synes framgå,
att i praxis kunnat tagas behörig hänsyn till de synpunkter, som härvid
angivits såsom vägledande. Då en omformulering i antydd riktning lätteligen
lärer kunna medföra en icke åsyftad utvidgning av den rätt till fritt förvärv,
som genom denna bestämmelse blivit fastställd, samt någon tvekan om stadgandets
innebörd endast i undantagsfall torde hava förekommit, synas tillräckliga
skal för en jämkning av stadgandets nuvarande avfattning knappast föreligga,
utan torde det fortfarande böra överlämnas åt tillämpningen att efter omständigheterna
avgöra uppkommande frågor.

Utskottet delar den uppfattning, varom departementschefen och lagrådet synas
vara ense, att för fritt förvärv av stenbrott samt grus- eller lertag icke bör
vara en oundgänglig förutsättning, att vederbörande område redan tagits i
bruk för det avsedda ändamålet. Då emellertid tveksamhet härutinnan kommit
till synes bland de tillämpande myndigheterna och den nuvarande formuleringen
ej^ erbjuder önsklig tydlighet, anser utskottet lämpligt, att den av lagrådet
påyrkade omredigeringen av stadgandet äger rum. Denna synes enklast kunna
ske sålunda, att i stället för ordet »utgör» insättas orden »att nyttjas till».
Härigenom blir förutsättningen för den fria förvärvsrätten angiven sålunda, att
fastigheten skall vara huvudsakligen avsedd att nyttjas till stenbrott, gruseller
lertag. Att en dylik omformulering skulle kunna giva anledning till
en icke åsyftad utvidgning av den fria förvärvsrätten, synes utskottet icke
behöva befaras. Stadgandet i denna del blir efter den verkställda omformuleringen
för stenbrott samt grus- och lertag fullt parallellt med vad som gäller
angående tomt, upplagsplats eller dylikt; och har utskottet sig icke bekant,
att genom si stberörda föreskrift några med lagens syften icke överensstämmande
förvärv möjliggjorts.

4 §.

Det har redan i det föregående omnämnts, att herr Lindhagen i motionen
I. 283 hemställt, att hela första stycket i förevarande § måtte utgå, och att
följaktligen för prövning av alla koncessionsansökningar skulle gälla allenast
en enda allmän regel, innehållande att tillstånd icke finge beviljas med mindre
särskilda omständigheter därtill föranledde. Utskottet har ock i det föregående
angivit de skäl, som göra, att utskottet icke anser sig böra förorda bifall till
denna hemställan.

I detta sammanhang och innan utskottet ingår på de särskilda styckena i
paragrafen må anmärkas, att i samma motion vidare framställts yrkanden, att,
därest en eller flera av de lindrigare koncessionsvillkoren skulle bibehållas i
lagtexten, däri matte införas tydligare direktiv, för vilka fall och i vilken omfattning
koncession bör beviljas eller avslås. I vad mån detta yrkande föranleder
åtgärd eller yttrande från utskottets sida framgår av det följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 28 käft. (Nr 38.)

Utskottet.

2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Första stycket.

Punkt 1.

Enligt stadgande i 7 § av norrländska förbudslagen äger denna lag icke
tillämpning beträffande fastighet, som vid lagens trädande i kraft tillhörde
bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet. Motsvarande
stadgande återfinnes i den för mellersta och södra Sverige provisoriskt
gällande lagen av den 20 maj 1921. I jordkommissionens år 1921 avgivna
förslag till lagstiftning i ämnet har däremot koncessionstvånget utsträckts
till att gälla jämväl förvärv av dylika fastigheter. Såsom motiv härför har
kommissionen huvudsakligen anfört, att genom en sådan anordning skulle vinnas
dels möjlighet till kontroll över strävanden till koncentration å en hand av
samtliga inom en och samma ort belägna, i olika bolags händer befintliga jordbruksfastigheter
dels ock vissa utsikter för återgång i bondehand av fastigheter,
som kommit ur den jordbrukande befolkningens ägo. För prövning av
koncessionsansökan skulle jämväl i dylika fall lända till efterrättelse den allmänna
regeln, att tillstånd icke skulle beviljas med mindre särskilda omständigheter
därtill föranledde.

Två ledamöter av kommissionen, herrar Jansson i Edsbäcken och Olsson i
Kullenbergstorp, vöro på denna punkt såtillvida skiljaktiga, att de väl ansågo
ifrågavarande förvärv böra underkastas kontroll, men att denna borde inskränka
sig till prövning, huruvida från det allmännas sida hinder mötte mot
förvärvet. Vore detta ej fallet, borde tillstånd icke kunna förvägras.

Bland de myndigheter och sammanslutningar, som sedermera yttrat sig i
förevarande lagstiftningsfråga, hava beträffande det sålunda väckta spörsmålet
yppats mycket olika meningar. Å. ena sidan har sålunda framhållits,
att koncessionspliktens utsträckande jämväl till förvärv av angiven beskaffenhet
skulle omöjliggöra rekonstruktion av insolventa bolag samt härigenom
åsamka aktieägare, förläggare och kreditgivare förluster och sålunda leda till
sänkning av bolagsfastigheternas värde såsom hypotek för intecknings- och
obligationslån, att farhågorna för fastigheters anhopning å ett fåtal storföretags
händer måste anses orimliga och överdrivna, att dylik trustbildning i
allt fall borde hämmas genom en lagstiftning av annat slag och i annat sammanhang,
ävensom att någon avsevärd vinst i fråga om jordens återgång i bondehand
ej syntes vara att förvänta av ett dylikt stadgande, vilket lätteligen kunde kringgås
genom att i stället för fastigheterna inköptes motsvarande värde i aktier
och sedermera företoges bolagsskifte. -— Å andra sidan har uttalats önskvärdheten
av att en viss kontroll kunde utövas jämväl i fråga om förvärv av ifrågavarande
beskaffenhet, då det kunde tänkas, att fastigheter avyttrades till
bolag eller föreningar, vars lämplighet att förvalta fastigheter med skäl kunde
sättas i fråga eller vore fullständigt oprövad.

Såsom framgår av förevarande stadgande har Kungl. Maj:t intagit den
ståndpunkten, att ifrågavarande slags förvärv böra underkastas koncessionsplikt,
men att för desamma skola gälla de lindrigare koncessionsvillkoren. Till

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

19

stöd för denna ståndpunkt liar föredragande departementschefen anfört föl jande: Beträffande

nu berörda spörsmål synes det mig obestridligt, att beaktansvärda
synpunkter blivit framhållna av företrädarna för såväl den ena som den
andra uppfattningen, om det ock vill förefalla som om frågans praktiska betydelse
blivit i vissa fall ej oväsentligt överskattad.

Med denna lagstiftnings syfte lärer bäst överensstämma, att även jordförvärv
av här ifrågavarande slag bliva underkastade den kontroll från det allmännas
sida, vilken lagen avser att åvägabringa. Därigenom tillvaratages möjligheten
att, om förutsättningar därför finnas, i bondebesittning återföra jord, som övergått
i bolags ägo. Ehuru fastighetens natur icke rättsligen förändrats, därför
att den en gång under tiden för den oinskränkta förvärvsrätten kommit i bolags
hand, hava bolagen likväl med avseende å dylika fastigheter tillerkänts en i
viss mening privilegierad ställning. Att på detta sätt vissa fastigheter ställdes
helt utanför den nya lagstiftningens inflytande, synes närmast kunna betraktas
såsom en anordning, avsedd att mildra övergången till de regler, genom vilka
fastighetsomsättningens frihet i övrigt begränsades. Norrlandskommitténs uttalande,
att ett dylikt förvärv icke berör den självägande jordbruksbefolkningens
intresse, kan väl medgivas vara riktigt, om denna lagstiftnings uppgift
icke fattas i en vidare bemärkelse än att från en viss bestämd tidpunkt sätta en
gräns för fortsatta jordförvärv från bolagens sida. Men annorlunda utfaller
bedömandet, om man vill tillägga denna lag den något större betydelsen av ett
medel för statsmakten att söka från allmän synpunkt avväga industriens och
det mindre jordbrukets i viss mån motsatta intressen och därmed även att, när
tillfälle gives, lägga till rätta vad i detta avseende må hava utvecklats i en icke
önskvärd riktning. Det kan då icke vara likgiltigt, om vissa av industriens
fastigheter, vilka äro dugliga till jordbruk, skola kunna för all framtid förbliva
i bolags ägo. Den nuvarande bestämmelsen torde stundom kunna försvåra en
återgång, som eljest kunde synas lämplig och naturlig, exempelvis i fråga om
utarrenderade bolagshemman. Från nu antydda synpunkter kan jag således
icke finna annat än att även i fråga om dessa fall bör gälla den allmänna regeln,
att för giltigheten av bolags eller förenings jordförvärv erfordras vederbörligt
tillstånd.

De skäl, vilka anförts för bibehållande av rätten till fritt förvärv i förevarande
fall, hava icke synts mig innefatta tillräcklig anledning att frånträda
den ståndpunkt, jag alltså funnit vara den principiellt riktiga. För den uttalade
farhågan, att ett upphörande av den fria förvärvsrätten i detta avseende skulle
erhålla ett särskilt menligt inflytande på industriens kreditförhållanden, hava
knappast anförts verkligt övertygande grunder. Vid försvaret för den nuvarande
bestämmelsen synes man från industriens sida hava varit benägen att anse
ett upphävande såsom liktydigt med att ifrågavarande fastigheter icke vidare
skulle kunna förvärvas av bolag. Det lärer dock näppeligen behöva befaras,
att vid den prövning, som skall äga rum, tillbörligt beaktande icke kommer att
ägnas sådana omständigheter, vilka kunna göra det önskvärt eller lämpligt att
fastigheten övergår till annat bolag. Överhuvud torde för varje berättigat ändamål
med en fastighetshandel mellan bolag så mycket hellre kunna påräknas
avseende vid prövningen som i dylika fall icke är fråga om upphörande av befintliga
bondejordbruk.

Med hänsyn till vad nu anförts och till de av jordkommissionen åberopade
skälen bär jag ansett ett stadgande i överensstämmelse med 7 § i 1906 års lag
icke böra ingå i den nya lagen. Däremot torde nu ifrågavarande jordförvärv
böra upptagas bland de särskilt angivna fall, i vilka Kungl. Maj:t äger meddela
koncession. Vid fråga om koncession lärer i dylikt fall prövningen i stort
sett komma att begränsas till en undersökning, huruvida området utgör gård

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

eller hemman, som förut varit i bondebesittning, eller odlingsmark, lämpad för
anläggning av nytt jordbruk, eller huruvida i övrigt ur allmän synpunkt hinder
kan möta mot koncession.

Lagrådet har i denna del enhälligt hemställt, att förevarande stadgande
måtte utgå och i stället i förslaget upptagas en bestämmelse av samma innehåll
som 7 § i 1906 års lag. I motiveringen till denna hemställan har anförts
följande:

Den under 1. i första stycket av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen
att, i motsats mot vad 1906 års förbudslag stadgar, jämväl förvärv från
bolag till bolag (resp. förening) skall för sin giltighet vara beroende av Konungens
tillstånd har, såsom departementschefen omförmäler, varit föremål för
mycken kritik. Departementschefen medgiver, att beaktansvärda synpunkter
mot bestämmelsens upptagande anförts, men finner frågans praktiska betydelse
överskattad. Vad som bestämt departementschefen att vidhålla den av jordkommissionen
uppställda regeln om koncessionstvång även för dessa förvärv
har varit uppfattningen av förevarande lagstiftning såsom ett medel icke blott
att begränsa bolags förvärv av enskildas jord utan även att, där tillfälle gives,
lägga till rätta vad redan utvecklats i en icke önskvärd riktning.

Såvitt lagrådet kan finna, måste emellertid förbudslagstiftningens förmåga
att tjäna detta sistnämnda syfte skattas synnerligen ringa. Till en början är
det tydligt, att det avsedda inflytandet i tillbakareglerande riktning icke kan
få någon planmässig karaktär utan helt och hållet måste bära tillfällighetens
prägel. Att enstaka arrendehemman eller inägolotter gå i köp från ett bolag till
ett annat, torde icke i avsevärd utsträckning förekomma, utom då det gäller
sådana förvärv av inom köparens ägovälde insprängda områden, för vilka koncession
regelmässigt, enligt redan tillämpad praxis i fråga om förvärv från enskilda,
torde komma att lämnas. Där förvärvet har en annan karaktär, synes
det i allt fall icke vara att förvänta, att vägran av koncession skulle medföra
den önskade verkan, fastighetens övergång i enskild hand, utan torde väl följden
i regel bliva, att ingen föryttring komme till stånd. Är åter fråga om
avyttrande av ett bolags hela ägovälde, torde detta nästan alltid ifrågakomma
blott i samband med realisation av säljarebolagets tillgångar i deras helhet; och
om i dylika fall vägen stänges för en försäljning av fastigheterna såsom en tillgång
för sig, lärer väl, såsom av länsstyrelsen i Jämtlands län framhållits, följden
blott bliva, att svårigheten kringgås genom att aktiestocken eller majoriteten
därav förvärvas av annat bolag. Även om fastigheterna icke utan tillstånd kunna
genom bolagsskifte övergå i köparebolagets ägo, är ju intet hinder att i realiteten
nå ungefär samma resultat genom att upprätthålla säljarebolagets bestånd
såsom hädanefter ett »dotterbolag» till köparebolaget. Vad nu sagts
torde även utvisa, att varken en bestämmelse sådan som den föreslagna eller
det av reservanter inom jordkommissionen förordade stadgandet att vid förvärv
från bolag till bolag skall prövas, huruvida på grund av särskilda omständigheter
godkännande bör ur allmännyttans synpunkt förvägras, kan förväntas
utöva någon egentlig inverkan till att, såsom avsikten varit, förhindra
stora jordbesittningars samlande i ett bolags hand.

Den situation, i vilken förbud mot förvärv utan särskilt tillstånd från bolag
eller förening kan antagas lämna Kungl. Maj:t tillfälle att inverka pa utvecklingen,
torde egentligen vara den, som inträder, då en dylik sammanslutning
med jordinnehav råkar i sådana ekonomiska svårigheter, att om det icke
lyckas att genomföra en rekonstruktion, konkurs med därav följande realisation
av tillgångarna bliver oundviklig. I många fall låter sig nämligen rekonstruktionen
icke utan särskilda svårigheter genomföra, med mindre en, låt vara mera

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

21

formell, växling i äganderättsförhållandena äger rum; det kan t. ex. vara den
enda lämpliga utvägen att ett nvtt bolag bildas för att övertaga det äldre
bolagets tillgångar och rörelse. Såväl för genomförande av en på så sätt lagd
rekonstruktion som i händelse av konkurs komme visserligen förbudet att äga
betydelse på grund av den därmed förbundna makten att bestämma omfattningen
av och villkoren för eventuell koncession till den fasta egendomens förvärvande
av bolag eller förening. Men just beträffande dylika situationer kan
det med skäl sättas i fråga, huruvida det, som man vill vinna, icke köpes alltför
dyrt genom uppoffrande av intressen, som i själva verket jämväl de äro samhällets
egna. Ja, i vissa fall torde man till och med befrämja just den utveckling,
som man icke anser önskvärd. En rekonstruktion utan större omvälvningar
av ett mera betydande industriföretag står mången gång bäst i överensstämmelse
med det allmännas intressen. Men särskilt under en svårare kris
eller depressionsperiod möter densamma varjehanda svårigheter, som kortsynthet
och egennyttiga beräkningar hos vissa intresserade ej sällan finna det med
sin fördel förenligt att öka. För övervinnande av dylika svårigheter är det
ofta ett nödvändigt villkor att snabbt och med ett grepp kunna säkerställa ett
definitivt resultat. Härvid är nu att beakta att, även om koncessionslagstiftningen
i stort sett utövas på ett vidsynt sätt, nödvändigheten att efter försiggångna
utredningar utverka Kungl. Maj:ts tillstånd till företagets omflyttning
i en ny bolagsform medför ett uppskovs- och osäkerhetsmoment, som — ehuru
utsikterna att vinna dylikt tillstånd kunna framstå såsom ganska goda •—• lätt
kan verka ödesdigert för möjligheten av rekonstruktionsförsökets lyckliga genomförande.
Följden härav kan bliva ett fallissemang av föga önskvärd art,
men det kan ock bliva, att det nödställda bolagets intressenter nödgas kasta sig
i armarna på ett bättre ställt bolag, som utan att komma i konflikt med förevarande
förbudslagstiftning genomför en fusion av det slag, som det, enligt vad
ovan nämnts, varit jordkommissionen och departementschefen angeläget att förhindra.

Vid den slutliga föredragningen av lagförslaget i statsrådet anförde departementschefen: I

fråga om rätten till fritt förvärv av jord, som tillhör bolag eller förening,
har lagrådet hemställt om bibehållande av nuvarande regel. De skäl, som av
lagrådet härutinnan åberopats, kunna emellertid enligt min mening icke innefatta
anledning att frånträda den ståndpunkt, som kommit till uttryck i det
remitterade förslaget. Av mitt uttalande i denna fråga lärer hava framgått,
att icke heller jag ansett det kunna antagas, att genom den nuvarande regelns
upphävande bolagsjord skulle i någon större omfattning komma att överflyttas
i enskilda mindre jordbrukares händer. Självfallet kan detta, såsom av lagrådet
erinrats, ske endast under mera tillfälliga omständigheter. Men det
har synts mig vara riktigast, att möjligheten därtill, så långt skäligt är, hålles
öppen. Att den nuvarande regeln kan vara av betydelse för underlättande
av rekonstruktion av företag, som råkat i ekonomiska svårigheter, har starkt
framhållits i vissa av de i ärendet avgivna utlåtandena och har nu ytterligare
utvecklats av lagrådet. Med den uppfattning, vilken av mig angivits i fråga
om koncessionsprövningens handhavande i här förekommande fall och vilken
skulle erhålla stöd i det förslagna stadgandet i 4 § första stycket första punkten,
kan jag emellertid icke finna, att det av hänsyn till dylika förhållanden
kan vara nödvändigt att upprätthålla den gällande bestämmelsen i detta avseende.
Där omständigheter av nu antydd art äro för handen, lärer ett hänskjutande
till Kungl. Maj:ts prövning av frågan om giltigheten av jordför -

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Utskottet.

värv sällan kunna medföra sådan tidsutdräkt, att därav i avsevärd grad försenas
ett genomförande av en planlagd rekonstruktion.

I herr von Sneiderns motion I: 264, herr Dahls motion I: 281 och herr Enhörnings
motion 1:282 har under åberopande av lagrådets uttalanden samstämmigt
yrkats ändring av förslaget i enlighet med lagrådets hemställan.

Herr Lindhagen har i sin motion 1:283, vilken, såsom förut nämnts, innehåller
yrkande om borttagande av hela första stycket i 4 §, beträffande nö
förevarande punkt särskilt påpekat, att jordkommissionen med nu ifrågavaran
de stadgande främst velat förekomma, att en eller några finanskarteller
kunde komma att behärska den myckna bolagsjorden i landet och därigenom
bliva en fruktansvärd stat i staten. Det vore visserligen sant, att aktiemajoriteter
kunde inköpas, men detta gjorde dock en stor skillnad. Bolagsjordens
spridning på flera juridiska personer utgjorde i sin mån ett hinder för en omfattande
trustbildning med dess faror och möjliggjorde lättare bolagsjords
skäliga återgång i jordbrukets eller det allmännas ägo.

Vid genomförandet av en definitiv, hela landet omfattande koncessionslagstiftning
beträffande bolags och föreningars jordförvärv synas särskilda skäl
böra krävas för att från tillämpningen av en dylik lagstiftning undantaga vissa
förvärv mellan bolag eller föreningar inbördes. Med nämnda lagstiftnings karaktär
och syftemål lärer nämligen, såsom departementschefen framhållit, bäst
överensstämma, att densamma erhåller giltighet beträffande alla förvärv, vilka
icke äro att hänföra under 3 § :s bestämmelser. Det har nu såsom särskilda skäl
mot en dylik anordning åberopats, att därav skulle följa betydande praktiska
olägenheter. Därest emellertid, på sätt Kungl. Maj:t föreslagit och utskottet
vill förorda, förvärv av ifrågavarande art upptagas bland de under de lindrigare
koncessionsvillkoren hänförliga fallen av fastighetsförvärv, torde härigenom
vara sörjt för ett vederbörligt tillgodoseende av affärslivets intressen. I
enlighet med departementschefens uttalande torde nämligen varje i sig behörigt
syftemål med en fastighetshandel mellan bolag eller föreningar så mycket hellre
kunna påräkna beaktande vid prövningen, som i dylika fall icke är fråga om
upphörande av befintliga bondejordbruk. I själva verket synas olägenheter
kunna befaras uppkomma allenast i sådana fall, då en snabb rekonstruktion av
ett företag i bolags- eller föreningsform är av nöden. Utskottet håller emellertid
för visst, att om i dylikt fall påpekande göres till vederbörande myndigheter
angående behovet av ett snabbt avgörande av koncessionsfrågan, tidsutdräkten
med dennas behandling skall nedbringas till ett minimum. Å andra
sidan lärer icke kunna förnekas, att genomförandet av koncessionstvång skulle
öppna vissa möjligheter såväl för bolagsjords återgång i enskild ägo som för
motverkande av en icke önsklig koncentration av stora fastighetskomplex å
ett enda bolags hand. Måhända skola dessa fördelar komma att framträda mera
sporadiskt, men ingen anledning finnes å andra sidan att underskatta desamma.
Utskottet anser sig sålunda böra tillstyrka bibehållandet av ifrågavarande stadgande
i dess av Kungl. Maj:t föreslagna skick.

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

23

Punkt 2.

Beträffande detta stadgande liar herr Dahl i motionen 1:281 yrkat, att
detsamma måtte utgå, och att förvärv, som däri avses, måtte göras beroende
på länsstyrelses prövning av motsvarande innebörd, som föreskrives för de i
3 § avsedda fall.

Till stöd för detta yrkande har anförts:

Enligt min mening är det önskvärt, att stödskogsbegreppet utbytes emot en
bestämmelse av den mera smidiga utformning, som lagförslagets 4 § 2 punkt
innehåller, men att förvärvsrätten göres beroende av en allenast å det faktiska
förhållandet inriktad prövning av lokal myndighet. I fråga om denna myndighet
synes mig kunna ifrågasättas, om ej — i enlighet med ett inom jordkommissionen
av en reservant framställt yttrande —- ägodelningsrätten i blivande
gestaltning borde komma i beaktande. Tillsvidare hemställes, att Konungens
befallningshavande måtte — såsom hittills i fråga om icke-stödskogsförvärv
— verkställa prövningen.

Herr Lindhagen har i sin motion I: 283, utöver sitt oftanämnda yrkande
om borttagande av hela första stycket i 4 §, beträffande ifrågavarande punkt
hemställt, att, därest densamma bibehölles, salu- eller stödskogsbegreppet, såvitt
angår Norrland, Dalarna och Värmland, icke måtte försvinna ur lagtexten, samt
att tillägg till denna måtte göras i syfte att undantagande av odlingslägenheter
från förvärvet i tillämpningen kan förväntas bliva iakttaget och jämväl omfatta
erforderlig skogsmark.

Till stöd för denna hemställan har anförts:

Bestämmelsen om stödskog utgjorde i norra delarna av landet ett visst hinder
för de tillåtna inköpen genom besvärligheten att uträkna stödskogen. I förslaget
är stödskogsbegreppet även borttaget från norrlandslagens nuvarande
tillämplighetsområde. Förvärven kunna även gå in på den gamla stödskogen.
Det utsäges ej, att »nödig skogstillgång» bör omfatta även saluskog, vilket
väl bort skett, i fall man ansett de nuvarande stödskogsbestämmelserna böra
borttagas allenast på grund av deras alltför stora schablonmässighet. Det
kan nu i stället åberopas att å kronojord i nordligaste delarna av riket upplåtes
kolonat med endast husbehovsskog. Den goda viljan och förmågan att stå
på jordbrukets och framtidens bästa hos den ende person, lantmätare, landssekreterare
eller landshövding, på vilken avgörandet ensamt beror, blir en synnerligen
oberäknelig faktor.

Odlingslägenheter skola också undantagas, men lagtexten underlåter att
uttryckligen omnämna även skogstilldelningen. I de trakter, där kronan skänkt
all skogen till jordbruket, skulle således till och med husbehovsskogen till sådana
odlingslägenheter lätteligen i brist på tydlig lag och verklig kontroll
kunna uppsnappas av de storindustriella förvärven. I propositionen omnämnes
på ett ställe, att även odlingsmark enligt vad länsstyrelsen i Jämtland intygat
icke, på sätt gällande lag föreskriver, blivit undantagen från utmarksförvärv, i
det att vederbörande lantmätare ej pläga ägna någon omsorg däråt. På samma
sätt kommer det att gå i fortsättningen, ifall ej ett behörigt iakttagande av en
dylik bestämmelse effektivt organiseras. Därom ger dock propositionen ej
någon antydning.

Utskottet har i sitt allmänna yttrande över lagförslaget uttalat sin anslutning
till detsamma i vad det avser genomförande av koncessionstvång jämväl

Utskottet.

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

för det enligt 1906 års lag fria förvärvet av sådan del av ett hemmans avrösningsjord
med impedimenter, som icke är att hänföra till stödskog eller odlingsområde,
samt upptagande av sådant förvärv bland de under de lindrigare koncessionsvillkoren
hänförliga grupperna av fastighetsförvärv. Härav följer ock,
att utskottet icke kan biträda förslaget, att ifrågavarande förvärv skulle bliva
föremål allenast för prövning av länsstyrelse i enlighet med bestämmelserna i
3 §. Det må för övrigt anmärkas, att, med den allmänna formulering förevarande
stadgande erhållit, det synes vara särskilt önskligt, att prövningsrätten
uppdrages åt Kungl. Maj :t, på det att en i möjligaste mån enhetlig tillämpning
av stadgandet må kunna vinnas.

Däremot har utskottet i det föregående på anförda skäl förordat sådan
ändring av Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del, att, såvitt angår till1
ämpningsområdet för 1906 års lag, tillstånd till förvärv av här avsedd beskaffenhet
icke utan att särskilda skäl därtill föranleda må beviljas, därest
förvärvet inkräktar på vad som enligt nämnda lag är att hänföra till stödskog.

Denna ändring synes lämpligen kunna ske sålunda, att i förevarande punkt
införes förbehåll därom, att i fråga om de landsdelar, för vilka 1906 års lag
gäller, tillstånd icke må utan särskilda skäl beviljas, om ej vid den fastighet,
varifrån förvärvet sker, bibehållits skogsmark till minst den myckenhet, som
i närmast följande § stadgas, och att så i en ny 5 § upptagas de nuvarande
stödskogsbestämmelserna för respektive orter.

Vidare har utskottet i syfte att i lagtexten tydligare utmärka, att vid tilllämpningen
av förevarande stadgande skogstillgången även i övrigt icke må
beräknas alltför snävt, ansett sig böra föreslå, att uttrycket »nödig skogstillgång»
utbytes mot »tillräcklig skogstillgång». Utskottet vill ock i detta sammanhang
särskilt betona, att sistnämnda uttryck givetvis omfattar även saluskog,
där sådan efter ortens förhållande anses erforderlig för att ett jordbruk
skall vara ekonomiskt bärkraftigt.

I fråga om det i förevarande stadgande gjorda undantag för odlingslägenheter
finner utskottet med anledning av herr Lindhagens motion sådant tilllägg
böra göras, att jämväl den skogstillgång, som erfordras för det nya
jordbruk, vartill odlingslägenheten avses, eller det befintliga jordbruk, varmed
lägenheten anses lämpligen kunna sammanslås, varder tagen i beräkning. För
övrigt må framhållas, att i fråga om dylika lägenheter hänsyn bör tagas ej
blott till de odlingsmöjligheter, som vid tillfället för förvärvet äro för handen,
utan jämväl till sådana, som inom en något så när överskådlig framtid kunna
förutsättas yppa sig. Givetvis bör ock iakttagas, att lägenheterna ej genom
det till prövning föreliggande förvärvet berövas nödiga utfartsvägar.

Punkt 3.

I denna punkt har upptagits en bestämmelse i syfte att underlätta sådana
arronderingar, som kunna anses önskvärda med hänsyn till jordbrukets utveckling
eller skogsvårdens främjande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

2.r)

Att under vissa förhållanden tillstånd bör lämnas till dylika markförvärv
har framhållits av jordkommissionen, som i detta avseende gjort följande uttalande: Givet

är, att tillstånd i regel icke bör medgivas i fråga om förvärv, vid
vilket tydligen avses allenast eller väsentligen att skaffa mark för virkesfångst
åt sågverk eller annan industriell anläggning. Även om såsom skäl för förvärv
åberopas, att därigenom skulle beredas en ur skogsvårdssynpunkt lämpligare
form åt förvärvarens förut innehavda skogsdomäner, bör tillstånd icke
utan vidare medgivas. År fråga om att genom byte av mark, ungefär lika mot
lika, förskaffa den ene eller kanske båda kontrahenterna möjlighet att erhålla
bättre form på sina ägor, torde i regel intet vara att erinra mot att koncession
beviljas. Enligt den i det föregående lämnade redogörelsen för tillämpningen
av koncessionsparagrafen i den norrländska förbudslagen har i åtskilliga fall
av nu nämnd beskaffenhet koncession beviljats. Nyförvärv av mark i arronderingssyfte
böra däremot tillstädjas endast under vissa förutsättningar. Såsom arrondering
bör således icke godkännas varje hopköpande av markområden, vilka
sammanlagda med det köpande bolagets förut innehavda ägor skulle komma att
bilda ett helt avrundat skogskomplex. Så till exempel förekommer det ofta i
Norrland samt i Dalarna och i Värmland, att bolagen äga smärre avlånga skogsskiften
här och var i byarna, under det att bredvidliggande skiften tillhöra
bondhemman. Ett hopköpande från ett bolags sida av ett flertal dylika skiften
i syfte att därmed bilda ett enda stort sammanhängande skogskomplex under
en och samma ägare bör enligt kommissionens mening icke tillåtas. Innehar
däremot ett bolag redan nästan samtliga dylika skogsskiften i en by och ligger
bland dem insprängt ett eller annat mindre skogsskifte, tillhörigt något bondhemman,
kan ett förvärvande därav för bolagets räkning vara behövligt för att
skogshanteringen å bolagets skogsmark må kunna bedrivas planmässigt. Koncession
å nyförvärv i sådant fall bör icke vara utesluten. I övrigt böra såsom
nyförvärv i arronderingssyfte godtagas allenast förvärv av jämförelsevis mindre
områden, som äro belägna inuti eller gränsa intill ett det köpande bolaget tillhörigt
större sammanhängande skogskomplex och finnas behövliga för skogsbrukets
rationella skötsel å bolagets mark. Syftet får således i första hand
icke gå ut på markutvidgning i och för sig, vadan det, såsom nämnts, i regel
bör kunna bliva fråga endast om områden av mindre storlek. Såsom villkor
för koncession å nyförvärv i arronderingssyfte bör under alla omständigheter
gälla, att sådant förvärv icke får medföra vare sig att självständigt jordbruk,
som äger förutsättning att såsom sådant fortfarande bestå, bringas att upphöra
eller att jordbruket å den fastighet, varifrån förvärvet göres, märkligen försvagas.

Departementschefen har i denna del förklarat, att han, lika med jordkommissionen,
ansåge, att koncession icke borde lämnas, om det avsedda ändamålet
kunde i skälig mån vinnas genom ägobyte eller om förvärvet skulle hava en
menlig inverkan å jordbruket å den fastighet, som på detta sätt avstode mark.
Ett förbehåll i sistnämnda hänseende hade synts departementschefen böra komma
till uttryck även i lagtexten. Att i vissa fall en särskild varsamhet härutinnan
vore av nöden, hade framhållits av herr Lindhagen i särskilt yttrande
till jordkommissionens betänkande. I övrigt torde det icke behöva närmare
framhållas, att jämväl i dylika fall skulle beaktas, att förvärvet icke komme i
strid med lagens syfte.

Likasom i fråga om föregående punkt har herr Dahl i motionen 1:284 hem -

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

ställt, att det här ifrågavarande stadgandet matte med hänsyn till de begränsade
möjligheter till förvärv, detsamma lämnar, utgå, och att förvärv, som i
stadgandet avses, måtte göras beroende på länsstyrelses prövning av motsvarande
innebörd, som föreskrives för de i 3 § angivna fall.

Herr Lindhagen har till stöd för sitt yrkande om borttagande av hela första
stycket i förevarande § beträffande denna punkt hänvisat till ovanberörda,
av honom vid jordkommissionens år 1921 avgivna betänkande fogade särskilda
Sofrande, så lydande:

Bolagens anspråk att under den nya lagstiftningen kunna förbehållas rätt
att genom koncession få förvärva områden, som äro ägnade att avrunda och
sammanföra splittrade skogsägor, så kallad arrondering, synes fortfarande mötas
med ganska stor välvilja och jordkommissionen har även tillmötesgått det
ganska väsentligt. Det gäller då att tillse, att denna stämning till bolagens
f ördel ej leder till en ^lagtolkning utöver vad rimligen avsetts och till fortsatt
ekonomiskt intrång på de ekonomiska värden i jord och skog, som ännu tillhöra
befolkningen.

Det kan vara nyttigt till eu början erinra sig tillkomsten av dessa splittrade
.skogsägor i ett bolags hand, med vilka mången har så mycket medlidande.
De hava nämligen tillkommit genom att bolagen uppköpt bondgårdar här
och var, alltefter som lägenhet yppat sig, under förhoppning, att med tiden
även kunna förvärva mera. Dylika förhoppningar avbrötos i väsentliga avseenden
igenom den norrländska förbudslagen. Nu ligga därför en mängd av
bolag sålunda förvärvade bondskogar insprängda här och var ibland skogsmarker,
som ännu ägas av den jordbrukande befolkningen. Hade ej förbudslagen
trätt emellan, skulle köpen fortsatts oavlåtligt och på detta sätt, trots
till sist fullbordade arronderingar, alltjämt nya splittrade skogsägor i bolags
händer förekommit, ända till dess i trakten den självägande jordbruksbefolkningens
saga var vorden all.

io Under sådana förhållanden böra enligt min uppfattning anspråken på att
få utvidga ^dessa skogar på ^bekostnad av den kvarvarande bondebefolkningen
röna ett måttligt tillmötesgående. ^ Snarare bör man då anse det vara angeläget,
att dylika bolags innehav återfalla till befolkningen, eller med andra
ord, att dennas marker konsolideras på bekostnad av bolagsdomäner. Men
även om bolag lyckats på en trakt förvärva större delen av bondgårdarna,
så att endast ^en enda bondgård exempelvis finnes kvar, bör icke heller ett
sådant läge få föranleda till, att något bolag till minskning av en jordbrukande
befolknings egna utkomstmöjligheter får förvärva gården i sin helhet
eller ens den skogsmark, som hör till gården och i de flesta fall säkerligen
utgör ^ett behövligt ekonomiskt stöd för densamma. Detta förhållande bör
icke tåla någon jämkning för det fall att, såsom ofta är händelsen särskilt i
Dalarna, skogsskiftena bestå av långa strimlor med ringa bredd och stor
längd och någon av dessa_ strimlor tillhör ett kvarvarande bondehemman och
ligger inbäddad mellan skiften, som bolagen förvärvat sig. I kommissionens
motivering förekommer uttryck, som kunna missförstås såsom utgörande stöd
för en motsatt uppfattning, ehuru detta antagligen icke varit meningen. Det
har synts mig att, när kommissionen inlåter sig till och med ganska utförligt
på bolagens ifrågavarande önskemål, hade i motiveringen också bort betonas,
att enahanda önskemål kan föreligga även från den jordbrukande befolkningens
^sida och jämväl statens sida gent emot bolaget, ehuruväl främjandet av
ett sådant anspråk måste tillgodoses genom en expropriationslagstiftning.

Därutöver har herr Lindhagen beträffande kravet å arronderingsmöjligheter
anfört:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

27

Jordkommissionen skattade något åt detta krav ehuru ytterst försiktigt och
tog avstånd från alla utvidgningsplaner. Detta senare gör däremot propositionen
ej ens i motiveringen. Stadgandet är farligt. Det räcker mer än väl
till om även denna förvärvsrätt begränsas till att få utövas, då »särskilda omständigheter»
därtill föranleda. Må man besinna att bolagen lätt kunna genom
köp »arrondera» sina skogsmarker, under det motsvarande minst lika
berättigad arrondering av allmänningar, statsskogar och enskildas skogar genom
förvärv från bolag icke står till buds.

Utskottet ansluter sig till Kungl. Maj:ts förslag i vad det avser att under
vissa förutsättningar under de lindrigare koncessionsvillkoren hänföra fastighetsförvärv,
som skett i syfte att genomföra en med hänsyn till skogsvårdens
främjande särdeles önskvärd arrondering. Däremot lärer näppeligen vara anledning
att här särskilt medtaga arronderingsköp för jordbrukets utveckling.
I de säkerligen fåtaliga fall, då behov i sistnämnda hänseende kan yppas,
i or de för detsammas behöriga tillgodoseende den allmänna koncessionsregeln
kunna komma till användning. Utskottet föreslår sålunda, att orden »jordbrukets
utveckling eller» utgå ur punkten.

Herr Dahls förslag om förläggandet av prövningen även beträffande ifrågavarande
slags förvärv till länsstyrelse kan utskottet av förut angiven grund
icke biträda.

Beträffande stadgandets avfattning i övrigt anser utskottet lämpligt, att
orden »kan antagas--äga» utbytas mot »äger» för att såmedelst få fram hävt,

att vederbörande förvärvare har att förebringa tillfyllestgörande utredning
om att de i stadgandet avsedda förutsättningarna för dess tillämpning
verkligen äro i det föreliggande fallet för handen. Desslikes föreslår utskottet,
att ordet »märkligen» i slutet av punkten måtte utgå. Detta synes nämligen
giva vid handen, att det skulle fordras ett ganska avsevärt försvagande av
jordbruket å den fastighet, varifrån förvärvet skett, för att sätta stadgandet
ur tillämpning. Enligt utskottets mening bör dock jordbrukets intressen i
detta fall vederbörligen hävdas.

I fråga om stadgandets tillämpning vill utskottet vidare, i nära anslutning
till vad jordkommissionen i sitt betänkande år 1921 samt även föredragande
departementschefen gjort gällande, framhålla, att i första hand torde böra
tillses, huruvida icke arronderingsbehovet kan tillgodoses genom byten av
mark, att såsom arrondering icke bör godkännas förvärv, vilka avse att åt
förvärvaren väsentligen bereda markutvidgning, även om därigenom skulle
vinnas en ur skogsvårdssynpunkt lämpligare form åt förvärvarens förut innehavda
skogsdomäner, samt att såsom förvärv i arronderingssyfte i allmänhet
bör godtagas allenast förvärv av jämförelsevis mindre områden, som äro belägna
inuti eller gränsa intill ett det köpande bolaget tillhörigt större sammanhängande
skogskomplex och finnas äga avsevärd betydelse för skogsbrukets rationella
skötsel å bolagets mark.

Då fråga är om förvärv i arronderingssyfte, som skulle inkräkta å de fastslagna
stödskogsarealerna, synes vid prövningen av dithörande koncessionsansökan
böra påkrävas särskild uppmärksamhet åt, att icke det skydd, som stöd -

Utskottet.

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

Utskottet.

skogsbestämmelserna avse att bereda, genom det ifrågasatta förvärvet obebörigen
kringgås eller åsidosattes.

Därest vid innevarande års riksdag antages densamma förelagd lag om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom, torde kunna förutsättas, att under den
närmaste tiden komma att ingivas en del ansökningar om koncession å förvärv
av fastigheter, som vederbörande bolag innehaft genom bulvaner. Med
hänsyn därtill, att ifrågavarande fastigheter ej sällan torde befinna sig i sambruk
med bolagets övriga fastigheter, åtminstone vad skogen beträffar, kan
antagas, att nu förevarande stadgande understundom kommer att åberopas
för bifall till dylika ansökningar. Angeläget är, att vid prövningen av sådana
ansökningar sorgfälligt tillses, att förefintliga förutsättningar för återupplivande
av förut befintliga självständiga jordbruk icke tillspillogivas.

Punkt 4.

Herr Lindhagen har i motionen 1:283 beträffande detta stadgande anfört:

Inom norrlandskommittén sökte bolagens representanter göra gällande, att
bolagen borde få förvärva jordbruk för att å dem nedsätta någon eller flera
arbetare och att de redan förvärvade jordbruken borde få användas på samma
sätt. Detta motsatte sig bestämt kommitténs övriga ledamöter. Det fanns så
mycken annan ej odlad och bebyggd jord, som stod till buds för ändamålet, menade
kommittén. Detta moment skattar emellertid åt det förenämnda bolagsintresset.
Det är farligt i sin mån och bör således icke fastställas såsom en
regel utan allenast såsom ett undantag.

Herr von Sneidern åter har i motionen I: 264 i fråga om punkten anfört:

Enligt denna medgives bolag rätt att förvärva fastighet för att driva jordbruk
och därmed skaffa sina arbetare livsförnödenheter. Men att skaffa dem
vedbrand och bolaget självt husbehovsvirke genom fastighetsförvärv, skall
tydligen vara förbjudet. Det behöver emellertid ej vara svårt att göra den
skillnad, att bolag förbjudes att köpa fastighet för att därmed förvärva skog
till råvara för sin verksamhet eller till avsalu, men däremot medgives rätt att
förvärva skog för sitt eget behov.

Utskottet finner förevarande stadgande med hänsyn till de behjärtansvärda
ändamål, som detsamma avser att tillgodose, väl försvara sin plats bland fallen
av lindrigare koncessionsvillkor. Att stadgandet icke skall givas tillämpning
exempelvis i sådana fall, då vederbörande förvärvare själv förut innehar
mark, som skäligen kan utnyttjas för det avsedda ändamålet, lärer kunna
tagas för givet.

Beträffande yrkandet i motionen 1:264 håller utskottet före, att de fall,
som därmed avses, torde vara så pass sällan förekommande, att för desammas
prövning kan komma till användning den allmänna koncessionsregeln i sista
stycket av paragrafen. För övrigt torde det nog ej vara så lätt att uppdraga
eu bestämd gräns mellan förvärv för eget behov och förvärv i affärssyfte.

Utskottet tillstyrker alltså, att förevarande punkt bibehålies i sin föreslagna
lydelse.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

29

Punkt 5.

Herr Lindhagen bär i motionen 1:283 till stöd lör yrkandet, att jämväl
denna punkt måtte utgå, anfört:

Detta stadgande avser väl främst inköpandet av gods i södra och mellersta
delarna av riket för styckning. Det är således knappast äventyrligt ur synpunkten
av den ifrågavarande lagstiftningens uppgift. En annan fråga är
emellertid att skydda egnahemsbyggare från spekulativa bolagsföretag, som
taga ut det mesta möjliga av dem. Momentet vädrar ej någon sådarn fara.
Egnahemsbildandet borde helst övertagas av det allmänna, som tager initiativ
endast för att hjälpa de hjälbehövande och ej kräver ut mer än självkostnaden.

Bildandet av egna hem och mindre jordbruk är ju ett i hög grad berättigat
samhällsintresse. I åtskilliga yttranden, som avgivits beträffande ifrågavarande
lagstiftningsfråga, har ock ifrågasatts att från tillämpningen av en
förbudslagstiftning av nu ifrågavarande slag borde undantagas sådana bolag
eller föreningar, vilka enligt sina stadgar syssla med anskaffande av bostäder
och egnahem m. m. Då nu Kungl. Maj:t föreslagit, att förvärv, som avse att
främja ifrågavarande ändamål, skulle hänföras till fallen av lindrigare koncessionsvillkor,
vill utskottet uttala sin fulla anslutning härtill. Att en noggrann
prövning av kvalifikationerna hos vederbörande bolag eller förening
och av den uppgivna styckningens lämplighet icke därigenom kommer att
eftersättas, förutsätter utskottet såsom visst. Härvidlag torde särskilt de
lokala myndigheternas yttranden komma att bliva för den prövande myndigheten
vägledande. Beträffande förvärv, som avse fastigheter i närheten av
stad och därmed likställt samhälle, torde inhämtande av yttrande jämväl från
vederbörliga myndigheter i staden eller samhället i förekommande fall böra ske.

I motionen I: 264 har herr von Sneidern yrkat ett tillägg till första stycket
av förevarande § av innebörd, som av motionären angivits sålunda:

Det gäller medgivande för enskilda att under bolagsform besitta viss fastighet,
då avsikten är att använda bolaget som lämplig administrationsform för en
i regel redan ägd fastighet. Det är oftast stärbhusdelägare, som på detta sätt
önska tillsvidare behålla en fädernegård — det må vara på grund av dess affektionsvärde
eller därför att tidpunkten för en gynnsam realisation ej föreligger.
Ingen av arvingarna har ekonomiska förutsättningar att åtminstone vid tillfället
övertaga det hela. Eller också kunna alla vilja vara med om att dela en
eventuell blivande vinst och äro därför beredda att gemensamt stå risken av en
fortsatt besittning. Aktiebolagsformen är då den mest praktiska formen för
samarbete. Kungl. Maj:t kan förhindra varje ytterligare fastighetsförvärv av
bolaget, varför varje risk för latifundiebildning är utesluten. Erfarenheten
visar också, att bolag av detta slag i regel ej bli så gamla. Ingen tänkbar skada
kan av bolaget åstadkommas. Men en omedelbar realisation kan, förutan
att eventuellt plågsamt beröra arvingarna, bringa dem en avsevärd ekonomisk
förlust. Vid en hastig realisation är det också, så snart det är fråga om en
skogsegendom, skogsjobbarna, som i främsta rummet förekomma som lagliga
spekulanter. Den skada, som på detta sätt åstadkommes, har man intet sinne
för. Ett annat fall, som kan förekomma och också har förekommit, är att några
konkursborgensmän för att minska sina förluster genom omedelbar realisation

Utskottet

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

Utskottet.

Utskottet.

önskå i bolagsform behålla viss boets skogsmark för att efter skogens tillväxt
vid lägligt tillfälle tillgodogöra sig denna. Denna utväg är nu praktiskt
stängd.

Utskottet har funnit den av motionären framförda tanken vara värd synnerligt
beaktande. Emellertid har utskottet efter övervägande stannat vid att
tillstyrka bibehållande av anordningen i Kungl. Maj :ts förslag att låta prövningen
av ifrågavarande fall av fastighetsförvärv falla under den allmänna koncessionsregeln.
Stora svårigheter möta nämligen, när det gäller att på ett tillfredsställande
sätt avgränsa de förvärv, beträffande vilka det föreslagna tillägget
skulle bliva tillämpligt. För att förhindra ett obehörigt utnyttjande av ett
dylikt tilläggsstadgande skulle ock särskilda föreskrifter vara av nöden, varigenom
garantier gåves för att vederbörande samfällighet, som erhållit koncession,
ock för framtiden bevarade sin ursprungliga karaktär av att icke utgöra
egentligt affärsföretag. Da utskottet sålunda avstyrker bifall till ifrågavarande
yrkande, förutsätter utskottet emellertid såsom visst, att Kungl. Maj:t vid
föreliggande koncessionsansökningar beträffande förvärv av förevarande art
skall skänka vederbörligt beaktande åt de särskilda omständigheter, som i dylika
fall kunna tala för bifall till koncession.

Andra stycket.

Här meddelade bestämmelse, innehållande huvudregeln för prövning av
koncessionsansökan, överensstämmer till sin formulering med stadgandet i 4 §
av norrländska förbudslagen. I jordkommissionens år 1921 framlagda förslag
till lagstiftning i ämnet hade motsvarande regel, vilken gällde för prövning av
samtliga koncessionsansökningar, såsom förut angivits, erhållit en något annorlunda
formulering. Det föreskrevs nämligen, att tillstånd icke skulle beviljas,
med mindre särskilda skäl därtill föranledde. Huruvida härmed avsågs
någon skärpning av regeln i 1906 års lag, synes ovisst. Motiveringen giver i
varje fall icke uttryck åt någon dylik avsikt.

Herr Lindhagen har i motionen It 283 hemställt, att förevarande stycke måtte
erhålla den lydelse, som jordkommissionen sålunda föreslagit.

Då någon skillnad i uttryckssättens innebörd näppeligen torde föreligga, har
utskottet ansett anledning icke förefinnas att låta de i hittillsvarande lagstiftning
använda och sålunda hävdvunna ordalagen ersättas av andra.

5 §•

Första stycket överensstämmer till sin lydelse med motsvarande stadgande i
1906 års lag.

Däremot sakna de i andra stycket meddelade bestämmelser motsvarighet
i nämnda lag. Denna innehåller i fråga om utrednings förebringande allenast
ett stadgande — motsvarande det i fjärde stycket av förevarande § upp -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

31

tagna — att närmare bestämmelser rörande dan utredning, som må erfordras
för länsstyrelses prövning av vissa förvärv, meddelas av Konungen. Dylika
föreskrifter hava utfärdats genom en kungörelse den 17 maj 1907.

Till motivering för införande av de i nu ifrågavarande stycke föreslagna bestämmelserna
bär departementschefen anfört, att det synts lämpligt, att i ärenden
angående erhållande av Kungl. Maj:ts tillstånd till jordförvärv tillfälle
lämnas vissa myndigheter, som kunna antagas äga den bästa kännedom om
ortsförhållandena, att avgiva yttrande, samt att bestämmelserna avfattats i
huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande föreskrift i norrländska ägostyckningslagen.

Sistnämnda föreskrift innehåller, att länsstyrelse, där så finnes lämpligt,
må över ansökning höra nämnd eller myndighet, som kan antagas äga kännedom
om förhållandena, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller
egnahemsnämnd eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen i orten.

Herr von Sneidern har i motionen I: 264 beträffande förevarande stycke anfört
bl. a:

I § 5 är den nyheten införd, att i lagen angives hur länsstyrelsen skall utreda
de koncessionsansökningar, som skola för avgörande befordras till Kungl. Maj:t.
Då därjämte i lagen är intagen den gamla bestämmelsen, att Konungen meddelar
närmare föreskrifter rörande hur utredningen skall verkställas, har man
svårt att förstå, varför bestämmelserna också skola införas i lagen. Särskilt
angives, att hushållningssällskapens förvaltningsutskott skola höras. Men
detta utskott sammanträder .sällan, varför ett obligatoriskt hörande betyder
en i vissa fall överflödig tidsutdräkt. Däremot finnes ej angivet, att skogsvårdsstyrelsen
skall höras. Denna styrelse är likvisst för detta område särskilt
sakkunnig, och dess sakkunskap har även hittills tagits i bruk. Mest
praktiskt är att slopa alla dessa bestämmelser i lagen och sedan låta Kungl.
Maj :t i administrativ väg lämna de föreskrifter, som erfarenheten kommer visa
vara lämpliga.

Herr Lindhagen har i sin motion I: 283 i denna del anfört:

I andra stycket föreskrives, att över bolags koncessionsan,sökan bör höras
bland andra hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd.
På grund av sin sammansättning (se motionen nr 187 i första kammaren år
1923, sid. 6) och enligt lång erfarenhet äro dessa myndigheter i allmänhet
vänner av bolagsförvärv och motståndare till en effektiv social jordlagstiftning.
Det har ju också ansetts självfallet, att för de utpräglat sociala jordfrågorna
bör skapas en särskild från hushållningssällskapen fristående organisation.
Propositionen insmugglar nu i stället i viss mån hushållningssällskapen
på detta för deras verksamhet främmande område. Lagförslagets förenämnda
förbiseende måste utgå ur detsamma.

Med hänsyn till vikten av en omsorgsfull utredning i de ifrågavarande koncessionsärendena
torde det, på sätt departementschefen anfört, vara lämpligt,
att yttrande inhämtas från lokala myndigheter, som äga kännedom om ortens
förhållanden, och att föreskrift härom införes i lagen. Anmärkningen mot
stadgandets lämplighet, i vad det avser hushållningssällskaps förvaltningsutskott
eller egnahemsnämnd, torde icke vara av beskaffenhet att böra föranleda
någon ändring i stadgandet, synnerligast som hushållningssällskapens
organisation numera, såsom känt, blivit omlagd å en mera bred basis. I fråga

Utskottet.

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

Utskottet.

om stadgandets avfattning vill utskottet emellertid föreslå sådan ändring, att
den myndighet, vars yttrande i första hand torde böra inhämtas, nämligen
kommunalnämnd eller annan kommunal myndighet, kommer att upptagas
först.

Beträffande innehållet i förevarande § i övrigt har utskottet intet att erinra.

I detta sammanhang må upptagas en av herr von Sneidern i motionen I: 264
ytterligare berörd fråga, varom i motionen anförts följande:

En praktisk synpunkt, som bör beaktas, då lagen nu göres definitiv, är att
det bör beredas den enskilde möjlighet att få reda på huruvida, om ett bolag
bildas, detta kan få tillåtelse att göra ett visst fastighetsförvärv. Den i affärslivet
mycket vanliga företeelsen, att ett bolag bildas för visst ändamål, är
något för denna lag främmande. Enskilda kunna få koncession till anläggande
av en järnväg, varefter koncessionen överlämnas till det för järnvägens byggande
alltid nödvändiga bolaget. En liknande ordning borde även enligt denna
lag göras möjlig. Som det nu är, skall en stor papperskvarn till kanske ingen
nytta sättas i gång. Ett bolag bildas, utredning företages och till sist resulterar
det hela i ett avslag från Kungl. Maj :t. Göres en framställning från enskild
man, blir denna framställning av formella skäl avvisad.

Enligt utskottets förmenande torde den av motionären påyrkade förprövningen
svårligen låta sig genomföra. Genom en sådan anordning skulle också
betydelsen av de lokala myndigheternas yttranden väsentligt försvagas, då
dessa myndigheter näppeligen kunde avgiva något mera bestämt uttalande
på det förberedande stadium, varå frågan om fastighetsförvärvet läge. Utskottet
hemställer alltså, att motionen i denna del icke måtte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

Förslaget angående ändring i lieinmansklyvningslagen.

I 20 § av berörda lag stadgas, att från ett hemman må avsöndras till och
med en femtedel av ägovidden. Enligt 22 § ankommer emellertid på länsstyrelse
att, där omständigheterna därtill föranleda, tillåta avsöndring av mark,
som ensam eller tillsammans med vad redan kan vara från hemmanet avsöndrat,
utgör mera än vad nyss sagts. I samband med norrländska förbudslagens
tillkomst gjordes ett tillägg till sistnämnda §. Berörda lag innehåller
nämligen i 3 § stadgande, att sådan del av ett hemmans avrösningsjord med
impedimenter, som förvärvats av bolag eller förening och av länsstyrelse förklarats
icke utgöra stödskog eller odlingsområde, skall avskiljas från hemmanet
genom avsöndring. I anledning därav blev nödvändigt tillfoga en bestämmelse
i 22 § i hemmansklyvningslagen, att tillstånd till avsöndring i dylikt
fall icke kunde vägras. Enligt det nu föreliggande förslaget till förbudslag
erfordras för förvärv, som avses i 3 § av norrländska förbudslagen, tillstånd
av Kungl. Maj:t, men har föreskriften angående områdets avskiljande genom
jordavsöndring bibehållits. Det har då icke ansetts lämpligt, att länsstyrelse

;

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 33

skulle i dylikt fall pröva, huruvida med hänsyn till hemmanets ägovidd avsöndring
må tillåtas; och har med anledning härav förevarande förslag till
ändring av 22 § i hemmansklyvningslagen tillkommit.

Utskottet har icke funnit något att erinra mot det föreliggande förslaget.

Yissa yrkanden av herr Lindhagen.

1) Angående arronderingsmöjligheter för stat, kommuner och enskilda tillhörig

skogsmark.

I motionen I: 283 har herr Lindhagen, såsom i inledningen till utskottets utlåtande
angivits, hemställt bl. a., att, för den händelse rätt medgåves för bolag
att enligt första stycket tredje punkten av 4 § i Kungl. Maj:ts förslag till
förbudslag inköpa mark för arronderingar, åtgärder måtte vidtagas och i den
mån riksdagens medverkan fordrades, förslag för riksdagen framläggas i syfte
att bereda möjlighet att kunna även från bolag förvärva mark för erforderlig
arrondering till förmån för kronoparker samt befolkningens behov av ordnad
skogsskötsel och i sistnämnda avseende således även till förmån för socken-,
härads- och länsallmänningar.

På sätt av det föregående framgår, har utskottet med vissa smärre jämkningar
tillstyrkt antagandet av Kungl. Maj :ts förslag till förbudslag i nu åberopade
del. Anledningen varför ett medgivande för bolag och föreningar att
under vissa förutsättningar få förvärva skogsmark i arronderingssyfte skulle
i och för sig hava till följd åtgärder av det slag, som'' med förevarande yrkande
avses, står för utskottet icke fullt klar. Något hinder för staten, kommuner
eller enskilda att göra dylika förvärv föreligger ju icke. Särskilt staten förvärvar
också i ganska stor utsträckning skogsmark, och torde en stor del av dess
förvärv av sådan mark ske just i syfte att såmedelst få tillfälle att avrunda
och komplettera befintliga kronoparker. Förevarande yrkande synes närmast
avse åstadkommande av en uteslutande emot bolag riktad lagstiftning om expropriation
för tillgodoseende av kronans, kommuners och enskildas behov av
skogsmark i arronderingsyfte. Att något behov av särskild lagstiftning för
ifrågavarande ändamål skulle föreligga, har icke av motionären närmare påvisats.
Utskottet har icke funnit anledning tillstyrka bifall till motionen i förevarande
del.

2) Angående hembudsskyldighet i vissa fall m. m.

Slutligen innehåller samma motion även yrkande, att, för den händelse skogsmark
finge förvärvas av bolag eller förening enligt första stycket av 4 §
i den föreslagna förbudslagen, riksdagen måtte besluta dels det tillägg till
nämnda lagförslag, att förvärvet skall hembjudas till stat och kommun med
företrädesrätt för den senare att inom viss tid övertaga detsamma, dels ock
hänvändelse till regeringen oni åtgärder eller förslag i syfte att ur tillgängliga
fonder eller annorledes måtte beredas kommuner lånekredit för övertagande av

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 28 höft. (Nr 33.) 3

Utskottet.

Utskottet.

34 Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

dylikt förvärv och att penningar även ställdes till statsverkets förfogande för
sådant förvärv.

I motiveringen till motionen har härom anförts bl. a:

Det talas nu visserligen likasom under norrlandsfrågans första tider alltjämt
om den utmärkta skogsvård, som av bolagen ägnas skogarna till skillnad från
den enskilde. Detta är dock fortfarande som förut mycket olika. Det ligger
dessutom i sakens natur, att när ett bolag genom överspekulation eller av
andra skäl kommer på obestånd, tar bolaget, såsom mången gång skett, ut
skogen hänsynslöst, så långt skogslagarna medgiva, på de vidsträcktaste områden
och skadar därigenom även bygden för långa tider framåt. Den industriella
utvecklingen i Norrland har ju också nu ostridigt lett till, att skogskapitalet
börjat ruineras och att därmed utkomstmöjligheterna för befolkningen
blivit mycket förmörkade. Skogsvård bör för övrigt ej främjas genom att
monopolisera jorden för all framtid på olämpligt sätt i storindustriella företag.
Skogsvård främjas genom lagstiftning och upplysning. Besittningen av själva
jorden är en annan sak. I den mån enskilda ej vilja eller lämpligen böra behålla
marken, bör den med än större fog övergå till allmän, för alla gemensam
skogsmark i form av socken-, härads- och länsallmänningar eller statsskogar.
Bolagens jordförvärv måste i stort sett anses tillräckligt tillgodosedda av
den tidigare utvecklingen och något bör väl bli över för den övriga mänskligheten.

Förslag angående skyldighet för bolag och föreningar att till kronan och
vederbörande kommun hembjuda vissa förvärv av skogsmark hava flera gånger
framförts i offentliga utredningar och i riksdagen.

I reservation till norrlandskommitténs år 1904 avgivna betänkande, vilket
ju ligger till grund för den norrländska förbudslagen, anförde sålunda herr
Lindhagen, med instämmande av en annan kommittéledamot, att man borde
medgiva, att från hemman och böndernas fria disposition finge genom försäljning
till bolag skiljas så mycket av skogen, som lämpligen kunnat avsättas
till eller ingå i allmänning. Dessa försäljningar borde dock, innan de finge
gå i verkställighet, hembjudas kronan och vederbörande kommun med företrädesrätt
för kommunen att övertaga köpet. Ett sådant övertagande borde
helst underlättas genom beredandet av möjlighet till låneunderstöd.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition till 1906 års riksdag med förslag
till norrländsk förbudslagstiftning väcktes motion med yrkande bl. a., att i
nämnda förslag upptagen bestämmelse angående fri förvärvsrätt för bolag och
förening beträffande skogsmark, som ej vore att hänföra till stödskog eller odlingsområde,
måtte utgå eller ock stadgande meddelas, att förvärv av dylik
mark skulle hembjudas stat och vederbörande kommun till inlösen med företrädesrätt
för kommunen. Detta yrkande vann emellertid icke beaktande vid
lagförslagets antagande.

Vid 1907 års riksdag hemställdes i väckt motion om ändring i 1906 års
lag i enlighet med nyssnämnda yrkande vid föregående års riksdag. Lagutskottet
avstyrkte berörda hemställan och första kammaren fattade beslut i enlighet
härmed. Andra kammaren beslöt däremot för sin del avlåtande av
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till sådan ändring i 3 §

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 35

av lagen, att hembudsskyldighet, på sätt i motionen yrkats, bleve föreskriven.

Vid 1908 års riksdag framfördes motionsvis yrkande enligt det av andra
kammaren vid 1907 års riksdag sålunda fattade beslutet. Sedan lagutskottet
tillstyrkt bifall till detta yrkande, beslöt andra kammaren i enlighet därmed,
medan åter första kammaren avslog utskottets hemställan.

Förslag av enahanda innebörd framfördes vid 1909 och 1910 års riksdagar
samt biföllos av andra, men avslogos av första kammaren.

I jordundersökningens år 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena
i Värmlands län, vilket bl. a. innehöll förslag om utsträckande av den
norrländska förbudslagstiftningen till att gälla även för nämnda län, uttalades,
att nämnda lagstiftning borde förses med tillägg angående hembudsskyldighet
eller förköpsrätt i huvudsaklig överensstämmelse med förut omnämnda förslag
därutinnan. Emellertid framhölls, att en dylik förköpsrätt icke torde
bliva antagen att vinna tillämpning ensamt på Värmlands län utan allenast
i samband med annan lagstiftning i ämnet, gällande för de nordligare delarna
av riket eller eventuellt även för andra trakter.

I fråga om yrkandet i nu förevarande motion angående åtgärder i syfte
att bereda lånekredit för kommunerna för övertagande av hembjudna förvärv
av skogsmark m. m., må erinras, att 1914 års riksdag i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställde, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning i fråga om
behövligheten och lämpligheten av åtgärder från statens sida för beredande av
understöd åt kommuner för bildande av kommunalskogar samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Ifrågavarande skrivelse överlämnades till skogsvårdslagstiftningskommittén
för den begärda utredningens verkställande. I sitt år 1918 avgivna betänkande
anförde kommittén bl. a: Enligt kommitténs uppfattning borde förekomsten

av kommunalskogar kunna vara av en avsevärd och gagnrik betydelse för
skogsförhållandena i landet. Att för varje pris förskaffa sig skog borde
emellertid givetvis icke vara att eftersträva för en kommun, utan förvärv borde
ske, endast där kommunen kunde hava någon vinst därav. Härutinnan kunde
vara av betydelse, i vad mån disponibla medel stode kommunen till buds vid
den tidpunkt, då ett i och för sig förmånligt eller acceptabelt förvärv erbjöde
sig. Då de kommunala) fonderna, där sådana funnes, vore små samt upplåning
av penningar i allmänna marknaden med hänsyn till räntesatser och
amorteringsvillkor icke gärna kunde med fördel ske, hade tanken om statslån
på billiga villkor till kommunerna framkommit. Därest sådana lån skulle
beviljas, måste emellertid uppställas särskilda garantier och villkor till förebyggande
av att lånemöjligheterna och de därmed förenade förmånerna missbrukades.

Kommittén framlade vissa förslag i sistnämnda hänseende men tog ingen
bestämd ståndpunkt till frågan om behövligheten av de av riksdagen ifrågasatta
åtgärderna.

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

Utskottet.

I beslut den 22 december 1922 förklarade Kungl. Maj:t, att den av riksdagen
gjorda framställningen icke skulle till vidare åtgärd föranleda.

Frågan om skyldighet för bolag och förening att vid förvärv av skogsmark,
som enligt 1906 års lag ej är att räkna till stödskog eller odlingsområde,
hembjuda förvärvet till kronan och vederbörande kommun kommer
visserligen, därest, på sätt föreslagits och av utskottet förordats, den fria förvärvsrätten
för bolag och föreningar till dylik mark bortfaller, att befinna
sig i ett i viss mån ändrat läge. Emellertid lärer beviljad koncession för angivna
slags samfälligheter icke kunna anses innebära, att det ej varit lämpligare,
om det med förvärvet avsedda område kunnat komma i statens eller
vederbörande kommuns ägo. Ur samhällets synpunkt torde det tvärtom ofta
hava varit önskligt, att så kunnat ske. Bildande av stats- och kommunalskogar
har ju länge ansetts vara av stor betydelse för genomförande av ett
rationellt skogsbruk, tillgodoseende kravet på såväl intensitet som uthållighet.
Vad kommunalskogarna angår har dessutom med rätta framhållits, att
de tillföra vederbörande kommuner avsevärda och välbehövliga ekonomiska fördelar.
Att den föreslagna hembudsskyldigheten skulle i icke ringa mån underlätta
möjligheterna för åstadkommande av sålunda såsom önskvärda ansedda
förvärv, torde vara otvivelaktigt. Utskottet finner sig därför böra förorda
verkställandet av utredning, huruvida och på vad sätt hembudsskyldighet i
förut angivet hänseende må kunna genomföras. Denna utredning torde dock
lämpligen böra begränsas till att avse sådana förvärv, som avses i andra
punkten av första stycket i 4 § i ovan omförmälda förslag till förbudslag
och vilka motsvara de med tidigare förslag om hembudsskyldighet avsedda
förvärven av annan skogsmark än stödskog och odlingsområde. Vid den förordade
utredningen synes ock lämpligen böra tagas under övervägande, i vad
mån särskilda åtgärder böra vidtagas för att kommuner må kunna genom statens
försorg erhålla lånekredit för övertagande av hembjudet förvärv.

Med stöd av det ovan anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga följande

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

37

(Kungl. Maj ris förslag.)

(Utskottets förslag.)

l:o) Lag

.angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva lust

egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärva fast egendom
å landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda området. Lika
med stad anses köping eller annan ort, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas.

2 §•

Vad i denna lag stadgas angående inskränkning i bolags eller förenings rätt
att förvärva fast egendom har ej avseende å förvärv, som sker omedelbart på
grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande till expropriation,
ej heller å förvärv av järnväg.

3 §.

Bolag eller förening må förvärva
fastighet, som i den ordning 6 § stadgar
prövas äga sitt huvudsakliga värde
i åbyggnaden eller huvudsakligen
vara avsedd till tomt, upplagsplats eller
dylikt eller att nyttjas till stenbrott,
grus- eller lertag eller utgöra
torvmosse, vattenfall, fiske eller annan
dylik lägenhet.

Prövning, varom nu sagts, åligger Konungens befallningshavande i det län,
där fastigheten är belägen.

Sedan fastighet förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag eller förening,
efter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gällande även vid framtida överlåtelser
av fastigheten eller del därav.

Bolag eller förening må förvärva
fastighet, som i den ordning 5 § stadgar
prövas äga sitt huvudsakliga värde
i åbyggnaden eller huvudsakligen
vara avsedd till tomt, upplagsplats eller
dylikt eller utgöra stenbrott, gruseller
lertag, torvmosse, vattenfall, fiske
eller annan dylik lägenhet.

4§.

Konungen äger giva bolag eller förening tillstånd att förvärva fastighet av
annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,

1. att fastigheten vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag
eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;

2. att fastigheten utgör sådan del 2. att fastigheten utgör sådan del av
av ett hemmans avrösningsjord med ett hemmans avrösningsjord med impeimpedimenter,
vilken med hänsyn till or- dimenter, vilken med hänsyn till ortens
tens förhållanden och i övrigt förelig- förhållanden och i övrigt föreliggande

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

gande omständigheter prövas icke vara
erforderlig för att återstående del av
hemmanet skall äga för drivande av
självständigt jordbruk nödig skogstillgång
och icke heller vara att hänföra
till sådana till odling tjänliga myrmarker
och andra odlingslägenheter, som i
anseende till läge, omfattning och jordens
beskaffenhet ägna sig för upptagande
av självständiga jordbruk eller
lämpligen kunna sammanläggas med
förutvarande jordbruk, dock att i dylikt
fall tillstånd icke utan att särskild
anledning därtill föreligger må givas,
om hemmanet undergått ägostyckning
utan iakttagande av vad i 3 § lagen
den 25 juni 1909 (nr 57 s. 1) om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning
är för där avsedda fall stadgat;
skolande vad sålunda förvärvas
från hemmanet avskiljas genom jordavsöndring; -

3. att fastighetens förvärvande kan
antagas för bolaget eller föreningen
såsom innehavare av angränsande fastighet
äga avsevärd betydelse med
hänsyn till jordbrukets utveckling eller
skogsvårdens främjande, dock att i
dylikt fall tillstånd icke utan att sär -

(Utskottets förslag.)

omständigheter prövas icke vara erforderlig
för att återstående del av hemmanet
skall äga för drivande av självständigt
jordbruk tillräcklig skogstillgang
(stödskog) och icke heller vara
att hänföra till sådana till odling tjänliga
myrmarker och andra odlingslägenheter,
som i anseende till läge, omfattning
och jordens beskaffenhet ägna
sig för upptagande av självständiga
jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas
med förutvarande jordbruk
(odling sområde); dock att i dylikt fall
tillstånd icke utan att särskild anledning
därtill föreligger må givas dels
om hemmanet undergått ägostyckning
utan iakttagande av vad i 3 § lagen
den 25 juni 1909 (nr 57 s. 1) om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning
är för där avsedda fall
stadgat, dels, så vitt angår Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands
och Värmlands län samt vissa
delar av Gävleborgs och Kopparbergs
län, om Ull den fastighet, varifrån
förvärvet göres, icke behålles stödskog
minst motsvarande vad i 5 § sägs,
dels ock, så vitt angår odling sområde,
om tillräcklig skogstillgång icke erhålles
för därmed avsett nytt jordbruk
eller sådant förutvarande jordbruk,
med vilket området sammanlägges;
skolande vad enligt bestämmelserna
i denna punkt förvärvas från
hemmanet avskiljas genom jordavsöndring; 3.

att fastighetens förvärvande för
bolaget eller föreningen såsom innehavare
av angränsande fastighet äger avsevärd
betydelse med hänsyn till
skogsvårdens främjande, dock att i
dylikt fall tillstånd icke utan att särskild
anledning därtill föreligger må

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

39

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

skild anledning därtill föreligger må givas, om jordbruket å fastighet, vargivas,
om j’ordbruket å fastighet, var- ifrån förvärvet göres, därigenom skulle
ifrån förvärvet göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller försvagas;
bringas att upphöra eller märkligen
försvagas;

4. att med fastighetens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra hos
bolaget eller föreningen anställda personer bereda bostäder eller att genom idkande
av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter eller
jordbruksprodukter; eller

5. att med fastighetens förvärvande är avsett att främja bildandet av egna
hem eller mindre jordbruk.

Prövas eljest i något fall på grund av särskilda omständigheter bolag eller
förening böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet än

i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd

därtill.

5 §.

Till stödskog enligt 4 § första stycket
andra -punkten skall hänföras

a) inom Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands län
samt Hudiksvalls, Ljusdals, Bollnäs
och Söderhamns fögderier av Gävleborgs
län så mycken till skogsbörd
duglig och i förhållande till inägorna
bekvämt belägen mark, som på hemmanet
belöper efter en areal för helt
mantal av:

1,500 hektar inom Norrbottens och
Västerbottens läns lappmarker ovan
odlings gränsen samt inom Frostvikens,
Hotagens, Offerdals, Kalls, Åre, Undersåkers,
Storsjö, Tännäs, Iiede, Vemdalens,
Klövsjö, Linsälls och Lillhärdals
socknar i Jämtlands län;

1,200 hektar inom Norrbottens och
Västerbottens läns lappmarker nedom
odlings gränsen samt inom Muonionalusta,
Pajala, T är endö och Korpilombolo
socknar i förstnämnda lån; samt
1,000 hektar inom de övriga delarna
av Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län ävensom inom Västernorrlands
län och ovan omförmälda delar
av Gävleborgs län;

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

skolande då fråga är om hemman,
vars skattetal understiger ett åttondels
mantal, den sålunda bestämda arealen
höjas med en fjärdedel, dock ej till mera
än vad på ett åttondels mantal belöper; b)

inom Nedan-Siljans, Ovan-Siljans
och Väster-Dals fögderier samt Envikens
och Svärdsjö socknar i Kopparbergs
län vad vid verkställt storskifte
betecknats såsom hemskog och fäbodskog; c)

inom Värmlands län till skogsbörd
duglig och i förhållande till inägorna
bekvämt belägen mark av följande
omfattning nämligen:

15 hektar medelgod skogsmark och
därjämte ett mot tre gånger åkerarealen
svarande område dylik mark till
varje självständigt jordbruk inom Älvdals
härads övre tingslag, Ekshärads
och Gustav Adolfs socknar av Älvdals
härads nedre tingslag, Vitsands, östmarks
och Lekvattnets socknar av
Fryksdals härads övre tingslag samt
Bogens socken av Jösse härad;

10 hektar medelgod skogsmark och
därjämte ett mot två gånger åkerarealen
svarande område dylik mark till
varje självständigt jordbruk inom Norra
Råda och Sunnemo socknar av Älvdals
härads nedre tingslag, Fryksände
socken av Fryksdals härads övre tingslag,
hela Fryksdals härads nedre tingslag,
Eda, Gunnarskogs, Käla, Ny,
Mangskogs, Arvika, Älgå, Brunskogs
och Boda socknar av Jösse härad, Ransäters,
övre Ulleruds, Nedre Ulleruds
och Frykeruds socknar av Kils härad
samt hela Nordmarks, Gillbergs, Nyeds
och Färnebo härad ;

5 hektar medelgod skogsmark och
därjämte ett med åkerarealen lika stort

■indra lagutskottets utlåtande Nr 33.

41

(Kungl. Maj:Is förslag.) (Utskottets förslag.)

område dylik mark till varje självständigt
jordbruk inom Stora Kils socken
av Kils härad samt hela Näs, Grums,
Karlstads, Ölme, Vase och Visnums
härad;

skolande följaktligen, då skogsmarken
är under medelgodhet, en motsvarande
ökning ske av den beräknade
stödskogens areal, och må, då skogsmarken
är över medelgodhet, en motsvarande
minskning kunna äga rum.

5 §.

6 §•

Äskas sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag eller förening jämlikt
4 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan Jämte
fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande inom tre månader
från det fånget skedde. Försittes den tid, eller prövas fastigheten icke vara
sådan, som i 3 § sägs, och varder ej heller, där Konungens tillstånd sökes, sådant
beviljat, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens tillstånd, åligger
Konungens befallningshavande, såframt
ej förvärvet godkännes enligt
3 §, att insända handlingarna jämte
eget utlåtande till Konungen. Innan
utlåtande avgives, skall Konungens
befallningshavande, där det ej av särskild
anledning finnes icke vara erforderligt,
över ansökningen höra nämnd
eller myndighet, som kan antagas äga
kännedom om förhållandena, såsom
hushållningssällskapets förvaltningsutskott
eller egnahemsnämnd och kommunalnämnd
eller annan kommunal
myndighet

Sökes Konungens tillstånd, åligger
Konungens befallningshavande, såframt
ej förvärvet godkännes enligt
3 §, att insända handlingarna jämte
eget utlåtande till Konungen. Innan
utlåtande avgives, skall Konungens
befallningshavande, där det ej av särskild
anledning finnes icke vara erforderligt,
över ansökningen höra kommunalnämnden
i orten eller annan kommunal
myndighet samt annan nämnd eller
myndighet, som kan antagas äga
kännedom om förhållandena, såsom
hushållningssällskapets förvaltningsutskott
eller egnahemsnämnd.

över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som nu sagts, ma klagan
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för prövning
i ärende, som nu sagts, meddelas av Konungen.

År i enlighet med vad ovan sagts frågan om bolags eller förenings rätt att
förvärva fast egendom ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses möta
sådant hinder, som avses i 10 § förordningen den 16 juni 1875 om lagfart å fång
till fast egendom.

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6 §• 7 §.

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag eller förening förvärva fast egendom
utan avseende å dess beskaffenhet.

7§.

8 §•

Fast egendom, som förvärvats enligt
vad i 6 § sägs, skall åter avyttras
inom sådan tid, att lagfart å fånget
kan sökas, förrän tre år förflutit från
det den exekutiva auktionen vunnit laga
kraft, därest ej dessförinnan antingen
egendomen prövats vara av beskaffenhet,
som i 3 § sägs, eller inroparen
erhållit Konungens tillstånd att
behålla egendomen. Har sagda tid
av tre år tilländalupit och visas ej, att
dessförinnan egendomen prövats vara
av beskaffenhet, som i 3 § sägs, eller
att inroparen erhållit Konungens tillstånd
att behålla egendomen, då skall,
om ej av lagfartsprotokollet framgår,
att egendomen är avyttrad, Konungens
befallningshavande, med iakttagande
av vad i 9 § stadgas, förordna, att
egendomen skall säljas å offentlig auktion
efter vad nedan sägs. Å sådan
auktion må egendomen ej åter inropas
av samma köpare. Om vad sålunda
stadgats skall erinran införas i det köpebrev,
som utfärdas i anledning av
den exekutiva auktionen.

Fast egendom, som förvärvats enligt
vad i 7 § sägs, skall åter avyttras
inom sådan tid, att lagfart å fånget
kan sökas, förrän tre år förflutit från
det den exekutiva auktionen vunnit laga
kraft, därest ej dessförinnan antingen
egendomen prövats vara av beskaffenhet,
som i 3 § sägs, eller inroparen
erhållit Konungens tillstånd att
behålla egendomen. Har sagda tid
av tre år tilländalupit och visas ej, att
dessförinnan egendomen prövats vara
av beskaffenhet, som i 3 § sägs, eller
att inroparen erhållit Konungens tillstånd
att behålla egendomen, då skall,
om ej av lagfartsprotokollet framgår,
att egendomen är avyttrad, Konungens
befallningshavande, med iakttagande
av vad i 10 § stadgas, förordna, att
egendomen skall säljas å offentlig auktion
efter vad nedan sägs. Å sådan
auktion må egendomen ej åter inropas
av samma köpare. Om vad sålunda
stadgats skall erinran införas i det köpebrev,
som utfärdas i anledning av
den exekutiva auktionen.

Av Konungens befallningshavande meddelat förordnande, som nu är nämnt,
vare gällande, ändå att egendomen finnes hava varit av inroparen avyttrad
eller sedermera avyttras. I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga
delar sa förfaras, som hade enligt 28 § utsökningslagen meddelats förordnande
om egendomens försäljning till gäldande av fordran, som däri äger
bästa förmånsrätt; och skall försäljning ske, ändå att innehavaren av den
fordran sadant bestrider. Vad i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens
fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären skall i ärende,
som nu sägs, lämpas till egendomens ägare, och skall denne vara pliktig att betala
kostnad, som ej kan i enlighet med 198 § utsökningslagen gäldas ur den
försålda egendomen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33,

43

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

8 §•

Har inrop av fast egendom, varom
i 6 § sägs, skett för skyddande av någon
inroparens fordran eller rättighet,
varför egendomen häftar på grund av
inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken, och visas sannolika skäl,
att egendomen ej kunnat av inroparen
utan förlust avyttras, äge Konungen
på därom gjord ansökan medgiva anstånd
med egendomens avyttrande efter
ty skäligt prövas.

9%.

Ansökan enligt 7 eller 8 § om tillstånd
att behålla inropad fast egendom
eller om anstånd med sådan egendoms
avyttrande skall sist inom tre år från
det den exekutiva auktionen vunnit laga
kraft ingivas till Konungens befallningshavande,
som med eget utlåtande
överlämnar den till Konungen;
och skall med förordnande, som enligt
7 § ankommer på Konungens befallningshavande,
anstå till dess ansökningen
av Konungen prövats.

9 §.

Har inrop av fast egendom, varom
i 7 § sägs, skett för skyddande av någon
inroparens fordran eller rättighet,
varför egendomen häftar på grund av
inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken, och visas sannolika skäl,
att egendomen ej kunnat av inroparen
utan förlust avyttras, äge Konungen
på därom gjord ansökan medgiva anstånd
med egendomens avyttrande efter
ty skäligt prövas.

10 §.

Ansökan enligt 8 eller 9 § om tillstånd
att behålla inropad fast egendom
eller om anstånd med sådan egendoms
avyttrande skall sist inom tre år från
det den exekutiva auktionen vunnit laga
kraft ingivas till Konungens befallningshavande,
som med eget utlåtande
överlämnar den till Konungen;
och skall med förordnande, som enligt
8 § ankommer på Konungens befallningshavande,
anstå till dess ansökningen
av Konungen prövats.

10 §. 11 §•

Med bolag avses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som driver bankeller
annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening avses i denna lag allenast ekonomisk förening, vilken icke driver
rörelse, som nyss sagts.

11 §. 12 §.

Vad utöver bestämmelserna i denna lag är om bolags eller förenings förvärv
av fast egendom stadgat skall fortfarande gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925, från och med vilken dag lagen
den 4 maj 1906 (nr 21 s. 1) angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom skall upphöra att gälla.

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

I fråga om bolags eller förenings förvärv av fast egendom, vilket skett före
denna lags trädande i kraft, skall i varje särskilt fall tillämpas vad dittills
gällande lag därom innehåller.

2:o) Lag

om ändrad lydelse av 22 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 41 s. 1) om
liemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.

Härigenom förordnas, att 22 § i lagen den 27 juni 1896 om liemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring skall erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Åstundar innehavare av hemman, varifrån avsöndring får ske, i annat fall
än som avses i 4 § första stycket andra punkten i lagen angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom, att från hemmanet
för alltid avsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med vad redan kan
vara från hemmanet för alltid avsöndrat, utgör mera än vad i 20 § 1 mom.
sägs, ankomme på Konungens befallningshavande att, där omständigheterna
därtill föranleda, sådant tillåta. Särskilt må vad i sistnämnda lagrum stadgas
beträffande Stockholms, Uppsala, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län icke utgöra hinder för sådant tillstånd, där avsöndringen erfordras för egnahemsanläggningar
eller industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925.

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning angående
behovet beträffande Värmlands län och de i 5 § av
den av riksdagen antagna lagen om förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärva fast egendom omförmälda
delarna av Kopparbergs län av ändrade bestämmelser i
fråga om vad som skall hänföras till stödskog samt i vad
mån motsvarande föreskrifter kunna anses önskvärda jämväl
för andra delar av sistnämnda län, än nyss sagts, ävensom
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan
föranleda;

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

45

C) att riksdagen i anledning av herr Lindhagens motion
I: 283 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt
skyldighet må kunna stadgas för bolag och förening, som erhåller
tillstånd till förvärv av fastighet jämlikt andra punkten
av första stycket i 4 § av den riksdagen förelagda lagen om
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom, att till inlösen av staten och vederbörande kommun
hembjuda det sålunda skedda förvärvet, ävensom för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda;

D) att motionerna 1:264, 280, 281, 282 och 283 samt
II: 431, i den mån desamma icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan under A), B) och C) hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 maj 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR, PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow, Linder, Sigfrid Hansson,
greve Spens och Tjällgren, fröken Hesselgren samt herr Lindhagen;*

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage,* Johansson i Kälkebo,
Ros, Svensson i Skönsberg, Andersson i Rasjön, Anderson i Storegården och Pettersson
i Hällbacken.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation er:

av herrar von Sydon'', greve Spens och Anderson i Storegården:

I) Ifråga om utskottets hemställan under A):

Den av utskottet i huvudsak tillstyrkta kungl. propositionen innebär ett
mycket stort ingrepp i den fria handeln. Ett sådant ingrepp kan enligt vår
mening endast försvaras, om mycket tungt vägande nationalekonomiska eller
socialpolitiska skäl kunna anföras till stöd för detsamma. Detta var enligt
vår mening förhållandet, när den norrländska förbudslagstiftningen genomfördes
för de delar av landet, där trävarubolagens jordförvärv tagit sådan omfattning,
att det hotade det enskilda jordbrukets bestånd. Däremot finnes en -

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

ligt vår uppfattning icke någon anledning att utsträcka denna lagstiftning till
sådana delar av landet, där bolagens fastighetsförvärv äro så ringa, att de icke
kunna anses medföra någon fara för det enskilda jordbruket. Enligt den tablå,
som finnes intagen i den kungl. propositionen är detta förhållandet inom slöra
delar av landet. Det finnes åtta län inom riket, i vilka den andel av i enskild ägo
varande jord, som äges av bolag och ekonomiska föreningar, uppgår till mindre
än 6 % av hela arealen. I ett län (Hallands) uppgår den endast till 1,3 procent.
Att tillämpa den norrländska förbudslagstiftningen å dessa delar av landet
synes oss vara orimligt. Vi anse därför, att utskottet bort avstyrka bifall
till den kungl. propositionen.

Oavsett denna vår principiella ståndpunkt kunna vi icke underlåta att anmärka,
att den kungl. propositionen i visst fall är strängare än den nu gällande
förbudslagen. Enligt propositionen är nämligen förbjudet för bolag att
utan koncession köpa fastighet av annat bolag. Ändamålet med den ifrågavarande
förbudslagstiftningen har hittills ansetts vara att hindra, att bondejord
övergår till bolagsjord. Detta ändamål vinnes uppenbarligen icke genom
den ifrågasatta skärpningen i lagen. Syftet med denna skärpning angives vara
tvåfaldig, dels att hindra bolag att bilda fastighetstruster, dels ock att främja
bolagsjords övergång till bondejord. I det första avseendet går man in på
trustlagstiftningens område, och bedja vi därom få erinra, att fråga om en sådan
lagstiftning är i annat sammanhang av Kungl. Maj:t underställd riksdagens
prövning och att det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lag i denna
fråga icke innehåller bestämmelser av den räckvidd, som här ifrågasättes.
Vad angår bolagsjords övergång till bondejord, så framhålles från flera håll,
särskilt med styrka av lagrådet, att detta syftemål endast i mycket ringa grad
kan antagas bliva tillgodosett genom den föreslagna lagbestämmelsen. Därjämte
erinras av lagrådet, att en lagbestämmelse sådan som den nu föreslagna i
vissa fall, särskilt när det gäller rekonstruktion av bolag, kan leda till mycket
svåra ekonomiska konsekvenser. Vi anse därför i likhet med lagrådet, att en
sådan skärpning av lagen icke bort hava ifrågakommit.

Även i vissa detaljer synes oss anmärkningar vara att framställa mot propositionen,
men dessa äro icke av den betydelse, att vi anse nödigt att närmare
gå in på desamma.

Den kungl. propositionen har emellertid enligt vår mening i ett avseende
företräde framför nu gällande lag. De nu gällande schablonartadc reglerna
om stödskog, vilka visat sig vara i praktiken mycket svåra att tillämpa och
från så gott som alla håll utdömts, hava icke upptagits i lagen. Det är då
så mycket mer anmärkningsvärt, att utskottet funnit sig böra i sitt lagförslag
återinföra dessa regler. Utskottet har emellertid icke kunnat underlåta att
i fråga om Värmlands län och vissa delar av Kopparbergs län medgiva, att där
gällande stödskogsbestämmelser icke äro ändamålsenliga och har därför velat
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning och förslag till ändrade bestämmelser
i denna fråga. Det synes oss hava varit riktigare, om en prövning
av bestämmelsernas tillämplighet och ändamålsenlighet föregått deras förnyade
lagfästande. För vår del måste vi i varje fall anse, att upptagandet av

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

47

de föråldrade och opraktiska stödskogsbestämmelserna i utskottets förslag innefattar
en högst väsentlig försämring av den kungl. propositionen.

Även i ett annat fall har utskottet föreslagit en enligt vår mening obefogad
skärpning av propositionen. Enligt densamma föreslås i 4 § 3 mom., att koncession
i regel icke skall beviljas, om jordbruket å den fastighet, varifrån förvärvet
göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas.
Utskottet vill ur lagtexten stryka ordet »märkligen». Härigenom skulle tilllämpligheten
av bestämmelsen i hög grad förminskas.

På grund av vad sålunda blivit anfört, anse vi, att utskottet bort avstyrka bifall
till den kungl. propositionen.

II) I fråga om utskottets hemställan under B):

I konsekvens med vad som förut blivit anfört, kunna vi icke heller biträda utskottets
hemställan i denna del.

III) I fråga om utskottets hemställan under C):

Under detta moment hemställer utskottet i anledning av motionen I: 283 om
en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning om skyldighet för
bolag och förening, som erhållit tillstånd till förvärv av fastighet enligt andra
punkten av första stycket i fjärde paragrafen av den föreslagna förbudslagen,
att till inlösen av staten och vederbörande kommun hembjuda det sålunda
skedda förvärvet. Vi anse, att en sådan hembudsskyldighet skulle i praktiken
vara likställd med ett förbud för bolag eller förening att förvärva fastighet
enligt nu ifrågavarande bestämmelse och anse därför, att utskottet bort avstyrka
bifall till motionen.

av herr Hon:

I) I fråga om utskottets hemställan under A):

I motsats mot vad 1906 års förbudslag stadgar innehåller 4 § första stycket
i det nu föreliggande förslaget till dylik lag bestämmelse därom att jämväl
förvärv från bolag till bolag (resp. förening) skall vara beroende av Konungens
tillstånd. Då jag ej kunnat biträda utskottets beslut i denna punkt, får
jag, med åberopande av vad lagrådet enligt protokoll den 19 mars 1925 därutinnan
anfört, hemställa, att det under 1 punkten i första stycket av 4 § upptagna
stadgandet matte utgå och i stället i lagen upptagas en bestämmelse av
samma innehåll som 7 § av 1906 års lag.

Ej heller kan jag biträda utskottets beslut att med ändring av Kungl. Maj :ts
förslag i 3 punkten av samma §:s första stycke stryka ordet »märkligen»,
utan bör enligt min åsikt Kungl. Maj :ts förslag i denna del av riksdagen godkännas.

Med tillämpning av det sålunda anförda får jag hemställa, att i förslaget
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom måtte upptagas en ny paragraf (11 § här nedan) samt att nedan
angivna paragrafer i samma lagförslag ävensom förslaget till lag om ändrad
lydelse av 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning och jordavsönd -

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

ring måtte i nedan anmärkta hänseenden erhålla följande från utskottets för slag

avvikande lydelse:

1) lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast

egendom.

4 §.

Konungen äger ------sägs i fall,

1) att fastigheten utgör------jordavsöndring;

2) att fastighetens förvärvande-------bringas att upphöra eller

märkligen försvagas;

3) att med fastighetens förvärvande är avsett att åt arbetare-----

jordbruksprodukter; eller

4) att med fastighetens förvärvande är avsett att främja-----jord bruk.

Prövas — ----— därtill.

5 §•

Till stödskog enligt 4 § första stycket första punkten skall hänföras:

a) inom Norrbottens — — -— --mantal belöper;

b) inom Nedan-Siljans-----fäbodskog;

c) inom Värmlands — — -—--äga rum.

11 §•

Vad ovan i denna lag stadgas om inskränkning i bolags eller förenings rätt
att förvärva eller besitta fast egendom äger icke tillämpning beträffande fastighet,
som vid denna lags trädande i kraft ägdes av bolag eller förening och sedermera
alltjämt tillhört dylik samfällighet.

Med bolag----

--- nyss sagts.

Vad utöver — — —
—- — fortfarande gälla.

12 §.

(lika med 11 § i utskottets förslag)--—

13 §.

(lika med 12 § i utskottets förslag)---

2) lagen om ändrad lydelse av 22 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 41 s. 1) om
hemmansklyvning, ägostyckning eller jordavsöndring.

22 §.

Åstundar--— — — annat fall än som avses i 4 § första stycket första

punkten i lagen angående---— —■ ändamål.

II) I fråga om utskottets hemställan under C):

I denna del instämmer jag i den av herrar von Sydow, greve Spens och
Anderson i Storegården avgivna reservationen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

49

av herr Bror Petrén:

I) i fråga om utskottets hemställan under A):

Vid granskningen inom utskottet av det i propositionen innefattade förslaget
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom bär jag uttalat avvikande mening mot utskottets beslut, i vad angår
den i punkten 1 av första stycket i 4 § av nämnda lagförslag inrymda
koncessionsplikten även för förvärv av fastigheter, vilka vid tiden för lagens
trädande i kraft ägas av bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört
dylik samfällighet. Å denna punkt har jag på de av lagrådet anförda grunder
ansett, att ur förslaget bort utgå förenämnda stadgande och i stället i förslaget
upptagas en bestämmelse av samma innehåll som 7 § i 1906 års lag.
Vidare har jag uttalat mig emot den av utskottet vidtagna strykningen av
ordet »märkligen» i punkten 3 av första stycket i 4 § av samma lagförslag såsom
ägnad att i tillämpningen medföra snävare band för Kungl. Maj:ts prövning
av förekommande fall av arronderingsköp beträffande skogsmark än som
synes mig lägligt.

På sätt av utskottets utlåtande framgår, har under behandlingen inom utskottet
av den föreliggande frågan den uppfattningen vunnit gehör, att, såvitt
angår tillämpningsområdet för 1906 års lag, dennas stödskogsbestämmelser
böra i så måtto bibehållas, att förvärv av skogsmark inom samma område icke
må med stöd av punkten 2 av första stycket i 4 § av lagförslaget vinna godkännande,
därest icke vid den fastighet, varifrån förvärvet skett, bibehållits
minst skogsmark till sådan myckenhet, som enligt nyssnämnda lag är att anse
såsom stödskog. Det har emellertid samtidigt framhållits, att de nuvarande
stödskogsbestämmelserna, åtminstone såvitt angår Värmlands län samt de under
1906 års lag fallande delarna av Kopparbergs län, gåve i sin nuvarande
avfattning anledning till berättigade anmärkningar. Ehuru delande departementschefens
uppfattning, att det skulle varit önskvärt, om de schematiska och
stela stödskogsbestämningarna i 1906 års lag kunnat, då det nu gäller lagens
utsträckande till att gälla hela riket, ersättas av mera generellt avfattade bestämmelser,
tjänande enahanda syfte som de i 1906 års lag nu förefintliga, har
jag dock icke i frågans nuvarande läge emot de å denna punkt inom utskottet
uttalade farhågorna för att det i propositionen till ersättande av stödskogsbestämmelserna
föreslagna stadgandet skulle kunna få vidare tillämpning än för
de ifrågavarande landsändarna vore önskligt, ansett mig kunna härutinnan nu
biträda Kungl. Maj:ts förslag. Samtidigt har jag emellertid förts till den uppfattningen,
att en närmare omprövning av nu gällande schematiska stödskogsbestämmelsers
ändamålsenlighet bör föregå lagfästandet av dylika bestämmelser
i en ny för hela riket avsedd definitiv lag i ämnet. Och har jag ansett
mig kunna med så mycket mera fog hävda denna mening, som ostridigt
ingen våda torde kunna föranledas av att de nu gällande bestämmelserna få
äga fortsatt giltighet under ännu ett år i avbidan på verkställandet av den av
mig sålunda ifrågasatta omprövningen. Jag har fördenskull inom utskottet
uttalat mig för att, med lämnande av den föreliggande propositionen utan bifall,

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. % avd. 28 käft. (Nr SS.) 4

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

nu måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställas, dels att efter verkställd omprövning
rörande de i 1906 års lag inrymda stödskogshestämmelsernas ändamålsenlighet
ett efter denna utrednings resultat modifierat förslag till definitiv,
hela riket omfattande lag i ämnet måtte framläggas för nästkommande års riksdag
och dels att de nu för mellersta och södra Sverige gällande provisoriska bestämmelser
i ämnet måtte förnyas att gälla under loppet av ännu ett år.

På grund av det sålunda anförda har jag ansett, att utskottet under detta
moment bort hemställa,

att riksdagen måtte besluta:

1) att lämna Kungl. Majrts förevarande proposition utan bifall;
samt

2) att för sin del antaga följande förslag till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 (nr 247) angående förbud
i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa
fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom, vilken lag
gäller tills vidare intill den 1 juli 1925, skall äga fortsatt tillämpning tills
vidare intill den 1 juli 1926.

II) I f råga om utskottets hemställan under B) :

Med tillämpning av vad ovan under rnoment A) anförts har jag ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd omprövning
rörande de i 1906 års förbudslag inrymda stödskogsbestämmelsernas
ändamålsenlighet för nästkommande års riksdag
framlägga ett med ledning av nämnda utrednings resultat
modifierat förslag till definitiv, hela riket omfattande lag i
ämnet.

III) I fråga om utskottets hemställan under C):

I konsekvens med den under momentet A) uttalade uppfattningen har jag
ansett, att utskottet ej bort tillstyrka någon åtgärd med anledning av herr
Lindhagens motion I: 283.

av herrar Slef frid Hansson och Magnusson i Kalmar:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 83.

Öl

I fråga om utskottets hemställan under A) beträffande avfattningen av punkten
3 i första stycket av 4 §.

av herr IAndhagen, som emellertid av sjukdom förhindrats att inom
därför bestämd tid avfatta den av honom tillämnade reservationen.