Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
1
N
i* •!“>
Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1925 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om
frilösning av arrendejordbruk m. m.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 166 och 167
i första kammaren av herr Lindhagen med instämmande beträffande yrkandena
i motionerna av herrar Luterkort, IValles, Asplund, Alexis Björkman,
Ström och Carl E. Ericsson samt nr 171 och 172 i andra kammaren av herrar
Pettersson i Hällbacken, Månsson i Hagaström, Jonsson i Eskilstuna, Hage,
Pettersson i Köping, Sundström, Brännberg, Hedvall, Olsson i Rödningsberg,
Molander, Englund, Fast, Lindberg, Wagnsson, Vennerström, Västberg, Ward,
Granath, Hallén, Högström, Andersson i Falkenberg och Norling i Lesjöfors.
I motionerna 1:166 och II: 171 har hemställts, att riksdagen ville, i anslutning
till norrlandskommitténs avsikter samt jordkommissionens framställningar,
hos regeringen begära övervägande och förslag till en lagstiftning om
frilösning av arrendejordbruk.
I motionerna 1:167 och 11:172 har hemställts, att riksdagen ville anhålla
hos regeringen, att den med anledning av riksdagens skrivelse 1912 tillsatta
åbokommitténs betänkande måtte tagas under övervägande och för riksdagen
framläggas det förslag, vartill detta betänkande borde till förmån för de av detsamma
berörda åborna föranleda.
Beträffande de skäl, som aberopats till stöd för ifrågavarande yrkanden,
tillåter sig utskottet att, i den män redogörelse därför ej lämnas här nedan,
hänvisa till respektive motioner.
Motionerna angående eu lagstiftning om frilösning av arrendejordbruk.
Det med motionerna 1:166 och II: 171 avsedda spörsmål var föremål för
riksdagens bedömande under förlidet år. I likalydande motioner I: 92 av herr
Lindhagen m. fl. och II: 173 av herr Johansson i Uppmälby m. fl. yrkades
nämligen då, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Majt ville skyndsamt för riksdagen framlägga förslag till lag om
tvångsavlösning av arrendejordbruk, avfattat i enlighet med vissa i motionerna
angivna riktlinjer.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 27 käft. (Nr 32.)
Motioner rid
1924 års
riksdag angående
lagstiftning
om
frilösning av
arrendejordbruk.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.
Norrlandskommitténs
betänkande
den 27 oktober
1904.
Riksdagarna
1909—
1912.
Torpkommissionens
betänkande
den 6 maj
1911.
Riksdagarna
1913—
1917.
Jordundersökningen
den 30 december
1915.
Riksdagen
1918
över berörda motioner avgav andra lagutskottet utlåtande ur 37, däri utskottet
hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
I utlåtandet lämnade utskottet en utförlig redogörelse för vad från
och med framläggandet den 27 oktober 1904 av norrlandskommitténs betänkande
förekommit beträffande det i motionerna avsedda spörsmålet.
Av nämnda utredning tillåter sig utskottet att här återgiva följande sammandrag
:
Spörsmålet om tvångsavlösning av arrendejordbruk upptogs redan av reservanter
inom norrlandskommittén. I sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande
framlade denna kommitté bland annat ett förslag till lag angående vissa åtgärder
för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarne av lämpliga
odlingslägenheter, i vilket lagförslag tvångsavlösen ingick som yttersta medel.
Förslaget hade avseende å jord, tillhörig bolag, förening eller enskild person,
som ej vore mantalsskriven å fastigheten samt besutte den huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Två ledamöter av kommittén (herrar
C. Lindhagen och J. Bromée) ifrågasatte i sin reservation en utsträckning
av lagförslaget att avse bland annat expropriation av redan bestående bondelägenheter
för upplåtelse till jordbrukare. Förslagen föranledde icke någon
proposition i ämnet från Kungl. Maj :ts sida.
Frågan om expropriation för jordbruksändamål kom några år senare genom
motioner under riksdagens prövning. Under åren 1909, 1910, 1911 och 1912
framfördes nämligen motionsvis förslag om att ytterst genom expropriation bereda
bl. a. torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande sätt beroende
jordbrukare å enskilda domäner tryggad förfoganderätt över jordbruket
med nödiga tillbehör. Motionerna vunno emellertid ej riksdagens bifall.
Torpkommissionen upptog i sitt den 6 maj 1911 dagtecknade betänkande
frågan om avlösning av torplägenheter, ytterst genom expropriation, till övervägande.
Kommissionen framhöll härutinnan, att, ehuru kommissionen fullt
behjärtade den betydelsefulla frågan om torpareklassens bevarande genom sådana
torps förvandling till egna hem med äganderätt, vilka härför vore lämpliga,
den dock icke ansåg, att sådana utomordentliga statsintressen därvid stode
på spel, att en tvångsavlösning vore berättigad.
I samband med Kungl. Maj :ts propositioner med förslag till ny allmän expropriationslagstiftning
vid 1913, 1916 och 1917 års riksdagar, likasom ock vid
riksdagarna 1914 och 1915, väcktes ånyo motioner om expropriation för jordbruksändamål,
men vunno motionerna ej riksdagens bifall.
I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena
i Värmlands län hemställde jordundersökningens majoritet (herrar Lindhagen
och Å. Ingeström), att frågan om social expropriation för bl. a. jordbruk måtte
upptagas till behandling samt lösas till förmån för en sådan rätts ernående i
skälig omfattning under lämpliga former och på för alla betryggande villkor,
samt att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes till vissa delar av
riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas i densamma.
En ledamot av jordundersökningen (herr C. Kos) förklarade sig icke kunna
biträda det sålunda avgivna förslaget.
I anslutning till det medelst proposition vid 1918 års riksdag framlagda förslaget
till ensittarlag väcktes vid riksdagen motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t av bland annat det innehåll, att Kungl. Maj :t ville låta utreda och, i den
mån utredningen därtill föranledde, för riksdagen framlägga förslag om ytter
-
Andra lagutskottets utlåtande. Nr 32.
ligare åtgärder i ändamål att för jordbrukets upprätthållande och utveckling
och brukarnas frigörelse från beroende i erforderliga fall och under för framtiden
betryggande villkor åstadkomma avlösning av torpares, bolagsarrendatorers
och vederlikars jordbruk på enskilda domäner.
Lagutskottet avstyrkte motionen under framhållande av att det torde vara
skäl att avvakta erfarenheten av den blivande lagens verkningar, innan ytterligare
åtgärder i den av motionärerna angivna riktning vidtoges. Fyra ledamöter
yrkade i reservation bifall till motionen. Andra kammaren beslöt i enlighet
med denna reservation, medan åter första kammaren biföll utskottets hemställan.
I den av regeringen den 29 november 1918 tillsatta jordkommissionens uppdrag
ingick bland annat att verkställa utredning, huruvida och i vad mån
tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad för
det dåvarande vore stadgat, borde på lagstiftningens väg genomföras. I anledning
härav har jordkommissionen bland annat i sitt den 28 februari 1923 avgivna
betänkande del VI avgivit principutlåtande om avlösning av vissa arrendejordbruk.
Till grund för detta utlåtande ligger en av kommissionen företagen enquéte
rörande södra och mellersta delarna av riket. I redogörelsen för denna har
bland annat framhållits följande: Ehuru någon friköpning i större skala icke
förekommit, vore dock en försäljning av arrendegårdar och torp till deras brukare
icke någon alldeles okänd företeelse. Särskilt torpen syntes i en ganska
stor utsträckning under de sista årtiondena hava försålts till sina brukare, men
även egentliga arrendegårdar hade, om ock i mindre omfattning, varit föremål
för friköpning. Att åtskilliga tusental jordbruk sålunda friköpts, kunde med
ganska stor visshet antagas. I någon mera utpräglad grad hade emellertid
icke hos arrendatorer och torpare å bolagsegendomar, fideikommiss och andra
större jordkomplex framträtt något intresse att friköpa av dem brukade arrendegårdar
och torp. Några utsikter därtill hade nämligen i regel icke ansetts
föreligga. Det största hindret .syntes vara antingen en allmän obenägenhet hos
jordägarna mot att frånsälja något arrendebruk eller ock deras begränsade rätt
att råda över jordegendomen (fideikommiss). För flertalet av här ifrågavarande
arrendatorer stode jämväl prisfrågan som ett oöverstigligt hinder mot
friköpning. En arrendator eller torpare ägde i regel icke sådana ekonomiska
resurser, att han kunde komma ut med att kontant erlägga den höga köpeskilling,
som arrendebruket betingat. Inför valet mellan att skuldsätta sig för att
bliva ägare till arrendebruket eller att sitta kvar som arrendator hade han icke
sällan stannat vid det senare alternativet. Detta vore ock ganska förklarligt,
då, såsom det allmänt uppgivits, jordlegan avsevärt understege räntan å saluvärdet
för en arrendegård. Det vanligaste syntes vara, att jordlegan endast
motsvarade hälften av nämnda ränta. Även andra omständigheter hade förorsakat,
att brukarna i allmänhet icke hyste något intresse att med äganderätt
förvärva den legda jorden. Många arrendatorer och ett än större antal torpare
hade icke å sin arrenderade fastighet tillräckligt med betesmark och ej heller
skog i sådan omfattning, att husbehovet fylldes. Farhågan att brukaren genom
friköpning^ skulle gå miste om den för hans bärgning nödiga arbetsförtjänst,
som han såsom legotagare kunde påräkna hos jordägaren, hade ävenledes avskräckt
mången från tanken på friköpning.
I redogörelsen för enquéten har därefter anförts:
»Det för närvarande sålunda på grund av många orsaker i allmänhet ringa
intresset hos här berörda arrendetagare för friköpning av deras arrendebruk,
skulle emellertid, därest genom statsmakternas ingripande de här ovan antydda
svåra hindren kunde utjämnas, utan tvivel förbytas i ett mycket starkt
./ordkommissionen.
Kommis
sionens
enquéte.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
intresse hos många arrendatorer och torpare för att få förvärva av dem brukade
gårdar. I första hand torde val de gårdar, å vilka en och samma släkt,
såsom ännu ofta är fallet, suttit sedan flera generationer tillbaka, son efter
far, samt de gårdar, å vilka arrendatorerna (torparna) nedlagt stora kostnader
och mycket arbete på grundförbättringar och byggnader, söka förvärvas
av de å arrendena sittande brukarna. Men även många andra arrendatorer och
torpare skulle förvisso, därest ett friköpningsinstitut med gynnsamma villkor
komme till stånd, begagna sig av möjligheten att bliva självägande.»
Obenägenheten mot försäljningarna har enligt enquéten framträtt mer eller
mindre starkt hos olika grupper av jordägare. I detta avseende har det framhållits,
att bolagen visat sig mest obenägna mot friköpning. De friköpningar,
som, ehuru sparsamt, här och var ägt rum, hade i regel skett från de stora i
privatpersoners ägo befintliga godsen.
Angående motiven till denna jordägarnas obenägenhet mot försäljningar av
arrendegårdar och torp har anförts följande:
För bolagen hade den huvudsakligaste anledningen varit farhågan att genom
friköpning förlora en talrik bofast arbetarstam, vars ersättande skulle taga
åratal i anspråk och komma att draga ofantliga kapitalutlägg. Bolagsjordbruken
vore nämligen i allmänhet upplåtna på sådana villkor, att deras brukare
vore skyldiga att för bolaget-jordägarens räkning utföra arbeten, ej endast i
och för legans utgörande utan jämväl därutöver mot särskild ersättning. Bolagsarrendatorernas
insats i det industriella arbetet i skogsbygderna vore sålunda
mycket betydande, och i själva verket vore en stor del av dessa arrendatorer
snarare att likställa med industriarbetare än med vad man i allmänhet
förstode med arrendatorer. Bleve dessa självägare, skulle bolagen icke kunna
påräkna den jämna och säkra arbetstillgång, som erbjödes genom det nuvarande
systemet. Under goda tider med rikliga arbetstillfällen skulle, tack vare de
relativt små avstånd och goda kommunikationer, som kännetecknade Syd- och
Mellansverige, de nya självägande småbrukarna söka sig ut till kanske mera
givande arbeten. Bolagen måste under sådana förhållanden se sig om efter ny
arbetskraft, som stode till deras regelbundna förfogande. För den skull måste
givetvis åt de nya skogsarbetarna byggas nya bostäder samt nya stallrum åt
hästarna etc. Åt de nykomna skogsarbetarna vore det dock ogörligt att upplåta
några jordbruk, då sådana icke längre funnes att tillgå, sedan bolagen genom
friköpningen förlorat sina inägojordar. Dessa nya arbetare skulle alltså komma
i en betydligt ogynnsammare ställning än sina företrädare. För de nya skogsarbetarnas
och deras familjers uppehälle liksom för deras dragares måste bolagen
därför sörja genom milslånga dyrbara livsmedelstransporter. Uppförande
av tusentals nya skogsarbetarebostäder å bolagsskogarna, där bostadstillgången
redan nu vore mycket knapp, komme givetvis att medföra oerhörda
kostnader. Till nu anförda skäl komme jämväl andra, som gjorde bolagen obenägna
mot friköpning. Bolagens arrendegårdar läge i regel inne i bolagens
skogar. Dessa gårdar hade i flertalet fall tidigare tillhört enskilda personer.
Bolagens strävanden hade emellertid oavlåtligt varit inriktade på att förvärva
sådana, i bolagsskogarna inkapslade egendomar för att få ur arronderingssynpunkt
tillfredsställande skogsfigurer. Fn friköpning av bolagens arrendegårdar
skulle i ett mycket stort antal fall leda tillbaka till de förhållanden, som
bolagen under årtionden strävat att få bort. Enskilda smärre jordägares ställen
skulle ånyo komma att ligga instuckna här och var i bolagsmarkerna, till svårt
förfång för bolagen. Där bolagen i ett eller annat fall skulle kunnat ställa
sig benägna för friköpning, hade försäljningarna i regel strandat på svårigheterna
för bolagen att lämna gårdarna gravationsfria.
Obenägenheten hos godsägarna mot friköpning vore företrädesvis att söka
däri. att den med arrendebruket förenade skyldigheten för arrendatorn eller
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
torparen att utgöra dagsverken till huvudgården vore av den största betydelse!
för driften av jordbruket å denna. Då erfarenheten visat, att småbrukarna
i allmänhet icke ville göra dylika dagsverken, skulle en friköpning av dessa
gårdar medföra, att godsägarna nödgades helt och hållet övergå till statarcsystemet.
Dör dessa nya statare skulle godsägarna vara nödsakade att uppföra
bostäder vid huvudgårdarna. Det skulle åsamka dem stora kapitalutlägg,
vilka de säkerligen icke kunde förvänta att få gottgjorda genom köpesummorna
för de friköpta arrendegårdarna och torpen. Vad beträffade de
arrendebruk, vilkas brukare icke vore skyldiga att utföra någon arbetsskyldighet,
förefunnes väl icke nu anförda anledning till obenägenhet för friköpning.
I den mån dessa arrendebruk icke vore omgivna av huvudgårdens ägor eller
vore belägna inne i till huvudgården hörande skogar, torde orsaken till jordägarnas
obenägenhet för en friköpning icke vara att söka i annat förhållande
än den hos mången konstaterade motviljan mot att frånhända sig jordegendom,
som under en längre tid varit i hans släkts ägo. Slutligen inverkade även för
godsägarna svårigheten att befria arrendegårdarna från inteckningar.
I fråga om behovet av lagstiftning om avlösning av arrendebruk har kommissionen
anfört:
Avlösning av vissa mindre arrendejordbruk innefattar en viktig utbyggning
av den sociala arrendeiagen. En social arrendelag har till uppgift visserligen
att trygga en arrendator i besittning av jordbruket till gagn både för
det senare och för brukaren och utan skada för jordägaren. Den kan dessutom,
såsom norrlandskommittén erinrade, få den uppgiften att främja frivilliga
avtal om jordens övergång med självständig rätt till arrendatorn. Detta
senare blir i varje fall målet såsom varande den önskvärda slutliga lösningen på
den föreliggande frågan.
Emellertid kan det befaras, att denna lösning icke skall kunna på frivillighetens
väg uppnås eller icke ske på ett rättvist och tillfredsställande sätt.
Svaren å jordkommissionens frågor äro i det stora hela samstämmiga härutinnan,
att stor obenägenhet råder hos jordägare att avhända sig sina arrendejordbruk
överhuvud taget. Det kan, såsom erfarenheten visar, likaledes befaras,
att dylika jordbruk i varje fall icke komma att utbrytas i ett bärkraftigt
skick. Därför erfordras en lag, som medger en av staten främjad och
kontrollerad lösningsrätt till arrendatorernas förmån. Denna lagstiftning blir
slutstenen i det nu förevarande komplexet av jordlagar.
Kommissionens
motivering
för
en friköpningsratt.
I fråga om lagens omfattning har kommissionen framhållit följande: Det Principerna
läge i sakens natur, att just de arrenden, som bleve föremål för den sociala f°r }a9stiftarrendelagens
skydd, också skulle kunna få avlösas. Eöremål för avlösning ntn9enborde
således bliva arrendejordbruk, som ägdes av bolag eller förening för
ekonomisk verksamhet; vidare arrendebruk, tillhörigt enskild person, vilken
icke vore mantalsskriven å fastigheten eller å därmed sambrukad fastighet och
uppenbarligen besutte densamma huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen
eller eljest i spekulationssyfte, samt slutligen andra enskilda
personer eller fideikommiss tillhöriga hemman, hemmansdelar, torp eller andra
jordbrukslägenheter. Av sammanhanget med den sociala arrendelagen följde
vidare, att av dylika arrenden rätten till avlösning icke heller borde avse andra
än dem, som omfattade odlad jord, ej överstigande 25 hektar, samt inrösningsjord
till en vidd av minst 4 hektar eller odlad jord till en vidd av minst 2
hektar. En skillnad mellan de båda lagarna syntes dock böra iakttagas. Det
borde nämligen enligt kommissionens uppfattning i fråga om avlösningslagen
uttryckligen betonas, att den finge omfatta endast sådant jordbruk, vilket på
ett varaktigt sätt varit upplåtet på arrende. Då emellertid tvist lätt kunde
uppstå, om ett jordbruk varit på ett varaktigt sätt upplåtet på arrende eller icke,
<:;
Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.
syntes av praktiska skäl en vis minimitid för arrendeupplåtelsen böra fastställas
till ledning för avgörandet. Denna tid borde lämpligen bestämmas till samma
längd som minimiarrendetiden enligt den sociala arrendelagen eller 15 år.
Det hade ifrågasatts, att sådana arrendebruk borde undantagas, vilkas innehavare
ålagts att till huvudgården utgöra arbetsskyldighet, vilken fortfarande
måste anses vara för huvudgården omistlig eller åtminstone välbehövlig. Kommissionen
funne något tillräckligt bärande skäl icke kunna anföras för att
beröva en stor mängd mindre jordbruksarrendatorer möjlighet att få tillösa sig
jordbruket av den anledning, att mot deras önskan obligatorisk arbetsskyldighet
ansåges fortfarande behöva upprätthållas i huvudgårdens intresse. Detta
behov av arbetskraft borde tillgodoses på ett annat ur de olika intressenas synpunkt
fördelaktigare sätt.
Beträffande omfattningen av den mark, som borde avlösas, har kommissionen
betonat, att avlösningen skulle ske icke blott för att bereda en fördel för
någon viss person utan i all synnerhet för att skapa nya självständiga jordbruk,
som för framtiden kunde äga bestånd och varaktighet; och har i detta avseende
detaljerade uttalanden rörande innehållet i den förordade lagstiftningen
av kommissionen gjorts.
Sätten till avlösning borde icke begränsas till någon viss kortare eller ens
längre tidsperiod eller förbindas med föreskrift, att den endast finge göras
gällande exempelvis vid arrendetidens utgång. Arrendator borde äga rätt att
själv välja den tidpunkt, som för honom vore i ekonomiskt hänseende eller
annorlédes lägligast. Såsom vederlag för den arrendatorn i arrendelagen tillerkända
rätten till förnyat arrende skulle jordägaren dock äga rätt att påfordra,
att avlösning skulle hava ägt rum inom viss tid vid äventj^r, att optionsrätten
eljest förfölle.
I fråga om avlösningsrättens organiserande har kommissionen framhållit,
att staten borde uppträda såsom målsman för arrendatorn samt vidtaga alla
erforderliga åtgärder för avlösningens utförande, förskottera utgifterna och
överlämna det slutliga jordbruket klappat och klart till arrendatorn, vilken
sedan i sin ordning borde ersätta kostnaderna till staten genom, att övertaga
dem i form av ett amorteringslån med långa betalningsterminer och minsta
möjliga ränta. Den närmaste ledningen borde uppdragas åt jordkommissioner
i varje län. Med dessa borde medverka, där så erfordrades, jordkommittéer
i de särskilda socknarna eller kommunalnämnderna för det fall, att jordkommittéer
ej inrättats. Jordkommittéerna borde utses av kommunalfullmäktige,
eller, där sådana ej funnes, av kommunalstämman. Över det hela borde stå
en central ledning.
Angående förfarandet vid tvångs avlös ning har kommissionen anfört: Nå
gon
avlösning av ett arrendejordbruk borde icke få äga rum annat än på begären
av vederbörande arrendator. Emellertid kunde det vara lämpligt, att
vederbörande jordkommission på förhand sökte göra sig förtrogen med den
omfattning, i vilken avlösning inom dess område kunde vara att förvänta enligt
lagens föreskrifter. Kommissionen borde därför till sin ledning upprätta
en förteckning över samtliga jordbruk, som till äventyrs kunde bliva föremål
för avlösning. När ansökan från arrendator inkommit till jordkommission,
borde denna ofördröjligen upptaga frågan till behandling samt verkställa en
förundersökning och på denna grund inleda underhandlingar i första hand
om frivillig uppgörelse, för vilka både jordägarens och arrendatorns samtycke
erfordrades. Denna förundersökning borde föregås av en sakkunnig besiktning
av själva marken, i den mån sådan ansåges nödig. Träffades frivillig
uppgörelse, skulle jordbrukets område på kommissionens föranstaltande utbrytas
genom laga lantmäteriförrättning. Kunde frivillig överenskommelse ej
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
ske, ägde jordkommissionen under förutsättning av arrendator^ bifall vidtaga
åtgärder för jordbrukets utbrytande genom tvångsavlösning. Beträffande förfarandet
vid denna förrättning borde ensittarlagens huvudlinjer lämpligen kunna
bibehållas. I likhet med nämnda lag borde sålunda åt en särskild avlösningsnämnd
anförtros dels avgörandet om expropriation skulle få äga rum,
dels bestämmandet, huru mycket och vilka slag av mark med tillbehör skulle
för det speciella fallet tilläggas jordbruket, dels fastställandet av expropriationsersättningen
och dels utläggandet på marken av de definitiva gränserna.
Då åt förrättningen borde tilläggas verkan av laga lantmäteriförrättning,
borde ordföranden i nämnden utgöras av en lantmätare, vilken länsstyrelsen
på ansökan av jordkommissionen förordnade för varje särskilt fall. Till ledamöter
i avlösningsnämnd borde inom varje kommun av kommunalfullmäktige
eller, där sådana ej funnes, kommunalstämman utses tre, högst fem personer
för en tid av fyra år. Bland dessa skulle ordföranden, då fråga om avlösning
av arrendebruk väckts, tillkalla de två till förrättningsstället närmast boende.
Där någon av parterna så önskade, skulle därjämte i nämnden inträda två
ledamöter, av vilka en utsåges av jordägaren och en av arrendatorn eller på
dennes uppdrag av jordkommissionen bland de ledamöter i expropriationsnämnder,
om vilka stadgas i 23 § andra stycket av allmänna expropriationslagen.
Klagan över nämndens värdering av marken skulle ej få äga rum.
I övrigt skulle klagan över nämndens beslut äga fullföljas till ägodelningsrätten.
I fråga om ersättningen för avlöst arrendebruk har kommissionen anfört:
Löseskillingen borde bestämmas med ledning av taxeringen efter det värde,
vartill uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde anses böra
skäligen uppskattas. Förhöjning utöver taxeringsvärdet borde endast undantagsvis
få äga mm. Härvid borde vidare iakttagas, att åbyggnader, som
uppförts av den arrendator eller hans hustru, som innehade arrendejordbruket
vid tiden för avlösningen, eller av deras förfäder eller eljest av föregående
nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å sagda arrendator eller hans hustru,
utöver vad enligt avtal ålegat dem och för vilka veterligen jordägaren ej lämnat
gottgörelse, skulle avstås utan ersättning; samt att för nyodlingar eller andra
jordförbättringar, som på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde och som
utförts eller ersatts av nu nämnda personer, skulle ersättning tillgodoräknas
arrendatorn.
Slutligen har föreslagits, att om mark, som tillhörde bolag eller skogsspekulant,
blivit av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till landets uppodling
och bebyggande eller av kronan givits till industriens eller bergsbrukets
understöd, och jorden ej numera tjänade det avsedda ändamålet, skulle i ersättningen
ske ett avdrag av 25 procent.
I fråga om kostnaderna för avlösningsförrättningcn har kommissionen ansett,
att deras läggande helt och hållet på staten vore varken rättvist eller ändamålsenligt.
Om jordägaren utan fog bestritt avlösningen eller gjort ogrundade
invändningar mot expropriationens omfattning, borde han jämlikt grunderna
i 21 kap. rättegångsbalken kunna åläggas att vidkännas de av dylika invändningar
föranledda särskilda kostnader.
Kommissionen har ansett, att några särskilda föreskrifter rörande formen
för jordbrukets slutliga överlåtelse till vederbörande arrendator icke behövde
stadgas i denna lag. Det vore tillfyllest med ett uttalande, att jordbruk, som
avlösts, bleve statens egendom samt därefter i regel omedelbart överlätes av staten
i den ordning, som för överlåtelse av kronojord vore särskilt stadgat.
Företrädesrätt till upplåtelse av frilöst arrendejordbruk borde, såsom redan
nämnts, tillkomma arrendatorn eller, därest han avlidit, hans hustru, bröst
-
s
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
Reservationer
inom
jordkommissionen.
arvingar eller adoptivbarn. Garanti borde i någon form givas för att genom
statens medverkan avlöst jordbruk fortfarande upprätthölles och att jorden
ej sedan utan tillstånd avyttrades till andra ändamål. Detta hade varit avsikten
med den s. k. trygga besittningsrätten. Om upplåtelsen åter tilläventyrs
skedde med äganderätt, måste ändamålet med avlösningen på andra vägar
upprätthållas.
Slutligen borde någon utväg givas att kunna även vid frivillig uppgörelse
befria utbrutet jordbruk från de i huvudfastigheten beviljade inteckningar.
Jordkommissionens principuttalande har omfattats av herrar Lindhagen,
Ingeström, Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken. Emellertid
har flertalet av dem uttalat skiljaktighet på eu eller flera punkter.
Herr Lindhagen har framlagt ett särskilt utkast till lag om avlösning av
osjälvständiga jordbruk samt förbättring av ofullständiga jordbruk. Detta
företer i flera viktiga avseenden olikheter mot principuttalandet. Han har sålunda
beträffande lagens omfattning ansett, att arrendejordbruk å huvudgård,
tillhörig bolag, ekonomisk förening eller skogsspekulant, borde kunna avstås
oavsett jordbrukets storlek, att arrendejordbruk å kameralt självständig fastighet,
lydande under huvudgård, skulle, oavsett vem som vore ägare till fastigheterna,
kunna avstås, därest jordbrukets odlade jord ej överstege 25 hektar, att
arrendebruket å torp eller annan kameralt osjälvständig jordbrukslägenhet
skulle, oavsett vem som vore ägare till huvudfastigheten, kunna avstås, därest
jordbrukets odlade jord ej överstege 25 hektar samt jordbruket omfattade odlad
jord jämte ängs- eller hagmark till en vidd av minst 2 hektar, ävensom att under
vissa betingelser jämväl bolag eller skogsspekulanter tillhöriga jordbruk,
som visserligen icke vore ^upplåtna på arrende, men ändock hade enahanda karaktär,
skulle kunna avstås. Vidare har denne reservant ansett, att stödskogsområde
också skulle kunna utbrytas, att Konungen skulle berättigas att i mån
av behov och efter olika orters förhållanden meddela särskilda föreskrifter rörande
omfattningen av marktilldelningen, att jordkommissionen skulle äga taga
initiativ till avlösning, alt avlösningsnämnden skulle inskränkas till att utgöras
av tre personernied iakttagande särskilt, att länsstyrelsen och parterna ej skulle
erhålla något inflytande på nämndens sammansättning, att frågan, huruvida
tvångsavlösning. finge äga rum, samt omfattningen av det, som skulle utbrytas,
skulle °i anslutning till allmänna expropriationslagen direkt eller i sista hand
förbehållas den lagstiftande makten eller regeringen och icke domstolarna, samt
att särskilda värderingsgrunder vid tvångsavlösning skulle tillämpas beträffande
odlingsbar mark och växande skog m. m.
Herr Ingeström har anmält skiljaktig mening i fråga om nedsättning i ersättningsbeloppet
vid tvångsavlösning av jord, som vore att hänföra till viss
donations jord från kronan.
Herr Pettersson har instämt med herr Lindhagen härutinnan, att frågan
huruvida tvångsavlösning finge äga rum samt omfattningen av det, som skulle
utbrytas, borde i anslutning till allmänna expropriationslagen direkt eller i
sista hand förbehållas den lagstiftande makten eller regeringen och icke domstolarna.
Herrar Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken hava för sill del framlagt ett
särskilt utkast till lag om rätt i vissa fall för arrendator att inlösa på arrende
innehaft område. I sin motivering till detta hava de anfört bl. a. För friköpningsrätt
borde fordras, bland annat, att arrendebruket varit på ett stadigvarande
sätt upplåtet på arrende, att det under rätt avsevärd tid innehafts av
den nuvarande innehavaren eller hans närmaste anhöriga samt att genom detsammas
avlösande ej avsevärd skada komme att tillskyndas jordägaren. Det
syntes uppenbart, att arrendatorn borde erhålla äganderätt till friköpt område.
Han borde själv vidkännas kostnaderna för friköpningen, varvid han dock
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
it
borde erhålla ett verksamt understöd vid själva friköpningens genomförande,
lämpligast i den mån tillgång därtill funnes, genom låneunderstöd av egnahemsmedel.
I enlighet med de grunder, som sålunda angivits, har i utkastet föreslagits,
att, därest ett för idkande av jordbruk på arrende upplåtet område omfattade
odlad jord till en ytvidd av högst tjugufem hektar och däri inginge inrösningsjord
till en vidd av minst fyra hektar eller ock odlad jord till en vidd av
minst två hektar samt området vid arrendeavtalets ingående ägdes av bolag
eller förening för ekonomisk verksamhet eller, där annan var ägare
därtill, utgjordes av torp eller annan under huvudgård lydande lägenhet,
hemman eller hemmansdel, skulle arrendatorn vara berättigad att tillösa sig
området, under förutsättning att området den 1 januari 1924 under mer än trettio
år i följd innehafts av annan än jordägaren samt därav under mer än femton
år av arrendatorn eller arrendator^ maka eller enderas skyldeman i rätt uppehör
nedstigande led eller adoptant eller adoptivbarn.
Att tiderna ej skulle löpa efter den 1 januari 1924 stode — framhöllo reservanterna
— i samband därmed, att efter nämnda dag slutet arrendeavtal ej
ovillkorligen skulle grunda friköpningsrätt. En motsatt princip skulle i allt
för hög grad göra jordägarna obenägna för förnyade upplåtelser. Det torde
jämväl vara en stor fördel, att frågan, huruvida friköpning skulle göras gällande
eller ej, bleve avgjord under den vid lagens ikraftträdande löpande arrendeperioden.
För att arrendatorn ej allt för snart efter lagstiftningens genomförande
skulle nödgas, om han ville friköpa, hava hela löseskillingen disponibel, vilket
ofta, om den återstående arrendetiden vore kort, skulle för honom medföra svårigheter,
hade i utkastet tidpunkten för löseskiilingens nedsättande framflyttats
till en dag, belägen någon tid efter lagens ikraftträdande och förslagsvis
satt till den 14 mars 1927. Arrendatorns rätt att friköpa hade däremot ej inskränkts
till att endast kunna göras gällande vid arrendetidens utgång.
Förfarandet har i utkastet anordnats i huvudsak i överensstämmelse med ensittarlagen.
Godemännen borde av parterna utväljas bland dem, som vore valbara
till ledamöter i expropriationsnämnder inom länet.
Beträffande grunderna för värderingen har i utkastet hänvisats till expropriationslagen.
Därvid skulle dock iakttagas, att vid uppskattning ov områdets
värde ej skulle medräknas förbättring, vilken marken vunnit genom arbete,
eller kostnad, som arrendatorn eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt
övergått å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid
upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.
Herrar Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin hava avgivit ett särskilt principutlåtande,
däri de bland annat anfört: Tillämnade förändringar i den allmänna
nyttjanderättslagen borde först utarbetas samt föreläggas statsmakterna,
innan man toge spörsmålet om friköpningslagstiftningen under detaljerad
omprövning. Ändamålsenligast syntes vara, att låta friköpningsrätt inträda
vid utgången av den arrendetid, som löpte, då friköpningslagen trädde
i kraft, men dessförinnan hava genom införandet av en arrendelagstiftning för
bolagsarrendatorer även i mellersta och södra delarna av landet i huvudsaklig
överensstämmelse med den norrländska arrendelagen och alltså med viss längre
minimiarrendetid förebyggt möjligheten, att arrendatorerna i dessa delar av
landet ställdes inför valet av friköpning eller fortsatt arrende redan efter kort
tid och möjligen under mindre gynnsamma konjunkturer på jordbrukets område.
En sådan anordning kunde visserligen icke förordas med avseende å
arrendatorer under enskilda gods, men detta förhållande spelade så till vida
en mindre roll, som friköpningsrätten för arrendatorer av jord, tillhörig enskilda
personer, som icke vore s. k. skogsspekulanter, redan av helt andra skäl
måste vida starkare begränsas än friköpningsrätten för arrendatorer av jord,
10
Andra lagutslcotteis utlåtande Nr 32.
tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter. Såsom allmänna
grundsatser för en blivande friköpningslag ville reservanterna framhålla, att
friköpningsrätten borde, såsom redan antytts, till huvudsaklig del gälla nyttjanderättshavare
a jord, tillhörig aktiebolag, förening för ekonomisk verksamhet
samt enskild person, vilken uppenbarligen besutte fastigheten huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke vore mantalsskriven
å fastigheten eller å fastighet, som vore i sambruk med densamma. Det kunde
emellertid icke förordas, att alla arrendatorer av sådan jord skulle komma i
åtnjutande av en friköpningslags förmåner. Nyttjanderättshavare, vilka icke
inbegrepes i den särskilda arrendelagstiftningen för arrendatorer på bolagsjord,
kunde givetvis än mindre tillerkännas någon friköpningsrätt. Bland alla
de nyttjanderättshavare, som komme att tryggas i sin ställning genom arrendelagstiftningen,
funnes säkerligen ett visst antal, vilkas fastigheter vore så
belägna med hänsyn till bolagens mera sammanhängande och viktigare skogskomplex,
att de måste åtnöjas med den särskilda arrendelagstiftningen och
icke heller kunde tilldelas friköpningsrätt. Vid friköpningslagstiftningens
utformning måste nämligen stor hänsyn tagas till att den bestående jordfördelningen
icke skadades till allvarligt men för skogsdriftens rationella bedrivande.
Slutligen måste de skogsbesittande bolagen jämväl tillerkännas rätt
att behålla ett lämpligt antal på lämpliga platser belägna arrendeställen för
sina skogsförvaltare och andra nödiga tjänstemän. Med avseende å nyttjanderättshavare
å enskild jord måste friköpningslagstiftningen än starkare begränsas.
Lagstiftningen kunde endast komma i fråga med avseende å utgårdar,
strögods samt andra från huvudegendomarna mera avskilt liggande arrendegårdar
och förutvarande torp, vilkas ekonomiska sammanhang med huvudgårdarna
praktiskt taget upphört vid tidpunkten för friköpningslagstiftningens
ikraftträdande. Arrendegårdar och torp, varifrån arbetsprestationer utgjordes
till huvudgården, kunde i anslutning till denna uppfattning icke komma
i fråga för friköpning. Ej heller kunde friköpningsrätt utsträckas till sådana
nyttjanderättsområden, vilka hade ett sådant läge på marken, att deras frånskiljande
från huvudegendomen skulle medföra olägenhet eller intrång för dennas
jordbruk eller skogsbruk. Såväl då fråga vore om nyttjanderättshavare
under bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter, som då det gällde
nyttjanderättshavare å enskild jord borde som princip uppställas, att friköpningsrätt
skulle medgivas, endast för såvitt vederbörande nyttjanderättshavare
antingen själv brukat fastigheten under en viss, väl avvägd minimitid eller
ock övertagit fastigheten från närskylda i rätt uppåtstigande led eller syskons
afkomling, och fastigheten sålunda varit under en viss sådan minimitid arrenderad
och brukad av samma släkt. En viktig principfråga vore frågan om
det värde, efter vilket lösen skulle utgå. Efter övervägande av de motsatta
synpunkter, som här framställde sig, hade reservanterna kommit till den
uppfattningen, att fastigheterna i fråga borde kunna avlösas efter samma
grunder som vid hypoteksföreningarnas nuvarande värderingar, då fråga vore
om sökt hypotekslån. Givetvis borde de friköpta områdena överföras till
arrendatorerna med äganderätt. Vidare ville reservanterna erinra, att lagstiftningen
borde hava en viss begränsad giltighetstid, d. v. s. friköpning skulle
endast kunna äga rum vid tidpunkterna för utlöpande arrendeperioder under
en viss, till sin längd fixerad tidrymd från friköpningslagens ikraftträdande.
.Reservanterna hade tänkt sig denna tidrymd kunna komma att bestämmas till
två eller högst tre årtionden. Slutligen torde betonas, att bestämmandet av
de nyttjanderättsområden, vilka skulle kunna friköpas, icke kunde överlämnas
åt mer eller mindre lösligt sammansatta samt för jordbruksförhållanden och
skogsindustriella synpunkter främmande kommissioner eller därmed närsläktade
organ. Därest den s. k. jordstyckningskommissionens förslag till läns
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
IL
ugodelningsrätter i oförändrad form eller med acceptabla modifikationer framdeles
skulle komma att förverkligas, syntes dessa länsägodelningsrätter lämpligast
även för den uppgift, varom nu vore fråga. Bleve sådana ägodelningsrätter
icke inrättade, så måste avlöningsnämnderna sammansättas efter liknande
grundsatser som förenämnda länsägodelningsrätter. Självfallet vore,
att de ifrågavarande nämndernas beslut borde kunna överklagas hos vederbörande
underrätt samt att klagorätt borde medgivas till högre domstolsins
tanser upp till högsta domstolen, även med avseende å de värderingar, som
skulle ligga till grund för avlösningssummornas fastställande.
Över jordkommissionens betänkande hava yttranden avgivits av samtliga
länsstyrelser utom länsstyrelsen i Blekinge län ävensom lantbruksstyrelsen. misionens
Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands. Gotlands, Västmanlands, förslag.
Gävleborgs och Jämtlands län hava därvid fogat infordrade yttranden från
respektive läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt länsstyrelsen i
Jönköpings län åberopat yttranden från dels landstinget dels ock hushållningssällskapets
förvaltningsutskott inom länet.
Av dessa myndigheter har endast länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarat
sig icke hava något att erinra mot principuttalandet. Övriga myndigheter
hava ställt sig avvisande däremot, därvid särskilt framhållits, att det ej förefunnes
något behov av en friköpningslag, samt att den ifrågasatta lagstiftningen
skulle innebära ett alltför starkt ingrepp i äganderätten och medföra betänkliga
konsekvenser av olika slag.
Utskottet, som rörande yttrandenas närmare innehåll hänvisar till sitt fjolårsutlåtande
i ämnet, s. IG—22, vill här endast återgiva följande ur lantbruJcsstyrelsens
yttrande hämtade uttalanden.
»Överförandet av ett allt större antal smärre arrendejordbruk till självägande
jordbruk måste i regel betraktas såsom en ur samhällelig synpunkt gynnsam
och önskvärd utveckling. Ej sällan lärer på denna väg den så. kallade egnahemsfrågan,
i den mån den avser bildande av självständiga _ jordbruksfastigheter,
lättare och på ett mera ändamålsenligt sätt föras mot sin lösning än genom
styckande och bebyggande av större, med för sin hittillsvarande _ storlek
avpassade åbyggnader försedda egendomar. Erfarenheten har också givit vid
handen, att en naturlig frigörelseprocess fortgått och alltjämt i stor utsträckning
fortgår, varigenom torpställen och mindre arrendejordbruk överföras till
självständiga jordbruksenheter. Detta har hittills skett frivilligt och under
vedertagna former. Å andra sidan är det givetvis icke uteslutet, att förhållandena
kunna komma att gestalta sig så, att en lag om avlösning av osjälvständiga
jordbruk kan befinnas ofrånkomlig. En sådan situation är, om ock
givetvis tänkbar, dock knappast att räkna med inom den närmaste framtiden.
Förhållandet lärer väl vara det, att ett mycket stort antal torplägenheter och
mindre arrendeställen under bruk och herrgårdar äro till salu, om blott ett i
förhållande till det verkliga värdet något så när rimligt pris kan erhållas vid
försäljningen.
En övergång för de ännu tämligen talrika mindre arrendatorerna av olika
typer till den självägande jordbrukarklassen är, om den sker på ett lugnt, försiktigt
och rationellt sätt och utan åsidosättande av någons berättigade intressen,
givetvis ur samhällelig synpunkt önsklig. Särskilt är ju detta förhållandet,
då jordbruket i fråga under lång tid, måhända generationer, innehafts på
arrende av samma släkt. När så är fallet, synes ju rättsmedvetandet kräva,
att den förbättring, som fastigheten undergått och som med säkerhet kan styr
-
12
Ändra lagutskottets utlåtande Nr 32.
Motiveringen
till
motionerna
år 1924.
kas hava sin grund i arrendatorernas åtgöranden, ej utan vidare kommer ägaren
utan arrendatorn till godo efter rimliga grunder. Genom en lämplig ändring
i arrendelagen lära emellertid skäliga krav härutinnan kunna bliva tillgodosedda
vadan man ej av detta skäl nödgas tillgripa en avlösningslag. Särskilt gäller
detta i i råga om arrende av jord, som tillhör annan än bolag eller förening för
ekonomisk verksamhet. I detta sammanhang bör man ej heller förbise "eller
glömma, att arrendeförhållandet i fall, varom nyss nämndes, ej sällan, kanske
i regel, tillförsäkrar arrendatorn ett stundom betydelsefullt stöd från jordägarens
sida — ekonomiskt eller i annan form — och att säkerligen mången arrendator
i själva verket har en ekonomiskt fördelaktigare och lugnare tillvaro
X sin (‘ffRrLSkaP, än han skulle åtnjuta, därest han vore sin egen. Och
med hänsyn härtill ligger det givetvis en viss fara i att genom särskilda föranstaltningar
sa att säga locka jordbrukare i arrendatorsställning att giva efter
ör den nog sa förklarliga och naturliga önskan att bliva sin egen och därmed
påtaga sig större risker, än han måhända förmår bära.
Häremot kan erinras, att staten vid avlösningen beräknas skola så ordna den
ekonomiska sidan, att riskerna för den nya självägande jordbrukaren bliva de
minsta möjliga. Det synes dock ej uteslutet, att statens bistånd borde kunna
lämnas i ej mindre utsträckning även vid uppkomst av självständiga jordbruk
pa a^ra 1?.era naturliga vägar än avlösningsvägen. Och då bortfölle detta
skal för anlitandet av den senare vägen.
I fråga om arrenden under bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet
hgger saken dock enligt lantbruksstyrelsens förmenande något annorlunda till.
Driarenheten, ej minst från senare tid, har givit vid handen, att här en del
missförhållanden torde förefinnas, vilkas botande mahända kräver statens mellankomst.
Om också även härvidlag mycket torde vara att vinna genom lämplig
ändring av gällande arrendelag, så håller lantbruksstyrelsen -— utan att nu
X. a, ta^. slutgiltig ställning till denna fråga — dock före, att en närmare
förutsättningslös utredning av denna fråga kan komma att giva vid handen, att
det allmännas ej mindre än ifrågavarande arrendatorsklass väl kräver, att staten
pa ett eller annat sätt medverkar till sådana arrendejordbruks frigörande.»
I motiveringen till motionerna vid 1924 års riksdag anfördes bl. a. följande:
Beträffande den mark, som bör avstas, torde, i huvudsaklig överensstämmelse
med _vad_ jordkommissionen föreslagit, böra gälla, bl. a.
att till jordbruket i huvudsak lägges den inägojord, som brukas till detsamma,
jämte åbyggnader, dock att däri ej behöver eller bör ingå slåttermyr
eller kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet är av mindre värde;
att till jordbruket ock skall läggas den å huvudfastigheten befintliga odlingsmark,
som lämpligen kan förenas med densamma och ej bättre behövs för annat
jordbruk;
att sa stort område skogsmark bör tilldelas, att det redan vid avlösningen är
tillräckligt för jordbrukets husbehovsvirke, dock med rätt för jordägaren att
minska skogsarealen, därest han förklarar sig villig att tillhandahålla jordbruket
tillräckligt med virke, intill dess det tilldelade skogsområdet kan fylla det
nödiga virkesbehovet;
att, därest med hänsyn till ortsförhållandena, jordbrukets bärkraft eller huvudfastighetens
intresse uppenbarligen är lämpligare, att med jordbruket förenas
rätt för all framtid att å tjänlig plats å huvudfastighetens behållna skogsmark
helt eller delvis taga det erforderliga skogsfånget, sådan servitutsrätt
ma kunna, i stället för marktilldelning tilläggas jordbruket;
att till jordbruket ock bär läggas bete för de kreatur, som kunna vinterfödas
å detsamma, i den mån sådant bete på grund av ortens förhållanden anses vara
omistligt; samt
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3?. i;}
att, därest jordbruket avskiljes genom hemmansklyvning, bör till detsamma
läggas den fiskerätt, som enligt lag bör tillkomma den utstyckade fastigheten,
och att, därest det avlösta jordbruket före avlösningen ägt tillgång till
fiske inom huvudfastighetens gränser liggande vatten, dylik förmån skall tillerkännas
jämväl det avlösta jordbruket.
Givet är, att staten bör lämna sin medverkan vid avlösningen. I vissa fall
är det måhända tillräckligt, att denna medverkan lämnas genom juridisk hjälp
och genom öppnande av lånemöjligheter. Där sådant erfordras för förverkligande
av det med lagstiftningen avsedda ändamålet, lärer emellertid staten höra
vara beredd att själv övertaga fastigheten för att sedan överlämna den till vederbörande
arrendator.
Vad själva förfarandet angår, bör detta göras så enkelt och snabbt som möjligt.
Kostnaderna för det allmänna och för de enskilda böra hållas nere. Huru
ett förfarande bör anordnas för att tillgodose dessa önskemål, bör bli föremål
för närmare övervägande. Jordkommissionen erinrar, såsom synes med fog,
att ett enhetligt förfarande bör eftersträvas för tvångsavlösning av arrendebruk,
av jord för nya jordbruk samt av tomtmark, det sista särskilt med hänsyn
till ensittarlagen.
Till motivering av sin avstyrkande hemställan rörande yrkandet i de ifrågavarande
motionerna anförde utskottet följande:
Ur såväl nationalekonomiska som sociala synpunkter måste det anses i stort
sett vara en synnerligen önskvärd utveckling, att de självägande jordbrukarnas
antal ökas genom att arrendatorer och andra brukare av annans jord med äganderätt
förvärva de områden, som de nyttja. Huru de bestämmelser, som reglera
arrendeförhållandet, än utformas, torde detta ändock på grund av sin egen
natur aldrig för arrendatorn kunna medföra samma trygga och oberoende ställning,
som äganderätten till jorden skänker. Härav blir ock en följd, att hos
en arrendator mera sällan är till finnandes den omsorg om jordbruket och det
intresse för jordens förbättrande i olika avseenden, som merendels utmärker
den självägande jordbrukaren.
Enligt vad erfarenheten givit vid handen, har ock under årens lopp i ej ringa
utsträckning fortgått en naturlig frigörelseprocess, varigenom arrendegårdar
och torp, vilkas belägenhet ej därför utgjort hinder, efter hand överförts till
självständiga jordbruksenheter. Att dylika friköp icke tagit än större omfattning,
synes åtminstone till en del hava berott på de svårigheter, som mött för
mången arrendator vid köpets finansiering. Kunde i detta avseende lättnader på
ett eller annat sätt beredas arrendatorerna, skulle friköpen av arrendegårdar
och torp med all sannolikhet bliva än talrikare. Vid sådana köp kunna vanliga
egnahemslån enligt gällande bestämmelser endast tillhandahållas i begränsad
omfattning. En utvidgning av egnahemslånerörelsen i detta avseende likasom
andra statliga åtgärder till underlättande av överföringar på frivillighetens väg
av arrendejordbruk till självägare .skulle tvivelsutan verka i hög grad stimulerande
i friköpshänseende. En reformerad skifteslagstiftning kan härvid i sin
mån antagas komma att befordra försäljningar av frånstyckade arrendejordbruk.
Inför spörsmålet, huruvida staten härutöver bör, såsom jordkommissionen
och motionärerna förordat, genom tvångsåtgärder befordra arrendejordbrukens
övergång till respektive arrendatorer, kan man åter enligt utskottets
mening hava anledning till betänksamhet.
Utskottets
yttrande
år 1934.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
Att, där ett viktigt statsintresse det fordrar, den enskilde jordägaren bör vara
skyldig att mot ersättning avstå sin jord, är en i vår rätt redan erkänd grundsats.
Ett sådant ingrepp i den enskildes äganderätt, som ett expropriationsförfarande
givetvis innebär, synes emellertid icke böra ifrågakomma, därest det
icke uppbäres av ett så starkt behov, att dettas tillgodoseende uppväger de menliga
följderna av ingreppet. Kan det förväntas, att behovet på frivillighetens
väg varder i huvudsak tillgodosett, lära dylika tvångsbestämmelser ej böra tillgripas.
Den ifrågasatta lagstiftningen är avsedd att omfatta alla arrendejordbruk,
varå den av jordkommissionen och motionärerna föreslagna sociala arrendelagstiftningen
skulle äga tillämpning. Avlösningen skulle sålunda omfatta alla
bolag, ekonomiska föreningar och s. k. skogsspekulanter tillhöriga fastigheter,
därå finnes odlad jord till ytvidd av 2—25 hektar, ävensom andra enskilda personer
och fideikommiss tillhöriga, under huvudgård lydande hemman, hemmansdelar,
torp och andra jordbrukslägenheter av angiven storlek. Det är således
ett friköpningsverk av betydande dimensioner, som här ifrågasättes. Enligt
kommissionens egna beräkningar skulle avlösningen efter kortare eller längre
tid kunna komma att omfatta mera än 30,000 arrendejordbruk. Då finansieringen
av denna avlösning i väsentlig mån skulle ske genom statens mellankomst,
ligger det i öppen dag, vilken påfrestning härigenom skulle åsamkas
statskassan. Någon beräkning av de anslag, som från statens sida härför
skulle erfordras, eller plan för finansiering i övrigt har ej av jordkommissionen
eller motionärerna lämnats. Det lärer emellertid kunna anses för visst, att redan
av statsfinansiella skäl en ej ringa begränsning av det tänkta friköpningsverkets
omfattning bleve erforderlig.
Att alla ifrågavarande brukare förhjälpas att bliva självägare, lärer ur allmän
synpunkt ej heller vara önskvärt. Det torde icke böra förbises, att mången
arrendator icke torde äga förutsättningar att utan det stöd, han såsom arrendator
ofta nog kunnat påräkna från jordägarens sida, göra det egna jordbruket
ekonomiskt bärande. Såsom av flera myndigheter framhållits, torde sålunda
en viss fara förefinnas, att genom en friköpning av sådan omfattning och med
så ringa garantier för vederbörande förvärvares lämplighet såsom självägande
jordbrukare, som det föreliggande förslaget innebär, det skulle endels skapas
en klass ekonomiskt svaga småbrukare, vilka för sin fortsatta existens vore hänvisade
att lita till statsmakternas hjälpande omsorg. Givetvis måste här ett
naturligt urval äga rum.
Även i ett annat hänseende torde en begränsning av den ifrågasatta avlösningen
av arrendejordbruk vara erforderlig. Att jordkomplex med en mångfald
ständigt utarrenderade gårdar icke ur social synpunkt är någon önskvärd
företeelse, därom torde meningsskiljaktigheter näppeligen råda. Ett avlösande
av dessa mindre arrendegårdar i avsikt att öka de självägande böndernas antal
synes utskottet vara en åtgärd, som för det allmänna merendels måste framstå
såsom gagnelig. Annorlunda kan det däremot te sig ur vederbörande jordägares
synpunkt. Medan somliga brukningsenheter utgöra naturliga styckningsobjekt,
vilkas frånskiljande från huvudegendomen icke kan medföra olägenhet
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
lf>
eller intrång för dennas vare sig jord- eller skogsbruk, ställer sig åter frågan om
friköpning helt annorlunda i fråga om arrendegårdar och torp, från vilka väsentliga
arbetsprestationer utgöras till huvudgården eller vilkas friköpning på
grund av deras läge i förhållande till huvudfastigheten eller av andra orsaker
skulle vara ägnad att medföra avsevärt men vid nyttjandet av denna.
Att emellertid för närvarande hos jordägarna skulle förefinnas någon mera
allmän obenägenhet mot frivilliga försäljningar av sådana arrendejordbruk,
som icke av en eller annan anledning äro för det av dem drivna jord- eller skogsbruket
svårmistliga, därom är utskottet icke övertygat. Anledning synes tvärtom
vara att antaga, att, sedan den undersökning, som ligger till grund för jordkommissionens
betänkande, år 1920 verkställdes, det inträtt en bestämd förskjutning
i hithörande förhållande. I flertalet av yttrandena över kommissionens
förslag har sålunda vitsordats, att utbud av torpställen och mindre arrendegårdar
i stor utsträckning föreligga från bolags och enskilda jordägares sida.
Visserligen torde det härvidlag kunna anmärkas, att en av den ifrågavarande
lagstiftningens viktigaste uppgifter är att öppna möjlighet för en arrendator att
förvärva just det område, som han själv och kanske före honom hans släkt under
avsevärd tidrymd brukat och vid vilket han med traditionens band är varmt
fästad, samt att sådan möjlighet törhända ej alltid förefinnes utan det maktmedel,
som den nu ifrågasatta lagstiftningen är avsedd att bereda. Härutinnan
vill utskottet emellertid erinra, att utskottet i annat med nr 36 betecknat utlåtande
hemställt om en särskild, i åtskilliga avseenden för just ifrågavarande
brukare gynnsammare arrendelagstiftning, "vilken — förutom att den är ägnad
att skänka större trygghet för och även i övrigt bättre tillgodose vederbörande
brukares intressen — jämväl lärer kunna förväntas skola indirekt hava till
följd, att jordägarna mindre än hittills komma att ställa sig avvisande mot
vederbörande brukares önskningar att få lösa de av dem arrenderade fastigheterna.
Då denna arrendelagstiftning således i sina verkningar kan väntas befordra
det med den nu ifrågasatta lagstiftningen om tvångsavlösning avsedda
syftet med den arrenderade jordens övergång till vederbörande arrendatorer, synes
det utskottet föreligga fullgoda skäl för att verkningarna av den emotsedda
arrendelagstiftningen avvaktas, innan ytterligare lagstiftningsåtgärder för det
ifrågavarande syftet av statsmakterna vidtagas.
Utskottet vill därjämte erinra, att den av jordkommissionen och motionärerna
förordade lagstiftningen om tvångsavlösning av arrendejordbruk, såsom flera
myndigheter i sina yttranden utförligt belyst, icke kan undgå att skapa stor
osäkerhet och olust hos de av lagstiftningen berörda jordägarna, vilket särskilt
under nu rådande tryckta konjunkturer kan vara ägnat att medföra skada för
jordbruksnäringen. Att även fastighetskrediten därav kan röna menlig inverkan,
torde kunna anses för visst. Även av dessa skäl synes utskottet anledning
föreligga, att riksdagen icke nu hos Kungl. Maj:t påkallar förslag till
lagstiftning om tvångsavlösning av arrendejordbruk i enlighet med motionärernas
hemställan.
Till utskottets hemställan voro emellertid fogade reservationer dels av sex
ledamöter, vilka å angivna skäl hemställde, att riksdagen ville anhålla, att
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.
Motiveringen
till nu förevarande
motioner.
Under bruk
skatteköpta
hemman och
lägenheter.
Kungl. Maj :t måtte skyndsamt för riksdagen framlägga förslag till lag om
avlösning av arrendejordbruk, dels ock av ytterligare en ledamot utan angivet
yrkande.
Vid ärendets behandling i kamrarna bifölls utskottets hemställan: i första
kammaren med 65 röster mot 35 och i andra kammaren med 82 röster mot 77.
Minoritetsrösterna tillföllo framställda yrkanden om bifall till ovan först nämnda
reservation.
Till stöd för de i nu förevarande motioner gjorda hemställandena bar i
den av herr Lindhagen avgivna motionen åberopats motiveringen till dels motionen
1:162 (s. 23—27) vid innevarande års riksdag och dels jordkommissionens
och norrlandskommitténs betänkanden i nu förevarande del, varförutom
till belysning av spörsmålet åberopats det av herr Lindhagen till jordkommissionens
betänkande fogade utkastet till en lagstiftning i ämnet.
Åbokominitténs betänkanden.
I skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde 1912 års riksdag, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om utredning rörande antalet och beskaffenheten av de å
rekognitionsskogshemman befintliga lägenheter jämte de villkor, på vilka dessa
innehades, ävensom i vad mån och på vad sätt innehavarna av dylika lägenheter
kunde tryggas i besittningsrätten, samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.
I anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t den 29 augusti 1913 åt särskilda
kommitterade att dels verkställa utredning rörande antalet och beskaffenheten
av de å s. k. rekognitionsskogshemman .samt å under bruk skatteköpta hemman
befintliga lägenheter jämte de villkor, på vilka dessa innehades, ävensom
i vad mån och på vad sätt innehavarna av dylika lägenheter kunde tryggas i
besittningsrätten till desamma, dels ock, därest utredningen skulle giva vid
handen, att beträffande lägenhetsinnehavare, som frånvunnits sin besittningsrätt,
billighetsskäl i särskilda fall syntes böra föranleda ytterligare åtgärder
från statens sida, därom hos Kungl. Maj :t gorå anmälan.
Den sålunda tillsatta kommittén (den s. k. åbokomniittén) avgav sedermera
den 1 juni 1918 förslag till lag om åborätt till under bruk skatteköpta hemman
och lägenheter, den 25 augusti 1919 utredning angående de särskilda rekognitionsskogarna
och förslag till lag om upplåtelse genom expropriation av åborätt
till vissa lägenheter å rekognitionsskogshemman m. m. samt den 17 augusti
1920 utredning angående under bruk skatteköpta hemman och lägenheter ävensom
särskild skrivelse angående frågan, huruvida billighetsskäl kunde beträffande
sistnämnda hemman och lägenheter anses böra föranleda ytterligare åtgärder
från statens sida.
Från kommitténs utredningar och förslag, såvitt desamma till en början
hänföra sig till de under bruk skatteköpta hemman och lågenheter, må bär återgivas
följande:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
17
Redan tidigt var bergshanteringen, av vilken kronan erhöll betydande in- Kommitténs
komster och viktiga förnödenheter, föremål för understöd från kronans sida utredning.
medelst skogsanslag ävensom genom upplåtelser av hemman och lägenheter med
bofast befolkning. Sistnämnda upplåtelser avsågo måhända huvudsakligen att
befordra råvarornas bearbetning och förädling. Under 1600-talet började kronans
behov av kontanta medel nödvändiggöra försäljningar av kronohemman
till skatte. Vid dessa försäljningar skulle väl i allmänhet de, som dittills beslut
och försvarligen hävdat hemmanen, vara närmast till skatterättighetens
inlösen. På grund av sin i ekonomiskt hänseende starkare ställning fingo emellertid
bruksägarna en faktisk företrädesrätt till dylik inlösen beträffande de
till bruken anslagna hemman och lägenheter, och denna företrädesrätt blev sedermera
jämväl av lagstiftningen bekräftad. I en förordning av den 14 september
1723 angående kronohemman försäljning till skatte stadgades sålunda, att
i orter, där ädlare verk eller manufakturverk vore inrättade, skulle skatteförsäljning
icke få äga rum, innan bergskollegium prövat och genom resolution
förklarat, huruvida vederbörande hemman nödvändigt behövdes för upprätthållande
eller förkovran av något bergverk. Denna bestämmelse tolkades, såsom
hade berörda verk härigenom tillagts en uteslutande rätt till skatteköp av
hemman, som bergskollegium ansåge omistliga för verken. Genom kungligt
brev den 16 augusti 1731 förklarades därefter uttryckligen, att bruken skulle,
i viss ordning sinsemellan, äga företrädesrätt att skatteköpa kronohemman,
när det lände braken till styrka genom skog, dagsverken och annan betjäning.
Denna företrädesrätt fastslogs sedermera i olika författningar. Köpeskillingen
skulle ursprungligen fastställas genom värdering, men bestämdes genom kungligt
brev den 10 oktober 1797 till att motsvara 10 års räntor av hemmanet. -—
Efter ovannämnda brev av år 1731 började allmänt i skattebreven intagas förbehåll,
att hemmanen skulle vara oskiljaktiga från de bruk, till vilkas understöd
försäljningen ägt rum. Någon påföljd för uraktlåtenhet att ställa sig förbehållet
till efterrättelse fanns ej stadgad. Genom ett den 11 december 1766
utfärdat förbud mot flyttning av smiden och hammarskatt föreskrevs emellertid,
att, då något bruk nedlades, de under bruket skatteköpta hemman skulle
hemfalla till kronan eller bördeman, dock att i förra fallet åbon skulle bibehållas
vid sin lösningsrätt mot köpeskillingens erläggande till kronan. Sedermera
utfärdades bestämmelser därom, att, därest före brukets nedläggande antingen
åbo förvärvat skattemannarätt till hemman från bruksägaren eller denne från
åbon förvärvat åborätt till hemman, i förra fallet åbon och i senare fallet bruksägaren
skulle bibehållas vid skattemannarätten till hemmanet.
Bland de under bruken skatteköpta hemman och lägenheter funnos vid tiden
för skatteköpen i viss utsträckning sådana, vilka innehades av åbor under ärftlig
besittningsrätt; dessa hemman kallades stubbe- och röjselrättshemman. Berörda
åbors rätt kunde icke rubbas genom skatteköpet. Ett annat förhållande
ägde rum beträffande de åbor, som vid tiden för skatteköpen icke ägde dylik
besittningsrätt till sina hemman. De blevo likställda med vanliga lantbor
eller arrendatorer å skattehemman. Häri inträdde emellertid en ändring genom
ovan åberopade 1731 års brev. Genom detta tillförsäkrades nämligen i allmän
Bihang
till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 27 käft. (Nr 32.) 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
het åbor å under bruk skatteköpta hemman att sitta, odrivna därå. Innebörden
av denna bestämmelse har varit omtvistad, men lärer med densamma hava avsetts
att tillförsäkra åborna en ärftlig eller stadgad besittningsrätt. Emellertid
hade bestämmelsen ej retroaktiv kraft, utan gällde allenast beträffande skatteköp,
som därefter ägde rum. Beträffande beskaffenheten av berörda ärftlighet
eller om arvsordningen funnos inga särskilda bestämmelser. Först genom ett
kungligt brev den 3 februari 1855 fastslogos reglerna för succession i åborätt
beträffande ifrågavarande hemman.
Överlåtelse av åborätt till nämnda hemman har sedan gammalt ägt rum, och
meddelades därom särskilda bestämmelser i kungörelse den 24 maj 1878. Delning
av åborätt har däremot ansetts kräva jordägarens samtycke. Vid åbostammens
utslocknande tillföll åborätten bruksägaren. Uttrycklig bestämmelse
härom meddelades dock först 1855, i sammanhang varmed stadgades, att, därest
i dylikt fall bruket vore nedlagt, hemmanet skulle tillfalla kronan eller bördeman,
med lösningsrätt i förstnämnda fall för åbon. Jämväl vid förverkande
tillföll åborätten bruksägaren. I alla de fall, där besittningsrätten övergick till
bruksägaren, uppgick den i skattemanna- eller äganderätten.
Några föreskrifter angående åbornas skyldigheter och rättigheter gent emot
bruksägaren funnos ursprungligen icke. Det torde hava varit avsett, att åborna
skulle till de nya jordägarna fullgöra samma skyldigheter, som de förut haft
gent emot kronan, d. v. s. utgöra vanliga hemmansräntor. För bruksägaren var
det givetvis ett intresse, att räntorna utgjordes i kolning, körslor och dagsverken
för brukets behov. Härav uppkommo åtskilliga stridigheter. Genom brev
den 22 september 1747 förklarades, att hemmanen icke finge belastas med flera
dagsverken än som i jordeboken vore dem påförda, dock att bruksägaren skulle
äga att efter överenskommelse med åborna förvandla hela räntan i kolning och
körslor mot samma betalning, som skattebönder åtnjöte efter ortens markegång.
Efter hand tillkommo flera föreskrifter i ifrågavarande hänseende, och
sammanfattades desamma i en av kammar- och bergskollegierna den 30 januari
1824 utfärdad kungörelse. Åbon har full dispositionsrätt över hemmanet i den
omfattning, det vid skatteköpet nyttjades för jordbruksändamål, ävensom rätt
att nyodla, så vitt ej skog och betesmark därigenom skadas. Han skall väl
hävda och bruka hemmanet och torde ej äga bortföra foder, gödsel eller dylikt.
Beträffande husen torde bestämmelserna i byggningabalkens kapitel 2 och
27 vara gällande. Såväl nybyggnads- som underhållsskyldighet åligger således
åbon, men äger han för fullgörande härav taga virke från hemmanets skog.
Äganderätten till alla laga hus tillkommer bruksägaren. Beträffande abons
rätt till skogen i övrigt hava olika meningar uttalats, men torde densamma vara
inskränkt till husbehovet.1 Detsamma torde gälla om rätten till mulbete. Någon
jordlega, utöver hemmansränta!!, har åbon ej varit skyldig att erlägga.
Sedan grundskatterna avskrivits, har åbo icke att i någon form utgöra lega.
Antalet bruk, under vilka skatteköp ägt rum, är 164. Inalles hava 977
särskilda hemman, hemmansdelar eller lägenheter skatteköpts. Talrikast fö
1
Denna mening har godkänts av högsta domstolen i dom den 30 oktober 1922; se N. J. A.
1922: 476.
Andra lagutskottets utlåtande Nr SH.
19
rekomma dessa fastigheter i mellersta Sverige. I Södermanlands län äro belägna
216, i Örebro län 133, i Värmlands län 130 o. s. v. Av berörda hemman
hava 520 1/a upplåtits till bruken, utan att sådana förhållanden förelegat, att
det kan antagas, att åbor med erkänd åborätt funnits å dem. Ä övriga 456 J/2
hemman funnos däremot vid tiden för skatteköpen åbor med sådan rätt, och
utgjorde dessas antal 639. Till 76 1U av sistnämnda hemman hava åborna
sedermera av bruksägaren förvärvat äganderätt. Å andra sidan har åborätten
till 131 hemman och lägenheter på sätt, som kunnat utrönas, övergått till bruksägaren
och således förenats med äganderätten. Beträffande 119 J/2 av dessa
hemman hava åborna överlåtit sina rättigheter å bruksägaren. I fråga om
övriga 111/2 har åborätten förverkats.
Å 37 hemman och hemmansdelar med tillhopa 58 åbor äger åborätten fortfarande
bestånd. Av dessa hemman äro 16 belägna i Södermanlands län,
10 1/2 i Gävleborgs län, 4 i Uppsala län o. s. v.
Beträffande 212 J/4 hemman har någon utredning, huru åborätten upphört,
icke kunnat vinnas. Till de ojämförligt flesta lärer dock detta hava skett
därigenom, att åborätten på ett eller annat sätt övergått till bruksägaren-jordägaren.
Flertalet -— över 100 —- av de bruk, till vilkas understöd skatteköpen ägt
rum, hava numera nedlagts. Några bruksägare liava försålt sina skatteköpta
brukshemman, därvid kronan i stor utsträckning uppträtt såsom köpare.
Under åberopande huvudsakligen av den i hithörande ämnen gällande lag- Kommitténs
stiftningens ålderdomliga och på många punkter till innebörden tvivelsamma ^förslagbeskaffenhet
har kommittén framlagt förslag till lag angående åborätt till
under bruk skatteköpta hemman och lägenheter. Det huvudsakliga innehållet
av detta förslag är följande: Åborätt skall vid dödsfall tillfalla den i åbo
stammen,
som enligt vissa angivna regler är närmast därtill berättigad. Avstår
någon från åborätt, inträder den därtill närmast berättigade i åbostammen.
Bröstarvinge, som tillträder åborätten, är skyldig att vid behov och i mån av
fastighetens bärkraft bereda medarvingar nödigt underhåll, tills de kommit
i ålder eller villkor, att de kunna försörja sig själva. Änka eller änkling
skall bibehållas vid besittningsrätten, så länge han eller hon lever ogift.
Åborätt får överlåtas men fordras därtill, såvitt ej fråga är om överlåtelse
till bröstarvingar, som är närmast efter åbon till åboskapet berättigad,
samtycke av jordägaren. Vid åbos konkurs skall åborätten hemb judas
åt den till åboskapet närmast berättigade och, om han ej vill lösa
till sig densamma, åt jordägaren; vill ej heller denne lösa, får åborätten överlåtas
till annan person, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Då åborätten
övergår till ny åbo eller till jordägaren, skall handling, varigenom nye
åbon eller jordägaren vill styrka sin rätt, insändas till länsstyrelsen, som
utfärdar kungörelse med föreläggande för den, som vill anställa klander, att
inom viss tid anhängiggöra sin talan. Därest denna innebär påstående om
förefintlig bättre rätt till åboskapet, skall den instämmas till och prövas av
domstol. År det däremot fråga om bördsklandertalan, d. v. s. påstående om
inträdande i åboskapet på grund av skyldskap med föregående åbo, skall talan
20
Andra laguislcotteis utlåtande Nr 88.
Yttranden
över berörda
förslag.
anhängiggöra hos och prövas av länsstyrelse. I avseende å nyttjandet av
fastighet, som innehaves under åborätt, skall, där ej annorlunda avtalas mellan
parterna eller redan bestående rättigheter därigenom kränkas, gälla, att åbon
äger nyttja inägor utom odlingar och andra anläggningar, som verkställts av
jordägaren eller för hans räkning, att åbon äger verkställa nyodling, om ej
fastighetens skog eller betesmark därigenom skadas, att åbon äger till husbehov
nyttja skog och mulbete å fastigheten och att jordägaren ej genom nyodling,
skogsavverkning eller annorledes får vidtaga sådana åtgärder, att åbon lider
intrång i sin nyttjanderätt. Åbon skall väl hävda jorden, vårda och underhålla
byggnader och andra fastighetens tillhörigheter samt verkställa erforderliga
nybyggnader. För undersökning i avseende å åbons fullgörande av sina skyldigheter
i fråga om hävd och underhåll samt för bestämmande av nybyggnadsskyldighet
skall hållas syn, beträffande vilken motsvarande bestämmelser i
norrländska arrendelagen skola lända till efterrättelse. Åbon får ej bortföra
gödsel eller stråfoder. I angivna fall skall åborätten vara förverkad, dock ej
därest vad åbon låtit komma sig till last är av allenast ringa betydelse. Anspråk
å åborätt, som uppkommit före lagens ikraftträdande, skall väckas inom 10 år
från nämnda tidpunkt, vid äventyr att rätten till talan eljest förloras. Åbo
eller, där jordägande- och åborätten förenats i samma hand, jordägaren skall
äga att hos länsstyrelsen söka stadfästelse i sin rätt, i vilket fall kungörelse
skall utfärdas och åbon därefter, så framt ej klander anmäles inom natt och
år från kungörelsens uppläsande, vara fri från sådant klander.
Genom remiss den 15 juni 1918 anbefallde Kungl. Maj:t kammarkollegium
att efter vederbörande länsstyrelsers hörande och sedan järnkontoret samt Sveriges
åboförbund lämnats tillfälle att yttra sig avgiva utlåtande över kommitténs
ifrågavarande förslag.
Från länsstyrelsernas sida framställdes icke några väsentliga erinringar mot
förslaget. Emellertid må anmärkas, att länsstyrelsen i Kopparbergs uin i sitt
utlåtande framhöll, att man borde genom lagstiftningen söka uppnå sådan
ställning, att åborätten förvandlades till äganderätt genom friköp under lämpliga
former.
Järnkontoret framställde åtskilliga anmärkningar mot förslagets avfattning,
men anförde dessförinnan bl. a. Det hade ur alla synpunkter varit önskvärt,
att såsom ett huvudsyfte för kommittéuppdraget angivits att tillse, i vad mån
och på vad sätt bestående åborätter å brukshemmanen kunde avvecklas genom
förening av skatterätten och åborätten, vare sig hos jordägaren eller åbon.
Fn sådan avveckling av det föråldrade åborättsinstitutet kunde utan tvivel
jämförelsevis lätt komma till stånd, om från det allmännas sida gåves vissa
impulser därtill. Avvecklingen skulle väl i regel ske därigenom, att jordägaren
inlöste åborätten, då det oftast vore ekonomiskt uteslutet för åbon att reflektera
på förvärv av skatterätten. Emellertid erbjöde sig i stor utsträckning den
möjligheten till uppgörelse, att åbon erhölle full äganderätt till annan bruksägaren
tillhörig fastighet, som ur jordbrukssynpunkt vore bättre och som läge
på sådant sätt, att fara för kollidering mellan de olika intressena vore mindre.
Järnkontoret måste följaktligen ställa sig skeptiskt till tanken, att en lag
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
21
stiftning av den föreslagna innebörden skulle länka utvecklingen å förevarande
område i sådan riktning, som i stort sett vore för samhället nyttigast.
Sveriges åboförbund avgav ett längre yttrande, däri såsom slutomdöme
uttalades, att kommittéförslaget vore i formellt avseende så underhaltigt och
vad innehållet anginge präglat av en så ensidig tendens till bruksägarnas förmån,
att det icke ens torde kunna läggas till grund för ett omarbetat förslag
utan syntes böra helt kasseras. De till förbundet anslutna åborna undanbåde
sig i varje fall bestämt en lag av förevarande eller liknande slag.
Kammarkollegium slutligen lämnade i sitt utlåtande en utförlig detaljkritik
av förslaget.
Vid sistnämnda utlåtande voro fogade reservationer av, förutom andra, kammarrådet
Klockhoff och generaldirektören Nehrman. Den förre förklarade sig
anse, att kollegium bort uttala sig för önskvärdheten av en lagstiftning i syfte,
att åbon tvångsvis och med understöd av statsmedel måtte kunna förvärva
äganderätten till hemmanet eller någon del därav, därvid det system, som kommit
till uttryck i lagen om avlösning av vissa frälseräntor den 8 november
1912, torde kunna i lämpliga delar tjäna till förebild. — Generaldirektören
Nehrman ansåg, att kollegium bort uttala sig för önskvärdheten av en lagstiftning
i syfte, att åbon skulle kunna vinna utbrytning av och med äganderätt
förvärva så stor del av åbohemmanet, som svarade mot åborättens ekonomiska
värde, eller, där sådant i särskilda fall befunnes lämpligare, i utbyte
mot åborätten undfå vederlag genom äganderätt till annan jordägarens
fastighet eller del därav. Först i sammanhang med frågan om en lagstiftning
i dylik riktning borde frågan om eu sådan reglering av åborättsförhållandena,
som förslaget avsåge, komma under lagstiftarens övervägande.
I detta sammanhang må till sist vidröras kommitténs förut omnämnda skri- Kommitténs
velse till Kungl. Maj:t den 17 augusti 1920, däri kommittén upptog frågan, anande
huruvida billighetsskäl kunde beträffande under bruk skatteköpta hemman billighetsoch
lägenheter anses böra föranleda ytterligare åtgärder från statens sida. I åtgärder.
denna skrivelse påpekade kommittén, att genom särskilda kungörelser den 17
juni 1916 och den 26 september 1918 beretts tillfälle för obemedlad eller
mindre bemedlad åbo att erhålla rättshjälp vid tvister angående åborätt och
vad därmed stode i samband. Ytterligare åtgärder ansåge sig kommittén icke
böra förorda, då staten här icke gjort sig skyldig till någon uraktlåtenhet i
fråga om tryggandet av åbornas rätt.
Beträffande rekognitionsskogshemmanen och den ställning, innehavarna av Rekognitionlägenheter
å dessa intaga, må från kommitténs utredningar återgivas följande:
Såsom redan förut omnämnts, understöddes bergshanteringen tidigt från Kommitténs
kronans sida. Till en början tillätos sålunda bruken att utan tillstånd slå under utre^niri9-sig stora skogsområden på allmänningarna. Under 1600-talet började emellertid
tillstånd därtill erfordras, varjämte viss avgift för skogarnas nyttjande pålades.
Denna avgift, som bestämdes i förhållande till brukens tillverkning och
allmänningarnas avkastning, kallades skogsören, rekognition eller rekognitions
-
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr SB.
avgift. Från avgifts erläggande fritogos silver- och kopparverken (de s. k.
ädlare verken) ävensom järngruvorna. Skogsörenas införande nödvändiggjorde
ett bestämmande av de upplåtna skogarnas storlek och beskaffenhet. I skogsordningen
den 19 december 1683 föreskrevs också, att byarnas rågångar skulle
prövas och varje by tilldelas så stort utrymme och så mycket skog, som erfordrades
för »fullsatte» hemman. Vad som ej tillhörde någon enskild, socken
eller härad vore kronans enskilda egendom och skulle användas för bergsbrukets
behov.
I sammanhang härmed genomfördes även viss reglering av rätten till nybyggesanläggningar
å de till bruken anslagna skogarna. Enligt skogsordningen
den 22 mars 1647 skulle sålunda å lands-, härads- och sockenallmänningar
rannsakas angående torp och backstugor och undersökas, med vad rätt
de upptagits. Innehade de icke så mycket åker och äng, att de kunde göra
skäl för 1U hemman, skulle de dömas bort och utrivas. Hade någon byggt
utan tillstånd, skulle han avträda torpet. Nya torp finge ej byggas utan tillstånd.
I brev till landshövdingarna den 25 maj 1696 förklarades, att alla på
allmänningarna i bergslagen och där bruk vore belägna upptagna oskattlagda
torp eller nybyggen genast skulle utrivas, dock att bruksägare, som innehade
en allmänning mot skogsören, skulle äga antingen bibehålla dem till kolarstugor
eller utriva dem. Vid upplåtelserna av allmänningarna gjordes i regel
intet uttalande om därå liggande hemman eller lägenheter. Därest dessa redan
voro skattlagda, kunde de givetvis icke, även om de voro av krono natur, innefattas
under upplåtelsen. I sistnämnda fall voro de i regel av stubbe- och
röjselrätts natur och innehades då under ärftlig besittningsrätt. Över de oskattlagda
torpen erhöllo däremot bruksägarna en vidsträckt befogenhet. De ägde
sålunda bestämma, att torpet helt enkelt skulle utrivas. Sådan utrivning kom
givetvis merendels icke till stånd, då bruksägarna hade intresse av att äga tillgång
till arbetskraft i skogarna. Bruksägarna ägde vidare bestämma angående
upptagande av nya torp. Sådana kommo i stor utsträckning till stånd. Dessa
kunde ej bliva av stubbe- eller röjselrätts natur, men då torpen ofta kommit
att under långa tider innehavas av medlemmar av samma släkter, synes understundom
hos torpens innehavare den föreställningen vunnit insteg, att de
ägde en verklig, ärftlig rätt till torpen. Denna föreställning torde nästan undantagslöst
varit felaktig.
Sedan fråga upprepade gånger väckts om rekognitionsskogarnas försäljning
till bruksägarna, genomdrevs beslut därom vid 1809 års riksdag. I skrivelse
till Kungl. Maj:t den 20 december 1809, däri ständerna anmälde sitt beslut,
anfördes, att bruken på grund av de skedda upplåtelserna vore ovillkorligen berättigade
att få behålla så mycket skog, som för verkens drift tarvades, dock
att de bruk, som hade egna skogar, ej skulle få undantaga dessa från det
skogsbelopp, som vore behövligt. Alla på skogarna för brukens räkning anlagda
torp och odlingar, skattlagda eller ej, skulle anses oskiljaktigt tillhörande
bruken, och bruksägaren skulle för varje sådant torp bekomma så mycket
skog, som erfordrades till bränsle, byggnadstimmer och stängsel. Jordägare
eller boställshavare, som hade rätt till mulbete, fiskevatten eller fäbodställen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
23
på skogarna, med eller utan yxbörd, skulle bibehållas därvid och bruksägaren
vid skattläggningen njuta avdrag därför. Odlingslägenheter, på vilka odlaren
hade stubbe- och röjselrätt, skulle bibehållas och under bolbyarätt bekomma
den för deras behov nödiga skogstillgången. Löseskillingen skulle uppgå till
6 års räntor. Ilätten till skatteköp skulle till en början vara begränsad till
6 år.
I enlighet med detta beslut utfärdades kungörelsen den 8 februari 1811
angående användandet av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogarna,
däri gåvos närmare bestämmelser angående reglering av skogarna
och förfarandet i övrigt vid skatteköpen. Sålunda stadgades hl. a., att de för
brukens räkning anlagda torp och odlingar, vilka skulle anses såsom oskiljaktigt
tillhörande bruken, skulle bliva stommar för de nya hemman, som
av skogsmarken skulle bildas. Det skulle ankomma på bruksägaren, vilken
trakt eller del av skogen, han ville hava anslagen till varje torp eller odling.
Dör varje hemman borde beräknas 1,200—3,000 tunnland skog, allt efter dennas
återväxt och markens beskaffenhet.
Frågan, huruvida lägenheter av stubbe- och röjselrätts natur funnes å
skogsmarken, har vid de flesta skatteköpen utrönts sålunda, att genom länsstyrelsens
förslag utfärdats kungörelse med föreläggande för dem, som ville
framställa anspråk på stubbe- och röjselrätt, att anmäla sig hos länsstyrelsen,
som därefter prövat dylika anspråk.
Enligt beslut vid 1823 års riksdag förklarades sedermera bruksägarna berättigade
till skatteköp, oavsett om de anmält sig därtill inom 6 år från 1811
års kungörelse. Genom förordning den 22 december 1898 förklarades vidare,
att vad i särskilda författningar stadgats därom, att hemmanen skulle vara
oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla. Redan
dessförinnan hade i ett flertal domar av högsta domstolen förklarats, att
rekognitionsskogshemmans skiljande från bruken eller nedläggande av bruk,
varunder de skatteköpts, icke medförde hemmanens återfallande till kronan.
Vid början av 1800-talet innehades 119 allmänningar, de flesta i mellersta
Sverige, under sådana förhållanden, att en reglering enligt 1811 års kungörelse
kunde ifrågakomma. Arealerna av dessa allmänningar voro mycket
växlande. Den största innehades av Grovendals- och Fredriksbergsverken i
Kopparbergs län. Den uppgick till omkring 60,000 har, därav efter regleringen
för själva bruksrörelsen återstodo omkring 29,000 har. Den minsta, belägen
i Östergötland, omfattade allenast omkring 4 har.
Av berörda 191 allmänningar blevo ett 20-tal av olika anledningar icke föremål
för reglering eller skatteköp. Åtskilliga bruksägare avsade sig sålunda
skogarna. Eu trakt, som icke blivit föremål för reglering, nyttjas fortfarande
av vederbörande bruk.
Av de reglerade allmänningarna bildades 311 s. k. rekognitionsskogshemman.
Härav äro 117 belägna i Örebro län, 73 i Kopparbergs län, 34 i Gävleborgs
län o. s. v. Deras sammanlagda skattetal utgör 292 mantal. Hemmanens
värden äro mycket växlande. I mellersta Sverige uppgå de i allmänhet
ej till några ovanligt stora belopp. I Kopparbergs län samt Norrland äro
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.
Kommitténs
uttalande.
rekognitionsskogshemmanen däremot taxerade till högst betydande belopp. Tre
av Ockelboverkens rekognitionsskog bildade hemman voro sålunda 1918 taxerade
till sammanlagt 4,646,200 kronor. Sammanlagda taxeringsvärdet av
ifrågavarande hemman utgjorde 1918 något över 45 miljoner kronor.
Å hemmanen hava vid skattläggningarna ingått 1,105 odlingslägenheter, därav
1,007 bebyggda. Dessa odlingslägenheter innehöllo tilhopa 1,318.87 har åker
samt 9,875.99 har äng. Lägenheterna voro i regel icke av stubbe- och röjselrätts
natur, och där så var fallet, har styrkts, att rätten till lägenheterna tillhörde
bruksägaren. Ett 50-tal av ifrågavarande lägenheter hava sedermera utlagts
till skog. Flera lägenheter hava avsöndrats och försålts samt utgöra nu självständiga
fastigheter. Några hemman, som skattesålts till hyttelag, hava skiftats
mellan delägarna i hyttelagen. De ojämförligt flesta odlingslägenheterna
äro emellertid fortfarande förenade med de hemman, i vilka de vid skattläggningarna
ingått. Ett 50-tal äro under respektive jordägares eget bruk. De
flesta innehavas dock alltjämt av särskilda brukare på arrende. I regel äro
arrendeavgifterna jämförelsevis små.
I anslutning till sin utredning angående rekognitionsskogarna har kommittén
anfört bl. a.: Vid kommitténs undersökningar hade icke anträffats något
fall, i vilket framställt anspråk på stubbe- och röjselrätt underkänts, där det
syntes sannolikt, att utgången med nutida bevisregler eller på grund av numera
framdraget bevismaterial skulle blivit en annan, därest frågan nu varit aktuell.
Bruksägarnas rätt till samtliga lägenheter å rekognitionsskogarna torde numera
kunna betecknas såsom juridiskt oantastbar. Ej heller ur den materiella rättvisans
synpunkt torde i stort sett mot brukens åtkomst av lägenheterna med
fog kunna framställas någon anmärkning, låt vara att bruken förvärvat rekognitionsskogarna
med därå befintliga lägenheter för ett i förhållande till deras
nuvarande värde oerhört billigt pris. Om lägenhetsinnehavarna emellertid vid
skogarnas försäljning tillförsäkrats en ärftlig besittningsrätt till sina lägenheter,
såsom skedde beträffande de under bruken skatteköpta hemman och lägenheter,
borde detta för såväl lagstiftaren som skogarnas innehavare framstått som
en ganska ringa olägenhet. Detta förefölle så mycket mera sannolikt, som rekognitionsskogarnas
innehavare i stor utsträckning låtit samma släkter behålla torpen.
En dylik lagstiftning hade haft så mycket större skäl för sig, som frågan
om rätten till många av torpen var synnerligen tvivelaktig och torpinnehavarna
i stor utsträckning trott sig äga en bättre rätt, än de verkligen hade. Sist berörda
förhållande hade förorsakat många tvistigheter och framkallat mycket missnöje.
Trots det att i allmänhet lång tid förflutit från det torparnas verkliga ställning
borde även för dem själva blivit fullt klar, fortlevde i många fall alltjämt
den misstro till rättfärdigheten i myndigheternas åtgöranden vid skogarnas
reglering, som väl ytterst haft sin grund i de gamla torpsläkternas genom tradition
bevarade övertygelse om verklig rätt till torpen. Starkast framträdde
detta, där de gamla släkterna fortfarande brukade sina torp, ovissa huruvida
de skulle få behålla dem även för framtiden. Här förelåge ett socialt ont, i vars
skapande staten ej vore utan skuld och som staten därför borde sträva att gott
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
25
göra. Å andra sidan förefunnes otvivelaktigt ett allmänt intresse, att ifrågavarande
lägenheter bevarades såsom egna hem.
I angivna syfte har kommittén framlagt sitt förslag till lag om upplåtelse Kommitténs
genom expropriation av äborätt till vissa lägenheter å rekognitionsskog shem- tagförslag,
man. Detta går i huvudsak ut på att, därest bebyggd lägenhet å rekognitionsskogshemman,
som skatteköpts enligt 1811 års kungörelse, brukas av den, som
vid tiden för skatteköpet innehade densamma, eller släkting till denne eller av
person, som för sin brukningsrätt kan åberopa fång från dylika innehavare,
må, om Konungen prövar skäligt, åt brukaren genom expropriation upplåtas
sådan ärftlig besittningsrätt, varom stadgas i den föreslagna lagen om åborätt
till under bruk skatteköpta hemman eller lägenheter. Konungen skall bestämma,
vilken omfattning expropriationen må erhålla. Beträffande expropriationsförfarandet
skola i väsentliga delar bestämmelserna i allmänna expropriationslagen
lända till efterrättelse. Om jordägaren det begär, skall det utbrutna
området, som eljest skulle upplåtas med åborätt, exproprieras. Expropriationsersättningen
skall förskjutas av statsmedel samt därefter återgäldas av
åbon i vissa terminer under högst 40 år. Kan den, som medgivits expropriation,
åberopa släktskap med lägenhetens förste uppodlare eller med den, som
vid tiden för rekognitionsskogens upplåtande till bruk innehade lägenheten,
eller kan han för sin åtkomst av brukningsrätten åberopa fång från någon av
dessa personer eller släkting till dessa, må Konungen medgiva, att högst halva
expropriationsskillingen utan återbetalningsskyldighet gäldas av statsmedel.
Enligt kommitténs utredningar skulle 139 lägenheter å rekognitionsskogshemman
innebavas av sådana brukare, som jämlikt förslaget kunna få expropriationsrätt.
Berörda lägenheter omfattade vid skattläggningarna tillsammans
137.85 har åker och 1,338.27 bar ängsmark. Värdet av lägenheterna jämte
skälig busbebovsskog bar kommittén beräknat till omkring 850,000 kronor.
Vid utarbetandet av ifrågavarande förslag har kommittén samrått med av
Kungl. Maj :t utsedda representanter för åbor och bruksägare, juris doktor Nils
Söderqvist och bruksdisponenten Carl Sahlin. Den förre har anmält reservation
mot förslaget och anmärkt, att han vid överläggningarna föreslagit sådan
lagstiftning, att lägenheter, ,som vid skatteköpet brukades eller beboddes av
annan än bruksägaren, skulle, jämte för lägenheten vid skatteköpet beräknat
skogsanslag, återfalla till kronan mot erläggande av den del av skatteköpeskillingen,
som belöpte å lägenheten jämte skogsanslag. Dessa områden skulle
sedan utbrytas och under stadgad åborätt, men utan rätt till skatteköp, upplåtas
åt den anförvant till den vid skatteköpet befintlige brukaren, som därtill
anmälde sig och ej vore olämplig till jordbruk och som vore obesuten. — Jämväl
Sahlin har anmält, att han framställt principiella betänkligheter och en
del detaljanmärkningar mot förslaget.
Samtidigt med ifrågavarande förslag framlade kommittén förslag till vissa
författningar, varigenom kommittén velat bereda dels byggnadslån av statsmedel
åt åbor å under bruk skatteköpta hemman och å rekognitionsskogsheinman,
dels rättshjälp vid expropriation av åborätt till vissa lägenheter å rekognitionsskogshemman,
och dels ersättning i vissa fall av statsmedel åt före
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
Yttranden
över berörda
förslag.
detta brukare av lägenheter a sistnämnda slags hemman. Författningsförslaget
i sistberörda hänseende tillerkänner den, som vid författningens trädande
i kraft avträtt brukningen av lägenhet a rekognitionsskogshemman och som,
därest han fortsatt brukningen, skulle uppfyllt villkoren i expropriationslagförslaget
för erhållande av bidrag till expropriatiopen, rätt att hos Kungl.
Maj :t göra framställning om ersättning för det belopp, som enligt nämnda förslag
skolat gäldas av statsverket. Finner Kungl. Maj :t sökanden vara i behov
av understöd och omständigheterna i övrigt tala för att sådant bör utgå, förordnar
Kungl. Maj :t, att visst belopp, som skäligen kan anses motsvara, vad vid
expropriation skulle utgått av statsmedel, skall utgå till sökanden genom inköp
av livränta eller på annat sätt.
över samtliga ifrågavarande förslag inhämtade Kungl. Maj:t utlåtande dels
från kammarkollegium, som skulle höra vederbörande länsstyrelser samt lämna
järnkontoret och Sveriges åboförbund tillfälle att yttra sig, och dels från domänstyrelsen.
Länsstyrelserna i de län, där rekognitionsskogshemman finnas (16 stycken),
hava samtliga avgivit yttrande. Nio av dem, nämligen de i Östergötlands,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, hava tillstyrkt lagstiftning i enlighet med kommitténs
förslag, därvid emellertid länsstyrelsen i Örebro län förklarat, att med
hänsyn till den rådande finansiella ställningen med lagstiftningens genomförande
borde tillsvidare anstå.
Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands, Kopparbergs
och Västernorrlands län hava däremot ställt sig avvisande gentemot
kommitténs förslag, därvid huvudsakligen framhållits, att man borde söka bebereda
de 139 lägenhetsinnehavare, som skulle beröras av förslaget, en mera
tryggad ställning på ett enklare och lämpligare sätt än det av kommittén föreslagna.
Sveriges åboförbund hemställde i ett längre yttrande, att Kungl. Maj:t
måtte lämna kommitténs förslag utan avseende samt utarbeta och framlägga
förslag i enlighet med det av doktor Söderqvist avgivna särskilda yttrande.
Järnkontoret underlät inkomma med yttrande.
Kammarkollegium anförde i sitt utlåtande bl. a: Genom en lagstiftning i
enlighet med kommitténs förslag komme ifrågavarande åbor allt fortfarande
att förbliva underkastade vederbörande bruks- eller jordägares uppsikt samt
i viss mån vara beroende av honom. Då det bland dessa lägenhetsinnehavare
rådande missnöje riktade sig just mot nämnda ägare, vore det icke lämpligt
att ställa ifrågavarande kategorier av medborgare med sins emellan stridiga
intressen och inbördes misstro i framtida beroende av varandra. Det syntes
fastmera vara en uppgift att mellan dem åvägabringa en så slutgiltig skilsmässa
som möjligt. Åborättsinstitutet, såvitt anginge jord under enskild
äganderätt, utgjorde en relikt inom rättssystemet, och intresset av dess snara
avveckling vore värt understöd av en därpå riktad lagstiftning. Vid sådant
förhållande och då effekten av den föreslagna lagstiftningen begränsade sig
till högst 139 lägenheter, måste tillskapandet av ett antal nya åborättigheter
Andra lagutskottets utlåtande Nr S2.
27
utom det 50-tal, som ännu torde existera å brukshemmanen, anses olämpligt.
Ej heller förslaget angående ersättning i vissa fall till f. d. brukare av lägenheter
å rekognitionsskogshemman vore förtjänt av understöd, då detta ej ens
uppbures av det i och för sig berättigade intresset att trygga förhandenvarande
egna hem.
Jämväl domänstyrelsen ställde sig avvisande mot förslaget under framhållande,
att upplåtelse av åborätt till ifrågavarande lägenheter, isynnerhet då
det gällde lägenheter, belägna inom större skogskomplex, icke vore lämplig.
Erfarenheten hade visat, att olägenheter uppstode för den skogliga administrationen,
särskilt med avseende på förvaltning och bevakning, vid förekomsten av
främmande, i allmänhet vitt spridda ägor inom de egna markerna.
Genom remiss den 12 november 1920 överlämnades samtliga abokommitténs
betänkanden jämte däröver avgivna yttranden till jordkommissionen att tagas
i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag. I sitt den 28 februari 1923
avgivna betänkande, del VI, har jordkommissionen i anledning härav anfört
bl. a. följande:
Jordkommissionen saknade anledning ingå på en närmare granskning av
förslaget till lag om åborätt till under bruk skatteköpta hemman och lägenheter.
För kommissionen stode det nämligen klart, att någon tillfredsställande
slutlig lösning av åbofrågan icke kunde nas pa den väg, abokommittén anvisat.
Det hade under förflutna tider visat sig omöjligt att uppdraga några nöjaktiga
normer för rättsförhållandet mellan a ena sidan den i regel mäktige bruksägaren
och å andra sidan den svage, i ekonomiskt hänseende i regel mindre
lyckligt lottade åbon. För bruksägaren komme tillvaron av en åbo å ett
hemman, till vilket bruksägaren ansåge sig hava så gott som full dispositionsrätt,
alltid att kännas såsom ett onus och en onödig inskränkning vid nyttjandet
av hemmanets tillgångar. Åbon a sin sida komme alltid att känna sig
sitta under tvång och ett ständigt osäkerhetstillstånd. En ständig kamp,
oftast i det tysta, skulle pågå mellan dem, och det vore givet, att bruksägaren
hade alla förutsättningar att därvid bliva den vinnande. Det skulle
sålunda endast bliva en tidsfråga, när till slut alla åborätter vore försvunna.
Ville man åt de icke självständiga brukare, om vilka det här vore fråga, skapa
en mera tryggad ställning, än den, de för närvarande ägde, vore det nödigt
tillgripa verksammare åtgärder. Tillfyllest i sådant avseende torde endast
vara en lagstiftning i syfte, att åbon tvångsvis och med understöd av statsmedel
kunde förvärva fri förfoganderätt till hemmanet eller någon del därav.
Å de närmare bestämmelser, som för sådant ändamål vore av nöden, vore kommissionen
ej i tillfälle ingå, men ville kommissionen erinra om nödvändigheten
att, därest ej hemmanet i sin helhet tillfölle den avlösta åbon, denne tilldelades
nödig husbehovsskog och odlingsmark, därest sadana nyttigheter funnes att a
hemmanet tillgå. Dessutom borde åbon ej berövas de latenta rättigheter, som
möjligen kunde tillkomma honom, exempelvis till hemmanets skog eller till
skattelösen av hemman, som enligt 1766 års författning kunde återfalla till
kronan.
Jordkommissionens
utlåtande
över
åbokommitténs
betänkanden.
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.
Vid nu angivna förhållanden vore tydligt, att kommissionen ej heller kunde
tillstyrka det av åbokominittén framlagda förslaget om upplåtelse genom expropriation
av aborätt till vissa lägenheter a rekognitionsskogshemman. Jämväl
med detta förslag avsedda lägenhetsinnehavare torde bliva bäst tillgodosedda,
om de finge med fri förfoganderätt förvärva av dem brukade områden
jämte i förekommande fall nödig husbehovsskog och odlingsmark.
För övrigt borde beaktas, att å ifrågavarande bruks- och rekognitionsskogshemman
funnes, förutom de lägenhetsinnehavare, som berördes av åbokommitténs
förslag, andra osjälvständiga brukare. Beträffande antalet av dessa
brukare, vilka i allmänhet sutte såsom arrendatorer eller torpare, hade någon
utredning icke förebragts, men otvivelaktigt torde de vara mångdubbelt flera
än dem, som vore föremål för kommitténs utredningar och förslag. Hänsyn
till berörda brukare måste ock tagas vid åbofrågans lösning. Bland dem torde
förefinnas ett icke ringa antal, som ansåge sig hava lika stor rätt att bliva
ihågkomna som de, vilka utpekats av kommittén, ehuru de saknade bevismaterial
för att styrka sin rätt. Det syntes vara denna kategori av brukare, som
gjorde åbofrågan särskilt brännande.
Enligt jordkommissionens mening borde åborätter icke vidare ifrågakomma
på vare sig under bruk skatteköpta hemman eller rekognitionsskogshemman.
Alla brukare å dessa hemman, vilka sutte enligt vanliga arrendekontrakt, erhölle
genom den av kommissionen föreslagna nya jordlagstiftningen skydd av
den sociala arrendelagen och rätt att tillgodonjuta förmånerna enligt lagen om
avlösning av vissa arrendejordbruk. De brukare eller bröstarvingar till brukare,
som funnits å rekognitionsskogshemmanen vid tiden för dessas överlåtelse
till enskilda, hade icke åtnjutit förmånen av att »sitta odrivna». Någon
juridisk rätt mer än andra arrendatorer hade de icke för närvarande. Lagstiftningen
till deras förman komme följaktligen att sammanfalla med nyss berörda
lagstiftning för alla därmed avsedda brukare. Åborna å brukshemmanen,
vilka däremot tillförsäkrats rätt att sitta odrivna, borde få kvarsitta i sina
gamla rättigheter, sa länge de önskade. Men de borde ock beredas tillfälle
att frigöra sig från beroendet under bruket. I fråga om dessa åbor förekomme,
att de merendels ägde busen å det brukade området. Detta föranledde
allenast, att arrendet eller köpeskillingen vid tillämpningen av den nya lagstiftningen
icke komme att räkna med byggnaderna såsom någon jordägarens
tillgång. Vidare ansåge de sig hava rätt att förfoga över skogsmarken jämväl
till avsalu. Denna rätt måste fortfarande stå dem öppen, och finge det
bliva domstols sak att slita uppkommande tvister härom. Därvid borde statsverket
bistå åborna med rättshjälp.
Spörsmålet om särskilda billighetsatgärder i åbofrågan vore synnerligen
\anskligt.
icke innehade jordbruket. Bevisning bleve svår att anskaffa och en mängd
processer av invecklad art ställdes i utsikt. Därjämte kunde man ej förbigå
frågan, om ej åtminstone bröstarvingar kunde få inträda i föräldrars rättigheter.
Kommissionen delade åbokommitténs uppfattning, att staten ej kunde
anses hava någon skyldighet gent emot sådana åbor, vilka staten tillförsäkrat
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
29
att sitta odrivna. Däremot syntes goda skäl tala för att vissa f. d. lägenhetsinnehavare
å rekognitionsskogshemman erhölle, på sätt kommittén föreslagit,
någon ersättning.
Utskottets yttrande.
På sätt utskottet i sitt fjolårsutlåtande angående motionerna om tvångsavlösning
av vissa arrendejordbruk framhöll, måste det anses i stort sett
såsom en synnerligen önskvärd utveckling, att de självägande jordbrukarnas
antal ökas genom att arrendatorer och andra brukare av annans jord med
äganderätt förvärva den jord, de bruka. Allmänt vitsordas ock alltjämt, att
sådana förvärv under de senare åren ägt rum i avsevärd och i stora delar av
landet stegrad omfattning. I den mån reglerande bestämmelser tillkomma,
som underlätta avyttrandet av fideikommissjord torde med all sannolikhet
ett mycket stort antal under fideikommiss lydande arrendatorer komma att
friköpa sina innehavda arrendejordbruk. Enahanda torde förhållandet bliva
i fråga om torpare och arrendatorer å ecklesiastik jord, för den händelse avyttrande
av sådan för jordbruksändamål möjliggöres. Emellertid förefinnas,
såsom i fjolår sutlåtandet även påpekades, vissa hämmande faktorer, vilka göra,
att ett överförande av de osjälvständiga jordbruken i brukarnas ägo för närvarande
icke kommer till stånd i den omfattning, som önskligt vore. Då utskottet
fortfarande håller före, att dylikt överförande ej utan att ett viktigt samhällsintresse
fordrar det bör äga rum annat än å frivillighetens väg, finner utskottet
det vara angeläget, att berörda hinder i möjligaste mån undanröjas och att
åtgärder sålunda vidtagas, som äro ägnade att underlätta överenskommelsen
mellan vederbörande angående äganderättens överlåtande å brukaren.
I detta avseende framstår såsom en önskvärd åtgärd genomförandet av en
förbättrad jorddelningslagstiftning, varigenom utstyckning av jord förenklas
och förbilligas. Förslag härom torde, såsom känt, vara att förvänta till nästkommande
års riksdag.
I samma riktning komma ock att verka förenklande bestämmelser i fråga
om fastighets frigörande från densamma besvärande inteckningar. Sådant
frigörande är ju för närvarande ofta förenat med mycket besvär och dryga
kostnader. Under remissdebatten 1924 uppgav dåvarande justitieministern,
att han hade denna fråga under övervägande, och att förslag i ämnet vore att
inom en snar framtid förvänta. Sedermera har justitieombudsmannen i en
till Kungl. Maj:t den 2 juni 1924 avlåten framställning hemställt om vissa
författningsändringar i syfte att nedbringa kostnaden i relaxationsärenden.
De sålunda föreslagna ändringarna äro ägnade att särskilt vad angår de stora
bruks- och trävarubolagen tillhöriga fastigheter i mycket väsentlig grad minska
kostnaden i ifrågavarande hänseende. Den omnämnda, av justitieombudsmannen
gjorda framställningen, vilken tillstyrkts av samtliga myndigheter, som
yttrat sig över densamma, är fortfarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
Utskottet vill understryka vikten av att förevarande spörsmål med det snaraste
bringas till lösning.
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.
Det väsentligaste hindret emot överförande i större omfattning av arrendejordbruk
till självägare bottnar emellertid i de svårigheter, som för respektive
arrendatorer äro förknippade med köpens finansiering. I likhet med vad som
skedde i fjolårsutlåtandet vill utskottet även nu betona önskvärdheten av att
från statsmakternas sida möjliggöres ekonomisk hjälp åt de osjälvständiga brukare,
som vilja och äro i tillfälle att förvärva äganderätten till av dem brukade
områden. Utskottet framhöll i fjol, att egnahemslån enligt gällande bestämmelser
vanligen kunde endast i begränsad omfattning tillhandahållas för nu
ifrågavarande ändamål, ävensom att en utvidgning av egnahemslånerörelsen i
detta häseende otvivelaktigt skulle i hög grad främja frilösen av arrendejordbruk.
Andra utvägar kunna måhända ock för ändamålet utfinnas.
En närmare undersökning från statsmakternas sida av vad i hithörande hänseende
kan åtgöras anser utskottet vara av förhållandena påkallad.
Denna undersökning synes emellertid utskottet beträffande en grupp av brukare
av annans jord böra i samhällsnyttans intresse sträckas än vidare.
Bolagens jordinnehav har ju, såsom känt, till största delen tillkommit så,
att bolagen i syfte att åtkomma skogsområden inköpt gamla självständiga
bondehemman och sitta de förutvarande ägarna till dessa sedermera kvar såsom
arrendatorer under bolagen och bruka inägojorden. På detta sätt har i
synnerhet i Norrland en ej ringa del av den självägande bondebefolkningen förvandlats
till av bolagen beroende arrendatorer. En frilösning i stort av dessa
jordbruk skulle sålunda här till stor del komma att innebära ett återställande
av förhållandena sådana de tidigare varit. Att en sådan utveckling skulle visa
sig vara synnerligen ändamålsenlig ur social och samhällsbevarande synpunkt,
torde vara höjt över varje tvivel, likasom ock att den skulle vara ägnad att medföra
en väsentlig förbättring med avseende å jordbrukens skötsel. Bolagen, vilkas
fastighetsförvärv, såsom nämnts, tillkommit för utnyttjande av skogstillgången
å fastigheterna, hava naturligt nog i flertalet fall ett jämförelsevis
ringa intresse för det rena jordbruket och dess rätta bedrivande.
Om ock åtskilliga omständigheter häntyda på en ökad benägenhet från bolagens
sida att vilja avyttra av dem under ovan angivna förhållanden förvärvade
jordbruk, synes dock en närmare undersökning från det allmännas sida, huru
det härutinnan förhåller sig, vara önsklig. Skulle det därvid visa sig, att å
bolagen ankommande hinder för jordbrukens förvärvande befinnas möta för
respektive brukare, synes utskottet fog finnas för övervägande av lagstiftningsåtgärder,
syftande till att överkomma sålunda mötande hinder. Härvid bör
emellertid beaktas, att bolagen för bedrivandet av en rationell skogsvård kunna
hava behov av att i viss utsträckning behålla smärre jordbruk såsom boplatser
åt skogvaktare och skogsarbetare m. fl. ävensom att i förekommande
fall jordbruk kunna hava sådant läge, att deras friköpning kan vara ägnad
att medföra synnerligt men för skogsbruket.
Yad nu sagts rörande bolag synes utskottet till viss del gälla även beträffande
s. k. enskilda spekulanter.
I samband med den av utskottet sålunda ifrågaställda undersökningen synes
ock lämpligen böra tagas under övervägande, vilka statliga åtgärder som med
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3%.
31
anledning av den av åbokommittén verkställda utredningen angående de å
s. k. rekognitionsskogshemman befintliga lägenheter samt å under bruk skatteköpta
hemman och lägenheter kunna finnas påkallade till tryggande av dessas
brukares rätt till innehav av hemmanen och lägenheterna i fråga.
Med stöd av det anförda får utskottet sålunda hemställa,
att riksdagen med anledning av förevarande motioner I: 166
och 167 samt II: 171 och 172 måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om övervägande från regeringens sida
av åtgärder, som äro ägnade att främja frilösning av arrendejordbruk
i större utsträckning än för närvarande sker, därvid
jämväl bör komma under prövning behovet av en särskild
lagstiftning för frilösning av arrendejordbruk, tillhöriga bolag
och enskilda spekulanter, ävensom om framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill dessa överväganden kunna föranleda.
Stockholm den 20 maj 1925.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens, Lindhagen*, Martin
Svensson, Schedin, von Stockenström och Franzén;
från andra kammaren: herrar Hagman*, Hage, Johansson i Kälkebo, Holmström i
Stockholm, Wallerius, Andersson i Rasjön, Anderson i Storegården och Pettersson i
Hällbacken*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar greve Spens, Martin Svensson, Wallerius och Anderson i Storegården,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande motioner
1:166 och 167 samt 11:171 och 172 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;
2) av herr Linder; och
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8Z.
3) av herr Lindhagen, som anfört:
»Vid diskussionen i utskott och riksdag om en lagstiftning för frilösning av
arrendejordbruk pläga motståndare till ett ingripande i samma veva anföra, att
lagstiftningen är obehövlig därför att dels arrendatorerna i allmänhet äro satta
i en bättre ekonomisk situation än de skulle komma som självägare och dels att
en myckenhet arrendatorer alltjämt på frivillighetens väg bliva frigjorda. Denna
motsägelse behöver ej någon belysning. Så mycket bör dock betonas, att
det ej är mening att påtvinga arrendatorerna någon lagstiftning utan att allenast
bereda dem och även det allmänna ett värn, när de förra själva önska en
frilösning, vilket enligt utskottet även är ett allmänt intresse.
Det andra lagutskottets generallösning för sociala jordfrågor synes nu mera
först och sist vara ’frivilligheten’ från jordägarnas sida. Detta innebär dock
ett underkännande av frågornas sociala karaktär, vilken alltid anses innebära
tillvaron av en skarp intressemotsättning, som ej kan lösas utan verksamma medel.
Utskottet rekommenderar en lösning efter jordägarens maktspråk på ödmjuk
framställning av en maktlös statsmakt. Vad den s. k. frivilligheten innebär
i förevarande fall har i motionen I: 162 sammanfattats sålunda:
Även denna stora jordreform skall sålunda byggas på ''frivillighet’, eller
med andra ord på aktiernas och obligationernas samt godsägarnas nåde. Härom
må anmärkas följande.
1) Det blir på detta sätt för det första ingenting åtgjort mer än som framtvingas
av fruktan för en befarad lagstiftning eller möjligen av ovilja mot en
arrendelagstiftning.
2) För det andra kommer den utstyckning, som må äga rum för att undgå
en lagstiftning, att ske slumpvis utan iakttagande av någon social hänsyn och
utan lika rättvisa åt alla. Vad ovan erinrats om ''frivillig’ upplåtelse av odlingsmark
för nya jordbruk gäller i tillämpliga delar även här. Därtill äventyras
även följande missförhållanden:
3) Ingen verksam kontroll kommer att utövas för att de utbrutna jordbruken
må få tillräcklig jord med tillbehör. De allmänna villkor mot utbrytning,
som må komma till stånd i en ny skifteslagstiftning, äro ännu icke antagna.
De komma ock, av förslaget att döma, att innehålla föga effektiva föreskrifter
med hänsyn till såväl formuleringen av förbehållen som kompetensen och pålitligheten
hos dem, som skola tillämpa lagen. Till och med under den norrländska
ägostyckningslagens hägn bär vad som helst kunnat äga rum till förhindrande
av lagens rätta tillämpning. Därpå lämnar landshövding Widéns kamp
mot lantmätare i Jämtland och regeringsrätten ett exempel. (Se jordkommissionen,
del IV, sid. 123.)
4) Ingen kontroll utövas pa att prisen bliva skäliga. Det står jordägaren
fritt att betinga köpeskillingar, som icke kunna av arrendatorn betalas eller
av jordbruket bäras. Ja, det skall även stå jordägaren öppet att taga ut
ersättning av arrendatorerna för deras och deras förfäders nyodlingar. Detta
senare är väl en belysande tillämpning av det bekanta ordet om att ''egendom
är stöld . Sadana skriande missförhållanden är det också en frilösningslagstiftnings
uppgift att förekomma.
5) Vidare taga riksdagens majoriteter ingen hänsyn till individens rätt.
Den arrendator, som sitter vid jorden sedan någon avsevärd tid, och i all synnerhet,
då arrenderätten gått i arv under släktled, har en moralisk företrädesrätt
att bliva ägare till sitt hem och ej kastas ut i hårda öden av främmande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 33
Även denna rätt måste skyddas av samhället eller åtminstone av ’ett kristet
samhälle’.
Riksdagens ledare för värn om den stora egendomens okränlcbarhet och även
de frisinnade ledarna ha emellertid, medvetet eller omedvetet, givit denna egendom
full frihet att sälja till vem som helst med åsidosättande av hemmets
helgd, arbetets rätt och den verkliga jordbrukarens moraliska äganderätt till
hemmet och sitt arbetsresultat. För åtskilliga år sedan anropades statsmakten
av arrendatorer i Jämtland om skydd mot detta äventyr, och deras landshövding
Widén erinrade även då i riksdagen om denna angelägenhet.
6) Genom detta statsmakternas återtåg från sina skyldigheter blir en arrendator,
som erbjudes köpa, icke heller i tillfälle att välja den tid, som passar
honom. Även av denna anledning kan hans hem och utkomst gå ifrån honom.
Ätt få sälja och köpa utan hänsyn till människorna eller framtiden förmenas
vara det yppersta rättesnöret för en svensk jordpolitik.
7) Såsom redan erinrats leder denna statskonst till att bolagen och godsen
få andrum för att till sin fördel kunna åstadkomma socialt otillfredsställande
och individuellt orättrådiga överlåtelser. Detta ser man säkerligen icke heller
ogärna i en riksförsamling, där herremakten, som ovist tror sig hava intresse
av en sådan ordning, styr och ställer efter sitt gottfinnande.
8) Genom lösningens överlämnande till frivilligheten och blinda öden åstadkommes
även, ^ att arrendatorns personliga beroende av jordägaren kan godtyckligt
bibehållas. Detta är kanske det viktigaste intresset för jordägaren
i de flesta fall. Det skall villigt medgivas, att en lagstiftning om frilösning
kommer att betyda en expropriation av detta husbondevälde utan penninglösen,
vilken utgår endast för marken. Men hållandet av slavar och slavhandel är
ju förbjudet, säges det, i de europeiska samhällena. I detta fall hava dock den
stora ägenderättens värnare i riksdagen ej velat lämna något bidrag till förbudets
upprätthållande.
Även denna kapitulation, till och med från andra kammaren, för bolagsväldet
och de störa godsens okränkbarhet utan hänsyn till människorätt, utgör
en märklig milstolpe _ i parlamentarismens och den allmänna rösträttens historia.
Må man då ej förvåna, sig över, att den övre världen känner sig allt
mera fast i sadeln för nedskrivning av jordfrågan och jordreformens uttunnande
till ett sken.
Dylika segrar äro visserligen pyrrhussegrar, men rättens ankomst fördröjes.
Det förflutna årets ovanifrån ledda beskedliga valrörelse förmådde ej att skänka
jordfrågans realiteter något inflytande.
Dylika realiteter, som ligga dolda under frivilligheten, underlåter utskottet
alldeles att diskutera. Detta är ju också ganska förklarligt, då utskottet därutinnan
måste komma till korta.
Motionerna påyrka i anslutning till jordkommissionens hemställan, att den
ifrågasatta lagstiftningen skall gälla arrendejordbruk, som lyda under bolag,
enskilda spekulanter och större gods. Den senare kategorien har utskottet också
utan någon diskussion uteslutit från all omtanke från det allmännas sida.
Detta är också förklarligt, då något skäl för en så krass åtskillnad knappast
kan förebringas.
Det enda utskottet med sin ståndpunkt intresserar sig för är ny utredning om
möjligheterna för frivillig uppgörelse, utan att utskottet intresserar sig för
det närmare innehållet i ett sådant frivilligt erbjudande. Dylika s. k. nya utredningar
äro, såsom jag tror, allenast uttryck för en benägenhet att i det
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 27 höft. (Nr 32.) 3
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr S2.
längsta undgå frågan samt först och främst få frivilligheten att skjuta i förgrunden
med bortseende av tillbörlig hänsyn till människorna och en någorlunda
riktig uppdelning av landets jord för framtiden. Norrländsk ommitt én,
värmlandsundersökningen och jordkommissionen hava redan utrett denna sak
genom omfattande enquéter, av vilka framgår, att en benägenhet att avyttra arrendejordbruk
i stort sett icke förefinnes hos bolag, spekulanter och godsägare,
åtminstone ej på ett ur allmän synpunkt tillfredsställande sätt. Denna obenägenhet,
som är naturlig och följaktligen ej klandervärd, ryckes upp ur sin dådlöshet
för varje gång statsåtgärder hota att komma till stånd med anledning
av densamma. Dylik oförmodad beredvillighet sträcker sig, också enligt sakens
natur, i regel ej längre än nöden kräver, och under inga förhållanden kan
man begära, att de skola innefatta samvetsgranna bemödanden att uppfylla
de villkor, som enligt ovannämnda i motionen uppräknade punkter måste ställas
på en frilösning.
Sveriges skogsägarförbunds erbjudande är uppenbarligen ett sådant uttryck
för situationen. Enligt detsamma har erbjudits, företrädesvis i Norrland och
Dalarne, 4,486 lägenheter med 412 hektar i tomt och trädgård, 22,280 hektar
i åker, 15,998 hektar i ängs- och slåttermark och 39,353 hektar i skogsmark.
Inga odlingslägenheter äro däremot tillagda, och man finner, att skogsmarken
utgör en obetydlighet i förhållande till inägorna, för den händelse dessa också
skola erhålla husbehovsskog. Går man till specifikationen befinnes, såsom det
synes, att det stora flertalet utgöres av smålägenheter, på vilka inget bärkraftigt
jordbruk kan bedrivas. Även i de fall, då arealen åker och äng kan anses
tillräcklig, är skogstilldelningen så liten, att någon husbehovsskog ej rymmes
inom densamma. Ofta är skogsarealen mindre i areal än inägorna och ibland
ingen alls. I skrivelsen uttalar förbundets styrelse, att skogsbehovet kan i
vissa fall få fyllas med servitutsrätt. I något enstaka fall är detta anmärkt
i specifikationen, men i övrigt förekommer ingen förbindelse därtill från uppgiftslämnarna.
Det anmärkes i nämnda skrivelse, att beträffande den redan nu
odlade jorden flertalet deltagare i utredningen torde ha redovisat huvudparten
av den inägojord, som de kunna utan skada för sin industriella drift eller sitt
skogsbruk avstå. Det bör emellertid bemärkas, säges i skriften, att den skogsägande
industrien måste i sin ägo bevara betydande arealer inägojord, som den
för olika syften knappast kan avvara. Härefter följer en ganska omfattande
uppräkning av dessa syften. Det omnämnes i skriften att 46 olika bolag, varav
övervägande största antalet har sina fastigheter belägna inom Norrland, Dalarne
och Bergslagen, deltagit i utredningen. Enligt den officiella utredning
om norrländska vanhävdslagen och arrendelagen utsändes frågor till 119 jordägande
bolag i Norrland och Dalarne, av vilka endast 47 avgåvo svar.
Enligt min uppfattning utgör således skogsägarförbundets erbjudande ett belysande
exempel på behovet av kontroll samt någon makt och myndighet även
i det allmännas hand och icke blott i jordägarens. Detta borde vara utskottet
så mycket mera angeläget, som utskottet hänger sig åt den förhoppningen,
att ’en frilösning i stort sett av dessa jordbruk skulle sålunda här till stor del komma
att återställa förhållandena sådana de tidigare vant’. Tyvärr förhåller
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
35
det sig icke så. Arrendatorerna rå säkerligen icke med att förvärva mer än
husbehovsskog. Saluskogen, som anses så betydelsefull för de norrländska bönderna,
bar gått i dessa fall ifrån dem, och propositionen om förvärvsförbud
för bolag söker, i vad på den ankommer och i strid med jordkommissionens förslag,
ytterligare leda utvecklingen i sådan riktning.
Bolagens erbjudanden äro helt naturligt förknippade med förhoppningen att
kunna på det sättet bibehålla den blivande ägaren såsom skogsarbetare med
minsta möjliga ''frivilliga’ medgivanden. Detsamma är ock fallet med ny kolonisation
å bolagsjord (jfr 1918 års privata betänkande om kolonisation av
bolagsjord i Norrland samt mitt anförande i första kammaren den 19 maj 1925
i fråga om expropriation av odlingslägenheter å bolagsjord). Det framgår av
förenämnda betänkande, att behovet av skogsarbetare för en rationell skogsskötsel
å bolagsskogar är stort, och då lagutskottet förordar, att bolagen i ''viss
utsträckning’ böra få behålla smärre jordbruk såsom boplatser åt skogvaktare,
skogsarbetare m. in., blir det nog lätt för bolagen att bevisa, att de för ändamålet
behöva behålla allt vad de nu äga av den gamla bondejorden samt att
försäljningar med äganderätt ej böra utrustas med större jordtilldelningar
än som svarar mot bolagens nämnda behov. Utskottet förordar nu också, att
statsmakten lämnar arrendatorerna ekonomiskt understöd för en frilösning.
Detta måste ju ock vara synnerligen lägligt för bolagen, som samtidigt av
utskottet bibehållas vid sin makt att ensamma dirigera utbrytningen så, att
den frilösta jordägaren fortfarande blir bolagets arbetshjon.
Skola nu nya, onödiga och lätt vilseledande utredningar företagas, böra de väl
bland annat inriktas på att å marken undersöka beskaffenheten av skogsägarförbundets
erbjudanden, vilka ock böra statistiskt bearbetas till förekommande av
legendbildning. Vidare bör undersökas beskaffenheten av de upplåtelser av arrendejord,
som ägt rum såväl före som efter den norrländska ägostyckningslagens
tillkomst. I båda fallen bör noga utredas, i vad mån förenämnda i motionen 1:162
under åtta punkter upptagna betingelser blivit iakttagna eller förväntas att bliva
iakttagna. Slutligen måste en sådan social utredning anförtros personer, som
äro besjälade i tillräcklig mån av de sociala frågor, som här föreligga. Det
kan icke vara försvarligt att därtill uppleta även personer, som äro och alltid
visat sig vara främjare av den storindustriella industriens makt och utveckling
på bekostnad av övriga medborgare och även staten och kommunerna.
Under framhållande således att utskottet underlåtit att diskutera den föreliggande
frågans kärnpunkter samt ensidigt slagit vakt om de stora jordägarnas
maktbefogenheter och däremot velat ställa allenast en värnlös statsmakt, hemställes,
att riksdagen med anledning av förevarande motioner ville
hos regeringen begära övervägande av en lagstiftning och andra
åtgärder för främjande av frilösning av arrendejordbruk, tillhöriga
bolag, ekonomiska föreningar, enskilda spekulanter
och större godsägare.»