Andra lagutskottet utlåtande Nr 31.
1
Nr 31.
Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1925 kl. 3 e. m.
Utlutande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om förbättring av ofullständiga jordbruk.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till
lagutskott hänvisade motionen nr 168 i första kammaren av herr Lindhagen
med instämmande beträffande motionens yrkande av herrar Luterkort, Walles,
Asplund, Alexis Björkman, Ström och Carl E. Eriksson samt motionen
nr 173 i andra kammaren av herrar Pettersson i Hällbacken, Månsson i
Hagaström, Jonsson i Eskilstuna, Hage, Pettersson i Köping, Sundström,
Brännberg, Hedvall, Olsson i Rödningsberg, Molander, Englund, Fast, Lindberg,
Västberg, Wagnsson, Ward, Vennerström, Granath, Hallén, Högström,
Andersson i Falkenberg och Norling i Lesjöfors.
I motionerna har yrkats, att riksdagen ville anhålla hos regeringen att,
på sätt norrlandskommittén och jordkommissionen ansett nödigt, måtte
övervägas och för riksdagen framläggas förslag till lagstiftning om förbättring
av ofullständiga jordbruk.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för berörda hemställan, tillåter
sig utskottet att, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa
till motionernas innehåll.
I norrlandskommitténs den 27 oktober 1904 avlämnade betänkande föreslogs
bland andra åtgärder till vidmakthållande och stärkande av den självägande
jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarna samt
främjande av jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar utfärdande av en
särskild ägostyckningslag för de fem nordligaste länen ävensom särskilda
bestämmelser angående jordavsöndring i dessa och Kopparbergs län. Genom
de sålunda föreslagna åtgärderna avsågs att förhindra den olämpliga styckning
av jorden, som konstaterats äga rum, i synnerhet då trävarubolagen
skilde skogsmarken å sina fastigheter från den egentliga inägojorden. I
anslutning till dessa lagförslag förordade kommittén tillika utfärdande av
provisoriskt förbud mot ägostyckning i de fem norra länen. Till motivering
härav anförde kommittén bl. a:
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. 2 avd. 26 käft. (Nr 31.) 1
Norrlandskommitténs
betänkande
och av detsamma
föranledd
lagstiftning
till
förebyggande
av ofullständiga
jordbruk.
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
Under tiden, sedan de gällande bestämmelserna om ägostyckning trätt i
kraft, hade ett stort antal jordbrukslotter blivit avstyckade från sågverksindustriens
skogshemman, utan att ens den allra nödvändigaste husbehovsskog
därvid medföljt. Och det vore att vänta, att, så snart kommitténs
förslag i avseende å ägostyckningsinstitutets reformerande blivit offentligen
framlagda, en del sågverksbolag skulle skynda sig att avstycka inägorna
från sina hemman utan nödig skogs-, betes- och odlingsmark samt att det
skulle lyckas dem att medhinna detta, innan ens en provisorisk lag angående
förbud tillsvidare mot ägostyckning kunde bliva utfärdad. Det vore
sålunda att förvänta, att i Norrland komme att finnas ett avsevärt antal
jordbruksfastigheter, som med avseende å sin framtida bestämmelse måste
anses vara på ett ödesdigert sätt stympade. Det kunde därför till äventyrs
bliva nödvändigt att taga under övervägande, huruvida icke åtgärder borde
vidtagas för att på expropriationsväg komplettera dessa fastigheter genom
deras utökande med nödig skogs-, betes- och odlingsmark. Särskilt torde
sådana åtgärder bliva nödvändiga, därest icke ägostyckningsinstitutets tilllämpning
för den närmaste tiden inskränktes såsom ovan antytts. Kommittén
ansåge emellertid, att man i berörda hänseende kunde avvakta, vad
framtiden bure i sitt sköte, och att man för det dåvarande kunde inskränka
sig till antagande av en lag om förbud tillsvidare mot ägostyckning i de
fem nordligaste länen.
Till kommitténs utlåtande var emellertid fogad reservation av herr Lindhagen,
vilken med instämmande av herr Bromée i Billsta hemställde, att
staten måtte i och för upplåtelse till jordbrukare berättigas att från trävaruindustriens
hemman mot ersättning expropriera vad som erfordrades
bl. a. för redan utbrutna inägolotters komplettering i erforderlig mån med
inägor, liusbehovsskog, odlingsmark och bete. Vid reservationen var fogat
ett utkast till lag om skyldighet i vissa fall för jordägare i Norrland och
Dalarna att avstå mark för jordbruksändamål, vilket förslag innehöll bestämmelser
i bl. a. nyss angivna syfte.
På grundval av norrlandskommitténs betänkande genomfördes år 1905
provisorisk lag med vissa inskränkande bestämmelser i fråga om ägostyckning
i de fem norrländska länen, år 1907 lag med vissa bestämmelser i
fråga om jordavsöndring i dessa och Kopparbergs län (den s. k. norrländska
jordavsöndringslagen) samt 1909 en definitiv ägostyckningslag för de fem
norrländska länen.
Enligt den norrländska ägostyckningslagen är rätt till ägostyckning beroende
å att vederbörande länsstyrelse efter prövning av ansökning om
ägostyckningen lämnar tillstånd till densamma. Vid prövningen skall tillses,
att hemmanslott, som vid ägostyckning erhåller inägojord, med hänsyn
såväl- till denna jords omfattning som ock till den myckenhet husbehovsskog,
odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten, varder tjänlig för
jordbruk. Består hemmanslott huvudsakligen av skogsmark, må ändå att
lotten icke varder tjänlig för jordbruk dit läggas mindre del av inägojorden,
där sådant av särskilda omständigheter påkallas och hemmanets jordbruk
icke därigenom märkligen försvagas. Styckas inägojorden till olika hem
-
Andra lagutskottets utlutande Nr 31.
man,slotter och finnes ej å hemmanet tillräcklig skogs- och betesmark för
att bereda samtliga lotter erforderliga anslag i sådan mark, må tilldelningen
därefter jämkas, kör egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar
eller annat dylikt ändamål må hemman styckas annorledes än nu
är sagt. Till inägojord räknas ej slåttermyr eller kiirräng, som i anseende
till läge eller beskaffenhet är av mindre, värde.
Genom den norrländska jordavsöndringslagen blev den i 20 § av 1896 års
lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring medgivna rätten
för ägare av hemman, vilket får klyvas, att av hemmanets ägovälde för
alltid avsöndra i en eller flera delar t. o. m. en femtedel av ägovidden så
tillvida begränsad för de av jordavsöndringslagen avsedda sex länen, att inom
desamma inägojord ej får avsöndras till den omfattning, att hemmanets
jordbruk därigenom märkligen försvagas. Vad sålunda stadgats utgör,
där avsöndringen erfordras för egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar
eller annat dylikt ändamål, ej hinder för meddelande av å vederbörande
länsstyrelse ankommande tillstånd att, där omständigheterna därtill
föranleda, tillåta innehavare av hemman, varifrån avsöndring får ske,
att därifrån för alltid avsöndra mark, som ensam eller tillsammans med vad
redan kan vara från hemmanet för alltid avsöndrat utgör mera än vad i
20 § av 1896 års lag sägs.
Sedan Kungl. Maj:t den 30 december 1911 uppdragit åt landshövdingen utredninganJohan
Widén att verkställa utredning rörande verkningarna av lagen den 4 gående verkmaj
1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva ZZländska
fast egendom samt detta uppdrag sedermera vidgats till att avse jämväl ägostyckningsverkningarna
av nyss omnämnda särskilda lagstiftning för Norrland i fråga om ^LdrinT
ägostyckning och jordavsöndring, framlade Widén i betänkande den 16 juni "lagaZT
1913 resultatet av sin utredning. I detta betänkande anfördes bl. a:
Bolagens hemman hade i mycket betydande omfattning undergått ägo,
stackning, vilken i de allra flesta fall åsyftat inägornas skiljande från den
egentliga skogsmarken. Det framginge ock, att dessa styckningar till långt
övervägande del blivit verkställda, innan den särskilda ägostyckningslagstiftningen
för Norrland trätt i kraft. I särskilt stor omfattning torde tillstånd
till ägostyckning sökts under åren näst före den inskränkande författningens
tillkomst Det vore alltså uppenbart, att bland bolagen rått en livlig önskan
att i tid bestyra om verkställandet av dylika förrättningar, innan de genom
lagstiftning blevo tvingade att vid inägornas frånskiljande även medtaga erforderliga
delar av utmarken. Det hade upplysts, att flera av de största
jordägande bolagen redan före ikraftträdandet av 1905 års lag låtit ägostycka
så många av sina hemman, som överhuvud taget lämpade sig därför,
och att i övrigt jordavsöndringsinstitutet i stort antal fall använts under
V*;611, eftCI\n}Tssnämnda lags antagande för att med kringgående därav
frånskilja mägojorden från hemmanen. I fråga om de ägostyckningar, som
ägt rum enligt de särskilt för Norrland i sådant avseende gällande lagarna
gave utredningen vid handen, att arealen av den inägolotterna tillagda inrosnmgsjorden
genomsnitt! igen uppgått till för de tre sydligare länen om
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 111.
Den värmländska
jord''
undersökningen
och
av denna föranledd
lagstiftning.
Jordkommis
sionen.
kring 10 hektar samt i Västerbottens läns kusttrakter 0—8 hektar och i
dess lappmarker 30—40^ hektar. För Norrbottens län kunde intet säkert
genomsnittstal angivas, då styckningarna varit sa få. Arealen avrösningsiord,
som tilldelats inägolotterna, växlade betydligt, I Gävleborgs och Västernorrlands
län hade den uppgått till något över 15 hektar, i Jämtlands län till
över 30 hektar och i Västerbottens läns kusttrakter till ej fullt 15 hektar.
I sistnämnda läns lappmarker hade skogsanslagen varit ganska drygt tilltagna;
likaså vid de få styckningarna i Norrbottens län. Samtliga skogsanslaounderstego
emellertid i regel betydligt de minimibelopp, som av norrlandskommittén
i dess förslag till ägostyckningslag angivits. Därtill komme, att
det ytterst sällan vore den bästa skogsmarken, som vid ägostyckning av bolagshemman
tillädes inägolotterna. I regel kunde den icke alls karaktäriseras
såsom god skogsmark. A den tillagda skogslotten befintliga naturliga
ängsmarker och odlingsmark avskildes ofta. Likaså fråntoges inägolott, som
vore belägen intill sjö eller vattendrag, esomoftast själva strandområdet, även
då detta utgjordes av inägojord. På så sätt minskades hemmanets bärkraft
och utvecklingsmöjligheter väsentligt, och en i sådan riktning fortsatt utveckling
skulle medföra en betydande social olägenhet.
1 betänkandet föreslogos vissa ändringar i den norrländska ägostyekniugslagstiftningen.
Däremot framlades intet förslag till åtgärder i syfte att göra
de redan utbrutna inägolotterna ur jordbrukssvnpunkt mera ändamålsenliga.
I det av särskilt tillkallade sakkunniga (den s. k. jordundersökningen) år
1915 framlagda betänkandet angående jordförhållandena i Värmlands län
föreslogs bl. a. utsträckande av de norrländska ägostycknings- och jordavsönd
ringslagarnas tillämpningsområde till att omfatta jämväl nämnda län.
Till motivering härför anfördes huvudsakligen:
Ehuru ägostyckningsförfarandet icke vunnit någon allmän tillämpning
från bolags eller skogsspekulanters sida, gåva likväl de ägostyckningar, som
ägt rum, till större delen anledning till samma anmärkningar, som riktats
mot ägostyckningarna i de norrländska länen, innan en speciell lagstiftning
för dessa ännu kommit till stånd. Husbehovsskog, betesrätt och utmark
tillädes sålunda inägolotterna intill eller under det minimum, som oundgänglig®11
vore nödvändigt. Särskilt vore detta fallet vid de ägostyckningar,
varigenom enskilda skogsspekulanter, ofta kort efter sina fastighetsförvärv,
avskilde inägorna från skogsmarken. Men vanligen vdro ägostyckningarna
mindre tillfredsställande, även när bolagen understundom utstyckade inägorna.
Genom år 1911 tillkomna lagar blevo de norrländska ägostycknings- och
jordavsöndringslagarna utsträckta att gälla jämväl för Värmlands län.
Då jordkommissionen den 29 november 1918 tillsattes, uppdrogs åt denna
bl. a. att verkställa utredning och avgiva förslag, huruvida och i vad mån
tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål, utöver vad
för det dåvarande vore stadgat, borde på lagstiftningens väg genomföras. Till
fullgörande härav avlämnade kommissionen den 28 februari 1923 principutlåtande
rörande lagbestämmelser om avlösning av vissa arrendejordbruk samt förbättring
av ofullständiga jordbruk jämte ett av kommissionens ordförande, herr
Lindhagen, för dennes del uppgjort utkast till lag i förena mnda ämnen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 5
Innan utskottet övergår att redogöra för innehållet i berörda utlåtande och
lagutkast, såvitt angår nu förevarande fråga, må emellertid anmärkas, att kommissionen
den .11 november 1922 till Kung], Maj :t överlämnat redogörelse för
en pa kommissionens föranstaltande verkställd utredning angående verkningarna
av de norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagarna, såvitt anginge
tiden 191.1 1918. Denna utredning, vilken utgör eu komplettering av den
förut berörda Widénska utredningen, utvisar, att en ökning av genomsnittsarealen
av de avstyckade inägolotterna under angivna tid ägt rum i alla län
med undantag för Jämtlands län. I förhållande till de i Widénska utredningen
t örekommande siffrorna uppgår ökningen för inrösningsjorden till i genomsnitt
lör samtliga län 4.1 hektar. Beträffande avrösningsjorden är ökningen i medeltal
för samtliga län 12 har. Denna sistnämnda ökning angives emellertid väsentligen
bero på det stora antalet styckningar, som ägt rum i det nordligaste
länet.
Vidare ma här anföras en på grundval av svaren å en av kommissionen företagen
enquéte utarbetad redogörelse återgivas följande till belysning av det i
motionerna väckta spörsmål:
Ägostyckningar och jordavsöndringar från bondhemman hava ej varit talrika.
Då understundom dylik jorddelning ägt rum, synes den så gott som alltid
hava skett på ett sätt, som ej äventyrat bondgårdarnas bestånd såsom självständiga
jordbruk, och har varken skogsmark eller inägojord frånsålts i större
omfattning än att den för hemmanen behållna jorden av olika ägoslag varit
tillräcklig. Något annat synes ej heller hava varit att förvänta, då man av uppgiftslämnarnas
meddelanden erfar, att böndernas nämnda obenägenhet att frånsälja
någon del av sina hemman oftast är osakad just av farhåga, att jordbruket
skall skadas. När därför ägostyckning eller jordavsöndring förekommit, bär
densamma oftast bestått däri, att något från gården avlägset liggande skogsskifte
eller någon obekvämt belägen nyodling eller inäga försålts. I de fall,
då köparen av det från ett bondhemman ägostyckade eller avsöndrade jordområdet
avsett att därå driva jordbruk, har det ofta visat sig, att den nya brukningsdelen
varit alltför liten för att brukaren skulle å densamma kunna vinna
sin bärgning.
Ägostyckning eller jordavsöndring synes hava varit mycket vanlig i fråga
om jord, som förvärvats av bolag och enskilda spekulanter utanför de verkliga
jordbrukarnas yrkesklass. Då avsikten med bolagens och de enskilda spekulanternas
jordförvärv i det övervägande antalet fall varit att komma i besittning
av skogstillgångarna å de köpta fastigheterna, är det givet, att dessa i ickejordbrukares
ägo komna fastigheter ofta blivit föremål för ägostyckning
eller jordavsöndring på så sätt, att inägojorden försålts till jordbrukare, medan
de delar av fastigheterna, som varit skogbärande, stannat i säljarnas händer.
Köparen av inägojorden har ofta nog ej tilldelats någon skogsmark. I
de fall, då med inägojorden följt skog, har denna sällan varit tillräcklig för
husbehovet. Vad ovan anförts om inägojordens försäljning med ringa eller
ingen tilldelning av skogsmark, gäller huvudsakligast skogsbygderna i södra
Sverige, framför allt Kronobergs län och Jönköpings län samt norra delen av
Kristianstads län. Från dessa trakter förspörjes vidare, hurusom dylika jordbruk
utan skogstillgång ej kunna giva sina brukare full bärgning, utan äro
dessa hänvisade till att genom skogsarbeten och djdikt åt bolag och enskilda in
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
dustriidkare söka vinna sin huvudsakliga utkomst. Ej sällan komma ägarna
till dessa svaga jordbruk pa obestånd, sa att de måste lämna sina fastigheter.
Inom Älvsborgs län synas förhallandena hava varit något gvnnsammare.
Jordstyckningsbolagens och de enskilda jordstyckningsspekulanternas verksamhet
har till övervägande del berört egendomar i de trakter, där för jordbruksnäringen
funnits mera gynnsamma förutsättningar och där det på den
grund varit av mindre betydelse för jordbrukets bestånd, om skogsmark tilllagts
de genom styckningarna bildade nya jordbruken. Det är därför mera
sällan det i uppgiftslämnarnas meddelanden göras några erinringar av det innehåll,
att jordbrukens _ fortbestånd äventyrats därigenom, att det ej erhållit
tillräcklig skogsmark. Även där skogstillgångar funnits, synes jordstyckningsföretagens
jorddelning hava skett efter mera sunda principer än övriga bolags
och enskilda spekulanters avstyckningar av jord. För jordstyckningsbolagen
och jordstyckningsspekulanterna har ju huvuduppgiften varit egendomarnas
styckning, och dessa jordägare, till skillnad från andra bolag och enskilda
spekulanter, hava sålunda ej för egen del behållit skogsmarken,
utan vanligen uppdelat densamma på de nya jordbruken. Emellertid kan
det ej förnekas, att även jordstyckningsbolagen och de enskilda spekulanterna
i jordstyckning understundom förfarit i likhet med andra bolag och enskilda
spekulanter i de fall, då styckningar verkställts av egendomar med
större skogstillgångar, i det att åkerjorden och ängsmarken avsöndrats och
styckats till småbruk, medan skogen behållits. Ofta nog har även tillgått
så, att, sedan skogstillgångarna tillgodogjorts, egendomarna i sin helhet
styckats och försålts i smärre lotter. Då dylikt förekommit i trakter, varest
skogstillgångar äro nödvändiga för jordbrukets stöd, hava de genom styckningarna
uppkomna nya jordbruken givetvis gått till mötes en vansklig
framtid. Jordstyckningar i större skala synas dock hava varit ganska sällsynta
inom de trakter, där skogstillgång är för jordbruket ett oeftergivligt
villkor. Såsom förut nämnts, hava nämligen jordstyckningsbolagens och
de enskilda jordstyckningsspekulanternas verksamhet huvudsakligen varit
förlagd till områden, där skogstillgången ej är av avgörande betydelse för
jordbruket. Från dessa områden återfinnas många uttalanden, som giva
vid handen, att de genom de senaste årtiondenas lagstiftning tillkomna
lättnaderna i jordstyckningsförfarandet varit av stor betydelse för bildandet
av mindre, självständiga jordbruk. Ett ökat antal självägande jordbrukare
hava sålunda tillkommit under årens lopp, vilket visat sina gynnsamma
verkningar främst ur allmän social synpunkt. Men även för jordbrukets
skötsel har uppdelningen av större jorddomäner i mindre jordbruk ej sällan
visat sig mycket fördelaktig. Särskilt gäller detta frånsäljning av avsides
belägna utägor, vilka under den tid, de ingått i större jordbruks drift, i
regel åtnjutit en ganska svag hävd, men, sedan de avsöndrats till småbruk,
blivit föremål för eu omsorgsfull och intresserad skötsel från de nya självägande
småbrukarnas sida.
Uttalanden om att de genom ägostyckningar och jordavsöndringar nybilddade
småbruken i vissa fall blivit för små, så att ägarna icke därå kunnat
erhålla sin utkomst, komma ofta till synes i uppgiftslämnarnas utsagor, vilket
gör, att den i det föregående berörda jorddelning, som verkställts av olika
jordstyc-kningsföretag, ej företer endast gynnsamma, utan även ofördelaktiga
sidor. Bortsett från Södermanlands län, där jordstyckningen i allmänhet
förlupit på ett tillfredsställande sätt, synes särskilt den inom Mälarlänen
genom ägostyckningar och jordavsöndringar i stor skala skedda jordparcelleringen
haft till resultat, att mångenstädes bildats jordbruk med alltför
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
t
liten areal för att kunna giva brukarne ens den nödtorftigaste bärgning.
Även inom vissa trakter av södra Sverige, särskilt i Kronobergs län och
norra delen av Kristianstads län, bär i ej ringa utsträckning förekommit
jordstyckning med liknande. resultat. Från Skaraborgs län samt, om ock i
''mindre omfattning, från Älvsborgs län omtalas likaledes, att de genom
ägostyckningar och avsöndringar tillkomna nya jordbruken tilltagits så små,
att de ej kunnat bereda sina ägare utkomst, något som måste anses synnerligen
olyckligt i bygder, där det ej gives tillfällen till extraförtjänster genom
dagsverken hos större jordbrukare eller genom arbete vid industriella företag.
Att jordstyckningsbolagen och andra jordstyckningsspekulanter ofta nog
styckat egendomarna i allt för små lotter, är väl i första hand beroende
därpå, att köparna till de avstyckade jordlotterna ej befunnit sig i sådana
ekonomiska omständigheter, att de kunnat förvärva för full besutenhet
tillräckliga arealer. Det i många fall otillfredsställande resultatet av jorddelningen
kan därför ej uteslutande läggas jordstyckningsbolagen och jordstyckningsspekulanterna
till last, Vad man däremot kan förebrå dem är,
att, efter vad som ofta framhålles, till mindre jordbruk och s. k. egna hem
ej sällan utskiftats den till egendomarna hörande sämre jorden, medan de
bästa ägorna behållits vid huvudgården.
Fn omständighet, som även i många fall bidragit till det mindre gynnsamma
resultatet av jordstyckningarna är, att köparna till de avstyckade
områdena understundom icke varit jordbrukare utan personer från andra
yrkesklasser. Givet är, att det för dylika personer blivit särskilt vanskligt
att å de små och ofta nog av skuld betungade områdena vinna sin utkomst
Tillika må anmärkas, att kommissionen i en den 10 januari 1923 till chefen
för justitiedepartementet ingiven skrivelse angående förlängning av vissa arrendeavtal
anfört bl. a ;
Den tillämnade lagstiftningens om avlösning av arrendejordbruk uppgift
vore bl. a. att tillse, att de avlösta arrendejordbruken erhölle tillräckligt med
odlingsbar jord samt husbehovsskog och bete, de sistnämnda förmånerna
i den mån de kunde skäligen erhållas. Det läge i sakens natur, att ett sålunda
nybildat jordbruk måste om möjligt vara tillräckligt för att försörja en familj.
Erfarenheterna icke minst från egnahemsrörelsen hade ådagalagt, huru
misslyckat ett upprättande av nya jordbruk i allmänhet bleve utan en sådan
förtänksamhet. Det läge emellertid självfallet i de stora jordägarnas, särskilt
bolagens, intresse att förekomma en sådan förpliktelse genom att på något sätt
gå lagstiftningen i förväg. Från kommunalnämnderna hade också på kommissionens
förfrågan meddelats, att ägostyckningar, som enligt gällande lag
finge okontrollerat äga rum hur som helst, mångenstädes skett och fortfarande
påginge på sådant sätt, att arrendejordbruk utbrötes utan att erhålla behöriga
tilldelningar. Enligt vad som försports hade i stor utsträckning ägostyckningar
av arrendejordbruk även ägt rum på lager utan försäljning tillsvidare,
varmed ej förnuftigtvis kunde avses annat än att på det sättet vara beredd att
kunna möta och mota en blivande lagstiftning.
I sitt ovan berörda principutlåtande anförde kommissionen, såvitt angår
frågan om förbättrande av ofullständiga jordbruk, bl. a. följande:
Såsom av norrlandskommitténs utredning framginge, hade, innan den
norrländska ägostyckningslagen tillkommit, i ganska stor utsträckning gamla
bondejordbruk blivit av bolag utbrutna på ett för jordbruket ofördelaktigt
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
sätt. Likaledes visade värmlandsundersökningens och jordkommissionens
enquéter, att i övriga delar av riket en sådan företeelse gjort sig gällande
och fortfarande ägde rum. Av bolag plägade ock utstyckas jordbruk på
lager utan någon omedelbar försäljning. Det vore uppenbart en stor skada
för det allmänna och framtida släkten, att möjligheterna till självständiga
jordbruk och särskilt de gamla bondgårdarnas återupprättande på detta sätt
opåtalt skövlades. Detta gäve, såvitt kommissionen förstode, fullt fog att
genom lagstiftningens mellankomst förbättra dessa felaktigt utbrutna jordbruk
med felande tillbehör från huvudfastigheten.
Norrlandskommittén hade länge varit sysselsatt med formulering av lagbestämmelser
i sådant syfte. Emellertid hade kommitténs majoritet på
sistone beslutat att ej framföra denna fråga. Tiden för upptagande av kommitténs
uppslag syntes jordkommissionen nu vara inne. Möjligheten till en
dylik rekonstruktion av jordbruk borde därvid utsträckas till hela landet.
Det funnes emellertid här och var i vårt land talrika mindre jordbruk,
som icke uppkommit på förenämnda sätt, men i alla fall vore förkrympjta
och otjänliga för sitt ändamål. När i närheten funnes större egendomar,
tillhöriga bolag, och även andra, från vilka, utan synnerlig olägenhet för
huvudfastigheterna, tillfälle erbjödes att kunna komplettera de ofullständiga
jordbruken, borde en sådan utväg hållas öppen av lagstiftningen även för
sådana fall, att de båda fastigheterna icke uppkommit genom den enas utbrytning
ur den andra utan tillhörde olika kamerala enheter.
Med gällande lag kunde i detta senare fall någon juridisk sammanslagning
icke öga rum. Detta hindrade dock icke, att ett bärkraftigt jordbruk
kunde bildas genom att i samma ägares hand sammanföra två eller flera
stycken från olika fastigheter. Emellertid borde i den nya skifteslagstiftningen
särskild uppmärksamhet ägnas åt möjligheten att sammanföra dylika
ägor till en odelbar fastighet.
Det av herr Lindhagen uppgjorda, vid kommissionens utlåtande fogade
utkastet till lag om avlösning av osjälvständiga jordbruk samt förbättring
av ofullständiga jordbruk innehåller i sistnämnda hänseende huvud,
sakligen följande bestämmelser: Från bolag, ekonomisk förening, enskild
spekulant eller annan större egendomsägare tillhörig fastighet utbrutet
och avyttrat förutvaraude arrende- eller därmed likställt jordbruk, vars
odlade jord beträffande kameralt självständig, under huvudgård lydande
fastighet ej överstiger 25 hektar och, i fråga om torp eller annan kameralt
osjälvständig jordbrukslägenhet, ej överstiger 25 hektar och, inberäknat
ängs- och hagmark, ej understiger 2 hektar och som till uppenbart
men för jordbruket vid utbrytandet och avyttringen ej försetts med jord
eller servitutsrätt uti i lagutkastet närmare angiven utsträckning, skall
kunna för vad sålunda felas erhålla fyllnad från den fastighet, varifrån
det utbrutits. För det fall att jordbruket utbrutits genom ägostyckning utan
att sedermera överlåtas till annan ägare, skall sådan komplettering ock
kunna äga rum. Aven i andra än sålunda angivna fall kan ofullständigt
jordbruk med minst 2, högst 10 hektar åkerjord på enahanda sätt förbättras
med mark eller servituisräit från annan fastighet, oavsett huruvida jordbruket
ursprungligen utbrutits från denna eller icke. Förutsättningarna
härför äro, att uppenbart behov därav föreligger, att något synnerligt men
i fråga om jordbrukets drift och skogens vård ej tillskyndas den fastighet,
Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.
It
som skall avstå mark eller servitutsrätt, och att sistnämnda fastighet antingen
tillhör bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant eller innehåller
mera än 75 hektar åker eller 150 hektar skogsmark. Kan frivillig uppgörelse
ej träffas angående väckt anspråk på visst områdes avskiljande, skall
frågan, efter framställning av jordkommissionen i länet, prövas av eu
avlösningsnämnd, bestående av en lantmätare som ordförande samt två
kommunala ledamöter, samtliga utsedda på visst närmare angivet sätt. Till
förrättuingen, vilken skall vara att anse som en laga lantmäteriförrättning,
skall kallas jordägaren samt inteckningshavare och övriga rättsägare beträffande
det område, om vars frånskiljande är fråga. Lösen för området
bestämmes efter det värde, som med hänsyn till dess läge och beskaffenhet
kan anses skäligt. Till ledning skall tjäna taxeringsvärdet å den fastighet,
vartill området hör. Lider annan än jordens ägare intrång genom frånskiljandet,
skall ersättning utgivas. Jorden skall utbrytas genom ägostyckning
eller avsöndring. Kostnaden för förrättningen skall i forsta hand
gäldas av staten. Nittio dagar efter det avlösningsnämndens beslut om
frånskiljandet vunnit laga kraft, skall jordkommissionen hos länsstyrelsen
nedsätta den bestämda löseskillingen. Sedan beslut om fastställelse av ägostyckning
eller avsöndring vunnit laga kraft, skall länsstyrelsen fördela löseskillingen,
därvid, för den händelse det frånskilda området på grund av inteckning
häftar för fordran, avkomsträtt eller annan förmån eller enligt 11
kapitlet 2 § jordabalken kan i ägarens hand häfta för fordran eller annan
rätt, som nyss sagts, bestämmelserna om fördelning hos överexekutor av
köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom skola lända till efterrättelse.
Området övergår till nye ägaren fritt från ansvar för intecknad
gäld eller annan rätt av nyss angiven beskaffenhet. Området skall därefter
enligt närmare angivna regler sammanläggas med den hemmanslott eller
lägenhet, för vars förbättrande det avskilts, till en fastighet. Är den ursprungliga
hemmanslotten eller lägenheten besvärad av inteckning, skall
denna vara gällande jämväl i det tillagda området.
Till jordkommissionens principutlåtande, såvitt här är i fråga, hava anslutit
sig fyra ledamöter av kommissionen, nämligen herrar Lindhagen,
Ingeström, Johansson i Uppraälby och Pettersson i Hallbäcken.
Två ledamöter av kommissionen, herrar Ehrenborg och Jansson i Edsbäeken,
hava för sin del framlagt ett särskilt utkast till lag om rätt i vissa
fall för arrendator att inlösa på arrende innehaft område. Detta förslag
innefattar, såsom av rubriken framgår, inga bestämmelser angående förbättring
av ofullständiga jordbruk.
Återstående två ledamöter, herrar Wohlin och Olsson i Kullenbergstorp,
hava avgivit ett särskilt principuttalande, däri emellertid sistnämnda fråga
ej heller blivit berörd.
I de yttranden, som infordrats över jordkommissionens betänkande, del Yttranden
VI, varuti dess ovannämnda principutlåtande om avlösning av vissa mindre över jordlcom
arrendejordbruk samt förbättring av ofullständiga jordbruk ingår, hava sär -missionens be
skilda uttalanden angående kommissionens förslag i sistnämnda hänseende lunkande.
i allmänhet icke gjorts. Undantagsvis förekomma dock sådana.
10
Andra lagutskottets utlåtande Air 31.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför sålunda: Vad principutlåtandet innehåller
om förbättring av ofullständiga jordbruk finner länsstyrelsen beaktansvärt.
Det finnes här i länet åtskilliga hemmanslotter, uppkomna genom ägostyckning
före norrländska ägostyckningslagens tillkomst, vilka utbrutits på sådant
sätt, att de måste sägas vara olämpliga för jordbruksändamål. Eu
komplettering av dessa vore därför synnerligen önskvärd. Därest med hänsyn
jämväl till andra orter missförbållandena på detta område finnas vara
av sådan omfattning, att eu särskild lagsiiftning anses böra komma till stånd,
är länsstyrelsen dock icke beredd att giva sin anslutning till det förslag, att
ett ofullständigt jordbruk kompletteras med mark från annan fastighet än
den, från vilken jordbruket tidigare utbrutits. Härtill vill länsstyrelsen hava
framhållit, att en särskilt noggrann prövning av kompletteringens behövlighet
bör äga rum, innan sådan sker.
Lantbrulcsstyrelsen har framhållit, bl. a., att, därest vid hittills å frivillighetens
väg skedd frigörelse av torpställen och mindre arrendejordbruk åsidosatts
något, som skäligen bort iakttagas för att i alla hänseenden åt det
nya jordbruket skänka de bästa möjliga förutsättningar för jordbruksdriftens
framgångsrika bedrivande, torde detta förhållande knappast påkalla en
särskild lagstiftning av mera genomgripande och omfattande natur. Skulle
några bestämmelser i förevarande avseende anses önskvärda utöver redan
befintliga, torde dessa eventuellt kunna införas i gällande lagar om fastighets
delning.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har förklarat sig icke hava något att erinra
mot principuttalandet.
Övriga myndigheter hava ställt sig avvisande mot utlåtandet i dess helhet,
därvid framhållits, att något behov av den ifrågasatta lagstiftningen ej
förefunnes samt att densamma skulle medföra ett alltför starkt ingrepp i
äganderätten och medföra betänkliga konsekvenser.
Jordstyck- I detta sammanhang må anmärkas, att det senast föreliggande, av den
tionens0minoms'' jordstyckningskommissionen avlämnade, inom justitiedepartementet
justitiedepar- sedermera överarbetade betänkandet med förslag till lag om delning av jord
^arbetade °för- ^ landet m- m- upptager ett nytt delningslnstitut, benämnt avstyckning och
slag till lag motsvarande de båda nuvarande delningsformerna ägostyckuing och jordaTSÖnc^D§''
För tillämpningen av det nya institutet uppställas bl. a. i 19
m. m. kap. 3 § följande regler:
Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet vara så beskaffad,
att den lämpligen kan antingen för sig utgöra sådan fastighet, som
med avstyckningen avses att bildas, eller ock, där den är avsedd att sammanläggas
med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt med denna.
Avstyckning må ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan
bestå såsom särskild fastighet.
Från jordbruksfastighet inom de län, å vilka norrländska ägostyckningslagen
äger tillämplighet, må ej avstyckas inägojord till den omfattning, att
fastighetens jordbruk därigenom märkligen försvagas. Har ägare av jordbruksfastighet
inom något av nämnda län förvärvat all den till annan fastighet
hörande inägojord, och vill han för sammanläggning med förstnämnda
fastighet avstycka berörda jord; finnes laga hinder mot sammanläggningen
ej möta, då skall vad i nästföregående punkt stadgas icke utgöra hinder
mot avstvckningen av inägojorden.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
11
Hör till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, skogsmark, som på grund
av sin belägenhet och med hänsyn till förhållandena i övrigt i orten lämpligen
kan nyttjas för liusbehovsändamål, må avstyckningen ej ske på sådant
sätt, att icke i mån av tillgång såväl stamfastigheten som avstyckad del,
envar så framt däri ingå åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den
omfattning, att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, erhåller för dess nyttjande
för sådant ändamål erforderlig skog; skolande, då fråga är om avstyckning
av mark för sammanläggning med annan fastighet, vid beräkningen
av behovet av skog tagas hänsyn även till skogstillgången å den
fastighet, varmed den avstyckade delen är avsedd att sammanläggas. I
ort med ringa skogstillgång må dock, där det för skogens bestånd prövas
angeläget eller eljest synnerliga skal därtill äro, avstyckning så verkställas,
alt skogsmarken i sin helhet tillfaller jordbruksfastighet, som beröres av
förrättningen.
Vad i tredje stycket första punkten och fjärde stycket stadgas skall ej Norrländska
utgöra hinder för avstyckning av mark för tillgodoseende av behov av ägostyckningsmindre
lägenheter eller för beredande av plats för industriell anläggning sträcklina till
eller därmed jämförligt ändamål. mellersta
Sverige in in
Förenämnda betänkande innefattar också förslag till lag om sammanläggning
i vissa fall av fastigheter å landet, vilket förslag giver vida möjligheter
till dylik sammanläggning.
Slutligen må ock erinras, att under sistlidet år tillkommit särskilda lagar Motiveringen
angående dels ägostyckning inom de på bekostnad eller med understöd av til1 motio~
staten storskiftade delarna av Kopparbergs län, dels utsträckning av norrländska
ägostyckningslagens tillämpningsområde till att omfatta, förutom
övriga delar av Kopparbergs län, jämväl Stockholms, Uppsala, Örebro och
Västmanlands län och dels norrländska jordavsöndringslagens tillämpningsområde
till att omfatta jämväl Stockholms, Uppsala, Örebro och Västmanlands
län.
Till stöd för den i motionerna gjorda hemställan har av motionärerna
anförts bl. a. följande:
Genom att avlösning av arrendejordbruk ej genom lagstiftning regleras
kommer ingen verksam kontroll att utövas för att de utbrutna jordbruken
må få tillräcklig jord med tillbebör. De allmänna villkor möt utbrytning,
som må komma till stånd i en ny skifteslagstiftning, äro ännu icke antagna.
De komma ock, av förslaget att döma, att innehålla föga effektiva föreskrifter
med hänsyn till såväl formuleringen av förbehållen som kompetensen
och pålitligheten hos dem, som skola tillämpa lagen. Till och med under
den norrländska ägostyckningslagens hägn har vad som helst kunnat äga
rum till förhindrande av lagens rätta tillämpning. Därpå lämnar landshövding
Widéns kamp mot lantmätare i Jämtland och regeringsrätten ett
exempel. (Se jordkommissionen, del IV, sid. 123.)
Vid 1924 års riksdag utsträcktes visserligen norrländska ägostycknings
lagen även till Svealand. Någon omtanke från statens sida för dylik utbrytning
även i Södra Sverige medgavs icke. Man kan således befara, att
i hela södra Sverige och för övrigt, trots den norrländska ägostyckningslagen,
i många fall även i norra och mellersta delarna av riket utbrytning kommer
12
Utskottets
yttrande.
Andra lagutsJasttets utlåtande Nr 31.
att ske av ofullständiga jordbruk. I riksdagens beslut ligger en uppfordran
t. o. in. att påskynda en sådan sakernas ordning, trots att för egnahemsrörelsen
däremot framhålles numera såsom en livsbetingelse, att jordbruken
måste vara tillräckligt stora.
För alla de småbruk, som tillförene skapats både av egnahemsrörelsen
och enskilda jordägares försäljningar av arrendegårdar som ock jordbruk
av sistnämnda slag, som fortfarande må tillkomma, blir det således eu
mödosam uppgift för framtiden att lappa ihop vad de enskilda intressena
och bristande framsyn i jordpolitiken under gångna tider förbrutit.
Såsom framgår av den redogörelse, utskottet i det föregående lämnat,
har man under de senaste årtiondena i avsevärd utsträckning sökt att genom
lämplig lagstiftning förhindra eu ur jordbrukssynpunkt ofördelaktig styckning
av jorden, och torde det kunna förutsättas, att detta strävande skall i
ökad omfattning göra sig gällande vid genomförandet av den nya skifteslagstiftning,
vartill förslag torde vara att förvänta till nästkommande års riksdag.
Emellertid torde det vara obestridligt, att i trots härav inom vårt land
lörefinnes ett ej ringa antal jordbruk, vilka icke i den utsträckning, det ur
synpunkten av deras ändamålsenlighet såsom självständiga försörjningskällor
vore önskligt, äro försedda med odlad eller odlingsbar jord, husbehovsskog,
bete och annat dylikt tillbehör. Anledningarna härtill äro givetvis mångahanda.
En av de måhända viktigaste torde vara att söka i det utnyttjande,
som trävarubolag och skogsspekulanter i Norrland gjort av den tidigare
även där förefintliga möjligheten att från skogsmarken avskilja inägojorden
utan hänsyn till de därigenom uppkomna inägolotternas lämplighet såsom självständiga
jordbruksfastigheter. Jämväl den av staten understödda egnahemsrörelsen
torde under tidigare år ofta hava givit upphov till alltför små
och för litet bärkraftiga jordbruk. Emellertid må ej förglömmas, att de
ekonomiska konjunkturerna och vissa förändringar i avseende å jordbruksdriften
givetvis också härvidlag spelat in. Lotter, som vid utbrytningen från
annan fastighet måhända med rätta beräknats i och för sig eller i förening
med andra i trakten till buds stående förvärvskällor kunna giva tillräckligt
uppehälle för en familj, hava sedermera på grund av ändrade konjunkturer
och driftsmetoder eller genom bortfallandet av möjligheter till biförtjänst
kommit att framstå såsom i jordbrukshänseende ofullständiga.
Åtgärder, som underlätta att på lämpligt sätt komplettera dylika ofullständiga
jordbruk, äro enligt utskottets mening väl förtjänta att understödjas. Av
ej ringa vikt härutinnan torde vara att få undanröjt de hinder, som för
närvarande uppställa sig emot sammanläggning av olika fastigheter eller
fastighetsdelar å landet. Såsom i det föregående antytts, torde detta önskemål
kunna förväntas komma att i en snar framtid bliva tillgodosett i samband
med den nya skifteslagstiftningen. Av betydelse härvidlag torde ock
vara att få underlättat möjligheterna att göra frånskilda fastighetsdelar
gravationsfria. Detta är nämligen, såsom bekant, för närvarande i många
fall förenat med ej obetydliga svårigheter och kostnader.
Andra lagutskottets utlåtande Nr dl. 13
Då motionärerna na påyrka övervägande och framläggande av förslag
till lagstiftning angående förbättring av ofullständiga jordbruk, torde det
få förutsättas, att denna lagstiftning avses att byggas å rätt till expropriation,
på föranstaltande och bekostnad i första hand av staten, utav för ändamålet
nödiga områden från såväl den fastighet, varifrån det ofullständiga jordbruket
utbrutits, som ock annan angränsande fastighet, allt i huvudsaklig
överensstämmelse med det vid jordkommissionens ovan berörda principutåtanie
fogade, av err Lindhagen uppgjorda lagutkastet. Mot en tvångslagstiftuing
av den sålunda ifrågasatta innebörden resa sig avsevärda betänkligheter.
Att medgiva expropriationsrätt för ett behov av nu förevarande
slag, vilket i praktiken måste visa sig vara ytterst svårbedömbart
och föremål för skiftande subjektiva meningar, skulle utan tvivel komma
att visa sig bliva förenat med ej ringa vanskligheter. Än mera torde detta
bliva fallet, när expropriationsrätten skulle kunna göras gällande gent emot
personer, vilka för bedrivande av sin likartade förvärvsverksamhet måhända
äro i åtskilligt beroende av tillgången till det område, som med expropriationen
är avsett, och vilka ej haft något som helst att göra med uppkomsten
av det missförhållande, som genom expropriationen skulle rättas till.
Medgivas må emellertid, att beträffande särskilt av trävarubolagen före
norrländska ägostyckningslagens tillkomst inom av denna berörda län
vidtagna ägostyckningar, vid vilka för jordbruk avsedda hemmanslotter
utlagts utan tillräcklig skogstilldelning m. m., statliga åtgärder kunna
tänkas behöva ifrågakomma för att bereda sålunda utbrutna jordbruk för
deras bärighet erforderliga ytterligare tilldelningar från respektive huvudfastigheter.
Huruvida åvägabringande av en särskild lagstiftning skall visa sig
vara för detta ändamål erforderligt, låter sig ej på grundval av nu föreliggande
uppgifter bedöma. Skulle hinder befinnas möta för frivilliga
förvärv från vederbörande bolag av nödiga tilläggsområden, torde i samband
med andra hithörande spörsmål denna fråga böra upptagas till vidare
övervägande. Att härom nu på grundval av förevarande motioner göra
en särskild framställning till Kungl. Maj:t finner emellertid utskottet ej
vara av förhållandena påkallat.
Med stöd av det sålunda anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 maj 1925.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens, Tjällgren* Frändén*
Lindhagen* Österström* och Åkerberg;*
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Ödström, Svensson i Skanskorg,
Johansson i Sollefteå,* Olovson i Västerås, Lindgren i Dingelvik, Ånderson i
Storegården och Pettersson i Hällbacken.*
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1 :o) av herrar Linder, Svensson i Skönsberg och Olovson i Västerås, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen med anledning av förevarande
motioner måtte besluta skrivelse till Kungl. Maj :t i motionernas syfte; och
2 :o) av herr Lindhagen, som anfört:
»Utskottet har funnit de ifrågasatta åtgärderna förtjänta att understödjas,
särskilt befogad anses komplettering av de av bolag gjorda utbrytningar före
norrländska ägostyckningslagens tillkomst
Det angelägnaste för utskottet är emellertid även här, att allt sker på frivillighetens
väg. Ibland brukar utskottet tillstyrka en undersökning härom. Men
i detta fall skola förmodligen innehavarne av de ofullständiga jordbruken av
eget initiativ pröva sig fram med framställningar till den stora jordägaren,
och da detta visat sig ej framkomma i någon större omfattning, skulle ett
''övervägande’ möjligen kunna ifrågakomma.
Man måste verkligen fråga sig, om utskottet själv tror på eu sådan utveckling
utan ens något som helst initiativ från det allmänna. Kanske är det
i insikt om det otroliga i ett sådant privat initiativtagande, som ovan sägs, som
utskottet slutar med den hopplösa, dunkla och bekväma negationen att ’nu
på grundval av förevarande motioner göra en särskild framställning till Kungl.
Maj :t finner emellertid utskottet ej vara av förhållandena påkallat.’ Den
stora jordäganderättens helgd är med andra ord viktigare än allt annat.
Det hemställes,
att riksdagen ville hos regeringen begära övervägande av en
lagstiftning och andra åtgärder för förbättring av ofullständiga
jordbruk.»
Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, 1925.