Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1

Nr 2\).

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1925 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag om
ändrad lydelse av 62 § i ecklesiastik boställsordning den
9 december 1910.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till
lagutskott hänvisade motioner nr 70 i första kammaren av herrar Johan
Bernhard Johansson, Sederholm och Frändén samt nr 189 i andra kammaren
av herrar Norman, Brännström, Öberg, Johanson i Huskvarna, Lindmark,
Göranson, Lilliecreutz, Nilsson i Antnäs, Larson i Tönnersa, Anderson i
Storegården, Gustafsson i Älvsered, Petersson i Lerbäcksbyn, Hedlund i
Häste, Persson i Fritorp och Hedin.

I motionerna, vilka äro lika lydande, har hemställts, att riksdagen ville
för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 62 § i ecklesiastik boställsordning den

9 december 1910.

Härigenom förordnas, att 62 § i ecklesiastik boställsordning den 9 december
1910 skall erhålla följande ändrade lydelse:

År prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet olämpligt
belägen, eller kan eljest på grund av särskilda omständigheter boställe
eller del därav ej för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet
eller mot skälig avgift utarrenderas, må boställe eller del, varom nu är
sagt, efter Konungens beprövande utbytas mot annan fastighet eller ock
försäljas. Lag samma vare, där löneboställe eller del därav i följd av belägenhet
i eller invid stad eller stadsliknande samhälle kan med synnerlig
fördel styckas till tomter.

Har lägenhet å löneboställe så bebyggts, att därå den 1 januari 1919
fanns och fortfarande finnes för stadigvarande behov avsedd, nöjaktig bostad
för lägenhetens innehavare och hans familj, och belöper av det värde,
lägenheten med därå befintliga byggnader äger, minst en fjärdedel å lägenhetsinnehavaren
tillhöriga byggnader, vare lägenhetsinnehavaren berättigad
att inlösa det till lägenheten hörande område, så vitt Konungen prövar
det kunna ske utan olägenhet för lönebostället eller därintill belägen prästgård.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 2/< höft. (Nr 29.)

1

Bestämmelser
om tryggad besittningsrätt

till vissa lägenheter
å
präst boställen.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Giver Konungen tillstånd till åtgärd, som ovan avses, ankommer ock
på Konungens prövning, huruvida i anseende därtill, att boställets avkomst
helt eller delvis ingått till kyrkofonden, för detsamma betingad mellangift
eller köpeskilling eller någon del därav skall överlämnas till nämnda fond.

Denna lag skall träda i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling, men
skall ej föranleda inskränkning i den rätt, som jämlikt lagen om rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område kan tillkomma innehavare av lägenhet å ecklesiastikt löneboställe.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslaget, tillåter sig utskottet
att, i den mån ej redogörelse därför lämnas här nedan, hänvisa till
motionerna.

Förevarande motioner avse att bereda vissa lägenhetsinnehavare å ecklesiastika
löneboställen, som därå äga boningshus, möjlighet att utöver vad
för närvarande gäller friköpa den mark, varå de skapat sina hem.

Sådana lägenhetsinnehavare kunna nu under särskilda betingelser erhålla
en i viss mån tryggad besittningsrätt till marken. Bestämmelser härom
innehållas i kungörelserna den 15 april 1904 och den 14 maj 1915 angående
beredande av tryggad besittningsrätt åt innehavare av vissa lägenheter å
prästerskapets löneboställen samt förordningen den 15 september 1911 angående
utarrendering av prästerskapets löneboställen. Enligt dessa författningar
gäller nämligen, att vid utarrendering av löneboställe i enlighet med
förordningen den 15 september 1911 skall undersökas, huruvida därå finnas
lägenhetsinnehavare, som bebo dem tillhöriga, före den 1 januari 1915 uppförda
byggnader, ävensom huruvida lägenhetsinneliavarna må kunna utan
men för egendomens skötsel vid lägenheterna bibehållas. Därest så finnes
vara fallet, må bland arrendevillkoren intagas sådana bestämmelser, genom
vilka lägenhetsinnehavare och hans hustru förbehållas att mot utgörande
till arrendatorn av avgäld, som i detta sammanhang av länsstyrelsen och
domkapitlet fastställes, kvarbo å lägenheten till arrendeperiodens slut, om
de leva så länge samt förenämnda myndigheter ej under arrendetiden på
grund av deras uppförande eller underlåtenhet att utgöra avgälden finna
anledning att genom uppsägning skilja dem från lägenheten. Därjämte
stadgas, att länsstyrelsen och domkapitlet jämväl äga att beträffande sådan
före den 1 januari 1915 tillkommen lägenhet, vilken anses för egendomen,
varå den finnes, medföra väsentligt gagn, meddela så beskaffat stadgande,
att lägenhetens bibehållande till arrendeperiodens utgång göres oberoende av
innehavarens frånfälle eller lägenhetens överlåtande på annan person.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2''J. K

Enligt lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen)
finnes även viss möjlighet för lägenhetsinnehavare å ecklesiastik jord
att genom tvångsinlösen förvärva lägenheten, därest nämligen jorden icke
är att anse såsom kronan tillhörig. Har en för viss tid till brukande eller
för bostadsändamål upplåten del av eu fastighet över tjugu år i följd innehafts
av annan än ägaren och har området så bebyggts, att därå den 1
januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes nöjaktig
bostad för brukaren och hans familj, äger brukaren nämligen enligt denna
lag rätt att vid upplåtelsetidens slut lösa det upplåtna området under förutsättning
att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga
byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader. Är en del av eu
fastighet upplåten för brukarens livstid, äga vid den tid, då den upplåtna
brukanderätten upphör, brukarens stärbhusdelägare enahanda lösningsrätt,
oavsett under vilken tid fastigheten innehafts av annan än ägaren. Åven
om lägenhetsinnehavaren icke kan visa avtal om upplåtelse för viss tid
eller för livstid, äger han likväl lösningsrätt till det av honom innehavda
området, därest detta den 1 januari 1919 sedan mer än tjugu år innehafts
av annan än ägaren till brukande eller för bostadsändamål och jordägaren
icke före nämnda dag vidtagit åtgärd för att skilja innehavaren från området,
vilken åtgärd därefter leder till sådan påföljd. Från lagens tillämpning
är undantagen all mark, som tillhör kronan. — De nu angivna bestämmelserna
om inlösningsrätt hava emellertid icke obetingad giltighet.
Sålunda äger dylik rätt icke rum, om de lägenhetsinnehavaren tillhöriga
byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren
eller om området frånträdes på den grund, att nyttjanderätten förverkats.
Likaledes äro från lösningsrätt undantagna de fall, där på grund av lägenhetens
närbelägenhet till jordägarens boningshus, tomtplats eller trädgård
eller på annan grund inlösen skulle komma att för huvudfastigheten medföra
avsevärd olägenhet.

Såsom känt har i proposition nr 142 förelagts innevarande års riksdag
förslag till ny ensittarlag, vilket förslag å åtskilliga punkter innehåller betydelsefulla
avvikelser från den nu gällande ensittarlagen.

De viktigaste bestämmelserna om försäljning av ecklesiastik jord inrymmas
emellertid i den med motionerna avsedda 62 § av den ecklesiastika boställsordningen
den 9 december 1910. Enligt detta lagrum, för vars ändring
fordras samtycke jämväl av kyrkomöte, får efter Konungens prövning försäljning
äga rum:

1) därest prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet är
olämpligt belägen eller

2) därest eljest på grund av särskilda omständigheter boställe eller del
därav ej kan för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller mot
skälig utgift utarrenderas eller ock

Lagen den 26
mars 1920 om
rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare

att inlösa
under nyttjanderätt
upplåtet
område
(den s. k. ensittarlagen).

Med motionerna
avsedda
62 § i ecklesiastik
boställsordning
den
9 decembtr
1910.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Motionernas

innebörd.

Uttalanden i
samband med
tillkomsten av
den ecklesiastika
boställsordning
en.

3) därest löneboställe eller del därav till följd av belägenhet i eller invid
stad eller stadsliknande samhälle kan med synnerlig fördel styckas till
tomter.

Motionärernas hemställan åsyftar, att såsom ett andra stycke skulle till
förenämnda paragraf fogas en bestämmelse av innehåll, att, därest lägenhet
å löneboställe så bebyggts, att därå den 1 januari 1919 fanns och fortfarande
finnes för stadigvarande behov avsedd, nöjaktig bostad för lägenhetens
innehavare och hans familj, och minst en fjärdedel av det värde,
lägenheten med därå befintliga byggnader. äger, belöper å lägenhetsinnehavaren
tillhöriga byggnader, lägenhetsinnehavaren skall vara berättigad
att inlösa det till lägenheten hörande området, så vitt Konungen prövar
det kunna ske utan olägenhet för lönebostället eller härintill belägen prästgård.
Därjämte föreslås en härav betingad omformulering av nuvarande
andra stycket i paragrafen.

Utskottet erinrar, att enligt 1 § i ecklesiastika boställsordningen räknas i
densamma till boställen all den fasta egendom, som är anslagen till bostad
eller avlöning åt prästerskapet i territoriella församlingar, jämväl sådan,
som användes till prästänkesäte eller vars avkomst ingår till prästerlig löneregleringsfond
(kyrkofonden). Boställsordningen har följaktligen icke avseende
å boställen, som äro anslagna åt klockare och orgelnister med flera
befattningshavare inom ecklesiastikstaten, vadan motionerna enligt sin avfattning
icke omfattar boställen av sist avsedda slag.

Vidare erinrar utskottet, att medan under ecklesiastika boställsordningen
fallande boställe, som är avsett till löntagares bostad, i boställsordningen
kallas prästgård, annat i densamma avsett boställe benämnes löneboställe,
samt att av motionernas avfattning framgår, att motionerna hava avseende
blott å löneboställen.

De anförda bestämmelserna i 62 § boställsordningen hade icke någon motsvarighet
i de förslag till lag om reglering av prästerskapets avlöning och
till ecklesiastik boställsordning, som av Kungl. Maj:t förelädes riksdagen
åren 1908 och 1909, men återfinnas i huvudsak i propositionen till 1910 års
riksdag med förslag till ecklesiastik boställsordning och härröra från förslag,
som i enskilda motioner framburos vid de förstnämnda två riksdagarna.
Dessa sistberörda förslag gingo emellertid vida längre. De åsyftade nämligen,
att de ecklesiastika boställena i allmänhet skulle avyttras. Biksdagen ansåg
emellertid, såsom framgår av dess uttalande i samband med antagandet av
den ecklesiastika boställsordningen, att stor varsamhet borde iakttagas, då
det gällde att i penningar med deras mera osäkra värde förvandla fast egendom,
vars värde vore av mera bestående natur.

I samband härmed förtjänar ock återgivas det vid frågans behandling
under 1909 års riksdag av vederbörande särskilda utskott gjorda uttalandet,
att enligt dess mening kyrkans ekonomiska intressen i regeln bäst till -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21).

5

varatoges därigenom, att jord, som anslagits åt prästerskapet, ej bleve avyttrad,
enär genom jordens bibehållande för den institution, till vilkens fromma den
en gång blivit upplåten, vinsten av en jordvärdestegring även komme samma
institution till godo.

Innan utskottet härefter går att lämna en kortfattad översikt över de efter
tillkomsten av 1910 års ecklesiastika boställsordning i riksdagen motionsvis
väckta förslag ävensom sakkunnigutredningar, vilka beröra det genom nu
ifrågavarande motion fram lord a förslaget, vill utskottet först erinra om en
vid 1908 års riksdag utan samband med frågan om den prästerliga löneregleringen
väckt, nu förevarande motion till syftet nära liggande motion
om friköpande av byggnadstomter från bland annat ecklesiastik boställsjord.

I nyssnämnda vid 1908 års riksdag väckta motion hemställde ledamoten Motion 1908
av andra kammaren herr J. Erlansson, att riksdagen ville i skrivelse till ””''ecWes^asrfc
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utreda lämpligaste sättet boställsjord
för erhållande av friköpta egna hem från jord, tillhörig klockargård, präst- ltU b’J99nad*-

tomter.

gård, mensalhemman och kyrkohemman, särskilt med tanke på hustomter
vid järnvägsstation, men också i andra rummet egna hem i vidsträcktare
område å dessa jordar. Till stöd för sin berörda hemställan anförde motionären
bland annat följande:

På många ställen i vårt land hade vid byggande av järnvägar stationer
anlagts på eller strax invid jord, tillhörig klockar- eller prästgård, så att
stationssamhället, som uppväxt och uppvuxe, bleve på dessa jordar. Från
sådana egendomar kunde tomtplatser icke friköpas, endast arrenderas. Vore
samhället framåtskridande, ökades ju tomtvärdet oupphörligt, och varje nytillträdande
tjänstinnehavare funne däri ett skäl att höja arrendet för hustomterna.
Det vore lätt att förstå, huru osäkra tomtbebyggarna under sådana
förhållanden måste känna sig.

På hemställan av vederbörande tillfälliga utskott föranledde motionen ingen
kammarens åtgärd.

Vid 1911 års riksdag väckte herr E. Åkerlund i andra kammaren motion Motioner

om utredning rörande upplåtande till småbruk av bland annat de ecklesia- \911’?912

och 1913 om

stika boställena tillhörande jord med dess i allmänhet förmånliga läge och upplåtelse av

underhaltiga byggnader. Jordbruksutskottet avstyrkte motionen, vad de ecklesiastik

boställsjord

ecklesiastika boställena anginge, under hänvisning till 62 § i ecklesiastika till småbruk.
boställsordningen samt under förklarande, att fråga om försäljning av de
ecklesiastika boställena i större utsträckning, än som enligt nyssberörda stadgande
funnes medgivet, måhända i framtiden kunde komma att uppstå, men
att, då beslut om dessa fastigheters disposition så nyligen fattats, utskottet
ansåge sig icke kunna förorda bifall till motionärens förslag om utredning,
huruvida ej nämnda beslut redan borde ändras.

Motionen blev i dess nu förevarande del av båda kamrarna avslagen.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Motion 1915
om rätt att
friköpa torp
och lägenheter
å ecklesiastika
boställen.

År 1912 väckte herr Åkerlund i andra kammaren en motion i väsentligen
enahanda syfte som den vid 1911 års riksdag väckta, men blev även
denna motion i nu förevarande del av båda kamrarna avslagen.

En av herr Åkerlund vid 1913 års riksdag inom andra kammaren i ämnet
väckt motion, syftande till att inägojorden jämte nödig skog och betesmark
å de ecklesiastika boställena måtte utan vidlyftiga omgångar kunna uppdelas
och försäljas till småbruk, föranledde ej heller någon riksdagens åtgärd,
därvid till stöd för motionens avstyrkande av vederbörande utskott
åberopades, att Kungl. Maj:t den 10 juni 1912 tillkallat särskilda sakkunniga,
den s. k. kronolägenhetskommissionen, med uppdrag att verkställa utredning
av frågan om upplåtelse av kronojord till egna hem, därvid hänsyn även
skulle tagas till frågan om jordupplåtelser från de ecklesiastika boställena.

1 anledning av en av herr Öberg vid 1915 års riksdag inom andra kammaren
väckt motion anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27
maj 1915 om utredning, i vilka fall och under vilka villkor torpare och
lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen kunde i vidare mån än då vore
medgivet beredas möjlighet att förvärva av dem brukade jordområden.

I det utlåtande, som låg till grund för denna hemställan, framhöll lagutskottet
bland annat, att av de föreskrifter om försäljning av ecklesiastik
boställsjord, som upptagits i 62 § boställsordningen, framginge, att en föryttring
av torpares och lägenhetsinnehavares arrenderade jord kunde ifrågakomma
endast under särskilda förhållanden och att i avseende därå icke
ens blivit uttryckligen uttalat, att de nuvarande besittningshavarna till den
jord, som kunde få föryttras, skulle äga företrädesrätt att få köpa densamma.
Efter erinran om kronolägenhetskommissionens uppdrag anförde utskottet
vidare, att det syntes utskottet synnerligen angeläget, att en utredning i
samband med nämnda kommissions arbete eller fristående från detsamma
igångsattes för att fullt tillgodose de berättigade krav, som kunde framställas
från torpare och lägenhetsinnehavare å de ecklesiastika boställena.
Utskottet hade saknat anledning att i detta sammanhang ingå på frågan,
huruvida upplåtelserna från ecklesiastika boställen borde ske under den nuvarande
äganderättens former eller enligt den form för nyttjanderätt, som
kommissionen kunde komma att framlägga. Det syntes endast böra betonas
att vad som komme att bliva gällande i förevarande avseende för kronojord
även borde vinna tillämpning å de ecklesiastika boställena. Vid den utredning,
som utskottet ansåge böra komma till stånd, borde självfallet tagas
behörig hänsyn även till själva boställets oeftergivliga intressen och även
till angelägenheten, att torpare och lägenhetsinnehavare bleve i tillfälle att
själva i mån av behov kunna taga initiativ till framställningar i förevarande
syfte.

Med anledning av denna riksdagsskrivelse fann Kungl. Maj:t den 26 juni
1915 gott uppdraga åt kronolägenhetskommissionen att verkställa jämväl

Andra lagutskottets utlutande Nr 29. 7

deri sålunda begärda utredningen. Till fullgörande härav avlämnade kommissionen
den 11 november 1920 betänkande angående beredande av vidgad
möjlighet för torpare och lägenhotsinnehavare å ecklesiastika boställen att
förvärva av dem brukade jordområden. För betänkandets innehåll lämnas
här nedan en närmare redogörelse.

Vid 1920 års riksdag förekommo ånyo motionsvis väckta spörsmål om
upplåtelse av ecklesiastik boställsjord till egna hem ävensom om beredande
åt lägenhets innehav-are å sådan jord av ärftlig och tryggad besittningsrätt
till de innehavda lägenheterna.

Sålunda hemställde herr T organ i motion inom andra kammaren, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruledes
genom ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av ecklesiastik
boställsjord större möjligheter kunde vinnas för dylik jords upplåtelse
till egna hem. — Ifrågavarande motion avstyrktes av vederbörande
utskott under hänvisning till att det däri framförda spörsmålet vore föremål
för utredning av kronolägenhetskommissionen, och att tillika den 20
oktober 1919 tillkallats sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet
biträda med revision av förordningen den 15 september 1911 angående
utarrendering av prästerskapets löneboställen. Denna utskottets hemställan
bifölls av båda kamrarna.

Vidare hemställdes i väckta motioner av herr Wohlin m. fl. i första
kammaren och av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. i andra kammaren,
att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att genom
kyrkofondskommittén eller eljest, på sätt som funnes lämpligast, måtte
föranstaltas om utredning, i vad mån den ecklesiastika jorden inom riket
kunde i vidsträcktare omfattning, än vad som för närvarande vore författningsenligt
möjligt, styckas och upplåtas i och för nybildning av mindre
men självständiga jordbruk, samt för riksdagen snarast möjligt framläggas
resultatet av en sådan utredning jämte förslag till av utredningen betingade
ändringar i den ecklesiastika boställsordningen och andra ifrågakommande
författningar. I motion i andra kammaren hemställdes härjämte av
herr Åkerlund, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om
utredning, huruvida icke vidlyftiga och dyrbara ny- och ombyggnader vid
de ecklesiastika löneboställena borde undvikas och dessa boställen, där de
vore sämre bebyggda, efter det för prästerskapet erforderlig mark och för
jordbruket överflödig skog undantagits, i stället försäljas till småbruk, eller
ock försäljas i sin helhet eller i större lotter, där byggnaderna vore av
god beskaffenhet, samt att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning ville
förelägga riksdagen och kyrkomötet de förslag, vartill sådan utredning
kunde giva anledning.

Över motionerna inhämtade de kamrarnas tillfälliga utskott, till vilka
motionerna hänvisades, yttrande av kyrkofondskommittén. För belysande av
den nu föreliggande frågan torde här av berörda yttrande få återgivas följande:

Motioner
1920 om försäljning
av
ecklesiastik
boställsjord
för bildande
av egna hem
m. m.

Motion 1923
om underlättande
i

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

När det, såsom motionärerna ifrågasätta, gäller att i vidsträcktare män
än som för närvarande är författningsenligt möjligt stycka och för skapande
av mindre, men självständiga jordbruk upplåta den ecklesiastika jorden, är
detta en fråga, som icke enbart kan ses ur den sociala synpunkten att söka
skapa en mängd nya självständiga jordbruk, utan som måste skärskådas
jämväl med hänsyn till det ändamål, som den ecklesiastika jorden har att
fylla, och till de intressen av skilda slag, som på grund härav äro med
denna jord förknippade. — En stor de] av boställena äro av socknemännen
själva anskaffade, ofta redan vid tiden för sockenkyrkornas första byggande,
alltså under den tidigare medeltiden, andra äro av enskilda för ändamålet
donerade och andra åter och dessa huvudsakligen komministrarnas boställen
av kronan anslagna till prästernas avlöning. Boställena uti ifrågavarande
första grupp kunna dessutom skiljas i sådana, där avkastningen av inägojorden
direkt ingår till kyrkofonden, och sådana, vilkas avkastning av församlingarna
omedelbart disponeras till avlöning av deras prästerskap. De
boställen, vilkas avkastning disponeras för avlöning av de territoriella församlingarnas
prästerskap, äro upplåtna för ett särskilt ändamål, som på det
närmaste berör vederbörande församlings speciella intressen och rättigheter
ävensom en hel tjänstemannakårs rätt. I den mån det kan komma i fråga
att annorledes än för omförmälda ändamål disponera den ecklesiastika jorden,
lärer ock bliva nödigt att uppmärksamma dessa särskilda intressen och
rättigheter och den betydelse dessa hava med hänsyn till sättet för egendomens
tillkomst. Ifrågakomna boställen äro av väsentlig betydelse även
för hela det ecklesiastika avlöningsväsendets uppehållande och den kyrkliga
organisationens utveckling. Eu mera allmän försäljning av den ecklesiastika^
egendom, varom här är fråga, komme att medföra konsekvenser av
vittgående beskaffenhet, konsekvenser, vilka icke kunna överskådas utan en
nog så ingående undersökning.

I enlighet med vederbörande utskotts tillstyrkanden beslöt riksdagen
avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj:t i överensstämmelse med herrar
Wohlins och Olssons i Kullenbergstorp m. flis hemställan. Riksdagen betonade
i skrivelsen särskilt, att alla de synpunkter, som kyrkofondskommittén
i sitt utlåtande framhållit i fråga om det ändamål, de ecklesiastika
boställenas avkastning måste anses tjäna, vid en eventuell utredning borde
tagas i betraktande. I fråga om sådana löneboställen, där församlingarnas
äganderätt tydligen kunde påvisas, måste hänsyn tagas till de anspråk
och önskemål dessa kunde förebringa. Ävenledes borde all varsamhet
tillämpas i fråga särskilt om sådana till prästerskapets bostäder
ej disponerade boställen, där värdefulla skogsmarker genom styckning
och försäljning skulle komma att fördärvas. En eventuell lagstiftning i
av motionärerna angiven riktning borde i första hand avse sådan ecklesiastik
jord, som i avseende på läge och andra omständigheter kunde anses
lämplig och som på grund av byggnadernas beskaffenhet vore svår
att utarrendera. Ur skogsvårdssynpunkt borde det allmännas intresse
beaktas.

Vid riksdagen år 1923 väcktes inom andra kammaren av herr Johansson
i Bro^motion, däri hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t om ut -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 9

redning och förslag angående sådan ändring av gällande ecklesiastika
boställsordning, att avsöndring av mark från löneboställe till tomt
måtte i görligaste mån underlättas, så snart den plats, där bostället vore
beläget, kunde anses lämpad för uppkomsten av ett samhälle såsom medelpunkt
för kommunens ekonomiska liv.

På hemställan av andra lagutskottet beslöt riksdagen i anledning av
motionen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, under
vilka betingelser i vidare mån än nu vore medgivet möjlighet kunde beredas
till upplåtande av tomtmark från ecklesiastika löneboställen i det av
förenämnda motion angivna syftet, samt framläggande av det förslag,
som av utredningen kunde föranledas.

Vid riksdagen 1924 väcktes inom båda kamrarna likalydande motioner,
nämligen i första kammaren av herr C. G. Ekman m. fl. och i andra
kammaren av herr Hamilton m. fl., vari hemställdes, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att förslag skyndsammast framlades
i fråga om beredande av större möjligheter för upplåtande av ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem.

I utlåtande nr 23 erinrade jordbruksutskottet om riksdagens tidigare framställningar
angående upplåtelse av den ecklesiastika jorden till smärre jordbruk
och tomter. Utskottet framhöll vidare, att anledning förefunnes, att
denna fråga ånyo gjordes till föremål för ett riksdagens uttalande. Utskottet
betonade, bland annat, att, på sätt kyrkofondskommittén framhållit i sitt förut
omförmälda utlåtande över motionerna vid 1920 års riksdag och såsom jämväl
i motiveringen till sistnämnda års riksdags skrivelse antytts, en utredning
i ämnet måste avse, förutom formerna för och omfattningen av ifrågavarande
åtgärder, jämväl spörsmålet, vilken inverkan desamma lomme att
hava å de mångskiftande intressen av ekonomisk och annan art, som vore
knutna vid denna jord, samt på vad sätt dessa kunde tillgodoses och erhålla
fullt vederlag. I sammanhang härmed uppställde sig frågan, huru genom
försäljning inflytande medel borde placeras. Denna placering måste givetvis
ske på ett för avkastningen fullt betryggande sätt och med iakttagande av,
att tillgångarnas realvärde bibehölles för framtiden. Från denna synpunkt
syntes vissa skäl tala för att de inflytande medlen efter hand, som tillfälle
därtill erbjöde sig, placerades i skogbärande mark. Likaså borde vid utredningen,
på sätt i riksdagens omförmälda skrivelse antytts, uppmärksammas
de hänsyn, som måste tagas till församlingarnas eventuella äganderättsanspråk
beträffande ifrågavarande boställen, samt därtill att avhändande icke borde
äga rum till förfång för ett rationellt utnyttjande av värdefulla skogsmarker,
som funnes å många av dessa egendomar. Av det anförda framginge, att
en allsidig och ingående utredning borde föregå såsom underlag för de åtgärder,
vilka här ifrågasattes. Synnerligen angeläget vore, att förslag i
ämnet snarast möjligt måtte bliva för riksdagen framlagt.

På grund av vad sålunda och i övrigt i utlåtandet anförts hemställde ut -

vista fall av
avsöndring
utav mark
från ecklesiastikt
löneboställe
till tomt.

Motioner 1924
om beredande
av ökad möjlighet
för
upplåtande
av ecklesiastik
jord till
smärre jordbruk
och
eget hem.

Krono lägenhet
»kommissionens
betänkande
den
11 november
1920.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

skottet, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt föranstalta
om utredning rörande beredandet av större möjligheter för upplåtande
av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt för
riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

Denna hemställan vann riksdagens bifall.

Kronolägenhetskommissionen har i sitt den 11 november 1920 avlämnade
betänkande angående beredande av vidgad möjlighet för torpare och lägenhetsinnehavare
å ecklesiastika boställen att förvärva av dem brukade jordområden
till en början anmärkt, att vid sidan av den försäljning av jord från ecklesiastika
löneboställen, som ägt rum med stöd av 62 § i ecklesiastika boställsordningen,
visserligen förekommit försäljning av ecklesiastik jord med särskilt
tillstånd av riksdag och kyrkomöte för varje fall, men att antalet dylika
försäljningar under åren 1911—1920 ej utgjort flera än fem, av vilka dessutom
något gällt klockarboställe.

Efter att hava lämnat en redogörelse för frågan om tillämpligheten å de
ecklesiastika boställena av ensittarlagen har kommissionen förklarat av samma
redogörelse framgå, att berörda lag ansetts tillämplig å jord, hörande till
ecklesiastikt boställe, såvitt bostället icke vore av krononatur. Förhållandet
torde emellertid — framhåller kommissionen — vara, att det övervägande
antalet ecklesiastika boställen i jordeboken upptagits under kronotitel, vadan
lägenheter å dem icke kunde bliva föremål för inlösen i enlighet med den
nämnda lagen.

Härefter har kommissionen anfört:

»Om alltså lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område icke i allmänhet kan tillämpas för
inlösen av lägenheter å ecklesiastika boställen, vill det dock synas som
skulle bestämmelserna i denna lag i åtskilliga avseenden kunna tjäna som
förebild vid regleringen av den lösningsrätt, som synes böra medgivas
innehavare av dylika lägenheter oberoende av respektive boställens jordnatur.
Antalet lägenheter å ecklesiastika boställen utgör enligt den för
förevarande utredning utarbetade statistik 5,926, därav emellertid 539 å
klockarboställen, från vilka tillsvidare kan bortses. Återstående 5,387
lägenheter hava enligt samma statistik en medelareal av 0.7i hektar, varvid
är att märka att ett övervägande antal utgöres av rena bostadslägenheter
med en areal långt under medeltalet. Upplåtelserna hava skett för obestämd
tid i nära 60 procent av alla fall, för vilka uppgift om upplåtelsetid lämnats,
för livstid i ej fullt 3 procent fall, för bestämd tid över tjugo år i
ej fullt 19 procent fall. Därjämte visar statistiken, att i nära 26 procent
fall lägenheten av siste uppgivne innehavaren besuttits mer än tjugu år.
För erhållande av ytterligare material för jämförelse med vad 1920 års
lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område stadgar angående villkor för rätt till inlösen
har gjorts en sammanställning av vad de inkomna uppgifterna innehålla
om upplåtelsetid och siste innehavarens besittningstid. Dessa — visserligen
ganska bristfälliga — uppgifter utvisa, att av 5,387 lägenheter å
andra ecklesiastika boställen än klockarboställen 1,003, som upplåtits för

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

11

obestämd tid eller för bestämd tid över tjugu år, av siste uppgivne innehavaren
tillträtts före ingången av år 1891! eller sålunda mer än tjugu år
före uppgiftens lämnande.

Beträffande slutligen beskaffenheten av innehavarens rätt till resp.
lägenhet må nämnas, hurusom upplåtelsen skett med myndighets tillstånd
i 16 procent fall samt att innehavaren i något över 28 procent fall tillerkänts
tryggad besittningsrätt enligt kungörelsen den 15 april 1904 eller
den 14 maj 1915.

I det frågeformulär, som de sakkunniga på sin tid utsände, begärdes
jämväl svar på frågan, huruvida resp. torp och lägenheter ansåges lämpligen
kunna frånskiljas bostället, och framhöllos vissa synpunkter till beaktande
vid svarets avgivande. Statistiken visar, att av samtliga lägenheter
— sålunda även de å klockarboställena befintliga — ej mindre än
3,485 eller 58.8 procent ansetts kunna frånskiljas.

Då i det föregående yttrats, att bestämmelserna i lagen om rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
synts kunna i åtskilliga avseenden tjäna som förebild vid regleringen
av rätten till inlösen av lägenheter å ecklesiastika boställen, åsyftades
uteslutande förutsättningarna för lösningsrätt, icke proceduren för rättens
utövning. En av de viktigaste bestämmelserna i avseende å lösningsrätt
enligt sagda lag, nämligen att upplåtelsen skall hava skett för viss tid
över tjugu år1, för livstid eller för obestämd tid samt att lösningsrätt
skall inträda i de två första fallen vid tiden då den upplåtna brukanderätten
upphör och vid upplåtelse för obestämd tid efter tjugu års förlopp,
har emellertid icke synts höra överföras till den av de sakkunniga ifrågasatta
nya lagstiftningen. Rätten att efter viss tid återfå upplåten jord har
icke samma betydelse, då upplåtelse skett från ecklesiastikt boställe som
då den upplåtna jorden är i enskild ägo; och den i och för sig viktiga
synpunkten att lösningsrätt icke bör kunna grundas å upplåtelse för ett
rent tillfälligt ändamål torde kunna tillbörligt beaktas genom de bestämmelser
i övrigt, som böra stadgas för rätt till inlösen. Viktigast bland
dessa är att lägenheten är så bebyggd, att därå finnes nöjaktig bostad för
lägenhetshavaren och hans familj, samt att av det värde, lägenheten med
därå befintliga byggnader äger, minst en fjärdedel belöper å lägenhetshavaren
tillhöriga byggnader. Då denna bestämmelse sålunda synts böra
gälla även i avseende å inlösen av lägenheter å ecklesiastika löneboställen,
hava till förekommande att rätt till inlösen påyrkas beträffande områden,
som upplåtits för sommarvillor eller eljest för tillfälliga ändamål, de sakkunniga
tillika funnit böra krävas, att den ifrågavarande bostaden skall
vara avsedd för stadigvarande behov. Bestämmelsen i 1920 års ofta nämnda
lag, att den nöjaktiga bostaden skall hava funnits den 1 januari 1919, torde
åsyfta att förekomma spekulation i upplåtelser av det slag, lagen avser, i
beräkning att framdeles kunna genom tvångsinlösen förvärva äganderätt
till det upplåtna området. I avseende å lägenheter å ecklesiastika boställen
torde behov av ett motsvarande korrektiv knappast vara för handen, då
arrendatorer icke kunna upplåta lägenheter och de båda kungörelserna om
tryggad besittningsrätt, vilka till redan skedda upplåtelser begränsa möjligheten
att erhålla sådan rätt, väl bort motverka tillkomsten av upplåtelser
från boställsinnekavares sida. Möjligen kunde ifrågasättas att begränsa inlösningsrätten
till sådana fall, då antingen upplåtelsen skett med veder -

1 Ändrat genom lag den 15 juni 1922.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

börande myndighets godkännande eller ock tryggad besittningsrätt tillerkänts
lägenhetsinnehavaren. De sakkunniga hava emellertid trott det vara lämpligare,
att prövningen, huruvida inlösning av lägenheten kan äga rum utan
åsidosättande av respektive lönebosiälles eller prästgårds intresse, sker, då
fråga om rätt till inlösen väekes. Men då det synts önskvärt, att villkoren
för inlösen av lägenhet å boställe av krononatur blivit så vitt möjligt ensartade
med redan stadgade villkor för inlösen enligt 1920 års lag av lägenhet
å boställe, som ej tillhör kronan, hava de sakkunniga tillika upptagit
bestämmelsen, att den nöjaktiga bostaden skall hava funnits den 1 januari
1919. Att sådan bostad skall finnas även vid den tid, då fråga om lösningsrätt
väekes, framgår av det redan anförda, men då, enligt de sakkunnigas
mening, denna fråga bör kunna väckas när som helst under besittningstiden,
hava de sakkunniga icke haft anledning att, på sätt skett i 1 §
av 1920 års lag, härutinnan uppställa några villkor, som hänföra sig till
upplåtelsetidens slut.

Den procedur, som stadgas i 1920 års lag om rätt att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område, innefattar ett slags expropriationsferfarande; åtskilliga
av lagens bestämmelser avse att reglera förhållandet mellan en inlösande
nyttjanderättshavare och innehavare av inteckningar i stamfastigheten.
Då kronan tillhörig fastighet icke är föremål för expropriation och
inteckningar i sådan fastighet icke pläga förekomma, är sagda procedur icke
lämplig för nu ifrågavarande ändamål. I stället har synts som kunde —
då Konungen enligt ecklesiastik boställsordning prövar där omhandlade
frågor rörande försäljning av jord, hörande till prästerligt boställe, oberoende
av boställets jordnatur — åt Konungen överlämnas att avgöra jämväl uppkommande
frågor om inlösen av lägenheter å dylika boställen.

Bestämmelser i ämnet hava upptagits i ett förslag till lag om ändrad
lydelse av 62 § i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910. Att
de nya bestämmelserna icke skola föranleda inskränkning i den rätt, som
jämlikt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område kan tillkomma innehavare av lägenhet å
ecklesiastikt löneboställe, har synts böra utsägas i en promulgationsbestämmelse.
»

Det förslag till ändrad lydelse av 62 § i ecklesiastik boställsordning,
som kommissionen sålunda framlagt, är i allo likalydande med det lagförslag,
vilket innehålles i nu ifrågavarande motioner.

För att bereda torpare å ecklesiastika löneboställen — av kommissionen
beräknade till ett antal av 3,104 — ökad trygghet i besittningen av jorden
har kommissionen — vilken, med hänsyn till att den av riksdagen år 1920
begärda utredningen lämpligen syntes böra omfatta även torpare, icke
ansett sig böra upptaga till prövning den kommissionen förelagda mera
begränsade uppgiften angående torpares friköpning — utarbetat ett förslag
till lag om upplåtelse under besittningsrätt för obegränsad tid av
jord, hörande till ecklesiastika boställen.

Beträffande slutligen torp och lägenheter å klockarboställen har kommissionen
framhållit, att förslag om rätt för innehavare av torp eller
lägenheter å dylika boställen att förvärva av dem* brukade områden icke
framlagts. Skulle nämligen, såsom av ett 1920 års kyrkomöte förelagt
förslag kunde väntas, klockarboställena komma att disponeras efter samma

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

13

huvudgrunder som prästerskapets boställen, torde de bestämmelser, som
kunde varda meddelade i avseende å torp och lägenheter å prästerskapets
löneboställen, även kunna lämpas till torp och lägenheter å klockarnas
löneboställon.

över kronolägenhetskommissionens förslag hava yttranden avgivits av
länsstyrelserna, överståthållarämbetet, domkapitlen, Stockholms stads konsistorium,
centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen samt kammarkollegium.
Av dessa hava länsstyrelsen i Värmlands län samt domkapitlena
i Strängnäs, Växjö, Lunds, Karlstads och Härnösands stift ävensom
centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen avstyrkt förslaget.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat sig ej vilja motsätta
sig förslagets upphöjande till lag men ansett, att utredning dessförinnan
borde verkställas i vad mån kyrkofonden kunde påverkas genom
förvandling av fast egendom i penningar. Domkapitlet i Vishy stift, med
vilket länsstyrelsen i Gotlands län instämt, har anfört, att domkapitlet
icke hade något att invända mot förslaget, blott betryggande garantier
genom bestämmelser i lagtexten ställdes dels för att lägenheter, som
kunde friköpas, begränsades till ett mindre antal och ej läge för nära
prästgård till olägenhet för tjänsteinnehavaren dels ock för att försäljning
icke medgåves i större omfattning, än att den återstående delen av bostället
vore tillräcklig att utgöra ett självständigt jordbrukshemman och, där
fråga vore om löneboställe, intill vilket prästgård vore belägen, fullt mäktade
bära, utöver arrendeavgift och arrendatorns behöriga utkomst, nödiga
ämbetsskjutsar och andra naturaprestationer till tjänsteinnehavare. Länsstyrelserna
i Uppsala, Västmanlands och Norrbottens län, domkapitlet i
Uppsala ärkestift samt kammarkollegium hava framställt vissa erinringar
mot lagförslagets bestämmelser. Övriga myndigheter hava antingen tillstyrkt
förslaget eller ock förklarat sig icke hava något att erinra däremot.

Av dem, som ställt sig avvisande mot förslaget, har flertalet såsom grund
härför framhållit, att kyrkans egendom, därest densamma förvandlades
i penningar, dels skulle komma att variera i värde dels ock lättare
kunna frånhändas henne. Från flera håll har därjämte anförts, att den
möjlighet till försäljning av kyrkojord, som redan funnes, vore till fyllest,
samt att genom gällande förordningar om tryggad besittningsrätt lägenhetsinnehavare
redan beretts nödig trygghet.

Kammarkollegium, som den 19 oktober 1923 avgivit ett sammanfattande
utlåtande i frågan, har däri anfört följande:

»Ifrågavarande förslag avser, att innehavare av lägenheter å ecklesiastika
löneboställen skola under vissa förutsättningar kunna få inlösa de till deras
lägenheter hörande områden. På sätt kommissionen erinrat föreligger icke
på grund av den s. k. ensittarlagen sådan rätt beträffande lägenheter å boställen
av krononatur.

Från tillämpningsområdet för berörda lag är nämligen uttryckligen undan -

Yttranden
Över kronolägenhetskommissionens

förslag.

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

tagen jord, »som tillhör kronan». Enligt det uttalande, som vid frågans
behandling gjordes i riksdagens andra kammare av dåvarande chefen för
justitiedepartementet, skulle kronoegenskapen här vara att fatta i kameral
mening och sålunda avse det förhållande, att bostället vore i jordeboken
upptaget såsom krono. Kommissionen har nu, gentemot vad departementschefen
därutinnan antagit, fäst uppmärksamheten på, att det övervägande
antalet ecklesiastika boställen äro i jordeboken uppförda under kronotitel,
vadan lägenheter å dem icke kunna bliva föremål för inlösen enligt nämnda
lag. I sammanhang därmed erinrar kommissionen att under kronotitel
upptagas även andra boställen än sådana som av kronan upplåtits.

Med anledning härav får kollegium meddela, att enligt en hos kyrkofondskommittén
gjord utredning allenast omkring 7 procent av ifrågavarande
boställen enligt jordeboken stå såsom skatte eller frälse, medan återstående
93 procent redovisas såsom krono. Om jordeboksredovisningen skall vara
avgörande, är således ensittarlagen tillämplig endast å en mycket liten grupp
av de ecklesiastika boställena. Emellertid torde det måhända icke vara
alldeles klart, huru i sådant avseende förhåller sig med den stora mängd
av de titulära kronoboställena, som blivit antingen anskaffade av församlingarna
genom skötning eller köp eller av enskilda för sina ändamål donerats
och vilka sålunda icke i civilrättslig mening tillhöra kronan. För
kollegium är icke känt något fall, då fråga härom — vilken ytterst skulle
ankomma på domstols prövning — bragts å bane.

Kommissionen vill nu genom det föreslagna nya stadgandet i 62 § boställsordningen
med avseende a löneboställen, till vilka den förutnämnda lagens
tillämpningsområde icke sträcker sig, införa eu »rätt» för vederbörande
lägenhetsinnehavare att inlösa sina lägenhetsområden.

_ Mot förslaget i dess allmänna syfte anser sig kollegium icke böra ställa
sig avvisande. Har det ansetts befogat att, för tillgodogörande av ett omfattande
socialt intresse, offra den enskilda jordäganderätten genom en sådan
speciell expropriation, som ensittarlagen i själva verket avser, lärer det vara
i överensstämmelse med principerna på området, att även kronojorden får
tagas för ändamålet i anspråk, ehuru endast efter prövning och medgivande
av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. Från det ecklesiastika intressets synpunkt
torde en anordning i förslagets syfte och med dess begränsning icke
behöva vålla någon större betänklighet i betraktande av frågans jämförelsevis
mindre dimensioner i förhållande till hela bostadsbeståndets storlek.

Det föreslagna stadgandets avfattning anser kollegium emellertid icke tillfredsställande.
Den däri proklamerade »rätten» för vederbörande att inlösa
sina, lägenhetsområden är i själva verket icke alls någon »rätt», då den i
varje fall skulle kunna göras illusorisk genom eu Kungl. Maj:ts förklaring,
att inlösningen icke kunde ske utan olägenhet för lönebostället eller där
intill belägen prästgård — ett besked, mot vilket talan ju icke skulle kunna
föras. För ett tydligt och nödigt angivande av rättens innehåll skulle tillika
erfordras anvisning på grunderna och sättet för löseskillingens bestämmande
i fall av meningsskiljaktighet. Härom innehåller förslaget intet.

I sak torde det föreslagna stadgandet därför endast avse en rätt för Kungl.
Maj:t att under de i stadgandet angivna förutsättningar medgiva, att lägenhetsområdet
må av innehavaren inlösas mot den ersättning och de villkor,
som Kungl. Maj:t prövar skäligt bestämma. Givetvis bör man då utan
vidare fa utgå ifrån att nämnda ersättning sättes till fulla värdet.

Med denna uppfattning av stadgandets innebörd kommer detsamma, så
omformulerat som nu antytts, att få sitt naturliga sammanhang med de i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

15

62 § boställsordningen givna bestämmelser, som reglera Kung!. Maj:ts befogenhet
att utan riksdagens och kyrkomötets hörande föryttra ecklesiastik
.jord. Ur denna synpunkt skulle intet vara att erinra mot stadgandets inrymmande
i nämnda paragraf. Mot en sådan anordning kunna emellertid
göras andra erinringar. Boställsordningens enda syfte är vad angår löneboställena
att tillgodose det ecklesiastika intressets krav på boställenas utnyttjande
på fördelaktigaste sätt. Här ifrågaställa lagstiftning däremot
tager, utan hänsyn till vad som kan vara positivt fördelaktigt för boställena
eller ej, sikte allenast på det sociala intresse, som här skulle befrämjas.
Stadgandets intagande i boställsordningen skulle alltså däri införa ett för
dess anda och mening främmande element. Viktigare är dock en praktisk
synpunkt. Boställsordningen sysslar endast med de åt prästerskapet i territoriella
församlingar anslagna boställen. Jämte dessa finnas liera andra
grupper av ecklesiastika boställen såsom biskops-, lektors-, sysslomans- och
klockarboställen, de sistnämnda utgörande eu ganska stor grupp med ett
avsevärt antal därå befintliga lägenheter (enligt kommissionens statistik
539 stycken). Kommissionens förslag förbigår nu med avsikt klockarboställena
i förväntan på ett emotsett beslut om dessa boställens disponerande efter
samma huvudgrunder som prästerskapets och menar, att de bestämmelser,
som kunna varda meddelade i avseende å lägenheter å prästerskapets boställen,
även kunna lämpas till lägenheter å klockarnas löneboställen. Om de
övriga nyssnämnda specialgrupperna nämnes i betänkandet intet. Vid godkännande
av förslaget skulle alltså förhållandet i förevarande avseende lämnas
oreglerat beträffande alla utanför boställsordningens ram fallande ecklesiastika
boställen i den mån ensittarlagen icke är å dem tillämplig. Detta
synes knappt tillfredsställande. Enligt kollegii mening bör ifrågavarande
lagstiftning beröra icke blott prästboställena utan även alla de övriga omförmälda
boställsgrupperna. Den av kommissionen i fråga om klockarboställena
åberopade omständigheten bör icke, såvitt kollegium kan finna, derutinnan
utgöra något hinder. Ordnas frågan på detta sätt, bör givetvis det
här avsedda stadgandet icke infogas i ecklesiastika boställsordningen utan
upptagas i särskild lag.

Men härvid bör man enligt kollegii åsikt icke stanna. Skall man nu lagstifta
ensamt beträffande ecklesiastika boställen, som äro undantagna från
ensittarlagens tillämpningsområde, d. v. s. kronoboställena, och alltså låta
den sistnämnda lagen fortfarande gälla de övriga, så kommer förhållandet
att gestalta sig ganska egendomligt. I fråga om de senare skola vederbörande
hava rätt att inlösa sina lägenheter och tvistefrågan därom avgöras
vid särskild förrättning, eventuellt av domstol. Beträffande kronogruppen
åter skall frågan i varje fall ankomma på ett administrativt förfogande av
Kungl. Maj:t. I betraktande av att boställena tjäna ett och samma ändamål
synes denna olikformighet både oegentlig och olämplig. Kollegium anser
för sin del förhållandet böra ordnas enhetligt för alla ecklesiastika boställen,
oberoende av deras olika natur och då efter den nyssnämnda administrativa
linjen såsom nu är ifråga, så att ensittarlagen icke i något fall skulle gälla
boställe av ecklesiastik natur. Detta desto hellre som dels, på sätt i det
föregående erinrats, gränsen för meranämnda lags tillämpningsområde så
vitt angår dylika boställen kan vara något osäker, dels ock åtskilliga detaljbestämmelser
i lagen äro föga passande med avseende å hithörande boställen
— något som även vid lagfrågans behandling inom riksdagen på sin tid av
en motionär anmärkts.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Betänkande
och förslag
angående det
ecklesiastika
arrendeväsendet.

Motionärernas
motivering.

Regleras den föreliggande frågan på här föreslaget sätt, torde dock höra
göras vissa förbehåll rörande den rätt, som tilläventyrs redan kan anses
vara, på grund av den nuvarande lagstiftningen, av vederbörande lägenhetshavare
förvärvad. Dylikt förbehåll lärer sålunda i första hand böra avse
det fall, att anspråk å inlösen jämlikt bestämmelserna i den nu gällande
lagen redan blivit väckt. För den händelse åter att sådant anspråk icke
blivit anhängiggjort, torde av billighetsskäl böra stadgas viss tidsfrist, inom
vilken lägenhetshavare å nu ifrågavarande slag av boställen må äga påkalla
inlösen med tillämpning av äldre lagstiftning.

Kollegium hemställer, att de av kollegium sålunda framförda erinringarna
måtte vinna beaktande vid utformandet av den nya lagstiftning, varom här
är fråga.»

Ovan omförmälda sakkunniga för revision av förordningen angående utarrendering
av prästerskapets löneboställen hava den 28 februari 1923 avgivit
betänkande och förslag angående det ecklesiastiska arrendeväsendet. I
betänkandet har bland annat framlagts förslag till lag om ändrad lydelse av
vissa paragrafer i ecklesiastika boställsordningen, däribland 62 §. Till denna
paragraf skulle enligt förslaget fogas ett nytt, tredje moment, av innehåll,
att upplåtelse under tomträtt av tomt å löneboställe tillhörigt område, som
i stadgad ordning blivit planlagt för bebyggande, samt under vattenfallsrätt
av vattenfall, som hörde till löneboställe, finge äga rum, där Konungen för
särskilt fall funne skäligt sådant medgiva.

Även kronolägenhetskommissionen hade i sitt förut omnämnda, den 11 november
1920 avgivna betänkande med förslag till lag om besittningsrätt för
obegränsad tid till kronojord och annan publik jord m. in. ingått i prövning
av frågan om tomträttsinstitutets användbarhet vid upplåtelse av egnahemsoch
jordbrukslägenheter från publik jord. Härvid hade kommissionen funnit
sagda institut ej böra givas vidsträcktare användning än vid dess tillkomst
förutsatts eller att utgöra eu form för upplåtande till bostadsändamål av
mark inom städers och liknande'' samhällens planlagda områden.

Till stöd för nu förevarande motioner har av motionärerna anförts:

Under behandlingen i riksdagen av 1920 års ensittarlag hade dåvarande
departementschefen, i anledning av framställd fråga, om ecklesiastik jord inginge
i eller vore undantagen från den föreslagna lagens tillämplighetsområde,
yttrat, att sådan jord icke undantages, utan att lägenhetsinnehavare på
ecklesiastik jord i allmänhet vore lösensberättigad, men att, om i ett eller
annat fall ett boställe, som användes för kyrkligt ändamål, skulle vara i
jordeboken — således rent kameralt — upptaget såsom krono, förelåge icke
någon rätt till lösen. Härav framginge, att man vid ensittarlagens tillkomst
utgått från att den större delen av den ecklesiastika jorden, såsom icke varande
av krononatur, folie under lagens tillämplighetsområde och att sålunda
lägenhetsinnehavare på ecklesiastik jord i allmänhet vore lösensberättigad.
Såsom kronolägenhetskommissionen påvisat, torde emellertid så icke i allmänhet
vara förhållandet. Det torde därför icke vara en orimlig begäran,
att en sådan ändring i lagstiftningen vidtoges, att den vid lagens tillkomst

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 17

förutsatta rätten bleve förverkligad. Den ändring i ecklesiastika boställsordningen,
som sålunda förutsattes, vore av den lagtekniskt enkla beskaffenhet,
att riksdagen icke borde kunna hysa tvekan om möjligheten att, ehuru
proposition i ämnet icke förelåge, kunna för sin del antaga densamma. Till
grund för förslaget läge ju ett betänkande, som avgivits av kronolägenhetskommissionen,
vars sammansättning borgade för, att lagförslaget vore i formellt
hänseende oantastbart. Givetvis borde så ordnas, att köpeskilling för
sålunda avyttrad jord snarast möjligt åter placerades i annan lämplig fastighet.
Att frågan nu motionsvis bragtes under riksdagens prövning vore beroende
därpå, att ändring i förenämnda boställsordning förutsatte kyrkomötets
bifall. Därest frågan icke vunne sin lösning innevarande år, då allmänt
kyrkomöte sammanträdde, så kunde det dröja ytterligare fem år, innan ett
lagförslag av förevarande innebörd kunde bliva antaget.

Enligt av utskottet inhämtade upplysningar hava under åren 1911—1924
ingivits tillhopa 533 ansökningar om tillstånd till försäljning jåmlikt 62 §
i ecklesiastika boställsordningen. Av dessa ansökningar hava gällt 101
(därav 35 bifallna) avyttring av boställen i deras helhet, 139 (därav 4 bifallna)
försäljning av mindre lägenheter och torp till vederbörande arrendatorer,
191 (därav 9 bifallna) försäljning av mindre lägenheter och torp till
annan än vederbörande arrendator, 21 (därav 17 bifallna) försäljning av
andel i soldattorp eller båtsmanstorp, 33 (därav 27 bifallna) försäljning av
andel i annan samfällighet och 48 (därav 26 bifallna) försäljning av tomtmark
i eller invid stad eller stadsliknande samhälle.

Utskottet vill vidare erinra om att fyra särskilda framställningar av
Kungl. Maj:t avlåtits till innevarande års riksdag om godkännande av försäljning
av ecklesiastik jord från tre klockarboställen och ett komministerboställe,
vilka samtliga framställningar bifallits av riksdagen, men jämväl
fordra godkännande av kyrkomötet.

Av den föregående redogörelsen framgår, att riksdagen vid fyra särskilda
tillfällen de senare åren avlåtit framställningar till Kungl. Maj:t i syfte att
bereda vidgade möjligheter till försäljning av ecklesiastik jord. Sålunda
har riksdagen år 1915 begärt utredning, i vilka fall och under vilka villkor
torpare och lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen kunde beredas ökad
möjlighet att förvärva av dem brukade områden. Under år 1920 har riksdagen
hemställt om utredning och förslag, i vad mån den ecklesiastika jorden i
riket kunde i vidsträcktare omfattning än vad som för närvarande vore
författningsenligt möjligt styckas och upplåtas i och för nybildning av
mindre, men självständiga jordbruk. En förnyad hemställan i sistnämnda
hänseende har av riksdagen gjorts under år 1924. Slutligen har riksdagen
under år 1923 anhållit om utredning, under vilka betingelser i vidare män
än medgivet vore möjlighet kunde beredas till upplåtande av tomtmark från
ecklesiastika löneboställen, då den plats, där bostället vore beläget, kunde
anses lämpad för uppkomsten av ett samhälle såsom medelpunkt för kommunens
ekonomiska liv.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 saml. 2 avd. 24 höft. (Nr 29.)

Utskottet.

2

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Såsom resultat av riksdagens framställning år 1915 föreligger nu kronolägerLhetskommissionens
förut omförmälda lagförslag, varöver infordrade
yttranden avgivits från vederbörande myndigheter, utan att, såvitt känt är,
ståndpunkt till frågan ännu tagits från Kungl. Ma.jrts sida. Över riksdagens
hemställan år 1920 hava sakkunniga för revision av förordningen angående
utarrendering av prästerskapets löneboställen, efter samråd med kyrkofondskommittén,
den 28 februari 1923 avgivit utlåtande, däri de sakkunniga förklarat
sig biträda meningen om lämpligheten av en utredning i det i riksdagsskrivelsen
angivna syftet. Riksdagens under år 1924 avlåtna skrivelse
i samma ämne torde ännu icke hava föranlett någon åtgärd från Kungl.
Maj:ts sida, medan åter riksdagens under år 1923 gjorda hemställan remitterats
till kammarkollegium, som anbefallts att efter hörande av vederbörande
myndigheter inkomma med yttrande i ämnet. Sådant yttrande har
ännu ej avgivits.

I detta sammanhang tillåter sig utskottet erinra om att chefen för ecklesiastikdepartementet
i statsrådet den 27 februari 1925 i samband med avlåtande
till lagrådet för yttrandes erhållande angående förslag till lag om ändring
i vissa delar av den ecklesiastika boställsordningen m. in., avseende förändrade
grunder för det ecklesiastika arrendeväsendet, framhållit, att åtskilliga
av sakkunnigberedningar eller andra framlagda förslag, som avsåge förvaltningen
eller dispositionen av den ecklesiastika jorden, ännu ej blivit föremål
för avgörande, samt att dessa frågor vore av synnerligen vittutseende och
svårlöst beskaffenhet, varför det synts av omständigheterna påkallat att söka
åvägabringa ändrade grunder för utarrendering av de ecklesiastika boställena
oberoende av övriga spörsmål, ty endast därigenom syntes det vara möjligt
att förekomma, att arrendefrågans lösning till skada för den ecklesiastika
jorden ställdes på en oviss framtid. Ovan avsedda förslag till ändrade grunder
för det ecklesiastika arrendeväsendet har, såsom känt, sedermera medelst proposition
nr 222 underställts innevarande års riksdag. Det föreslagna tillägget
till 62 § i ecklesiastika boställsordningen beträffande upplåtelse av mark under
tomträtt har ej i propositionen upptagits på angiven grund, att tillräckliga
skäl för närvarande icke synts föreligga för det sålunda föreslagna institutets
införande.

Då nu kronolägenlietskommissionens förutnämnda förelag till ändring av
62 § i ecklesiastika boställsordningen genom förevarande motioner bragts
under riksdagens prövning, vill utskottet framhålla, att enligt dess mening
ett starkt behov föreligger, att åt de lägenhetsinnehavare, som skapat sig
egna hem å ecklesiastik jord, beredas ökade möjligheter att friköpa den till
lägenheterna hörande jorden. Visserligen torde det kunna invändas, att
lägenhetsinnehavare å dylik jord genom de förut omförmälda kungörelserna
den 15 april 1904 och den 14 maj 1915 samt förordningen den 15 september
1911 hava en avsevärt tryggare ställning än lägenhetsinnehavare med egna
hus å enskild jord samt att de förra därför merendels icke kunna komma i
sådant tvångsläge, som föranlett statsmakterna att till skydd för de senare

1!)

Andra Lagutskottets utlåtande Nr 29.

genomföra särskilda expropriationsbeatämmelser. Emellertid ur det att märka,
att omförmälda bestämmelser angående beredande av tryggad besittningsrätt
icke gälla alla lägenheter å ecklesiastik jord. Eu stor grupp av liigenhotsinnehavare,
däribland alla de, som äga boningshus a k lockarboställen, kunna
icke komma i åtnjutande av eu sådan besittningsrätt. Givet är också, att
sagda rätt ej kali bereda den trygghetskänsla och de förmåner, som
äganderätten skänker. Genom erläggandet av den jämförelsevis ringa köpesumma,
som markområdena till byggnaderna merendels torde betinga, vinna
lägenhetsinnehavarna bland annat möjlighet att kunna utnyttja sitt i byggnaderna
nedlagda kapital såsom kreditobjekt.

Genom antagandet av ensittarlagen torde statsmakterna, såsom motionärerna
och kammarkollegium i dess förut atergivna yttrande framhållit, jämväl hava
i princip godkänt en sådan friköpningsrätt. Utskottet vill erinra, att, då
förslag till ensittarlag år 1918 första gången förelädes riksdagen, i motion
framfördes yrkande, att även ecklesiastik jord, som icke vore av krononatur,
måtte undantagas från lagens tillämpning, men att riksdagen på hemställan
av lagutskottet — vilket uttalade, att tillräckliga skäl att från lösningsrätten
undantaga av motionären angiven egendom icke förelåge — lämnade motionen
utan bifall. Av vad inom riksdagen vid behandlingen av 1918 års lag förekommit,
torde man vara berättigad sluta, att riksdagen utgått från att
lägenhetsinnehavare på ecklesiastik jord i allmänhet vore lösenberättigade,
då denna jord antogs i regel icke vara kronan tillhörig. Såväl kronolägenhetskommissionens
som kyrkofondskommitténs utredning har emellertid sedermera
visat, att det övervägande antalet ecklesiastika boställen i jordeboken
upptagits under kronotitel. Enligt kyrkofondskommitténs utredning äro sålunda
av 3,662 prästboställen i jordeboken redovisade allenast 140 såsom skatte och
100 såsom frälse. Även om det torde kunna förutses, att vid en närmare
undersökning det skulle komma att visa sig, att en del av de såsom krono
redovisade boställena icke äro att anse såsom kronan tillhöriga, torde likväl
med visshet kunna antagas, att ensittarlagen äger endast ytterst begränsad
tillämpning å ecklesiastik jord. Vid nu angivna förhållanden synes det utskottet
befogat, att sådan ändring i lagstiftningen snarast vidtages, att den
möjlighet till friköpning, som man vid ensittarlagens tillkomst avsåg att bereda
lägenhetsinnehavare med egna hus å ecklesiastik jord, bliver förverkligad.

Av den redogörelse, som i det föregående lämnats, torde framgå, att de
betänkligheter, som städse mött i fråga om en utvidgning av nu gällande
bestämmelser om försäljning av ecklesiastik jord, huvudsakligen härleda sig
ur farhågan, att en tillfredsställande finansiering av det prästerliga avlöningsväsendet
därigenom skulle äventyras. Oavsett i vad mån dessa betänkligheter
kunna anses äga fog, då fråga är om försäljning av den ecklesiastika
jorden i större omfattning, synas de emellertid i allt fall näppeligen kunna
göras gällande beträffande den begränsade utvidgning av försäljningsrätten,
som i förevarande motioner åsyftas, nämligen till vissa av innehavarna bebyggda
lägenheter av merendels obetydlig areal. Den statistiska utredning,

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

som kronolägenhetskommissionen verkställt, utvisar sålunda, att sammanlagda
åker- och tomtarealen av alla dylika lägenheter å ecklesiastika boställen
utgör endast 2,717 hektar eller 4.4 procent av samtliga boställens
åker- och tomtareal. Medelarealen av dessa lägenheter utgör för riket 0.6 9
hektar, därav 0.4 6 hektar åker och tomt, 0.17 hektar ängs- och hagmark
samt O.o 6 hektar avrösningsjord. 91.7 procent av dessa lägenheter hava en
åker- och tomtareal om högst ett hektar. Vidare må i detta sammanhang
erinras om att enligt kronolägenhetskommissionens beräkningar av samtliga
till ett antal av 5,926 uppgående lägenheter å ecklesiastik jord 3,485 eller
58.8 procent ansetts kunna lämpligen frånskiljas boställena.

Såsom av det föregående framgår, hava flertalet av de myndigheter, som
yttrat sig över kronolägenhetskommissionens förslag, ej heller haft något
att i princip erinra mot den utvidgning av gällande bestämmelser om försäljning
av ecklesiastik jord, som förslaget innebär. Kammarkollegium har
sålunda uttalat, att en anordning i förslagets syfte och med dess begränsning
från det ecklesiastika intressets synpunkt icke torde behöva vålla någon
större betänklighet i betraktande av frågans jämförelsevis mindre dimensioner
i förhållande till hela boställsbeståndets storlek.

Vid övervägande av de olika möjligheter, som erbjuda sig för lösandet
av nu föreliggande lagstiftningsfråga, framställer sig givetvis i första rummet
till besvarande spörsmålet, huruvida icke de bestämmelser, som erfordras,
borde inarbetas i ensittarlagen. Utskottet vill i detta sammanhang erinra,
att det förslag till ny ensittarlagstiftning, som av Kungl. Maj:t i proposition
nr 142 förelagts innevarande års riksdag, liksom 1920 års nu gällande ensittarlag
undantager all jord, som tillhör kronan, från lagens tillämpning. Liksom
kronan tillhörig egendom icke ansetts böra bliva föremål för expropriation,
torde det också vara lämpligt, att lösningsrätt enligt ensittarlagen ej heller
kan göras gällande beträffande dylik egendom. Härtill kommer, att, såsom
kronolägenhetskommissionen erinrat, den procedur, som i ensittarlagen föreskrives
beträffande inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område, synes
vara i åtskilliga hänseenden mindre väl lämpad för nu ifrågavarande ändamål.
Ett inarbetande i nämnda lag av bestämmelser till reglerande av rätt
till friköpning av lägenheter å prästerliga boställen synes utskottet fördenskull
ej vara att tillråda.

, Mot nu förevarande förslag kunna emellertid i andra avseenden göras
berättigade erinringar. Enligt utskottets mening torde det sålunda kunna
ifrågasättas, om ej bestämmelser böra träffas angående grunderna och
sättet för den värdering, som bör ligga till grund för bestämmandet av
löseskillingen. Såsom kammarkollegium anmärkt, kan det ej heller anses
tillfredsställande, att friköpningsrätten, såsom i förslaget skett, inskränkes
till lägenheter å prästboställen. Jämväl lägenhetsinnehavare å övriga
grupper av ecklesiastika boställen såsom biskops-, lektors-, sysslomans- och
klockarboställen, de sistnämnda omfattande enligt kommissionens statistik
icke mindre än 539 stycken lägenheter, synas sålunda böra erhålla samma

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

21

möjlighet till friköpning som nyttjanderättshavare med egna hus å
de åt prästerskapet i territoriella församlingar anslagna boställena. Gives
åt lagstiftningen en dylik omfattning, torde emellertid, såsom kammarkollegium
erinrat, kunna med fog ifrågasättas, huruvida bestämmelser i
nu ifrågavarande hänseende böra hava sin plats i den ecklesiastika boställsordningen,
vilken icke äger tillämpning å annan ecklesiastik jord
än prästboställen. Då enligt utskottets mening skäl tala för att ifrågavarande
bestämmelser ordnas enhetligt för alla hithörande boställen, oberoende
av deras olika natur, synes det jämväl böra tagas under övervägande,
huruvida icke i enlighet med vad kammarkollegium hemställt all
ecklesiastik jord bör efter denna lagstiftnings ikraftträdande undantagas
från ensittarlagens tillämpning. På grund av vad sålunda anförts och då
förslag till lagstiftning å nu ifrågakomna område synes, efter lagrådets hörande,
böra avvaktas från Kungl. Maj:t, innan riksdagen därutinnan för
sin del fattar beslut, bar utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka bifall
till det nu föreliggande förslaget.

Då emellertid ifrågavarande lagstiftningsfråga, såsom utskottet förut
framhållit, utan tvivel kräver en skyndsam lösning samt denna fråga dessutom
näppeligen torde vara av den svårlösta och invecklade natur som
övriga med den ecklesiastika jordens disposition förenade spörsmål, synes
utskottet önskligt, att densamma, därest hela frågan om den ecklesiastika
jordens tillgodogörande för bildandet av mindre, men självständiga jordbruk
och för fyllandet av förefintligt behov av tomtmark icke inom den
närmaste tiden kan vinna sin lösning, särskilt för sig upptages till förnyat
övervägande och att om möjligt förslag i ämnet förelägges redan det under
innevarande år sammanträdande kyrkomötet. Att förnyad hemställan i
ämnet göres till Kungl. Maj:t anser utskottet lämpligt, särskilt i betraktande
därav att numera tio år förflutit sedan riksdagens förra hemställan
däri — avseende även torpare — gjordes.

I anslutning till vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen med anledning av förevarande motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta skyndsamt utreda, under vilka betingelser
i vidare mån än nu är medgivet möjlighet
må beredas lägenhetsinnehavare å ecklesiastik jord,
som därå äga egna boningshus, att friköpa av dem
innehavda lägenheter samt för riksdagen framlägga
det förslag, som av utredningen föranledes.

Stockholm den 16 maj 1925.

På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens, Tjällgren*, Thorberg* och
Frändén, fröken Hessclgren samt herr Lindhagen*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage, Svensson i Skönsberg,
Johansson i Sollefteå, Wallerius, Andersson i Rasjön och Lindgren i Dingelvik.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation e r:

1) av herrar Linder och Hage;

2) av herr Lindhagen, som anfört:

»De förevarande motionerna hava ånyo riktat uppmärksamheten å den
viktiga angelägenheten att bereda lägenhetshavarna en fullt betryggad
besittning av sina hem. Denna uppgift kan dock tillgodoses, utan att det
allmänna behöver avhända sig själva marken. I 1923 års sakkunnigebetänkande
(K. S. Husberg, Per L. Nilsson, Casten von Otter, Axel Quist
och J. Rehn) liksom i flera utlåtanden varnas särskilt för att förvandla
denna allmänna jord i penningar. Det förordades därför att möjliggöra
upplåtelser med tomträtt, som ju skapats av statsmakten för att användas
vid upplåtelse av allmän jord till bostadslägenheter. Inom utskottet
har ett yrkande härom jämväl blivit väckt. I berörda ämne yttrades i
förenämnda betänkande följande:

Yad beträffar frågan om den ecklesiastika tomtjordens försäljning, torde
böra bemärkas, att förarbetena till 62 § synas giva vid handen, att försäljning
av ecklesiastik jord endast bör medgivas i undantagsfall. Särskilda
utskottet vid 1909 års riksdag framhöll sålunda vid behandlingen av detta
spörsmål, att kyrkans ekonomiska intressen i regel bäst tillvaratagas därigenom,
att jord, som anslagits åt prästerskapet, ej avyttras, alldenstund genom
jordens behållande för den institution, till vilkens fromma den en gång blivit
upplåten, vinsten av en jordvärdestegring kan komma samma institution till
godo. I underdånig skrivelse den 1 juni 1910, varmed riksdagen till Kungl.
Maj:t överlämnade det av riksdagen antagna förslaget till ny ecklesiastik
boställsordning, yttrade också riksdagen, att den ansåge, att stor varsamhet
borde iakttagas, då det gällde att i penningar med deras mera osäkra värde
förvandla fast egendom, vars värde vore av mera bestående natur, samt
att den särskilt velat framhålla nödvändigheten av en sådan försiktighet i
avseende å skog och till skogsbörd tjänlig mark. Enligt kommitténs mening
hava de av riksdagen framhållna synpunkterna direkt tillämpning även på
den ecklesiastika tomtjorden. Samma utsikt till värdestegring, som föreligger
i fråga om skogsmark, eller kanske snarare ännu större sådan torde
nämligen förefinnas beträffande tomtjord, särskilt i eller i närheten av hastigt
växande industrisamhällen. Jämväl i avseende å dylik jords försäljning
lärer därför den största varsamhet vara av nöden.

Oaktat dessa erinringar har utskottet ej i någon mån i sin motivering
berört denna sida av saken, som verkligen förtjänar att ej alldeles förbigås

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

23

vid dot slutliga ställningstagandet. Eljest plägar utskottet i sociala jordfrågor
ofta vilja hänskjuta dem till nya ''förutsättningslösa’ utredningar
trots de uttömmande utredningar, som redan ägt rum. I detta fall tager
däremot utskottet parti för försäljning med full äganderätt utan att ens
diskutera den andra sidan av saken.

Jordegendomen är den enda kapitalplacering, som äger bestånd och
följer med olika tiders värdeomkastningar. Det är således av största
vikt för det allmänna att behålla sin jordegendom. I förevarande fall
har utskottet angivit, att i runt tal 4,000 lägenheter böra få försäljas.
Om det nuvarande värdet av marken till dessa lägenheter beräknas till i
medeltal allenast 500 kronor för varje lägenhet, blir detta dock ett belopp
av 2,000,000 kronor. Efter femtio år har genom penningvärdets fall
samma mark kanske stigit till det dubbla värdet eller 4,000,000 kronor,
förmodligen av hitintills vunnen erfarenhet att döma till ännu mer. Om
det allmänna behåller sin jordegendom, kan det sålunda alltid beräkna en
avkastning av jorden motsvarande tidsläget, oberoende av penningvärdets
växlingar. Den minskade inkomsten efter försäljning få däremot kommande
tider fylla i stället genom allmän beskattning.

Det har ifrågasatts, att vid försäljning av ecklesiastika arrendegårdar
bör för köpeskillingen i stället inköpas skogsmark. Konsekvensen kunde
ju då vara, att även ifrågavarande köpeskillingar disponeras på samma sätt.
Utskottet har ej heller berört den frågan.

Ovisst är emellertid i vad mån sådan skogsmark står till buds. Vidare
bör erinras, att den återstående enskilda skogsmark, som anses ej behövas
för jordbruket, i största möjliga utsträckning bör förvandlas till
kommunalallmänningar eller statsskogar. Den allmänna jordegendomen
bör således helst vidgas. Utskottet har däremot i sitt kommande utlåtande
om propositionen rörande bolagsförvärven av fast egendom tagit
parti för en fortgående industriell förtrustning av rikets förberörda i enskild
besittning ännu varande skogsmarker. Därigenom minskas ytterligare
möjligheterna för det allmänna att kunna nedlägga köpeskillingar
för allmän jord uti skogsegendom.

Enligt min uppfattning bör sålunda ett övervägande äga rum beträffande
tomträttsinstitutets användning i förevarande fall och erforderlig
lagändring ske för ändamålet. Därigenom beredes lägenhetsinnehavaren
fullt samma trygghet som med äganderätt. Och än mer. En omtänksamt
organiserad tomträtt med stöd tillika av kreditmöjligheter kan betecknas
såsom en reformerad äganderätt, som skänker tomthavaren, sett icke
minst i generationernas ljus, en tryggare ställning än den, som betingas
av fdet fullständiga beroendet av konjunkturernas blinda spel. I detta
hänseende hänvisas till organisationen av Stockholms tomträtt med dess
optionsrätt och organiserade kredit samt fastighetsnämndens tomträttsdelegerades
betänkande den 30 december 1924 med förslag till tomträttsvillkorens
och tomträttskreditens ytterligare fulländning.

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Bibehållandet av det allmännas äganderätt till själva marken — ej till
byggnaden och det nedlagda arbetet — har också en stor ideell betydelse,
ägnad att i sin mån med tiden utlösa en renare atmosfär för det praktiska
tillgodoseendet av de mänskliga behoven. Det har en stor uppfostrande betydelse,
ägnad att stärka samhörighetskänslan och småningom skapa förståelse
för att själva jordens fridlysning från striderna om densamma är den första
förutsättningen för verkliga framsteg. Tomträttsdelegerades förenämnda betänkande
inlåter sig ingående på detta ämne.

Plundringen av allmän jordegendom genom de enskilda är en gammal
företeelse i svensk jordpolitik. Ofta har detta, såsom i stor utsträckning
skedde vid avvittringarna i Norrland och storskiftena i Dalarna, tillgått så,
att de mäktige hetsade småfolket genom att egga deras primitiva instinkter
och förespegla dem omedelbar vinning, varefter de förre sedan själva drogo
fördelen därav. Den romerska tomträtten, genomförd av Graccherna, omintetgjordes
på detta sätt av patricierna; den konservative svenske politikern
lektor Törnebladh skrev härom i Nordisk Familjebok, att »folket föll i snaran».
Genom en sådan plundring kan väl Pål eller Per tillskansa sig en oförtjänt
jordvärdestegring på det allmännas bekostnad, men deras efterkommande hava
ingen fördel därav.

Därest nu emellertid enligt lagutskottets mening lägenheterna å ecklesiastik
jord givetvis skola avhändas det allmänna — till skada med min uppfattning
för kommande generationer — så bör då tillfälle därtill om möjligt
omedelbart beredas dem, som just nu mest äro betjänta därav. Detta synes
vara så mycket mer påkallat, som den av utskottet begärda utredningen ej
hinner underställas årets kyrkomöte. Jag anser därför, alternativt, att, på
samma gång skrivelseförslaget bifalles, tillika bör antagas motionens lagförslag
att gälla provisoriskt tills vidare för ett år. Även om lagförslaget
ej i alla avseenden fyller måttet, kan det dock under väntetiden göra åtskillig
nytta i det avsedda syftet. Den allmänna ensittarlagen är ett exempel
på, att en lagstiftning på ifrågavarande område först småningom förbättras.

På grund av vad sålunda anförts och då även den av 1909 års särskilda
utskott, 1910 års riksdag och 1923 års sakkunnigebetänkande samt inom
1925 års andra lagutskott förordade utvägen väl bör åtminstone hållas öppen
för övervägande, hemställes:

l:o) att riksdagen ville biträda utskottets skrivelseförslag
med den ändring, att ordet »friköpa» utbytes mot
orden »vinna tryggt förfogande över»;

2:o) att, därest utskottets skrivelseförslag antages oförändrat,
riksdagen tillika måtte antaga motionärernas
lagförslag såsom en provisorisk lag att gälla tills vidare
till den 1 juli 1926.»

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.